Förord:
Ett av sommarens längre projekt. Hoppas ni kommer gilla denna novell.

***

Jag låg vaken.
Kroppen var varm, kanske var det av ölen och drinken jag drack eller så var det från Lasses viskning när jag hade klivit ur bilen.
Jag låg i sängen och tankarna var alldeles för högljudda. Hans ord, ”Du är otroligt fin ikväll” ekade i huvudet. Smset var skickat.
Det gick inte att somna, fast jag var trött. Lakanen var varma mot huden. Hans blick hade ett hårt grepp om mig och det bubblade i hela kroppen.
Blickarna under kvällen, de små beröringarna som dröjt kvar i hemlighet. Så där tittar man inte på sina kollegor – inte om det inte finns något mer.
Jag hade nästan glömt av hur det kändes att få sån där uppmärksamhet.
Och sanningen?
Jag hade redan fallit. Redan första dagen.

Det hela hade börjat 3 månader tidigare. Närmare bestämt min första dag på kontoret på polisstationen norr om stan. Mitt i februarikylan hände det. Jag såg fram emot den nya administrationstjänsten, men som alltid inför en ny arbetsplats och nya kollegor kände jag klumpen i magen när jag klev in i receptionen.

”Ett ögonblick!” hade kvinnan bakom disken sagt med ett glatt leende och ringt dit min kommande chef Mollberg. Det var en man med pondus och ett ordentligt handslag. Säkert 30 år i branschen och mycket erfarenhet från olika åtaganden inom organisationen.

Vi gick rundvandring. För varje nytt ansikte jag artigt presenterades för, desto mer välkommen kände jag mig. Det verkade vara ett riktigt tight gäng med mycket humor. Nu gällde det att hitta min plats i det hela. Däremot var det speciellt en uniformerad man som utmärkte sig. Han stod med kaffekoppen i handen och iakttog oss en stund innan han kom fram.

”Tjena, Lasse.” sa han och räckte fram handen. Hans grepp var fast, blicken höll aningen för länge.
”Hej, Freja.” svarade jag och försökte låta lugn, medan pulsen steg direkt.

Jag förstod inte vad hände. Hans lena röst, med en släng av dialekt från de sydligare delarna av Sverige. Ofrivilligt kammade jag nervöst en hårslinga bakom örat och harklade mig. De där ögonen var farliga fastna i. Genomträngande. Allvarliga… och alldeles för mycket.

Första dagen gick fort. Intrycken var många och jag gjorde mitt bästa för att minnas namn, rutiner och lösenord. Jag hade fått mitt skrivbord, inne på ett kontor tillsammans med Helena, den andra administratören. Vi hade genomgång av schemat för introduktionsveckorna, skapade inloggningsrättigheter i systemen och passerkort. Helena var otroligt välkomnande och snäll, hon hade full förståelse och visste mycket väl hur det var att vara ny här.
”Det kommer vara mycket nu i början. Och jag jobbar bara 50%.” sa hon och nämnde sin sjukskrivning.
Det här bådade inte gott, tänkte jag oroligt – men höll masken. Jag var ju anställd för att jag var rätt person på rätt plats. Mitt CV talade för sig själv.

Vid halv fem började folk röra sig mot omklädningsrummen. Någon slängde en kommentar i förbifarten som kändes som ett internskämt. Någon annan skrattade högt. Jag plockade ihop mina saker och tryckte ner anteckningarna i väskan.
Precis innan jag rundade hörnet bort mot receptionen kastade jag en sista blick in i lunchrummet. Lasse satt kvar, bakåtlutad på en stol med armarna i kors, tittades mot fönstret. Han vred på huvudet precis när jag passerade – följde mig med blicken utan att säga något. Jag log osäkert, nickade kort och gick ut. Känslan hängde kvar långt efter jag lämnat stationen.

När jag sen låg i soffan hemma, trött och full av tankar, vände jag passerkortet mellan fingrarna.
Mitt namn och anställningsnummer, Freja Visby AD4110.
Och ovanför det – den ståtliga loggan i guld och blått, med kronan och skölden. Jag hade fått en plats här nu.

Kollegorna jobbade skift, jag hade mina fasta kontorstider som civilanställd. Varje vecka var det som om ett nytt gäng klev innanför portarna under min schematid och jag hade alltid extra koll på bemanningen på anslagstavlan. Inte för att jag behövde, bara för att se när Lasse hade dagpass och förhoppningsvis få en skymt av honom. De var ofta bara inne kort för att lämna underlag, ta en kaffe eller lämna något till receptionen. Men tanken att han när som helst kunde kliva in gjorde mig pirrig.

Efter några veckor började jag hitta min plats. Jag lärde mig rutinerna, de sociala koderna och systemen. Helena som fortfarande var sjukskriven på halvtid, gav över mer ansvar till mig för varje dag som gick. Hon var tacksam och tillmötesgående och jag trivdes i hennes sällskap – men det var i tystnaden efter att hon gått hem som jag verkligen kunde fokusera.

Det kändes bra. Jag var ny, men inte osäker. För varje uppgift jag löste själv, steg självförtroendet. Det var också då jag fick mer kontakt med de uniformerade kollegorna – när de bad om hjälp med rapportering, systemproblem eller allmän admin. Och ibland var det Lasse som dök upp, med en bunt handskrivna papper som han önskade återkoppling på. Han tog sig alltid tid. Det var som om vi båda outtalat gillade varandras sällskap, utan att säga något. Däremot gjorde han mig nervöst pirrig emellanåt. Det låg något i hur han såg på mig, med sitt lugn, sin djupa blick och fokus.

Det var en onsdagseftermiddag på kontoret när jag satt superfokuserad och hade tusen saker på hjärnan. Senaste ärendet skulle uppdatera referenser, fixa utökad adminåtkomst samt ringa ett samtal till enhetschefen för avstämning… Fan, jag hade ju ett paket att hämta ut efter jobbet också!
Med detta i tankarna, gick jag med raska steg ut i korridorer mot kopiatorn intill lunchrummet.
”Freja Visby!” hörde jag någon ropa när jag hastigt gick förbi. ”Du både låter och rör dig som ett stridsfartyg.”

Höga skratt bröt ut.

”Ja för fan. Bepansrad med systembehörigheter för att sänka hela kontoret!” Holmgren fyllde i med skrattet i halsen och de andra hakade på och hittade på fler passande kommentarer.

Jag började fnissa och kikade fram i dörröppningen med ena ögonbrynet höjt. Blicken svepte över rummet, och de tittade roat tillbaka. Deras skratt smittade av sig, och mitt dåliga försök till att spela hård gav med sig. Skrattet bubblade fram och jag ursäktade mig lite generat. Det kändes bra att de såg mig, även om jag var civilanställd så kom jag in i deras gäng väldigt bra.

”Du ska ta det som en komplimang.” Blicken fastnade på Lasse som satt med armarna i kors, men med ett litet flin på läpparna. Jag nickade mot honom, men vågade inte hålla kvar blicken för längre.
”Visby, kom och fika. Du jobbar för mycket.”

Jag tvekade ett ögonblick, men att få lite tid med kollegorna var ändå behövligt. Lasse drog ut stolen intill som om det var det mest självklara i världen, men ändå med en nonchalant blick. Det var första gången jag satt nära honom. När jag slog mig ner, rörde våra armar nästan vid varandra. Han sa inget om det, och jag flyttade mig inte heller. De andra fortsatte skämta och konversationen flöt på, men jag hörde bara halvt vad de sa. Lasses lår var bara några centimeter från mitt. Jag satt med händerna i knäet och försökte verka oberörd.

Veckorna gick. Jag vet inte om jag var den enda som tolkade saker helt fel, eller om det faktiskt fanns något där – i blickarna – hur Lasse ibland stod kvar lite längre vid mitt skrivbord. Ibland hoppades jag så innerligt att det betydde något, men jag kanske bara förblindade mig själv? Men det var svårt att ignorera hur min puls alltid steg när han kom in i rummet, hur hans röst sa min namn…eller ja efternamn. Här kallades jag Visby, inget annat. Men jag var livrädd för att våga ta ett steg längre. Om jag hade feltolkat allt så skulle det vara en förödande känsla om han bara såg mig bara som en kollega – inget annat. Säkrast var att spela obrydd, men ändå visa mig på något sätt. Spela säkert helt enkelt.

Så kom fredagen. Helena var heltidssjukskriven för några veckor framåt. Jag hade fått steppa upp ordentligt för att inte tappa fart, allt låg plötsligt på mitt skrivbord. Chefen påminde mig flera gånger om att inte stressa, prioritera det viktiga. Mitt i allt detta hade vi fått ett nytt system att förhålla oss till. Jag hade turen att få några dagars introduktion och kunde navigera ganska bra i den nya härvan av frågetecken som hela tiden dök upp.

Några hade blivit beordrade in under helgen för att stötta upp i en större utredning. Lasse, Holmberg och Johan skulle vara på plats. Jag önskade dem trevlig helg, och de skrattade åt mig när jag vinkade hejdå vid 16-tiden.

Under kvällen slumrade jag i soffan. Netflix rullande i bakgrunden med någon serie jag helt tappat handlingen i, men bakgrundsljudet höll mig sällskap. Det vibrerade till i jobbtelefonen. Ibland kunde Mollberg skicka bilagor, schemaändringar eller allmän info på dygnets alla möjliga tider, men just det här kändes som jag borde kolla på. Jag masade upp, hämtade telefonen och såg namnet. Det sög till i magen.
Lasse:
”Behöver hjälp i helgen. Du råkar inte vara den snabba, smarta typen som kan rycka in med kort varsel?”

Jag stod blickstilla ett ögonblick och bara stirrade på meddelandet. Det var ett arbets-sms – i teorin. Jag svarade innan jag hann tveka.

Jag:
”Jo, det råkar jag faktiskt vara. Vad behöver du hjälp med?”

