Att släppa taget #1 – Inbrottet

Sommaren hade lagt sig över gården som en varm filt som man inte ville resa sig ifrån. Gräset doftade nyslaget ända in på kvällarna, och när solen stod som högst glittrade poolen som en spegelblank yta mitt i allt det gröna. Jag brukade stå ute på altanen med kaffekoppen i handen och bara lyssna. Fåglar, enstaka bil på grusvägen långt borta, ibland Johannas skratt när hon simmade längder eller låg utsträckt på handduken med hörlurarna på. Det var den sortens tystnad som känns trygg, som om världen hade bestämt sig för att vara snäll mot oss just här.

Vi bor inte isolerat. Tre andra familjer inom synhåll. Anderssons närmast, med sin prydliga syrenhäck och Henriks eviga vedprojekt, paret längre ner mot sjön som alltid har grillen igång på helgerna, och de gamla på kullen som nickar vänligt när man möts på vägen. Vi hälsar över häcken, lånar verktyg, bjuder på kaffe när någon fyller år. Det är den landsbygden i Sörmland som folk drömmer om: solvarma träaltaner, doft av nyklippt gräs, midsommarstången som reses gemensamt nere vid bygdegården, och på vintern den mjuka vita stillheten när snön lägger sig över taken och dämpar alla ljud.

Jag minns en grillkväll för två somrar sedan hos Anderssons. Solen hade gått ner bakom tallarna men värmen satt kvar i luften och i stenplattorna under fötterna. Henrik stod vid grillen med en öl i handen, vände kotletter och skrattade åt något Johanna sa, hon var fjorton då, redan lång och självsäker på ett sätt som fick en att titta två gånger. Lisa kom gående med en bricka jordgubbar, barfota, håret löst och lite fuktigt efter ett dopp i poolen. När hon ställde brickan på bordet lutade hon sig fram över mig för att räcka mig en bägare grädde. Hennes arm gled mot min axel, dröjde där en sekund för länge. Doften av hennes hud, solkräm och något sött, blev plötsligt allt jag kunde tänka på. Jag log bara, sa tack, men kände hur pulsen slog lite hårdare. Senare, när musiken spelade och alla dansade lite slarvigt på gräsmattan, kysste hon Henrik på kinden, men kyssen gled mot mungipan, tungan snuddade snabbt vid hans läpp, nästan oavsiktligt. Ingen sa något. Det var en av de där små sakerna som händer när alkoholen flyter och natten är lång. Jag tittade bort, men bilden fastnade.

Och så härliga midsomrar som förra året, när vi hjälptes åt att resa stången nere vid sjön. Johanna och Elsa sprang runt och skrattade, flätade blomsterkransar i håret, kinder röda av sol och lek. Efter sill och nubbe, efter sångerna, när de vuxna satt kvar vid långborden med glasen påfyllda, kom Lisa fram till mig medan jag stod och tittade ut över vattnet. Hon hade en blomsterkrans snett på huvudet, log med den där glimten i ögonen. ”Du ser ut som om du bär på världens bekymmer, Erik”, sa hon och lade en hand lätt på min rygg, precis ovanför bältet. Fingrarna tryckte till, inte hårt men bestämt. Jag kände värmen från hennes handflata genom skjortan. Jag skrattade till, sa något om att jag bara var trött efter jobbet, men hon flyttade inte handen direkt. Istället lutade hon sig närmare, andades in min doft som om hon testade något. ”Du behöver slappna av ibland”, viskade hon, och så kysste hon mig på kinden, fast läpparna gled mot mungipan först, en snabb varm beröring som kunde ha varit en slump. Eller inte. Jag frös till men sa inget. Hon log bara, vände sig om och gick tillbaka till Henrik. Ingen hade sett. Eller så hade alla sett, och ingen brydde sig. Så är det här ute ibland. Gränserna suddas ut när ljuset är guld och luften doftar hö och hud.

Jag har aldrig känt mig otrygg här. Inte förrän nu.

Det var en tisdag i mitten av juli. Jag hade kommit hem sent från Nyköping, kört sista biten med fönstret nere och låtit den varma luften virvla in. Johanna hade sms:at att hon var hos en kompis och skulle vara hemma vid tiotiden. Huset var tyst när jag klev in. Jag tog av skorna, hängde jackan, gick ut på baksidan för att kolla poolen, en vana jag inte tänker på längre.

Då såg jag det.

Nedre glasrutan i skjutdörren till gästhuset var krossad. Ett rent runt hål, precis stort nog att sticka in handen. Glasskärvorna låg utspridda på trädäcket som små iskristaller i kvällssolen. Ingenting annat var rört. Dörren stod på glänt men ingen hade gått in särskilt långt. Jag kunde se ända in till de bäddade sängarna, tv:n, pentryt med kopparna fortfarande uppställda.

Jag stod kvar länge. Hörde bara mitt eget andetag och en gråsiska uppe i tallen.

Ingenting stulet. Det fanns inget att stjäla, handdukar, en högtalare, ett par flaskor vin. Ändå kändes det som om någon hade varit där inne, kanske suttit på sängkanten, kanske öppnat en låda bara för att känna på känslan av att vara där de inte borde.

Jag minns inte om jag låste sist. Här gör man inte alltid det.

Jag ringde inte polisen. Vad skulle jag säga? Att någon brutit sig in och inte tagit något? Att jag kände mig kränkt på ett sätt jag inte kunde förklara? Istället sopade jag upp glaset, satte dit plywood med skruv och tejp. Primitivt, men det skulle hålla.

Sen satt jag på altanen med en whisky och tittade ut över poolen som fortfarande glödde i det sista dagljuset. Johanna skulle snart vara hemma. Hon skulle se plywooden och fråga. Jag bestämde mig för att säga att det var en gren som ramlat. Inte för att hon skulle tro det, utan för att jag inte ville se oron i hennes ögon. Hon är sexton nu. Hon ska få simma sena kvällar, ligga på däcket med solglasögonen på och tro att världen är snäll.

Men jag kunde inte släppa tanken.

Jag reser mycket. Två, tre dagar i sträck. Oftast är det bara hon hemma. Och jag har litat på att det här är platsen där ingenting händer. Lugna grannar. Öppna fält. Sol och vatten och skratt över häcken.

Nu kändes det som om jag hade missat något. Som om det fanns ett annat liv som rörde sig precis utanför min syn, och jag hade varit för upptagen med att tro att allt var som det skulle för att märka det.

Jag tömde glaset, gick in och låste ytterdörren dubbelt, något jag inte gjort på år. Sen satt jag i vardagsrummet i mörkret och lyssnade till hur huset andades. Och för första gången på väldigt länge kändes det inte längre som mitt.