Jag vaknade, lite osäker på var jag var. Ibland när man vaknar vet man ju redan innan man öppnar ögonen exakt var man är nånstans, men så var det inte nu. Min första känsla var att jag låg i mitt gamla flickrum, men ganska snart förstod jag att det var fel. Det var så skönt att ligga med ögonen stängda, men till sist tvingade jag upp ena ögonlocket för att se mig omkring.

Med en chock insåg jag att jag måste ligga på ett sjukhus eller någon liknande institution. Rummet var sterilt och opersonligt möblerat med apparater jag inte kände igen, larmknappar på väggarna och en TV satt på väggen, centrerad mellan min och den tomma sängen några meter vid sidan av min.

Jag försökte minnas vad som kunde ha hänt, men jag kom inte på någonting. Inte nog med att jag inte kunde komma ihåg vilken olycka, sjukdom eller annan orsak som hade fått mig att hamna här. Jag kunde knappt komma ihåg någonting. Jag mindes min mamma och pappa, min lillebror, var jag gått i skolan och gymnasiet. Men sen då? Visst var jag äldre än att jag nyligen tagit studenten? Men ändå hade jag ingen aning om vad jag sysslat med sen dess? Pluggade jag? Hade jag ett jobb? Någon examen? Hur mycket jag än försökte fick frågorna inget svar.

Jag kände efter i min kropp. Jag kände mig lite trött, men i övrigt helt okej. Jag kunde röra på tårna och fingrarna. Jag märkte inte av att jag var gipsad eller bandagerad någon särskild stans. Jag kände med händerna på min kropp under täcket. Inga plåster, bandage, sömmar eller andra tecken på skador eller operationer. Jag lyfte upp armarna och såg att jag hade märken i vecket efter någon sorts tejp eller plåster och en nål. Kanske hade jag haft dropp eller fått blod, men inget satt kvar nu. Jag kände med händerna händerna på huvudet och märkte att det satt två kablar fastklistrade på bakhuvudet. Någon sorts elektroder kanske? Vad är ens en elektrod? Jag fick en obehaglig bild av tortyr med elektricitet mot huvudet, men insåg att det nog snarare handlade om att mäta hjärnsignaler.

Plötsligt hörde jag dörren öppnas. Den låg utom synhåll för mig, men snart kom två personer in. En sjuksköterska och min mamma. De samtalade lugnt och lågt medan sjuksköterskan hissade upp min säng så att jag halvsatt.

“Känns allt bra?” frågade sjuksköterskan. Jag kände efter igen och nickade. “Så bra. Du ska få fylla i ett nytt test snart.”

Jag tittade knappt på sjuksköterskan utan mest på mamma. Hon såg ut som vanligt. Tror jag. Hon var helt lugn och verkade vara van vid att jag låg här. Det irriterade mig och jag ville fråga henne vad som pågick, men hon fortsatte att samtala med sköterskan med låg röst. Jag ville avbryta dem och kräva att få svar, men det kändes olämpligt. Jag försökte visa med min blick att jag ville att hon skulle stanna kvar så att jag kunde prata med henne själv.

“Jag kommer sen igen” sa mamma plötsligt, klappade mig på benet genom täcket och sen gick de bara.

Jag övervägde att ropa efter dem innan de stängde dörren igen, men vågade inte. Det kändes inte bra att jag inte mindes något om varför jag var här och jag ville inte oroa dem om de inte var oroade.

Bara någon minut senare kom det in en äldre läkare med en ipad. Han lämnade över den till mig som om jag visste exakt vad det var och satte sig på en stol. Jag var på väg att fråga honom vem han var och vad jag skulle göra, men när jag tittade på ipaden förstod jag det själv.

