Här kommer min 40:e novell, som blev en av mina bäst mottagna noveller på Bubblan när den publicerades där i maj 2021.

—

Mina kollegor påstod att de gjort det för att vara snälla, men jag kunde tänka mig hur de hade garvat bakom min rygg. Jag tog det inte personligt, vi brukade driva med varandra och utsätta varandra för alla möjliga sorters pranks och hyss. Men detta var ändå på en helt ny nivå. Dessutom var allt bokat och klart, så jag kunde inte ta tillbaka det – Om jag inte blev sjuk nog att åberopa reklamation med läkarintyg.

Jag övervägde seriöst att göra det, simulera en sjukdom eller skada inför en läkare, så att tågbiljetterna kunde dras tillbaka med full ersättning. Men risken var för stor. Blev jag avslöjad var det förmodligen brottsligt.

Så jag fick bita i det sura äpplet och gå med på hela grejen, bestämde jag mig slutgiltigt för när jag stod med väskan i handen på perrongen och såg tåget rulla in. Jag var mer nervös än jag skulle erkänna för någon. Jag hade inte åkt tåg på säkert 10 år, och på den tiden hade man pappersbiljetter att visa för tågvärdarna. Nu hade jag istället fått hjälp att få telefonen att visa “biljetten”, dvs en bild med nån sorts schackmönster på som en maskin skulle läsa av.

Jag lyckades hitta fram till min plats, fick upp väskan på hatthyllan och satte mig ner. I samma vagn satt ett gäng högljudda tonåringar som spelade upp filmklipp för varandra på sina telefoner utan att bry sig om ifall det störde oss andra resenärer. De andra på tåget såg ut som vana tågresenärer, med stiliga kläder, futuristiska pyttesmå hörlurar utan sladd och jättetunna datorer i knät (istället för dokumentportföljen som tillhörde min tydligen utdaterade nidbild). Nästan ingen tittade på mig och det förstärkte känslan av att alla liksom kände av i atmosfären att jag inte hörde hemma där.

Tågvärden var hjälpsam och hade tålamod med mig när biljetten skulle läsas av. Det hela gick faktiskt förvånansvärt smidigt. Och jag lyckades både med att kliva av på rätt station, och leta mig fram till rätt perrong för att byta till snabbtåget utan missöden också.

Snabbtåget var flera decennier nyare än regionaltåget jag åkt första sträckan med. Utropen i högtalarna skedde på rikssvenska och de andra resenärerna kändes som ännu mer urtypiskt urbana tjugohundratalsmänniskor som säkert åkte till huvudstaden flera gånger om året, kanske ännu oftare. Själv skulle jag dit för första gången på kanske 20 år.

Korta ögonblick lyckades jag ändå inbilla mig att jag passade in bland de andra, att det inte var något konstigt med att jag skulle åka till Stockholm på egen hand och ta mig runt där som om jag visste vad jag höll på med. Som om alla människor, all stress och alla moderniteter var något jag var van vid. Jag var fortfarande inte helt säker på om det var på skämt eller inte, men ett flertal bekanta hade påpekat att min stil var jättemodern i storstan. Mitt skägg, mina skogsarbetarkläder och min 25 år gamla ryggsäck skulle tydligen vara värsta modet i någon stadsdel som jag aldrig kom ihåg vad den hette. Om de inte skojade med mig skulle jag kunna gå runt där mellan tunnelbanestationer, gator från Monopol-spelet och caféer med fler sorters kaffe än jag hade gafflar i bestickslådan hemma, utan att någon fattade hur totalt bortgjord jag kände mig.

Jag stack ner handen i fickan igen och tog fram lappen med mina knappt läsliga anteckningar. ‘Air B N B’ stod där några rader ner och jag läste det för säkert tjugonde gången för dagen. Jag hade fått skriva det så för att jag inte kunde sluta försöka uttala det som ett ord (airbnb) när det stod som på lappen min kollega skrivit ut på företagets skrivare. De hade hyrt in mig på ett sånt ställe, istället för ett vanligt vandrarhem eller hotell. De hade förklarat att det skulle funka som ett hotell ungefär, fast jag skulle bo hemma hos någon. Ann-Kristin Boklöv hette denna någon, och jag såg en tant framför mig, med hemmet fullt med kristallkronor, vitrinskåp, kinesiska vaser, virkade dukar och massa annat som var alldeles lätt att råka ha sönder eller smutsa ner om man slappnade av ett ögonblick. Jag var alldeles för lång och bred för att röra mig i ett sånt hem.

Väl framme i Stockholm rusade världen förbi mig i ultrarapid. Alla visste precis vart de skulle och nästan sprang fram och tillbaka mellan trappor, hissar, fullproppade gångar och ett oändligt antal avstickare. Det mest snarlika jag upplevt var när jag hamnade i ett moln av fladdermöss en gång, och jag reagerade precis likadant. Med tillspetsade sinnen och påtvingat lugn tog jag mig långsamt igenom situationen medan allt annat vimlade förbi. Till sist började jag vänja mig, och även om jag fick hålla mig på helspänn hela tiden för att inte gå in i någon eller något, så var det nästan lite underhållande när alla andra höll ett tempo som var säkert tre eller fyra gånger högre än mitt.

Jag lyckades lokalisera adressen som jag skulle till i övermorgon, det som var hela syftet med resan. Vårt lilla företag i skogen, hade blivit uppköpt av en koncern som bjudit in representanter från alla avdelningar på en festlighet som skulle få oss att känna oss uppskattade. Jo tack, hade jag tänkt när jag läste inbjudan, mest uppskattade känner vi oss om ni låter oss vara. Jag hade försökt lura över inbjudan på någon annan i avdelningen, men de andra hade tvingat mig att åka – och dessutom hade de bokat in mig en dag för tidigt, så att jag ”skulle få en chans att se mig om i stan”. Jag fnös åt deras påhitt medan jag vecklade ut kartan igen för att försöka leta mig vidare till platsen för det där Arbjndebiet eller vad det nu hette igen.

