Tjänarinnans Berättelse; #8 Smärta

Jag vaknar, liggande på mage, av att någon rycker mig hårt i armen. Helt utmattad har jag somnat tidig morgon och nu är jag fullständigt slut. Min rumpa har givit upp kampen mot pluggen, svalt den och blivit tyst och stilla. Bara en tunn lång bas håller analmusklerna öppna, den sticker ut över skinkorna och formar ett rött hjärta av glas. Smärtan är bedövande.

Men Marta har ett oväntat sällskap. Bredvid henne står Husmor. De drar mig, nyvaken, upp på fötter och jag vrålar rakt ut när pluggens tyngd ändrar riktning. ”Gör det ont, kära du? vill Husmor veta. Jag nickar, med svetten rinnande utmed kroppen. Hon ger Marta ett kort leende och går sin väg.

Jag pressas ner på knä och pluggen rör på sig igen. Med överkroppen tillbaka över sängen stöter jag ifrån mig små korta andetag medan hon långsamt drar pluggen ur min kropp. Musklerna som stelnat av den meningslösa kampen pressas upp igen och jag stönar djupt av smärtan. Det känns som om rumpan delats på mitten rakt in i skåran.

Det heta morgonbadet tillåter min trötthet att ta över och jag slöar till. Jag slumrar lätt medan Marta tvättar mitt hår. Hon masserar hårbotten långsamt, i stora runda cirklar och rör sakta händerna ner över min nacke. Hon gräver ner tummarna i nackmusklerna, liksom glider över dem, innan hon fortsätter ner över mina axlar och ut på de yppiga brösten. Bröstvårtorna knottras och hon släpper taget. Istället greppar hennes sträva kökshänder  tvättsvampen och drar den hårt och bestämt över min rygg, som om den vore en smutsig ryamatta.

Den morgonen bryr jag mig inte så mycket om att Husmor piskar mig. Hon använder paddeln, den gör ont och jag tar ett ofrivilligt andetag för varje dovt slag jag får. Men smärtan i rumpan är värre, och jag har redan givit upp.

Det är kanel i gröten. Kanske tycker Marta synd om mig, kanske spillde hon av misstag när hon bakade bullar. Ljudet av Martas köttyxa som slår över ett stycke kött på bänken är en direkt uppmaning om till mig. Jag sväljer tyst.

Så bryts husets ljudlösa stillhet av ett skratt. Ojämna steg närmar sig köket. Jag släpper skeden och ser på Marta, som snart följs av Husmor. ”Skynda dig, OffGlen! OffDavid har fått värkar!”

Det är en Tant jag aldrig förut sett väntar på mig i Röda Bussen. En röd buss med fönster täckta av lika röda gardiner. Tant Loretta ser ut att vara runt de 50, med kolsvart hår uppknutet i nacken, bruna ögon och en liten vass näsa. Det rycker i henne mungipor. Kanske är hon nervös, eller bara spänd inför det som ska komma. Vi är alla exalterade och det här är första gången jag får se ett barn födas.

Bussen skumpar fram över gatorna och våra överkroppar svajar till höger och vänster, som rasslande löv i vinden. Vi sitter tätt, tätt tillsammans, 14 röda klänningar och en brun uniform. Det luktar fränt om oss, av svett och anspänning. Någon ber en tyst bön, andra viskar.

OffDavids Anförare och hennes Husmor bor i utkanten av stan. Det är en stor treplansvilla – tre och en halv om vi räknar inomhuspoolen – med en trädgård full av blommor. Knopparna har precis slagit ut i en färgpalett av mjuka pastellfärger och jag påminns om hur det brukade lukta i parfymbutikerna förr i tiden.

Huset doftar såpa och nybryggt kaffe. Genom sorlet av röster och klassiska pianostycken hörs OffDavids kvävda stön. Entrén har stora tavlor målade av van Gogh i original, och enorma speglar från golv till tak. Vi lämnar våra vingar på bordet i hallen och leds upp för trappan mot ljudet av min promenadväns födslovärkar.

Jag har aldrig sett mig omkring riktigt ordentligt i mitt eget… i min Anförares Ceremonirum. Rummet är förvånansvärt litet. Eller kanske är det bara väldigt fullt. OffDavid sitter i sängen, stödd av tre stora kuddar, omringad av ett myller av röda klänningar med vita hättor. Två av oss håller hennes händer, en annan en skål fylld av is. Tant lägger rena handdukar i fotändan av sängen, tillsammans med en sax, och i ljuset från fönstret står tre av oss med hopknäppta händer och rädsla i blicken. Eller är det hopp?

Det finns karaffer med iskall saft och vackra plastglas uppställda på mahognybordet där borta i hörnet. Platsen där OffDavid piskats till lydnad varje morgon ska nu svalka våra strupar.

Det fläktar lätt ifrån fönstret och den parfymerade doften av trädgård blandar sig med sorlet och musiken i det överfyllda rummet. Genom rummets myller minns jag natten på diskoteket. OffDavids stönar som om hon ville hålla takten till musiken, hennes värkar kommer jämnt nu. Jag minns hur Sandra snabbt kom emot mig den där natten, hur hon tog min hand och räddade oss ifrån den whiskeybjudande slusken. ”Stirra inte på mig!”

Jag rycker till. Tant knuffar till mig med förebrående blick. ”Fokusera nu, flickor!” hör jag Sandra ropa ut över oss.