Tjänarinnans Berättelse; #1 Ceremonin

Ceremonin

Mina ben är fastbundna i byglar och rumpan putar ut över sängkanten som en öppen inbjudan. En dörr som står vidöppen för den som vill. En djup skåra av tunn skör hud, ett moget körsbär som aldrig plockats. Allt från naveln och ner är naken hud, nytvättad med doft av lavendel. Jag ligger som ett utdraget rep med mina handleder i husmors händer. Det är starka händer, bestämda, omilda, så vana vid det här.

Jag håller blicken fast rakt upp i taket. Det finns ingenting för mig att se här. Jag hör desto mer. Ljudet av Martas stickning intill kaminen, hur elden sprakar. Från trädgården tränger ljudet av oskyldig vår in i luften vi andas. Någon har lämnat fönstret öppet. Vi har välsignats med vackert väder. Anföraren drar ner sin gylf.

Män är som spöken, något att sky som pesten. Ingen tjänarinna har någonsin sett sin anförares ansikte eller talat med honom. Ändå lyckas de alltid komma nära oss varje gång de vill. Det enda jag känner till om honom är ljudet av hans rörelser, hur han andas och storleken på hans lem.

Långsamt lägger han ollonet mot mina blygdläppar, drar isär dem med varma fingrar och pressar sig in i min kropp. Musklerna dras ihop, jag kippar efter andan, snabba ytliga andetag utan mening.

Mina kinder hettar. Bröstvårtorna och huden på mina bleka skinkor knottras, en känsla som sprider sig utmed insidan på mina lår tillsammans med en smärtsam ilning som når hela vägen ner i tårna. De viker sig inåt mot de nakna fotsulorna, alltmedan befälhavaren hamrar sig in i mig med sådan kraft att jag fullständigt tappar kontrollen över mina andetag. Husfrun kramat mina handleder allt hårdare. Det är meningslöst att protestera. Det här är en märklig blandning av chockartad smärta blandad med lust. Detta är makt och maktlöshet.

Han trånar utan att hålla tillbaka. Varför skulle han hålla tillbaka? Jag känner mig stel, musklerna spänner och stretar emot, jag gnyr lätt, vrider huvudet åt sidan och önskar att jag kunde gömma ansiktet i lakanet. Husfrun justerar min position och naglar fast mig i sängen med sin blick. Här får ingenting någonsin gå utanför protokollet.

Ljuset som skymtar genom ceremonirummets gardiner förändras medan solen går ner. Oskyldiga skuggar tränger sig in och kroppen börjar kännas tung och trött av att användas. Jag hör slamret av porslin komma ifrån köket. Det måste vara kvällsvard snart. Musklerna kring hans kuk har slutat streta emot. Jag accepterar. Hans andning eskalerar, han ökar takten nu. Exploderar.

Snart lämnas jag ensam i sängen, tyst och orörlig. Anföraren har mer arbete att utföra någon annan stans, trots en kväll som den här. Och varför skulle husmor vilja vara kvar?

Marta upphör med sitt stickande. Rörelser i vatten, ett porlande ljud från ett djupt fat i vit porslin, droppar som faller ner över vattenytan, hennes djupa suckande innan hon drar den fuktiga handduken över mitt bultande underliv. Den här ritualen ska upprepar. Den här ritualen är mitt liv.