Längs vägen såg jag flera av de där mode-människorna jag hört talas om. Hangsters, hippers, heppies, ja, vad de nu kallades. Inte gangsters, hippies eller yuppies, för det var något annat, men något åt det hållet. De som såg ut lite som jag. Det låg något i liknelsen, det fick jag medge, men jag kunde ändå inte riktigt tro mina ögon. De var helt enkelt inte riktigt kloka, de där storstadsborna. Bo i storstan och klä sig som lantisar från förr. Hmpf!

Plötsligt stod jag där, utanför Ann-Kristin Boklövs adress. Jag dubbelkollade adressen flera gånger innan jag drog i handtaget på porten. Det var låst. Till höger blinkade en lampa på en knappsats. Jag fick böja mig ner för att se att en pytteliten lysande ruta ovanför knappsatsen visade [Tryck ^v]. Knapparna för upp och ner var nästan för små för mina fingrar, men när jag tryckte på en av dem dök det upp ett namn i rutan. Jag tryckte några gånger till och när rutan visade [A-K Bokl.] blev jag så till mig att jag tryckte ytterligare än gång och namnet försvann igen. Det tog säkert två minuter innan jag lyckades få rutan att visa Ann-Kristins namn igen, och när jag väl fått fram det tvekade jag så länge med vad jag skulle göra härnäst att det hann försvinna igen. Tredje gången gillt, tänkte jag, och chansade med ringklockeknappen när jag fått fram [A-K Bokl.] än en gång.

Det började tuta från knappsatsen och jag kände mig stolt över att ha lyckats överlista den lilla maskinen. Till sist, efter åtminstone en halv minuts pipande, började det skrapa och brusa från högtalaren.

“Ja?” hördes en kvinnoröst säga.

“Ehem” harklade jag fram och ropade högt och tydligt, “Ja, det var Jörgen!”

“Åh, du är redan här? Ja, kom in! Välkommen upp!”

Lampan vid knappsatsen blev blå och jag hörde låset i porten surra till. Jag drog i handtaget igen och denna gången gick dörren upp. Jag klev in och började trampa upp för trapporna. Jag tryckte på ringklockan på dörren där det stod Boklöv på brevinkastet.

“Heej!”

Jag stod öga mot öga med en ung tjej med ett jättestort leende. Hennes långa hår hängde fram över ena axeln. Det var blött och hon gnuggade det med en handduk och jag förstod att hon måste ha kommit direkt ur duschen.

“Oj förlåt, jag trodde…” ursäktade jag, men visste inte vad jag skulle säga.

“Du är Jörgen, va?” frågade tjejen efter att ha synat mig från tå till topp.

“Öh, ja”

“Ja men, kom in då!” sa hon och backade åt sidan så att jag kunde gå in.

Jag tvekade men klev in eftersom jag blivit så tydligt inbjuden. Tjejen hade en ljus t-shirt på sig som fått blöta fläckar av hennes hår, och bröstvårtorna spände mot tyget. Hon hade mjukisbyxor, men var barfota. Hon var ett och ett halvt huvud kortare än jag och knappt en tredjedel av mig på bredden. Jag var visserligen ganska storväxt, men hon var oavsett det ovanligt liten och smal. Det kändes dumt att kliva in när hon knappt var påklädd. Förmodligen hade jag stört henne mitt i duschen. Jag såg mig om in i lägenheten, men hörde eller såg ingen mer.

“Jag sökte Ann-Kristin” sa jag när jag fått rösten att funka.

“Ja, det är jag” svarade hon med ännu ett leende.

Jag blinkade. Kanske kunde man heta Ann-Kristin utan att vara en tant i huvudstaden. Jag hade varit helt säker på att det var Ann-Kristins dotter jag pratade med, men när jag tittade noggrannare började jag förstå. Hon var så smal och perfekt att jag först antagit att hon måste vara max sjutton år, men nu såg jag att det fanns en viss ålder i hennes ansikte ändå. Jag var inte van vid hur människor åldrades här i storstaden, det verkade gå till på ett helt annat sätt än hemmavid, men med lite god vilja kunde hon vara precis var som helst mellan 20 och min ålder.

“Jag kan visa dig runt om du vill!” sa hon och jag insåg att tiden inte stod still medan jag förundrades av hennes utstrålning.

“Ja, absolut!” svarade jag och ställde av mig skorna.

Ann-Kristins lägenhet var inte den tant-lägenhet jag förväntat mig, vilket inte var konstigt när Ann-Kristin inte alls var någon tant. Mina fördomar om yngre personers lägenheter gjorde att jag istället förväntade mig kritvita väggar, modern konst, dyra designmöbler och exklusiva lampor. Men Ann-Kristins hem var fullt med mysiga, mustiga färger. Mörkblått och vinrött, växtmönstrade tapeter, läderfåtöljer, bokhyllor och kakelugnar. Antika golvlampor spred ett varmt ljus över de tjocka mattorna och de grovhuggna borden med rostiga stålramar som ben. Det var en stil jag aldrig sett innan, men den tilltalade mig mycket mer än jag anat på förhand. Jag hade knappt druckit te alls i mitt liv och jag hade nog aldrig läst en bok som var längre än 80 sidor, men plötsligt kände jag en längtan efter att slå mig ner under en filt i en fåtölj med en tjock bok och en rykande mugg med te.

