Jag ser på den något dystopiska omgivningen, jag ser på de andra tre. Vi är fyra unga vampyrer. Vi är arton år alla fyra och vi bor i ett område som inte är ett av de finare områdena i vår stad.
Vi fyra går på gymnasiet, tre går en yrkesinriktadutbildning. Den fjärde jag, går en utbildning som kan leda till högre utbildning. Rättelse, jag måste gå vidare till universitetet om jag vill få arbete. Jag blir inget på den utbildningen jag går.
Två av fyra dricker syntetiskt, två av fyra dricker från djur. Jag är en av de två som gör det, dricker av djur. Två av fyra av oss sysslar med droger. Jag är inte en av de två, alla fyra tränar självförsvar. Alla fyra har någon gång gjort ärenden till det gäng som äger vår gård så att säga.
Det finns ett tjugotvå gårdar och lika många gäng. Det finns andra gång på andra gårdar på andra områden som påminner om vårt. Sen finns det finare områden, från de områdena som ligger som en skyddande mur mot skiten som kommer från andra städer.
Vi är som en första bastion, sen in mot centrum och havet så blir det finare och finare områden till det finaste som ligger vid vattnet. Det är inget hav, det är ett sund som delar av oss mot det andra landet i väster. Innanför den innersta muren bor den absoluta eliten.
Skulle någon av oss förirra sig in där så riskerar vi att förlora våra huvuden. Bokstavligt talat, vi kommer att förlora våra huvuden. Det vill ingen av oss, jag står på taket och jag tittar nio våningar ner. De andra tre kommer fram till mig.
– Funderar du på att hoppa.
– Det skulle inte ens kittla i magen.
De andra tre ser på mig, jag är känd som galningen i vårt lilla gäng. Eller nej vi är inte ett gäng. Säger vi det så slaktar det gäng som äger gården oss. Så nej vi är inte ett gäng.
Jag hoppar ut och jag slår en volt och landar på fötterna på asfalten och jag går vidare över gården till trevåningshuset där jag bor, jag går in i vårt trapphus och jag går till vår lägenhet.
Jag låser upp och jag går in, mina föräldrar sitter i varsin fåtölj och de ser på något som är totalt döfött på tv apparaten. Jag går till mitt rum, jag öppnar dörren och jag går in i rummet och det är en total kontrast till det dystopiska utanför rummet.
Det är kliniskt rent, tre vita väggar och en grön. Var sak på sin plats, en säng, ett skrivbord, en byrå och en garderob. En väldigt fin dator på skrivbordet. En dator som jag köpt för pengar som jag vunnit när jag slagits för pengar.
Vilket jag gör rätt ofta, jag ska inte säga att jag inte har något val. Det har man alltid, men risken är att jag få rejält på huvudet om jag inte gör det. Även om jag är vampyr så kan jag få rejält ont om de hoppar på mig.
En annan motiverande faktor är att om jag inte gör det så har jag inga fickpengar. Jag har inte ett skit. Jag klär av mig de skitiga kläderna som det förväntas att vi har på oss för att vi bor här. Detta är det värsta området i stan, ingen kommer hit frivilligt.
Det är ännu färre som kommer härifrån. Ja om det inte är för att man förlorat huvudet. Jag sätter mig i kalsongerna vid datorn och jag loggar in på den och jag öppnar mina program och mina fönster.
Sen fortsätter jag med min programmering där jag slutade. Jag är en artonårig förbannad nolla som bara längtar bort från skiten. Ett virus muterade och skapade vampyrerna, cirka tio procent av befolkningen på jorden drabbades.
Efter en massa virussjukdomar så utvecklades ett av dem till att förvandla tio procent av befolkningen till vampyrer. Det skapades ett konstgjort blod som ska drickas, om du inte som jag dricker av djur. Då får man jaga själv, vilket jag gör.
Det blir man helt random, en hel familj kan vara vanliga bloddrickare. Sen kan en i familjen bli djurdrickare, jag är det. En djurdrickare. Mina föräldrar är människodrickare, men de har aldrig bitit en människa i hela sina liv.
Om man gör det så kommer de svartklädda special poliserna och dödar dig på plats. De dödar dig hårt och snabbt, verkligen hårt och snabbt.
Mina fingrar dansar över tangentbordet, jag hade hellre suttit här och skrivit på mitt program än att vara där ute med de förbannade galningarna och då är de inte värst. Långt därifrån, vi får nästan betraktas som normala. Så normala som man kan betrakta sig själv här i helvetet.
Vårt område kallas så, det kallas för Djävulens hemvist, rena skärahelvetet. Det sker mellan 2 – 4 mord om dagen här i helvetet året runt. Det är knappt att polisen vågar sig hit. Inte i en bil, inte två i heller.
Ska de åka hit så ska de vara minst fyra radiobilar med rätt ammunition. Det bor en hel del vampyrer här, inte bara men en hel del. Poliserna som kommer hit är vampyrer. De använder speciella kulor som är laddade med Belladonna som saktar ner oss.
Sen ger de sig på oss med sina vapen, batongerna som är doppade i Belladonna och om det är riktigt allvarligt så använder de sina svärd och knivar. De är väldigt vassa, eggen på svärden är inte att leka med. Förutom att de är vassa så är de väldigt varma för att underlätta hugget.
Som sagt vår hud är stark, vi är starka allihop. Vi är vampyrer, vi är starka, snabba, viga osv. viruset såg ingen skillnad på kön, ålder eller rik eller fattig man är. Den skillnaden märks nu i stället. Desto rikare du är, desto renare syntetiskt blod kan du köpa.
Det gör dig starkare osv. Renheten på blodet är avgörande. Oavsett om du dricker djurblod eller människoblod. Det är en annan anledning till att jag slåss för pengar. Då kan jag köpa finare blod, mer potentblod.
Finare mat i skolan, en mat som vi får betala för själv. Skolan är gratis men inte maten, inte blodet. Inget av det är gratis. Vill jag ha gratis mat och blod så får jag gå på en kommunalskola. Jag gör inte det, jag går på en icke kommunal skola.
De behöver inte erbjuda gratis mat, eftersom det är vinstdrivande företag så är det klart att vi inte får gratis mat eller blod. Men den skolan erbjuder en bättre studiemiljö och bättre lärare. Så jag går där.
Jag håller mig för mig själv och jag tar ingen plats. Framför allt så vet ingen var jag bor eller kommer ifrån. Jag har inga gäng tatueringar eller märken. De andra tre har det, inte jag. Jag är inte med i gänget, de skulle dit nu.
Det var därför som jag gick hem. Jag är inte med i gänget, inte det som äger vår gård eller något annat gäng. Verkligen inte…

Kapitel 1.
Jag vaknar och jag går ur sängen, jag går fram till träplattan med spik på. Jag gör mina rörelser på den. Jag tar mina kläder när jag är klar och jag går till badrummet. Jag ställer mig i duschen och jag sätter på vattnet, jag duschar av mig. Jag tvålar in mig och jag sköljer av mig.
Jag känner inte om det är varmt eller kallt. När jag är klar så torkar jag mig. Kammar mig och klär på mig. Jag går till köket och jag tar fram frukost och jag sätter mig vid bordet. Mina föräldrar är på sina arbeten.
Min mor arbetar som städerska på en skola, en skola för vampyrer. Den ligger på Området, min far arbetar som sopgubbe. Ett skitgöra men det är ett arbete. Jag äter upp mina flingor med mjölk, jag går till mitt rum.
Jag tar min bag och jag hänger den på mig. Jag lämnar lägenheten, jag stänger och låser dörren. Jag går nerför trapporna och jag går fram till porten. Det är tomt på gården, jag går ut på den. Sen börjar jag att springa, det går fort.
Jag lämnar Området och jag kommer fram till tunnelbanan. Jag springer ner på perrongen och jag drar mitt kort och går igenom spärren. Jag stannar och tar fram min mobil, jag loggar in på den och jag öppnar skolans mejl. Jag läser igenom dem, mitt tåg kommer och jag går ombord på det.
Jag ställer mig för mig själv, när konduktören blippat min biljett så går jag in på toaletten och byter kläder. Konduktören kommer, jag blippar min biljett. Sen går jag inte på toaletten och tio sekunder senare så står jag på samma plats igen.
Jag är klädd i skolkläderna, de har mina slagsmål också betalat. Jag får betalt för att slåss inte för att vinna eller förlora. Jag är lika bra på båda sakerna, både att vinna och att förlora. Tåget stannar på den station som jag ska av på.
Jag tar fram mitt studentkort, jag går fram till avspärrningen. Jag visar kortet för vakten. Han blippar det, jag får tillbaka det. Jag går igenom avspärrningen. Jag åker uppifrån underjorden och jag kommer upp och jag är ett fantasiland.
Utanför Områdena, utanför den muren så ser världen väldigt annorlundare ut. Det är inte samma dystopiska atmosfär, jag går över gatorna till min skola. Jag går in efter att ha dragit mitt kort. Jag kommer in och jag går till expeditionen. Jag går in och jag ställer mig och väntar, det är mer än jag som ska betala idag. Månadsavgiften, jag tar fram mitt kort. Det kort som mina pengar finns på.
– Michael.
Jag går fram, jag drar mitt kort och jag blir ombedd att skriva in min kod. Jag gör det, en sekund senare så är transaktionen gjord. Jag tar mitt kort och går i väg, där var ett par som inte kunde betala för sig.
Nu för de desperata samtal med sina föräldrar om betalningen. Jag passerar dem och jag går till mitt skåp, jag öppnar det och jag stoppar in min bag med kläderna. Jag tar min skolväska och går till den sal som jag ska vara i.
Jag ställer mig för mig själv, vi är en fjärdedel i klassen som är vampyrer. Av den fjärdedelen så är vi två som dricker av djur. Jag har jagat och druckit av levande djur ett par gånger. Det är en kick av sällan skådat slag.
Min fars arbetskamrat bor utanför Staden på Landet, det är en helt annan frihet där. Det är min dröm att flytta ut på Landet, ha ett eget litet hus med närhet till en skog. Där jag kan jaga fritt, inte tvingas dricka det urvattnade konstgjorda skitet.
Eller det jag får här är av bra kvalité, det finns bättre. De som har råd köper rent djurblod tappat på flaska. De som bor närmast Sundet har råd med det, de som bor innanför muren, vi andra bor utanför.
De som bor innanför muren går inte i skola här. Min lärare kommer gående, hon öppnar dörren till salen. Vi går in och sätter oss…
Jag ser på den andre vampyren, vi är i buren. En MMA bur, jag ska förlora och jag ska förlora snyggt. Problemet är att han inte kan slåss, det kommer att bli för tydligt. Jag attackerar honom, jag drar ner honom och förklarar vad han ska göra.
Domaren delar på oss, han vet att jag ska förlora. Jag ser på amatören och jag nickar. Han attackerar mig, jag förlorar med stil. Jag kommer att få mina pengar, domaren räknar snabbt som fan och jag reser mig så att jag står på knä.
Jag samlar mig och jag reser mig, jag ser honom utropas till vinnare. Jag slickar mig om läpparna. Jag ser på domaren och han ser på mig.
– Jag förtjänar en Oscar.
– Haha, ja minst Michael.
– Är han släkt med någon höjdare?
– Ja.
– Misstänkte det.
Han ser på oss, jag ser rädslan i hans ögon. Jag lämnar buren och går till omklädningsrummen. Jag ser på de andra, både de som ska slåss och de so slagits.
– Du förtjänar en Oscar för din insats Michael.
– Tack.
Jag öppnar skåpet och jag ser på kuvertet. Jag stoppar det i min väska, jag tar av mig handskarna och jag tar av mig tejpen. Jag klär på mig och jag hänger väskan på axeln. Jag säger hej då till de andra, sen lämnar jag lokalen.
Jag sätter i hörlurarna och jag börjar att springa, jag är vampyr och det var en dålig match. Jag orkar att springa…
Jag sätter in pengarna på mitt konto i en insättningsapparat, nu kan jag betala för skolan resten av terminen. Plus att jag har lite över till annat, vad nu det skulle vara. Jag lämnar automaten, jag börjar att springa igen.
Jag kommer fram till Gården, jag ser blåljusen. Jag ser avspärrningarna, jag ser på människorna som ser på vad som händer. Polisen gör sig redo på att göra ett intrång. Vi håller oss bakom avspärrningarna.
– Vad gäller det?
– De galningarna slog till mot en blodtransport till de innanför muren.
– Skojar du?
Jag utbrister det spontant, kvinnan ser på mig och hon skakar på huvudet. Hon är också vampyr.
– Förlåt, jag trodde inte att de skulle gå så långt bara.
– Ingen fara, du är inte med där?
– Nej, det finns ingen framtid i det.
– Nej, så du ska ta dig härifrån?
– Vi får se damen.
Vi ser dem göra intrånget och det blir full strid. Det hörs skjutande och skrik som klipps av, efter ett par minuter så ser jag poliserna ta med sig tre unga män, två av dem är mina kamrater. De lever, men de kommer att få skaka galler väldigt länge. Var fan är min tredje vän?
De sätter de överlevande i en sådan bil som man transporterar pengar och blod i annars. De stänger och låser bakdörren, sen börjar de att bära ut kropparna. Jag ser min siste kompis arm under ett lakan. Jag svär tyst för mig själv.
Utåt visar jag ingenting, inombords så är det en annan sak. Inombords så är det lätt kaos. En av mina vänner är död och två är arresterade. Jag måste verkligen komma härifrån, de lättar på avspärrningen och jag går till min trappa.
Jag går in och jag går uppför trapporna. Jag går in och jag går till badrummet. Jag ställer mig i duschen och jag sätter på vattnet, jag blundar och öppnar munnen i ett tyst skrik…
Jag sitter på mattorna och jag lutar mig bakåt mot väggen. Jag slickar mig om läpparna och jag ser på mästaren som ser på mig. jag är i träningslokalen. Det är mitt andra hem, kanske till och med första. Hade jag kunnat flytta hit så hade jag gjort det. Om jag kunnat sätta min säng här så hade jag gjort.
Framför allt nu när det är kaos på gården. Vårt gäng är nästan utraderat. De rekryterar allt som kan gå just nu. Så jag håller mig hemifrån, jag åker hit på morgonen. Tidigt på morgonen. Sen åker jag till skolan, när skolan är slut så åker jag hit.
Eller till lokalen där jag slåss för pengar. Det är dit eller hit jag åker, jag är bara hemma när det är dags att sova. Jag reser mig och jag går till träplattan med spiken på, jag börjar en ny runda…
Polisen gör tillslag där matcherna är, jag är i omklädningsrummet. Jag stoppar ner pengarna i min väska och springer i väg. Jag har mina andra kläder i väskan, vi som är i omklädningsrummet springer fram till ett skåp vi flyttar det åt sidan och vi springer in i hålet bakom de som är sist in drar tillbaka skåpet.
Vi springer i den hemliga gången. Vi kommer fram till ett större rum, vi stannar där. Jag tar av mig handskarna och jag tar upp mina kläder från väskan. Jag klär på mig dem, jag tar av mig tejpen.
Jag ser på de andra, att stanna här är som att be om att åka fast. Jag lämnar rummet och jag går vidare i korridorerna. Jag kommer fram till en dörr efter en halvtimme, jag öppnar den och går ut i natten. Jag börjar att springa och jag lämnar skiten bakom mig…
Jag matar in sedlarna på mitt konto, jag stoppar in den sista sedeln. Bonuspengar, jag ställde upp idag för att jag vill ha kicken. Inget annat. Jag jagar kickar. Eller jag jagar något, jag ser på summan som jag betalat in. Jag ler lite och sen springer jag iväg…
Jag ser på tavlan, jag ser på talet och jag börjar att räkna. När jag är klar så skriver jag in svaret på datorn och skickar in det. Jag får en grönbock, jag läser nästa tal. Jag börjar att räkna och jag skickar in det med. En grönbock igen, två av två möjliga.
Jag ser på sista talet och jag börjar att räkna, jag lämnar in det med en minut till godo. Jag ser på skärmen, det blir en grönbock. Vi är inte många som får tre grönabockar idag. Det tillhör inte vanligheterna att jag får det, men idag fick jag.
Lektionen är slut, vi som fick alla rätt slipper läxa, en bra deal tycker jag. Jag packar ner mina saker, jag lämnar klassrummet. Jag går till trappan som leder ner till matsalen, jag drar mitt kort och spärren öppnas.
Jag tar en bricka, jag tar tallrik och bestick. Jag lägger upp mat på tallriken, jag går till en ledig plats och jag sätter brickan där. Jag går till ställen med flaskorna med blod, jag drar kortet två gånger.
Dagens ranson, två flaskor djurblod. Inte ens äkta djurblod, men det är så nära man kan komma. Det är rena lyxdrickan jämfört med det som vi har hemma. Extra pengarna från den senaste matchen kommer att betala för det blodet. Jag går till min plats och jag sätter mig, jag börjar att äta.
Ingen sitter nära mig, ingen sitter nära mig någonsin. De vet var jag kommer ifrån, att de vet bryr jag mig inte om. Skulle fel personer i Området, på min Gård få reda på det så är det annorlundare.
Jag skiter i utfrysningen, att gå här är rena bonusen för mig. Verkligen en ren bonus, jag klarar mig utan vänner. Mina två vänner som överlevde insatsen, deras rättegång börjar snart. De gav sig direkt, de hade inte varit med på rånet.
Så de kanske om de har tur klarar sig med en smäll på fingrarna. Har de riktig tur så får de göra militärtjänstgöring. Det är en väg ut för oss. Att gå med i militären. Det är ingen väg som man söker, tvärtom. Gängen vill att man stannar kvar som deras förbannade lakej för alltid.
Jag har det som plan B. Att söka till militären och göra karriär där, för man kan göra karriär där om man vill. Tre mål mat om dagen, utbildningar och fria kläder och fritt blod. Samma som vi får här. Det är inte lyxvarianten, men nästan.
Vi har haft mer än en gren av militärmakten här för att försöka sälja in sina utbildningar. Som sagt det är plan B. Jag äter upp, jag går tillbaka till kantinerna och jag lägger upp mer mat på tallriken.
Sen går jag tillbaka till min plats, jag sätter mig och jag börjar att äta igen. Jag öppnar den första flaskan med blod, jag tar två klunkar och sväljer. Jag känner dess kraft fylla min kropp. De första klunkarna är alltid desamma.
Mina ögon lyser som Kate Beckinsales i Underworld. Den färgen gör att jag kan gå här, den ljusblåfärgen skiljer mig från andra vampyrer. Den vanligaste färgen bland dem är brun, den ovanligaste är ljusblå.
Ingen som går här har bruna ögon, ingen har vanliga blå i heller. Olika nyanser av gula, gröna och gråa är andra färger här. Vi är kanske tio av de drygt tvåtusen eleverna som går här som har ljusblå. Av oss som är vampyrer.
Det går vanliga ungdomar härmed, ögonfärgen gav mig tillstånd att få börja läsa här. Det och att jag betalar för mig, för min mat och blod. Jag har betygen för att gå här. Men jag fick göra ett standarstest för att visa att det inte bara var glädjebetyg som jag fått. Vilket det inte var, jag klarade testet.
Jag klarade det som läraren som rättade proven – med bravur. Jag äter upp min andra tallrik med mat. Jag vågade inte sova hemma igår, de är tydligen galna på riktigt gänget. Så jag sov på en vind i ett hyreshus som ligger två Områden från vårt mot muren.
Det bor en hel del studenter där, så att jag kom i mina skolkläder nerför trappan såg naturligt ut. Jag äter vidare, jag tömmer tallriken. Jag går och hämtar en tredje omgång mat. Jag sätter mig och jag undrar när fan det ska återgå till det normala därhemma.
Jag saknar min dator, mina vänner på nätet. Jag saknar till och med mina föräldrar. Även om de agerar som Zombies så gör jag det. Det är även min ögonfärg som skyddar mig ifrån de värsta påhoppen. Som sagt vi är speciella, vi med ljusblåögon. Jag tar en klunk av blodet och jag fortsätter att äta, jag går igenom mattetalen i huvudet igen…
Jag sitter på huk och jag studerar gården, det är fortfarande kaos där. De vaktar till och med ingångarna till gården. Detta är för fan galet, jag försvinner ljudlöst. En fördel med blodet jag dricker, mina vampyrsinnen är bättre än deras.