Svaret kom snabbt. Lasse:
”Vi har en hög med oregistrerade papper för utredningen som inte intrigerats i nya systemet. Tänkte att om nån kan reda ut det… så är det du Visby.”

Jag kunde inte låta bli att le. Det kändes inte bara arbetsrelaterat. Efter några minuter kom ett till:

Lasse:
”Kollade med Mollberg. Du är godkänd. 08.30, om du orkar.”

Om jag orkade… Hade det varit någon annan än Lasse som frågat, hade jag antagligen dragit en vit lögn om att jag var upptagen. Jag hade aldrig jobbat helgpass på stationen innan, ingen aning om hur deras upplägg var, men om jag skötte systemet så fick de lösa resten.

***

Morgonen därpå vaknade jag före klockan. För ovanlighetens skull studsade jag upp. Tror mest det berodde på att jag skulle in till jobbet just en lördag. Inga krav, bara vara extrahjälp åt Lasse. Jag tog på mina favoritjeans – ljusa med låga fickor som gav baken en fast fin form. För att känna mig lite helgsnygg så valde jag dessutom en vit istoppad blus och ett halsband till. Inte för mycket, ändå lite piffig inför dagen.

Jag blippade kortet och slog in pinkoden vid personalingången. Låset klickade till jag vek av genom korridoren mot vår enhet. När jag rundade hörnet stod Lasse och Holmberg vid anslagstavlan. Jag hann rätta till blusen och ta ett djupt andetag innan jag tryckte upp glasdörren. Båda vände sig mot mig när jag öppnade.

”Ser man på, Visby!” flinade Holmberg. ”Helgen blev inte så lång, va?”

Båda skrattade lågt. Jag drog på munnen och skakade på huvudet medan jag närmade mig.
”Jag vet. Men jag kan inte låta er härja i fritt i nya systemet.”

Båda flinade.
”Vi är tacksamma.” sa Lasse samtidigt som blicken svepte över mig – från den uppknäppta skinnjackan ner till de spetsiga ballerinaskorna, och upp igen. Jag försökte se oberörd ut, det gick som en blixt genom mig, som om han rörde mig med ögonen.

Vi bytte några ord, innan jag fortsatte jag förbi mot kontoret. Just när jag passerade honom la han handen lätt mot min rygg.
”Vi kommer bort sen.”

Beröringen var näst intill obefintlig, men den värmde i hela kroppen. Jag blev nästan lite yr.

Någon visslade muntert i korridoren. Johan stannade till i dörröppningen till mitt kontor med kaffekoppen i högsta hugg och berättade om vilka som hade yttre tjänst, sen försvann han ut. Det var ovanligt tyst på avdelningen, lysrören i taket knäppte emellanåt, ventilationen susade och resten fylldes av mina egna tankar.
Jag kollade hur illa ställt det var med alla ärenden och utredningen som Lasse nämnde under gårdagen. Det fanns en hel del att ta tag i.

Jag satt försjunken i arbetet när det knackade på den redan öppna dörren. Jag vände mig om.
”Har du tid?” Lasse stod med en laptop i händerna.
”Alltid!” log jag och rullade stolen åt sidan och flyttade min väska från skrivbordet för att ge honom plats.

Han ställde ner laptopen, vände sen tvärt och gick ut i korridoren utan ett ord. Jag sneglade efter honom tills han försvann runt hörnet. Skulle han bara… gå?
Det var så ovanligt att se honom i civila kläder. Han bar en vit t-shirt och mörka jeans i all sin enkelhet men på något vis så räckte det mer än väl. Kläderna satt precis som det skulle över hans slanka, men vältränade kropp. De hade ju schemalagd träning i tjänsten, och han såg onekligen ut att utnyttja varje minut av den.

Jag såg min egen spegelbild i glasrutan ut mot korridoren och vände snabbt bort blicken. Jag kunde ju inte sitta där helt öppet och sukta efter honom på det här sättet. Jag drog fingrarna genom håret och försökte andas ut. Det var löjligt hur kroppen reagerade på hans närvaro.

Lasse kom tillbaka in, jag låtsades läsa något på skärmen när han räckte fram en kopp till mig.
”Svart te och en sockerbit… eller hur?” sa han med låg röst.

Jag sken överraskat upp och tog emot koppen.
”Åh, tack! Hur visste du det?”
”Man måste ha koll på sina kollegor.” svarade han flinande bakom sin egna kaffekopp och rullade fram en kontorsstol till skrivbordet.

Jag log tillbaka. Kanske blev kinderna lite varma också. Han hade alltså sett hur jag brukade blanda mitt te? Den lilla detaljen gjorde mig mer upprymd än jag vågade erkänna. Jag tittade snabbt på honom medan jag försiktigt blåste på det rykande svartvinbärsteet.

Det kortsnaggade bruna håret, den skarpa käklinjens form och den distinkta rynkan mellan ögonbrynen som ofta syntes när han satt försjunken i sina egna tankar var bara få av de drag som jag gillade. Men bakom de mörkblå ögonen gömde sig något.

”Dricker du inte kaffe, Visby?” Lasse väckte mig ut tankarna.
”Nej. Jag har aldrig lärt mig dricka det.” svarade jag skeptiskt och rynkade på näsan.

Han fnös till, höjde ögonbrynen och räckte över sin kopp.
”Testa igen då.”

Jag skakade lätt på huvudet men tog emot hans kopp. För en sekund snuddade våra fingrar vid varandra. Lasse rörde inte en min, bara tittade lugnt på mig.
Jag tittade ner i koppen. Doften var det verkligen ingen fel på. Men smaken. Jag visste redan hur illa det skulle vara – men det var hans kopp. Så jag tog en liten, försiktig sipp.

Smaken var precis som jag mindes – besk, syrlig och bara… vidrig. Men jag svalde ändå.
Jag rös till och grimaserade med hela ansiktet, vred bort huvudet en aning.

Lasse skrattade till – lågt men länge.
”Okej, jag ska inte plåga dig mer.” sa han retsamt och tog tillbaka koppen från mina händer.

Fingrarna snuddade varandra igen. Den här gången dröjde hans kvar en halv sekund längre. Jag höjde blicken, mötte hans. Leendet var fortfarande där, men det var något i ögonen som förändrades. Övervägde han något? Mitt i det lilla ögonblicket klev Holmgren in. Han höjde på ögonbrynen och såg rakt på oss.

”IT-support deluxe, alltså?” flinade han stort.
”Jag försöker bara lära Visby att dricka kaffe.” svarade Lasse och satte sig till rätta i stolen.

Holmgren skrattade, stannade i dörröppningen, vände blicken mot mig.
”Visby är för mycket kvinna för dig, Lasse… Eller hur?”

Han lät meningen hänga i luften som en öppen fråga och tittade roat på mig. Jag höjde ett ögonbryn, försökte hålla minen, även om mitt inre skrek av genans.

”Det beror väl på vad du menar med för mycket?” kontrade jag lugnt och lutade mig tillbaka i stolen. Lasse bet ihop käkarna och för en millisekund flackade blicken mot mig, typ som om han inte väntat sig svaret men gillade det. Ett nästan omärkbart flin svepte förbi innan han vände sig mot datorn igen utan ett ord.

Holmgren skrattade.
”Precis det där. Du säger bara hälften och resten kommer som en käftsmäll.”

Lasse flinade men sa inget, han ställde ner koppen intill datorn och öppnade skärmen.
Jag flinade mot Holmberg, skakade på huvudet och rullade till min dator. Blicken fokuserad mot skärmen, men jag kunde ändå känna den genomträngande stämningen som skapats. Men det var nästan lättare att hantera dem när de var fler i rummet – då kunde man kamouflera sig lite bättre.

Hjärtat slog snabbare och jag var rädd att Holmgren kanske misstänkte något på riktigt. Det var ju bara oskyldiga blickar, han hade inga bevis på någonting. Han satte sig vid Helenas skrivbord mitt emot och öppnade sin laptop. Jag visste att Lasse behövde hjälp med något, men nu var det som om jag inte plötsligt inte vågade fråga vad det handlade om. Lugnet la sig efter några minuter.

”Visby, hade du tid och kolla på portalen?”
”Ja självklart” svarade jag direkt och rullade närmare igen.

För att se skärmen ordentligt lutade jag armbågen mot ena armstödet. Våra armar slog lätt vid varandra – hans bara hud mot min tunna blus – och jag reste mig genast lite för att skapa distans mellan oss. Inte för att jag ville, utan för att Holmgren satt så nära och kunde ana något.

Jag bad honom logga in i nya portalen. Vi bläddrade mellan alla flikar, visade hur han enklast länkade ihop ärenden med gamla systemet och skapa genvägar. Han nickade och ställde frågor och lyssnade fokuserat. Det här var verkligen första gången vi hade ett riktigt samtal mellan fyra ögon som faktiskt kändes genuint utan oro för att andra skulle missta oss för något. Bara vara oss själva.

När jag rullade tillbaka till min dator, var Holmgren snabb på att kommentera.
”Det är tur vi har dig här, Visby. Vetifan om vi hade klarat oss utan dig.”

Jag log mot honom och ryckte lätt på axlarna. Sen satt vi alla tre där i tystnad under hela förmiddagen och knappade frenetiskt på tangentborden. I ögonvrån såg jag hur Lasse satt djupt koncentrerad. Handen vilade över munnen, rynkorna i pannan var djupa och han suckade då och då.

