Det här är del 8 av 12 i Ovan molnen är himlen alltid blå

Flygplanet landade med en lätt duns på landningsbanan på Incheon Airport. Flygnörd som jag blivit så hade jag kollat upp vilka banor som fanns och konstaterat att de var tre. Förmodligen så hade vi landat på bana 15L/33R eftersom det var den som vanligtvis användes för ankommande flyg. Planet taxade snabbt fram till gaten vid terminal Concourse som var en utlöpare till terminal T1. Sin storlek till trots så var flygplatsen förvånansvärt kompakt byggd.

– Faktiskt första gången jag är här, sa Jamie.

Hon tittade ut genom ett av passagerarfönstren medan planet taxade bort mot terminalen. När vi väl lämnat flygplanet så följde vi strömmen av folk eller rättare sagt vi åkte på transportbanden som fanns i golvet. Flygplatsen var otroligt välplanerad och det gick egentligen inte att göra fel. För att komma från terminalen Concourse så fick vi åka ett förarlöst underjordiskt tåg till huvudterminalen. Tullfiltret och bagageutlämningen fungerade effektivt även om kön av ankommande var lång så det var en stor kontrast mot Kastrup där inget brukade fungera. När vi kom ut i ankomstterminalen så stod Henrik och väntade på oss. Han vinkade när vi kom gåendes med våra bagagevagnar och jag svängde av mot honom.

– Välkommen till Seoul! hälsade han.

– Tackar! sa jag och besvarade hans handslag.

Henrik hälsade på resten av familjen.

– Har en bil utanför terminalen. Följ mig, sa Henrik.

Vi följde efter Henrik som ett lämmeltåg och han stannade upp vid en liten Kia-buss. Chauffören bugade och packade in våra väskor i bussen medan vi andra klättrade in.

– Jag har bokat två dubbelrum på Lotte Hotel Seoul som ligger vid stadshuset. Är det någon adress som alla känner till så är det stadshuset, sa Henrik.

Hela familjen satt och glodde som kor när vi åkte genom Seoul in mot hotellet. Seoul var verkligen en storstad och den kändes fascinerande exotisk. Henrik pratade på men jag var helt ärlig lite distraherad så han fick upprepa sig ett flertal gånger. Chauffören svängde upp framför ett stort hotellkomplex och stannade utanför huvudentrén där vi hoppade ur bilen. Henrik tecknade åt chauffören att han skulle bära in bagaget och därefter tog han täten in. Det var helt klart inte ett helt vanligt hotell utan ett exklusivare.

– Jag har bokat två Premier rooms i executive tower, sa han till receptionisten.

Vi lämnade ifrån oss passen och receptionisten checkade in oss.

– Ni får tillbaka passen senare, sa Henrik.

Ett gäng piccolos tog hand om vårt bagage och ledde oss till rätt hiss som tog oss till våra hotellrum. Rummen var stora och påkostade och utsikten över Seoul var magnifik. Jag blev riktigt sugen på att bege mig ut på upptäcktsfärd.

– Skall vi ta en sväng ut och titta lite och äta? frågade Henrik.

– Kan vi ta en kvart så vi får fräscha till oss lite? frågade jag.

– Inga problem. Jag väntar i foajén, sa Henrik.

– Jag säger till tjejerna så kan vi fixa till oss sen, sa jag.

Jamie nickade och öppnade upp en av våra resväskor medan jag gick och knackade på tjejerna rum. Wilma öppnade nästan omedelbart.

– Vilket lyxhotell! sa hon.

– No expenses saved! Vi går ut om en kvart för att bekanta oss lite med stan och för att äta, sa jag.

– Okej, sa Wilma.

Jamie stod i bara underkläderna i badrummet när jag kom tillbaka.

– Om det inte vore för att vi skall vara nere i foajén om en kvart så! sa jag.

– Så vadå?

Jag visslade lite mot Jamie som sken upp.

– Gissa om du kommer få leverera ikväll! sa hon.

En kvart senare så myllrade vi ut ur hotellet som myror ur en myrstack. Det var så mycket att upptäcka och att titta på. Henrik gick och berättade medan vi gick.

– Där är nergången till tunnelbanestationen. Tunnelbanan är faktiskt det snabbaste och enklaste sättet att ta sig runt i Seoul. Linje två är en ringled. Inre linjen går medurs medan yttre linjen går moturs. Hoppar ni på i fel riktning så är det bara att åka runt hela varvet eller hoppa av på nästa station och byta riktning. Stationerna har nummer och namn på både koreanska och engelska. Biljettautomaterna är både på koreanska och engelska. Det går faktiskt att fixa en biljett om man vet det koreanska namnet på stationen för det är bara att scrolla ner i en lista efter första tecknet. Jag skall förresten ordna tunnelbanekort till er, sa Henrik.

Henrik lotsade oss genom Seouls gator och han styrde oss mot ett bestämt mål. Vi stannade upp utanför en anspråkslös restaurang.

– Det är två äldre systrar som driver den. Otrolig mat! sa Henrik.

Vi gick in och slog oss ner vid ett av borden. All inredning var udda och det kändes som om man gått runt på återvinningscentralen och plockat ut allt som var helt.

– Jag rekommenderar Bibimbap, sa Henrik.

– Vad som, sa jag.

Henrik beställde medan vi andra tog in alla intryck. När maten anlände så var det en massa grönsaker som låg fint tillskurna och sorterad ovanpå en kula med ris i en skål.

– Bibimbap betyder ungefär ”rört ris” och allt skall blandas innan man äter den med sked, sa Henrik.

Jag tittade på hur Henrik hällde på en röd sås och började att röra om. När jag lite försiktigt gjorde som han så kom en av systrarna fram och tog min sked. Hon vevade runt med skeden som rena mixern samtidigt som hon pratade koreanska med mig. De andra skrattade förmodligen åt min dumma uppsyn. När jag fick tillbaka skeden så bockade jag lite som tack för hjälpen och smakade. Den röda såsen innehöll helt uppenbart chili och det var rejält starkt men gott.