Kvalitén på blodet de dricker är sämre än det jag dricker. Så mina vampyrsinnen är bättre än deras. Jag springer till det hus som jag sovit i de två senaste nätter. Jag undrar om mina föräldrar är medvetna om att jag inte är hemma.
Men det är de nog, de är inte rena zombies. Jag ser mig för och sen springer jag uppför väggen och jag kommer upp på taket och jag går fram till dörren och jag öppnar den. Jag går in på vinden och jag letar upp det tomma utrymmet och jag tar fram min laddare och mobil.
Jag sätter kontakten i uttaget och jag börjar att ladda telefonen. Jag tar fram boken om avancerad matematik. Jag förstår dessa tal bättre än de ”lättare” som vi sysslar med i skolan. Jag måste fråga min lärare om varför det är så.
Jag läser snabbare och snabbare. Sen är boken slut och jag förbannar mig själv, vad fan ska jag fördriva tiden med nu? Jag tar min telefon, jag öppnar wifi på telefonen. Jag ser på de som är tillgängliga, jag väljer ett av nätverken och jag startar en app som löser lösenordet.
Fördelen med att tillbringa en massa tid vid datorn. Man lär sig en massa skit, eller bra saker beroende på hur man väljer att se det. Jag har uppkoppling, jag börjar att surfa på namnen på de matematiker som skrivit boken som jag läste nu.
Namnen på de matematiker som de talade om. Jag tillbringar hela natten sittandes i ett vindsutrymme och läsa på mig om levande och döda matematiker…
Jag kommer fram till skolan och jag passerar grinden. Jag går in och jag går till skåpet, jag sätter min ena väska i skåpet och jag tar den andre. Jag går till naturs studietorg. Där är lärarnas arbetsrum, jag går fram till det där min matematiklärare sitter.
Jag knackar på dörren, han lyfter på huvudet. Han är ensam i rummet, han reser sig och kommer fram till dörren.
– Ja, Michael vad gäller det.
– Jag har en fråga, eller jag har egentligen mer än en fråga. Men kan du förklara varför jag förstår vad de talar om i denna bok om avancerad matematik. Än vad jag gör när du talar om ”enklare” matematik.
Han ser på mig.
– Kom in.
– Tack.
Han ser på boken som jag visade honom.
– Så du förstår Planks teorier bättre än vår matematik?
– När du skrev de tre talen på tavlan så var det som om jag förstod matematik för första gången i mitt liv. Jag är inte dålig på vanlig matte så att säga, men jag är inget snille i heller. Verkligen inte, men jag förstår dem bättre än de ”vanliga”
Jag tar fram min telefon, jag öppnar den. Jag visar honom resultatet som jag fått på ett Mensa test.
– Det kräver en del avancerade ”talanger” för att få den poängen.
Jag öppnar boken och jag visar honom ett av talen.
– Kan du lösa det?
– Om jag får tid på mig.
– Det tog mig tiden som det tog mig att läsa talet. Kan du förklara varför det är så?
Han ser på mig, han är människa. Inte vampyr.
– Nej, jag kan inte förklara det Michael. Du måste räkna den matematik som vi gör, även om du kan räkna ut de talen.
– Ja, givetvis. Jag måste lära mig dem med, det förstår jag. Men jag bara undrar varför det är så. Bara för att skoja till det så läste jag ett par universitetsböcker i Fysik. Jag kommer inte att kämpa med fysiken mer. De böckerna kunde förklara det som våra böcker inte kunnat förklara för mig. Hur fysiken fungerar, så jag letade upp andra böcker i alla våra ämnen. Jag kommer inte få kämpa längre, de mer avancerade böckerna förklarade ämnena för mig. Men inte i matematiken, varför är det så?
Han ser på mig, jag är en B – C elev. Han lutar sig lite tillbaka i stolen.
– Vad gör du efter skolan idag?
– Tränar med det kan jag vänta med, varför?
– Jag vill att du kommer till mig efter skolan, jag vill testa en teori.
– Som går ut på?
– Om vi inte utmanar dig tillräckligt, när det är för lätt. Så kanske din hjärna stänger av. Det finns inte mycket forskning runt första generationens vampyrbarn. Beror det på din ögonfärg, är det likadant med de andra som har ljusblå ögon? Som sagt forskningen är liten, för att inte säga obefintlig. Så jag skulle vilja att du stannar kvar efter skolan. Jag vill testa en teori.
– Javisst.
– Din lektion börjar om ett par minuter Michael. Så du får skynda dig.
– Ja.
Jag lämnar lärarrummet och jag går till min lektion i Fysik. Nu så får vi testa min teori. Om jag förstår Fysik bättre. Läraren kommer och vi går in och sätter oss, vi tar fram våra datorer och vi öppnar dem och läraren börjar lektionen. Hon börjar förklara vad vi ska arbeta med och jag förstår vad hon talar om…
Skoldagen är slut, det var likadant på alla lektioner idag. Jag förstod allt bättre, eller jag förstod allt, det som varit svårt innan var lätt nu. Jag ser på min matematiklärare. Han lägger ett prov framför mig.
Jag ser på mattetalet, jag börjar läsa det och jag blir fängslad. Jag tar fram min penna och jag följer talet till slutet och jag skriver ner svaret. Jag vänder blad och jag ser nästa tal, jag löser det med. Tiotal senare så räcker jag honom provet, han ser på mig.
Sen på klockan och sen på mig igen. Han tar ett nytt prov och han räcker det till mig. Jag tar emot det, jag ser på det. Det är ett prov i Fysik, jag börjar läsa…Jag lämnar in provet och han ser på det, sen räcker han mig nästa prov, kemi. Jag öppnar det och jag börjar att läsa…Jag lämnar in det.
Han tar ett nytt, biologi. Jag öppnar det och jag börjar att läsa. Jag svarar på frågorna, när jag är klar så lämnar jag in det. Han samlar ihop proven. Han tar nästa, det är ett prov i Engelska.
Jag ser på provet och jag börjar läsa det handlar om astrofysik på engelska. Jag läser och svarar på frågorna. Det är avancerat tekniskt språk, jag förstår vad det står där. Jag svarar på frågorna.
När jag är klar så får jag ett prov i Svenska, jag läser igenom det och jag svarar på frågorna. När jag är klar så lämnar jag in det. Han ser på mig.
– Nu är du klar.
– Jaha, vad händer nu?
– Jag kommer att rätta proven, jag kommer att lämna ifrån mig de prov som jag inte kan rätta. När de är rättade så kommer vi att ha ett samtal, Michael.
– Javisst, Fredrik.
Han heter så, jag har inte presenterat honom bara. Men nu så vet ni. Jag reser mig, jag ser på klockan. Jag har suttit här i tre timmar, jag lämnar salen och jag går till mitt skåp och jag byter väska. Jag lämnar skolan…
Fredrik ser på proven, han skakar lätt på huvudet…
Jag kommer fram till lokalen där jag tränar. Jag går in och jag går till omklädningsrummet. Jag byter om och jag går ut och sätter mig på mattan och jag börjar att meditera.
Det är den skönaste stunden på dagen, när jag kan tömma huvudet på alla tankar. I denna position finns inga bekymmer, inga frågor eller svar. Här finns inget och jag älskar det, jag älskar tomheten…
Jag sparrar utan vapen, det är bra träning inför matcherna som jag går. Jag ser på min motståndare och jag andas ut och sen in. Jag börjar se på hans rörelser som matematiska problem, som Fysiska lagar, som biologiskt samband.
Vilket gör att jag kan förutse hans rörelser. Jag är en halvsekund före honom hela tiden, jag har fyra streck på mitt bälte, han har sju. Jag pressar honom bakåt på mattan, jag ser frustrationen i hans ögon.
Han brukar slå mig lätt, eller inte lätt men jag har aldrig pressat honom bakåt, vilket jag gör nu. Nu ser jag mina egna rörelser för att ta mig förbi hans försvar och jag gör det. jag träffar honom tre gånger och han stirrar på mig.
Jag backar ett par steg, jag bugar mig och han svarar på den. Mästaren ser på vad som händer, vad som hände. Han ler lite som om något han väntat på har hänt.
– En match till, Michael?
– Javisst, Måns.
Vi ställer oss i våra positioner, jag ser på hans. Jag räknar ut vilken position så är bäst mot hans. Han står i jord, jag ställer mig i Eld, det är en aggressiv position mot hans defensiva. Vi börjar matchen, jag attackerar honom.
Jag ser siffrorna snurra runt i mitt huvud. Jag kommer innanför hans försvar och jag träffar honom tre gånger. Jag backar och bugar mig, han stirrar på mig. Han slickar sig om läpparna.
– Igen.
– Javisst…
Fem matcher senare så kommer Mästaren fram till oss.
– Det räcker för ikväll, mina herrar.
Nu kan alla ta på Måns frustration, Mästaren bryter innan någon av oss blir skadade, vi är vampyrer båda två. Han är en av de smittade, han var fem år när han drabbades av viruset. Jag är född av två vampyrer, jag är som min lärare sa.
En första generations vampyr, jag tar mina handskar och jag sträcker fram min hand mot Måns. Han ser på den och han skakar den.
– Nästa gång.
– Ja.
Sen går han i väg. Jag ser på honom och jag ler, jag kommer aldrig mer att förlora mot honom. Mästaren ser på mitt leende.
– Kom Michael.
– Ja, Mästare.
Vi går till hans kontor, han tar fram ett bälte och han räcker det åt mig. Jag tar emot det och jag ser på det. Där är sex streck på det.
– Jag hoppar över ett.
– Hade jag kunnat så hade jag gett dig ett med åtta på.
Jag ser på honom, han ser på mig.
– Du kommer att uppnå åtta streck före honom.
– Det är ingen tävling Mästare, jag tränar inte för strecken.
– Det är precis därför som du kommer att bli bättre än honom. Det handlar inte om strecken, Michael. Du har förstått det, det har inte han. Hur gjorde du?
Jag ser på honom, jag säger som det är. När jag är klar så ler han.
– Som sagt du kommer att få åtta streck före honom. Han kommer att tappa tålamodet och bli aggressiv. När det händer så backar du, då kommer jag att ta över.
– Ja, Mästare.
– Han ego är stort och du sårade det lite idag, han kommer att utmana dig tills han vinner. Men han kommer inte att vinna, du vet det och jag vet det. Men inte han.
– Nej, Mästare.
Han reser sig och jag bugar mig och säger.
– Tack för detta, Mästare.
– Tacka dig själv, jag ger er redskapen. Sen är det upp till er hur ni använder dem. Var sover du?
Jag ser på honom.
– En vind ett par Områden bort, det är ett studentboende så det figurerar en massa människor där hela tiden. Det är fortfarande kaos på Gården därhemma. Så jag håller mig därifrån, jag är lite orolig för mina föräldrar att de oroar sig för mig. Men jag kan inte gå hem, för då pajar jag mina chanser att komma bort.
Han ser på mig.
– Hur ska du komma bort?
– Skola eller militären.
Han ser på mig, han nickar och vi kommer fram till min väska. Jag stoppar ner bältet i väskan.
– Det bör lägga sig snart.
– Vi får hoppas på det, för de är säkert oroliga för mig, Mästare.
– Jag ska se vad jag kan göra för att meddela dem.
– Tack, Mästare.
– Ingen fara.
Jag tar min väska och jag går in i omklädningsrummet och jag byter om. Måns är inte kvar, frågan är om det var en baktanke med Mästarens samtal med mig. Att han visste att Måns inte skulle klara av att hantera förlusten.
Att det kunde blivit bråk mellan oss? Han kommer som Mästaren sa att utmana mig fler gånger. Frågan är om jag ska tacka nej i fortsättningen, frågan är om det kommer att göra honom mer frustrerad än att fortsätta att förlora mot mig? Det är tankarna som snurrar i mitt huvud…
Jag ser på min motståndare, det är en turnering där vi slåss för pengar. De har öppnat upp igen på en annan plats bara, det tog inte mer än ett par dagar sen så var de uppe igen. Det är faktiskt en turnering där utgången inte är given.
Inga matcher är fixade så att säga, jag ser på min motståndare och han ser på mig. Vi är vampyrer båda två, vi är skickliga båda två. Men jag har mitt övertag, jag ser hans rörelser och jag ser dem innan han gör dem.
Vi är svettiga, vi blir det när vi slåss med andra vampyrer. Jag kan förklara senare alla myter som inte stämmer med vampyrer. Vi är inte bitna vampyrer, vi är skapade av ett virus. Jag är född till det av mina två vampyrsmittade föräldrar.
Ja våra sinnen är förhöjda, vi är starkare, snabbare osv. jämfört med människor. Men när vi slåss så här mot en annan vampyr så är det precis som med två människor. Vi blir svettiga, vi får ont, vi kan börja att blöda men vi läker snabbt.
Det är likadant med benbrott osv. vi kan drabbas av det men vi läker snabbt. Det är därför som polisen använder Belladonna. För Belladonnan stoppar upp läkningen, den stoppar inte den helt. Men den försenar den så att säga.
Jag ser på honom och han ser på mig, jag känner av hans frustration. Han kommer inte innanför mitt försvar, jag hade kunnat avsluta detta för två ronder sedan. Men de som arrangerar matcherna kräver show.
Nog för att matcherna inte är fixade, men de kräver show. Jag möter hans attacker, jag svarar på dem och jag driver honom framför mig. Jag knuffar honom i bröstet och han flyger bakåt och han slår i staketet och studsar tillbaka. Jag hoppar upp och gör en rundspark som träffar hans tinning. Han faller ihop och jag landar, jag backar och domaren pekar på mig.
Jag vinner, han öppnar ögonen och han blinkar och vaknar till. Han sätter sig upp på knä och han ser på mig. Jag möter hans blick. Jag bugar mig och han reser sig och svarar på den. Jag är framme i final, jag kommer att få prispengar. Tjugotusen till vinnaren och tiotusen till tvåan.
Jag går till mina saker, jag ser på honom som jag ska få möta. Han är väldigt skicklig. Frågan är om jag har en chans även utan min nya fördel eller vad man ska kalla det. För även om jag kan förutse vad han ska göra så kanske jag inte orkar stå emot för många av hans attacker.
Jag tar en klunk av blodet, det är sådant blod som jag får i skolan. Jag känner hur det fyller mig, hur det skyndar på läkningen av mig. Jag kommer att vara helt läkt när jag går in i Buren.
– Michael.
Jag vänder mig, jag ser på de som arrangerar matcherna.
– I vilken rond?
– Vet du, det är det vi gillar med dig. Du vet precis vad som gäller.
Jag ser på honom, han är en underhuggare till mannen som står bakom de andra två. Han är chefen, inte de två som står framför honom. Så mycket för att vi får vinna, när fan ska jag lära mig att allt i denna värld är korrumperat. Jag tömmer flaskan och jag kastar den i en papperskorg tio meter bort.
– Femte ronden.
– Så jag ska försöka överleva i fem ronder mot honom?
– Du ska överleva och vinna, men inte förrän i den femte ronden.
– Så jag ska vinna?
– Ja, du ska vinna. Det är inga läggmatcher, men vinner du inte så blir det synd om dig. Det sägs att Gänget på din Gård jagar dig, det skulle ju vara synd om din vackra kropp pryddes med deras tatueringar.
Jag ser på honom.
– Femte ronden?
– Ja.
– Då vet jag det.
Jag sätter mig och jag börjar att meditera, alla bekymmer försvinner…
Han ser på mig, jag ser på honom. Vi är i den femteronden, jag har stått emot alla hans attacker. Varenda en av dem, i femronder så har han fått dominera. Verkligen dominera, jag ser på honom och jag andas in, sen ut.
Jag ser på hans utgångsställning, jag anpassar mig efter den. Eld från honom och Vatten från mig, hans attack kommer och jag möter den. Han är skickligare än mig, men jag är desperatare. Jag vet inte var jag får krafter ifrån, men jag får dem någonstans ifrån.
Jag kontrar på hans attack och jag tar honom med överraskning, jag får in träff efter träff, jag knuffar i väg honom. Han förväntar sig rundsparken, jag lurar honom och möter honom med en fot i bröstet och han flyger bak igen och nu så kommer rundsparken.
Jag träffar honom rent och perfekt, han tuppar av och jag landar. Domaren pekar på mig och jag sträcker armarna i luften och jag ser på klockan. Jag klarade mig med tio sekunder kvar på matchen.
Jag ler ännu bredare, frågan är om jag gjort av med all min tur på en gång. Frågan är om jag kommer att våga mig hit igen…
Jag stoppar in sedlarna i maskinen, jag ser på summan när jag är klar. Jag spelade på mig själv och vann. Så förutom det tjugotusen så fick jag tio till.
Jag stod i tio gånger pengarna. Jag satsade tusen och fick tiotusen tillbaka, de trettiotusen kommer att betala hela mitt nästa läsår på skolan.
Jag kommer att betala för det direkt i morgon, det är lika bra. Annars så kommer jag säkert att spendera pengarna, inte alla men en del på skit. Jag har inte råd att spendera mina pengar på skit.
Jag lämnar insättningsmaskinen och jag går i väg, jag böjar att springa och jag kommer fram till huset som jag bor i.
Eller där jag lånar deras vind. Jag springer uppför väggen och fram till dörren, jag öppnar den och jag går in. Jag går till det förråd som jag lånar, jag sätter mig på golvet. Jag lägger min telefon på laddning och jag lutar mig bak mot väggen och jag somnar…
Jag ser på Fredrick, han står framför mig.
– Vi vill träffa dig efter skolan Michael.
– Javisst, gäller det proven?
– Ja, Michael det gäller proven.
– Då vet jag det, var det så illa?
Han ser lite överraskad ut.
– Nej verkligen inte, men vi tar det i eftermiddag.
– Javisst.
Vi ska ha en föreläsning i aulan, en officer från flygvapnet ska komma och tala till oss. Som sagt militären är ett väldigt bra alternativ, att bli stridspilot är väldigt svårt.
Vilket officeren gjorde klart för oss, men om man klarade nålsögat så är ens framtid säkrad. Verkligen säkrad, det ingår en officersutbildning i paketet.
Jag känner lockelsen, jag känner verkligen lockelsen. Jag går in på hemsidan och jag ser på grundkraven, de fysiska, sen ser jag på de intellektuella. Fysiken kan man träna upp och det intellektuella är till 90% matematik och Fysik.
Vilket jag numera behärskar väl. Jag lutar mig tillbaka igen i stolen, ju mer han talat därframme. Desto mer lutade jag mig framåt, det lät väldigt lockande. Han fångade min nyfikenhet. Jag ser att han fångade fleras nyfikenhet…
Jag ser på lärarna, de ser på mig. Jag väntar på att de ska börja tala, jag ser på Fredrick och han säger.
– Vi är lite tagna på sängen, bara. Du klarade alla proven, du klarade dem med berömgodkänt om man säger så. Om det hade varit officiella test så hade vi kunnat sätta slutbetyg på dig nu, då talar vi inte om betygen nu i tvåan utan faktiskt om betygen i trean. Vissa av proven var svårare än så, eller alla proven var svårare än så. Väldigt mycket svårare än så, mina kollegor tvivlade på mig så de gjorde dem lite svårare än svåra. Men du klarade dem med, med berömgodkänt.
– Skojar du?
– Haha, nej verkligen inte Michael. Vi skojar inte.
– Vad innebär detta, förutom att jag av någon anledning är smart.
– Intelligent, Michael.
Jag ser på läraren i Fysik, hon heter, Tova.
– Intelligent, men vad kommer det att innebära?
– Att vi ber rektorn om att du ska få tenta av kurserna nu, att du ska få bli klar med utbildningen nu.
– Nu? Men varför?
– För att du inte kommer att utvecklas här, vad vill du göra efter skolan?
– Plugga vidare eller bli militär.
De ser på mig.
