Att släppa taget #2 – Ensam pappas kontroll

Morgonen efter inbrottet vaknade jag tidigt, som alltid. Ljuset sipprade in genom persiennerna, skarpa strimmor över golvet. Jag låg kvar en stund och lyssnade på huset. Ingenting. Bara Johanna som rörde sig nere i köket, skåpet som slog igen, kaffemaskinen som började surra. Det var en vanlig onsdag, och jag försökte få det att kännas så. Men tanken på plywooden satt kvar, som en liten repa i lacken som man inte kan låta bli att känna med fingret.

Jag gick ner i boxershorts och t-shirt, barfota mot det kalla klinkergolvet. Hon stod vid diskbänken i pyjamasbyxor och min gamla collegetröja. Håret i en slarvig knut. Hon vände sig om, log det där sneda leendet. Det verkade lite trött idag, eller kanske bara disträ.

”Morgon pappa. Kaffe?”

”Ja tack. Hur sov du?”

”Bra. Du då?”

”Hyfsat. Jobbet igår drog ut.”

Hon nickade, hällde upp två muggar. Vi satte oss vid bordet. Hon scrollade i telefonen, jag bläddrade mejl. Tystnaden mellan oss var bekväm, som den brukar vara. Men jag märkte att hennes blick gled mot altandörren, mot plywooden. Hon dröjde där en sekund för länge.

”Vad hände med rutan egentligen?”

Frågan kom lite för snabbt, lite för platt. Hon rörde om i kaffet utan att titta upp.

”En gren. Ramlat i nattvinden. Glasfirman kommer nästa vecka.”

Hon tittade på mig, ögonen smalnade svagt. Bet sig i underläppen. Sen ryckte hon på axlarna.

”Okej. Bara det inte var nån som försökte komma in.”

Orden hängde kvar. Hon stirrade ner i muggen igen, rörde om längre än nödvändigt. Jag kände en liten knut i magen, inte stor, bara tillräckligt för att märka den.

”Nej. Inget sånt.”

Hon nickade, reste sig, tog med sig muggen upp till rummet. Jag satt kvar och tittade ut. Poolen låg stilla. Plywooden såg plötsligt ut som ett plåster över något som inte riktigt läkt.

När bussen hade hämtat henne satte jag mig i vardagsrummet med laptopen. Leveranskedjan för Norrköpingföretaget. Siffror, grafer, optimeringar. Jag kunde det här i sömnen. Ändå var det trögt idag. Tankarna halkade iväg efter tio minuter. Hur mycket tid hade jag egentligen spenderat här inne de senaste åren? Hur mycket av Johannas vardag hade jag missat medan jag satt och stirrade på Excel?

Jag reste mig, gick ut på altanen. Luften varm, doft av gräs och barr. Poolen glittrade. Jag tänkte på hur vi brukade simma tillsammans när hon var liten. Nu simmade hon mest själv. Eller med Elsa, ibland. De skrattade högt där ute, rösterna bar över häcken.

Då knackade det på dörren.

Lisa stod där med Johannas vita linne i handen, vikt och prydligt.

”Hej Erik. Hon glömde det här hemma hos oss igår. Tänkte lämna tillbaka innan jag glömmer.”

Jag tog emot det. Fingrarna snuddade. Hennes leende var ljust, men ögonen verkade lite röda, som om hon inte sovit så bra heller.

”Tack. Kom in en stund om du vill. Kaffe?”

Hon tittade på klockan, tvekade. ”Okej. Henrik är iväg på möte hela förmiddagen. Jag jobbar hemma idag också.”

Vi gick in i köket. Jag hällde upp en kopp till henne. Vi satte oss vid bordet. Hon rörde om i kaffet, tittade ut mot poolen.

”Fint där ute. Du har fixat rutan ser jag.”

”Provisoriskt. Väntar på nytt glas.”

Hon nickade. ”Bra. Sånt där gör en orolig. Särskilt när man är ensam hemma mycket.”

Hennes blick mötte min. Det fanns något där – en trötthet, kanske, eller något annat. Hon satt med benen i kors, klänningen gled upp en aning över knät. Jag märkte det, men tittade inte för länge. Vi pratade om vädret, om grannarna, om hur sommaren kändes kortare för varje år. Hon skrattade åt något jag sa om en gammal granne som alltid klagade på fåglarna. Lutade sig framåt, doften av solkräm och hennes hud fyllde luften. Hennes fot snuddade vid min under bordet. En gång, två gånger. Hon flyttade den inte. Jag heller inte direkt.

Hon stannade längre än nödvändigt. Fyrtio minuter blev nästan en timme. Vi pratade om hennes webbshop, hur det var att packa beställningar ensam, hur friheten vägde upp isoleringen. ”Ibland känns det som att man lever i en bubbla”, sa hon. ”Men det är min bubbla.” Hon log, men leendet nådde inte riktigt ögonen.

Till slut reste hon sig. ”Jag måste nog tillbaka. Tack för kaffet, Erik.”

”Ingen orsak. Kom förbi när du vill.”

Hon kramade mig lätt vid dörren. Kroppen pressade sig mot min en sekund för länge. Sen var hon borta.

Huset blev tyst igen. Jag gick tillbaka till laptopen, men koncentrationen var borta. Doften av henne satt kvar i näsan. Värmen från kramen satt kvar på bröstet.

Jag föreställde mig hur det skulle vara att vända på det. Att ta tag i hennes handled när hon stod där i dörröppningen, dra henne in igen, stänga dörren bakom oss. Hur hennes mun skulle öppna sig under min, hur hon skulle stöna mitt namn med den där låga rösten. Hur jag skulle trycka henne mot köksbänken, lyfta upp klänningen, känna hur våt hon redan var, glida in i henne långsamt, sen hårdare, känna hur hon kramade sig runt mig, het och trång.

