Visst saknar man när mamma och pappa läste sagor för en som barn? Men de gamla folksagorna av bröderna Grimm och ”Gåsmor” var ju ursprungligen mer barnförbjudna. Både grymmare och sexigare. Så är det inte dags för några modernarnare versioner i den gamla andan? Dags för Sagor för barn som är vuxna nu. Hur var det till exempel med Snövit?
__________________________________________________________
Det var en gång sju dvärgar som kom hem efter en lång arbetsdag i Gruvan. Där möttes de av en uppskakande syn. Köket var i en enda röra av husgeråd och matrester, och i sovrummet tvärs över deras sju små sängar låg en naken flicka och sov.
Flickan var det vackraste man någonsin sett. Hon var helt ung, knappast mer än sexton, sjutton år. Hennes hår var svart som den svartaste ebenholts, hennes läppar var röda som blod och hennes hy var varmt solbränd. Men det allra mest anmärkningsvärda var den lilla triangeln av könshår mellan hennes ben. Den var inte svart som på hennes huvud, utan vit som den vitaste snö.
Men inget av detta imponerade på dvärgarna. Bryskt väckte de henne med hårda ord om intrång, hemfridsbrott och att de minsann inte tog med sig jobbet hem. Den stackars yrvakna flickan förstod först ingenting. Hon mindes knappt var hon var, inte hur hon kommit dit, och förstod verkligen inte varför sju skäggiga gubbar stod på knä runt om och skällde på henne i de mest märkliga ordalag.
När hon till slut kom till sans så mycket att hennes minnesbilder kom tillbaka, kunde hon bara stamma fram osammanhängande ursäkter. Det var inte meningen att… Hon var bara så… Hade sprungit så långt, och var så… Hon skulle genast ge sig av igen…
Sedan tystnade hon med en tom och uppgiven blick. Förbryllade började dvärgarna förstå att det här inte var någon allmän våldgästning. Med en helt annan ton frågade de den stackars flickan vad som egentligen hade hänt.
Det var inte så lätt att få någon vettig information ur flickan. Men så mycket framgick det, att någon hade försökt döda henne, så hon hade varit tvungen att fly naken genom skogen. Och när hon till slut hungrig, trött och kall hade nått fram till dvärgarnas tomma stuga, så hade hon inte sett någon annan utväg. Hon hade först ätit sig mätt, och sedan utmattad somnat i dvärgarnas sängar. Hon bad än en gång så mycket om ursäkt, och upprepade att hon genast skulle ge sig av igen.
Men dvärgarna var ändå rejäla och hederliga karlar, och kunde naturligtvis inte svika en flicka i nöd. Naturligtvis skulle hon inte behöva ge sig av bara så där utan vidare. Snart var det ju natt, och kylan skulle komma krypande på allvar. Dessutom var dvärgarna hungriga och trötta. Hon kunde få stanna över natten. Men först skulle de äta.
I köket drog dvärgarna fram en åttonde stol, även denna i och för sig i dvärgformat, och dukade upp en enkel måltid av vad huset fortfarande (grymtande blickar på flickan) kunde erbjuda. Under tiden presenterade de sig för sin stackars gäst. De hette till flickans förvåning tydligen Kuker, Suger, Rumper, Binder, Smisker, Choker och Fister. Men det förklarade i alla fall varför dessa underliga ord stod inristade på sängarna i sovrummet, något som hon mindes att hon hade blivit förbryllad över när hon först såg det.
Men när dvärgarna frågade henne efter hennes eget namn, tvekade hon först. Sedan sa hon:
– Ni kan kalla mig Snöfitta.
Efter en lång natts sömn, där flicka Snöfitta hade fått ligga tvärs över fotändorna av dvärgarnas små men som tur var långa sängar, och där hon först hade svårt att sova för alla dvärgatår som viftade vid hennes näsa, hennes fötter och inte minst vid hennes underliv, väcktes hon till slut av de fortfarande ganska buttra dvärgarna.
Efter alla hennes strapatser igår, hade de låtit henne sova ut. Nu fanns frukost på bordet åt henne. Själva skulle de gå till jobbet i Gruvan. Men de hade först i alla fall diskuterat hennes öde, och kommit fram till ett erbjudande. Hon skulle få stanna mot att hon tog hand om hushållet åt de små männen. Laga mat, diska och städa. Några kläder kunde de tyvärr inte erbjuda henne. De hade inga kvinnokläder på lager, och framför allt inte i hennes storlek. Så hon fick allt fortsätta att gå naken.