– Jag kommer från Helvetet, där är det 95% chans att du hamnar i gängen. Jag har inte gjort det, jag har hållit en jävligt lågprofil för att kunna komma därifrån helskinnad så att säga. För ett tag sedan dog en av mina bästa vänner när polisen gjorde ett tillslag. Jag har inte kunnat återvända hem sedan dess, för gör jag det så kommer de att tvinga in mig i gänget som styr vår Gård. Så att bli militär är ett väldigt bra alternativ för oss. Nu erbjuder ni mig en möjlighet att få bli klar med skolan ett år tidigare. Det är klart att jag hoppar på den chansen. Var ska jag vara och när?
– Vi ska först tala med rektorn, går hon med på det så, så fort som möjligt.
– Då vet jag det, jag hoppas att hon säger ja.
De ser på mig, för vissa av dem så är det som om de ser på mig för första gången…
Jag ser på proven framför mig, hon sa ja. Ett prov för varje ämne, jag har en dag på mig. Tjugofyra timmar, sen så ska proven vara klara. Alla proven, det var kravet från rektorn. Jag ska klara minst E i alla ämnena, gärna högre.
Proven är på en högre nivå än vad man läser här. Jag ser på första provet, det är i matematik. Jag öppnar det och jag börjar att skriva…
Två dagar tidigare, hemma i min lägenhet med mina föräldrar. Jag kramar dem, de kramar mig. Idag så är de inga zombies, vi sätter oss vid köksbordet och jag berättar varför jag hållit mig borta.
Vad skolan erbjudit mig, vilken min plan är om jag lyckas med proven. De ser på mig, när jag är klar så säger min mor.
– Så du kommer att försöka att bli stridspilot?
– Ja, mor. Men jag kommer att söka till universitetet med, jag kommer göra allt jag kan för att komma härifrån. För om jag stannar så kommer jag för eller senare att dö, jag vill inte dö.
– Det förstår jag, men det är svårt att bli stridspilot.
– Jag vet mor, men jag ska göra ett försök. Jag ska göra intagningsprovet, klarar jag det så är grundutbildningen ett år. Klarar jag den så börjar flygträningen, då får jag flytta till en annan plats. Där ska jag vara i fem år, när de fem åren är slut så får jag en placering. Vid den så får jag fördelar, en officersfördelar. Klarar jag de fem åren och blir stridsflygare så är jag minst kapten. Då får ni komma och bo med mig på basen. Ni kommer att få lämna ni med mor och far. Om jag klarar nålsögat som antagningsproven är, två veckor av stenhårda utmaningar både fysiskt och intellektuellt. Klarar jag det nålsögat mor, så kommer jag att klara de andra sex åren med. Sen får ni också lämna, jag svär på det mor. Ni kommer att få flytta till mig, till mitt hus.
De ser på mig, de ser på mig och ler. Deras leende säger mig att de anser att deras son lever i en drömvärld. Deras leenden motiverar mig ännu mer, jag ska ta mig fan visa dem motivation…
Jag lämnar in det sista provet med en halvtimme till godo, lärarna som ligger bakom detta har turats om att vakta mig. Jag reser mig och jag stretchar lite, jag packar ihop mina saker och min lärare i engelska Richard ser på mig.
– Du klarade engelskan, Michael.
Jag ler och han ler tillbaka, jag hänger min väska på axeln. Vi lämnar salen och jag går till mitt skåp och jag byter min väska. Jag tar ut bagen med mina andra kläder. Jag hänger den på axeln och jag går bredvid Richard utifrån skolan.
Jag säger hej då och jag går till tunnelbanestationen. Jag går nerför trapporna och jag drar mitt kort i spärren och jag sätter mig på en bänk och jag väntar på tåget som ska ta mig till huset med vinden som jag våldgästar.
Jag sluter mina ögon och jag njuter av tystnaden. Tåget kommer in och tystnaden bryts, jag reser mig och jag går ombord på tåget. Det startar och jag sätter mig, jag ska åka två stationer. Jag tänker på att jag aldrig betalade för nästa år studier.
Eller inte studierna men maten och drickan. För jag hade aldrig fått se de pengarna igen, aldrig någonsin. Har man betalt så har man, det finns ingen återbetalningsrätt. Vi är elever, vi har inga sådana rättigheter.
Vi är inte människor, vampyrer eller något annat för dem. Vi är en summa pengar som de får av kommunen en gång om året, plus intäkterna för vår mat och dricka, intäkterna för skolkläderna som vi måste köpa av dem.
Jag reser mig och går av tåget när det stannar, om jag blir antagen så är det slut med matcherna med. Men jag kommer att få lön, en fast inkomst med fri kost och logi. Jag kommer att få en utbildning och träning samtidigt, jag lämnar tunnelbanestationen.
Jag kommer upp och jag börjar att springa, jag tar mig uppför väggen och in på vinden. Jag tar av mig väskan och jag sätter mig på golvet och jag lutar mig bakåt. Mina två kompisar dömdes till sex månaders fängelse. Eller två år i armén, de två idioterna valde fängelset…
Jag och Fredrick står utanför rektorns rum, jag har klarat matematiken med. Det berättade Fredrick för mig dagen efter proven, de andra har inte velat säga något. lampan på väggen lyser grön.
Fredrick öppnar dörren och vi går in, vi ser på rektorn. Hon pekar på ett bord och vi sätter oss vid det, hon kommer fram till det med ett papper i handen. Hon lägger det med texten nedåt, hon ser på mig och jag möter hennes blick. Hon är vampyr, hon har gula ögon. Det är nästan lika fint som mina ljusblå.
– Fredrick säger att du kommer att söka till universitetet eller att bli stridspilot om resultateten här säger att du klarat dig.
Hon ser på mig, jag tolkar hennes blick som att jag får svara.
– Det kommer jag att göra oavsett om jag klarat proven eller inte. Med skillnaden att det kommer att bli ett år senare, fru rektor.
Hon ser på mig, sen på Fredrick.
– Så du kommer att göra det oavsett?
– Ja, fru rektor.
– Där ser man, när Fredrick kom med sin förfrågan så avfärdade jag honom. När han visade mig dina resultat från deras prov, från hans studie kan man kanske kalla det. Så blev jag nyfiken, nyfiken på vad en nolla som du från Helvetet kunde klara av om du utsattes för ett prov som du aldrig skulle klara. Men något sa mig att du är så van vid misslyckande så du skulle inte bry dig.
Jag säger inget, jag visar inget. Jag andas in och ut, hennes ord rinner av mig som vatten på en gås. Jag vet var jag kommer ifrån, jag vet hur resten av världen. Rättelse hur resten av staden ser på oss.
Men hade vi inte legat där vi ligger så hade vilda virussmittade tagit sig in i staden. Frågan är vad som hänt om Områdena längst ut inte försvarat de inre. Om vi låtit dem härja fritt längre in i staden. Problemet med det är att de hade gett sig på oss med, de är som vampyrer i filmer.
Tvärgalna efter blod, de kan inte dricka det syntetiska blodet. Det finns inte så många vilda kvar, militären jagar dem med jämna mellanrum och minskar beståndet. Så hennes väldigt kränkande ord har ingen verkan på mig.
Frågan är varför hon retar mig, hon försöker provocera fram en reaktion. Pappret där visar att jag klarat mig. Om jag håller käften och inte svarar på hennes påhopp så kommer hon att vara tvungen att meddela mig resultatet.
Om jag slutar nu så förlorar hon den summa pengar som jag inbringar. Det blir minus i henne kassa, som jag sa innan. Vi är en påse pengar, jag slappnar av och jag kommer inte säga flaska förrän jag blir tilltalad. Verkligen inte, jag har vunnit.
Jag har klarat det, snart så kommer Fredrick att be henne vända på pappret. Jag kommer inte visa någonting, inte ett skit. Fredrick ser på henne, jag kan känna hans genans över hur hon behandlar mig.
– Klarade han sig?
Hon stirrar på Fredrick. Han avbröt hennes tirad om hur jävla usel jag är för att jag kommer där jag kommer ifrån. Hon kan inte tala skit om att jag är vampyr i alla fall.*
– Ja, han klarade sig. Han måste ha fuskat.
– Nej, han fuskade inte. Vi satt med honom hela tiden, han fuskade inte. Nu anklagar du oss dina lärare för att fuska. Vad skulle vi tjäna på det?
– Inte fan vet jag, men han klarade sig.
Jag ser på henne.
– 125 000 kr plus 35 000 i kost och blodkostnad. 160 000 skattade kronor. Gånger tvåtusen elever är lika med 320 000 000 kronor om året i skattefria pengar som flyttas till ett konto i ett av skatteparadisen. Skolan har funnits i tio år och ingår i en koncern som äger 15 skolor samtidigt, 320 000 000 gånger 15 är lika med 4 800 000 000 kr. Minus löner osv. så gör de ändå en rätt så rejäl vinst varje år. Sen Fredrick så gångar du de 4 800 000 000 om året med 10. Hon kommer att gå 160 000 minus nästa läsår, hur ska hon kunna dölja det tappet? Hon gick med på detta för att kunna förödmjuka mig, en parasit från Helvetet som nästlat sig in här. Men en parasit som är värd 160 000 kr. Frågan är vad hennes kickback är? Men parasiten klarade sig, parasiten kommer att lämna skolan om en månad. Antingen så blir jag stridspilot eller så blir jag ekonom. Jag gillar siffror, frågan är om jag ska sikta på att bli din chef. Tyvärr så har jag inte 160 000 som jag kan skänka dig för att stilla din oro. Men jag klarade mig, din chansning fallerade. Du ville sätta parasiten från helvetet på plats, det misslyckades.
Jag tar pappret, jag reser mig och tar min väska och jag ser på rektorn. Hon är likblek. Jag lämnar hennes rum och Fredrick ser på henne, sen på min långa vältränade rygg. Nu när han ser på mig så ser han det rovdjur jag är.
Vi är rovdjur, framför allt vi som dricker djurblod. Vi kan fortfarande jag levande varelser. Jag kommer fram till det rum där syven sitter. Jag går fram till hennes dörr, jag knackar på dörren och hon vinkar in mig. Jag öppnar dörren och jag går in och sätter mig.
– Ja, Michael vad kan jag hjälpa dig med?
– Ansökningar till universitet och till stridspilotutbildningen.
– Du är bara arton.
– Ja, men jag har avslutat alla kurser.
Jag lägger pappret på hennes skrivbord, hennes ögon vidgas. Det lägsta betyget hon ser är ett B i Historia 2. Hennes blick lämnar pappret och hon slickar sig om läpparna.
– Så kan du hjälpa mig?
– Givetvis, herregud! Hur gick detta till?
– Jag vet inte, jag löste avancerade matematiktal lättare än vanliga. Jag talade med Fredrick sen eskalerade det därifrån till detta. Rektorn är inte glad för detta, så jag vill gärna lösa detta så fort som möjligt. Jag misstänker att lärarna fört in mina betyg redan. Annars så skulle hon inte ha det pappret.
– Nej.
Hon loggar in på sin dator och sen skriver hon in mitt namn och mycket riktigt. De har satt betygen. När hon ser det så blir hon praktiskt, en timme senare så lämnar jag hennes kontor.
Mina ansökningar till fyra utbildningar är inskickade, min ansökan till stridspilotutbildningen är också inskickad.
Jag går till den sal som jag ska vara i. Jag ställer mig utanför den och jag väntar på att läraren ska komma. Jag kommer att gå på lektionerna tills skolan slutar, eller tills jag blir kallad till uttagningen om den kommer innan jag slutat skolan.
Två veckors helvete, det är tydligen det minsta nålsögat, flera tusen runt om i landet söker. Tjugo kommer in, när utbildningen är slut sex år senare så är det oftast inte fler än tio kvar, oftast så är det färre än tio. Av flera tusentals sökande…

Jag står i min uniform, jag ser på Gängmedlemmarna. De ser på mig, nu kan de inte göra mig ett skit, jag är inte ensam. Man åker inte hit ensam som militär, framför allt inte en militär som lämnar frivilligt och utan att vara medlem.
Jag fick meddelandet om inställnings datum till testet, två dagar efter att min ansökan kommit in. Jag svarade på den, jag fick en tur och retur biljett med tåg till en stad norrut. Tågresan dit tog åtta timmar, vi gick av på stationen och vi blev körda i bussar till den plats där vi skulle genomgå testerna.
Det finns fem sådana platser över vårt avlånga land. Vi var femhundra vid varje plats, de kommer att ta ut tjugo sammanlagt. Vi blev indelade i grupper, tjugo i varje. Vi blev visade till en barack, vampyrer för sig, människor för sig, pojkar för sig och flickor för sig.
Vi bytte om till de kläder som låg på sängarna och väntade på oss. Vi ställde upp utanför baracken när vi var klara. När alla var på plats så gick vi till en stor hangar, därinne stod bänkar i långa rader.
Vi satte oss på angiven plats, vi fick ett nummer när vi kom hit. mitt var 312. Jag letade upp plats 312 och satte mig. När alla satt sig så började de skriftliga proven.
I tre dagar med avbrott för fysiska tester, som sjukdomar, synkontroller, hörselkontroller osv. vi vampyrer fick göra dem vi med efter en standardisering utifrån att vi är vampyrer. Jag klarade de testerna, jag klarade proven.
Mer än hälften försvann efter de proven, deras bänkar plockades bort i hangaren. Efter de tre dagarna, så blev det fem dagars fysiskt krävande övningar. Ytterligare en tredjedel fick lämna. Nya teoretiska prov i tredagar blandat med praktiska prov.
Efter denna omgång prov så var vi tio kvar, av femhundra så var vi tio kvar, inte fler än fyra får att klara sig. Fyra aspiranter från varje utbildningsplats ska bilda de tjugo som ska bli stridspiloter. Eller de som ska få chansen att bli det.
Efter de sista femdagarna så var vi fyra kvar. Fyra som fick ta på sig den ljusbruna uniformen. Samma uniform som jag står i här, jag går in i trapphuset och jag går till vår lägenhet.
Jag låser upp dörren och jag går in, mina föräldrar kommer uti hallen. De stirrar på mig, min mor med handen för munnen och min far med tårar i ögonen.
– Jag ska hämta mina saker, jag klarade uttagningarna. Jag ska börja på kadettskolan. Där kommer jag att vara i ett år, om jag klarar den så kommer jag att få välja flottan, armén eller flygvapnet. Klarar jag det så kommer jag att bli placerad där de utbildar sina piloter. Sen så är det bara fem år kvar efter det.
Jag tar fram mitt kort, jag har ett nytt som jag fått av militären. De säger så för att jag inte valt gren än.
– På detta så är där trettiotusen kronor mor och far.
– Var har du fått dem ifrån?
– Jag har slagits mor, slagits för pengar. Men det är slut med det nu.
Jag går till mitt rum, det kliniskt städade rummet. Jag öppnar väskan som jag fick av militären. Sen packar jag ner alla mina saker förutom mina kläder. De kommer jag inte att behöva, men mina böcker, min dator, hörlurar, svärd av trä, min träplatta med spiken på.
Stänger väskan och jag hänger den på min axel och sen går jag ut ur rummet. Jag sätter väskan på golvet och jag kramar mina föräldrar.
– Slösa nu inte bort allt på en gång, jag lovar att höra av mig så ofta jag kan.
Jag lämnar lägenheten och jag går utifrån den, jag och vakterna lämnar Gården och vi går till den väntande bilen. Vi sätter oss i den och vi åker i väg…
Jag ser på byggnaden, på ena sidan bor det tio vampyrer, på andra sidan bor det tio människor. Byggnaden är i två våningar, tjejerna bor på första våningen och vi killar på andra. Där är ett sovrum där vi alla fem sover tillsammans, ett allrum med en tv och soffor att sitta i, där är ett studierum med.
Därinne pluggar vi, vi har en hel del att plugga på. Mest matematik och fysik, men även andra ämnen. Våra dagar börjar klockan 06.30. då ska vi ha ätit frukost och vara klara för den fysiska träningen. Den varar i två timmar, sen har vi teori fram till lunch.
Efter lunch så är det fysisk träning igen i två timmar, sen teori fram till middagen. Efter middagen så pluggar vi, eller om vi inte har något att plugga på så gör vi vad vi vill till klockan 23.00 då det ska vara tyst och släckt.
Jag gör mina läxor på lektionerna, så att jag kan träna på De fem elementen på kvällarna. Det finns möjlighet att träna de flesta självförsvaren här. Även De fem elementen, vi är två som tränar det. Vi är båda vampyrer. Vi är tio vampyrer och tio människor, tio killar och tio tjejer.
Vi har alla teoretiska ämnen tillsammans. Sen så är de fysiska uppdelade, vi tränar på vårt och de tränar på sitt. Den andra som tränar på elementen heter Erika, de andra heter. Isak, Viktor, Kalle, Linus, Louise, Tuva, Sophia och Denise.
Vi är vampyrerna. Vi är alla första generationens vampyrer så att säga, ingen av oss har bruna eller vanliga blå ögon. Vi är två som har ljusblåa, det är jag och Erika som tränar Elementen som jag. Den andra har gröna, gula och grå ögon.
Jag försöker vara här minst en gång om dagen. Vi är aldrig lediga, vi har lektioner och träning varje dag. Vi lär oss teoretiskt hur det går till att flyga, förutom matematiken och fysiken och de andra ämnena.
Jag har varit här i två månader nu, här är på den flygbas som ligger längst söderut av de som finns i landet. Den finns tio mil från min hemstad. Vi är två från min hemstad, den andre är Isak.
Han kommer från Området närmst muren. Så han är rikemansson, de andra i gruppen är från hela landet. Men ingen från huvudstaden bland vampyrerna.
Där är två bland människorna. Annars så är resten från hela landet, Isak frågade var jag kom ifrån. Jag sa som det var.
– Helvetet.
De andra tittade på mig, de såg på Isak och han sa.
– Helvetet?
– Ja, Helvetet. Jag gick på Blondins gymnasium, jag hade betygen för det, jag klarade antagningsproven för att komma in och jag slogs för att betala för maten och blodet. Jag levde där i arton år utan att gå med i ett gäng. Jag har aldrig tillhört ett gäng.
– Vad är Helvetet?
– Det tuffaste bostadsområdet i vår hemstad, snittet på mord där är 2 – 4 om dagen. Varje dag, året runt. Det är snittet, vissa dagar så är det fler, vissa dagar så är det inga. Området är stort, det finns tjugo gårdar, varje gård har sina gäng. Det är stridigheter varenda dag, precis varenda dag. Jag har överlevt i det kaoset i arton år och jag lyckades ta mig hit som ett år yngre än er andra.
– Jag menade inte så Michael.
Jag ser på Isak, jag ser på honom och jag lugnar ner mig.
– Förlåt, det var inte meningen att föreläsa. Men rektorn på min skola kallade mig för parasit för att jag kommer där jag kommer ifrån. Sen kostade min intelligens henne 160 000 kr.
– Förlåt?
– Det är vad vår skola tjänar på oss elever. 125 000 kr ifrån kommunen, den så kallade skolpengen. Det är skattade pengar, sen 35 000 om året för mat och blod. Så 160 000 kr. det blir en massa skattade pengar om året. Som den koncern som äger skolan flyttar till ett skatteparadis någonstans. Sen tar de betalt för skoluniformerna med som de tvingar oss att använda.
– Skoluniformer.
Jag ser på Linus, han är uppvuxen i en mindre stad. Där det är andra förutsättningar, det är det fler som är.
– Koncernen måste tjäna pengar, det är en bra och populär skola med många sökande. Då kan man skapa sin egen agenda, sina egna regler.
Sen lämnade vi den diskussionen, jag går fram till träplattan med spiken på. jag böjer mig fram och jag sätter händerna på plattan och jag går upp i hand stående. Jag står där en stund och sen börjar jag att göra mina rörelser…
Jag ser på skärmen framför mig, vi ska lära oss att starta och lyfta i en flygsimulator. Vi har lärt oss hur vi ska göra det teoretiskt, de tre som prövat före mig insåg att det är skillnad på att göra något teoretiskt och sen praktiskt.