Och mitt i det där stor Ann-Kristin, med sitt långa hår över axeln, sin späda lilla kropp ren och väldoftande efter duschen, knappt påklädd och med leendet som värmde mer och mer för varje gång jag såg det. Hon passade verkligen in där i det mysiga, bland läderfåtöljer, tjocka filtar, temuggar och böcker. Jag fick tvinga mig loss från förtrollningen när hon frågade mig vad jag skulle hitta på under min vistelse.

“Ja, alltså…” började jag tvekande. “I övermorgon ska vi på en middag med ägarna till mitt företag. Sen ska jag hem. Men imorgon vet jag inte. Finns det något att hitta på här i stan?”

Hennes skratt var så varmt att jag ville sätta mig framför det och grilla korv i det.

“Ja, något ska du nog kunna hitta på! Om du vill kan jag visa dig runt lite, jag har inte så mycket inplanerat under dagen.”

Jag hade känt en viss olust inför min lediga dag i Stockholm fram till dess, men jag kunde inte förneka att det lät frestande att tillbringa en del av morgondagen med Ann-Kristin. Jag hade träffat människor från storstan innan, och ogillat varenda en. Ann-Kristin var annorlunda på något sätt. Inte bara för att hon var så attraktiv – Jag hade mött attraktiva Stockholmare också förr. Men det var något med hennes inställning. Jag förstod att hon ville vara en trevlig värdinna och hjälpa mig att ha det trevligt i hennes stad, och jag försökte verkligen att skåda in bakom hennes fasad. Men hur djupt jag än skådade så kunde jag inte uppfatta något av den där överlägsenheten som kunde störa mig så mycket hos andra storstadsbor.

Hon visade mig mitt loft, som hon kallade det. Från vardagsrummet fanns en trappa upp till en andra våning, där jag hade ett eget sovrum och en liten toalett. Sängen var proffsigt bäddad och det låg nytvättade handdukar framme på nattduksbordet. Det var verkligen som ett hotell, tänkte jag, och kände mig felanpassad igen. Som om allt var lite för lyxigt och genomtänkt jämfört med vad jag både krävde och förtjänade. När Ann-Kristin frågade vad jag brukade äta till middag började jag nästan skämmas. Skulle hon laga mat till mig också?!

“Tjaa, vad brukar du äta själv?” svarade jag och kände mig plötsligt varm runt halsen för att jag inte visste vad jag borde svara.

“Det finns en jättefin sushi-restaurang runt hörnet om du …” började hon, men stannade upp. “Nej, såklart. Jag vet precis vad vi ska beställa! Och vet du vad? Jag bjuder idag!”

Jag kände mig nästan frustrerad. Det var verkligen som en helt annan värld jag kommit till, och jag började undra vad som egentligen ingick i det här Air DNV-konceptet, eller vad det nu hette. Skulle jag få personlig uppassning under hela vistelsen? Jag trodde att det mest skulle handla om att bli visad till sitt rum och sen lämnad åt sig själv. Jag hade visserligen inget emot att spendera tid med Ann-Kristin, men om det handlade om att hon spelade trevlig i egenskap av värd, så skulle jag nog hellre bli lämnad ensam på mitt loft.

Så det var med viss tveksamhet som jag tog på skorna och följde med henne ner för trappan. Vi gick ett par kvarter bort och kom in i värsta Vilda Västern-salongen med dammiga gamla takbjälkar och grovhuggen inredning. Även om ytan var lätt att genomskåda med låtsasgamla bord och stolar, så gillade jag på något sätt vad de försökte åstadkomma. Min tveksamhet gjorde sig påmind när Ann-Kristin envisades med att viska beställningen över bardisken, men när jag blev erbjuden en “vänt-öl” i ett lågt glas så kunde jag inte låta bli att försöka få mitt “Ja, tack” att låta som stockholmska.

Ann-Kristin smålog och sneglade på mig flera gånger medan vi stod och väntade på vår beställning och jag kände faktiskt att jag trivdes där och då. Till sist vågade jag till och med möta Ann-Kristins blick och liksom medge att hon haft rätt om att det skulle passa mig.

Vi fick vår mat i varsin pappkasse och gick tillbaka till Ann-Kristins lägenhet. Hamburgaren hon beställt smakade sagolikt, med en söt whiskey-dressing, krispig saltgurka och ett par tillbehör till jag inte vågade gissa vad det hette.

“Jag visste att du skulle gilla det!” sa hon triumferande när jag slukat hamburgaren och dubbelkollade i kassen om jag missat några fler pommes i botten.

“Jo, helt okej för att vara Stockholm…” sa jag, halvt ironiskt, men samtidigt var jag inte riktigt beredd att erkänna att det fanns något i huvudstaden jag helhjärtat uppskattade.

“Kom igen, jag såg i dina ögon hur du ÄLSKADE det!”

“Äsch, älska är väl att överdriva, men… Jo, okej då!”

Hennes ögon tindrade när jag erkände. Hon hade serverat en mörk, smakfull ale till maten, nästan lika god som den jag gjorde hemma i källaren, men flaskorna stod tomma på bordet nu. Medan hon korkade upp en flaska vin kikade jag på henne och funderade. Hon var fantastiskt söt och hennes tajta kropp fick det att kittla i mig. Men jag vägrade låta mig luras av nån sorts stockholmsk gästfrihet där jag lurades att tro att jag passade in. Det skulle inte vara första gången som en stockholmare spelade trevlig, trots att de egentligen föraktade att jag var från landet.