Det såg ut som ett IQ-test med symboler i olika former och färger och jag skulle svara vilken som var nästa symbol i serien. De första frågorna var lätta, men sen blev det svårare och jag var inte säker på att jag gjorde dem rätt. Sen kom vanliga mattetal och efter enkla meningar där jag skulle placera in det saknade ordet. Det kom geografifrågor om länder, flaggor och städer och sen kom bilder på personer. Jag skulle svara om jag kände dem eller inte. Min mamma kom först och henne kände jag igen. Sen kom en bild på en okänd person från en bilddatabank som jag uppenbarligen inte kände. Sen blev det svårare. Morfar kom upp, trots att han inte levt på flera år. Min lillebror kände jag också igen, även om han hade en frisyr på bilden som jag aldrig sett innan. Många ansikten kände jag inte igen alls, vissa snygga bilddatabanksfoton, vissa korniga gamla foton med dåligt ljus från gamla digitalkameror och allt däremellan.

“Det var den sista” sa jag när ipaden berättade att testet var slut.

Den äldre läkaren tog emot ipaden, nickade mot mig och gick ut. Utan att minnas varför visste jag att det var detta jag hatade mest av allt med sjukhus. Personalen bara kommer och går som de vill och säger aldrig något om vad som ska hända härnäst. Skulle jag ligga här själv nu i flera timmar eller skulle ytterligare någon komma in snart? Fick jag lov att gå ur sängen? Hur startade jag TVn? Varför berättade ingen något sånt för mig?!

Jag avvaktade lite för att se om fler personer skulle dyka upp snart medan jag funderade lite till över situationen. Hade jag slagit i huvudet på något sätt, så att de var oroliga för att jag inte kunde läsa, lösa matteproblem eller känna igen bilder på min egen familj? Jag hade nog inte alla rätt på testet, men jag tyckte nog att mina svar var fullt rimliga och ingen orsak till oro.

Jag sträckte på mig för att se om jag kunde hitta fjärrkontrollen till TVn, men precis då öppnades dörren igen. Någon kom in, utom synhåll för mig, och verkade låsa dörren efter sig. En läkare kom in och ställde sig framför sängen. Han var yngre än den förra. Han var söt och gav intryck av att ha en snygg vältränad kropp under läkarrocken. Jag kände mig lite generad och undrade hur jag såg ut egentligen. Mitt hår måste se hemskt ut, inte minst med tanke på elektroderna. Jag var bara en vanlig patient för honom, men jag ville ändå se hyfsat fin ut inför en så snygg och gullig doktor. Han var way out of my league-snygg, men förnuftet råder tyvärr inte över biologin och mina händer försökte därför förgäves att få lite ordning på mitt hår.

Läkaren log när han såg mig, men sen smalnade hans ögon och han såg granskande på mig ett tag. Jag undrande med stigande skräck vad hans uppgift var. Hade jag misslyckats så illa med ipadtestet? Eller skulle han testa något annat, kanske motorisk förmåga?

“Vi har inte presenterats för varandra, va?” frågade han. Han kom emot mig med utsträckt hand. “Andreas heter jag!”

Jag tog hans hand och tvekade.

“Ja, jag ser ju här, förstås!” sa han med ett tafatt leende och kikade ner på sin journal. “Ines! Det är ett fint namn!”

Jag rodnade och ville gömma mig under täcket. Så snygga killar borde inte få lov att ge chanslösa tjejer komplimanger sådär. Det kan få oss att hoppas förgäves. Ines Klavander, så hette jag och det visste jag ju nu när jag blivit påmind. Men det var läskigt att jag inte kom på det direkt. Friska människor vet ju vad de heter på studs. Vad var det för fel på mig egentligen? Hur som helst måste jag låtsas vara normal. Min biologi förbjöd mig att göra något så pinsamt som att erkänna att jag nog var lite konstig i huvudet inför en så snygg läkare.

“Så, Ines!” sa Andreas. “Vill du resa dig upp?”

Jag såg på honom i en sekund och undrade själv om det skulle gå. Jag kunde röra på mina tår, men fungerade mina ben och mitt balanssinne som det skulle? Jag försökte sätta mig rakt upp, men stoppades av elektroderna i huvudet.

“Oj, vänta!” utbrast Andreas. “Mitt fel. Jag blir alltid lite nervös inför patienter som ser så bra ut!”