Snöfitta tackade överlyckligt ja till erbjudandet. Hon lovade att göra sitt allra bästa för att göra rätt för sig. Hon skulle nog se till att det blev riktigt hemtrevligt här i stugan till slut. Dvärgarna tittade oförstående på varandra, och muttrade lite. Hemtrevligt? Vad menade hon med det?
Men det skulle de snart bli varse. Snöfitta tog direkt efter en snabb frukost tag i en riktig storstädning av stugan. Hon dammade, skurade, putsade och fejade. Och efter lite botaniserande i skåp och lådor kunde hon snart också pynta upp stugan med gamla bortglömda prydnadsföremål, och även några i och för sig ganska trista ursäkter till gardiner, som låg undangömda i en lår. De fick duga så länge, tills hon sytt upp några nya av ett riktigt fint tyg som hon också fann.
Kompletterat med några fina stenar, kottar och grenar som hon fann på och i kring tomten, och med några vackra blombuketter i var sin vas, kunde hon när dagen var slut överraska dvärgarna med ett riktigt trevligt och ombonat hem. Till och med dvärgarna var tvungna att erkänna, att det hade blivit mycket finare än förväntat. De hade aldrig trott att deras lilla stuga kunde se så hemtrevlig ut.
Nästa dag efter morgondisken ställde Snöfitta till med storbyk. Och det var minst sagt behövligt. Igår hade hon hittat diverse mer eller mindre stinkande paltor, som låg och skräpade runt om i stugan, tillsammans med andra sorgligt försummade textilier. Så nu var det minsann dags att ta tag i dem.
Snöfitta var ju precis som dagen innan tvungen att arbeta naken. Men hon trivdes med det. Med allt städande, dammande, diskande, svabbande och tvättande, blev man ju ändå både lortig och blöt. Men har man inga kläder att ta hänsyn till, så gör det ju inget alls. Tvärt om kändes det både skönt och befriande att helt ohämmat kunna lorta ner sig hur mycket man ville. Och det kändes faktiskt riktigt sexigt att få vara en riktigt smutsig flicka, och inte behöva bry sig om vilka skrymslen på hennes kropp som blev nedsölade av smuts och svett och lortvatten.
Hon hade bara på senare år upptäckt och börjat utforska sin egen sexualitet. Men hemma hade hon fått smyga med sina utsvävningar. Här var hon dock alldeles fri. Här kunde hon göra vad som helst utan bekymmer. Och hon behövde inte tvätta av sig förrän dvärgarna väntades hem till kvällsvarden.
Vad som däremot förbryllade henne var just dvärgarna. Här hade de en vacker och alldeles naken flicka omkring sig när helst de var hemma. En flicka som dessutom gjorde allt för att flörta med dem, och i bästa fall förföra dem. Men de rörde inte en min. På sin höjd en irriterad grymtning. Inga lystna blickar. Inga förstulna smekningar. Inga menade kommentarer. Ingenting. Kunde någon verkligen vara så ointresserad?
Snöfitta var helt enkelt tvungen att tillfredsställa sig på egen hand. Och det gjorde hon närhelst hon tog en paus från sina sysslor. Hennes smutsiga fingrar blev hennes bästa vänner, medan hon drömde om riktiga sexorgier med sju små män, och om att gå runt hela dagarna nedkletad med kladdig sperma blandad med smuts, diskvatten och svett.
__________________________________________________________
De två händerna som greppade det vackra skrinet av ädelträ var smala, långfingrade och prydda av långa, svartmålade naglar. Ögonen som betraktade asken lös lystet i fackelskenet. Jägaren, som var sliten och smutsig, såg nervöst upp på sin härskarinna. Han bekräftade att innehållet var det hon så hett eftertraktade. Även de blodiga paltorna som han lagt framför hennes fötter bevisade det.