Innan lunchen försvann både han och Holmgren ut med helgskiftet och jag blev kvar ensam. De behövde stötta upp under dagen. Åter igen blev det knäpptyst i korridorerna, samlingsrummen ekade tomma. Det var nästan lite olustigt att vara där helt ensam. Någonstans långt bort öppnades och stängdes dörrar, som ekande svagt genom byggnaden. Men med musik i öronen och min improviserade lunchlåda i magen från gårdagen så kom jag in i ett bra arbetsmode. Jag jobbade undan en hel del och låg bra i fas. Men tankarna gled ändå iväg ibland. Hur det gick för dem där ute. Hur det gick för Lasse?
Tänkte han också på alla små detaljer? Märkte han ens av dem – som jag gjorde?
Hans blick. Fingrarna som dröjde kvar lite för länge. Åh, vad greppade jag efter egentligen?!

När klockan passerade 16 hördes en hel armé av steg i trapphuset. Hela enheten var på väg tillbaka. Det skrattades och pratades högt ute i korridoren. Ljudet av kängor mot den knarrande plastmattan kom närmare. Plötsligt kändes byggnaden levande igen. Holmgren stack in huvudet genom dörren till mitt kontor.
”Visby, vad säger du? Ska vi runda av dagen med en AW?”

Bakom honom dök Johan upp och nickade instämmande.
”Avsluta nu och häng på!”

Jag drog ur hörlurarna och vred lite på mig i stolen.
”Mmm…” jag tvekade först men det var en chans att träffas utanför jobbet.
”Kom igen nu. Du kan inte vara så präktig hela tiden.”

Holmgren flinade och blinkade mot mig. Hans kommentar gav mig tunghäfta och jag fick inte fram orden. Jag visste inte en som det var ett skämt eller en pik? Och precis då, som på beställning – passerade Lasse utanför och saktade in när han hörde vårt samtal. Han stack in huvudet.
”Du följer väl med, Visby?” sa han kort och försvann lika snabbt.

Jag skrattade till och nickade mot dem. Lättövertalad. Ställde mig upp och samlade ihop mina anteckning och den tomma lunchlådan.

Jag svepte på mig skinnjackan i korridoren och drog fingrarna genom håret för att ge det lite volym. I ögonvrån stod både Holmgren och Johan och tittade.
”Redo?” frågade jag och tittade på dem.
”Ja, vi väntar på slöfockarna också.” flinade Johan och la armarna i kors.

Lasse kom ut från omklädningsrummen iförd en tunn svart jacka över den vita t-shirten. Solglasögonen hängde redo i bröstfickan. Magnus kom kort därefter.
Vi gick ut genom personalingången och lämnade stationen. Det var i slutet av maj, eftermiddagssolen sken starkt men luften var sval, man kunde nästan tro att det var sommar. 15 minuter senare var vi nere vid hamnen.

Vi närmade oss krogen Magnus hade tipsat om. Det var ett ombyggt gammalt magasin precis intill hamninloppet. Lokalen var stor, med högt i tak och stora fönster som såg ut att ha suttit där sen 40-talet. Tegelfasaden hade målats svart och rostiga rör löpte längs väggarna. Sorlet från den fullsatta terrassen gav ett intryck av att stället var populärt.
Ovanför ingången satt en metallskylt med texten BRÄNNVERKET i stora versaler.

Jag log för mig själv. Vitsigt namn med tanke på att Magnus precis hade berättat att de bryggde sin egen öl här. Vi klev innanför entrédörren. Magnus gick först med bestämda kliv mot baren och vi andra hängde på. Han vinkade till bartendern.

Jag imponerades av atmosfären och inte minst inredningen. Gedigna träbord med bänkar stod uppradade i olika höjd. Väggarna här inne var klädda i bränt trä och svart plåt. Gamla ventilationsrör löpte i taket och ägarna hade tagit tillvara på kabeltrummor som användes som bord i loungen.

Bakom baren stod stora kopparkärl och slangar som verkade vara i bruk för öltillverkningen. Överallt hängde stora glödlampor i juterep som verkligen gav stället ett intressant intryck. Manligt. Sexigt. Mysigt.

Bartender slängde upp handduken på axeln och pekade längst ner i lokalen och vi hängde på honom dit. Två avskilda bord stod undanskymda men ändå gav en viss insyn i lokalen. Magnus bytte några ord med bartendern, medan vi andra satte oss. Lasse satte sig längst in tillsammans med Johan, jag hamnade i mitten med Holmgren till höger om mig. Innan bartendern försvann, höll Magnus upp fem fingrar och nickade.
Han lutade sig över bordet innan han gick mot baren.

”Detta har blivit vårt lilla stammisställe. Jag är gammal lumpenpolare ägaren. Han fixar alltid bord åt oss.”

Jag log mot honom och kunde inte sluta imponeras av hur självklar han var i sin roll – det sociala navet i gruppen. Alltid glad och munter. Jobbade ofta oregelbundna tider och kunde dyka upp när som på stationen.

Det dröjde inte lång tid innan Magnus kom tillbaka med två glas i handen. Tätt bakom hade en annan kollega anslutit med glas i famnen.
”Jag hörde att det var AW på gång grabbar!” sa han högt och hela sällskapet vände sig med stora leenden.

Mannen tittade överraskat på mig och la ursäktande till ”och tjejer, förlåt!” för att rädda upp sig själv. Han presenterade sig – Jonas, från utredningsenheten. De ställde ner de iskalla glasen på bordet och delade ut dem. Jag inspekterade den skummande kronan och tog en försiktig klunk. Jonas kollade på mig, öppnade en Cola Zero och harklade sig.

”Vad säger din pojkvän om att du är ute och super med kollegorna då?”

Resten av bordet stannade upp för en millisekund och fäste blickarna på mig. Jag gav ifrån mig ett överrumplat skratt och tittade på honom.
”Jag har ingen pojkvän.”
”Inte än.” muttrade Holmgren och tog snabbt en klunk av sin öl. Jag vet inte om det var meningen att jag skulle höra eller inte, men jag ignorerade vad han just hade sagt.

”Nej, men alltså… nej.” Jag ryckte på axlarna, pulsen steg men försökte behålla lugnet.
”Så du är singel?” sa Johan nyfiket.
”Är det olagligt, eller?” skrattade jag och jag kände hur kinderna blev aningen varma.

De skrattade åt situationen, drog anekdoter från förr när de var singlar allihopa i början av deras karriärer. Johan och Magnus var båda gifta och hade barn i förskoleåldern. Jonas hade ingen ring på fingret, men han nämnde något om sina ungar så jag antog att han hade en sambo där hemma åtminstone.
Jonas släppte mig inte riktigt med blicken. Det var som om han ville få reda på mer.

”Men alltså…” sa han och drog ut på orden. ”Hur gammal är du egentligen?”

Jag skrattade till och höjde på ögonbrynen.
”Hur gammal tror du att jag är egentligen?”

Fniss från resten av kollegorna spred sig innan spekulationerna gick varma. Jag höll masken.

”Tjugosex?” gissade Johan.
”Nä, hon har för bra koll för det,” sa Holmgren och tittade på mig som om han försökte röja min stålsatta min. ”Jag säger… tjugoåtta.”
”Trettio blank då? sa Jonas direkt efter.

Jag svepte blicken över bordet.
”Någon mer som vill betta?” flinade jag och höjde ögonbrynet.

Blicken landade på Lasse, som satt tillbakalutad mot stolsryggen med armarna i kors. Han flinade tillbaka och skakade på huvudet.
Det var nästan lockande att inte berätta, utan ge dem ett vagt svar istället.
”Jag är… trettiofyra.”

Jonas såg förvånad ut.
”Trettiofyra? Du ser yngre ut.”
”Vill du ha ett diarienummer efter det här förhöret, eller?”

Han höjde händerna i en låtsasdefensiv gest. Johan hostade till med öl i munnen.
”Jävlar, Visby! Påhälsning från internutredningen direkt!”

Gruppen brast ut i skratt. Lasse skrattade han också. Jag skymtade något mer i hans blick nu. Han gillade när jag var vass. Och jag visste det.
”Vid mina snart 46 år har man lärt sig två saker: Att man slipper låtsas vara ung – och att man fortfarande kan få ungdomarna att svettas.”

Magnus intill klappade honom lätt på axeln och flinade.
”Ja, du menar väl mest på kvinnofronten, va? Där har du stenkoll, Lasse.”

Lasse fnös till. Jag iakttog honom när han vred på sig. Johan skrattade och lade till:
”Exakt. Vid vår ålder jobbar man smart, inte hårt.”

Alla runt bordet skrattade och Lasse ryckte på axlarna med ett självsäkert leende.
”Det kallas erfarenhet – och lite charm.”

Kvällen fortsatte. När glasen var nästintill tomma erbjöd jag mig att beställa en ny runda och samtidigt få resa mig upp från stolen ett tag.
”Det är ordning med dig, du!” skrattade Holmgren och såg något imponerad ut. ”Överraska oss med några andra sorter”

Jag flinade mot honom.

Framme vid baren beställde jag bartenderns rekommendationer från det egna bryggeriet till kollegorna. Själv önskade jag en riktig rosa tjejdrink, bad om både sugrör och glitterdekoration – om de hade. I ögonvrån smet Lasse bort mot toaletterna.
Herregud va snygg han är! tänkte jag såg mig om i lokalen för att inte fastna i tankarna.
Jag tog upp jobbtelefonen och kollade mailkorgen. Jag var mitt uppe i en PDF när jag blev avbruten.
”Du jobbar väl inte på din fritid, Visby?”

Jag vände mig om. Lasse hade tagit sig fram till baren och tryckte sig intill mig. Det började bli trångt, folk stod packade runt oss, men han satte handen bestämt mot bardisken. Armen nuddade min rygg lätt.

”Nej då, kollade bara om vi fått respons på det vi skickade in idag.” svarade jag och stoppade ner telefonen i fickan igen.
”Du är så jäkla plikttrogen.” log han. ”Men du är skarp, jag gillar det.”

Hans komplimang värmde, jag log tillbaka och höll kvar blicken i hans en aning längre än nödvändigt. Utmanande, men mjukt. Hans mörkblå ögon gick att drunkna i.