Slitningen i mig blev bara värre under resten av kvällen. Innan vi gick ner för att hämta maten hade Ann-Kristin satt på sig en klänning som gjorde det omöjligt att sluta tänka på hur nätt och intressant hennes kropp verkade. Håret var uppsatt så att det hängde ner över ena axeln och det påminde mig ständigt om hur hon sett ut när hon först öppnade dörren, fräsch från duschen med bröstvårtorna avtecknade mot den tunna t-shirten. Hon skrattade mer och mer ju längre genom vinflaskan vi tog oss och jag fick svårare och svårare att övertyga mig om att allt kanske var ett planerat värdinne-skådespel från hennes sida.

“Det var faktiskt min typ av ställe” medgav jag när vi flyttat över till soffan och hamburgerrestaurangen kommit på tal igen.

“Eller hur!” instämde Ann-Kristin. ”Jag visste att du skulle gilla det, som sagt.”

Jag skämdes nästan över att jag kände mig så stolt över att passa in bland stockholmarna på hamburgerrestaurangen. Motvilligt började jag erkänna för mig själv att det kanske fanns bra saker med Stockholm ändå, och jag kunde nästan känna en viss avundsjuka mot dem som bodde här och hade så schyssta ställen att käka på. ‘Schyssta ställen att käka på’, så hade jag aldrig uttryckt mig hemma förresten. Det kändes fel att anpassa mig efter huvudstaden, men Ann-Kristins utstrålning var så oemotståndlig att jag letade efter ursäkter att passa in.

“Och hamburgaren var god?” frågade Ann-Kristin igen.

“Ja, det har jag redan erkänt.”

“Så bra” sa hon och log lurigt. “För jag glömde säga att det var en plant beef!”

“Plant biff vadå?” frågade jag.

“Odlat kött. Helt vegetariskt. Inte från något djur, alltså.”

Jag gapade. I vanliga fall hade jag spottat och fräst om någon hade föreslagit att jag skulle äta något sånt.

“Eller hur, man kan knappt tro det!” fortsatte hon när hon såg min reaktion. “Och kom ihåg att du redan har sagt att den var god!”

Jag grimaserade medan jag funderade på hur jag skulle kunna skämta om min överraskning utan att helt ge henne rätt, när det plötsligt plingade till i min telefon. En kollega SMSade och frågade om jag hade det trevligt i huvudstaden. “Nej era djävlar men jag gör de för er skull!” svarade jag. SMSet ryckte bort mig från verkligheten – Eller så ryckte det mig tillbaka till verkligheten. Ann-Kristin log tveksamt mot mig medan jag stoppade tillbaka telefonen i fickan.

“Vad var det?” frågade hon.

“Inget särskilt. Bara mina kollegor.” svarade jag och lyckades plötsligt inte förmå mig att le tillbaka. “Det är kanske dags att dra sig till kojs nu.”

Jag reste mig upp. Ann-Kristin såg besviken ut, men jag hade ingen lust att sitta kvar längre. Jag skulle hellre komma tillbaka till mina kollegor och berätta att jag haft det skittråkigt, än att jag hade blivit blixtförälskad i min värdinna för att snart avfärdas som en inneboende i mängden.

Vi sa godnatt och jag gick upp till loftet för att borsta tänderna och lägga mig. När tänderna var borstade satt jag på sängen och kunde inte sluta tänka på besvikelsen i Ann-Kristina ögon när jag sa godnatt och gick. Det hade blivit lite fel, kanske tolkade hon det som att jag blev upprörd över att hon lurat i mig den där köttfria hamburgaren. Jag funderade på om jag borde gå ner till henne och be om ursäkt, men jag skulle säkert bara göra bort mig.

Dessutom hade jag säkert ändå bara låtit mig charmas av hennes utstrålning och trevliga storstads-yta. Men det gjorde förvånansvärt ont att erkänna det. Ann-Kristins utstrålning hade verkligen tagit fäste i mig och jag blev frustretad av hur jag inte bara kunde lägga dragningskraften jag känt till henne åt sidan. Fruntimmer hade jag hanterat förr, men hemmavid förstod jag mig på det sociala spelet. Trots att Ann-Kristin var så liten, så kände jag mig ännu mindre inför henne. Hon hade den sociala överhanden och förmodligen hade jag misstolkat hela situationen.

Men så kom jag tillbaka till besvikelsen i hennes ögon när jag sa godnatt och gick. Jag tillät mig att än en gång utforska tanken på att hon faktiskt tyckte om mig, och inte bara spelade trevlig inför den bortkomne bondläppen. Jag kände hennes dragningskraft slita i mig igen, till hennes intressanta lilla kropp.

Hemmavid var kvinnorna större. Jag brukade inte ha något emot det, men det var något speciellt med Ann-Kristina lilla smala kropp som fick det att krypa i hela kroppen. De där nätta små formerna skulle passa så bra i mina händer. Killarna här i storstaden, även om några av dem odlade skägg och klädde sig som om de arbetade i skogen, kändes så annorlunda, nästan feminima. Ann-Kristin såg mig säkert som en grottmänniska, dum och bordus. Men ändå, tänk om hon faktiskt gillade det där lite mer manliga? Tänk om hon längtade efter lite starkare och tryggare armar än kunde hitta här i huvudstaden? Tänk om besvikelsen i hennes ögon avslöjade den längtan?

Plötsligt hörde jag lätta fötter tassa upp för trappan. Jag reste mig upp och gick fram till dörren. Jag stod alldeles bakom dörren utan att andas i några sekunder för att försöka höra om hon var på väg in till mig eller om hon skulle in i det andra rummet ovanför trappan, men det var plötsligt helt tyst. Hade jag hört fel? Jag förde upp handen och började föra dörren, en sån där skjutdörr som glider in i väggen, åt sidan.