Drottningen tog ett djupt, njutningsfullt andetag, och lyfte på det rikt utsirade locket. Och där låg det. Hjärtat av hennes hatade fiende och rival. Hon slickade sig om läpparna medan hon lyfte upp den blodiga trofén, och skärskådade den i eldskenet. Sakta förde hon den till munnen, och lät blodet besudla hennes svartmålade läppar
Jägaren rös när han såg hennes galna blick och ogudaktiga hantering av det blodiga hjärtat. Hur hade han blivit inblandad i detta?
– Hon är död, utropade drottningen! Äntligen är hon död! Den lilla slampan. Nu är det jag som…
Hon vände sig ivrigt mot en spegel som hängde en bit bort i kammaren. En stor oval spegel med en gammal förgylld och rikt utsirad ram. Med det blodiga hjärtat lyft i triumf, ställde hon sig framför spegeln.
– Spegel, spegel på väggen där, deklamerade hon, säg vem mest sexig i landet är?
I spegelns svar hörde jägaren sin dödsdom.
__________________________________________________________
För varje dag blev det renare och finare i stugan. De nya gardinerna hade kommit upp i fönstren, rena fina dukar på matbord och byråer, och ständigt något litet nytt prydnadsföremål som kom på plats. Men även dvärgarna hade bidragit. En dag kom de hem med en egen säng till Snöfitta, som ett par av dem hade snickrat ihop. Så nu slapp hon i alla fall att få Sugers tår i munnen. Men hon skulle ju ändå gärna ha fått något litet sällskap i sängen. Hon hade börjat längta ihjäl sig efter lite manlig uppmärksamhet och närhet. Efter smekningar och famntag och en och annan rejäl kuk i sin vitprydda fitta. Men den längtan var fortfarande förgäves.
Snöfitta hade i alla fall börjat ta tag i trädgården. Och det innebar inte mindre jobb. Ogräs skulle rensas, buskar skulle trimmas, grönsakslandet var sorgligt eftersatt, och blomsterrabatterna behövde verkligen gallras från vissna blommor.
Det fanns mycket att göra, och Snöfitta tog sig an arbetet med stor entusiasm och gröna fingrar. Eller snarare bruna. Smutsigare än någonsin spatserade hon omkring i trädgården helt nedsölad av fuktig jord. Och den trängde in på alla upptänkliga ställen, inte minst när Snöfitta tog sina pauser. För jordiga fingrar i en fuktig fitta, var nästan ännu mer upphetsande än bara vanlig lort. Inte för att hon riktigt kunde förklara det, med det var nog det något förbjudna som lockade. Hon kunde sitta långa stunder i den fuktiga lerpölen bakom stugan, och smeta in sin kropp med härligt sval och smutsig lera. Då kunde hon fantisera om att det inte var hon själv, utan att det var fjorton små gruvarbetarhänder som…
Trädgårdsarbetet gav i alla fall även andra möjligheter. Grönsakslandet var ju fullt av intressanta knölar. Så ibland kunde flickan onanera med en morot, eller spatsera runt en halv eftermiddag med ett par jordiga potatisar uppkörd i fittan. De skavde så skönt mot varandra, när de fyllde upp hennes fuktiga grotta mer än någonsin förr.
Fast allra helst hade hon ju velat ha dvärgarnas…
En dag kom dvärgarna hem med bistra miner och ett oroande besked. De hade hört ett rykte om att självaste drottningen efterlyste sin försvunna styvdotter, som tydligen hade rymt hemifrån. Prinsessan Bianca hette hon. Men hon hade också ett smeknamn. Hon kallades för Snöfitta.
Den olyckliga flickan kunde inte annat än bekräfta. Ja, hon var prinsessan Bianca, och hon hade rymt från sin styvmor. Men det var för att det var drottningen som ville se henne död.
Dvärgarna såg förbryllade på varandra. Varför skulle drottningen vilja döda sin egen styvdotter? Snöfitta suckade. Nu var det lika bara att berätta hela historien. Hon hade ju ändå börjat lita mer och mer på dvärgarna. Och, kände hon, de på henne. Hon drog ännu en djup suck, och började berätta.
Jo, hon var prinsessan Bianca. Dvärgarna var ju redan bekanta med historierna om hur kungaparet länge varit barnlösa, och när drottningen till slut blev gravid, hade hon sedan dött i barnsäng. Kvar blev kungen och den lilla prinsessan.