De kraschade sitt plan, tre gånger. Jag för samtalet med tornet, det är samma samtal som jag skulle fört med ett riktigt torn så att säga.
Jag vet hur jag ska göra teoretiskt. Jag gör som jag fått lära mig och jag gasar och när jag kommer upp i rätt hastighet så kompenserar jag för efterbränningskammaren.
Jag rör spaken mot mig och jag kommer upp i luften och jag når marschhöjden och jag planar ut. Programmet avbryts, jag får göra om samma sak två gånger till. Jag får upp planet varje gång.
När mina tre försök är slut så lämnar jag simulatorn. Jag går nerför trappan och jag sätter mig på min plats och jag fortsätter med det teoretiska. Vi är fem av tjugo som klarar av det på första försöket, tre vampyrer och två människor.
Vi måste klara tjugoen starter innan vi får gå vidare, nästan gång så kan det gå åt helvete för mig och det är någon annan som klarar det. jag ska inte bli sist klar.
Det är mitt mål, jag ska inte bli sist klar. Jag löser den matematiska uppgiften. Jag ser på nästa och jag börjar med den…
Jag blev inte sist klar, jag blev klar som tredje person. Erika kom först, sen en av människorna som heter Olof. Eller vi blev klara samma dag, han började före mig. Erika klarade det dagen före oss. Jag kraschade två gånger, detsamma gjorde Olof, Erika hade bara en krasch.
Nu ska vi starta och landa, de andra är kvar på starterna. Jag startar, sen så ska vi landa direkt när vi kommit upp. jag gör precis som vi fått lära oss teoretiskt. Jag sätter mina tre första landningar, jag är ensam om det. Olof och Erika klarade bara varsin. Men i morgon så kan det vara jag som klantar mig…
Det är jul, vi är inte lediga. Med motiveringen om att man tar inte tar ledigt under krig. Vilket är sant, men där får man i alla fall permission men ingen av oss säger något om det. vi är här av eget val. Jag blev tvåa på start och landningen, Olof vann denna gång.
Jag kraschade två gånger och han bara en gång, Erika kraschade fyra gånger så hon blev trea. De andra klarade sig också, men vi är före dem. Vi startar flyger på olika banor och tränar oss på att hantera planet, olika saker som kan uppstå och vi ska lösa dem. Ibland så går det inte att lösa, då ska man skjuta ut sig.
Men inte förrän man är hundraprocent säker, ibland så blir stressen galet hög och man fattar fel beslut och hinner inte skjuta ut sig. Då lär vi oss att det alltid är bättre att skjuta ut sig, vår utbildning kostar mer i tid än vad ett plan gör.
Så vi ska alltid skjuta ut oss om vi känner minsta osäkerhet. Så nu gör jag det vid minsta osäkerhet om jag ska kunna ta hand om problemet. Vi sitter vid ett långbord och vi äter julmat tillsammans.
De andra årskurserna är vid andra flygbaser, vi kommer att stanna här de fem första åren. Sen har vi ett års praktik så att säga. Fyra månader hos varje gren, vi som är kvar då. Det gäller att hålla sig över 90% strecket på alla prov.
Vad du gjort innan dem spelar ingen roll om du har en dålig dag när det är dags för prov. Du ska ha 90% godkänt, med samma motivering som innan. En dålig dag kan ta livet av dig och dina kamrater, så har du en dålig dag och kommer under de 90% så åker du ut.
Det finns inga andra försök. Inte någon gång under de sex åren när det är prov så finns det utrymme för en dålig dag. Aldrig någonsin, vår julklapp var beskedet att alla klarat 90% spärren på de prov vi haft den senaste veckan.
Det finns ingen rangordning inom grupperna. Antingen så har du klarat dig, eller så har du inte gjort det. Jag klarade mig, jag får stanna kvar…
Det förekommer en del samkväm mellan aspiranterna som vi kallas. Klarar vi oss genom första året så blir vi kadetter och vi blir korpraler. Vi kommer fortsätta att bo som vi gör nu.
Vi kommer att ha samma boende i fem år, som sagt det förekommer ett visst samkväm mellan aspiranterna som givetvis leder till ett visst drama på båda sidorna så att säga.
Jag har inte varit inblandad i något drama än. Jag har lovat mig själv att inte ge mig in i något så drama innan första året är slut. Jag ska göra mitt bästa för att kunna hålla det löftet till mig själv. Förhoppningsvis så kan jag göra det.
När jag ser på dramat som utspelas emellanåt så är jag glad att jag lyckas hålla mig. Vi har varit här i niomånader nu, de har skruvat upp tempot så vi har egentligen inte tid med drama. Men det känns som om det blir mer och mer drama.
Det har inte varit gränsöverskridande drama, de varnade oss för det. Vad som skulle hända med oss om vi gjorde det. Så vi gör inte det, verkligen inte. Tiden i flygsimulatorn har ökat markant och det blir svårare och svårare övningar.
Just nu så har vi ett avancerat flygtest, jag styr och undviker attacker och attackerar själv. När jag sitter här i cockpiten så är det som om jag kommit hem. Det är som om detta är det som jag är född till att göra, jag undviker en attack och attackerar själv.
Jag gör en roll och G kraftslampan tänds och jag pressar mig lite till och sen avbryter jag rollen och lampan släcks och jag skjuter en raket och jag träffar det femte planet och jag flyger tillbaka till bas och landar.
Provet är slut, min skärm lyser grön. Jag klarade mig, jag går ur simulatorn och jag går till min bänk och sätter mig och jag börjar med nästa prov…
Jag ser på de två människorna och en av vampyrerna, det är Viktor som får lämna. Han klarade inte pressen, eller konkurrensen. Han kommer ifrån en mindre stad där han alltid varit bäst på allting han företagit sig.
Här var han en i mängden. Han hade svårt för det, han missade ett prov, precis som de två människorna. Fyra människor och två vampyrer har fått lämna, förutom Viktor så fick Sophia också lämna.
Det är två veckor kvar tills vi får reda på om vi klarat nästa nålsöga. Jag ser harmen i Viktors ögon, han är inte glad för att han missade ett prov. Verkligen inte, som sagt han trodde att han var bättre än vad han är.
Man måste ha ett ego för att klara sig här. Men det får inte vara för stort, för då så åker du ut. Som Viktor gjorde…
Jag ser på de andra, vi har vita permissions uniformer på oss. Vi har vita hattar och våra kadett tecken på bröstet. Vi har våra två vinklar på armarna, vi klarade oss och vi ska få fortsätta utbildningen. Nu är vi kadetter, nu så kommer vi att få en riktigt lön, vi kommer att få permissioner.
Tempot kommer att vara lika högt, det finns inte så mycket mer vi kan lära oss teoretiskt. Eller vi kommer att få studera teori i ett år till och flyga i simulatorn i ett år till. Men vi kommer att få sitta i ett riktigt plan med instruktörerna och vi kommer att sitta bakom dem och flyga med dem.
Få känna på hur det känns på riktigt, när anser att vi är redo så kommer vi att flyga med dem sittandes där bak. Men idag så är vi inte där, idag så firar vi att vi klarade första året. Vi sitter på en pub som ligger en lite bit ifrån basen i samhället som ligger i närheten av basen.
Hur de står ut med att bo här med det konstanta flygandet. Förvisso så ligger samhället ett par kilometer bort, men ändå. Jag hade blivit galen, eller så vänjer man sig. Puben är välbesökt, vi har inte fått gå hit första året.
Aspiranter kommer inte in, kadetter gör. Men de reser sig för högre officerare om de begär det. Det finns en klar hierarki, jag är van vid det. Andra har svårare för det, människorna i större utsträckning än vi vampyrer.
Men en del av dem har problem med det med. Men inte ikväll, ikväll kan ta mig fan inget få ner mitt humör. Mitt glada humör blir inte sämre av att Tuva lutar sig fram och kysser mig, först lite trevande. Men när jag svarar på den så blir den betydligt mer allvarligt menad.
Hon var med Viktor ett tag, sen strulade han med Denise så det blev drama. Tuva har inte varit med någon annan efter det, vi delar oss jag ser in i hennes gråa ögon och hon ser in i mina ljusblå, jag ler och hon svarar på det. Vi kysser varandra igen och vi delar på oss och vi dricker mer öl och vin…
Jag ser på hennes nakna kropp och hon ser på min, vi är lika fulla båda två. Men vi ska försöka oss på detta ändå. Vi har fibblat på kondomen, när den är på plats så lägger hon sig ner på rygg och jag lägger mig mellan hennes ben och jag tar min penis i handen och jag ser på henne.
– Du är min första.
– Förlåt?
– Jag är oskuld.
– Seriöst?
– Japp, jag lovar.
Hon fokuserar blicken och säger.
– Då får vi försöka och göra det så skönt som möjligt för dig Michael.
– Javisst Tuva, det är inte din första gång?
– Nej, Michael. Det är inte min första gång.
Hon sätter min penis mot sin slida och hon berättar hur ska göra, att jag ska vara försiktig för att jag är stor. Jag nickar och jag rör mig långsamt framåt, efter vad som känns som en evighet så når jag botten av henne och jag ser på henne och hon ser på mig.
– Nu börjar du att röra dig, lita på dina instinkter. Men ta det försiktigt, du är som sagt stor.
– Ja, Tuva.
Jag börjar att röra mig och den känsla som fyller mig gör mig klarare i huvudet. Jag är med ens inte lika full längre, eller det är jag säkert men mina sinnen skärps till. Jag fokuserar och jag rör mig, jag gör som hon sa och jag litar på mina instinkter.
Jag rör mig med lite mer självsäkerhet än vad jag gjorde innan, jag ser på henne. På hennes väldigt vackra grå ögon, den perfekta kroppen. Det väldigt vackra ansiktet, jag lutar mig fram och kysser henne.
Jag tar henne snabbare och snabbare och den känsla sam jag känner när jag onanerar drabbar mig tusen gånger starkare. Jag spärrar upp ögonen och jag kommer, jag kommer kraftigt.
Jag kommer hårt och länge, det är knappt så att jag märker att Tuva också kommer. Vi kommer länge båda två, vi landar och då hör vi en knackning på dörren.
– Skynda er, vi är fler som vill fira att vi klarat oss.
Vi ser på varandra och vi ler…
Vi fick en veckas permission, de andra åkte hem. Jag vågar inte det, eller det gör jag men jag vågar inte bo hemma. Om jag våldgästar vinden och åker fast så kickar de ut mig från utbildningen.
Så jag stannade kvar här, eller jag åkte med tåg till min hemstad vid två tillfällen och jag besökte Mästaren i träningslokalen och jag passade på att träna. Måns utmanade mig, jag tackade nej till honom och frustrationen gick att ta på.
Hans frustration, han kan inte kalla mig fegis eller liknande så att mästaren hör honom, för det kommer han att ångra om han gör det. Så han gjorde inte det, jag har min uniform på mig.
De andra visar mig en annan respekt när jag har den på mig. Jag besökte skolan en av dagarna och jag letade upp Fredrick och tackade honom igen för hans hjälp. Rektorn såg på mig, hon såg på mig i uniformen och hon gick i väg. Jag såg på henne och log.
– När jag är klar så ska jag ta mitt plan och släppa ett par ton bomber på hennes hus.
– Inte för att hon inte förtjänar det men skulle det inte bli liv tror du?
– Jag kan alltid skylla på konstruktionsfel eller att datorn flippade ut.
Han ser på mig och ler, jag svarar på leendet och sen pratar vi om andra saker. Mina före detta klasskamrater ser på mig, på min uniform när jag lämnar skolan. Jag går till stationen och jag sätter mig på det tåg som tar mig till basen som numera är mitt hem…
Vi ligger på gräset i solen och vi solar, inte för att vi blir speciellt bruna. Men vi gör det för att det är skönt och för att vi faktiskt får lite färg på kroppen. Vi åtta vampyrer som är kvar håller oss för oss själva.
Människorna håller sig för sig själv, vi blandar oss så lite som möjligt. Vi pratar om de senaste dagarnas flygövningar med våra instruktörer. Vi sitter bakom dem och vi vänjer oss vid svängar och G – krafter. Sen så kommer de att lägga till mer och mer övningar.
Jag följer hans rörelser, precis som när jag räknade ut min motståndares rörelser när jag slogs så gör jag samma sak med hans flygande. Jag följer med i hans mjuka rörelser. För de är verkligen mjuka, vi pratar om vår känsla av G – krafterna.
Vi pratar om känslan av att flyga överhuvudtaget, vissa av oss är mer entusiastiska än andra. Jag, Erika, Tuva och Isak är mer exalterade än de andra fyra. Det kanske ändrar sig, eller så gör det inte det.
Jag bryr mig inte, jag älskar det. Det räcker för mig, det innebär också att det kanske innebär fyra färre konkurrenter om de få platser som finns för oss…
Jag följer med i hans rörelser, han heter Frans och är vampyr. Smittad när han var yngre. Nu är det betydligt mer avancerade rörelser och flygning, jag känner ingen illamående känsla det är ett av testen.
Att se om vi kan övervinna känslan av illamående. Vissa gör det aldrig, de kan inte fortsätta. Du kan inte spy varje gång du flyger. Han gör en roll och sen en avancerad undanmanöver och han går över till en loop direkt.
Jag följer med i hans rörelser, jag ler med hela ansiktet. Vi landar och vi går av planet och jag ser två av människorna sitta på knä och spy, jag ser två av vampyrerna göra detsamma. Det är inte första gången som Louise och Linus sitter så.
Jag ser på min instruktörs blick på dem och på människorna. Något säger mig att de fyra kommer att åka snart, de kommer snart göra detta till ett prov. De om de inte övervinner det som de gör nu, så kommer de att åka.
Vi går in i hangaren där våra skåp är. Vi klär av oss flygdräkten och vi går till en sal och sätter oss vi har genomgång av rörelserna. Jag kan återberätta hela flygningen, varenda undanmanöver och varenda rörelse på handen…
Min tunga slickar sig nerför hennes nakna kropp, jag når mitt mål och jag smakar på hennes slida, på hennes läppar och inne i hennes inre. Jag leker med klitorisen, jag för in två fingrar i hennes inre och jag smeker hennes inre samtidigt som jag slickar henne.
Jag hör hennes gnyende, jag känner igen det som en signal på att hon närmar sig. Jag ler och jag slickar henne snabbare och intensivare. Hon kommer med ett skrikande som ekar i det lilla rummet, det är inte mycket mer än en skrubb.
Härinne så älskar vi, här kan vi få en illusion av privatliv. Jag slickar henne genom orgasmen och hon drar upp mig. Vi rullar på kondomen och jag trycker till när hon riktat mig rätt. Hon är Tuva, sen vi älskade första gången så har vi fortsatt älska med varandra.
Det är inget drama mellan oss, det enda hon sagt är att jag ska säga till om jag älskar med någon av de andra. Då kommer vi inte att älska mer, jag har bett om samma hänsyn. Så vi ligger med varandra och bara varandra.
Jag når botten av henne och jag börjar ta henne, först långsamt sen snabbare. Hon kommer igen, när hon kommit klart så ber jag henne ändra ställning. Jag vill ta henne bakifrån, hon gör som jag ber henne.
Jag sätter ollonet mot hennes slida och jag trycker till och jag glider långsamt in i henne och jag tar henne med långa tag. Jag ökar takten efterhand och snart så tar jag henne snabbt.
Jag känner ilningarna attackera mig och jag kommer kraftigt och med ett vrål, hon svarar på mitt vrålande med ett skrik. Vi kommer färdigt…
Jag lämnar in provet, jag väntar på resultatet. De minuterna är de längsta i mitt liv varje gång. När jag väntar på rött eller grönt, om jag har mina 90% eller inte. Du får aldrig reda på hur nära du är.
Du får rött eller grönt, jag ser på Tuva hon slickar sig om läpparna. Hon är minst lika nervös som jag är, jag ser på Louise. Hennes skärm blir röd, hon blundar och jag anar en viss befrielse. Hon ville inte sluta själv, nu får hon sluta för att hon misslyckades på provet.
Min skärm lyser grön, jag andas ut, Tuvas blir också grön. Resten av skärmarna blir gröna, Louise får lämna oss. Hon lämnar salen och går till kasernen som vi bor i, Tuva och Erika går ifatt henne. Denise ser på dem, hon går med oss till matsalen.
Denise har haft drama precis, Louise försökte ligga med Isak som ligger med Denise just nu. Hon frågade mig med men jag tackade nej, hon såg på mig och sen gick hon i väg. Hon försökte med Isak, han avfärdade inte henne direkt som jag gjorde.
Men han sa inte i heller att han ville ligga med henne och vad jag vet så har han inte gjort det i heller. Men det blev drama, så Denise går med oss till matsalen. Människorna har också blivit färre, två till av dem fick lämna efter provet.
Det var de två som spydde efter flygningen. Vi går in och vi tar mat och vi går till våra bord.
– Ni kan sitta med oss, vi kommer inte att bita er.
De ser på mig.
– Förtidigt för ett dåligt vampyr skämt?
– Nej, vi sitter gärna med er. Eller jag gör i alla fall.
Tjejen som säger det heter Lina, hon sätter sig vid vårt bord. De andra ser på henne sen sätter de sig också. Vi börjar att äta, vi öppnar våra flaskor och vi dricker ur dem precis som de dricker sin mjölk, vatten, juice eller vad de nu dricker.
– Hur många från er?
Jag ser på Lina som ställer frågan.
– En, Louise. Hon såg lättad ut.
De andra ser på mig.
– Hon gjorde det, hon insåg första gången vi flög med instruktörerna att det inte var vad hon trott. Verkligen inte.
Ingen säger något, det finns fler som kände så. Vissa har vant sig och vill fortsätta. Andra är som Louise, rädda för att hoppa av självmant.
– Det gjorde de två av oss som också åkte ut.
– De som kräktes som kalvar efter sista flygningen?
– Ja.
Jag nickar, jag säger inget om att jag tror att det blir ett prov för att skilja ut agnarna från vetet. Frågan är hur extrem den flygningen kommer att bli…?
Den blev väldigt extrem, jag kräktes inte. Jag var inte ens nära men jag njöt inte av flygningen som jag brukar göra. För jag visste att han vara bara ute efter att få en reaktion. När vi landade så satte han ett grönt klistermärke på min axel.
Linus står på alla fyra och spyr. Jag ser på de andra, alla andra har gröna klistermärken. Jag ser på Isak, han ser på mig och vi nickar. Vi stannar kvar med Linus, Kalle går i väg med tjejerna. Lina nickar åt mig, jag svarar på den.
De går i väg och vi väntar på att han reser sig. Sen går vi in i hangaren och vi byter om, Linus ser på det stängda skåpet.
– Min far och farfar kommer att tappa det.
– Vadå då?
– De är före detta stridspiloter båda två.
– Du kan begära förflyttning till helikoptrarna Linus, du har den rätten som kadett.
– Det är inte stridspilot.
– Förvisso men det är minst lika tufft som detta och du slipper G – krafterna på samma sätt.
Han ser på mig och Isak.
– Jag håller med Michael, hoppa inte av begär förflyttning till helikoptrarna. Det är din rätt som kadett. Skit i din farsa och farfar, de har säkert och både spytt och pissat på sig. Det har vi alla, eller hur Michael.
– Jo för fan.
Jag ljuger nu, jag har varken spytt eller pissat på mig. Han ser på oss och han ler, han kommer att begära förflyttning till helikoptrarna. Han älskar att flyga så han kommer att få flyga…
Jag går igenom checklistan, när den är klar så begär jag att få starta. Ett par minuter senare så kommer det. jag inleder startsekvensen och sen gasar jag. Jag trycker på knappen för afterburnern, jag drar bak spaken och vi stiger.
Nu är det jag som styr och han som sitter därbak. Jag gör det som jag fick reda på att jag skulle göra när vi hade genomgång. Vi går inför landning och jag landar oss mjukt och fint. Jag styr planet till dess plats och jag stänger av det och öppnar luckan när planet är tyst.