“Hej” viskade Ann-Kristin.

Hon hade stått precis på andra sidan dörren. Hon såg mig djupt i ögonen, men ännu mer kände jag närheten från hennes kropp, bara fem centimeter från min. Hon hade ett blänkande nattlinne på sig och hennes bröstvårtor var åter tydliga mot tyget.

“Jag skulle bara kolla så du har allt du behöver” fortsatte hon.

“Absolut” sa jag och såg mig om bak i sovrummet, noga att inte flytta mig utan bevara det korta avståndet mellan våra kroppar.

“Så bra.” flämtade hon. “Så, ehh. Ja… Tack för ikväll, jag har haft väldigt trevligt.”

“Jag med!” sa jag blixtsnabbt och var tacksam för att hon ännu inte backat undan så att jag fick fortsätta känna hennes kropps närvaro. ”Vad fint att du är så generös mot dina gäster här.”

”Äsch…” svarade hon och rodnade. ”Jag … brukar inte umgås med gästerna så här.”

”Du vill sälja in stan för en bortkommen bondläpp som jag?” frågade jag.

”Nja… Så bortkommen är du inte.” svarade hon och jag såg något i hennes flackande blick som gav mig självförtroende igen.

“Jag tänkte väl det, att jag passade in rätt bra där nere på restaurangen!” sa jag. ”Jag ser ju ut som vem som helst där inne!”

Till min förvåning gapskrattade hon.

“Bland hipstrarna? Nej, absolut inte!” sa hon och torkade en tår från ena ögat efter skrattet. Jag förstod ingenting. “Nej, vet du vad? Varenda en där nere på restaurangen önskar att de var som du. Alla där nere är såna på låtsas.”

Hon tittade på mina axlar och armar och sen upp i mina ögon igen. De var stora, hennes ögon och jag såg in i dem i flera sekunder utan att blinka. Jag ville så otroligt gärna lägga mina händer om hennes midja och dra henne till mig. Vi andades båda långsamt, som om vi var rädda att störa något med våra andetag.

“Jag såg det direkt när du kom in genom dörren här nere. Det finns inga män som du här i stan. Alla försöker, men ingen är ens hälften så mycket man som du…”

Jag vet inte hur länge vi stod där och såg varandra i ögonen. Andedräkten från hennes halvöppna mun träffade min hals, men det var inte bara därför jag kände mig så varm. Flera gånger försökte jag förmå mig att föra handen upp till hennes hals och dra hennes läppar till mina, men jag vågade inte. Till sist brummade hennes telefon till från våningen nedanför och ögonkontakten bröts. Ögonblicket var borta. Hon tittade snabbt på telefonen och tvekade sen några sekunder.

“Jag finns där nere sen, om du vill ha mig.” viskade hon och tog ett steg bakåt.

Världen kändes plötsligt tio grader kallare när jag inte kände hennes andedräkt mot min hals längre. Medan hon sneglade bak mot mig på väg ner för trappan märkte jag hur tunga mina andetag var. Hennes långa smala ben såg fenomenala ut när hon tassade ner för trappan och stegen fick nattlinnet att svaja på ett sätt som gjorde det enkelt att tänka sig hennes nätta figur innanför.

Varenda cell i min kropp, inklusive varenda hjärncell som inte var utslagen av vinet, ville en enda sak. Men jag tvingade mig att försöka tänka igenom alltihop ett par varv till. Vad skulle hända om jag följde efter henne ner? Var jag helt säker på att hon var ute efter samma sak som jag? Vad var jag ens själv ute efter? Ja, ikväll visste jag vad jag ville skulle hända, men framöver?

Frågorna skrämde mig och plötsligt visste jag inte vad jag ville längre. För varje varv tankarna tog blev beslutet att gå ner för trappan större och större. Jag började tvivla och undra om jag ens förstått henne rätt. Hon kanske ändå bara ville vara en god värdinna. Eller så var det något annat i situationen som fått henne att känna sig tvingad att erbjuda sig på det sättet.

Jag vet inte hur länge jag stod där, men när jag försökte flytta på fötterna stod jag som fastfrusen i golvet. Jag lyckades inte ta de tre stegen fram till trappan även om jag försökte. Istället backade jag och satte mig på sängkanten. Uppgivet drog jag av mig tröjan och byxorna och drog undan täcket så att jag skulle kunna lägga mig ner. Men precis när jag skulle lägga mig ner fick jag syn på en av hennes hårnålar. Ett sånt litet dubbelvikt metallstift.

Jag plockade upp det. Förmodligen skulle hon klara sig utan det till imorgon. Men det spelade ingen roll. Jag hade fått ursäkten jag behövde och var på väg ner för trappan innan jag visste om att jag hade bestämt mig.

Hela lägenheten var släckt, så när som på badrummet. Jag drogs dit. Precis när jag tog de sista stegen fram till den öppna dörröppingen började jag tvivla igen. Var jag verkligen välkommen här?

Ann-Kristin stod vid handfatet i badrummet. Jag vågar inte ge mig på en gissning om vad hon gjorde. Något med smink eller hudkräm eller håret, vad vet jag? Hon stod där i bara trosor och inget annat. Hennes kropp såg mer fantastisk ut bakifrån än jag kunnat tänka mig. Opåbjudet memorerade jag scenen på näthinnan samtidigt som jag kände att jag klivit in på förbjuden mark. Det var inte meningen att jag skulle se henne där, jag kände det djupt i mig.