Prinsessan hade blivit kungens lilla ögonsten. Hon hade fått stor frihet och en väldigt lycklig barndom. Men när Bianca var sju år gifte kungen om sig. Styvmodern var förförande vacker och hade enligt ryktet en förmåga att förtrolla allt manfolk som kom i hennes väg. Och nu hade hon riktat in sig på kungen. Men ryktet sa också att hon var både hård och kall och ytterst dominerande. Det var en kvinna som var van att få som hon ville. Och det viskades också om mycket vidlyftiga sexuella lekar i den kungliga sängkammaren.
Av detta förstod ju lilla Bianca föga, men vad hon märkte tydligt var att styvmodern inte tyckte om henne, och att hon gled längre och längre ifrån sin far. Dråpslaget kom när prinsessan fyllt nio, och kungen dog. Officiellt av en plötslig sjukdom, men ryktet sa att det var drottningen som låg bakom. Att det skulle varit någon av deras sexuella lekar som hade gått snett, kanske till och med avsiktligt.
De ryktena nådde visserligen inte fram till Biancas barnaöron. Men på barns vis kände hon ändå av stämningen, och anade att något var väldigt fel, och att drottningen blev bara ännu mer skrämmande. Själv hamnade hon nu verkligen i onåd. Hon fråntogs sina fina rum, kläder och saker, och fick flytta ner i en kall och dragig kammare i källaren. Och hon fick klara sig utan någon som helst betjäning.
Det var väldigt svåra år. Den enda glädjen hon hade var att ta sin tillflykt till skogen, som hon fortfarande lyckades smita ut till. Där hade hon sin favoritglänta, där hon kunde få vara sig själv. Där kunde hon som alltid förr kasta av sig alla kläder och skratta och leka medan solen och vattnet smekte hennes kropp. Det var för övrigt därför hon alltid var så brunbränd, även om hennes hy ju också hade anlag för det.
Där tystnade Snöfitta ett tag i sin berättelse, medan dvärgarna fascinerade men otåligt betraktade henne. De var tagna av berättelsen, men den hade ju ännu inte förklarat så mycket. Det är ju en sak att hata sin styvdotter och behandla henne illa. En annan sak att vilja se henne död.
Bianca väcktes ur sina grubblerier, och satte ord på det hon tänkt på. – Stackars far, sa hon. Han hade alltid berättat för henne att innan hon blev gravid hade drottningen fått en vision. Hon hade så önskat sig att få en liten dotter med hy vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholts. Och strax efter det hade hon blivit gravid. Både hon och kungen hade tagit det som ett tecken.
Så döm om kungens besvikelse när visionen bara delvis slog in. Nog för att dottern, som drottningen med sina sista ord hade givit namnet Bianca för hennes förmodat snövita hy, hade hår svart som ebenholts, och läppar röda som blod. Men det stod snart klart för fadern att hennes hy var allt annat än snövit. Tvärtom hade hon väl utvecklade anlag för solbränna. Vårsolen behövde knappt visas sig förrän hon blev brun som en pepparkaka. Inte minst som hon envisades med att springa omkring naken i skogen.
Kungen älskade verkligen sin dotter. Men det grämde honom att minnet av hustrun något solkades, av att visionen inte slog in. Han försökte behandla det som ett fint minne av modern, att dela med dottern som ett värdefullt smycke. Och han försökte alltid se till att det inte skulle vara något som behövde tynga Biancas sinne. Men framför allt efter hans död, så låg det ändå som en besvikelse och gnagde henne.
Därför blev det en så stor glädje för Bianca när hon kom i puberteten. För när håret började växa mellan benen på henne, var det alldeles vitt. Inte svart som under armarna, som mer matchade håret hon hade på huvudet. Utan vitt som den vitaste snö. Inte för att Bianca hade någon koll på vad som var normalt. Men hon tolkade det i alla fall som någon slags upprättelse för sina döda föräldrar.
Med stärkt självförtroende och spirande nyfikenhet på livet, växte Bianca upp. När hon hunnit bli femton, började ryktena som spreds vid hovet nå fram till henne. Ryktena om vad drottningen egentligen höll på med i sina kammare. Nyfikenheten gjorde att prinsessan oftare strök i närheten av drottningens gemak, och därvid kunde uppfatta vissa saker med egna öron och ibland ögon.
