Jag äter frukosten ensam ute i köket, sittande på min brännande rumpa, medan Martorna diskar efter Anföraren och Husmor. Gröt med färsk mjölk, en skiva av det nybakade brödet, några bitar ost och osötat te. Socker är inte bra för oss.
Oss. När månadens fertila fas passerat tillåts vi att gå ut och gå efter frukost. Vi går alltid i par när vi utför lättare inköp, för att få lite frisk luft och röra på oss. Tant Augustina poängterade ofta vikten av motion till för att stärka vår bäckenbotten. Det ska hjälpa oss att orka långa upprepade samlag, bära våra anförares barn och att föda dem åt våra husmödrar.
OffDavid och jag träffades för bara några veckor sedan, strax efter att jag placerats hos Glen. Hon är fem år äldre än jag och har redan fött en Anförares barn. Nu är hon höggravid igen, men sin nya Anförare.
– Hur har du det?
Jag har fortfarande svårt att svara på den typen av frågor. För ett år sedan hade jag kunnat berätta om den senaste filmen, hur jag underkänts i matematik eller ljuga ihop en historia om vad som helst bara för att utmärka mig. Vi sitter i lä på en grönmålad bänk i utkanten av Botaniska Trädgården med en röd filt under oss. OffDavid får inte bli kall, och jag är tacksam över att ha något mjukt att sitta på.
Blomsterknopparna dansar i otakt i den ljumma brisen, på väg att brista ut i sitt syfte, en yrvaken humla navigerar sig klumpigt fram mellan träden och någonstans ifrån kommer en söt honungsliknande doft som påminner om brända mandlar
– Hur är det själv? bryter jag tystnaden.
– När som helst, säger hon och lägger händerna på sin runda mage utan minsta tecken till glädje. Det rasslar i gruset. Fem meter snett bakom oss står en svartklädd kraftig man någonstans runt de 30 och blänger surt på oss. Det är Oscar, vår eskort. Eller, kanske är han ett Öga? Han följer oss med blicken vad vi än gör. Tjänarinnor gör honom nervös., OffDavid gör honom vettskrämd.
Så här års början Botaniska sakta fyllas av grönblå, smutsgröna och bruna fladdrande tygstycken. Fanns det inte en saga på det temat någon gång för länge sedan? Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin? Det är inte meningen att vi ska se varandra som individer. Vi är röda tjänarinnor, smutsgröna Martor och grönblå Husmödrar. Husmödrar som sakta går runt bland stadsrabatterna, luktar, känner och klämmer på blommorna de älskar och beundrar.
Och idag tre Tanter som vallar en grupp tjänarinnor in bland tulpanerna. Men tjänarinnorna bryr sig inte om Tant Mildreds glädje över blommorna. De stirrar på OffDavid, och Tant Augustina höjer rösten.
– Rör på er! Lika vass som alltid.
Den tredje Tanten… Det är något med henne… något jag känner igen med hennes rörelser, något jag inte riktigt minns.. De tycktes alla vara större när jag var där. Då vänder hon sig om mot OffDavid och så ser jag. Sandra. Det är Sandra!
Jag reser mig häftig upp från bänken och tar tre stora kliv rakt mot henne, men tvärstannar mitt i gruset. Så korkat av mig att lämna OffDavid ensam kvar på bänken. Så korkat av mig… att ha idéer. De går mot mig, tanterna, och så möter Sandra min blick precis när Oscar greppar mig hårt om armen.
– Dags att gå! Han drar mig tillbaka till min plats intill den gröna bänken och min parhäst och pekar med vapnet i riktning tillbaka mot husen. Det blir inga små inköp idag.
Fortfarande på behörigt avstånd, men nu med fingret på avtryckaren, föser Oscar oss över bron och raka vägen upp utmed huvudgatans allé av kastanjeträd. Det är den snabbaste vägen till det som ska vara hem. OffDavid är uppriven.
– Men… det är grannflickan som jag… försöker jag
– Jag bryr mig inte om vem du tror att hon var för dig! väser hon inifrån sina vingar. Vem hon är var, är hon någon annan nu. Fattar du inte det?!
Om jag hade vågat hade vänt mig om och ropat ut hennes namn över hela Gielad. – Sandra!
Uppdaterad 260226.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.