Men så såg jag hur hon tittade på mig genom spegeln. Det var inte förbjuden mark, det förmedlade hennes ögon tydligt. Jag tog ett par försiktiga steg in i badrummet och kunde inte hålla tillbaka förhoppningarna längre när jag nästan kunde känna värmen från hennes kropp lika tydligt som jag såg hettan i hennes blick.

“Jag började bli rädd att du inte skulle komma.” sa hon och såg mig djupt i ögonen genom spegeln.

“Du tappade en sånhär.” svarade jag och höll upp hårnålen medan jag tog några steg till fram.

Jag stod bara ett par decimeter ifrån henne och räckte fram hårnålen till henne. Hon sträckte ut ena handen och tog tag, inte om hårnålen utan om mina fingrar. Att känna hennes fingrar mot mina igen fick mig att våga ta ett så djupt andetag att jag insåg hur spänd jag nyss varit.

“Dina händer är så stora” sa hon och drog fram min hand så att jag blev tvungen att ta ett litet steg till fram.

Hennes kropp var så nära min att vi nästan nuddade varandra. Hennes slanka former var där, så nära mig, och trots att jag försökte låta bli sökte min lediga hand sig upp till hennes midja. Hon såg det i spegeln och jag var beredd på att hon skulle flytta sig bort från mitt grepp, men hon välkomnade mig. Medan jag tog tag, mjukt, om hennes smala midja lutade hon sig bakåt mot mig och förde min andra hand till hennes mage.

Vi tittade båda två, genom spegeln, på mina stora händer på hennes släta lilla mage, och hon smekte mina grova fingrar med sina oförstörda små. Hon kände vad som hände i mina kalsonger och gnuggade lätt med rumpan så att mitt stånd stod rakt upp mellan hennes perfekta små skinkor. Mina armar började darra medan jag slets mellan viljorna att slita ut henne till sängen och ta henne hårt, och att bara stå kvar här i detta ögonblicket för alltid.

“Du får ta av mina trosor” viskade hon.

Darrningarna spred sig till händerna, men hennes fingrar lugnade mig och ledde mig ner till hennes trosor. De gled ner över höfterna och medan de föll ner till golvet sträckte hon bak sina händer och drog ner mina kalsonger.

“Jag är för stor för dig” viskade jag.

“Nej, det är du inte.”

Hon letade upp och knep om mitt nakna stånd med sin rumpa och det svällde snabbt upp till full styvhet. Medan hon fortsatte att gnida sig mot mig och ålade sig i min famn, kunde jag inte få nog av att känna hennes tajta lilla kropp i mina händer.

Hon gick upp på tå och försökte styra in mitt stånd mellan hennes ben. Jag tittade ner medan jag särade lite på fötterna för att anpassa min höjd. Jag såg verkligen enorm ut jämfört med henne. Jag var stor jämför med de flesta och min storlek var tillräckligt tydlig även mot normalstora kvinnors kroppar. Men med Ann-Kristins minimala kropp intill såg jag gigantisk ut. Ändå hjälpte jag till och lät min kuk träs in mellan hennes lår. Jag kände den varma fukten spridas längs mitt skaft när hon gned sitt sköte längs mitt stånd och jag förstod på hur hon stönade och ryckte till att hon var minst lika sugen på detta som jag.

“Jag är för stor för dig” viskade jag igen, med lite mer darr på rösten.

“Du är … precis lagom … stor för mig…” gnydde hon, medan våra kön gneds allt mer intensivt mot varandra.

När hon böjde sig lätt framåt och letade upp änden av mitt kön med sitt, var hon redan på gränsen. Sättet hennes kropp rörde sig i mina händer var totalt hänförande och egentligen ville jag bara tvinga mig in i botten av henne och knulla hennes lilla kropp stenhårt och så länge som möjligt. Men det fanns också något sensuellt och längtansfullt i hennes kroppsspråk som jag inte ville missa. Så jag höll tag om midjan, men lät henne kontrollera rörelserna medan hennes höft dansade runt mjukt tills mitt ollon blivit drypande insmort av det som utsöndrades runt hennes mynning.

Jag kände tydligt att hon var trång redan innan hon började pressa sig ner över mitt ollon, men var ändå inte beredd på hur det nästan gjorde ont när ollonet trycktes ihop och deformerades på vägen in i henne. Mitt blod rusade dit och försökte blåsa upp ollonet till normal form, men hennes muskler var stenhårda och gav inte vika. Han kände på hennes kropp hur hon spände sig mer och mer och när hon högljutt andades ut ett stort andetag kunde jag inte låta bli att hjälpa till att pressa emot lite.

Plötsligt flödade en kaskad av vätskor ur henne, som skvätta högt upp på min mage och plaskade ner på badrumsgolvet. Ann-Kristins kropp skakade kraftigt och nu gjorde det ont på riktigt av hur hårt hennes slida knep om den del av mitt ollon som kommit in i henne.

Ann-Kristin föll ihop över handfatet och flåsade högt när kramperna var slut, och jag gled ur henne.

“Vad var det jag sa?” frågade jag.

Ann-Kristin vände sig om och såg ner på mitt stånd och sen upp på mig. Hon kunde inte hålla tillbaka ett skratt och dök in med ansiktet mot mitt bröst, kanske för att dölja hur hon rodnade.

“Kanske i största laget” medgav hon till sist.

Jag hade mött kvinnor som kom till samma slutsats förr, även om de var betydligt större i kroppen än Ann-Kristin. Så jag var halvt beredd på att hon skulle ge upp och kanske åtminstone föreslå att vi kunde gosa lite utan själva samlaget. Men Ann-Kristin satte sig upp på handfatskanten och lyfte vigt ut sina ben för mig.

