Smuts #2 – Vem, eller vad, är det som flyttat in

OBS! Den här novellserien är en hyllning till det naturliga: smuts och kroppsvätskor. Gillar du inte sådant ska du inte läsa vidare.

Jag sov dåligt. Jag vaknade flera gånger, svettig och orolig, och vid flera tillfällen hade jag erektion. Oron berodde på flera saker. Det vidriga brottet som ägt rum borde på den nedlagda fotbollsplanen, den smutsiga flickan som sov i vårt gästrum. Det var skammen över att jag luktat på flickans smutsiga trosor medan jag runkade av mig. Värre än så, jag var rädd för att bli sjuk. Vilka bakterier hade jag slickat i mig från de vidriga, smutsiga underbyxorna.

Josefin strök mig över kinden.
– Hur är det, älskling. Mår du inte bra?
– Va?
– Du drömde något, tror jag. Du är alldeles svettig.
– Jag vet inte, jag…
Jag var genomsvettig och hade sparkat av mig täcket. Josefin tittade ner, log och sa:
– Du verkar inte sjuk därnere i alla fall.
Josefin la handen över min kuk. Jag insåg att jag hade stånd igen. Hennes hand var varm och smekande.
– Blir det bättre om jag…
Josefin avbröts av ljudet av steg i köket. Hon kastade täcket över mig, slet åt sig morgonrocken som låg bredvid sängen.
– Sally?
Flickans ansikte blev synligt i dörröppningen. Det svarta håret som inte var helt torrt när hon somnade, var nu tovigt och påminde mest om ett penntrolls hår. Nattlinnet var skrynkligt och jag anade hårstrån på hennes vader.
– Du minns väl var du är någonstans? kvittrade Josefin.
Och Sally nickade och log till svar.
Hon var söt på något sätt, trots att hon hade ganska grova drag och en övervikt som den som lever på vad som för tillfället erbjuds ofta har. De mörka ögonen hade en brinnande glöd, som växlade mellan ilska, sorg och glädje. Blicken sökte genom rummen, registrerade, var på vakt, strök över täcket som skylde mig och jag inbillade mig för en sekund att hon visste vilken sorts man jag är.
– Vill du ha frukost?
Sally nickade igen.
– Jag måste…
Hon gick in i badrummet, lämnade dörren öppen. Jag hörde hur hennes kiss skvalade mot porslinet, en dov fis… Josefin stängde dörren och viskade:
– Herregud unge, var kommer du från?

Sally åt yoghurt. Josefin drack färskpressad juice. Jag hade gjort mig två dubbla espresso för att se till att koffeinhalten låg på plus.
Med tanke på vad Sally varit med om de senaste tolv timmarna verkade hon förvånansvärt trygg. En vaksam blick sökte genom rummen, försökte läsa av mig och Josefin, men hon verkade inte det minsta rädd. Hon var lite snorig, kanske på grund av all brandrök hon måste ha andats in, strök sig under näsan med ärmen på nattlinnet.
– Men Sally, utbrast Josefin, vi har faktiskt servetter.
Hon sträckte sig efter servetthållaren från George Jensen och räckte flickan. Sally tog försiktigt en marinblå servett, snöt sig, tittade på snoret och la servetten på bordet med den kladdiga sidan uppåt. Josefin reste sig med ett ryck, tog servetten och kastade den i slasken. Jag hörde hur hon tvättade händerna.
– Vi gör så här Sally, sa jag, att jag går och handlar lite kläder till dig. Dina egna behöver tvättas, ok?
Sally tittade på mig och nickade.
– Alltså, bara något enkelt, fortsatte jag, så att du inte behöver ha Josefins gamla nattlinne hela tiden.
– Det är jättefint.
– Ja, jo, det är det. Och det klär dig verkligen men vi måste nog gå ut och gå till Polisen och…
– Varför det?
Sallys ögon mörknade, hennes röst var iskall och tonfallet hårt som sten.
– Jag har inte gjort något.
Josefin rusade fram och la sin arm om Sally.
– Nej, det är klart du inte har. Det vet vi ju, men Polisen kanske vet var…
– Dom vet fan inte ett skit.
Josefin och jag satt tysta en stund. Vilsna. Så vilsna som två kloka och medvetna människor blir när verkligheten, den andra verkligheten, plötsligt uppenbarar sig.
– Ge mig mina kläder bara så drar jag.
– Dom är smutsiga… försökte Josefin.
– Nä!
– Jo, Sally, dom luktar rök och dina…
Josefins tystnade, hennes blick flackade och sökte min hjälp.
– Vi gör så här. Jag fixar lite nya kläder åt dig som du kan ha medan Josefin tvättar dina egna. Ok?
Sally nickade.
– Du stannar här. Jag kollar om jag kan få veta något om din familj. Jag lovar, jag säger inte att du är här. Ingen vet var du är, du stannar tills du vet var…
Tankarna rusade runt. Jag kunde inte lova ungen att vi skulle hitta hennes familj. Med tanke på vad jag hunnit läsa på nyhetssidorna, bilderna, kartorna, rekonstruktioner sammantaget med Sallys berättelse om var husvagnen var placerad satt jag troligen framför en föräldralös liten unge.
– Vad vill ni ha?
– Vad menar du?
– Varför är ni snälla?
– Vad menar du? Vi är snälla för att vi är…
– Ska ni sälja mig?