Bartendern ställde fram min beställning: fem glas med olika ölsorter från deras bryggeri – och min rosa drink med ett långt sugrör och glittrigt paraply som satt som ett trofé mitt i glaset. Lasse brast ut i ett lågt skratt.

”Vafan är det där, Visby?”
”Sött och rosa! Vad mer behöver man?” Jag lyfte glaset och höll det mellan oss. ”Smaka?”

Han såg först på mig, sen på drinken med en road min. Så lutade han sig fram, la sin hand under min armbåge och han höll ett fast grepp medan han tog en sipp genom sugröret. Jag kände hur varje finger sjönk ner i huden så där sensuellt bestämt. Jag svalde hårt.
Han rynkade på pannan, nickade eftertänksamt.
”Inte vad jag förväntade mig.”

Jag tog en sipp direkt efter från sugröret där hans läppar precis nuddat. När smakerna nådde mig, nickade jag nöjt.
”Smakar bättre än ditt kaffe du bjöd på i morse.” Jag och dolde mitt skratt bakom handryggen.
”Det var ett ärligt försök.” svarade han lugnt.

Vi såg på varandra igen, små flin bredde ut sig.
”Här, välj först,” sa jag, och nickade mot brickan med ölen. ”Vad vill du ha?”

Han lutade sig in över, hans axel nuddade min.
”Hmm… den där ser farlig ut,” sa han och pekade på en mörkare ale. ”Passar mitt rykte, va?”

Jag sneglade på honom.
”Vad är ditt rykte, egentligen?”

Han tog upp glaset långsamt.
”Att jag är charmig. Kompetent. En aning farlig.”
”Farlig? För vem då?” Jag lät frågan hänga kvar i luften.

Han höjde glaset mot mig.
”För dig, kanske.”

Jag höjde ett ögonbryn, skakade långsamt på huvudet.
”Du kan inte skrämma mig.” svarade jag.

När jag sagt orden kunde jag höra pulsen ända upp i tinningarna. Det var som om jag utmanade honom, samtidigt kunde jag inte hålla tillbaka mitt pillemariska leende utan vände mig mot bardisken och lyfte brickan. Farlig… Kanske var det just det jag ville att han skulle vara.

Lasse följde efter tätt bakom med sitt glas i handen. Jag kände hans närvaro och blick i ryggen hela vägen till bordet. Det fanns ju en anledning till jag hade mina favoritjeans på mig. De satt som en smäck.

Jag ställde ner brickan framför kollegorna och dem titta nyfiket på vad som bjöds.
”Den rosa drinken är till dig, Holmgren. Överraskningen du bad om.”

Jag försökte låta neutral medan skrattet bubblade i magen. Resten av bordet brast ut i skratt.
”Visby är skoningslös.” sa Lasse och flinade.

Holmgren skakade på huvudet och tittade skeptiskt på mig, och var motvilligt på väg att sträcka sig efter glitterdrinken. Innan han hann protestera, ställde jag ner ett av glasen med öl framför honom istället. Han nickade tyst, men den sammanbitna minen avslöjade att han kände sig besegrad – och alla såg det. Jonas slängde en brutal kommentar och vi skrattade.

Jag kände mig uppskattad i det här sällskapet. Att kunna släppa på den myndiga fasaden en aning och låta den privata Freja få ta plats.

Just när jag slog mig ner, reste sig Magnus mittemot för att ta en servett – och när han satte sig igen, hade han bytt plats ett steg åt sidan. Lasse hamnade då rakt mitt emot mig istället. Hans blick. Farlig? Knappast, men den gjorde definitivt något med mig.
När han satte sig, stötte våra knän i varandra under bordet. Ingen av oss flyttade sig. Vi bara såg på varandra, höll kvar blicken. Jag kände värmen från honom – inte bara fysiskt, utan som en våg av värme som spred sig i hela kroppen. Jag satte mig till rätta, vickade lite på höfterna som om jag försökte hitta en bekväm vinkel – men i samma rörelse lät jag foten glida lätt mot hans ankel. Bara ett litet vågat steg till.

Jag sneglade upp mot honom och mötte blicken en sekund, sen vände jag mig mot Johan som just var mitt uppe i en historia från en kall natt ute i yttre tjänst. Jag log men lyssnade knappt för min kropp förberedde sig för något annat. Lasse satt kvar, och han verkade inte ha några planer på att flytta sin fot.

Kvällen passerade. Vi hade tagit en avslutande runda med nya ölsorter. Kinderna värmde av både skratt och drycken. Holmgren berättade något om någon en skidresa. Jag försökte hänga med, lyssna noga, men hela mitt fokus låg hela tiden någon annanstans – på det fasta trycket från Lasses knäskål mot min.
Ibland rörde jag hans fot, bara sådär försiktigt lätt som lämnade kvar en förförande känsla. Han visste exakt vad jag gjorde. Ingen runt bordet märkte något. Och det var nästan det som gjorde det så förbannat förbjudet hett.

De sista ölglasen ställdes undan. Några gäspade stort, jag var en av dem. Med en tyst överenskommelse hade vi rundat av kvällen. Magnus tackade för sig en stund innan.
”Frugan väntar utanför. Tack för ikväll. Vi ses på stationen!”

Jag hade ont i kinderna av allt skratt kvällen hade bjudit på.
”Jag kör om någon ska ha skjuts?” Jonas höll upp bilnyckeln och både Johan och Lasse nickade.
”Freja?”
”Jag…tänkte beställa taxi eller ta bussen.” hann jag säga innan jag blev avbruten.
”Här tar vi hand om varandra. Var bor du?”
”I centrum.”

En stund senare hade jag klämt mig in i baksätet på hans svarta kombi. En barnstol tog upp ena sätet och lämnade knappt något utrymme. Jag lyckades ändå spänna fast mig och tryckte ner jackan i knäet. Lasse gled in och stängde dörren bakom sig.
Tätt ihop. Hans ben låg mot mitt.
Vi sa inget. Jag kände hur hans lår tryckte mot mitt, värmen strålade genom jeansen, pirret som gick genom kroppen. Jag lät min arm vila mot hans.

Jonas körde in i stan. Johan sa något om att de borde göra det här oftare. Jag log. Försökte svara. Men det enda jag kände var Lasses närvaro alldeles intill mig.
Jonas kastade en blick i backspegeln. Han frågade lågmält vad vi andra ska göra under morgondagen och menade på att helgen blev väldigt kort efter dagens inhopp på stationen.
Lasse suckade dramatiskt.
”Jag måste ta hand om gräsmattan. Skäms ju över tomten.”

Vi andra skrattade till.
”Bakfull och klippa gräs. Nej tack.” harklade sig Johan.
”Vissa av oss har karaktär.”

Jag sneglade mot honom. Sättet han sa det på, ironiskt men ändå låg det kanske en sanning i det. Bilen saktade in vid torget. Jonas bromsade vid en busshållplats. Jag böjde mig fram en aning mellan framsätena och tackade för skjutsen och att jag fick följa med dem. När jag sen föll tillbaka mot ryggstödet hörde jag Lasses kommentar. Och det fanns en viss dubbel bemärkelse i hans ord.
”Du valde rätt kväll att följa med, Visby.”

Sen öppnade han dörren och klev ut. Jag såg hur han lutade sig mot dörren i väntan på att jag skulle kravla mig fram till dörren. När jag rest mig ur bilen och kommit upp på benen ut i den svala kvällsluften, stod han där och tittade på mig.
”Du är otroligt fin ikväll.” sa han lågt, som en hemlig viskning mellan oss.

Orden träffade rakt i hjärtat. Inga skämt, ingen sarkasm. Bara rakt och ärligt. Jag log mot honom, pulsen dunkade. Egentligen ville jag bara kasta mig i hans armar och kyssa honom hårt, uppleva mer än bara ett lår och knän mot mig.

”Tack!” viskade jag och handen hamnade på hans överarm.
Fingrarna smekte långsamt utanpå jackan som en tyst bekräftelse. I min värld – en subtil inbjudan till något mer. Jag lät handen falla ner direkt längs hans arm, tvekade ett ögonblick – sen drog jag mig undan och klev upp på trottoaren. Hoppas innerligt inte att Jonas och Johan såg vad som hände där.
Lasse drog igen dörren och de körde iväg. Genom rutan såg jag hur han la armen mot fönstret och vinkade lätt med fingrarna – med ett hemlighetsfullt leende på läpparna.

Jag låg i sängen och tankarna var alldeles för högljudda. Hans ord spelades upp om och om igen i mig. Jag höll tummen över skärmen. Skulle jag våga skicka eller skulle jag framstå som alldeles för desperat?

Klockan var 23:28 när tummen råkade snudda vid sänd-knappen.
”Lycka till med gräsklippandet imorgon. Hoppas du har mer karaktär än bakfylla 🙂 ”

Jag stirrade på meddelandet. Pulsen dunkade i tinningarna. Jag lade ner mobilen på bröstet och blundade. Ett fånigt leende spred sig. Skulle han ens reagera? Det vågade jag inte ens tänka på.

10:12, sms från Lasse:
”Vad har du för söndagsplaner, Visby?”
Tillsammans med en bild på hans svettiga panna och en skymt av gräsklipparen i bakgrunden.

Jag fnissade. Äntligen kom ett svar och jag lutade mig tillbaka i soffan. Jag satt fortfarande i morgonrocken och mina rosa fluffiga tofflor med slitna kanter. Ett par ganska fula tofflor som jag fick i inflyttningspresent av mina tjejkompisar. De hade mer historia än estetiskt värde. Jag knäppte en bild på min tekopp i handen i knät, mina bara ben syntes i bakgrunden tillsammans med tofflorna på.

10:14, Freja:
”Uppe tidigt ser jag 🙂 Inga planer mer än frukost och ta mig ur morgonrocken så småningom.”