“Försök så här!” sa hon.

Jag tittade på henne och fylldes med lycka. Jag tog ett steg fram med mitt kön svajande framför henne. Storleksskillnaden var enorm, men den verkade inte skrämma henne det minsta, utan hon såg lika förväntansfullt som jag på mitt tilltagna kön intill hennes minimala kropp. Jag såg henne i ögonen, som för att fråga om hon verkligen var säker, och hon nickade mot mig. Hon tog tag om handfatet när jag riktade in mig och hennes flämtningar var högljudda redan innan jag rört vid hennes kön.

Men det var svårt att få till där på handfatet. Ann-Kristin kved och skakade och försökte hålla sig kvar, men motståndet var för stort och jag kom inte in.

Innan hon fick chansen att ångra sig lyfte jag upp henne. Hon vägde ingenting i mina armar och jag bar henne ut ur badrummet och hittade ganska snabbt till hennes sovrum. Redan innan jag lagt ner henne på sängen hade jag planterat min mun över hennes sköte. På detta sättet hade jag gjort ett flertal kvinnor redo för mig förr, så jag vågade påstå att jag visste vad jag sysslade med. Hur annorlunda Stockholm än var från mitt hem, och även om Ann-Kristin kom i en lite annan storlek än de jag varit med tidigare, så var anatomin i stort densamma.

Ann-Kristin blev precis så vild som man kunde förvänta sig, men jag lät henne inte komma undan. Hennes kropp vred sig hit och dit, men det var ingen konst för mig att hålla kvar henne och fortsätta min behandling.

Jag lät henne dock inte komma, utan nafsade runtom i henne ljumskar varje gång hon var nära. Till sist stod jag inte ut mer och klättrade upp över henne. Hon märkte vad som hände och särade vigt på benen och jag slösade ingen tid. I detta tillståndet skulle det krävas mycket för att hon skulle känna smärta, så jag vågade pressa på med nästan hela min tyngd och långsamt trängde mitt ollon in i henne. Ann-Kristin låg nästan dubbelvikt bakåt, med hjässan eller nästan pannan ner i lakanet medan jag rörde mig försiktigt i henne.

Genom tjuten lät det som att hon försökte säga något, även om jag inte kunde urskilja vad. Jag sträckte mig ner, flåsade henne i örat och upplyste henne sen om sanningen.

“Jag har fått in hela ollonet nu. Kyss mig när du känner dig redo för mer:”

Jag hade knappt avslutat meningen när hon letade upp min mun med sin. Jag gav henne vad hon ville ha och även om hennes inre pressade emot med allt vad hennes lilla kropp kunde förmå, så hade jag snart begravt mer än halva mitt kön i henne. Ann-Kristins stön var långa och djupa medan jag försökte hålla mig stilla i henne. Hon rörde sig desto mer och jag rullade över oss så att jag låg på rygg, för att kunna hålla om henne bättre. Hennes kropp kändes så bra i mina armar medan jag långsamt trädde henne upp och ner över mig.

Kvinnor som klarade av min storlek brukade ofta ha det väldigt bra när jag var i dem, men Ann-Kristin tog det ändå till en nivå jag inte stött på innan. Hon hjälpte till mer och mer själv, och efter ett tag red hon mig på egen hand. Långsamt och skakigt, men ändå på egen hand.

“Du är så jäkla stor” flämtade hon när hon tog en liten paus.

“Precis lagom stor för dig” svarade jag.

“Mmmmmh” svarade hon i ett långt stön och höjde takten.

Snart skrek hon ut i en nästan våldsam orgasm medan hennes kropp kastades hit och dit av kramperna. Innan hon slutat skaka började hon rida igen, tills hon nådde ytterligare en orgasm.

“Kommer du aldrig, ditt jäkla monster?” frågade hon flåsande medan hon återhämtade sig mot mitt bröst.

“Jag höll igen för din skull. Vill du sluta redan?”

“Nej” svarade hon och kysste mig. “Jag har bara aldrig varit med någon som orkar så här länge.”

“Bra. Hur vill du fortsätta?” frågade jag henne.

Hennes ögon glittrade när de dansade fram och tillbaka, medan hon tänkte igenom alternativen. Hon bet sig i läppen, medan hon nästan verkade fundera på om hon vågade säga vad hon helst ville. Jag började nästan bli rädd att hon skulle föreslå något jag inte skulle vara beredd att göra själv.

“Dina händer…” sa hon till sist. “De gör mig så jäkla kåt, när du tar på mig. Jag vill att du tar i mig ordentligt. Och att du inte håller tillbaka. Jag vill se om jag står ut.”

Hade jag inte redan varit spränghård i kuken så hade jag blivit det av hennes önskan, och hur blygt men tydligt hon förklarade den. Hon uppfattade nog ivern i mina ögon och såg förväntansfullt på mig när hon gled av mig och väntade på mitt initiativ. Jag satte mig upp på knä och tog på henne, precis så hungrigt jag ville, och kände hennes smala midja och nätta kropp i mina händer. Hennes kropp hade gjort mig nyfiken från första sekund, men med tanke på min storlek hade jag inte vågat hoppas att detta skulle kunna hända. Nu släppte jag dock alla hämningar och när jag märkte hur mycket hon gillade det blev jag ännu ivrigare.

Jag vände henne om och tvingade ner henne på alla fyra. Med ena handen höll jag fast om hennes midja, medan den andra hungrigt utforskade hennes rumpa, höfter och lår. Jag daskade med kuken mot rumpan och njöt av hur stor jag kände mig och såg ut inför henne.