– Det där var nationalrätten, sa Henrik.

– Bibimbap! Var det så det hette, sa du? sa jag.

– Precis! Det här är en av mina favoritrestauranger. Det är så billigt att äta ute att det inte finns någon anledning till att laga mat hemma. Speciellt inte som det finns så mycket fantastisk koreansk mat. Kommer helt klart sakna det koreanska köket när jag åker hem, sa Henrik.

– Inför kvällen så skulle vi kunna äta på en restaurang som en av svärsönerna rekommenderade? frågade jag.

– Visst. Vad heter den? frågade Henrik.

Jag fick ta upp lappen som Karl skrivit ner åt mig.

– Gongpyung-dong Best BBQ som ligger på Ujeongguk-ro, sa jag.

Mitt uttal var med största sannolikhet inte korrekt men Henrik tittade på lappen och nickade.

– Där har jag inte varit men jag fixar det, sa Henrik.

– Hur känns det nu när jag är här? frågade jag.

– Du anar inte vilken lättnad det är. Jag är ju van vid att få arbeta som säljare men här finns inte ens förutsättningarna för mig. Det var ett strategiskt misstag att skicka mig, sa Henrik.

– Du lägger ju inte så lite tungt ansvar på mina axlar, sa jag.

– Du skall vara dörröppnare sen så skall vi nog sy ihop det, sa Henrik.

– Ja, men du vet marknad är ju inte min starka sida, sa jag.

– Vi har ju anställt Min-Jung för att hålla i den biten. Du skall sparka in dörren så att vi får kontraktet påskrivet och sen se till så att samarbetet börjar löpa på. Det handlar mer om ingenjörer och där är jag värdelös, sa Henrik.

– Va! Du som renoverade en ångbåt! sa jag.

– I och för sig men där tog ju du det iland också, sa Henrik.

– Under dina vakande ögon, sa jag med ett skratt.

– Jag längtar verkligen hem till familjen nu. Nu har jag varit här hela sommaren och stampat i motvind. Dessutom så saknar jag Sirius, sa Henrik.

– Ja hon är ganska trevlig, sa jag.

– Att få glida fram på en liten spegelblank sjö till ångmaskinens stampande, drömde sig Henrik bort.

Jag greps av en sådan där känsla av att jag gjort ett misstag när jag sålde Nova men ganska snabbt så släppte den känslan. Nova var en viktig tid i mitt liv men hon hörde aldrig till mig på det sättet. Jag var tacksam för tiden jag fått med henne men jag saknade den inte.

Efter att vi ätit så visade Henrik runt oss i Seoul och förklarade hur saker och ting fungerade. Mycket var annorlunda men på det hela taget så kändes inget konstigt utan snarare bara exotiskt. Det skulle bli en spännande vistelse i Korea.

*

Gongpyung-dong Best BBQ var verkligen en charmig restaurang precis som Karl sålt in den. Det var otroligt trångt i lokalen och vi satt hopträngda runt ett litet runt bord som dominerades av en kolgrill. Efter att Henrik beställt så levererades det in tallrikar, skålar och fat i en aldrig sinande mängd. Det fanns knappt plats för våra egna tallrikar och glas. Oavsett så var det otroligt mysigt och god mat. Jag förstod varför Karl hade rekommenderat den. Även ölen med det inte så träffande namnet Cass passade synnerligen bra till. Dessutom drack vi ett koreanskt risvin som hette Chamisul Classic som definitivt passade till den starka maten. När vi satt där så kom personalen ut och hängde på kragar på gäster. Jag tittade förvånat på samtidigt som jag försökte lista ut vad det var.

– Ispåsar! Asiater tål inte alkohol så bra så ispåsarna kyler ner dem, sa Henrik.

– Otroligt, sa jag.

– De är ute på after work och ingen kan dricka mindre än chefen för då anses man oartig, sa Henrik.

Jag skakade bara på huvudet.

– Du kommer att vara i samma situation själv så småningom när du är ute med personalen. Sup dem inte under bordet, sa Henrik.

Vi satt kvar förvånansvärt länge och åt men jag blev trots det inte så där proppmätt som jag kunde bli hemma. Den koreanska maten var betydligt lättare och inte i närheten så fet. När den lilla kolgrillen brunnit ut och allt kött var grillat och uppätet så samlades vi på gatan utanför restaurangen efter att Henrik erbjudit sig att ta notan. Hela familjen stod och scrollade på sina telefoner när han kom ut.

– Jag skall se till att ni får lokala mobiler, sa Henrik.

– Det räcker om vi får dem när jag börjar arbeta, sa jag.

– Då löser vi det då. Är det något ni undrar över så hör bara av er, sa Henrik.

– Jättebra! Jag tackar för dagen, sa jag.

Vi vinkade farväl till Henrik som promenerade i väg mot närmaste tunnelbanestation. Vi andra kom snabbt överens om att promenera tillbaka eftersom det bara var någon kilometer fågelvägen till hotellet. Alla var dessutom nyfikna på Seoul by-night så det var inget svårt val. Vi strosade runt och gick längsmed Cheonggyecheon-kanalen som skar som ett grönt promenadstråk genom staden. Kanalen var upplyst med kulörta lampor och på vissa passager fanns det dimmaskiner som skapade en lite drömlik atmosfär. Jag var mätt och nöjd när vi ganska sent anlände till hotellet. Portiern var lite överdrivet artig när jag frågade efter passen och blev upplyst om att jag skulle få tillbaka dem dagen därpå.

Väl uppe på hotellrummet så borstade jag tänderna och gjorde mig redo för att gå till sängs. Jag stelnade nog till lite förvånat när jag fick syn på Jamie liggandes naken på sängen.

– Sa jag inte att du skulle få leverera! fnissade hon.

