Tjänarinnans Berättelse; #3 Sex av de bästa

Den stora kyrkklockan, en tung gammal pjäs från 1600-talet, slår varje hel timma dygnet runt. Ljudet dansar över staden i ett eko, som en påminnelse till oss alla om att vi ska komma tillbaka från drömmar och spridda tankar. Använda tiden väl.

Tidiga mornar kan jag ibland höra trädgårdsgrinden gnissla.  De Martor som tillåtits att lämna huset smyger tillbaka in i trädgården redan innan sädesärlorna börjat kvittra. De dricker te, viskar tyst om sådant vi inte längre får tala om, som hur de levde innan alt det här hände och om sina riktiga namn. Jag heter Anastasia, men namnet jag fick som husets tjänarinna är OffGlen. Min anförares namn är Glen och vi lever i en brittisk koloni. Du förstår säkert. Håll dig borta ifrån Glen!

De bakar bröd, kokar gröt, ställer fram osten, korven och gör riktigt kaffe. På söndagarna brukar det finnas ägg. Färsk gurka, tomater, gräslök och sallat får vi från växthuset. De sköljs, skivas, hackas fint. Ingefäran ska vara färsk och ha ungefär samma storlek som befälhavarens tumme. Medan han och husmor äter sin frukost förbereds jag.

Vi går tyst tillsammans in i badrummet, Marta före och jag efter. Det heta vattnet, med doften av lavendel, ångar upp mot taket. Solen har inte hunnit värma upp husets väggar än. Hon drar av mig det vita linnet, hänger det på stolsryggen och sätter sig ner med sin stickning. En kort frågande blick på mig, borde jag inte redan vara i vattnet?

Jag kliver sakta ner i kontrasten mellan det heta vattnet och den ännu kyliga morgonluften. Det ger mig en lätt rysning och jag tänker genast på gårdagen. Hur hans lem stötte längst in i min kropp, hur livmodern rörde sig fram och tillbaka i samma takt som han. Ett lätt pirr i kroppen. Tankarna är opassande.

– Sätt fart nu. Hon fortsätter rytmiskt med sin stickning utan att titta upp.

Jag är ren som ett vitt lakan, med flätat hår ännu fuktigt efter badet när jag en halvtimma senare kliver in i ceremonirummet. Anföraren i sin svarta kostym ler försiktigt, husets Martor håller blicken sänkt mot golvet som om de önskade sig bort till något annat, medan anförarens chaufför så gott som smälter in i väggen. Jag ser honom nästan aldrig. Det är min husfru som är drottningen här. Hon står redan rakryggad med rottingpiskan i sin hand, redo att göra sin plikt.

Två Martor går ner på knä på varsin sida om mig, viker upp mitt vita linne. Bit för bit blottas mina bara ben, min rakade blygd och min körsbärssöta rumpa. Här finns inga behov av några trosor. Linnets kanter knäpps fast runt midjan.

Martorna reser sig mödosamt upp. Hon den långa ställer sig på den bortre sidan av ett stort stadigt bord gjort av mahogny, medan hon som haltar lägger händerna på mina axlar och föser mig framåt. Jag för ihop benen och låter henne spänna fast mina vrister i golvet med ett par grova läderremmar försedda med spännen av metall. Martas hand i min nacke, ett bestämt tryck och jag böjs framåt. Martan på andra sidan bordet greppar mina handleder och drar dem mot sig, sträcker ut min taniga överkropp över den kalla träytan och håller mig sedan fast i ett stadigt grepp.

Jag sväljer hårt, lägger huvudet åt sidan och stirrar in i väggen medan Marta långsamt trycker in den renskalade ingefäran i min rumpa. Fruktköttet är strävt, ojämnt skuret och skrapar mot den tunna huden i mitt anus. Musklerna dras ofrivilligt ihop, gör införandet än mer obehagligt. Jag andas häftigt, biter ihop käkarna och sluter ögonen medan ingefäran trycks allt djupare in. De bevittnar tyst min förnedring.

En intensiv kyla spridas i mitt anus, en känsla som snart blir till värme. Den sprider sig krypande till vulvan och retar lekfullt klitoris. Jag vänder ansiktet ner i bordsytan, andas i snabba korta andetag ner över den och känner imman från min utandningsluft bli till ett vått täcke av lust. Tiden går, andetag efter andetag. Och så börjar jag brinna.

Det är hopplöst, jag vet, men jag försöker komma loss, jag drar och vrider på armar och ben, vrider höfterna till höger och vänster som om det skulle hjälpa mig att bli av med roten i rumpan. Jag gnyr tyst, men vet bättre är att yttra mig. Jag kommer inte undan. Trots att det här upprepas varje morgon ger det alltid samma förnedrande sveda. Marta har återgått till sin stickning medan de låter mig kämpa. De väntar på att jag ska ge upp.

Husmor ger mig sex av de bästa varje morgon. Oftast använder hon en tunn käpp av bambu, ibland paddeln eller ett bälte av läder. Alternativen är obegränsade. Ibland händer det också att hon har en tunn elkabel, men det är ovanligt och helt beroende av hennes humör. Det här är inget straff, ingenting som är menat att göra livet svårt för mig. Det är tradition. Jag ska anpassa mig, finna mig i den roll jag har, låta mig formas i stället för att ställa krav och ha omöjliga förväntningar.

Första rappet landar snabbt och och utan förvarning precis över de båda skinkornas mittpunkt. En dov välplacerad smäll som gräver sig ner i mig. Ett kort okontrollerat tjut slipper ur min mun och mina knän ger vika en halv sekund. Martas stickande upphör och jag känner hennes kyliga blick medan jag klämmer ihop skinkorna och trycker höften in mot bordskanten, glömsk om roten i min rumpa. Den hämnas snabbt, bränner som eld, och jag släpper hjälplöst taget om den. Marta återgår till stickningen. Jag hör det andra rappet komma innan det träffar. Ett vinande ljud som skär genom luften. Hon måste hata mig för att jag knullar hennes man. Det är så livet är, för oss båda. För oss alla. Sex rapp om dagen är bra för mig, säger de. Det håller tankarna i styr, säger de.

Min rumpa är nu en ständigt ömmande punkt, blossande röd och brännande het. Som fertil jord som ständigt rivs upp – om och om igen – för att mannen ska kunna plantera sin säd i den och få ut all tänkbar njutning av den.

De lämnar ceremonirummet på led, tacksamma över att få återgå till sina sysslor. Kvar på bordet ligger jag, ännu utsträckt och fasthållen. Marta lämnar stickningen, reser sig upp och försvinner in bakom mig. Roten dras ut ur min rumpa, ett sträv oförlåtande skrapande. Jag drar en lättnadens suck. Så för Marta upp sin hand mellan mina ben och smeka mig ömt.

I en annan värld, ett annat liv, hade det kanske varit märkligt eller rent av förbjudet. Men här är allt precis som det ska vara. Sakta men säkert ska jag formas om. Några av de allra vackraste fjärilar lever bara några dagar. Deras vingar är så svaga att de inte kan flyga, och deras enda uppgift är att föröka sig.

Hon för fingrarna långsamt utmed kanten på mina blygdläppar, trycker försiktigt över klitoris, slingrar dem in på sidorna om den och rör handen fram och tillbaka. Den snabba växlingen från smärta till njutning är förvirrande. Det finns ingenstans jag skulle kunna flyga iväg. Mina vingar har klippts, jag blir blöt, svullnar, kan inte stå emot. Med slutna ögon andas jag tungt igen, tvingar orgasmen bort ifrån mig. Jag tänker inte ge dem glädje av att se mig förlora kontrollen.