Vi kopplar ur oss och vi går ner på marken, vi går till hangaren. Vi lägger våra saker på vår bänk, sen går vi till salen för genomgång. Ris och ros, båda är lika viktiga…
Jag smeker hennes perfekta bröst, hon rider mig snabbare och hon snabbare. Hennes kropp stelnar till och jag tar över rörelserna och jag kommer direkt efter henne och jag stönar tungt när min säd lämnar mig och den fyller kondomen.
Hon har precis kommit hit efter att hon varit hemma över julen. De åkte hem allihop utom jag. Som sagt jag ska inte åka hem till min Gård, frågan är vad hänt då? Hade jag dödat dem allihop? Vi får lära oss det här.
Vi har fått lära oss att hantera vapen, pistoler och automatvapen. Vi skjuter minst en gång om dagen, jag kan använda svärd. Vi har sådana svärd som poliserna har med den rakbladsvassa eggen och värmen.
Risken finns att jag dödat dem allihop, det hade bara blivit trubbel med det. Verkligen trubbel, så jag stannade här. Jag smeker hennes nakna kropp, vi kysser varandra mjukt. Vi har ett par minuter till på oss att njuta av varandra. Sen så har vår stund härinne passerat…
Jag gör mer avancerade rörelser nu, jag minns hans rörelser. De finns i mitt muskelminne, jag ska göra ett tiotal olika rörelser förhoppningsvis utan att han behöver ingripa. Han har fått göra det ett par gånger, inget allvarligt.
Inte som en av människorna som tappade kontrollen över planet så att de fick skjuta ut sig. Hon fick packa ihop, hon gjorde andra saker än vad hon skulle göra. Så hon är utkastad. De är inte så många kvar, vi är sex och de är tre.
På mindre än två år så har mer än hälften försvunnit. Frågan är hur många fler som kommer att försvinna innan slutproven för i år. Jag avslutar min runda och jag flyger mot landningsbanan. Jag talar med tornet och jag landar planet utan problem. Jag kör till vår plats, jag kliver ut planet och vi går till hangaren.
Det är dags för ris och ros. Jag får båda delar, jag tar åt mig av dem och sen byter jag om. Det är dags för lunch, jag var sist kvar. Jag springer till matsalen och jag går in och tar mat. Jag tar tre flaskor blod och sen sätter jag mig.
Jag öppnar flaskan och jag hör hur de diskuterar sina flygningar. Vi är en grupp nu, vi sitter inte vid två bord längre. Nu sitter vi tillsammans och vi talar om våra flygningar. Jag tömmer min första flaska snabbt. Sen börjar jag att äta…
Jag rengör mina vapen, vi har precis tränat skytte. Tuva sitter mitt emot mig och hon rengör sina vapen. Det är drama mellan de andra fyra, vi håller oss för oss själva. Vi vill inte bli indragna i deras drama.
– Vem av oss kommer att klara sig Michael.
– I år?
– Nej till slut?
– Du, jag, Isak och Lina.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Lovar du?
– Ja, Tuva jag lovar.
– Du håller fast vid flottan?
– Ja, Tuva det gör jag, snyggare uniformer.
Hon ser på mig och hon ler.
– Det skulle vara för det då.
– Mm.
Jag sätter ihop mitt automatgevär, sen delar jag pistolen och gör rent den. dramat denna gång gäller att Denise och Erika prövade sig fram så att säga. Eller enligt Tuva så var det inte första gången, det var första gången som de blev påkomna.
Tuva har också testat, det var inget för henne. Hon har inte testat sen vi blev exklusiva med varandra. Vi är lite mer än så, hon har frågat om jag vill följa med henne hem och träffa hennes föräldrar när vi är klara för i år och vi får vår lediga vecka.
Hon kommer ifrån en mindre stad utanför en större stad i väster. Hennes föräldrar är som mina smittade av viruset, Tuva är som jag en första generationsvampyr. Jag sa att ville tänka på det en dag eller två, hon nickade och sa ok.
– Jag följer gärna med dig hem till dina föräldrar. Men då blir det lite mer officiellt Tuva.
– Är det ett problem för dig?
– Nej verkligen inte.
– Bra.
Vi ser på varandra och vi ler.
– Tror du att jag vågar säga något annat när du har vapen i handen?
Hon ser på mig och hennes ögon smalnar.
– Inte för att jag skulle vilja säga något annat, Tuva.
– Tur för dig Michael.
– Visst är det, Tuva…
Vi festar på den lokala puben igen, vi klarade oss alla nio. Vi klarade slutproven för i år och vi kommer att fortsätta vår utbildning. Vi har fått våra nya gradbeteckningar. Vi är numera Sergeanter, det finns korpraler på basen som kommer att få göra honnör åt oss.
Vi får fortfarande resa på oss härinne om det kommer ett högre befäl som vill ha våra platser. Det händer med jämna mellanrum för att de ska spänna sig. Vi tjafsar inte, vilket nog retar dem lite. Men vi är smartare än så.
Vi lämnar när de stänger och vi går tillbaka till vår kasern. Vi går in och vi pojkar går till våra rum och flickorna går till sina. Vi klär av oss och somnar. För ett år sedan så förlorade jag min oskuld till henne, i år så insåg vi båda att vi är för fulla för att försöka oss på något sådant.
Men att vi kommer att ta igen det med råge den kommande veckan hemma hos henne. Jag packade innan idag. Jag insåg att mina civila kläder är väldigt begränsade, vilket jag påtalade för Tuva.
Så vi kommer att få handla på vägen hem till henne, hon har bil så vi kommer att köra hem till hennes föräldrar. Det är tur att vi är vampyrer och nyktrar till snabbt och förbränner alkoholen snabbt. Annars så hade vi aldrig kunnat köra i morgon.
Jag har också körkort, det tog jag här i fjol. Det ingick i utbildningen för de som inte hade. Vi var fyra som inte hade, men nu har vi. Till allt så att säga, vi ska kunna köra alla möjliga fordon. Jag orkar inte klä av mig, jag orkar verkligen inte ta av mig så jag somnar med kläderna på mig…
Jag ser på hennes föräldrar, de ser på mig. Vi har hälsat på varandra och blivit presenterade för varandra.
– Vi ska packa upp och byta om, vi kommer strax.
– Javisst.
Tuva tar mig i handen och vi går till hennes rum, vi går in och jag ser på rummet. Jag sätter min väska på en stol och jag ser mig omkring, Tuva ser på mig och jag på henne.
– Vad är det, Michael?
– Det är första gången som jag är på en tjejs rum, det är ungefär som jag förväntat mig det.
– Där ser man, vadå då?
– Nej, jag vet inte, nallarna på sängen, gardinerna, tavlorna på väggarna osv.
– Hur såg ditt rum ut?
Jag tar fram min telefon och jag tar fram en bild på mitt rum.
– Det var kaos överallt annars, så den enda plats där jag kunde kontrollera kaoset var i mitt sovrum. Så jag kontrollerade det.
Hon ser på bilden och sen på mig. Hon kysser mig mjukt och jag svarar på den, vi delar på oss. Vi börjar ta av oss våra vita uniformer, hon har valt byxor. Tjejerna får välja på kjol eller byxor. Tuva har valt byxor, jag hade hellre sett henne i kjol.
Hon har väldigt vackra ben, vi ser på varandras nästan nakna kroppar och vi får fokusera hårt på att klä på oss och inte kasta oss över varandra och älska. Vi får hålla på oss tills i natt. Vi klär på oss, jag ser på henne civila kläder.
Det är första gången jag ser henne i sådana. Hon har en längre kjol och en kortärmadtröja på sig. Jag har nyinköpta shorts och en pikétröja, vi ser på varandra en stund. Jag kysser henne mjukt och vi delar på oss.
– Du är så vacker, Tuva.
Hon ser på mig och hon ler.
– Det är du med, Michael.
Vi kysser varandra igen, sen delar vi på oss. Vi öppnar dörren och vi går till köket.
– Kan vi hjälpa till med något mor?
– Ni kan ta brickan där med er ut till uterummet.
Jag tar den och Tuva visar mig vägen till uterummet, de bor i ett stort hus. Med en stor tillhörande trädgård. Detta är rena idyllen, vi kommer ut i uterummet. Tuva börja duka av brickan och hon sätter muggarna, sockret, mjölken, kakorna och kaffet på bordet.
Hon tar brickan och sätter den på ett mindre bord. Jag går fram till fönsterpartiet som går runt uterummet. Jag ser på trädgården.
– Vad är det?
– Det är så vackert, nästan lika vackert som du.
Hon lyfter min arm och hon kramar mig från sidan, jag lägger min arm runt hennes axel. Hennes föräldrar kommer ut i uterummet, de ser på oss. De ser på min nästan drömmande blick.
– Ni har en otroligt vacker trädgård, herrn och frun.
– Snälla du vet våra namn, använd dem. Vi är inget herrefolk, Michael. Har inte Tuva sagt att vi inte är så formella.
– Jo, frun.
Jag ser henne ögon smalna och jag lägger hastigt till.
– Malin, jo det har hon. Men det första gången jag träffar någons föräldrar så att säga. Så jag är lite ovan.
De ser på mig, jag ser förvåningen i deras ögon.
– Dagens sanning.
– Men dina vänner?
Det är Malin som säger det.
– Nu sätter vi oss.
– Ja, givetvis, Tuva har rätt nu sätter vi oss.
Vi gör det, jag och Tuva i soffa. Hennes föräldrar i varsin stol i rotting, soffan är samma material. Vi slår upp kaffe och jag tar lite mjölk.
– Du måste haft vänner?
Jag tar en klunk av kaffet och sen säger jag.
– Jag är uppvuxen i ett av Områdena utanför Malmö, i det värsta av dem. Det kallas för Helvetet, det är ett kaos som inte går att beskriva. I arton år så manövrerade jag mig runt där. Jag lyckades hålla mig utanför gängen, jag gick på ett ”fint” gymnasium inne i staden. Hade de som bor på min Gård fått reda på det så hade jag inte suttit här idag. Men jag lyckades med konststycket att ta mig därifrån utan att bli medlem i något gäng. Jag fick en utbildning som gjorde att jag kan göra det jag gör idag. Jag lyckades med det ett år innan mina klasskamrater. Jag tentade av alla ämnena, men inget är gratis i livet. När jag valde som jag valde så innebar det att jag inte kan träffa mina föräldrar.
– Men varför!
– För att om jag kommer dit som soldat så dödar de mig. När jag meddelade mina föräldrar att jag kommit in och jag hämtade mina saker så hade jag militäreskort. Om fyra år när jag är klar, så kommer jag att erbjuda mina föräldrar att flytta till den bas som jag blir placerad på. Mina föräldrar har arbete, de tjänar pengar och sköter sig.
– Varför flyttar de inte?
Jag ser på Malin, sen på Per jag ser samma frågande blick från honom.
– Du lämnar inte Områdena hur som helst, ni förstår. Mina föräldrar är en inkomstkälla för Gänget som styr vår Gård, de skulle aldrig släppa mina föräldrar. Mina föräldrar får betala för deras beskydd. De klarade sig från reprimander när de lyckades övertyga ledaren om att de inget visste om att jag skulle bli militär. Jag fick gömma mig på en vind i mer än en månad inne i stan när de jagade rekryter. Det är ett eget samhälle i samhället som de styrande tappat kontrollen över fullständigt. Eller om man är konspiratorisk så får de göra så med de styrandes tysta medgivande för de Områdena skyddar mot vilda vampyrer. En del av min lön går till mina föräldrar så att de kan betala beskydd pengarna. Jag förstår om det låter galet, för det är galet. Men ingen gör något åt det, Gängen styr med våld och terror, polisen gör sina räder där. Men de gör dem bara när Områdena stör ordningen utanför Områdena, inte när det händer där. Gängens grepp om människorna där är totalt så att säga. De styr Gårdarna, sen finns det fem stora gäng som styr de mindre. Det är Malmö i ett nötskal. Tvärsöver staden finns en mur som stänger resten av staden ute. Har man inte rätt märke på insidan av handleden så kommer man inte innanför muren. De kan röra sig som de vill, men utan märket så kommer du inte innanför muren. Om du inte har en speciell inbjudan, på andra sidan Muren bor de rika och belevade. Jag har bott vid vattnet i hela mitt liv men jag har aldrig fått se det på nära håll. Jag har aldrig badat i det, det är deras inte vårt. Isak en av våra vänner kommer från Området precis utanför Muren. Han kommer inte in utan en speciell inbjudan. Det är ett priviligierat Område för de rika. Sen är fakta att Malmö inte hade existerat utan Områdena, som Helvetet där jag är uppvuxen. Vi eller de skyddar som sagt staden mot vilda vampyrer. Tacken är att vi behandlas som tredje klassens invånare. Jag är inte en av dem, jag tog mig ut. Jag ska bli stridspilot som er dotter, jag är inte som dem och jag har aldrig varit det. Så mina erfarenheter av att träffa hur ska jag säga normala föräldrar är begränsad. Jag har aldrig haft en flickvän före Tuva, så jag har aldrig träffat en flickväns föräldrar. Det jag vet om sådant är vad jag läst om i böcker, är jag för formell så skyller jag på Jane Austen.
Jag ser på dem och ler, de ser på mig och jag ser att Malin ler tillbaka. Hennes far, ser på Malin och sen på mig. Sen ler han också, Tuva har inte sagt något. Vi hade diskuterat fram och tillbaka hur vi skulle lägga fram min uppväxt. Inget av scenarierna var detta.
– Så du har läst Austen, Michael.
– Ja, Malin. Jag älskar klassikerna, jag älskar lukten av gamla böcker.
De ser på mig, ser en tjugoårig ung man som kommer ifrån Områdena som säger att han älskar att läsa böcker. Framför allt klassikerna, det känns udda. Det är udda, men trevligt udda. Det tycker i alla fall Malin.
– Varför valde du stridspilot, Michael?
Jag ser på Per.
– Det är en väldigt bra utbildning, inte bara själva den militära utbildningen utan även den civila. Jag tror inte att jag läst mer avancerad matematik på något universitet, eller något av de andra naturkunskapsämnena. Vi har fått utbildningar där som vi inte lärt oss på något universitet.
– Som?
– Körkort för att på hjul, vi blir piloter. Vi lär oss inte bara att flyga stridsplan så att säga. Vi lär oss flyga vanliga flygplan och helikoptrar med, om vi väljer en civilkarriär som piloter så lär vi inte behöva leta länge efter arbete. Vi får en väldigt gedigen militärutbildning och officersutbildning. Att det innebar en väg utifrån kaoset var en ren bonus. Jag hade lämnat oavsett, jag sökte till fyra universitet förutom den militära utbildningen. Jag kom in på universiteten med. Men jag valde den militära banan för att den är mer mångfacetterad än vad de civila utbildningarna är. Jag har större möjligheter efter avslutat kontrakt, än vad jag har efter en vanlig utbildning så att säga.
Han ser på mig, jag ser ett litet leende på Tuvas läppar. De är inte odelat positiva till hennes val av karriär. Det känns som hon använt samma argument som jag.
– Sen att få flyga ett flygplan i två – tre gånger ljudets hastighet är inte fel.
Jag ser på dem och ler, Tuva ler hon med…
Vi har dukat undan kaffet och vi gick ut i trädgården. Alla färger och dofter är överväldigande. Jag blundar och andas in och jag fyller mina lungor och näsa med den friska luften och alla dofter.
– Vi jagar därinne.
Tuva pekar på skogen som ligger på andra sidan ängen som är nära deras trädgård.
– Fritt?
– Ja, Michael.
Jag ler.
– Jag har jagat fritt två gånger i mitt liv, vi besökte min fars arbetskamrat som har ett ställe utanför stan. Det var magiskt, dina föräldrar verkar väldigt bra Tuva.
– Ja de är bäst, Michael. De gillar dig, de gillar din ärlighet.
– Så bra.
Hon kysser mig och jag svarar på hennes kyss. Tuva är djurdrickare som jag, hennes föräldrar är det också. Hennes mamma är arkitekt och hennes far är chef på ett företag som tillverkar persienner.
Tuva har en äldre bror som utbildar sig till civilingenjör. Han bor i Göteborg och pluggar där, han är inte djurdrickare. Vi delar på oss och jag smeker hennes kind och jag lutar mig fram och viskar hennes öra.
– Jag älskar dig Tuva Jönsson.
– Jag älskar dig Michael Kraft.
Vi kysser varandra igen, våra mjuka läppar möts och vi särar på dem och våra tungor hälsar på varandra. Vi kysser varandra länge…
Jag känner lukten av vilt, jag vrider på huvudet och sen börjar jag att springa. Jag lämnar Tuva bakom mig och jag trycker till lite till och jag springer ännu fortare. Jag hoppar och anpassar mig, eller mina sinnen anpassar mig.
Jag ser de matematiska uträckningarna dansa runt i mitt huvud och snurrar runt i luften och jag landar på hjortens rygg och jag böjer mig fram mot halsen på den och jag börjar att dricka. Giftet i mitt bett förlamar djuret och det landar på sidan och jag dricker begärligt.
Jag ser Tuva passera mig och jag hör henne attackera en annan hjort. Jag dricker mig mätt och jag reser mig, jag springer mot den plats där Tuva är. Jag ser henne dricka av djuret och en åtrå större än något annat träffar mig.
Hon ser på mig och hennes ögon lyser lika klara som mina. Hon lämnar djurets hals och vi rusar mot varandra och våra kroppar möts och vi klär av oss nakna på minde än två sekunder, tre sekunder senare så tar jag henne på marken.
Vi älskar snabbt, hårt och intensivt. Våra hörntänder är redo för bett, jag känner hur orgasmen byggs upp inom mig och jag ser på henne och hon säger.
– Nu!!
Jag kommer och hon kommer, vi kommer tillsammans och hela skogen hör att vi kommer…
Vi ligger nakna i hennes säng, vi tog oss hem till huset och vi älskade tre gånger till. Vi ser på varandra och jag säger orden igen.
– Jag älskar dig Tuva.
– Och jag älskar dig Michael.
Vi ler mot varandra och vi älskar igen…
Vi parkerar bilen på basens parkeringsplats, vi går hand i hand till kasernen. Vi går in och vi kysser varandra. Sen går hon intill deras rum, jag går uppför trappan till våra. Jag går in i vår sovsal, jag går till min säng och mina skåp.
Jag öppnar väskan och jag packar upp. Isak kommer in och han sätter sin väska på sängen. Han öppnar den och han packar upp den.
– Det är kaos hemma, Michael.
Jag ser på honom, jag har läst om Helvetets intrång innanför Muren.
– De ville bada Isak.
Han ser på mig.
– Får du bada där utan särskilt tillstånd?
– Nej.
– Precis, vad är sannolikheten för att vi skulle få ett sådant? Vi som kommer ifrån Helvetet? Jag försökte förklara för Tuvas föräldrar, de såg väldigt tvivlande på mig. Vad tror du händer nu?
Han ser på mig.
– Något säger mig att Områdena inte kommer att skydda resten av stan nästan gång vilda vampyrer attackerar staden. De innanför Muren kommer nog att klara sig, men resten Isak? Det kommer att bli kaos, kaos på riktigt för att de ville bada på en allmän strand. De äger inte stranden, det gör kommunen Isak. Det är allmänmark, inte deras privata mark. Deras mur är också olaglig, men pengar styr. Så ja det är kaos hemma, det är det varje dag i Helvetet Isak. Jag tycker synd om de oskyldiga som drabbats. Men att de innanför Muren fick smak på vad som händer utanför Muren, stör mig inte nämnvärt faktiskt.
Han ser på mig, jag möter hans blick…
– Vad är det, Michael?
– Isak ville prata om kaoset i Malmö. Han fick inte de svar han ville av mig, jag försvarar inte vad de gjorde men jag förstår dem. De ville bada på en allmänstrand. Deras privata vakter svarade på det med att attackera barn och ungdomar. De som inte blev alltför skakade tog sig till Helvetet, de samlade sig och återvände. Vi kan väl säga att de privata vakterna inte var beredda på det som träffade dem. Sen kom polisen och då började slakten, men det kommer att bita dem i rumpan.
– Vadå då?