Jag drog av mig kläderna och la mig ner bredvid henne på sängen. Kyssen var het och Jamies händer var heta mot min kropp. Jag la mig ner på rygg och drog ner henne över mig så att hon gränslade mig. Försiktigt drog hon min lem fram och tillbaka mellan blygdläpparna några gånger och jag kunde känna hur de delade på sig. Helt ljudlöst sjönk hon mjukt ner över mig i en enda rörelse och jag fick undertrycka ett stön när våra blygdben slog ihop. Jamie fångade in mig i en kyss samtidigt som hon började att rida mig. Jag smekte henne över brösten, ner om midjan och över rumpan innan jag vände upp om brösten igen. Jag slöt ögonen och lät mig ryckas med när utlösningen kom. Som i en dimma uppfattade jag att även Jamie fick en orgasm. Vi bäddade ner oss under täcket och jag drev snabbt in drömmens rike.

*

Alla var förvånansvärt tidigt uppe och redan halv nio så gav vi oss ut för att hitta någonstans att äta frukost. Lite fegt gick vi bara rakt över gatan och in på en kaffebar. Vi lärde oss den hårda vägen att det inte var det bästa eller billigaste stället att äta frukost på i Seoul även om det var hippt men alla var i alla fall nöjda.

Shoppingdistriktet Myeongdong låg i direkt anslutning till hotellet och det kändes som ett bra första steg att bekanta oss med Seoul på egen hand. Henrik hade ett möte och vi skulle träffas till lunch hade vi bestämt. Jag hade prickat in måste punkterna på Karls lista på en karta och vi hade gjort upp en liten plan hur vi skulle beta av de punkter som tjejerna ville se på ett naturligt sätt. Shoppingen i Myeongdong var på en helt annan nivå än hemma i Sverige och alla stora varumärken fanns på plats tillsammans med många välkända Svenska. Genomgående så var det mycket exklusiva märkesbutiker och det var inte billigt.

– Julia! Titta! sa Wilma.

Hon lät nästan hysterisk och både Jamie och jag snurrade runt.

– Det är Jimin! skrålade Julia.

Jag var helt oförstående men så småningom så fattade jag att det var en ung koreansk man med rödfärgat hår som var orsaken till Wilma och Julias upphetsning. De kastade sig fram mot den unga mannen som nästan lite generat försökte värja sig. Samtidigt så var han nyfiken på Julia och jag antog att det berodde på hennes blonda uppenbarelse. Det tog inte lång stund förrän han förutom Wilma och Julia var helt omringad av skrikande unga koreanska tjejer. Två ganska bastanta herrar som jag förstod var livvakter försökte röja vägen för den unga mannen.

– Vem var det där? frågade jag när tjejerna var tillbaka.

– Jimin! Ledsångare i BTS! sa Wilma.

– Vi fick autografer! sa Julia.

Både Julia och Wilma sken som solar och jag insåg att det bara var att vänta tills de lugnat ner sig lite. Lite senare när vi satt på en liten restaurang för att äta lunch så hade de lugnat ner sig så mycket att de gick att prata med.

– BTS är det största och bästa K-Pop bandet, sa Wilma.

– Det känns nästan overkligt att ha träffat honom. Och så fick vi varsin kram också! sa Julia.

Båda satt och bläddrade bland bilderna de tagit av den stackars idolen med sina telefoner.

– Snacka om fett inlägg det här kommer bli, fnissade Julia.

Tjejerna var helt uppspelta över mötet med idolen på ett sätt som jag aldrig sett dem förut. Wilma visade en sida som jag inte hade en aning om att hon hade. Det gick bara att le åt deras uppspelthet och vi satt kvar tillräckligt länge på restaurangen så att de hann göra sin uppdateringar i sina sociala medier.

*

Namdaemun Market var lite mer gemytligt och prisvärt. Det var mycket butiker och gatorna var överbelamrade med gatustånd där allt från kläder till streetfood salufördes. Tjejerna gick och drog i alla klädet de kunde hitta medan jag nyfiket inventerade matutbudet och provade koreansk streetfood. Det var rofyllda dagar där vi utforskade Seoul.

Vi besökte Deoksugung palatset som tillhört den kungliga familjen. Det såg ut som en mindre kopia av den Förbjudna staden i Peking. Generellt så påminde mycket om Kina men mer som den fattiga kusinen från landet. På Deoksugung fanns en högvakt iklädda i tidstypiska kläder från 1500-talet. De förevisade en vaktavlösning på samma sätt som den högvakten vid kungliga slottet i Stockholm genomförde.

Bukchon Hanok Village är en traditionell koreansk stadsdel i Seoul som ligger på en kulle i stan. Det var lite gamla stan eller Skansen över det hela. Henrik berättade att det var riktigt exklusivt att bo där och han pekade ut flera hus där parlamentsledamöter eller ministrar residerade. De traditionella små koreanska husen gav ett charmigt och lantligt intryck. Det var ganska backigt och vi gick gata upp och gata ner och tittade på den charmiga bebyggelsen.

Tevetornet eller Namsan Tower som det kallas ligger på berget Namsan som är Seouls högsta punkt. Det är ett givet landmärke i Seoul som det inte går att missa. Det fanns en linbana upp men vi valde att ta Namsan Oreumi banan upp i stället. Det var en sådan där hybrid mellan hiss och tågbana som långsamt tuggade sig upp för bergssidan nästan som första backen i en berg och dalbana. Väl uppe så insåg vi att det var ganska dyrt att åka upp i själva tornet men att det gick att njuta av utsikten utan att åka upp.

