Det har varit fantastiskt vårväder hela veckan. Sara har tagit chansen och varit på stranden flera gånger de senaste dagarna, och börjar få hyfsad färg redan, fast att det bara är tidigt i maj. Igår vågade hon och Paula till och med bada i sjön. Det tidigaste hon nånsin badat, ever. Fast det var jävligt kallt, det måste hon erkänna! Vilket gör henne ännu mer stolt över prestationen.

Desto varmare är det nu. Sara går sakta hem från stranden, där hon nyss legat och pressat. Det är tidig eftermiddag, och hon har lovat att vara hemma till tre, då de ska få gäster. Moster Kerstin och småkusinerna. Och säkert Rolf också. Kerstins man. Hon är inte så förtjust i Rolf, för så fort han får chansen så glor han på henne med flackande ögonkast. Han tror att ingen ser eller märker något, men alla vet att Rolf fluktar på brudar. Hela tiden… Fast han är ganska ofarlig ändå, tänker Sara. ‘Låt han titta!’ som mamma och moster Kerstin brukar säga.

Sara slår av på takten, och tittar på människorna hon möter på vägen. Det är inte många som är ute och går just nu, i varje fall inte precis här. Några enstaka personer kommer från motsatt håll; några på cykel, de flesta till fots. En och annan barnvagn eller sulky med småbarn i, på väg till stranden eller den närliggande lekparken. Sara försöker le när hon möter någons ögonkast – ‘Var alltid artig mot andra, Sara!’ hör hon mamma säga – och de flesta ler tillbaka.

Hon vet att hon inte har bråttom för att hinna hem, och vill heller inte bli för svettig i värmen. Det måste vara mer än 25 i skuggan. T-shirten klibbar redan mot ryggen, under väskan med badkläder och handduk som hon bär över axeln. Hon tittar ner på tyget som fastnat även mot magen, och drar loss det. Hon har bara den vita t-shirten på sig. Ingen behå. Det har hon väldigt sällan, faktiskt nästan aldrig. Hennes bröst är små, men med ganska toppiga vårtor, och om hon är kall, eller kåt, så brukar de bilda små knortar på tyget. Men nu är hon varesig kåt eller kall, så ingenting syns.

Den korta röda bomullskjolen börjar strama över skinkorna och låren, och känns lite stelare av värmen. Mindre fladdrig. Men det fläktar ändå skönt upp mellan låren och mot hennes bara kön. Hon glömde ta med sig trosor – hon hade bikinin på sig hemifrån under kläderna – och vetskapen om att hon inte har något under den tunna kjolen är lite spännande. Tänk om hon träffar någon på vägen hon känner? Nu börjar hon dessutom närma sig gågatan genom stans centrum, så där borde det vara fler människor.

Vinden friskar plötsligt i, och Sara tittar upp mot himlen. Flera mörka moln har tornat upp sig i väster, men skymmer ännu inte solen. Ska det bli regn? Kommer hon hinna hem? I det samma känner hon de första dropparna träffa kinden och armen. Nej, uppenbarligen inte? Strax faller regnet mer ihållande, men inte särskilt ihärdigt; mer som ett kraftigt duggregn, och tillräckligt för att ganska snabbt blöta ner hennes hår och kläder.

Sara tittar ner och konstaterar – till sin milda förfäran – att tyget i t-shirten inte längre lyckas dölja att hon är behå-lös under. Tvärtom har det genomdränkta tyget blivit nästan genomskinligt, och bildat ett andra skinn som smiter åt i varje kontur på hennes mage och bröstkorg. Brösten, så små de är, bildar två kullar under tyget, och den vältränade magens muskelrutor ser nästan ut som kullerstenar under den blöta t-shirten. Dem kan hon tacka vårens ihärdiga volleybollträning för. Hon nyper tag i tyget strax under brösten och drar det utåt, så att det för någon sekund hänger fritt, men i nästa åter har klibbat fast sig mot kroppen. Det verkar lönlöst att förhindra hennes skenbara nakenhet.

Hon flyttar blicken till kjolen, som också den smiter åt, fastkletad över låren och upp mot skrevet – hennes troslösa skrev. Som tur är rör sig benen hela tiden under tyget och förhindrar – delvis – samma avslöjande effekt av underkroppen. Sara försöker vrida på höften för att se bakdelen av kjolen, men det går inte. Däremot kan hon känna hur tyget smiter åt mot skinkorna och insida låren.