Han kom fram och innan jag hunnit förstå vad han skulle göra hade han slitit loss elektrodklistermärkena från mitt huvud. En halv sekund senare kändes smärtan som fick mig att rycka till, men det var inte värre än så. Inte alls lika illa som hans fortsatta komplimanger. Var det bara ett sätt att vara schysst och ge mig självförtroende? Eller visste han om hur snygg han var och spelade på det för att få mig medgörlig inför testerna vi skulle göra? En trotsig del av mig ville inte att jag skulle ta åt mig av hans komplimanger. Biologin ville tro att han menade allvar med vartenda ord.

Andreas gav mig plats till att försöka igen. Jag satte mig upp och vek ner ett ben i taget för sängkanten. Det kändes helt okej att flytta på benen. En aning stelt, men inte värre än man kunde förvänta sig efter att ha legat stilla i många timmar. Jag stödde mig med händerna på sängkanten och provade. Jag visste ju inte alls vad jag skulle förvänta mig, men jag kände mig mycket lättad över att jag lyckades sega mig upp. Jag sträckte ut kroppen ordentligt och kände att jag hade balans och stabilitet.

Andreas såg mig så där granskande i ögonen igen och jag visste inte alls hur jag skulle reagera. Skulle jag le stolt över att klarat av att resa mig, eller skulle jag framstå som världens ynkligaste person om jag var stolt över en sån sak?

Andreas backade några steg och vinkade åt mig att komma mot honom. Jag försökte dölja min skenande nervositet medan jag försiktigt lyfte ena foten och flyttade fram den. Oj, det var svårt. Det gick, men det var inget långt steg och det kändes som att hela världen försvann under mig när jag lyfte foten. Jag svalde, flyttade tyngden till det främre benet och försökte ta ett steg till. Någon gång under tiden hade jag sträckt ut armarna rakt åt sidorna för att hjälpa med balansen.

Tre stapplande steg senare råkade jag titta upp i Andreas ansikte. Han log stort. Jag antog att detta innebar något slags framsteg? Stärkt av insikten tog jag några steg framåt till, snabbare och självsäkrare. Det sista steget var ett för mycket, men som tur var stod Andreas tillräckligt nära för att fånga upp mina armar och hjälpa mig återfå balansen innan jag föll till golvet. Jag rätade upp mig igen och försökte påminna mig om att det var min läkare som stod framför mig och inte vilken het och stark kille som helst. Man stöter inte på sin doktor. Men jäklar vad hans leende var sexigt. Mina bröstvårtor lät mig veta att jag inte hade något på mig under den fula sjukhusskjortan.

“Helt otroligt” kraxade han och först efter att han hade harklat sig var hans röst klar igen. “Jättebra jobbat! Orkar du en bit till?”

Ja, det orkade jag. Men det var mysigt att stå så här nära honom och känna hans starka händers grepp om mina underarmar där han höll kvar sedan han fångat upp mig. Jag njöt ett ögonblick till av det innan jag blundade, tog ett djupt andetag och nickade. Andreas släppte mina armar, och backade långsamt några steg snett bakåt. Det innebar att jag behövde svänga lite när jag gick, men jag koncentrerade mig hårt, fast besluten om att inte tappa balansen igen, svängde och gick.

På sista steget stapplade jag igen och jag föll rakt i Andreas famn. Han fångade mig med armarna runt min midja. Jag flämtade och försökte reflexmässigt backa ur hans famn, men han höll kvar greppet och jag lät honom hålla om mig. Biologin höll på att ta över mitt omdöme totalt, men en försiktig förnuftets röst frågade sig om det var en cynisk metod från sjukhuset att locka mig att gå med sjukhusets snyggaste läkare.

Andreas höll kvar ett grepp om mina höfter medan han backade ett halvt steg. Jag kunde stå själv, det litade jag på, men jag ville ändå inte att han skulle släppa mig med sina händer och jag vinglade lite extra för att han skulle hålla kvar några sekunder till. Men även när jag stått stadigt och stilla i flera sekunder höll han kvar greppet.

Jag mötte Andreas blick och han blinkade till, skakade på huvudet och vände sig bort. Jag undrade om jag skymtat en tår i hans öga? Jag försökte förstå vad som pågick. Jag hade inget minne av någon olycka eller sjukdom som hade fått mig att hamna här. Ändå verkade jag ha varit här länge. Hur långt tillbaka sträckte sig min minneslucka? Kunde det vara så att Andreas varit här fler gånger och övat mig på att gå, utan att jag mindes det.