Lotte World imponerade på oss alla. Det går enklast att beskriva som Liseberg inomhus med en isrink i centrum. Bland åkattraktionerna fanns bland annat en Flume Ride vilket fick Jamie att tindra med ögonen. Till skillnad från vårt besök på Liseberg för så många år sedan så höll familjen ihop när vi åkte oss igenom attraktionerna. En del attraktioner var lite väl vilda så Jamie och jag stod bredvid och tittade på när Julia och Wilma tjöt sig igenom dessa. Traditionsenligt avslutade vi med att åka radiobilarna. Jamie trängde sig ner i samma bil som min och sen så avslutade vi åket med att trycka upp Julia och Wilma, som satt i samma bil, i sargen.

Vi turistade oss igenom Seoul tillsammans hela familjen. Senare på egen hand ofta när Jamie var ute och flög återkom jag till stadsdelen Insa-dong. Insa-dong var fullt av konstgallerier, konstnärsverkstäder, tehus, traditionella restauranger och små butiker som sålde traditionella varor och konsthantverk. Det var nog den stadsdel där jag trivdes bäst att bara strosa omkring och titta på allt som fanns, ta en kopp te eller äta lite streetfood. Givetvis så kunde jag inte hålla mig från att inhandla lite konst. Favoriten var en skulptur bestående av aluminiumburkar hoppressade till en kub. Kuben var drygt trettio centimeter i sida och duktigt tung.

*

Det var med lite fjärilar i magen jag gick genom den pampiga entrén till företagshotellet där vi hade vårt kontor. Jag kontrollerade lite med säkerhetsvakten så att jag var rätt och blev hänvisad till en hiss. Kontoret låg på översta våningsplanet då hög våning signalerade hög status. Hissen åkte med ett susande upp och en mjuk koreansk kvinnoröst aviserade våningarna. Henrik väntade i receptionen när jag klev ur hissen och in på kontoret.

– Välkommen! sa han.

– Tackar! svarade jag.

– Några problem att hitta?

– Nej! Måste erkänna att det har varit enklare än jag förväntade mig rent generellt att hitta i Seoul, sa jag.

– Det är välordnat och koreanerna är hjälpsamma, sa Henrik.

Medan vi pratade så anslöt en ung kvinna. Hon var extremt korrekt klädd och stod artigt och väntade.

– Det här är Min-Jung Kim och det här är Hannes Stolpe, presenterade Henrik oss.

Jag besvarade Min-Jungs hälsning.

– Vi skall hälsa på resten av personalen också. Här är vår receptionist Fröken Park, sa Henrik.

Receptionisten ställde sig upp bakom sitt skrivbord och bugade samtidigt som hon levererade en lång hälsningsfras. Lite tafatt bugade jag tillbaka vilket fick både Henrik och Min-Jung att fnissa till. Jag fick en liten snabb genomgång av etikettsreglerna och nickade tacksamt. Fröken Park pratade inget annat språk förutom koreanska vilket innebar att jag skulle bli tvungen att lära mig lite koreanska i alla fall, om inte hälsningsfraser. Min-Jung visade mig runt bland medarbetarna och presenterade alla. Alla pratade mycket bra engelska så det var inga problem att kommunicera.

Jag var helt mentalt slut när första arbetsdagen var till ända. Det hade varit mycket nytt och Henrik hade verkligen lämnat över allt. Jag förstod att han hade haft stora problem och att förväntningarna på mig var höga. Samtidigt så var Min-Jung en oslipad diamant. Jag hade ganska omgående uppfattat att hon hade kvalitéer som det skulle kunna gå att bygga vidare på.

Jamie flög så jag var ensam hemma så jag tog en liten promenad genom storstaden. Seoul var på samma gång både en enorm storstad men ändå en småstad när man kom in bakom de pampiga fasaderna och gav sig in på de små bakgatorna. Henrik hade försäkrat att det var helt ofarligt att röra sig i staden och jag tog honom på orden. Vart jag än vände mig så fanns det små restauranger och matställen och små butiker för alla de mest konstiga varor och behov.

*

Daewoos kontor låg precis intill centralstationen och företaget hade hämtat mig med bil och kört mig den korta sträckan mellan lägenheten och Daewoos kontor. Bilen var givetvis svart, stor och signalerade status. Jag hade klätt upp mig med kostym, slips och allt och det kändes mer som att jag skulle på fest än till arbetet. Min-Jung och Henrik var redan på plats, lika uppklädda de med.

– God morgon, sa jag.

– God morgon, svarade Henrik.

– God morgon herr doktorn, sa Min-Jung.

Jag grinade lite illa åt hennes fixering vid min examina. Jag hade aldrig presenterat mig som doktor eller med någon annan titel för den delen heller. Jag anmälde vår ankomst till receptionisten som var överdrivet artig. En ung kvinna oklanderlig klädd i dräkt anlände efter att receptionisten anmält vår närvaro.

– Välkommen herr doktorn! Följ mig! sa hon.

Vi följde efter den unga kvinnan. Vi passerade igenom ett antal låsta dörrar innan hon lämnade oss i ett konferensrum där det redan fanns en grupp äldre män på plats. Min-Jung var den enda kvinnan i sällskapet och hon var dessutom yngst av oss alla. Henrik hade anställt henne med baktanken att hon skulle bli vår nya platschef. Det var inget hon visste om än eftersom vi inte berättat det för henne. Gruppen av äldre män reste sig och med tanke på hur de var positionerade så var rangordningen ganska uppenbar. Jag gick fram till den som var högst i rang och sträckte fram handen.

– Doktor Hannes Stolpe, presenterade jag mig.

Det var första gången som jag presenterade mig med titel! Det låg inte väl i munnen och det kändes lite överpretentiöst men med tanke på Henriks problem så tänkte jag spela ut varenda kort jag hade.

– Doktor Jaeho Ko.

Jag förstod direkt varför Henrik haft sådana problem, han hade verkligen varit en underhuggare. Jag presenterades för hela gruppen av män och Min-Jung tolkade när jag överräckte en liten vänskapsgåva. Vi hade låtit tillverka en fullt funktionsduglig modell av en fartygsångmaskin komplett med två dubbelverkande cylindrar, kondensor, ångpanna och en liten spritbrännare. Det var en imponerande liten modell och jag kunde se att alla blev mycket imponerade speciellt när jag berättade att den var fullt funktionsduglig. Det var som om allvaret försvann när alla i lokalen nyfiket tittade på modellen.