Det finns inte mycket hon kan göra. Visst, hon kan börja springa, eller ta fram badlakanet ur väskan och lägga över axlarna, för att dölja sin ofrivilliga nakenhet. Men samtidigt finns en sida av henne, en smygande, lite lurig, sida som tittar fram då och då. En sida av henne som gillar att få allas blickar på sig. Som gillar att vara utmanande, lite mer vågad. Exempelvis i matchkläderna på volleybollen; ett slags tunna, åtsmitande yogapants och dito ärmlös t-shirt. Inte alltid vara så pryd och ordentlig. En sida av henne som just nu njuter av att veta att andra i princip kan se hennes bröst genom det blöta tröjtyget.

Så Sara slår åter av på takten, och slutar småspringa i regnet. Istället nästan stannar hon av i stegen, vänder ansiktet upp mot det ihärdiga duggregnet, fångar ett par solstrålar som letar sig ner mellan de försiktiga regnmolnen. Sen börjar hon gå igen, lugnt och målmedvetet, med ett stigande självförtroende.

Halvvägs utmed gågatan nu, och nästan inga människor på stan. Några få springer med paraply, några med jackor eller väskor uppsträckta över huvudet som skydd. Men Sara strosar på i maklig takt, och låter regnet falla över henne. Hon stannar till vid ett nedsläckt skyltfönster – söndag eftermiddag innebär att många butiker redan har stängt, om de ens haft söndagsöppet – och ser sin spegelbild i rutan. Först i profil: hur brösten bildar små kullar på överkroppen, med uppnosiga, av regnet nedkylda och halvstyva vårtor som extra kröning. Hon kan även se hur kjolen smiter åt runt skinkorna och hur varje detalj av hennes vältränade rumpa är tillgänglig för alla som vill se.

Hon vänder sig mot skyltfönstret och betraktar sig själv framifrån. Håret faller i stripor utmed huvudet och axlarna, de blonda testarna har mörknat av vätan. Små droppar har fastnat på ögonfransarna, och även på fjunet på överläppen. Hon ler. Blicken vandrar neråt, och nu ser hon hur genomskinlig t-shirten faktiskt är. Det finns ingenting av hennes överkropp som inte avslöjas i minsta detalj under tyget. Det ser mer ut som att hon är blekhudad och naken. Bröstvårtorna lyser som ljusrosa ögon genom tyget. Magrutorna spelar av hennes något tilltagna andning ; hon känner sig blottad och naken – och sexig.

Blicken fortsätter ner till det röda kjoltyget. Också det har blivit delvis genomskinligt och nu ser hon hur tyget smiter åt över hennes kön. Hon är rakad, och varje veck i blygden är på display. Värsta camel toen! Instinkten är att dra loss tyget från skrevet, men den inre rösten påpekar hur sexig hon är. Full frontal nudity! Hon låter tyget vara och börjar åter gå hemåt.

Nu ser hon på riktigt hur några av människorna hon möter faktiskt tittar upp och ser hennes nakenhet. Hur deras ögon vidgas i häpet stirrande, hur munnar öppnas i förfäran eller förvåning. Hur vissa fördömer det de ser, men också hur flera visar henne uppskattning och ler mot henne. Främst äldre män – hon har mött två, varav den ena nästan gick in i en papperskorg – men också yngre killar, och tjejer. Hon känner igen några från skolan, men ingen hon känner eller umgås med.

Regnet har tilltagit något, inte längre duggregn, utan mer ett vanligt vårregn. Värmen i luften börjar försvinna, och första känslan av att frysa smyger sig på henne. Bröstvårtorna reagerar enligt regelboken, och styvnar ännu mer under det blöta och kalla tyget. Och av en tilltagande kåthet.

“Sara?”

Hon känner igen rösten innan hon får syn på sin tyskalärare. Birgitta. Eller ‘Gettü’ som hon kallas. Rödhårig, storbystad femtioåring. Och misstänkt lesbisk.