Det var en obehaglig tanke. Tänk om jag varit med om något riktigt hemskt och varit mer eller mindre förlamad. Träningen för min kropp gick framåt, så pass väl att Andreas nu blev rörd av hur duktig jag blivit. Men utan att jag själv mindes träningen? Det skulle också förklara varför mamma var så oberörd av att se mig.

Andreas tog min hand och började leda mig tillbaka mot sängen. Vi gick i en lugn takt, som jag klarade av. Några gånger stapplade jag till, men det var inte värre än att jag kunde återfå balansen tack vare att Andreas höll mig i handen. Väl tillbaka vid sängen höll han kvar min hand. Jag tittade på honom och han verkade eftertänksam.

“Hur länge har jag varit här?” viskade jag och försökte göra mig beredd på svaret.

“Två månader.” viskade han tillbaka. “Och innan du kom hit…”

Han harklade sig igen och såg bort. Han svalde några gånger och mötte sen min blick igen.

“Du är så väldigt väldigt vacker.” sa han.

Jag tittade på honom. Oavsett vad för hemskt jag hade varit med om, så undrade jag om inte detta ändå hade något gott med sig, om det var så att den snygge läkaren började falla för mig? Andreas blinkade några gånger och kollade på sin klocka.

“Har du mycket att hinna med på detta passet?” frågade jag. Jag visste inte riktigt vad jag var ute efter eller vad jag hoppades på, men jag ville inte att han skulle gå.

“Nej, det är… Jag har inget annat än dig idag.” sa han.

Utan att jag visste hur hade våra kroppar och ansikten kommit väldigt nära varandra, men vi var båda plötsligt mycket väl medvetna om det. Ögonblicket senare kysste jag honom. Ett rus gick genom kroppen när han besvarade kyssen. Hans läppar kändes fantastiska mot mina, det var precis så här jag alltid drömt om att bli kysst, fast bättre.

Men plötsligt bröt han av kyssen. Han såg ner som om han skämdes. Det var förståeligt. Läkare borde nog inte kyssa sina patienter. Men min kropp ville inte att det skulle sluta nu. Jag tog hans händer, osäker på vad jag skulle göra, vad jag vågade göra.

Och då kände jag den. Som ett slag i ansiktet kändes det. Ringen på hans finger. Jag tror jag skrek, backade, ramlade. Andreas drog mig upp på fötter igen. Han hjälpte mig att vända mig så jag kunde luta mig bak mot sängen. Han såg skrämd ut.

“Förlåt Andreas, jag visste inte!” förklarade jag.

Jag tittade ner på ringen på hans finger och det var nog först då han förstod vad som hade hänt. Han lyfte handen och fingrade på ringen.

“Jaha, den…” suckade han. “Det är … lite komplicerat.”

“Jag visste inte” upprepade jag. “Jag vill inte lura dig att göra något du inte borde. Förlåt!”

Andreas tittade på ringen som om han övervägde något. För ett ögonblick trodde jag att han skulle dra av den.

“Det var inte du som började, det var jag” påminde jag honom. “Du har inte gjort något fel mot din fru.”

Andreas tittade på mig. Det såg ut som att han hade bestämt sig.

“Det är som sagt lite komplicerat.” sa han. “Men jag lovar. För bara denna gången är det okej. Som en del av din behandling. Det är okej för mig och det är okej för min fru.”

Jag försökte förstå vad han menade. Hur kunde det vara okej denna gången? Hade han verkligen kollat detta med sin fru? Och vad hade det med min behandling att göra. Jag kände mig lite tveksam, jag ville inte hjälpa någon att fuska med sitt äktenskap.

Långsamt men bestämt lirkade Andreas av ringen från fingret. Han lade den på hurtsen bredvid sängen och såg mig i ögonen. Jag drog några andetag, men det var som om jag hade glömt bort hur man andas normalt. Det gick lite för fort för mig och jag tvekade fortfarande. Hade svårt att hitta tillbaka till den lust jag nyss känt.