– Visa, sa Jaeho.

– Får jag?

Jag gjorde en liten gest mot en liten barvagn där det stod en massa flaskor och glas.

– Var så god, sa Jaeho.

Jag lyfte bort plexiglaskåpan som skyddade modellen och fyllde upp ångpannan med lite vatten från en flaska från konferensbordet efter att ha kollat att det inte var kolsyrat vatten. Sen fyllde jag upp spritbrännaren med lite Whiskey från barvagnen. Det handlade bara om någon centiliter men jag noterade så där lite i förbigående att det inte var någon billig Whiskey. Det var en skyhög bränslekostnad.

– Har någon en tändare? frågade jag.

Jag fick hålla mig för att fnissa till när samtliga män i lokalen snabbt hivade fram sina cigarettändare. Jag gjorde en inbjudande gest mot Jaeho som med barnsligt glittrande blick tände veken i brännaren med sin tändare. Försiktigt sköt jag in brännaren under ångpannan och efter bara en halvminut så spottade det till av ånga och den lilla maskinen började att arbeta. Spriten och vattnet i ångpannan räckte bara till en gångtid på fem tio minuter men den lilla ångmaskinens stånkande trollband alla i rummet.

– Det där gick riktigt bra! sa Henrik när vi stod utanför Daewoos kontor på gatan.

– Jag tror ångmaskinen räddade dagen, sa jag.

Det hade varit ett riktigt bra och givande möte och stämningen hade varit avslappnad. Jag hade fått köra i gång ångmaskinen en gång till innan vi kunde sätta oss ner för att diskutera vårt samarbete. Jag var helt klart inte van vid affärsförhandlingar men Henrik och Min-Jung hade backat upp mig rejält. Min-Jung var riktigt skärpt och en mycket lyckad rekrytering. Mötet resulterade i alla fall att vi hade ett korrekt signerat och vidimerat kontrakt med oss i portföljen som Henrik bar på. Det var många stämplar och signaturer och såg ut som om vi hade varit hos notarius publicus. Jag hade fått inköpa en stämpel för att kunna signera dokumenten på korrekt koreanskt sätt. Jaeho avslutade mötet med att bjuda på ett glas av Whiskeyn jag tankat ångmaskinens brännare med. Den var len som bomull och aromerna rullade angenämt runt i munnen. Den var totalt bortkastad som bränsle till en ångmaskin.

– Har lite att lära när det gäller förhandlingar men Min-Jung var ovärderlig, sa jag.

Min-Jung tittade frågande på mig när jag pratat svenska med Henrik och hon hörde sitt namn. Jag ursäktade mig och upprepade det hela på engelska. Min-Jung tog oss med till en liten restaurang som låg undanskymt på en bakgata. Henrik och jag var de enda icke-koreanska i lokalen. Min-Jung beställde in en helt fantastisk måltid med en kryddig kyckling som kallades ”Buldack” tillsammans med de obligatoriska smårätterna i ett myller av små skålar och fat. Fastän jag varit så kort tid i Korea så var jag helt frälst i matkulturen och jag provade girigt allt jag kunde komma över.

*

Jamie och jag hade precis kommit hem efter att ha varit ute och ätit kvällsmat på en av våra favoritkvartersrestauranger. Det var en liten familjerestaurang där hela familjen från mormor till barnbarnen hjälpte till och de tillagade helt fantastiska nudelsoppor. Jamies telefon ringde och hon svarade.

– Hej gumman!

Det var bara Julia hon tilltalade på det viset.

– Men vad är det? Vad har hänt lilla vän?

Jamie lät ordentligt bekymrad och orolig och hon fick ett djupt bekymrat veck i pannan. Hon höll för mikrofonen på telefonen och vände sig mot mig.

– Ring Wilma!

Jag nickade och gick för att leta reda på min egen telefon. Ståendes i sovrummet slog jag Wilmas nummer och hon svarade efter första signalen.

– Hej pappa! sa hon.

– Jamie sa att jag skulle ringa! Vad har hänt? sa jag.

– Det är Julia! Hon och Gabriel har gjort slut!

Det hade tydligen varit lite spänt mellan Gabriel och Julia en tid eftersom han tycke att det var onödigt att hon utbildade sig eftersom han ändå skulle försörja henne i framtiden. Hon behövde inte, eller rättare sagt borde inte, arbeta som en framtida fru Gyllengraf! Det var i mina öron en ganska gammal och konservativ syn på könsroller och det förvånade mig inte att Julia sparkat bakut. Oavsett så var det ett faktum att Julia och Gabriel gått skilda vägar. Det kändes jobbigt att inte kunna finnas där för Julia utan befinna sig på andra sidan jordklotet.

– Vad säger Karl? frågade jag.

– Jag vet inte. Det är lite spänt! sa Wilma.

Jag kunde ana något under ytan men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Det kändes lite jobbigt att inte kunna vara på plats som ett stöd men det var inte mycket att göra.

– Ta hand om din syster nu så syns vi om några veckor när ni kommer på höstlovet, sa jag.

– Det skall jag göra! Önskar vi kunde komma direkt! sa Wilma.

– Kram så hörs vi, sa jag.

– Kram! sa Wilma.

Jag skakade bekymrat på huvudet när jag avslutat samtalet. Jag hade sett lite tendenser till det här när jag varit gift med Magdalena, speciellt i de gammaladliga kretsarna. Det enda positiva i det hela var att det bubblat upp till ytan så snabbt innan Julia och Gabriel hunnit binda sig mera. Jamie satt fortfarande i soffan och försökte trösta Julia när jag kom tillbaka.