“Hej…” svarar Sara, och känner hur hon rodnar, trots kylan.
“Har du inget paraply, stackare!” säger fröken, och sneglar upp på sitt eget, knallrosa med vita prickar. “Du är ju genomblöt!”
“Jag har varit på stranden, och hade inte en tanke på att det skulle regna…”
“Jag har alltid paraply i väskan, man vet aldrig…” Gettüs blick lämnar hennes ögon och vandrar hastigt – men inte hastigt nog – ner över Saras blottade kropp, stannar till först vid brösten, någon sekund, men sedan även vid kjolen, några fler sekunder.
“Jag är på väg hem, vi ska ha gäster…” Sara avbryter frökens stirrande blickar – blev hon inte lite röd om kinderna? – och Gettü ler igen, lite för hastigt.
“Så trevligt.” Fröken försöker hålla ögonkontakten, men blicken fladdrar till och tappar fästet flera gånger. “Var det basket du tränade?” frågar Birgitta, åter med blicken fäst för en sekund på de framhävda brösten.
“Nej, vollyboll.” Sara ler åt sin frökens kämpande värdighet. “Jag skrev ju en tyska-uppsats om det.”
“Ja wohl, det gjorde du…”
“Hursomhelst… Jag ska nog gå vidare.” Sara drar i tröjtyget så att det för en sekund lossnar från kroppen, med följd att hennes tyskalärare ‘väcks’ ur sin förhäxade blick, och åter får ögonkontakt.
“Ja, jag också. Behöver handla till veckan…” Hon ler mot Sara och lägger en hand på hennes axel. “Vi ses på tisdag. Då har ni glosförhör…”
“Vi ses!”
“Auf wiedersehen!”
“Shüss…”

Sara tittar efter sin tysklärare som pinnar iväg längs gågatan. Efter ett tiotal meter vänder sig Birgitta om och kastar en blick över axeln – och ser att Sara tittar åt hennes håll – innan hon springer vidare i regnet, halvt dold under det prickiga paraplyet. ‘Definitivt lesbisk!’

Sara ler åt tankarna på det nyss skedda mötet. Hon trodde att hon skulle blivit generad av att möta någon hon känner, men förvånas åter av sin exhibitionistiska sida. Pirret i kroppen. De tyngre andetagen. En upphetsning som övergått i kåthet. Ena handen kramar plötsligt till över det ena bröstet, och hon ser hur en mamma med en kanske tioårig son stirrar på henne och möter deras chockade blickar. Eller, mamman är lite chockad, sonen är totalt fascinerad och släpper henne inte med blicken när de passerar. Inte förrän mamman drar irriterat i hans arm. Sara ler mot tioåringen och får ett generat flin tillbaka.

Snart viker hon av från gågatan och upp för den lilla backen som leder upp till kvarteren där hon bor. Svänger in på sin egen gata och närmar sig huset. Mosters bil står på uppfarten – de är redan här… Sara stannar till för en sekund – ska hon verkligen? – innan hon korsar den asfalterade garageuppfarten, följer den plattbelagda gångvägen till ytterdörren, går upp för de tre betongtrappstegen och öppnar ytterdörren:

“Hallå?” Hon ropar av gammal vana, innan hon hinner se att alla, utom kusinerna – som lämnat sina skor i en hög på hallgolvet och troligen redan hunnit sätta sig i soffan – fortfarande står i den stora hallen, strax innanför dörren. Moster Kerstin i sin svarta angorajumper och vita jeans, mamma och pappa något uppklädda i skjorta och klänning. Närmast skostället, i färd med att ställa ifrån sig skorna, står morbror Rolf, med ryggen åt henne. Kerstin och mamma ser henne först och moster säger, med ett leende.

“Hej Sara! Regnade det på dig?” Sara behöver märkligt nog inte kämpa emot reflexen att skyla sig särskilt mycket, trots mammas häpna, och pappas lätt förfärade blickar på henne, och hennes ovanligt avslöjande uppenbarelse. Moster bara ler inkännande. “Kom här och ge din gamla moster en kram!”

Sara ställer ner axelväskan och tar av sig de blöta sandalerna hon haft på sig, innan hon stiger in i hallen och fram till sin mosters utsträckta armar. Hon pressar sin blöta tröja mot angorajumpern och sluter armarna om henne i en hjärtlig kram, som kompletteras av att moster Kerstins armar viks runt hennes egen genomblöta ryggtavla. Mosters små bröst kolliderar med hennes egna genom de båda tyglagren. Sara känner doften hon alltid förknippar med sin moster – söt parfym och cigarettrök – i näsborrarna, när hon pressar ansiktet i mosterns permanentade lockar.