Vi har levt våra liv, lyssnat till klagolåten från konstnärsvänner som ansett sina offentliga bidrag vara för små. Hört journalistkamraterna med lägenhet i Cascais klaga över växelkursen och själv har vi förfärats över flygpriserna över Atlanten medan akademikerna i bekantskapskretsen gnällt över munskyddstvånget på Musée d’Orsay.
En annan verklighet uppenbarade sig. Inte svalt och distanserat som en dokumentärfilm på SVT utan som ett isande magsår, en brännande kyla som vred om tarmarna, fick Lavazzakaffet att smaka beskt och tvinga sig tillbaka upp genom strupen.
– Nej, Sally, vi ska inte sälja dig till någon.

Jag lämnade Josefin och Sally med ett några skivor levain och två sorters jamón Iberico och gick ner till Lindex. Jag köpte tre par trosor i största barnstorleken och tre par av de minsta för vuxna kvinnor. Två toppar utan ärm och tre t-shirt. Även om jag avskyr mjukiskläder valde jag ett par mörkblå byxor med tillhörande tröja med huva. Jag kände mig pinsamt gammal för att jag inte kunde förstå vad som skulle kunna tilltala henne.
För kylans skull köpte jag en dunjacka på extrapris, några par frottésockor och en senapsgul mössa. Jag funderade på det där med behå men visste inte hur jag skulle förhålla mig. Vad skulle Josefin säga?

Sally blev glad över kläderna men samtidigt fanns det ett drag av rädsla i hennes blick. Josefin försökte om och om igen att förklara att vi bara ville hennes bästa, att vi inte hade några andra tankar om henne. Sallys mörka ögon sökte ständigt mina. Hon litade inte på mig och hur gärna jag än ville att hon skulle göra det hade jag mina skuldkänslor. Jag hade runkat av mig till doften och smaken av hennes skitiga trosor.

Josefin och Sally skrattade och tjattrade inne i gästrummet medan Sally provade sina kläder. Tydligen hade jag överskattat Sallys längd och bredd, och hennes kvinnlighet, och kläderna satt ganska illa. Jackan och mössan satt bra nog för att Josefin skulle kunna ta med Sally ner till HM och köpa vad som saknades: en deodorant, en tröja och ett par jeans,
Under tiden gick jag till stadshuset. Tillsammans med ett tiotal andra skannade jag de korta listorna som var uppsatta på glasdörrarna.
Identifierade döda var tjugofyra personer.
Anmälda saknade av släkting eller annan anhörig var 34.
Oidentifierade döda var hitintills 232.
Enligt samstämmiga uppgifter från pressen innebar det mer än 800 människor som ingen jävel vet om de är levande eller döda.
På ingen av listorna kunde jag läsa namnen Sally eller Romani och jag undrade om jag någonsin skulle få göra det. Jag hade svårt att fatta vad vi gett oss in på och hur vi skulle gå vidare. Vi hade erbjudit ett ensamt barn ett tillfälligt hem och lite kläder, utan en tanke på vart det skulle föra oss. Vi, våra vänner och familjer är alla goda människor som skänker pengar till välgörenhet, hyllar regnbågsflaggan och är självgoda över alla gränser men hur ska folk reagera på att vi har en zigenarunge som inte ens har vett att stänga toalettdörren boende hemma hos oss. Hur länge skulle hon stanna? Går hon i skola? Är det vi gör ens lagligt?
Vi hade tidigt beslutat att inte skaffa barn. Varför vet jag inte, jag hade accepterat att Josefin inte ville det. Kanske riskerade hon kroppens perfektion. Kanske skulle smulorna på golvet, de stinkande blöjorna störa bilden av stillsam lycka.
Det skrämde Sally att vi gav henne kläder. I hennes värld har allt ett pris och hon fruktade att priset för allt det nya vi gav henne skulle bli oändligt högt. I hennes värld finns inte sådana som Josefin och jag för vilka pengar aldrig saknades. Vi är inte ekonomiskt oberoende, långt därifrån, men jag kan inte minnas när jag senast lyckades göra av med hela lönen innan nästa kom in på kontot. Sallys kläder skapade knappt en krusning i saldot.