*

Det var äntligen höstlov och Jamie och jag stod och väntade otåligt i ankomsthallen på Incheon Airport. Jag hade dagen till ära tagit ledigt eller snarare blockerat min kalender så att ingen skulle kunna boka upp något möte. Planet hade landat i tid så det var bara för Jamie och mig att trampa runt i väntan på att tjejerna skulle ta sig genom alla ankomstprocedurer.

– Där är dom! ropade Jamie och pekade.

Det var omöjligt att missa tjejerna som kom springandes ut ur ankomsthallen skjutandes på en bagagevagn. De formligen kastade sig om halsen på Jamie och mig. Jag kramade min dotter hårt innan Wilma bytte plats med Julia. Jag fick en precis lika hård kram av Julia som jag fått av Wilma. Runt omkring oss kunde jag se hur andra log mot oss och vårt känslosamma möte.

– Välkomna! sa jag.

– Skönt att äntligen vara här, sa Wilma.

– Tyvärr inte lika skönt väder som sist men Seoul är precis lika trevligt, sa jag.

– Jag vill äta på den där BBQ-restaurangen, sa Julia.

– Gongpyung-dong Best BBQ? frågade jag.

– Den där restaurangen med industriutsugen ovanför borden, sa Julia.

– Det är den, sa jag.

– Då vill jag äta där, sa Julia.

Jag tog tjejernas bagagevagn och gick mot utgången där vi hade en taxi som väntade. Det började att bli lite kyligt i luften och jag drog ihop rocken för att inte frysa. Chauffören stuvade in bagaget medan vi andra satte oss in i bilen.

– Det var trevligare väder när vi var här sist, sa Wilma.

– Håller med, sa Julia.

– Vi går in i vintern här med, sa jag.

Taxin stannade precis utanför huset där vi hade vår lägenhet. Jag tackade och betalade och lyckades nästan att klara av det på koreanska. Jag fick bläddra lite i min parlör även om chauffören på sedvanligt vis artigt nickade och höll med även om han inte förstod allt jag sa. Jag hade haft som mål att lära mig en del koreanska och tog språklektioner för en trevlig ung koreanska ett par kvällar i veckan. Min-Jung drillade mig dessutom så mycket hon kunde men koreanska var inget lätt språk. Jag kunde utbyta artigheter, beställa lunch och föra en mycket enkel konversation men inte så mycket mer. Skrivtecknen var det ännu sämre med.

Lägenheten var inte stor och Jamie och jag i princip bara sov i den eftersom vi åt alla måltider ute. Det var precis som Henrik sagt så billigt att äta ute att det inte fanns någon anledning till att laga mat hemma. Vi hade lånat två tältsängar som tjejerna skulle få sova på. Det blev lite primitivt och trångt men under den korta tid de skulle stanna så skulle det fungera.

Gongpyung-dong Best BBQ visade som vanligt upp sig från sin bästa sida. Det var som vanligt fullt med folk men Jamie och jag hade varit där så många gånger att vi tydligen betraktades som stamkunder. Jag småpratade lite efter bästa förmåga med innehavaren när vi stod och väntade på bord. Han var lika uppmuntrande entusiastisk över mina försök att prata koreanska som han alltid var. Det var skönt att få komma in i den tryckande värmen i lokalen när vi äntligen fick ett bord. De små kolgrillarna på varje bord tillsammans med alla gäster bidrog till den tryckande värmen.

– Karl och jag har gjort slut, sa Wilma.

– Nämen lilla vän! sa Jamie.

Hon kramade om Wilma som gav henne en hård kram innan hon vände sig mot mig. Jag fångade in min dotter och kunde åter igen konstatera att hon inte var liten längre.

– Vad är orsaken? frågade jag.

– Det var samma tendenser som mellan Julia och Gabriel och jag tyckte det var lika bra att strunta i det direkt innan det blivit för djupt, sa Wilma.

Jag hade också fått känna av traditionerna men jag hade trots allt haft det lättare som man. Samtidigt som jag tyckte det var skönt att Wilma insett att det kunde bli problem innan hon och Karl bundit sig för hårt så led jag med henne. Båda våra döttrar hade gjort slut medan Jamie och jag inte kunde finnas till för dem.

– Är det bra med er? frågade jag.

– Vi klarar oss, sa Julia.

– Det var lite jobbigt när Julia och Gabriel gjorde slut men vi stöttade varandra, sa Wilma.

– Vi kommer snart hem, sa jag.

– Hur skall vi fira jul i år? frågade Julia.

– Hur vill ni fira? frågade Jamie.

– Jag vill egentligen inte fira med mamma eftersom hon skall fira med Jakob, sa Wilma.

– Vi kan väl åka upp till din farmor och farfar och fira där, sa Jamie.

– Eller så flyger vi ut till Gotland, sa jag.

– Ja! Vi firar på Gotland! sa Julia.

– Morfar och mormor och farmor och farfar kan komma de med, sa jag.

– Jag tycker det låter som en bra idé, sa Wilma.

– Då säger vi så, sa Jamie.

– Jonas och Irené tar enklast Gotlandsbåten ut. Hur gör vi med dina föräldrar? sa jag till Jamie.

– Jag tror de tar flyget, sa Jamie.

Det skulle bli lite trångt med oss alla åtta i huset eftersom vi inte hade så många sängplatser.

– Vi bokar in dem på Grå Gåsen så får de lite semester samtidigt, sa jag.

– Bra idé, sa Jamie.

– Det kan bli en liten julklapp från oss, sa jag.