– Nästa gång vilda vampyrer attackerar Malmö så kommer Områdena släppa igenom dem. De kommer att låsa dörrar och fönster och sen låta den passera, de kommer att skapa kaos på riktigt. De styrande får lära sig en läxa, de innanför Muren kommer att klarar sig, de har tydligen tredubblat vaktstyrkan. Isak såg inte på saken på samma sätt som jag. Vi kommer från olika världar, min rektor kallade mig för parasit Tuva. Det är så resten av staden ser på oss som bor i Områdena längst ut. Staden kommer att lära sig värdet av parasiterna nästa gång attacken kommer och den kommer att komma. De luktar kaoset i luften. Jag ringde min mor och sa åt henne att hon och far ska låsa in sig i mitt rum.
– Varför där?
– Det är det bäst skyddade rummet, de kommer inte att komma in där. Jag har blod där så att de klarar sig i en månad. Femhundra vilda vampyrer kommer att ställa till med oreda.
– Femhundra?
– Så många är de i sina grupper, lukten av allt blod gör så att de håller sig nära storstäderna. De letar efter hål i skyddet, nästa gång de anfaller så kommer dörrarna att stå vidöppna. De slaktade barn och ungdomar Tuva, det står det inget om i nyheterna. Min mor berättade det för mig.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
– Så Isak blev illaberörd när det visade sig att han hade fel och jag hade rätt.
– Om?
– Att de ser på oss som parasiter. Skulle vi träffas i Malmö så hade han inte hälsat på mig om vi gått i civila kläder.
Hon ser skarpt på mig.
– Så fungerar det där. Vi respekterar varandra här för att vi är duktiga på det vi gör. Där så tillhör han de rika och belevade och jag är en av parasiterna.
– Det är för fan galet! Michael.
– Ja, Tuva det är det…
Vi flyger i formation, vi byter platser i den. Det är väldigt farligt det vi gör nu och det kräver hundraprocentig koncentration.
– Avbryt!!
Vi gör som rösten i våra öron ropar, sen får en av människorna en avhyvling av sin instruktör. Vi hör den allihop, när han tystnar så börjar vi om och vi lägger oss i formation. Sen börjar vi att byta platser med varandra efter ett förutbestämt mönster.
När vi är klara så splittras vi och flyger åt varsitt håll, vi gör övningar för att sen återförenas och flyga i formation igen. Vi får avbryta igen, samma människa klantar sig. Utskällning är ännu värre nu, när den är klar så samlas vi i formationen igen.
Vi löser den och sen återvänder vi till basen. Vi landar och vi klättrar ur planet och jag ser på Tuva, hon ser på mig och sen på människan som klantade sig. Vi går till hangaren och vi byter om och sen sätter vi oss med vår instruktör och får ris och ros. Sen får hela gruppen ris och ros.
Människan är inte här, jag ser på Lina. Hon rycker på axlarna. Instruktörerna avbryts av att en annan instruktör kommer in och sätter på tv apparaten på väggen. Vi ser på bilderna från luften över Malmö. Jag fick rätt, Områdena längst barrikaderade sig och släppte in vilda vampyrer i staden.
– Fan!
– Sergeant Kraft, har du något du vill delge oss?
– Kan jag få ringa min mor och höra så att de mår bra, min mor och far. De bor i Helvetet, kapten.
Han ser på mig, de andra officerarna ser på mig.
– Givetvis sergeant Kraft.
– Tack kapten.
Jag reser mig och jag rör mig snabbt till mitt skåp och jag tar fram telefonen och jag ringer min mor. Hon svarar tredje gången jag ringer.
– Hur är det mor?
– Inte så illa för oss, vi är i ditt rum. Vi har mat och dricka så vi klarar oss, det är värre för andra, Michael.
– Det kommer att lägga sig om ett par dagar, de kallar in militären så återställer de ordningen.
– Vi får hoppas på det, Michael.
– Ja, mor. Men du och far är ok?
– Jadå, vi är ok.
– Så bra.
Jag ser på Isak, han ringer också hem. Jag lägger på och jag ser på honom, han lägger på och han ser på mig.
– Du fick rätt, Michael.
– Ja, Isak tyvärr. Din familj?
– Är innanför Muren hos goda vänner, dina föräldrar?
– Lever och har barrikaderat sig i mitt rum. De klarar en månads belägring.
– Så bra.
– Ja och detsamma, Isak.
– Ja, Michael.
– Ja Isak?
– Jag hade hälsat, Michael.
Jag ser på honom och jag ler och säger.
– Jag med Isak.
Vi ser på varandra och vi ler, våra familjer lever. Militären kommer att ge sig dit och ta kontroll över situationen. Men de kan inte använda sina vanliga metoder, de är snart framme vid Muren. Då kan de inte skjuta planlöst in bland dem, utan att ta hänsyn till vem de träffar…
Vi ser på nyheterna, jag fick fel. Jag fick väldigt fel angående metoderna som militären använde. Det ryker från andra sidan Muren, bilderna avslöjar hus som brinner på båda sidor om Muren, de vilda vampyrerna är döda.
Så är även en hel del civila på båda sidor om Muren. Områdena är relativt orörda, kaoset är värst nära Muren och innanför densamma. Det är nästan som om det är meningen, slickar mig lätt om läpparna. Tuva ser på mig.
– Vad är det, Michael?
– Det känns som om att de som styr Områdena gjort ett avtal med de vilda vampyrerna.
– Hur menar du?
– Områdena är nästintill oskadade, mina föräldrar bekräftar det. De kunde lämna mitt rum efter en dag, de arbetade dagen efter det. Fast att det fortfarande var kaos i staden. De arbetar i Områdena. De som fått ta de värsta smällarna är de som bor närmst Muren och militären la inga fingrar emellan. En hel del av de som ingår i armén kommer från Områden, det är en väg ut.
– Du ska inte vädra tankarna med andra Michael.
– Nej givetvis inte, Tuva.
– Bra, Michael.
– Men det känns som om det var en koordinerad attack. Om vilda vampyrer börjar att tänka så har vi problem.
Tuva ser på mig, hon inser också problemen med rationellt tänkande vilda vampyrer. Vi ser på nyheterna som visas på tv apparaten, det ser ut som en krigszon bland de rika och belevades bostäder i Malmö…
Jag och Isak flyger ett transportplan, våra instruktörer sitter på varsin stol och övervakar oss. Vi ska flyga med förnödenheter till en FN – bas i Bosnien. Det var oroligheter där igår. De behöver läkemedel och andra saker, lotten föll på mig och Isak.
Så nu sitter vi här i ett transportplan och vi ser ut i natten, det är inte mörkt för oss. Det har gått ett par månader sedan kaoset och saker och ting börjar att återgå till det normala i Malmö. De styrande har lärt sig vad som händer om de gör om det de gjorde när de släppte loss polisen på de ifrån Helvetet.
Det kommer de inte att göra om. Muren är på väg att bli högre, det är tre gånger fler vakter där och de isolerar sig ännu mer mot resten av staden. Jag ser på instrumenten, jag lyssnar på samtalen i mina hörlurar.
Det är de olika trafikledarna som styr oss, vi ser på radarn. Det är lugnt och stilla runt oss, nästan lite kusligt tomt. Men de stängde luftrummet igår under och efter oroligheterna. Vi flyger här med specialtillstånd.
Vi talar med tornet på basen som vi är på väg emot, vi gör oss redo för att landa. Vi hjälps åt att ta ner planet, vi landar och styr det mot den anvisade platsen. Vi stannar planet och öppnar bakluckan, vi tar oss av planet och vi får varsin hjälm, skyddsväst och automatvapen.
Vi tar på oss sakerna och vi går till den byggnad där vi ska sova. Vi blir uppmanade att inte lämna byggnaden. Vi lovar att inte göra det, vi går in och vi ser på varandra.
– Vi ska ta reda på vad som händer, ni två stannar här.
– Ja, Kapten.
De två instruktörerna går iväg. Jag ser på Isak, han ser på mig och han säger.
– Vad fan har vi hamnat i, Michael.
– Jag har inte en aning, Isak.
– Vad tror du?
– Att serberna inte vill ha FN – styrkan här.
Han ser på mig, jag ser på honom.
– Och att det är väldigt skarpt läge, Isak.
Jag tar fram två flaskor blod, jag räcker honom en av dem. Jag öppnar min och jag tömmer den snabbt. Jag känner hur blodet fyller mina ådror, han gör som jag gjorde. Vi kastar de tomma flaskorna i en soptunna, jag går igenom automatvapnet. Jag går fram till fönstret och jag ser ut i natten.
– Är det allvarligt mellan dig och Tuva?
Jag ser på honom.
– Ja, Isak. Det har det varit länge, hon är inte den som tar hem vem som helst till sina föräldrar, vadå då?
– Nej inget vi har inte pratat om det bara, Michael.
– De vet allt om mig Isak och de accepterade mig, du förstår. De fördomarna finns bara i Malmö, Isak.
Han ser på mig, han ser mina ögon lysa. De lyser klarare än vad de brukar göra.
– Så bra, eller inte det med fördomarna. Men att de inte hade dem.
– Som sagt Isak, de hade inga som helst problem med det. Eller de har inga problem med det, de ser inte på mig som en parasit.
– Det gör inte jag i heller, Michael. Jag vill inte se dig sårad bara.
Jag ser på hans uppriktiga ansiktsuttryck.
– Tack för omtanken, Isak. Men som sagt de vet var jag kommer ifrån. De vet vad mina föräldrar arbetar med, att de inte kan lämna Helvetet. Inte utan att de blir dödade av Gänget om de försöker.
Han ser förvånat på mig.
– Du lämnar inte Helvetet, eller Gården levande. Mina föräldrar hade tur när jag lämnade. De lyckades övertyga ledaren för vårt Gäng på Gården, att de inte visste om mina planer. Du förstår, mina föräldrar och alla andra som bor på Gården betalar Gänget en avgift för ”beskydd” de förväntas också att se till så att deras barn går med i gängen. Så vi bodde inte där av fritt val så att säga. Jag fick byta om på tåget till min skola varje morgon och varje eftermiddag när jag skulle hem. Hade de ens anat att jag gick på den skola jag gick på…
– Så hade dödat dig?
– Antingen det eller tvingat in mig i Gänget. Där det är sannolikare än det första.
– Jag hade inte en aning, Michael.
Jag ser på honom, nej hur skulle han det. Vi har ingen som helst kontakt med varandra. Vi bor i samma stad, men det är som om vi bodde på två olika planeter.
– Nej, jag förstår det nu, Isak. De flesta av oss bor inte där av eget val, mina föräldrar hamnade där för att de evakuerades dit. De var bland de första som smittades. De flyttade dem till Områdena, sen kom vaccinet, restriktionerna osv. de fick stanna kvar. Min mor blev gravid och de fick inte flytta, sen slog gänget sina klor i dem. Min mor är utbildad sjuksköterska, min far är maskintekniker. Sådana jobb finns inte där, min mor arbetar som städerska på en av skolorna i Helvetet och min far är sopåkare. Inte av eget val, det var det enda som fanns för dem att göra. Nu kommer de inte därifrån, jag utbildar mig till detta lika mycket för dem som jag gör det för mig själv. Om tre och ett halvt år drygt så kommer jag att åka dit och hämta dem. De kommer att få packa en väska var med saker i. Sen sticker vi, jag kommer att låta dem bo i mitt hus på den bas som jag blir placerad på. Om jag så ska bo i ett tält i trädgården. Mina föräldrar agerade som zombies, de hade tappat all livsgnista. När jag kom in här och gav dem mitt löfte så började de att leva igen Isak. De bor inte där av eget val, de flyttade dit för att de blev evakuerade dit. De stannar kvar för att de kommer att bli dödade om de försöker lämna. Det är ett faktum, Isak.
Jag tystnar och jag ser ut i natten, han ställer sig vid ett annat fönster och han ser ut i natten han med. Våra instruktörer kommer tillbaka.
– Vi lämnar så fort som de tömt planet, det är väldigt spänt här. Vi kommer att flyga oss hem, ni får inte flyga ni har inte fått tillräckligt med vila.
– Vi förstår kapten.
– Bra, fortsätt vakta. Väck oss när de är klara, ni kan sova på planet sen.
– Javisst, Kapten.
Vi är första generationens vampyrer. Vi behöver inte sova på samma vis som de…
Vi går ur planet och vi byter om från flygdräkterna till vanliga kläder. Eller det som är vanliga kläder här, en grönspräcklig uniform. Jag sätter kepsen på huvudet, vi lämnar hangaren och vi går till den sal vi ska vara i.
Vi sätter oss på våra platser och vi ser på whiteboardtavlan och vi följer med i undervisningen. Tuva ser på mig, jag ser på henne och jag ler. Hon ler tillbaka och vi vänder blicken mot tavlan…
Vi är i skrubben, vi har smekt varandra, vi är redo att älska. Hon står på knä framför mig och jag står bakom henne med min penis handen. Jag sätter den mot hennes slida och jag greppar hennes höfter och jag trycker till och jag glider in i henne.
Jag tar henne med långa rörelser, jag drar mig nästan ur henne för att röra mig framåt igen och nå botten av henne i varje rörelse. Jag ökar takten efterhand och jag känner kittlingarna komma, de blir till ilningar som blir till något annat.
Något som är skönare än de flesta andra känslor, hon kommer och svankar och kröker ryggen om vartannat. Jag kommer precis efter henne och vi kommer tillsammans. Vi lägger oss i skedställning, jag kysser henne i nacken.
Min vänstrahand smeker hennes kropp. Hennes hand smeker mig, vi andas snabbt båda två. Det rycker i min penis och hennes inre kramar mig, vi landar efter orgasmen. Vi har inte kunnat älska på ett tag, vi har varit på överlevnadskurs.
Tre veckor uti skog och mark. Det har inte funnits jätte många tillfällen till att älska, faktiskt bara en gång för två veckor sedan, en snabbis som inte tog två minuter. Så att vi fortfarande är kvar i efterdyningarna av orgasmen är inte så konstigt.
Det är inte konstigt att jag fortfarande är hård, det är inte konstigt att jag tar henne igen. Vi är kåta båda två, vi är väldigt kåta båda två. Jag tar henne igen, hon kommer och jag kommer en stund efter henne. Vi skrattar till och jag kysser hennes nacke igen.
– När kör vi?
– Tidigt i morgon, Michael.
– Då vet jag det.
Vi ska fira jul hemma hos henne, jag ska träffa släkten. Mormor, morfar, farmor och farfar, ingen av dem är vampyrer. De klarade sig när viruset slog till, hennes bror kommer också hem över julen. De förlorade sina syskon till viruset, Malin en syster och Per en bror.
Det fanns en hel del som dog av viruset, det fanns en hel del som blev vilda vampyrer. Men det flesta blev som våra föräldrar, vanliga människor som blev vampyrer. Som fortsatte att leva som vanliga människor, när vaccinet kom och restriktionerna infördes.
Även om vaccinet finns så är det förbjudet för vampyrer och människor att bli ett par. Först så var det för att smittan inte skulle spridas. Sen för att lagen fanns och ingen har brytt sig om att ta bort den. Vi lämnar sängen, vår tid är snart slut.
Tuva tar hand om min säd, jag torkar av mig och sen så klär jag på mig. Tuva klär på sig och vi lämnar rummet, Isak och Erika går in i rummet. De stänger dörren bakom sig, jag berättade för Tuva om mitt samtal med Isak.
Om hans frågor om oss, om vi var ett par. Om jag berättat om var jag kommer ifrån. Då insåg hon hur djupt fördomarna sitter i vår stad. Muren fanns innan viruset, den var inte lika hög eller bred då. Men den fanns där, människorna i staden var inte välkomna dit.
De åkte till stranden, men de ”hängde” inte innanför Muren. Sen kom viruset, de trodde att de kunde skydda sig mot det med att bygga Muren högre. Tvärtom så visade det sig senare att det var de på sin sida Muren som tagit viruset till vår stad.
De reste mer än de andra i staden. Man har spårat virusets ursprung till USA, om det är skapat av människor eller om det kommer från en fladdermus som är den officiella förklaringen vet man inte. Det finns de som hävdar att viruset är ett superserum för att skapa supersoldater i USA.
Att de injicerade soldater med serumet och insåg inte att det var ett virus som spred sig över hela planeten. Eller att det var Kina som gjorde det och sen skyller på USA, att det var kineserna som skickade de smittade fladdermössen till marknader där kineser i USA köper fladdermöss för att äta.
Det finns en massa teorier, den officiella är att virusets ursprung kommer ifrån USA, från fladdermöss där. Spridningen var snabb och brutal, paniken spred sig snabbt och det tog ett tag innan man fick kontroll över läget.
Men man lyckades, man tog fram ett vaccin och man gav det till alla som inte var drabbade. Det skyddar dem mot viruset. Men som sagt lagen om att vampyrer inte får bli tillsammans finns kvar av någon anledning.
Vi kysser varandra länge utanför dörren till deras avdelning. Erika går förbi oss, hon ser på oss och hon ler…
Jag ser på snön utanför fönstret i uterummet, vi har civila kläder på oss. Jag tar en liten klunk av glöggen och jag ser på det vackra vinterlandskapet. När vi blir civila så ska vi bo i ett sådant här hus på landet.
Jag ser ringen på mitt vänstrafinger. Tuva friade i morse innan vi åkte och jag sa ja. Hon trollade fram varsin ring och hon räckte mig den släta guldringen. Hon har en likadan på sitt finger. Hennes familj gratulerade oss när hon berättade att hon friat och att jag sa ja.
Jag meddelade mina föräldrar och de gratulerade oss också. Tuva sitter med när talar med varandra på video på telefonen. Så hon har ett ansikte på min mor och far. De ser yngre ut nu än vad de gjorde innan. Det är som om livet kommit tillbaka till dem sen jag blev soldat och jag lovade dem att de ska få lämna Helvetet.
Vi avslutade samtalet och sen körde vi hit, jag blev presenterad för släkten och när den var gjord så meddelade Tuva att vi var förlovade och att vi kommer att gifta oss när vi är färdiga med utbildningen.
Nu står jag här och ser på snön, den ligger orörd därute. Jag fokuserar blicken och jag ser rådjuren som står en bit in i skogen. Jag slickar mig om läpparna och jag kommer på mig själv, jag ler lite och slutar slicka mig om läpparna.
Tuva kommer fram till mig, hon lyfter min arm och kramar mig från sidan. Jag lägger min arm om hennes axlar.
– Det står fyra rådjur en bit in skogen.
– Där ser man, vad ska vi göra åt dem?
– Kanske inte så mycket nu, det är snart mat sa din mor. Men ikväll, så kanske vi ska jaga tillsammans.
– Mm, det ska vi.
Vi ser på varandra och vi ler…
Jag tar henne snabbt och hårt mot ett träd, snön faller ner från grenarna över oss. Vi känner inte kylan, vi känner inte värme eller kyla. Vi känner om det är behagligt eller inte så att säga. Det blir på något sätt en extra krydda med snön som lägger sig på oss.
Jag tar henne snabbare och snabbare och vi kommer samtidigt och våra huggtänder syns tydligt. Vi har dödat de fyra rådjuren och tömt dem. Jag tar henne genom våra orgasmer och jag fortsätter ta henne efter dem tills vi kommer igen…
Vi jagade varje natt, vi älskade i skogen varje natt och vi är väldigt tillfreds båda två. Vi sitter i bilen och svänger in på basens parkeringsplats. Vi firade både jul och nyår med hennes familj.
Det har varit en väldigt trevlig vecka, en av mina bästa veckor i livet. Vi går in i vår byggnad, vi kysser varandra länge innan vi delar på oss och hon går in till sitt och jag går uppför trappan till vår avdelning.
Jag öppnar dörren och går in, jag ser på Isak och Kalle. De står vid tv apparaten, jag går fram till dem. Det har varit ett terrorbrott i Kamerun, någon sprängde flera brandbomber på ett dansställe för vampyrer.
Det var fosforbomber så alla vampyrerna brändes till döds. Vi ser på varandra, förutom att hugga huvudet av oss så kan man bränna oss till döds med fosfor. Det var en väl planerad attack mot dansstället. En terrororganisation med religiösa kopplingar har tagit på sig skulden för attentatet.