Resten av dagen försökte vi lära känna varann. Jag såg andra halvlek av Chelsea-Tottenham medan Josefin fixade naglarna. Sally läste titlarna på alla böckerna i bokhyllan, studerade intensivt kartorna i Det Bästas Världsatlas från 1963. Jag gav henne min gamla iPhone X och hon jämförde vägarnas sträckning i Apple Kartor med de i den gamla kartboken.
Det var som om duschen och de nya kläderna inte riktigt kunde dölja doften av ingrodd smuts, svett och kön. Kanske var det som jag inbillade mig, som om mina bisarra fantasier drev med mig, men jag tyckte mig åter känna doften av min systrars underbyxor från tonåren, svaveldoften från mammas stora bomullstrosor. Inget hos Sallys kropp eller ansikte lockade mig, jag har aldrig haft någon sexuell längtan efter barn eller ens speciellt unga kvinnor, men ändå var hennes närhet  en ständig påminnelse om det begär jag så länge förträngt. Det var som en mild feber i kroppen, jag önskade att hon skulle glömma bort Josefins förmaning att stänga toalettdörren så jag fick höra kisset porla, jag längtade efter att lukta på hennes kläder.
Hennes gamla kläder hade tvättats och torkats och doftade svagt av lavendel, lika meningslöst som mina egna skjortor och underkläder. Under dagen hade jag letat igenom tvättkorgen efter något av Josefins plagg som skulle kunna lukta något. Inte ens mikrofibertrosorna som hon använde på spinningen lät ana den minsta doft av fitta eller röv. Det var som om hennes svett och kroppsvätskor var av samma provensalska lavendel som sköljmedlet vi använde.

På kvällen, när vi ätit och sett lite tv gick Sally och la sig. Hon somnade snabbt. Det var nog inte så att hon kände sig speciellt trygg med oss men dagen hade varit utmattande och hon var medveten om att vi troligen var det bästa som kunde hända henne för tillfället.
Jag och Josefin satt kvar en stund i soffan och mellan skämten i Parlamentet hörde vi Sallys mjuka andning.

Josefin borstade tänderna och gjorde sig klar för att lägga sig, sen gjorde jag detsamma, klädde av mig allt utom kalsongerna. När jag kom ut ur badrummet stod Josefin naken i hallen. Hon är så vacker. Som en dröm. Men hon gjorde en gest åt mig att komma med. Sally hade somnat med lampan tänd och Josefin hade smugit in i hennes rum för att släcka, och nu ville hon visa mig vad hon sett. Hon satte fingret framför munnen för att visa att jag skulle vara tyst. Sen gick hon in i gästrummet och gjorde tecken åt mig att följa med.
Sally hade sparkat av sig täcket i sömnen och låg alldeles nacken. Bredvid sängen låg ett par av trosorna jag köpt på morgonen men nu skrynkliga och med en tydlig gul fläck. Hon torkade sig tydligen inte efter att hon kissat utan lät de sista dropparna sugas upp av trosorna. Underbyxorna väckte min längtan men det Josefin ville visa mig var den nakna flickan. En omogen, nästan pojkaktig kropp med små bröst. Bröstvårtorna var stora och styva jämfört med den lätta, runda uppröjningen. Sallys höll ena armen över huvudet och visade en hårig armhåla, hennes vader hade mörka hårstrån, och fittan, precis som Josefin sagt, var täckt av en svart buske, som sökte sig i en sträng upp mot naveln.
I sömnen drog Sally upp ena benet, den mörka busken öppnade sig en aning och hårstråna närmast öppningen glänste av fukt och saltkristaller som bildats av veckor av dålig hygien. En mörkrosa klitoris höjde sig långsamt. Större än jag någonsin sett, både i verkligheten och på film. Som en liten hundkuk på kanske tre centimeter. Josefin ryggade tillbaka, andades in av förvåning och vände genast och gick ut ur rummet.
Jag stod kvar några sekunder, jag kunde inte slita blicken från Sallys fitta som var motbjudande hårig och smutsig samtidigt som den lovade ljuvliga dofter och smaker, en klitoris eller var det en kuk omöjlig att slita blicken från. Ett plötsligt uppflammande begär fick blodet att rusa till kuken och jag förstod att jag var tvungen att gå därifrån innan min kåthet skulle bli alltför synlig och avslöja mig.
– Herregud, viskade Josefin när jag kom ut i hallen, vad fan är det vi tagit hem?
– Du! Du tagit hem.
– Ja, jag tagit hem. Vad ska vi göra?
– Gå och lägg dig!
Josefin gick och la sig. Jag la mig bredvid. Jag var bestämd. Jag förklarade för Josefin att vi, mest hon, bestämt att hjälpa Sally. Att hon var skitig och kanske aldrig skulle förstå vår värld förändrade ingenting. Nu hade vi henne här och det var vårt jävla ansvar att reda ut det.
– Jag vet, sa Josefin, jag bara… Var fan kommer hon från? Såg du hennes…?
– Sov nu. Vi letar efter hennes familj imorgon.