“Du måste säga till om du vill att jag slutar” förklarade Andreas sakligt. “Oavsett anledning, bara stoppa mig. Men det finns några saker kring din kropps funktioner som jag vill testa, så om de fungerar som de ska. Och om allt går väl kan det till och med hjälpa din återhämtning.”

Han var så allvarlig att jag de första ögonblicken trodde att han menade att vi skulle fortsätta öva på att gå, men sättet han tittade på mig stämde inte med det. Sen gick det upp för mig vad han menade för kroppsfunktioner. Vi såg på varandra länge nog för att jag skulle hinna lägga märke igen till hur otroligt snygg han var. Han hade hjälpt mig, brytt sig om mig. Nu hade han tagit av sig vigselringen, förklarat att det var okej och bad mig nu om tillgång till min kropp för denna enda gång. Biologin förstod det innan förnuftet. Jag ville. Åh, det blev tydligare för varje sekund hur mycket jag ville detta.

Jag svarade honom genom att kyssa honom igen. Att det fanns män som kunde kyssa så bra som han var otroligt. Jag ville trycka min kropp mot hans, men jag hade inte tillräckligt med stabilitet i benen, men som om han läst mina tankar omfamnade han mig och drog bort mig från sängen så att jag bara hängde där i hans famn, pressad mot hans kropp och kysst av hans magiska läppar medan han dansade runt med oss över golvet.

När vi dansat tillbaka till sängen satte han ner mig på sängkanten och jag lät honom lägga mig bakåt utan att våra läppar släppte varandra. Hans hand knäppte upp knapparna på sjukhusskjortan och smekte sen över min kropp, först över hela överkroppen men snart mest över magen ovanför trosorna och längs insidan av mina särade lår. Jag hade ingen aning om vad jag hade för trosor eller när jag duschat senast. Förmodligen visste Andreas det bättre än jag och om inte han tvekade, så skulle inte jag göra det heller.

Andreas började sticka in fingertopparna innanför trosorna och jag längtade mer och mer efter att han skulle sticka in hela handen och börja undersöka de där kroppsfunktionerna. Min bästa bedömning var att de fungerade alldeles utmärkt. Hans fingrar sökte sig längre och längre in under trosorna och snart följde fingrarna mitt skötes kanter innanför trosorna. Jag låg stilla och lugn även om hungern och och ivern i mig växte och ville att han skulle nå fram.

Till sist lät han fingertoppen nudda vid mitt kön. Jag hann rycka till, trots att han verkligen bara nuddade mig. Sen drog han upp handen ur trosorna och stoppade fingret i munnen. Jag förstod inte vad han gjorde, kanske ville han bara kolla om min snippa blev våt som den skulle. Några ögonblick var jag rädd att det verkligen var allt han hade tänkt göra och att han skulle lämna mig så här. Han gick mot fotändan av sängen och vände sig mot mig. Jag var beredd att böna och be honom att stanna och fortsätta, men innan jag hann göra det sträckte han sig fram mot mig och drog ner mina trosor. Det var de där tjocka vita sjukhustrosorna som ser mer ut som en blöja än som vanliga trosor och jag skämdes lite även om jag förstod att det inte störde eller förvånade honom i sammanhanget.

Han lät läkarrocken falla från hans breda axlar och kröp upp i sängen. Jag särade lite till på benen och började darra. Jag hade alltid drömt om att bli slickad av en man. Så vitt jag kunde minnas hade jag aldrig fått uppleva det och jag vågade knappt hoppas att det var det Andreas tänkte göra förrän han med ett leende dök ner mellan mina lår.

Om han var bra på att kyssas så var det inget emot hans förmågor i de nedre regionerna. Fjäderlätt smekte tungspetsen ner längs skåran, som om han öppnade den som ett blixtlås, och sen upp igen för att öppna den lite till. Varje gång han nuddade vid min klitoris ryckte mina magmuskler till och när hans tunga målade två varv runt min klitoris kunde jag inte hålla tillbaka ett gnyende stön längre. Jag skämdes lite för det, men om det var kroppsfunktioner han ville testa så var det väl bra att han fick höra att de fungerade. Jag vågade fortfarande inte stöna så högt, för risken att det skulle höras ut i korridoren, men gode gud vad skönt det var.