Den hotar med att kristna kommer att jaga styggelsen som vampyrer är tills vi är utrotade från planetens yta. De läser upp manifestet och vi hör det. Det är inte första gången som något sådant händer, eller att manifest läses upp.
Men denna gång så känns det extra, de dödade flera hundra på samma gång. Det kommer vissa antydningar i manifestet att flera religiösa samfund samarbetar. Det kommer de andra att förneka, de kommer att kallas för en minoritet som är stollar.
De var smarta nog för att planera och utföra attacken. Som sagt det är inte första gången som något sådant här händer, det är inte sista i heller. Men det blir så påtagligt att vi är annorlunda, när vi blir påminda om det så här.
– Fy fan!
– Ja, Kalle det kan man säga.
De ser på mig, de ser på mitt finger och de gratulerar mig. Vi lämnar terrordådet och talar om andra saker, om vår förlovning, om våra julfirande och om allt annat än galna terrorister. Religiösa fanatiker, den värsta sorten med.
Vanlig medelklass, medelålders män och kvinnor. Säkert någon rik med, som sagt religiösa fanatiker. Ingen kommer att bry sig om att svarta vampyrer dog, men de får ut sitt manifest och de skrämmer människor om att de kommer att göra fler attacker…
Jag flyger ”fritt” jag är jagad av en instruktör och jag gör mitt allra bästa för att överleva, jag har klarat mig längre än vad jag brukar göra. Jag är väldigt fokuserad, det är jag alltid när jag flyger.
Men idag så känns det lite skarpare än vanligt, jag undviker hans ”attacker” jag gör en oväntad manöver och jag hamnar bakom honom. Den jagade har blivit den som jagar, jag har max tjugo sekunder på mig innan hans förvåning släpper. Jag får in honom i siktet och jag ”trycker” av och den tjutande tonen blir ihållande. Jag ”dödade” honom.
– Återvänd.
– Ja, Kapten.
Jag visar ingenting, men inombords så är det något helt annat. Jag landar och jag styr planet till dess plats. Vi klättrar ur planet och vi går till hangaren och vi klär av oss och byter om. Vi går till utvärderingsrummet, jag får ris och ros. Faktiskt mest ros. Han ser på mig och han säger.
– När man får sin första nedskjutning så får man skaffa sig ett smeknamn, sergeant Kraft. Så vilket blir ditt?
Jag ser på honom och jag säger direkt.
– Ronin.
– Då vet jag det, jag meddelar de andra. I fortsättningen när vi flyger så är ditt tilltalsnamn Ronin.
– Tack, kapten.
– Det är jag som tackar, han får betala hela kvällen på puben.
– Där ser man, kapten.
Vi reser oss och vi lämnar rummet, jag går ut och jag ser upp på himlen. De andra är däruppe och gör sitt bästa för att inte ”dö”. Jag klarade mig, jag fick döpa mig själv. Ronin, mitt smeknamn på nätet.
Jag tillbringar en del tid vid min dator, inte alls lika mycket som innan. Men en del, jag håller mig uppdaterad med vad som händer i den världen. Jag uppdaterar mina program och jag käftar med dem.
Jag ser de andra landa, de går in och byter om. De har sina utvärderingar, de kommer ut till mig och de attackerar mig med frågor. Jag berättar vad jag gjorde, att jag fick döpa mig själv. Jag säger mitt smeknamn, Ronin.
De andra ser på mig, inte med avundsjuka i blicken, nej det är stolthet att en av oss spöade en instruktör. Det vill de också göra…
Jag går fram till träplattan med spik på, jag böjer mig fram och jag börjar göra mina rörelser. Meditationen hjälpte mig att landa. Träningen kommer att få mig att tänka på annat än terrorister, fega förbannade svin som dödar vampyrer. Galna kristna fanatiker. De har slagit till igen, denna gång mot en lågstadieskola i Malmö. I ett av Områdena, inte Helvetet.
Men i ett av de som ligger bredvid, minst femtio döda och flera hundra skadade. Vad de förbannade fanatikerna inte tänkte på är att i Sverige så går vampyrbarn och vanliga barn tillsammans. I flera länder så är de uppdelade, så är det inte i Sverige.
Frågan är om det kommer att lyftas nu? Stämningen här är väldigt hätsk, det är nästintill lynchstämning. Jag skjuter ifrån och jag landar på fötterna. Jag andas in och sen ut, jag lämnar träningslokalen. Jag springer snabbt till vår byggnad, jag sätter mig vid min dator och jag öppnar mina fönster.
Jag ser på dem och sen börjar jag jakten på dem. All information finns där, man ska bara hitta den. Jag har vänner som är jävligt bra på att hitta sådant.
En hel del av dem är skyldiga mig tjänster, jag kastar ut frågan och jag inkasserar tjänster. Isak och Kalle ser på mig, de ser på rutorna. De ser på texten som rullar i de fyra fönsterna.
– Vad gör du?
– Hittar svinen.
– Förlåt?
– Allt finns på nätet, man ska bara veta vad man letar efter. Jag gör det, vet vad jag letar efter. Jag har en del vänner som kan hjälpa mig med adressen till dem. Till deras förbannade ledare.
Ett fönster öppnas, en privatchat, vi läser namnen. Personen på andra sidan bifogar bevisen, två andra fönster öppnas. Med samma namn och bevis. Jag tackar dem och jag skriver ut bevisen.
Kalle och Isak ser på mig, de ser på namnen. Jag tar papperna och jag lämnar vår avdelning. De följer med mig, vi går till officerarnas byggnad. Jag ber om att få tala med min instruktör. Han kommer fram till dörren.
– Ja?
– Detta är bevis på vem som är deras ledare kapten.
Han ser skarpt på mig.
– Hur fan har du kommit över den informationen?
– Jag var nörd innan jag blev soldat, Kapten. Jag har vissa vänner på nätet som får reda på allt. Jag bad dem ta reda på deras namn, det är deras namn. De sprängde en skola i Sverige med svenska barn i Kapten. Var spränger de nästa gång.
Han tar emot papperna och han börjar att läsa, han läser snabbt. Han ser på mig och sen på papperna.
– Kom med mig.
Han börjar att gå och vi följer efter honom. Vi kommer fram till högste chefens byggnad. Vi går in och vi går till hans rum, kaptenen ber mannen som sitter utanför dörren säga åt översten att han måste få tala med honom.
– Det gäller nationens säkerhet.
– Ja, kapten.
Han ringer till översten, vi får gå in. Vi ställer oss i givakt och kaptenen presenterar oss. Han ser på oss, sen på mig. Sen lägger kaptenen fram sitt ärende och han räcker översten materialet.
– Så du menar att du hittar det som hela västvärldens underrättelsetjänster inte gör?
– De letar på felplatser, letar bland kyrkor och moskéer överste.
– Och var letade du?
– Bland medelålders män och kvinnor. De är ifrån mellanvästern i USA, de är religiösa fanatiker där. Han är deras gud överste.
– Hur hittade du denna information?
– Jag var nörd innan överste, jag kommer från Helvetet. Jag hade två val, hålla mig inomhus. Eller bli gängmedlem, jag valde det första överste.
Han ser på mig och jag säger.
– Att de inte vet är skitsnack överste, ni ser var de hittade informationen. De hjälper till att mörka en attack på ett vänligt sinnat land.
Jag pekar på avsändaren till den information som jag har. Hans ögon smalnar, kaptenen ser på mig och sen var jag pekar.
– För helvete!
– Så, så kapten. Jag håller med men en viss takt och ton får hållas.
– Ja, överste.
Översten ringer ett samtal, han sätter det på högtalare.
– Det är ÖB.
– Det vet jag väl, jag slog numret själv.
– Carl.
– Ja, jag har namnen på de som leder den förvirrade gruppen som ligger bakom attentatet i Malmö.
– Hur fan har du fått reda på det Carl.
– Anonymkälla, eller rättare sagt. MI6.
– Förlåt?
– MI6 vet vem de är, men de vågar inte gå ut med informationen.
– Vem fan är det!?
– Se så ÖB viss takt och ton ska hållas.
– Pft, du är inte så dålig på att svära du i heller. Så vem är det?
Översten säger namnen, när han tystnar så hörs det ingenting från andra sidan på en minut. Sen exploderar ÖB.
– Skicka allt till mig, nu är det krig. Ta mig fan, nu ska de få se på fan.
– Ja, ÖB.
Samtalet bryts och översten ser på oss.
– Detta har aldrig hänt.
– Nej överste.
– Bra sergeant, så nörd?
– Ja överste.
– Där ser man, så du är ifrån Helvetet?
– Ja, överste.
Vi lämnar hans kontor och vi går utifrån byggnaden.
– Ni lyssnar på honom.
– Jadå kapten.
– Bra, återgå till ert.
– Ja, kapten.
Vi gör honnör och vi går tillbaka till vår byggnad. Vi går upp till vårt, jag stänger ner fönsterna och ser på Kalle och Isak.
– Talar ni om detta så kommer ni att ”försvinna” förstår ni?
De ser på mig.
– Ja.
– Ja.
– Bra, nu får vi se hur mycket politik det blir av detta. Men vi har gjort vad vi kunnat.
– Ja, Michael. Vad tror du kommer att hända?
– De fem försvinner spårlöst, sen slår de till mot deras ekonomi. De kommer inte att ställas inför rätta för det de gjort. Men de kommer att försvinna, man kan inte få allt.
De ser på mig, jag ser på dem…
Jag ser på Tuva, hon ser på mig. Vi får våra nya gradbeteckningar, vi är fänrikar nu. Vi har klarat tredje året, vi kommer att bli uppflyttade till fjärdeåret. Eller vi är uppflyttade, vi är åtta som flyttas upp. Sex vampyrer och två människor.
Vi kysser varandra och jag lyfter upp henne och jag bär henne till skrubben. Vi klär av oss snabbt och vi lägger oss i sängen. Vi älskar snabbt och intensivt, vi har varit på överlevnadsutbildning igen. Denna gång så var vi i väg i en månad, männen för sig och kvinnorna för sig.
Så vi har inte sett varandra på en månad. Det ska vi ta igen nu. Eftersom vi är förlovade så har vi förtur till skrubben, de andra bryr sig inte de ska festa och fira. Det gör vi med, men vi gör det i den smala sängen i skrubben.
Vi stannar där i flera timmar och älskar, när vi är klara så går vi till puben och de andra och vi festar med dem…
Vi parkerar bilen utanför hennes föräldrars hus, vi tar våra väskor och vi går in i huset. De hälsar på oss och vi går till Tuvas rum, vi börjar byta om jag ser på henne och hon ser på mig.
– Ska vi ta en promenad i skogen sen, Tuva?
– Javisst, Michael.
Vi blir klara och vi går till köket, vi tar brickan med kaffe och vi går till uterummet. Tuva dukar av brickan och jag sätter den på ett litet bord. Vi sätter oss och Malin och Per kommer ut till oss och vi börjar fika.
Vi berättar vad som hänt sen vi träffades sist. När vi är klara och fikan är slut så lämnar vi huset och vi går till skogen. När vi kommer dit så berättar jag för henne om terroristerna, hon lyssnar utan att avbryta mig. När jag är klar så säger jag.
– Jag har inte berättat något innan för jag vågade inte på basen, Tuva. Det har varit jobbigt att inte kunna säga något.
– Jag förstår, Michael. Så du hittade dem?
– Mina kontakter hittade dem.
– Och de är försvunna?
– Ja, Tuva de är försvunna.
– Bra, Michael.
– Ja, det tycker jag med. Helst så skulle jag velat att de blev arresterade osv. men det skulle aldrig hända. Så detta var en bra kompromiss.
– Tror du att Kalle och Isak kan hålla tyst?
– Jag hoppas det för deras skull, gör de inte det så kommer de också att ”försvinna” Tuva.
Hon ser på mig och hon nickar, jag är rätt övertygad om att Isak kommer att hålla tyst. Det är värre med Kalle. Men det säger jag inte, jag är rätt säker på att hon tänker likadant.
Vi stannar och vi kysser varandra, vi kysser varandra länge. Vi ska jaga i natt, vi ska jaga och älska…
Isak ser på mig, jag ser på honom. Kaptenen ser på oss båda.
– Förstår ni nu vikten av att hålla käften?
– Ja, kapten. Den förstod jag från början.
Han ser på mig och nickar, jag svarar på den. Sen vänder han blicken mot Isak.
– Fattar du också?
– Ja, kapten. Det var inte jag som snackade.
– Nej, då hade det varit du som åkt ut med huvudet före.
– Ja, kapten.
– Utgå.
– Ja, kapten.
– Ja, kapten.
Vi lämnar honom, Kalle kommer inte att komma tillbaka. Detta var en varning om att aldrig tala om detta. Vi har inte gjort det, men Kalle gjorde och nu så är han utkastad. Vi går tillbaka till de andra, de ser på oss och vi ser på dem.
– Kaptenen skällde på oss.
– Varför?
– För att våra rum inte klarade inspektionen.
Tuva ser på mig, jag möter hennes blick och hon ser i den vad som hänt. Kalle snackade. Officiellt så åker han ut för att han missat ett prov, inofficiellt så är det för att han inte kunde hålla käften…
Jag sitter ensam i planet, jag väntar på min instruktör. Vi sitter ensamma alla kadetter. Våra instruktörer kommer och de klättrar upp i cockpiten och de sätter sig bakom oss. Vi startar planen och stänger oss inne, jag rullar ut på startbanan.
Jag gasar och åker framåt jag kommer upp i luften. Jag följer kursen som vi fått, de andra kommer också upp i luften och de flyger efter mig. Vi kommer utöver Östersjön.
Vi håller oss i vårt luftrum, en bra bit in på vårt luftrum. Vi ska inte flyga för nära ryssarna. Vi flyger norrut och vi har kursen inställd norrut.
– Jag tar kontrollerna Ronin.
– Ja, kapten.
Jag ser vart vi är på väg, vi ska landa på ett hangarfartyg. Ett hangarfartyg ifrån Nato, Sverige gick med i Nato för ett par år sedan. Ryssarna invaderade Ukraina, världen fick stora skälvan och Sverige gick med i Nato som en följd av det kriget, det gjorde Finland med.
Det var därför som jag flög med gott mått till gränsen. Vi sjunker och vi landar på hangarfartyget och planet fastnar med kroken i linan. Rycket är massivt, kapten flyttar på planet och nästa landar.
Vi klättrar av planet och jag ser på havet och jag ler, de andra kommer fram till oss. Vi går in och vi går till bryggan och kaptenerna hälsar på officerarna på hangarfartyget. Språket som talas är engelska. Vi blir visade till våra hytter, där ligger kläder åt oss.
Vi byter om och underbefälet som visade oss hit visar oss till det rum vi ska vara i. Han förklarar vad förkortningarna betyder, vi lyssnar och vi kommer fram till det rum vi ska vara i. Vi går in och vi sätter oss, våra kaptener är också ombytta.
De bor högre upp än vad vi gör. Vi är kadetter, de är inte det. Det står två officerare en örlogskapten och en kommendörkapten framför oss vid en whiteboardtavla. De hälsar oss välkomna och sen berättar de att vi är här för en två veckors utbildning i att starta och landa på hangarfartyg, en veckas teori, en vecka praktik.
När vi klara så kommer vi att få ett tecken som berättar att vi klarat av utbildningen. De börjar utbildningen direkt, vi får material att anteckna med och på. Vi får två böcker att läsa, sen börjar de den teoretiska utbildningen…
Jag drar på full gas, jag får start tecken och jag gör som de lärt mig och jag skjuts i väg av G krafterna och jag lämnar däcket och stiger upp i luften och svänger på höger bort från de andra som ska starta och de som ska landa.
Jag ser på det spegelblanka vattnet, vi har haft tur med vädret. Jag är glad att jag slapp göra min första start i oväder. Vi har varit ombord på fartyget i tio dagar och jag älskar det, Tuva älskar det också. Vi är de enda två som gör det av de andra, jag flyger in mot land och jag följer den rutt som jag ska följa.
Sen svänger jag ut mot vattnet igen och jag närmar mig fartyget och jag går igenom i huvudet vad vi fått lära oss. Siffrorna dansar runt mitt huvud och jag litar på dem, jag landar och kroken hugger tag och jag styr planet till den plats som det ska stå på.
Jag ler lite, sen suddar jag ut det. Jag öppnar cockpiten och vi går nerför stegen och vi till det rum där vi har våra genomgångar. Jag får ris och ros, när han är klar så reser vi oss. Han öppnar munnen, men innan han hinner säga något så tjuter ett larm. Vi börjar att springa, sen hör vi en explosion…
Vi står runt kistorna, de dog båda två. Både Erika och hennes instruktör, hon kom fel vid landningen och kanade i väg och hon slog i tornet och planet exploderade. Tre besättningsmän blev skadade. Inga fler dog mer än de två, flygbränsle brinner också bra, minst lika bra som fosfor.
Jag blinkar bort tårarna, jag lägger en ros på kistorna och sen går jag tillbaka till de andra som står och väntar. Isak är förstörd, han och Erika hade ett av och på förhållande. De har haft det sen vi kom hit, gudstjänsten avslutas och vi går ifrån kyrkan till puben.
Vi sätter oss tillsammans, jag går till baren och beställer öl och vodka. Jag får drickan på en bricka och jag går med den till bordet. Jag delar ut vodkan, vi står upp.
– För de fallna.
De andra säger samma sak, det blir tyst på puben. Vi böjer på huvudena och vi är tysta i en minut. När den gått så klingar pubägaren i en klocka. Vi sveper vodkan. Vi sätter oss och vi börjar att dricka och berätta historier om Erika. Kaptenens kamrater gör detsamma om honom…
Jag kysser Tuva mjukt, hon och Erika var väldigt bra vänner. Hon ligger med sitt huvud på mitt bröst, vi talar om Erika. Jag lyssnar och svarar på de frågor som hon ställer. Hon säger.
– Älska med mig, Michael.
– Gärna, Tuva.
Jag lägger mig mellan hennes ben, jag ser på henne och jag kysser henne försiktigt. Jag trycker till och jag glider långsamt in i hennes inre. Det masserar mig, känslan är magisk. Jag stannar och jag ser på henne, jag kysser henne mjukt och jag börjar röra mig.
Jag rör mig mjukt, långsamt och ömsint. Jag ökar takten lite och vi kysser varandra genom hela akten som varar länge. Jag kommer med ett lågt stönande. Hon låter också svagt, jag känner säden lämna mig och fylla hennes inre…
Vi är fyra vampyrer och två människor kvar, vi är inte igenom vårt fjärde år än och vi är bara sex kvar. Vi sitter i planen, jag har lite fjärilar i magen. Vi ska flyga solo, vi ska starta, flyga längs en bestämd rutt komma tillbaka och landa.
Klarar vi det så är det vi som bjuder på puben ikväll. Jag stänger luckan och jag talar med tornet och jag rullar fram till startbanan och jag säger.
– Ronin begär tillstånd att få starta.
– Ronin du kan starta när du vill.
– Tack tornet.
Jag gasar, jag accelererar och jag gör allt enligt skolboken och jag kommer upp i luften. Jag flyger längsmed rutten och jag kommer tillbaka efter tjugo minuter och jag går inför landning. Jag landar och jag styr planet till min plats, jag går ur planet och jag ser nästa plan komma och landa.
Det är Isak, han ställer sig bredvid mig. Han klättrar ur cockpiten, vi står kvar och ser på planen när de landar. När alla är nere på marken och kramar vi varandra. Vi går in i hangaren och vi byter om och sen så har vi genomgång.
Vi får reda på att vi bjuder på varsin runda på puben ikväll. De ser på oss och ler, vi svarar leendena. Från och med nu så kommer vi att flyga solo. Efter jul så kommer vi att träna stridssituationer ensamma i planet…
Jag gör undanmanövrar och jag undviker att bli träffad, jag låter siffrorna i huvudet styra mig, eller hjälpa mig. Jag gör en roll och sen girar jag hårt åt vänster och sen stiger och kommer bakom honom och sen är jag jägaren.