Josefin föll ner mot kudden med underarmen över ansiktet. Jag la mig på sidan och tittade på henne. Bilderna av Sallys fitta, de mörka hårstråna som glittrade av saltkristaller, trosorna med den gula fläcken och kanske märkligast av allt, den blöta, glänsande lilla flickkuken, flimrade för min inre syn. Vidrig och onaturlig, smutsig och alldeles för ung hade Sally etsat sig in i medvetande.
Plötsligt rullade Josefin över på sidan, lyfte på mitt täcke.
– Bara håll om mig, sa hon.
Sekunden senare kröp hon intill mig och hennes lår kom att pressas mot min stenhårda kuk. Hon ryckte bort benet.
– Är du kåt?
– Nej, jag bara…
– Det är du ju. Kuken är…
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var kåt men jag ville inte vara det. Det var skammen som fick mig att förneka det. Josefin drog sig en bit bakåt sen sa hon med sin mildaste och sitt mest förstående röstläge:
– Blev du kåt av att se Sally?
– Men för helvete, Josefin, hon är ett barn. En liten knubbig unge.
– Men man kan väl ändå… jag menar jag tror inte att du… att du skulle röra henne.
Ibland kunde jag bli arg på Josefin för att hon aldrig kunde bli arg på mig. Efter flera års äktenskap upptäcker hon att jag får stånd av titta på en femtonåring, ja, jag till och med betvivlade att hon ens var så gammal. Ändå är Josefin bara förstående och full av tillit.
– Det är inget fel att bli kåt, jag vill bara förstå om…
Jag avbröt henne.
– Jag blir inte kåt på att hon är litet barn. Tvärtom ger det mig panik att jag ens kan känna så.
Jag tystnade, visste inte hur jag skulle berätta det.
– Det är någonting annat, något att hon är så… annorlunda. Jämfört med oss alltså.
– Du behöver inte förklara. Jag älskar dig.
Josefin sträckte in handen under täcket och slöt den runt min kuk. Alltid lika förstående och goda Josefin.
– Jag kan hjälpa dig.

Sakta började hon röra sin varma, mjuka hand upp och ner.
– Är det ok?
– Ja, det är underbart men du behöver inte göra så.
Men istället för att sluta förde hon undan täcket och lutade sig ner och jag kände hennes varma läppar sluta sig runt mitt ollon. Josefin är en underbar kuksugerska. Hon förstår att det som skiljer en mun från röven och fittan är tungan och läpparna, det är deras mjuka och varma smekningar över ollonet som är skillnaden. Man behöver inte gå på djupet. Halsknull är makt men att överlåta sin kuk till en kvinnas mun är underkastelse.
Medan Josefin lät sina läppar mjukt glida fram och tillbaka över ollonkransen lät hon sin tunga smeka strängen, leka runt öppningen flimrade bilder av Sallys styva klitoris för min inre syn. Doften av trosorna jag luktade på igår var närvarande, den intorkade urinen, de mörka stråken av avföring. Det var nästan mer än jag kunde hantera, små, torra orgasmer följde på varann. En njutning som nästan var plågsam där jag lämnat ut mig fullständigt till Josefins mun, hennes vilja att göra det skönt för mig, Min utlösning var som en befrielse, varenda muskel i kroppen var spänd till bristningsgränsen när jag kände hur sperman pumpade ur mig och en fullständig avslappning, en ro infann sig medan Josefin lugnt svalde. Med ena handen mjölkade hon ur mig varenda droppe.
Jag närmast flöt ut över sängen, befriad, lugn. Josefin pussade mig på magen.
– Hoppas du kan sova nu.
Jag strök henne över håret.
– Jag älskar dig. Det vet du.
Hon rullade över på sin sida av sängen och jag kände ett sting av skuld över min egoism.
– Jag gör detsamma för dig, när som helst.
– Jag vet, sa Josefin, sov nu.