Stämningen blev lite lättare runt bordet när maten kom in. Jag förstod båda mina döttrar eftersom jag upplevt samma tryck från traditionerna som de gjort. Samtidigt så var jag glad över att de båda två var så starka att de kunde stå emot. Den koreanska maten tillsammans med lite Cass svepte bort allt allvar och det var en mätt och glad familj som lämnade restaurangen. Höstlovet försvann fort och jag tillbringade så mycket tid jag kunde med mina tjejer. Både Jamie och jag hade behövt arbeta lite men Wilma och Julia redde sig själva de stunderna. Det var nog lite fuktigt i allas ögon när vi vinkade dem avsked på flygplatsen. Jamie hade strategiskt valt att arbeta så hon följde tjejerna in på flygplatsen. Det kändes tomt i taxin när jag ensam återvände till kontoret. Jag såg verkligen fram emot julfirandet även om jag visste att jag skulle komma att sakna Seoul.

*

Jag gick med lätta steg upp för trappan från tunnelbanan och följde i stort tempot som den koreanska massan omkring mig höll. Jag hade till slut lyckats att bli fri från kravet att bli hämtad av chaufför varje dag vilket var en stor lättnad. Det var mer stimulerande att få ta del av det koreanska samhället från tunnelbanan än från baksätet i en bil. En koreansk herre ursäktade sig när han stötte till mig och jag besvarade hans artighet någorlunda korrekt. Jag steg in genom den pampiga entrén till företagshotellet och tog hissen upp till det våningsplan där vi hade vårt kontor. Jag försökte ta trappan ner för att få lite motion men uppför var det alldeles för ansträngande.

– God morgon fröken Park! hälsade jag.

Receptionisten ställde sig upp bakom sitt skrivbord och bugade samtidigt som hon besvarade min hälsning.

– God morgon herr doktorn.

Jag grinade lite illa men vissa saker fick jag som gäst i Korea bara acceptera. Fröken Parks överdrivna artighet rådde jag inte på. Jag fortsatte en sväng runt kontoret och hälsade på alla medarbetare innan jag gick in i det lilla glasbås som utgjorde mitt kontor. Min-Jung knackade på innan hon steg in på kontoret. Hon var som vanligt oklanderligt klädd i dräkt och högklackat.

– God morgon Min-Jung, sa jag.

– God morgon Hannes, svarade hon.

Det hade varit en lång process att kasta titlar och efternamn.

– Det börjar dra ihop sig, sa hon.

Det var min sista arbetsvecka innan jag skulle resa hem till Sverige igen. På något sätt så hade jag verkligen vant mig vid livet i Seoul och jag skulle sakna det. Min-Jung skulle axla min roll som ”big boss” när jag lämnade. Hon var mer än kvalificerad och skulle göra ett bra arbete det visste jag. Andelen kvinnliga chefer i Korea låg på en pinsamt låg nivå jämfört med Sverige som inte var bra den heller. Jag lutade mig tillbaka i kontorsstolen och kunde konstatera att det varit en lång resa men att den trots allt bara varit fyra månader. Jag svepte runt med blicken och räknade in sex anställda inklusive fröken Park och Min-Jung. Det skulle bli ytterligare fyra anställda men det fick Min-Jung sköta.

– Jag har schemalagt besöken nu, sa Min-Jung.

Hon la ett papper på skrivbordet framför mig. Alla anställda inklusive fröken Park skulle besöka kontoret i Sverige för att verkligen få lära sig vår företagskultur samt lära känna medarbetarna. Vi skulle arbeta tätt tillsammans i framtiden och då var det viktigt att vi kände varandra. Jag misstänkte även att jag med jämna mellanrum skulle få besöka Korea men min intension var att kontoret skulle vara självgående.

– Det blir jättebra! Jag ser verkligen fram emot att få er på besök, sa jag.

Hela personalen var förväntansfulla över att få besöka Sverige. Banden mellan Sverige och Korea var av tradition starka och det sträckte sig ända tillbaka till Koreakriget efter vilket Sverige tagit emot många föräldralösa barn. Jag hade varit uppe vid Panmunjeom vid gränsen mot den norra delen av Korea och fått en föreläsning av en av de svenska officerare som övervakade stilleståndsavtalet. Det var Sverige, Schweiz och Polen som hjälptes åt inom ramen för Neutral Nations Supervisory Commission (NNSC). Det var ingen behaglig upplevelse utan snarare bisarr då det fortfarande formellt var krig mellan de två koreanska staterna.

*

Den gotländska charmen var i skarp kontrast till storstaden Seouls puls och tempo. Jag hade omgående känt hur pulsen saktade in när jag satte nyckeln i dörrlåset. Huset var redan varmt eftersom jag dragit upp temperaturen på värmepumpen med dess tillhörande telefonapp. Jag ställde in matpåsarna jag burit på innanför dörren och vände tillbaka till bilen för att hämta det som Jamie och tjejerna inte fått med sig.

Det hade varit mer känslosamt att lämna Seoul än jag förväntat mig. Jag hade vant mig vid den vänliga befolkningen och börjat ta myrkliv på vägen att förstå den koreanska kulturen. Seoul hade trots sin storstadspuls fångat mig eftersom det bara var att ta steget in bakom de stora gatorna för att hitta något helt annat. Alla dessa små butiker, caféer och restauranger som kunde infinna sig på de mest oväntade platser och erbjuda de mest oanade upplevelserna. Jag tror till och med Jamie verkligen uppskattade sin utstationering och njöt av att få flyga för Singapore Airlines. Det enda jag egentligen saknat var familjen och att få flyga Pipern.

När allt var inburet i huset så åkte jag upp till Burgsvik igen för att inhandla en julgran. Vi hade köpt med en del skånska specialiteter från Malmö men inköpt huvudparten av all julmat i Burgsvik. Det var en del rätter som absolut bara var tvungen att stå på julbordet som min mamma hade tillagat och tagit med sig. Pappa och Mike hjälpte mig att bära in granen där Julia och Wilma tog över och klädde den. Vi hade tagit med oss en del julpynt hemifrån och kompletteringsinköpt lite julljusstakar och annat pynt inne i Visby.