“Roligt att se dig, vännen! Jag trodde faktiskt inte att du skulle dyka upp förrän senare, eftersom syrran berättade att du var på stranden.” Omfamningen värmer hennes nedkylda kropp och hon kan slappna av i sin mosters famn.
“Jag lovade vara hemma tills ni kom…” Sara pratar in i håret, bara centimetrar från mosterns öra. “Men ni hann tydligen före…”
“Vad fin du är…” viskar moster Kerstin i hennes öra, innan hon släpper taget om sin systerdotter och håller henne i axlarna på armlängds avstånd, och betraktar henne, uppifrån och ner.
“Jag kan knappast säga att du har vuxit, längre…” Blicken fastnar på den genomskinliga tröjan och de fullt synliga brösten. “Men ändå ser vi mer av dig än vi brukar…”. Sara slår ut med armarna i en ‘här har ni mig!’-gest, och ler uppskattande.

I detsamma brummar det till bakom Sara, och hon förstår att Rolf har vänt sig om och antagligen står och betraktar hennes bak, som endast täcks av det tätt åtsmitande och genomvåta bomullstyget. Hon vänder sig, med en retfull känsla i kroppen, snarare än blyghet, mot sin mosters man och visar honom sin genomskinliga framsida.
“Hej Rolf!” Hon tar ett par steg fram till honom och ger honom en oväntad kram. Oväntad för att de nog aldrig har kramats, i varje fall inte de senaste åren, fast även för att han, eller någon annan i hallen, inte är beredd på att hon ska låta sin blottade tonårskropp röra vid denne gubbsjuke man.

Känslan av att pressa sina styvnade bröstvårtor in i Rolfs rutiga flanellskjorta är ovan, och samtidigt spännande på något sätt. Sara känner hans doft på nära håll, cigarettröken är här istället uppblandad med svettlukt, illa dold av för lite, och billig, deodorant. Både moster Kerstin och Rolf är storrökare, vilket alltid är helt uppenbart utifrån den ‘air’ de ständigt för med sig. Han kommer sig inte riktigt för att besvara omfamningen.

Sara släpper taget om den häpne Rolf och står en bit ifrån honom, och låter – ja faktiskt! – honom insupa hela hennes blottade uppenbarelse.
“Nu får du så du tiger, va?” hör hon moster Kerstin hojta till sin man, och kvinnorna i hallen – inklusive hon själv – skrattar förvånansvärt hjärtligt åt kommentaren. Pappa säger ännu inte så mycket, och Rolf försöker hitta ett sätt att uttrycka sitt försvar för den upptåndna situationen.
“Ehh, alltså. Jag…” Mer blir det inte, innan alla, inklusive pappa, och till slut även Rolf, brister ut i ett gemensamt, och på något sätt förlösande, skratt.
“Passa du på att titta, Roffe!” säger Sara och lyfter de små brösten med händerna genom tyget. “Passa på allihopa, förresten!” tillägger hon, och vänder sig för första gången medvetet mot sina föräldrar. Mamma ler fortfarande av skrattet, medan pappa försöker samla sig till ett mer allvarligt uttryck i ansiktet, samtidigt som han misslyckas totalt, och inte heller kan slita blicken från sin dotters framträdande bröst.

“Jag blev visst helt genomblöt av regnet på vägen hem…” säger Sara i ett försök att återta kontrollen över situationen. “Jag hade ju ingen behå på mig, och trosorna glömde jag hemma, eftersom jag gick till stranden i bikinin direkt under kläderna…”

Orden får pappa – och mamma – att snegla ner mot hennes kjol, där tyget fortfarande smiter åt en del över skrevet och konturerna som skymtar nu konstateras vara av hennes bara kön.
“Du kanske ska gå och ta på dig torra kläder, gumman?” föreslår mamma.
“Jo, jag börjar bli lite kall…” konstaterar Sara, och börjar gå mot trappan till övervåningen.
“Det blir mat sen, när du kommer ner!” hojtar mamma efter henne. Sara vänder på huvudet, som en bekräftelse på att hon hört. Sedan fäster hon Rolfs blick – som följt henne uppför trappan – med sin egen, och i en snabb rörelse lyfter hon kjoltyget och blottar för ett par sekunder sin nakna, troslösa rumpa för dem. Sen springer hon, fnittrande för sig själv, upp för resten av trappan och in på sitt rum.