10:15, Lasse:
”Visby…försöker du distrahera mig?”

10:17, Freja:
”Beror på hur lättdistraherad du är, konstapeln…?”

Jag flinade stort och kände hur fnittret bubblade inom mig. Ett par sekunder efter skickade jag en bild till på min tatuering – ett par svarta handbojor med tunna linjer som jag tog snett uppifrån som inte avslöjade var den satt. Jag lutade mig tillbaka mot ryggstödet. Om han inte var distraherad innan, så lär han vara det nu.

10:21, Lasse:
”Visby… det där är faktiskt tjänstefel. Möjligt brott mot förordningen om polisutrustning i orätta händer.”

10:22, Lasse:
”Du vet, jag är skyldig att utföra visitation vid misstanke om otillåtet innehav. Grundlig.”

Shit, det pirrade i hela kroppen när jag läste meddelandena. Det var som om jag kunde höra hans bestämda röst genom skärmen. Jag bet mig i läppen. Det fanns ingen återvändo nu. Nu var det på riktigt.

10:24, Freja:
”Om jag vägrar samarbeta då? Vad händer om jag gör motstånd…?”

10:25, Lasse:
”Det återstår att se. Men motstånd gör det bara roligare för mig – du vet att jag alltid har kontroll…”

Min kropp var alldeles varm och den reagerade starkt på vad vi skrev till varandra. Det pulserade ordentligt.

10:27, Freja:
”Tror du verkligen att du kan kontrollera mig, Lasse?”

Meddelandet var skickat. Jag stirrade på skärmen. Han hade inte öppnat det.
Jag väntade. Minuterna gick.

Jag tog en dusch för att stilla mitt inre rus, men de sexiga orden ”Du vet att jag alltid har kontroll…”. Fantasierna löpte amok i duschen.

När jag kom tillbaka hade han inte svarat. Kanske var det just det. Hans sätt att behålla övertaget. Han visste vad han gjorde. Och nu… nu kunde jag inte sluta tänka på honom.
Under. Hela. Jävla. Söndagen.

Måndagmorgon,
Kaffedoften spred sig i konferensrummet. Vi hade blivit inkallade till en stor avstämning direkt på morgonen vid skiftbytet. Till och med vi civilanställda skulle vara med. Något stort var på gång.

Jag satt tillsammans med mina civilkollegor Yngve och Malin. Vi pratade lågmält om veckans planering, blicken flackade mellan poliserna som stegade in i salen.
Jag sneglade över axeln, kunde inte se att Lasse befanns sig i rummet. Han brukade ju alltid vara i tid. Just när jag vände mig om högg det till i bröstet. Han dök upp in dörröppningen. Blicken var fokuserad och med sin sammanbitna min sökte han av rummet. Han hade bytt till sommaruniformen. Uppkavlade ärmar och nypolerade kängor. Polisemblemet satt ståtligt på överarmarna och axelklaffarna med kronan och det två glänsande guldbanden under. Bältet kring midjan satt tungt av utrustning. Innan han satte sig, möttes våra blickar hastigt. När han sjönk ner i stolen längst fram bredvid Magnus, skymtade jag fickan med handfängsel mot hans höft.

Min kropp svarade direkt. Hjärtat slog hårt, jag blev genast torr i munnen. Jag drog in ett ljudlöst andetag och försökte inte tappa fattningen. Mollberg harklade sig och stängde dörren och inledde mötet.
”Vi drar igång direkt. Som ni alla vet är läget känsligt.”

Jag höll blicken framåt. Försökte lyssna men tankarna bara flöt iväg igen. Bakom alla uniformer och skjortkragar skymtade jag Lasses nacke. Hans blotta närvaro gjorde mig varm i hela kroppen.
Telefonen vibrerade i mitt knä. Jag svalde och kastade en snabb blick ner.

09:12, Lasse:
”Du borde verkligen inte visat mig den där tatueringen, Visby. Jag försöker fokusera här, men det går åt helvete.”

Jag knep ihop låren instinktivt. Jag kunde inte hålla emot flinet som spred sig. Jag bet ihop käkarna. Han verkade också vara i obalans efter helgens hemligheter. Jag ville svara. Fingrarna längtade efter skärmen, men jag vågade inte när kollegorna satt så nära.
Mötet drog ut på tiden. Mollberg avlöste Holmgren och det mesta gick över huvudet på mig. Det handlade om rutiner, sekretess och en ny arbetsfördelning under veckan. Jag antecknade lite för syns skull.

När mötet äntligen var slut, reste sig alla samtidigt. Stolar skrapade mot golvet, kaffemuggar plockades upp och mumlande röster lämnade rummet. Jag följde folkmassan med blicken, och såg hur Holmgren och Lasse rörde sig raskt mot dörren. Lasse kastade en snabb blick över axeln. Inte lång, men tillräcklig.

Jag höll andan nästan hela vägen till mitt kontor. Stängde dörren bakom mig och sjönk ner i stolen.

Sms till Lasse:
”Jag vet inte vad som sas på mötet. Lika ofokuserad…”

Jag tittade på skärmen. Hjärtat slog hårt. Jag fortsatte att skriva. Skickade utan att ens reflektera. Känslorna tog över. ”Jag längtar efter mer än bara sms.”

Det tog två minuter. Sen kom smset från Lasse:
”Och jag ser fram emot att få göra en fullständig visitation… när tillfälle ges. Du har ingen aning om vad du har satt igång.”

Resten av måndagen segade sig fram. Vi sågs inte mer. Jag höll mig mest på mitt kontor, försökte jobba undan allt nytt inkommit sen helgen. Det pirrade i kroppen, men jag höll mig. Jag skickade inget. Ville inte verka för på. Ville se om han hörde av sig.

När jag kom hem satte jag mobilen i laddaren och försökte distrahera mig. Kvällsmat, en selfie i spegeln, lite städning – men inget hjälpte. Jag gick och lade mig tidigt, även om jag visste att jag inte skulle kunna somna.

21:47, sms från Lasse:
”Var redo imorgon, Visby. Jag kommer vara på stationen.”

Tisdag förmiddag,
Jag satt på helspänn hela morgonen. Även om jag hade ett bra arbetstempo sneglade jag hela tiden på klockan. 08:10, 08:12, 09:10, 10:17… Sista smset från Lasse låg som ett filter över allt jag gjorde – en tyst påminnelse om att dagen skulle bjuda på något alldeles extra. Bara tanken fick kroppen att reagera utan större ansträngning.
En kopp te stod intill mig, fortfarande alldeles för varm att dricka, när det plingade till i telefonen.

11:11. Sms från Lasse:
”Visby, utrustningsförrådet. Om 10 minuter.”

Inget mer. Det lät som en order. Lasses order. Shit, vad hade jag gett mig in på!
Direkt kom jag på att jag hade ett inventeringsbegäran liggande i Att-göra-högen. Om någon skulle undra varför jag försvann en stund, skulle det vara mitt alibi. Jag reste mig med dokumentet i handen och gick ut i korridoren.

Förrådet låg en våning ner, i den delen av huset som mest användes som lager och arkiv. Det var sällan folk där nere. Kanske en och annan som skulle hämta något. Perfekt för att försvinna en stund utan att väcka uppmärksamhet.

Halvvägs ner för korridoren såg jag Lasse komma från andra hållet. Det högg till i bröstet, jag visste att det skulle hända något alldeles jättesnart. Pulsen ökade och andetagen blev ytligare för varje steg vi kom närmare varandra. Jag mötte hans blick för ett ögonblick, den intensiva blicken fick mig att generat titta ner i golvet.

Vid förrådsdörren kastade jag en snabb blick över axeln – ingen följde efter. Puh! Det kändes så förbjudet det som höll på att hända. Jag svalde hårt. Låset klickade när jag höll kortet mot läsaren och jag ryckte upp dörren. Lasses bestämda steg kom närmare och jag höll upp dörren med foten precis när han nådde fram. Han tog tag i dörrkarmen och gled snabbt in bakom mig.

Lysrören blinkade till i taket innan de tändes med ett svagt klickande. Dörren slog igen hårt bakom oss. Jag hann inte vända mig om. Hans händer omfamnade mig runt midjan och han pressade sig mot mig. Åh, som jag hade längtat! Fingrarna borrade sig ner i tyget på blusen, det var som om hans värme spred sig i hela mig på en millisekund. Hjärtat slog hårt och jag andades ut för att inte tappa kontrollen helt.

”Visby…” Han viskade mitt namn i örat. ”Du anar inte hur mycket jag tänkt på dig.”

Åh, hur han sa mitt namn med den lena bestämda rösten. Håret i nacken reste sig av välbehag. Han skulle bara veta hur jag känt den senaste tiden. I all vaken tid var han i tankarna, nonstop.

Lasse tryckte mig långsamt framåt. Bestämt styrde han mig längre in i förrådet med korta kliv tillsammans. Vi rundade en av de sista hyllorna, bort från dörren, där höll han kvar mig ett stadigt grepp. Jag lutade bak huvudet mot hans bröst och rörde vid hans underarmar som syntes under den uppvikta mörkblå uniformsskjortan. Jag svalde hårt, bara tanken på att vi höll oss gömda i förrådet på arbetstid gjorde det hela så förbjudet.

Händerna vandrade vidare. De rörde sig långsamt utforskande över magen…upp längs sidan…över revbenen… och stannade precis under bhn. Hans tumme rörde sig intill bygeln, lagom retsamt. Bröstvårtorna styvnade och jag drog ett djupt andetag och njöt av hans händer mot min kropp.

”Hur var det nu Visby? Du har olovlig utrustning på dig…”

Orden kittlade i örat.
”Vad ska du göra åt det…konstapeln?” Jag sneglade över axeln medan magen knöt sig av spänning.