Mina föräldrar hade hämtat upp Jamies föräldrar på flygplatsen när de anlände och kört upp dem till Grå Gåsen där de hade installerat sig innan de åkte vidare till oss. De hade släpat in kopiösa mängder julklappar som stuvats in under granen när Julia och Wilma pyntat den klar. Själv hade jag lagt in alla julklappar jag köpt samt de julklappar jag fått från företaget. Speciellt så var det den julklappen som Min-Jung överlämnat innan jag åkt som kittlade min fantasi mest. Det skulle bli en lugn och skön jul enligt tradition och hade vi tur med vädret så skulle det även komma lite snö lagom till julafton.

Snön hade singlat ner hela natten och julafton levererade ett Gotland klätt vinterskrud. Visserligen så skulle de dryga fem centimetrarna blötsnö smälta bort ganska fort men till allas stora glädje så låg den hela julafton. Det blev lite som i dikten ”Tomten” av Viktor Rydberg:

”Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.”

Kölden var inte så hård och det var inte bara tomten som var vaken för när jag vaknade till så var det av Jamie. Visserligen så hade hon en tomteluva på sig men det var också allt! Jag fnissade till när jag fick syn på henne.

– Vad håller du på med? frågade jag.

– Endast tomten är vaken men det stämmer inte, fnissade hon.

Jamie drog av sig tomteluvan och lyfte på täcket. Min morgonerektion visade sig i all sin prakt och med ett skratt så drog jag ner Jamie till mig i sängen. Hon fnittrade till när vi tumlade runt så att jag kom att ligga halvt över henne. Jamies kropp var varm mot min och jag smekte henne försiktigt. Försiktigt böjde jag mig ner och strök med tungan över hennes bröstvårta. Reaktionen kom direkt! Jamie stönade till och pressade sig hårt mot mig.

Jamie flämtade uppskattande när jag kysste mig ner över hennes kropp och när jag gled ner med tungan mellan hennes kladdiga veck så sköt hon upp höften mot mig. När jag märkte att hon började att närma sig orgasm så la jag mig ner och drog upp henne över mig. Jamie suckade besviket när hon gränslade mig. Hon gned underlivet mot mig och lämnade ett blött spår efter sig på min mage.

Hon gned sig lite prövande mot lemmen och jag kunde känna hur mitt ollon gled mellan hennes blygdläppar. Jamie var sammanbiten när jag började att tränga in i henne. Hon tog över och sjönk ner över mig i en enda långsam rörelse och satt stilla med mig långt upp i sig. Nästan outhärdligt långsamt började Jamie att rida mig. Hon satt upprätt och jag smekte henne över magen och brösten medan hon hävde sig upp och ner.

Orgasmen kom oväntat och tyst. Jamie föll framåt över mig och hon krökte rygg och satte sig hårt på mig. Hon pulserade runt mig och jag höll henne om ryggen medan hon red genom sin extas. Tungt la hon sig ner på mitt bröst fortfarande med min lem i sig. Långsamt började jag att ta mig mot min egen utlösning. Jamie höll mig hårt om axlarna och jag kunde känna hur hon mötte mina rörelser. När jag kände hur jag tippade över krönet så fångade jag in henne i en kyss.

*

Framåt lunch rullade våra föräldrar in på uppfarten. Tjejerna sprang ut och välkomnade dem med kramar. Jamie och jag hade förberett en lättare lunch och vi slog oss ner runt köksbordet. Efter lunchen så började vi att så smått förbereda julmiddagen som traditionsenligt skulle intagas efter Kalle Anka. Som vanligt så var det mest de vuxna som var intresserade av Kalles jul.

– Jag måste gå och köpa en tidning, deklarerade Mike.

Julia och Wilma fnissade som små barn av Mikes kommentar. Mike hade så länge Julia funnits till agerat jultomte. Det var en tradition som jag tror Mike tog på större allvar än oss andra.

– Vi får hoppas att du inte missar jultomten bara, sa jag.

– Ingen fara, sa Mike.

Naturligtvis så ”missade” Mike jultomten. Med osedvanlig precision så knackade tomten på ytterdörren tio minuter efter att Mike lämnat för sitt tidningsinköp. Jag drog lite på smilbanden åt tomtens amerikanska brytning och konstaterade att tomten nog inte bodde vare sig i Sverige eller Finland utan snarare i Nordamerika. Det var en ganska trevlig tradition att hålla vid liv och jag tror att Mike uppskattade seden i Sverige att jultomten delar ut julklapparna. Mike lyckades återkomma precis tio minuter efter att tomten lämnat huset med tom säck.

– Morfar! Du missade tomten igen! sa Julia.

– Dålig timing i år igen, sa Mike och strålade.

Vi satt utspridda runt soffbordet och alla tittade på medan en av oss öppnade en julklapp. Allt för att inte missa några reaktioner eller julklapp. Dessutom var det enkelt att kunna tacka för julklappen man precis fått. Jamie och jag hade i princip köpt alla julklappar i Seoul och det blev nog ett litet annorlunda julfirande jämfört med vad vi var vana vid. Som vanligt så översköljdes tjejerna av klappar av sina mor- och farföräldrar. Skall jag vara helt ärlig så var nog Jamie och jag inte långt efter i något utslag av dåligt samvete för att vi varit borta så länge.

Fortsättning följer…

Delar i serien

<< Del 7: La Dolce VitaDel 9: Lyckan står den djärve bi >>

Ovan molnen är himlen alltid blå

• Del 1: S/S Nova
• Del 2: Ovan molnen är himlen alltid blå
• Del 3: Gotländsk kalksten och saltstänk
• Del 4: Att flyga är att leva
• Del 5: The Big five
• Del 6: En mogen man i sina bästa år
• Del 7: La Dolce Vita
• Del 8: Vår man i Seoul
• Del 9: Lyckan står den djärve bi
• Del 10: Williams Air
• Del 11: Stora förändringar
• Del 12: Den nya Kingen