Det var som om han visste exakt hur han skulle värma upp och aktivera mig och exakt när han skulle växla upp till att låta tungan fladdra över min klitoris på ett sätt som fick min kropp att vrida sig i sängen. Jag flåsade allt snabbare och även om jag försökte göra det tyst kom det kvidande ljud från mig som nästan säkert måste höras ut. Mitt ena ben började skaka och jag kände att en otrolig orgasm var på väg.

Men precis då slutade han. Jag flåsade djupt och snabbt, säkert av upphetsning och ren andfåddhet, men också av frustration. Hade han bara haft kvar sin tunga i en tiondels sekund till så visste jag att jag hade kommit. Men nu var det som om jag hängde kvar på kanten i flera sekunder utan att veta om orgasmen skulle komma eller inte, innan den till sist drog sig tillbaka.

Jag kände plötsligt Andreas panna mot min och jag letade upp hans läppar. De smakade av en smak av mig själv som jag aldrig smakat själv förr, men jag brydde mig inte.

“Det verkar som att din kropp fungerar alldeles utmärkt” flämtade han och jag insåg hur andfådd även han var.

Var det så jobbigt att slicka en kvinna? Behövde han kanske hålla andan eller något medan han gjorde det? Hade han gjort den ansträngningen för mig? Jag tänkte på ringen på hurtsen bredvid mig och på den lyckliga kvinna som var hans fru. Den kvinnan måste vara den lyckligaste i världen, med tanke på hur snygg han var, hur bra han kysstes och hur bra han slickade.

“Du verkar vara redo för det slutgiltiga testet” viskade han.

Och ja, gode gud, det var jag. Mer redo än nånsin förr. Jag famlade med ena handen mot hans byxor, men han backade ur mitt grepp. Jag fick nöja mig med att se honom klä av sig, men det var inte fy skam. Hans överkropp var ännu sexigare än jag hade anat att den skulle vara. Varenda muskel var perfekt och när han log mot mig kunde jag inte förstå hur lycklig jag var som fick denna sortens behandling av honom om så bara för denna enda gången. Sen tog han av sig skorna, strumporna och byxorna. När han till sist stod i bara kalsonger framför mig gick han inom räckhåll för min hand igen. Jag tog tag i kalsongkanten, drog honom närmare mig och fumlade sen lite för att försöka få ner kalsongerna över hans stånd med bara en hand.

När det till sist var fritt visste jag inte vad jag skulle säga. Jag bara flämtade och tog tag om det. Det var verkligen stort. Både långt och tjockt och inte minst otroligt vackert. Han var själva urtypen av en flickas fåniga fantasier. En läkare med ett så snyggt leende, så snygg överkropp, så bra kyssare, så bra på att slicka, och dessutom en på gränsen till för stor snopp, det var ju den kombinationen man drömde om man visste att man aldrig skulle kunna träffa i verkligheten. Men nu stod han här.

Han tog tag i mina ben och drog fram mig till sängkanten. Hans enorma stånd svajade ovanför mitt sköte som bultade av längtan att penetreras. Jag var mer uppvärmd och sugen än nånsin förr, men var jag verkligen redo för en mandom av hans storlek?

“Säg till om det gör ont” sa han. “Jag ska vara försiktig.”

Jag undrade om jag borde säga att det kanske inte skulle gå, att han kanske var för stor. Jag hade aldrig varit med en man som var i närheten så stor förr. Men han såg säker och trygg ut och jag bestämde mig för att lita på honom och nickade. Långsamt började han trycka sig mot min mynning. Det kändes ett tag som att det helt enkelt inte skulle gå.

“Jag hoppas lite på att lite extra stimulans av dina nervbanor ska vara bra för deras återhämtning och återuppbyggnad.” förklarade han.