Lasse svarade inte direkt. Istället tog han tag i mina handleder och la dem bakom ryggen, sen pressade han upp mig mot hyllan med hela sin kroppsvikt. Jag gav ifrån mig ett litet stön för att visa att jag gillade det han gjorde och putade med rumpan mot honom för att retas. Han tryckte tillbaka, höll mig på plats men lät mig gnida långsamt mot hans uniformsbyxor. Hans reaktion var direkt märkbar, andning blev tyngre jag kunde känna hur hård han var mot mig.

Han tog ett halv steg bak samtidigt som han höll kvar mina handleder i ett stadigt grepp. Sedan förde han upp dem framför mig, mot hyllan jag stod lutad mot.
”Händerna här, så jag kan se dem.”

Det var något med sättet han sa det på. En befallning. Den där bestämda myndiga rösten som jag antog han använde när han kommenderade folk ute i tjänst. Den där polisiära sidan som jag alltid hade fantiserat om att få uppleva… och nu stod han faktiskt här – på riktigt – på jobbet… i utrustningsförrådet. En svindlande känsla.

”Vad händer om jag gör motstånd då?” frågade jag lågt. Jag kände hur jag darrade på rösten, men ändå något i mig ville utmana honom.

Lasses händer kramade hårdare runt mina handleder, bara som en markering om att han hade kontrollen.

”Du vet vad vi gör med dem som inte lyssnar… Det vågar du inte.” svarade han kort.

Kanske levde han sig in lika mycket i stunden som mig.
Händerna släppte taget om handlederna och smekte längst armarna upp till axlarna. Ena handen stannade vid nacken. Fingrarna masserade långsamt musklerna, jag slöt ögonen och kände hur jag slappnade av för en litet ögonblick. Han drog lite i kragen, som om han diskret letade efter tatueringen. Jag lät han hållas.
Andra handen letade sig vidare upp i hårfästet och jag väcktes ur mitt drömliknande tillstånd när fingrarna fattade tag i håret och förde mitt huvud försiktigt bakåt. Han kom nära, kinden nuddade vid min. Värmen från hans andetag kittlade lätt när näsan smekte över huden upp till örat. Jag njöt hur förbjudet förföriskt det hela var, så mycket att jag till och med glömde av var vi befann oss.

Lasse fortsatte, långsamt och metodiskt vandrade händerna ner längst för ryggraden. Jag ryste av välbehag när fingrarna gled över varje kota, trots att det fortfarande bara var utanpå den blusen. Fingrarna gled ut mot höften, sedan ner längs lårens utsida. Han tog sin tid, sakta ner hela vägen ner mot knät. Känslan att sväva mellan det auktoritära och det omsorgsfulla var så medryckande. När han rörde händerna upp igen smekte han hela insidan av låren…hela vägen upp utan att ens tveka. Händerna landade mjukt i ljumskarna där han retsamt kände sig fram. Jag hann knappt andas innan hans händer gled mot byxknappen och knäppte upp den med ett enkelt snäpp.

Händerna nådde sen rumpan, han böjde sig fram och pussade mig mjukt i nacken. Värmen från andetagen fick huden att knottra sig.
”Du vet att du är farligt vacker, va?” viskade han med ett isande andetag.

Mitt hjärta slog hårt. Tankarna snurrade.
”Sära på benen, Visby.”

Den dova viskningen var ny befallning. Utan att tveka lydde jag och flyttade jag isär benen en aning. Lasses förde sitt knä mellan mina ben och pressade dem ännu längre isär, som att han tydligt ville visa sitt övertag där bakom mig. Gylfen gled ner några centimeter när jag rörde mig.

Jag fnissade lite, det bara slank ur mig. Lasse fnös till.
”Tycker du det här är roligt?”

Den auktoritära tonen han hade gjorde verkligen något med mig. Lasse lutade sig närmare igen.
”Du vet, jag kommer hitta tatueringen.” fortsatte han och kammade bak mitt hår bakom örat.
”Du kommer aldrig hitta den…” svarade jag med en viss kaxighet. Jag ville utmana honom, se hur långt han vågade ta det.

Allt gick så snabbt. Jag hann inte förstå hur det hände – plötsligt stod jag med ryggen mot hyllan och Lasse alldeles intill mig. Han spände blicken i mig, lika mycket som jag älskade att drunkna i de mörkblå ögonen var jag livrädd för dem. Jag flackade med blicken, hjärtat slog hårt i bröstkorgen.

Lasses höll kvar blicken, medan hans händer fångade upp mina igen och lyfte dem ovanför oss mot hyllplanet. Fingrarna flätades samman och jag kramade om dem hårt. Han sparkade lätt mot mina fötter så benen gled isär igen och lutade sig in mot mig.

”Titta på mig.”

Jag bet mig i läppen, och lydde hans ord. Allt var så intimt nu. Men jag flackade ändå med blicken mellan hans ögon och läppar. Jag ville kyssa honom, förlora mig i stunden och leva ut det jag hade fantiserat om. Var det verkligen sant, stod han verkligen där framför mig – min sexiga kollega Lasse, i sin praktfulla polisuniform och med mig i sitt grepp?!

Lasse frigående en hand. Han höll nu båda mina händer i en hand. Den andra letade sig ner mot min kind. Han kammade fingrarna genom håret och förde huvudet åt sidan så halsen låg helt blottad framför honom. Jag svalde hårt, han skulle snart upptäcka att det där är en utav mina absoluta känsligaste ställen. Han böjde sig ner, skäggstubben nuddade lätt vid käken när läpparna vidrörde halsen. Jag höll andan.

Jag kände hur han försiktigt sög sig fast mot min hud…en gång… en gång till…ännu en gång… Knäna gav nästan vika. Det var så intensivt, jag kunde inte stå still längre. Kroppen slog emot hyllan och ryggen tryckte sig bakåt samtidigt som jag gick upp på tå.
Handen som hållit om mig, rörde sig nu ner mot troskanten. Medan kyssarna brände längs halsen, lät han fingertopparna leta sig ner och in under. Jag stod så bredbent att jag var helt öppen för honom. Han skulle kunna tränga in i mig precis när han ville nu. Det pulserade i mig.

Fingrarna smekte över venusberget. Herregud Lasse! Jag tittade ner mot hans hand, han var så nära mitt heligaste nu. Lätt lekte fingrarna lååångtsamt mot blygdläpparna, som om han ville dra ut på det ytterligare. Hela tiden rörde han sig på gränsen.

Jag blundade, tänk om någon skulle rycka upp dörren just i den här sekunden. Jag bad till gudarna att det absolut inte fick hända.

Det måste varit kombinationen av hans grepp om mig, värmen från honom, kyssarna på halsen och den stundande överväldigande känslan jag upplevde som fick mig att tappa all kontroll. Till sist kände jag hur ett finger trängde in i mig. Kontrollerat, bestämt och helt utan förvarning.

Det gick inte hålla emot, jag spände hela kroppen och ett högt skälvande ljud slank ur mig. Jag ryckte till av min egen reaktion. Det gick inte att hejda sig, det bara kom så hastigt oväntat!

Lasse stannade upp för en sekund, antagligen lika överraskad som jag själv blev av min reaktion. Men han höll kvar fingret, nästan för att plåga mig med vetskapen om att han hade kontrollen. Sen kände jag hur hans dova skratt vibrerade genom min kropp. Han hyschade mig. Händerna ovanför huvudet kramade han om en sista gång för att visa sin maktposition. När han sen lösgjorde dem, föll jag med armarna om honom. Han fångade upp mig och lät andra handen stödja bakom min rygg och drog mig tätt intill sig, som om han ville stilla den känslostormen han själv hade skapat.

”Visby…” började han. ”Så där är en av dina svagheter…” Han lät road, och jag fick inte fram några ord utan hummade bara och nickade instämmande mot hans bröst. Ljudet från mitt blöta inre hördes när han rörde fingret.
”Du…” fortsatte han. ”Planera inget på fredag.”

Orden var varken en fråga eller ett förslag. Det var Lasses egna beslut och han visste redan vad mitt svar. Mina armar kramade honom hårdare medan fingret lekte i mig.
Vi stod kvar en liten stund, som om ingen av oss riktigt ville bryta stunden. Lasse drog långsamt ur långfingret och höll upp det med ett belåtet uttryck framför mig. Det glänste i ljuset av mina inre safter. Jag log generat men vågade ändå ta hans hand, styrde fingret mot hans läppar. Nu var det hans tur att få ett smakprov, på riktigt. Han gjorde inget motstånd, utan lät mig bestämma. När hans läppar slöt sig om fingertoppen, sög han långsamt och såg mig djupt i ögonen. Jag kände hur benen nästan gav vika. Han drog ur fingret med en utmanande blick.

Jag kände mig helt vimmelkantig, och han tog ett par steg bort.
”Du driver mig till vansinne, Freja…” pustade han och torkade av fingret på byxorna och rättade till uniformen.

Mitt hjärta hoppade till. Han sa mitt namn. Inte Visby. Inte den professionella fasaden – utan från bara honom. Verkligheten gjorde sig plötsligt påmind. Hur länge hade vi varit borta? Tänk om någon hörde oss. Tänk om någon öppnar dörren. Tänk om någon redan vet?!

Snabbt knäppte jag igen byxknappen och satte blusen till rätta. Vi sa inget mer till varandra, våra leenden och blickar talade ett tydligt språk istället. Tillsammans smög vi sen ut från förrådet som två förbrytare som taktiskt lämnade brottsplatsen. Jag åt ena hållet medan Lasse obemärkt försvann åt andra.

Jag tog hissen upp en våning. Min egen spegelbild avslöjade mig, kinderna var fortfarande rosiga och ögonen glansiga. Jag fnissade och fick bita mig i läppen för att inte brista ut i skratt.

Inne på avdelningen verkade det vara som vanligt. Jag gick snabbt förbi kollegorna. På skrivbordet stod min tekopp med tepåsen kvar i. Antagligen iskall och alldeles för besk. Iskallt beteende från två anställda dessutom. Herregud.