Pulsen ökade. Det var ingen panik, bara en enkel, fysisk reaktion. Kroppen som sa ifrån. Jag reste mig, gick till diskhon, drack vatten. Andades. Det är inget, tänkte jag. Det händer. Alla har såna tankar ibland.

Men tankarna gled vidare. Till Elsa. Hur hon såg ut midsommar, håret löst, skrattet högt. Den smala midjan, de fasta linjerna under klänningen. Hur det skulle kännas att ha henne nära, hennes ben runt min midja, hennes andetag mot min hals när jag trängde in i henne, djupt, långsamt först, sen snabbare, tills hon flämtade och grep tag i mig.

Jag stod kvar vid diskhon. Hjärtat slog hårdare. Det var inte rätt, men det kändes inte heller som något jag kunde stoppa bara genom att vilja. Det var bara bilder som kom, som moln som driver förbi. Man tittar på dem, sen tittar man bort.

Jag gick upp till sovrummet, stängde dörren bakom mig. Det var tyst där inne, bara det svaga surrandet från fläkten i taket. Jag satte mig på sängkanten, tog fram telefonen. Det var en impuls, inte planerad. Jag öppnade webbläsaren, skrev in adressen till en sajt jag inte besökt på månader. Fingrarna rörde sig nästan av sig själva.

Sökte ”mogen man ung tjej”. Scrollade förbi thumbnails, förbi ansikten som inte betydde något. Hittade en som stannade mig. Kvinnan på miniatyrbilden hade Lisas hudton, samma sätt att luta huvudet, samma kurva på höften. Inte exakt hon, men tillräckligt nära för att illusionen skulle hålla. Jag tryckte play.

Hon låg på rygg i en säng som såg ut som vilken som helst. Mannen var äldre, bredare än Henrik men med samma självsäkra rörelser. Han kysste hennes hals, drog ner axelbanden på hennes klänning. Hon stönade lågt, ett ljud som påminde om Lisas skratt fast djupare, mer hungrigt. Jag kände hur det började röra sig i mig, en varm tyngd som växte.

Jag drog ner byxorna, tog tag i mig själv. Började långsamt, i takt med dem på skärmen. Tänkte på Lisa i köket nyss, hur hennes fot snuddat vid min, hur klänningen gled upp en aning. Hur det skulle kännas att resa sig där vid bordet, gå runt, lägga händerna på hennes axlar. Dra ner axelbanden, precis som mannen gjorde nu. Hur hennes bröst skulle falla fria, hur hon skulle titta upp på mig med den där glimten, men mörkare, mer inbjudande. Hur jag skulle trycka henne bakåt mot bordet, lyfta hennes ben, glida in i henne långsamt, känna hur varm och våt hon var, hur hon skulle suga sig fast runt mig.

Andningen blev tyngre. Jag ökade takten. På skärmen vände mannen henne, tog henne bakifrån. Hon grep tag i lakanen, stönade högre. Jag föreställde mig Lisas rygg, hennes fasta rumpa som mötte mina höfter för varje stöt. Hur hon skulle vända huvudet, viska mitt namn. Och plötsligt, utan att jag kallat på det, var Elsa där också. Hon stod bredvid sängen, naken, håret löst över axlarna. Hon tittade på oss med stora ögon, men inte chockade – nyfikna, heta. Lisa sträckte ut en hand mot henne, drog henne närmare. Elsa böjde sig ner, kysste sin mor på munnen, en långsam, djup kyss medan jag fortsatte stöta in i Lisa. Deras bröst gled mot varandra, Lisas hand gled ner mellan Elsas ben, smekte henne medan jag knullade henne hårdare. Elsa stönade in i moderns mun, hennes kropp darrade. Jag föreställde mig att byta plats, att Lisa skulle guida mig in i sin dotter, viska ”ta henne, Erik, hon vill det”. Hur Elsas fitta skulle vara ännu trängre, ännu hetare, hur hon skulle flämta ”pappa” – nej, inte pappa, mitt namn – medan jag fyllde henne, medan Lisa kysste hennes hals, smekte hennes bröst, viskade uppmuntrande ord.

Det blev för mycket. Jag kom hårt, sperman sprutade över magen och handen. Jag satt kvar med ögonen slutna, andan hackig. Skärmen fortsatte spela, men ljudet kändes plötsligt avlägset.

Jag öppnade ögonen. Tittade ner på mig själv, på röran. En kort, matt känsla av… inte direkt skam, mer en sorts tomhet. Som när man vaknar ur en dröm som var för verklig. Jag ville inte tänka på det. Inte nu. Det var bara en fantasi. Kroppen som reagerade på en doft, en beröring, en bild. Inget mer.

Jag torkade av mig med handduken som låg på stolen, stängde av telefonen. Gick in i badrummet, satte på duschen. Varmt vatten, nästan för varmt. Stod där länge, lät det rinna över axlarna, nerför ryggen. Tänkte på jobbet istället. På rapporten som väntade. På att jag borde klippa gräsmattan innan helgen. På att Johanna skulle komma hem snart, kanske hungrig, kanske glad över något från skolan.

När jag kom ner igen var huset fortfarande tyst. Jag satte mig vid datorn, öppnade mejlen. Siffror. Grafer. Rutiner.

Plywooden syntes genom fönstret, en påminnelse om att något inte var som det skulle. Och Johanna skulle vara hemma om ett par timmar.

Jag sköt bort allt det andra. Som man gör med tankar som inte passar in.

Det var bara ett ögonblick.