Jag följer efter honom tills jag får honom i siktet och tonen konfirmerar träffen. Vi landar och jag går av planet. Vi går in och vi byter om, vi sätter oss och jag får ris och ros. Vi har varit tillbaka i en månad sen jul. Intensiteten i träningen har ökat markant, vi har mindre teoretiska lektioner.
Timmarna i planen blir fler och fler, vi är uppe minst två gånger om dagen, ibland tre. Jag hade gärna varit däruppe ännu mer, där slipper jag tänka på annat. På att Tuva blev gravid och vi gjorde en abort. Det var inte rätt tillfälle nu att bli föräldrar.
En dag ja, men den dagen är inte nu. Vi var överens om det båda två. Men det finns en liten känsla i mig som ifrågasätter om vi gjorde rätt. När jag är däruppe så tänker jag inte på det, vi älskar med kondom igen. Det visade sig att P – pillren inte skyddade tillräckligt.
Vi har kommit varandra ännu närmare efter detta än vad vi var innan. Om det nu var möjligt, men det var det. Vi är nästan oskiljaktiga, Isak och Denise ligger med varandra. Det är som Isak säger för att dämpa ett behov, inget annat.
Tuva kommer in i rummet och hon ler, hon lyckades att skjuta ner sin instruktör. Hon har valt sitt smeknamn, Valkyria. Det kommer att skrivas på hennes hjälm och på planet som hon flyger. Hon sätter sig hon börjar sin genomgång…
Vi sitter på puben, vi har permis. Jag tar en klunk av ölen, de andra gör detsamma. Vi har gjort slutproven för detta år, vi avslutar det fjärde året. Vi kommer att bli löjtnanter om vi klarar oss.
Vi är väldigt tysta och lågmälda, vi dricker en klunk till av ölen och vi sväljer. Ingen av oss säger något, pubägarens telefon ringer. Han svarar och han ser på oss.
– Isak.
Isak reser sig och han går fram till telefonen.
– Ja.
Han stramar upp sig lite.
– Ja, kapten vi kommer.
Han lägger på och han kommer fram till bordet och han ser på oss och säger.
– Vi ska tillbaka och inställa oss vid vår byggnad.
Vi reser oss och vi går tillbaka till vår byggnad, om vi klarar oss så blir vi officerare och ska flytta till annat boende. Där kommer jag och Tuva att få dela bostad om vi vill. Vilket vi vill, vi kommer fram till byggnaden och våra instruktörer står där.
Vi ställer oss i givakt framför dem. De ser på oss och översten kommer gående, han kommer fram till oss och han ser på oss.
– Vi är här för att meddela att ni från och med idag lämnar underofficerarnas lugna vardag och blir officerare. Vi är glada att meddela att ni alla sex klarade er. Ni är numera löjtnanter.
Vi spricker upp i ett leende allihop. Vi får gå fram en och en och få våra gradbeteckningar av honom och han sätter dem på våra kragar. Vi gör honnör och går tillbaka till våra platser.
När alla är klara så beordrar han höger och vänster om. Vi kastar upp hattarna i luften och jag fångar min och sen fångar jag tuva när hon kastar sig om min hals och vi kysser varandra…
Vi sveper vodkan, jag vet inte vilken det är i ordningen. Jag tappade räkningen för ett tag sedan. Pubägaren meddelar att det är dags att stänga, vi samlar ihop oss och vi går tillbaka till byggnaden. Vi går in och jag och Tuva kysser varandra länge.
– Vi sparar älskandet till i morgon Michael.
– Mm, det gör vi Tuva.
Vi kysser varandra igen och sen delar vi på oss och jag går upp till oss. Vi kommer att sova tillsammans resten av tiden här. Detta är sista natten som vi inte kommer att göra det. Jag klär av mig och jag hänger upp min uniform. Jag lägger mig i sängen och jag sluter ögonen och jag somnar…
Jag tar Tuva bakifrån i skogen, hon står mot ett träd och jag står bakom henne och jag tar henne med långa tag, vi har älskat länge här i skogen. Vi jagade innan, vi drack och sen så sprang vi hit.
Vi älskade på gräset, i missionären, sen red hon mig och nu så tar jag henne bakifrån. Jag ökar takten och hon kommer, jag ökar lite till och sen så kommer jag med och min säd lämnar mig och fyller kondomen. Som jag sa innan, vi chansar inte fler gånger. Aborten tog på oss båda två.
Vi var överens och det var rätt, hon hade fått hoppas av utbildningen och det ville ingen av oss. Så valet var rätt, så vi skyddar oss extra mycket för att inte hamna där igen. Jag lutar mig fram och jag kysser hennes nacke…
Vi ser på vårt gemensamma boende, de andra har ensamma boenden. Jag hänger upp mina kläder i garderoben, Tuva gör detsamma. När vi är klara så tar vi på oss vardagsuniformen och vi går till vårt klassrum, vi går in och sätter oss.
Instruktörerna kommer in och de ser på oss. Sen meddelar de oss att detta år kommer att bli mer fysiskt krävande än de andra åren. De ska förbereda oss för vår kommande ”praktik” där kommer vi att vara som alla andra.
Då är vi inte kadetter längre, inga praktikanter. Då är vi flygare, efter det årets praktik så är vi stridspiloter. Så för att förbereda oss på det så kommer det kommande året att bli stenhårt.
– Och vi börjar nu.
Vi lämnar salen och träningen börjar…
Jag styr undan, nu är de två mot en. Jag gör mitt bästa för att undvika dem, jag gör en nu undanmanöver. Jag hör de små tonerna från deras sikten men det är inga fasta långa toner. Så de räknas inte, jag drar bak styrspaken och jag gasar på och jag svänger runt och G krafts varnaren skriker nästan.
Jag kommer runt och den tystnar. Jag får den ene instruktören i siktet och jag trycker av och det hörs en lång ton. Jag gör en roll och undviker den andre instruktören, jag gasar och girar och jag styr mot marken och sen girar jag och stiger igen.
Jag kommer upp bakom honom och jag trycker på knappen och tonen hörs. Jag andas tungt och jag samlar mig och vi återvänder till marken. Jag parkerar mitt plan och jag går ur det och vi går till hangaren och vi byter om.
Vi går till rummet och översten står där. Vi sätter oss och börjar vår utvärdering, vi kommer till när jag pressade planet och mig själv.
– Hur tänkte du?
Det är översten som säger det, hur ska jag förklara detta?
– Att jag inte ville bli jagad mer, så jag gjorde en kalkylering om att det skulle gå.
– Kalkylering?
– Ja, jag räknade ut att det skulle gå.
De ser på mig.
– Jag räknar snabbt.
– Hur menar du?
– Jag ser uträkningar i mitt huvud när jag gör sådana saker.
Jag tar en vattenflaska och jag kastar den i en papperskorg utan att titta.
– Jag såg hur jag skulle kasta den. Jag såg uträkningen i mitt huvud, precis som jag gör när jag flyger, tränar självförsvar osv. så jag räknade ut att det skulle gå.
– Ser du dem hela tiden?
– Nej, jag kan sätta på och stänga av det när jag behöver så att säga.
– Du var uppe och nosade på 9G.
– Jag vet, pipandet var rätt tydligt. Jag hade inte pressat planet mer, då hade vingarna knäckts.
– Så det var en chansning?
– Nej, uträkningen stämde. Hade den inte gjort det, så hade jag inte gjort det. Jag är inte korkad, eller så pass äregirig. Jag är inte intresserad av att leka med mitt liv eller andras. Jag gjorde uträkningen och den höll så att säga.
Vi tittar på filmen och min undanmanöver. Jag slickar mig lite om läpparna.
– Så du tröttnade på att bli jagad?
– Ja, de gjorde ett misstag.
De ser på mig.
– Förklara.
Jag startar filmen och pausar filmen efter liten stund.
– Där, du svänger för tidigt. Du lämnar honom för tidigt, jag får chansen att göra mitt drag på grund av det. Hade du väntat i tjugo sekunder till så hade jag inte sett dig så hade fällan slagit igen. Han hade jagat mig till dit, där du väntade och sen hade fällan som sagt slagit igen. Jag förstår pedagogiken bakom att vi förlorar mot er. Vi ska inte komma och tro att vi är något, men du gjorde ett misstag och jag utnyttjade det. Min uträkning höll och jag vann denna gång.
De ser på mig och jag ser på dem…
Isak är arg, han är väldigt arg. Han förlorade igen, vi förlorar hela tiden. Som sagt jag förstår pedagogiken. Men det börjar dra den för långt, men de är instruktörerna. Det är inte jag, så jag ifrågasätter inte.
De gör inte misstag längre, inte sen jag poängterade att de gjorde det. Vi är alla lika frustrerade, men Isak är den som visar det. Instruktörerna ser på honom, vi ser på honom allihopa.
– Vad är problemet?
– Jag förstår inte meningen med vi dör hela tiden. Jag förstår inte det.
– För att ni behöver slipa på ert ego.
– Och det gör vi genom att dö tre till fyra gånger om dagen. För mig fungerar det precis tvärtom.
– Hur menar du?
Jag ser på Isak, jag skakar lätt på huvudet.
– Jag blir bara mer och mer frustrerad.
Han ändrade sig, han skulle säga att han tappade sugen. Att det här inte var roligt längre. De vill att vi ska komma dit, två till ska bort. Det ska inte bli Isak, inte om jag har något att säga till om.
Han samlar sig och drar handen genom håret och de går till rummet och har sin utvärdering. Jag ser på Tuva och hon ser på mig. Jag andas ut lite, jag tar min hjälm och jag lägger in den skåpet. Tuva gör likadant.
– Det var nära, Michael.
– Ja, de gör det för att vi ska tappa sugen. Varken mer eller mindre.
– Varför?
– Därför att vi inte kommer att vara i strid hela tiden när vi är klara. Vi kanske aldrig kommer i strid. Vi kanske bara får träna och träna tills våra kontrakt går ut. Sen blir vi vanliga piloter du på stora flygplan och jag flyger mindre plan och besprutargrödor och tar hand om barnen.
– Vi flyger stora plan båda två och vi har en nanny som tar hand om barnen.
– Så pass, Tuva.
– Ja, Michael så pass.
Jag ser på henne och ler.
– Så länge vi bor i en småstad nära skogen så är jag nöjd.
– Då får vi se till så att det blir så, Michael
– Tack Tuva.
Vi ger varandra en puss, sen lämnar i hangaren…
Vi flyger i formation, från formationen så ska vi tanka i luften och sen ska vi tillbaka i formation. Jag är först, jag lämnar formationen och tankar. När det är klart så faller jag tillbaka och Tuva flyger fram hon tankar och kommer tillbaka.
Sen så är det Lina och sen Isak, efter Isak så är det Denise och sist så är det Lena. Hon flyger fram och hon tankar, det uppstår något problem. Vi hör ordern om att dela på oss, vi gör det direkt och flyger i väg.
– Vad fan händer?
Det är Isak som ropar.
– Jag har inte en aning.
Precis när jag sagt det så exploderar det bakom mig, jag gasar och flyger iväg det gör de andra med. Jag svänger runt i en gir och jag ser eldbollen, jag ser hennes stol falla mot marken och fallskärmen vecklar ut.
– Jag ser en skärm.
– Jag med.
Det är Lina.
– Hon sköt ut sig, skicka en räddningsbåt fort som fan!
De gör det, de hittar henne skadad i vattnet men hon lever. Vi får reda på det en timme senare när vi landat efter vi utfört vårt uppdrag. Vi ser på varandra och vi andas ut lite.
Hon är skadad men hon lever, det gör inte de som var på det andra flygplanet. Vi går till puben och dricker ett par öl…
Vi flyger två och två nu, vi turas om att vara piloter och andre man. Jag sitter bakom Tuva och vi flyger tillsammans med de andra. Lina har en instruktör som sin andre man i sitt plan. Vi strider i grupp mot mindre plan, de är snabba som satan men de är ensamma.
– Två fiender närmar sig bakifrån, de närmar sig snabbt.
Piloterna gör sig redo och de två planen kommer flygande snabbt som fasen, de passer oss och de delar på sig.
– Det är översten.
– Skojar du?
– Nej Isak jag skojar inte.
– God morgon piloter, ska vi leka lite.
Sen börjar striden, vi följer skolboken och vi får ner två av dem. De får ner lika många av oss till slut så är det vi och översten kvar. Han leker med oss och vi förlorar på bara några minuter.
Vi landar och vi går av planet och vi har genomgång som vanligt. Vi ser på filmen och vi går igenom rätt och fel. Översten stannar filmen och säger.
– Vad kunde du gjort annorlunda här, Tuva?
– Inte dött.
– Sant, man vad kunde du gjort för att undvika att dö?
– Jag vet inte, överste.
– Ingen som vet?
– Slagit till bromsen låtit dig passera, sen gasa igen och tända målsökningen, vi hade haft tio sekunder på oss att försöka att träffa dig.
De andra ser på mig.
– Vingarna klarar det i tio sekunder, sen som sagt så får man gasa igen. Sannolikheten för att vi skulle träffat dig på tio sekunder känns som liten. Men det hade varit en chans i alla fall, det är vad jag gjort.
– Så tio sekunder.
– Ja sen så hade du anpassat dig till den nya situationen. Eftersom era mindre plan är snabbare än våra och lättare att manövrera så ja tio sekunder. Sen så hade vi fått jaga dig tills du kom bakom oss igen. Sen så hade vi förlorat.
– Ska vi se om du klarat det, Michael?
Jag ser på honom, han menar allvar.
– Nej men jag sitter gärna bakom Tuva när hon försöker.
– Inte en chans, jag skulle paja planet. Jag sitter bak och du flyger.
Vi går till planen och vi startar och lättar, vi kommer till den plats och jag bromsar planet. Han passer mig, jag släpper på klaffarna och tänder målsöknings apparaten och jag räknar ner.
– 10 – 9 – 8
Han är galet skicklig, jag får ton och trycker av. Pipet kommer men han väjer undan innan det blir fast nog. Jag svär och jag girar åt höger och flyger efter honom. Jag gör mitt bästa för att hindra honom ifrån att komma i kapp mig.
– Håll i dig bli inte rädd Tuva.
– Vad ska du…
Hon hinner inte säga mer förrän jag gör en gir som pressar max G kraften. Jag tar mig ur giren och jag trycker av och tonen blir fast och vi skjuter ner honom.
– Yes.
– Vad fan var det där, Michael?
– En vinst, Tuva. Det var en vinst och max G i fem sekunder.
– Så vi vann?
– Ja Tuva vi vann.
Vi landar och jag styr planet till min plats. Vi går av det, översten kommer fram till oss.
– Bra att du inte avslöjade alla dina tricks.
– Det var en kalkylerad chansning, du gillar att gira åt vänster. Jag litade på att du skulle göra det igen.
Han ser på mig, jag ser på honom. Vi går in i salen, jag ser de andras blickar på mig. De är imponerade, vi sätter oss och har genomgång. Ris och ros ska delas ut…
Vi tränar vidare på att vara två i planet, vi turas om att flyga och vara utkik och navigatör. Översten är med och leker ibland, vi vinner och vi förlorar. Vi förlorar mer än vi vinner, de är skickligare piloter i mindre och snabbare plan.
Så därför så är vinsterna så mycket skönare. Vi besöker Lena på sjukhuset emellanåt. Hon vill komma tillbaka, frågan är hur mycket hon missat och om hon kan ta igen det? Jag tror inte det, jag ser tvivlet i de andras ögon med.
Julen kommer och passerar. Vi firar hemma hos Tuvas föräldrar igen med resten av släkten. Månaderna går och vi klarar prov efter prov. Det är skönt att slippa skrubben för vårt älskande, vi kan älska när vi vill och hur länge vi vill.
Vi är framme vid slutproven, klarar vi dem så för vi nästa befordran och blir örlogskaptener. Vårt sista prov här, efter dessa så kommer vi att göra vårt år vid de olika grenarna. Flottan, armén och flygvapnet. I min hjärna så har vi redan bestämt oss, vi vill båda till flottan.
Vi måste stanna i minst fem år. Det är priset för vår utbildning, efter de fem åren så står det oss fritt att lämna och satsa på en civilkarriär. Saken är den eftersom vi tillhör Nato/Eus stridandestyrkor så kan vi bli placerade precis var som helst i världen.
Sannolikheten är störst att vi blir placerade på ett hangarfartyg. Sex månader ute och sex månader iland. Placering på en bas någonstans i världen. Förhoppningsvis så får vi stanna här hemma. Men som sagt det vet man aldrig…
Vi är klara, vi sitter utanför byggnaden där vi gjort proven. Lena är inte tillbaka, hon är inte på sjukhuset. Hon gör fortfarande rehab. Vi är fem kvar, fyra vampyrer och en människa.
– Oavsett hur det går så är jag glad att fått lära känna er.
Vi ser på Isak som säger det.
– Detsamma Isak, säger jag.
De andra tre säger detsamma. Vi säger inget mer, vi kan bara vänta på att de kommer ut och meddelar om vi klarat det eller inte…
Jag gör honnör, översten svarar på den. Han sätter på mig kragmärket, jag tar ett steg tillbaka och han gör honnör igen. Jag ställer mig med de andra och jag ser på dem. Vi är fem som klarat oss genom fem år här, nu ska vi har vårt praktik år sen så är vi klara…
Jag ser på människorna som sitter i kyrkan, det är 98% Tuvas släkt. Mina föräldrar och de fyra som klarade sig genom utbildningen med oss. Lena fick börjar om sitt sista år på Basen när hon kom tillbaka, hon har sina vingar och hon ska börja sin praktik.
Vi är klara med vår nu, vi har fått våra placeringar. Vi är stridspiloter i flottan, jag, Tuva och Isak. Lina och Denise valde flygvapnet båda två. De sitter på min sida i kyrkan så att säga, jag rättar till slipsen för tusende gången känns det som.
Isak ser på mig och ler. Jag ser på mina föräldrar, de ler mot mig och jag ler mot dem. De bor i vårt hus tillsammans med oss, de letar eget. Men just nu så bor de med oss, det passar oss bra just nu.
För vi ska mönstra på ett hangarfartyg om fem dagar. Sen så ska vi vara ute till havs i sexmånader. Vi ska till kinesiska havet och patrullera utanför Taiwan, det är vissa spänningar där just nu. Klockorna börjar att ringa och dörren öppnas, Tuva kommer in och hela hon lyser…

Epilog
Jag sitter på trappan som leder intill vårt hus, jag ser på tvillingarna som leker i sandlådan. Du kommer ut och sätter dig bredvid mig, jag ser på din kaptensuniform.
– New York?
– Ja, jag kommer hem i övermorgon.
Hon kysser mina läppar mjukt.
– När åker du?
– Om två timmar.
– Var försiktig.
– Du känner mig, hjärtat.
– Jag gör ju det, när kommer du hem?
– Om en vecka, vi ska upp och lämna saker och sen så ska vi ta två personer med oss ner.
Jag flyger numera skyttel till en rymdstation, Tuva arbetar som pilot på ett flygbolag. Vi stannade våra fem år i flottan, sen fick jag erbjudandet om att flyga ett helt nytt flygplan som kan flyga ut i rymden. Så jag gör det en till två gånger i månaden.
Jag tjänar mer på det än vad Tuva gör som pilot. Vi kysser varandra, sen går hon fram till tvillingarna och säger hej då. Våra barn är andra generationens vampyrer, djurdrickare. De har ett ljusblått och ett gult öga, vi följer henne till bilen.
– Var försiktig Michael.
– Alltid Tuva.
Hon sätter sig i bilen och jag går till trappan igen och barnen sätter sig i sandlådan igen…
Jag ser på explosionen, jag fick inte flyga. Den ene tvillingen blev sjuk, vilket i sig är otroligt eftersom han är vampyr. Så jag fick hoppa över flygningen, nu ser jag planet explodera.
Som tur är så har jag meddelat Tuva att jag inte kunde flyga. Jag slickar mig om läpparna, nu är det där besprutningsplanet jävligt lockande…