Ju mer Bianca började förstå av vad som försiggick, desto mer nyfiken blev hon, och desto mer ville hon pröva på själv. En dag lyckades hon förföra en ung kammartjänare, som invigde henne i kärlekens konst. Därefter påbörjade hon själv ett ganska vidlyftigt sexliv.
Hon märkte vilken njutning hon kunde få av pojkar och framför allt män, och även till viss del av kvinnor. Helt plötsligt kände hon att hon kunde få vänner. Några som kunde skänka henne närhet, ömhet och värme. En trygghet som hon inte kunde få på något annat sätt, och som hon inte hade haft sedan fadern dog. Det var inte samma sak. Men herregud, det var mer än hon hade kunnat hoppas på sedan många år.
Bland alla dessa vänner började snart ett smeknamn användas. Ett smeknamn som hon kunde känna sig så stolt över, att hon började använda det själv.
Hon kallades för Snöfitta.
Så kom då dagen, för bara några dagar sedan, när en av hennes älskare, som alltså var jägare vid hovet, bjöd ut prinsessan Snöfitta på en picknick. Hon hade med glädje tackat ja, förväntansfull över vad de skulle hitta på för skönt och roligt, och drog med honom till sin favoritglänta. Där förförde hon honom mycket riktigt, och även om hon nog tyckte att han verkade märkligt nervös, så älskade de härligt i gräset bredvid vattnet. Men när akten var över, så höjde han plötsligt en stor jaktkniv och… började gråta.
Snöfitta förstod ingenting. Hur var det fatt? Och varför viftade han med kniven? Då berättade han. Han hade fått i uppdrag av drottningen att döda henne. Och han var tvungen att skära ut hennes hjärta och lägga i en ask. – Han visade asken – Sedan skulle han ta med asken och alla hennes blodiga kläder tillbaka, som bevis på hennes död. Annars skulle drottningen själv låta avrätta honom.
Tydligen har drottningen en magisk spegel, som hon frågar varje kväll. ”Spegel, spegel på väggen där säg vem mest sexig i landet är?” Och den svarade alltid att hon ”mest sexig i landet är”. Men på sista tiden har den tydligen svarat att ”Snöfitta mest sexig i landet är”. Och när hon till slut förstod att det var hennes hatade styvdotter, och i förlängningen konkurrent om tronen, så vill hon tydligen undanröja konkurrensen.
Men jägaren kunde inte med att döda den älskade prinsessan. I stället dödade han en hjort i hennes ställe, och lades dess utskurna hjärta i asken. Kläderna blodade han ner med hjortens blod, och tog med allt hem till drottningen. Själv blev hon uppmanad att fly för sitt liv. Vettskrämd, naken och kall sprang hon genom skogen, tills hon till slut kom fram till dvärgarnas stuga. Och resten, ja det kände de ju till.
Snöfitta tystnade när hon avslutat sin historia och tittade sig omkring på de bistra dvärgarna. Sedan rynkade hon fundersamt på ögonbrynen. Drottningen måste ju tro att hon var död. Varför blev hon då efterlyst?
Men där kunde dvärgarna bringa lite klarhet. De hade nämligen också hört att en jägare hade dömts till döden för högförräderi i samband med försvinnandet. Han måste ha blivit avslöjad. Förmodligen genom den där magiska spegeln, som hon ju själv hade nämnt. Hon var tydligen fortfarande ”mest sexig i landet”.
Det förklarade saken. Men gjorde det också tydligt att Snöfitta var i ännu större fara än vad de först trott. Därför gav de henne nu ännu stränga förhållningsorder, och inskärpte vikten av försiktighet. Hon fick under inga omständigheter lämna huset och trädgården. Även om den bara omgärdades av en låg stenmur, så låg den ändå väldigt långt in i skogen, långt från allfartsvägarna. Och i stort sett ingen visste var dvärgarna bodde. Så här borde hon vara säker.
Att några av dvärgarna skulle vara hemma och vakta henne, skulle bara väcka misstankar kom de fram till. Och att ta med henne till Gruvan, kom inte heller i fråga. Där var alldeles för mycket folk.
Så fick det alltså bli. Varför det skulle vara så mycket folk i en gruva förstod inte Snöfitta. Hon trodde att det bara var dvärgarna som jobbade där. Eller har de butiksförsäljning av smaragder och rubiner kanske? Vad var det egentligen för en gruva?
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.