Fredag,
Dagarna efter det heta mötet med Lasse i förrådet så hade det varit lugnt. Vi hade inte hörts på ett par dagar. Jag ville egentligen bara smsa honom och skriva hur mycket jag längtade efter honom, men jag hade is i magen. Det hela kändes ändå som ett tyst förspel.
När jag klev in på stationen var stämningen som vilken fredag som helst – någon hade köpt vetelängder till eftermiddagsfikat, utredarna gick genom sina case och personalen i allmänhet var i fredagsstämning.

Vid lunch, precis när jag lämnat fikarummet, harklade sig någon bakom mig i korridoren. Det räckte för att jag skulle vända mig om. Det gick inte hålla emot ett leende när han kom närmare. Precis när han passerade snuddade han vid min hand och viskade:
”Jag hämtar dig efter jobbet.”

I samma ögonblick dök Holmgren och Magnus upp. De mötte honom med en hälsning, nickade snabbt mot mig och försvann ut genom dörren tillsammans med honom.

Fredagskväll,
Håret var fönat, kroppen var len och jag hade sprutat på min favoritparfym. De svarta höga jeansen satt perfekt över höfterna och smet åt midjan över min timglasformade kropp. Den vita skjortan var istoppad och jag lät en extra knapp vara öppen. Det lämnade mer åt fantasin och det röda matchande setet jag hade under lyste igenom lite grann.

Sms från Lasse, 18:22:
”Kommer om 10. Hoppas du är redo för kvällen Visby.”

Jag fnissade medan pirret i magen spred sig i hela kroppen. Han var på väg! Snabbt rotade jag fram ett par snygga klackskor i garderoben. Väskan var packad med det mest nödvändiga, och skinnjackan kompletterade verkligen hela looken.

Jag stod på entrétrappan och väntade på honom. Solen lyste i ansiktet, vårvädret var verkligen här för att stanna. Några minuter senare dök en svart kombi upp och stannade till vid trottoarkanten. Jag hann inte fram innan Lasse klev ur bilen.
Han såg på mig med sin sammanbitna blick, som om han inte lämnat sin tjänstepersonlighet på stationen. Han var klädd i svarta jeans och sin tunna jacka. Men när jag sken upp mot honom mjuknade hans blick och ett leende letade sig fram.

”Du är farligt snygg idag,” sa han lågt och synade mig från topp till tå. Ögonen fastnade där skjortan avslöjade min urringning.

Jag log lite kaxigt tillbaka medan jag närmade mig.
”Du har inte sett något än.”

Han flinade stort och nickade mot passagerarsidan.
”Hoppa in, Visby.”

Resan hem till honom tog knappt femton minuter. Jobbet nämndes bara i förbifarten – resten av tiden bestod av små pikar och retsamma kommentarer som egentligen hade en helt annan underton.

”Så… den där tatueringen,” började han med blicken kvar på vägen. ”Jag kommer hitta den ikväll.”

Jag höjde på ögonbrynet, lutade mig lite mot honom.
”Och varför är du så säker på det?”
”Du är på väg hem till mig, och där gäller mina regler.”

Jag fnissade till, kunde inte hålla tillbaka ett hastigt pirrigt skratt. Lasse fortsatte lugnt.
”Du kan protestera hur mycket du vill, men du är redan under min kontroll,” Han sneglade snabbt mot mig med ett litet leende. ”Och du är definitivt inte i något förhandlingsläge.”

Jag skakade på huvudet, bet mig i läppen för att dölja hur hårt hans ord träffade.
”Så du tror att du har övertaget, alltså?”
”Mmm… Frågan är bara hur länge du tänker hålla emot innan du ger efter.”

Jag harklade mig tyst och satte mig till rätta i sätet, blicken framåt, men kunde inte hindra den bitande värmen som spred sig i ansiktet. Hans självsäkerhet gjorde mig alldeles generad för ett ögonblick.
Gud, vad jag längtade efter hans händer över min kropp nu – och framför allt – att få kyssa honom.

Vi svängde in i ett idylliskt villaområde. I en av radhuslängorna längst ner på gatan parkerade han på en av uppfarterna. När motorn hade tystnat, vände han ansiktet mot mig. Mitt inre skrek av känslor, men jag mötte blicken mjukt.

”Nervös?” frågade han tyst.
”Nä?” Jag skakade lätt på huvudet, hoppades att han inte skulle genomskåda mig.

Blicken dröjde kvar en sekund för länge. Jag svalde.
”Bra. Då är det bara och följa med.”

Det lät som en order. Jag gillade det. Direkt efter han sagt orden, klev han ur snabbt och slog igen dörren efter sig. Jag knäppte loss bältet medan jag tog ett okontrollerat djupt andetag. Passagerardörren öppnades och Lasse log mot mig.

När han vred om låset i ytterdörren såg han på mig och öppnade.
”Välkommen hem till mig.” sa han lågt och väntade på att jag skulle gå in först.

Hallen var smal. Två jackor hängde på galgar och skor stod prydligt uppställda i skohyllan. Dörren stängdes bakom oss och han vred om låset. Hemmet kändes ombonat – Det var inte alls som jag hade föreställt mig, och just därför blev jag påmind om hur lite jag egentligen visste om honom. Ännu ett lager av Lasse – ett som var oväntat mjukt.

”Gå du in.” sa han och la handen mot min rygg. Jag log och nickade ivrigt. Han tog mig genom den öppna planlösningen i köket och vardagsrummet. Inget var lämnat åt slumpen. Ordning och reda.

När vi stod mitt i vardagsrummet släppte han plötsligt den formella fasaden. Hans händer tog tag om min midja och drog mig intill sig. Hans kropp mot min, känslan att vi inte behövde smyga längre, var nästan overklig. Jag kände hur kroppen svarade innan jag ens hann tänka.

”Så…” mumlade han. ”Nu är det bara du och jag.”
”Mmm, äntligen.” viskade jag tillbaka och la armarna om hans axlar.

Hans näsa smekte min kind, hans händer pressade mig hårdare mot honom. Jag förstod hur mycket vi båda längtade efter det här. Lasse lutade sig fram. Långsamt för att verkligen låta den uppbyggda spänningen mellan oss bli olidlig. Hans läppar nuddade till slut mina. Jag andades in honom, han andades in mig. Så länge jag hade väntat. Kyssen var mjuk och utforskande. Mmm, hela mitt inre skälvde när tungan långsamt gled mot min.

Det var som om veckan av väntan och alla outtalade ord bara exploderade i den stunden. Det övergick till hungrigt, hett och passionerat.

Vi fumlade mot sovrummet, våra kroppar pressades tätt mot varandra i stegen. Händerna var överallt, kläderna var i vägen. Dörrkarmen tog emot oss med en duns och jag kände hans leende mot min mun innan han stannade upp, fortfarande med mig i sina armar.

”Jag var inte klar med den där visitationen, Visby.” sa han lågt, nästan hotfull mitt i det lekfulla allvaret.

Jag fnissade mot hans kind. Mina handleder trycktes upp mot väggen ovanför huvudet. Jag gjorde ett försök till motstånd, mest för lekens skull men han kramade om hårdare.
Han spände blicken i mig.
”Du rör inte händerna.”

Jag bet mig i läppen. Trycket släppte men hans order låg kvar. Fingrarna gled långsamt ner till min skjorta, knäppte upp en knapp i taget tills den föll isär. När han såg den röda spetsbhn under log han pillemarisk. Och med ett snäpp frigjordes hakarna i ryggen. Skjortan och bh:n drog han sen av i ett svep. Brösten gungade ut framför honom.

Händerna höll jag kvar, lydigt – precis som han ville.
Han tog ett steg tillbaka och lät blicken långsamt leka över min kropp. Jag kände hur bröstvårtorna styvnade under hans inspektion. Han lutade sig närmare igen, en långsam kyss på halsen medan händerna knäppte upp byxorna. För en sekund var tankarna tillbaka i förrådet. Det pirrade i hela kroppen.

Och med en bestämd rörelse drog han ner jeansen över höfterna, ner över låren.
Jag drog in ena benet lätt, för att dölja var tatueringen satt. Han skulle inte få hitta den än.
Han satte sig på huk framför mig, nära nog för att hans andedräkt skulle kännas mot mina lår. Fingrarna drog långsamt ner trosorna. När de föll till golvet, lyfte han blicken rakt upp i min, som om han visste att jag höll på att tappa kontrollen.

Jag stod helt naken. Jag drog efter andan, känslan av att stå helt avklädd framför honom var nästan överväldigande. Han kysste mig på magen, en lätt kyss som släppte mig med ett litet sugande ljud… en till…en längre ner…en till…

”Så där, Visby…” viskade han. ”Precis så jag vill ha dig.”

Mitt hjärta slog hårt, benen kändes nästan svaga. Hans händer låg om mina höfter. Jag märkte att hans blick sökte sig neråt, jag höll ihop mina lår. Händerna tog tag om.

”Sära på dem.”

Lasse flinade, som om han redan listat ut att jag dolde något för honom.
”Du vet att jag hittar allt jag letar efter, va?” mumlade han, fortfarande på huk framför mig.

Jag ställde mig något bredbent. Han händer smekte insidan av låren upp mot ljumskarna – precis där tatueringen gömde sig. När hans ansikte var precis intill och när andetagen smekte mig, slöt jag ögonen. En varm len tunga letade sig in mellan skåran, sakta och försiktigt som han smakade på mig med vördnad.

Det behövdes verkligen inte mycket för att få mig yr av upphetsning. Det var som Lasse visste exakt vad jag ville ha. Läpparna sög tag lätt, tungan rörde sig precis över den ömma punkten med bestämd rytm. Varje gång, utan att jag ens märkte det själv när jag sjunkit ner över honom, pressade han upp mig igen med sina händer.