Sen började hans ollon sjunka in i mig. Det kändes som att mitt sköte pressade tillbaka mot honom, men ändå forcerade ollon inåt, millimeter för millimeter. Känslan var helt otrolig. Jag glömde helt bort att inte höras ut i korridoren för en stund. När hela ollonet var inne började han stöta mjukt in och ut, någon millimeter djupare för varje gång. Kanske var det för att tänja ut mig, kanske för att säkerställa att det var vått och uppsmort nog längs hela hans stake, men han verkade i alla fall veta vad han höll på med.

Min kropp fungerade minst lika bra som jag kunde hoppas. Njutningen var otrolig och ju mer han fyllde upp mig desto mer av honom ville jag ha. Och ju djupare han trängde, desto mer öppnade sig njutningen i nya dimensioner, som om varje djup i mig hade en ny nivå av tillfredsställelse som han öppnade upp en efter en.

Det kändes absurt när han stod där med hela sitt väldigt stånd i mig och såg på mig som han förväntade sig att jag skulle känna nån sorts smärta eller obehag, när det enda jag egentligen kände var den mest fullkomliga njutning nånsin. Och sen började han föra hela sitt stånds längd ut och in i mig och känslan blev bara bättre och bättre. Jag kunde inte ens känna att det stramade eller spände. Det var som jag var gjord för att knullas av denna snoppen, kyssas av hans läppar, slickas av hans tunga. Det enda som gjorde ont var att detta var enda gången jag skulle få njuta av honom. Jag försökte glömma den smärtan och använda den till att njuta desto mer istället, av denna enda gång med alla våta drömmars man.

Änsålänge hade han hållt ett väldigt lugnt tempo och när han väl började öka tempot blev jag tvungen att slå händerna över munnen för att försöka tysta mina rop medan jag njöt så mycket jag kunde av de sista underbara stötarna. Min erfarenhet sa mig nämligen att när mannen höjer tempot sådär, så är det snart slut. Fem, kanske tio stötar i den intensiteten, det är vad men man klarar av. Men inte Andreas. Andreas kom inte efter fel stötar och inte efter tio heller. Han kom inte efter femtio eller hundra stötar heller och efter två hundra stötar visste jag knappt var jag var längre.

Jag blev vagt varse om att Andreas hade lyft upp mig i sin famn medan han fortsatte att knulla mig. Han hjälpte mig att dämpa mina rop med sin egen mun och jag var i nån sorts sjunde himmel medan han bara fortsatte och fortsatte att knulla mig.

Till sist släppte han ner mig på sängen igen och drog sig ur mig. Jag pustade desperat efter andan medan min kropp hoppade och ryckte. Var detta den vanliga behandlingen hans fru brukade få när de hade det mysigt ihop? Vad är det för en kvinna som får uppleva all denna njutning och lycka så ofta hon orkar och vill? Jag själv hörde förmodligen till de lyckligaste kvinnorna i världen bara av att få uppleva detta en enda gång. Samtidigt undrade jag hur det skulle bli för mig sen, om jag nånsin skulle kunna ha det gott ihop med en man igen utan att jämföra med detta.

Plötsligt lyfte han upp mig igen, men denna gången med ryggen mot hans bröst. Han tvingade in sitt stånd i mig igen och jag hängde där hjälplöst och knullades av honom igen, men denna gången letade hans hand sig fram till min klitoris. Han rörde den och jag tjöt till. Han rörde den igen och jag tjöt och ryckte till igen. Sen höll han fingrarna stilla vid sidorna av min klitoris medan han knullade mig allt hårdare. Till sist började han gnugga min klitoris hårt och sekunden efter det svartnade det för mina ögon.

Jag vaknade, lite osäker på var jag var. Ibland när man vaknar vet man ju redan innan man öppnar ögonen exakt var man är nånstans, men så var det inte nu. Min första känsla var att jag låg hemma i vårt hus, men ganska snart förstod jag att det var fel. Jag smekte längs armarna som omfamnade mig där vi låg tätt ihop i den smala sängen, och fortsatte smeka över händerna och fingrarna. Där saknades något. Men plötsligt mindes jag och förstod var vi var. Jag stödde mig på ena armen och sträckte mig med den andra efter ringen som låg på hurtsen och trädde på den på min mans ringfinger.