“Var försiktig med vad du önskar dig!” sa jag. “Du gör mig så kåt att jag är säker på att jag precis blev ännu hårdare och större än innan.”

Hon pep till när jag la ollonet på plats mot hennes lilla öppning. Hennes andning var hackig, nästan panikartad, när jag tog tag om hennes höftben och började pressa mot henne. Jag hade inte tänkt tränga in redan, men hon vred på höften och tryckte tillbaka tills mitt ollon var begravt i henne. Hon skrek ut i ren tillfredsställelse när jag fortsatte rörelsen och trängde in i henne, ända in till botten. Så djupt hade jag inte kommit innan och det var så skönt att känna henne krama om hela min snopp att jag ville stanna upp och bara känna det lite till. Men Ann-Kristin fortsatte jucka och jag kom ihåg att hon sagt att jag inte skulle hålla tillbaka.

Med ett bestämt grepp om henne, trädde jag den lilla kroppen av och på min kuk så hårt och fort jag vågade. Ann-Kristin tjöt ner i lakanet och jag vågade köra på ordentligt. Det var helt enkelt otroligt vad hon klarade av med sin lilla kropp och jag blev mer och mer upprymd av hennes respons och uthållighet.

Till sist blev jag tvungen att stanna upp för att inte gå över gränsen. Jag höll mig stilla och blundade hårt medan hjärtat dunkade hårt och jag försökte att tänka på hur Ann-Kristins kropp fortfarande krampade och ryckte, hur hon hulkade och gnydde. Det tog nog tio sekunder innan jag vågade andas ut. Jag hade klarat det, men behövde nog vänta lite till för att inte komma fram till gränsen direkt igen.

Ann-Kristin pustade också ut och tog sig upp, först på sträckta armar, men sen med rest överkropp. Hon svankade och lutade sig bak mot mig och jag slöt armarna runt henne medan hon rörde på höfterna i långsamma, djupa juck.

“Meeeer” stönade hon medan hon höjde intensiteten i rörelserna.

Jag hade nätt och jämnt svalkat ner mig sen min nära-orgasmen-upplevelse nyss, men vågade möta hennes juck medan hennes kropp ålade sig i min famn. Hennes bröst var inte stora nog att kupa händerna runt, särskilt inte med mina stora händer, men när jag klämde dem mellan mina fingrar började hon tjuta och jucka ännu hårdare mot mig.

Det tog inte lång tid innan hon kom igen och jag fick rycka ut i panik för att inte komma själv. Jag ville inte att detta skulle ta slut! När hennes orgasm var över lade hon sig ner och rullade över på rygg.

“Kom här” sa hon med oemotståndlig blick, armarna sträckta mot mig och benen brett särade. “Kom med mig!”

Jag la mig på alla fyra över henne, redan att stöta in i henne igen och såg in i hennes fortfarande hungriga ögon. Jag kunde inte låta bli att böja mig ner och kyssa henne innan jag frågade.

“Ska jag lägga satsen på täcket här sen?”

“Kom på min mage” svarade hon.

Jag blev lättad, för jag var inte redo att komma i henne med de konsekvenser det kunde få. Och jag var inte den sortens kille som tyckte det var jättemysigt att kyssa någon som fått min egen sperma i munnen eller i ansiktet.

Ann-Kristin särade benen ännu bredare för att visa att det var dags nu och jag trängde in i henne igen. Det var så skönt att vara i henne, hennes inre kramade om mig på ett sätt som jag aldrig riktigt upplevt innan. Medan jag plöjde in i henne med stöt efter stöt såg hon mig i ögonen och manade på mig så länge hon kunde bibehålla kontrollen över sig själv. Men snart kom hon igen och jag blundade och sänkte tempot en aning för att en sista gång fördröja orgasmen lite och förlänga vår stund tillsammans.

Men Ann-Kristin kom igen, nästan innan förra orgasmen var över och jag kände att jag till sist inte kunde stoppa det. Jag gav henne en, två, tre djupa stötar till medan hon vred sig i sin orgasm, innan jag drog ur frustande och försökte styra mina sprut medan det svartnade för ögonen. Orgasmen sköljde igenom mig från varenda cell i kroppen och pulserade ut i strålarna över hennes mage. Det blev många sprut, ännu fler än jag var van vid, men till sist klingade den brusande känslan bort.

Tjocka droppar vällde fortfarande ut från mig när Ann-Kristin lyfte sitt huvud från madrassen och tittade ner på vad jag åstadkommit.

“Herregud!” stönade hon och kastade huvudet tillbaka ner i sängen. “Inte ens din jättepung borde kunna producera så mycket sperma!”

Jag rasade ihop bredvid henne i sängen, för trött för att svara.

“Kyss mig” sa hon och jag segade mig upp och lydde henne.

Den kyssen, mer än något annat, fick mig att inse att detta var början på mycket mer än en kort vistelse i huvudstaden. Det fanns så mycket hunger efter mer, så mycket tacksamhet, så många glimtar av allt vi ville göra med varandra i den enda kyssen.

“Jag måste lära mig att använda den där appen” sa jag, efter att vi tittat varandra i ögonen en stund.

“Va?” undrade Ann-Kristin.

“Appen där man köper tågbiljetterna.” förklarade jag.

Det tog ett ögonblick innan jag såg på Ann-Kristins leende att hon fattade vad jag menade – Innan jag såg på henne att jag var välkommen tillbaka, och att jag kanske inte skulle behöva betala för sängen på loftet nästa gång jag kom hit. Mina kollegor skulle driva med mig om de fick reda på att jag skulle återvända till huvudstaden igen, frivilligt. Men det kunde jag bjuda på. De hade ju bjudit mig på världens finaste Air BNB.