Han märkte mycket väl att jag krampaktigt försökte lyda hans order, men när han förde in ett finger i mig och masserade mig inifrån så kunde jag inte hålla emot.. Ju mer hans fingrar lekte med mig, desto ytligare blev andetagen. Långa rungande stön ljöd mellan väggarna. Jag pressade mig bakåt mot väggen för att hålla balansen, händerna åkte instinktivt ner mot hans huvud och tyckte honom mot mig. Hans tunga jobbade snabbare, fingrarna gled med intensivt kraft in och ur mig.

Till sist gav benen vika och jag hasade ner längst väggen rätt mot golvet. Lasse fångade upp mig precis innan jag dunsade på rumpan mitt framför honom med särade ben. Jag mötte hans blick medan jag andades tungt.
”Se så det gick, där är den…” flinade han och strök händerna över mina knäskålar.

Han ställde sig upp och drog upp mig i händerna. Även om jag var aningen omtöcknad  ville jag ha mer och lutade mig mot honom med händerna om nacken. Blicken flackade mellan ögonen och läpparna.
”Vad tänker du göra nu?”
”Hålla förhör med dig. Du är under brottsmisstanke.” sa han och la händerna om midjan.

Jag la huvudet på sned, försökte hålla emot leendet som tvingade sig på och nickade. Lasse föste mig mot sängen. Jag sjönk ner i madrassen när han kröp upp över mig. Han stannade till, kammade bort håret från ansiktet och tittade länge på mig innan han sa något. Det gick att drunkna i de där mörkblå ögonen.

”Förhöret börjar. Du svarar ärligt på varje fråga.”
”Mm,” fick jag fram. ”Jag lovar.”
”Namn?”

Jag harklade mig.
”Freja Visby.”

”Civilstatus?”
”Singel.”
”Varför?”
”Varför?!” utbrast jag. Jag himlade med ögonen och ryckte på axlarna lätt.
”Jag ställer frågorna här. Svara.” sa han kort och spände blicken i mig.
”Jag har inte träffat rätt…än.”

Lasse höll kvar blicken. Det var som om han processade det han hört.
”Hur kommer det sig att du ligger naken i min säng?”
”För att jag… vill det.” viskade jag, något osäker i rösten. Men orden var sanna.

Lasse lutade sig närmare, hans ögon borrade sig in i mina.
”Det duger inte. Jag frågade hur det kommer sig. Du vet att jag inte nöjer mig med halva sanningen.”

Jag knep ihop läpparna, försökte vrida mig undan men hans hand låg stadigt mot min höft och höll kvar mig.
”Svara, Visby.”
”För att…” började jag, tvekande. Orden fastnade i halsen, som om de var för förbjudna att säga. Jag kapitulerade och sjönk ner i madrassen. Övervägde orden och andades ut långsamt, blicken flackade mellan hans ögon och mun.
”För att jag… gillar dig.”

Tystnaden som följde fick hela kroppen att skrika inombords. Jag hörde min egen puls i tinningarna. Jag hade sagt för mycket, jag visste det. Lasses käkar spändes till ett ögonblick, som om han tog in det jag nyss avslöjat. Han nickade knappt märkbart men blicken blev mjukare.
”Bra,” svarade han lågt. Han böjde sig ner, läpparna snuddade vid mitt öra. ”Där kom sanningen. Det jag ville höra.”

Han kysste mig, djupt och långsamt som om han svarade på mitt erkännande utan ord. Det kände något med energin i rummet som förändrades.
När kyssen ebbade ut reste han sig upp, satte sig gränsle över mig. Jag sträckte mig försiktigt efter hans skärp, jag längtade till det som spände under jeansen. Men innan jag hann knäppa upp stoppade han mig. Han höll fast mina händer en kort sekund och jag stannade upp frågande.

Det var första gången jag såg honom så. Blicken flackade en aning, som om han tvekade inför något. Sedan tog han tag i fållen på sin t-shirt och drog den långsamt över huvudet. Musklerna spände under huden i rörelsen.
Längs axeln, ner över bröstet mot revbenen fanns ärr. Flera blekna ärr från något i det förflutna som antagligen format honom. Lasse hade en sårbarhet i blicken, som om han väntade på att jag skulle döma honom.

Jag stelnade först till, men reste mig mot honom. Ena handen följde konturerna av ärren. De bar på en historia han inte behövde förklara just nu. Jag mötte hans ögon en sekund innan jag böjde mig fram och lät mina läppar röra ärren. En mjuk kyss, som ett försök att tysta hans oro, om bara för ett litet tag.

Ett litet leende syntes över hans läppar. Sakta lossade han skärpets metallspänne och knäppte upp jeansen. Båda var redo att ta detta vidare.

”Kom Lasse.” viskade jag och fattade tag om hans händer och förde ner honom över mig. Min kropp var redo att ta emot honom. Hans armar stödde sig i madrassen medan jag drog av honom byxorna. Hans varma hårda stånd dunsade lätt mot min mage och jag lät händerna leta sig ner och omfamna honom.

Hans andetag blev tyngre och mer påtagliga. Jag hade honom i mina händer, långsamt förde jag skaftet upp och ner. Det svullna ollonet glänste mellan mina fingrar. Lasse gav ifrån sig ett dovt läte mellan andetagen och jag särade på mina ben för att låta honom sjunka ner mellan dem. Hans kroppstyngd kändes både trygg och varm när han pressade sig mot mig.

Hans tunga virvlande mot min medan han styrde ståndet ner mot mig. En varm ljuv känsla gick genom kroppen. Alldeles snart skulle han tränga in i mig, vilket sekund som helst. Jag var våt, alldeles jättevåt. Ollonet gled lätt mellan de svullna blygdläpparna. Precis när han skulle tränga in, stannade han upp.
”Be om det, Freja.”

Hans befallning, hur han sa mitt namn, mitt riktiga namn den här gången! Jag flämtade till av upphetsning, munnen var öppen mot hans läppar.
”Lasse,” viskade jag. ”Ta mig.”
”Be om det!” upprepade han.

Jag svalde hårt. Jag var desperat, rösten darrade.
”Snälla…ta mig… Jag vill ha dig…jag står inte ut mer!”

Då gjorde han det. Han trängde in med en hård djup stöt. Jag drog efter andan, hela kroppen spändes och öppnades för honom. Höfterna pressades med kraft. Ett okontrollerat skälvande hördes i hela rummet, jag kunde inte hålla emot. Mmm!

Lasse höll mig fast med båda händerna över huvudet, bestämde takten, bestämde allt. Jag var maktlös – och jag älskade det. I hans grepp fanns varken tvekan och osäkerhet nu. Bara ren kontroll. Och det var den tryggaste plats jag någonsin varit på.

Jag kunde inte behärska mig. Jag höjde höfterna, tog emot honom med kraft. Benen slingrade sig runt hans höfter, pressade honom närmare, och när jag spände mig kring honom hörde jag honom dra efter andan av njutning.

Hans passionerade kyssar lekte från min hals ner mot mina rytmiskt gungande bröst. Han sög tag om som om han ägde mig. Jag njöt. Han fortsatte röra sig med sån kraft som fick sängen att knaka under oss. Jag gav upp varje tanke på att hålla igen, lät ljuden från min egen njutning fylla rummet.

Lasse tryckte sig hårdare in i mig, djupt, ända tills jag skrek ut mina lustar. Vågen av njutning byggdes upp i mig, starkare och starkare tills det brast. Jag klamrade mig fast vid honom, naglarna borrade sig ner i hand hud och jag flämtade hans namn högt när orgasmen sköljde genom kroppen som en skoningslös urkraft. Han höll kvar mig hårt, fortsatte tills han själv tappade fattningen, borrade ner ansiktet i min hals när han kom djupt i mig.

Båda andades tungt av det som just sköljt över oss båda. Svetten klibbade mellan oss, mina händer var fuktiga när jag smekte dem över Lasses rygg. Han rullade över på sidan, alldeles matt i kroppen men med en sista kraftansamling drog han mig nära. Jag rullade in i hans trygga armar. Våra kroppar vibrerade av den stora urladdningen.

”Herregud, Visby…” mumlade han hest.

Jag skrattade till, ett skratt blandat med tårar i ögonvrån, för allt kändes så överväldigande.
”Jag vet…”

Lakanen låg fuktigt skrynkliga under oss. Rummet var fyllt av doften av våra lustar. Benen låg intrasslade i varandra. Han kramade om mig hårdare, drog in doften av mitt hår och lät sina läppar nudda vid örat. Rösten var viskande, men med en tyngd som gick rakt in i mig.
”Nu är du i mitt förvar.”

Lasse somnade före mig. Hela kvällen och natten hade vi spenderat tätt tillsammans. Samtal blandade med kroppsliga heta begär om vartannat, tills ingen av oss orkade mer. Jag tittade på klockan, 03:13. Jag låg vaken, på rygg och lät blicken vandra upp mot taket. Jag kände mig varm inombords. Att önskningar faktiskt kunde slå in.

Jag såg på honom. Bröstkorgen rörde sig i lugn rytm till hans andetag, armen låg fortfarande halvvägs runt min midja. Tänk att jag låg i hans armar här och nu, naken dessutom.

Jag tänkte på hur han alltid såg ut på stationen. Rakryggad, allvarlig blick och uniformen perfekt knäppt. Mannen som aldrig backade, aldrig tappade kontrollen.
Men här – i mörkret bredvid mig – var allt annorlunda. Under den blå uniformen fanns den nakna underbara huden men också ärren som bar på en våldsam historia jag aldrig hört om, och sårbarheten. Kvar var en man som kysste mig som om det var hans sista dag i livet och som berörde mig djupt i både kropp och själ.

Jag slöt ögonen, lät leendet sprida sig över mina läppar. Jag somnade till slut, trygg i hans förvar.