Jag mindes nu. Jag mindes olyckan. Och jag mindes min man, vårt hem, vårt liv och drömmarna vi haft. Jag kunde till och med minnas känslan av hur han, som ju jobbade som läkare på sjukhuset, kommit till mig efter jobbet varje dag för att vaka bredvid mig, hur han hållit min hand medan jag var i koma.

Jag kunde inte riktigt minnas när jag vaknat efter olyckan, hur länge jag legat här eller hur tuff träningen varit, men jag förstod att min man varit här för mig hela tiden, varje dag, och vakat, övat och tränat. Han var världens bästa man och han hade kämpat så hårt för mig. Och nu var jag tillbaka, jag var mig själv igen. Det var över!

“Hej älskling!” viskade jag. “Jag har saknat dig!”

Andreas reagerade knappt. Förstod han inte? Jag var tillbaka!

“Jag minns nu!” sa jag. “Jag är mig själv igen!”

Han såg upp i mina ögon, men inte med den överraskning och glädje jag förväntat mig. Det var bara tyngd, sorg och utmattning i hans ögon. Han strök bort lite hår från mitt ansikte medan tårar vällde fram i hans ögon. Jag väntade med växande oro på vad han skulle säga. Han svalde några gånger och harklade sig.

“Jag vet” viskade han. “Det är inte första gången.”

“Vad menar du?” frågade jag medan magen knöt sig.

“Det händer ibland.” berättade han. “Men dagen efter är allt borta igen.”

Jag sjönk ner i sängen igen. Jag kunde se utmattningen i hans ögon. Men sen mindes jag hans glädje över hur bra jag kunde gå. Den måste ha varit äkta.

“Men det går väl framåt?” frågade jag. “Jag blir väl bättre? Jag gick ju flera meter!”

Han vickade tveksamt på huvudet.

“Det går framåt, du blir starkare och du lär dig gå.” bekräftade han. “När du är som starkast blir du dig själv en liten stund ibland. Men sen kommer bakslagen och allt börjar om igen.”

Jag såg hopplösheten i hans ögon. Hur länge hade detta pågått? Hur många bakslag hade han behövt genomlida. Veckor, månader, år? Vågade jag fråga? Nej, det måste finnas bättre sätt vi kunde använda denna tiden än att ägna oss åt oro och bekymmer. Vi kunde ju prata om hur det gick där hemma, se en film ihop eller kanske gå en runda om han kunde ordna en rullstol?

“Vad vill du göra nu?” frågade jag.

Han log och blinkade så att nya tårar klämdes fram mellan ögonlocken, men svarade ingenting. Jag fick en obehaglig känsla av att vi gjort detta många gånger. Så många gånger att han gett upp hoppet om att jag skulle bli bra igen. Oavsett vad vi hittade på var det första gången för mig, medan han hade gjort det … tiotals gånger? Hundratals?

“Hur länge till kommer du orka?” frågade jag.

Det tog några sekunder för honom att svara. Jag kunde förstå om han gav upp. Om jag inte mindes honom skulle jag ändå inte sakna honom. Det bästa för alla vore kanske om han lämnade mig med min skada och gick vidare till någon som kunde ge honom ett bättre liv? Ingen kunde klandra honom om han gjorde det. Han hade gjort tillräckligt för mig redan.

“Jag älskar ju dig” svarade han till sist, med en tung suck. “Och det kommer jag alltid göra.”

—-

Efterord:
Denna novell är inspirerad av ett klipp jag såg med en tjej som vaknade upp från att ha varit sövd. Hon var förvirrad och kände inte igen sin pojkvän och blev jättegenerad när den söta okända killen pussade henne.

Denna novellen går lite längre än det klippet. Men den slutar desto dystrare. Jag frestades att sluta novellen när tjejen viskar ”Jag har saknat dig” och allt därifrån blir glatt och lyckligt för äntligen minns hon och har därmed blivit frisk. Men jag lät slutet ta en liten annan vändning, för konstens skull.

Vad tycker ni? Borde jag valt det lyckliga slutet?