Drottningen betraktade föraktfullt den lismande, krumryggade lilla mannen, som bugade sig djupt framför hennes fötter, medan han framförde sitt budskap.
Han påstod sig ha information om den styvdotter som hon i sin oändliga nåd och visdom hade efterlyst, och som hon hade utfärdat en så generös belöning för den som kunde komma med upplysningar om hennes vistelseort. Han sa sig ha god anledning att tro att flickan som allmänt kallas för ”Snöfitta” stod att finna i Gruvan.
Drottningen fnös föraktfullt. Vad var det för gruva han svamlade om.
Jo, det rörde sig tydligen om Sexdvärgarnas etablissemang, som kallades för ”Gruvan”. Detta lustens tempel, som ligger en bit ut i skogen i en gammal nedlagd gruva. Han var säker på att hennes majestät med sin expertis – mannen gjorde en gest mot den veritabla orgie som pågick i rummet – hade hört talas om det.
Gruvan ja, den kände hon ju faktiskt till. Kände många av dess kunder. Men varför hade då ingen av dem sagt något?
Det var ju naturligtvis utom den lismande mannens vetskap. Men han vågade sig på en gissning. Denna vecka hade det pågått speciella aktiviteter i Gruvan. Dvärgarna höll på att lära upp en ny praktikant, under stort hemlighetsmakeri dessutom. Varje förmiddag hade en dvärg i taget hållit stängt för enskilda lektioner. Och varje eftermiddag hade hon fått betjäna kunder, men för ovanlighetens skull helt utan publik. Men igår, när hon hade praktiserat i Binders kammare, släppte han tillfälligt in alla som ville, för att beundra hur konstfärdigt han hade bundit upp henne, hängande från taket.
Drottningen fnös åter irriterat. Vad fick honom att tro att hon var den eftersökta. Av vad han hittills svamlat om, kunde det vara vem som helst.
Det höll lismaren med om. Men som han påpekade hade ju styvdottern ett speciellt kännetecken. Förutom hennes svarta hår, röda mun och solbrända kropp, som han genast sett att det stämde in. Man hade i och för sig försökt dölja det genom att raka henne. Men när han fått möjlighet att komma nära, så kunde han både se och känna en snövit stubb av könshår mellan hennes ben.
Drottningen störtade upp med glöd i de mörka ögonen. Hennes uttråkade skepsis hade bytt till visshet. Det fanns ingen tvekan längre.
– Det är hon!
___________________________________
I Gruvan var det dags för prinsessan Bianca, eller Snöfitta som hon kallade sig, att göra praktik hos Smisker. Hon hade sett fram emot den med skräckblandad förtjusning. Idag skulle det göra ont. Men om så många nu ville utsätta sig för det, så måste det ju vara njutbart. Och Snöfitta ville gärna lära sig hur.
Och mycket riktigt gjorde det ont. Snöfitta fick pröva på att både bli smiskad och piskad med olika hjälpmedel, både på rumpan och på tuttarna och ibland även på andra känsliga delar av kroppen. Även klämmor applicerades på exempelvis bröstvårtorna. Och de visade sig till och med göra mer ont när de togs av, än när de först klämdes dit. Det var när blodet strömmade tillbaka till utsatta området, förklarade dvärgen, som känsligheten och smärtan blev så mycket större.
Smisker vinnlade sig också om att emellanåt smeka de utsatta områdena. Och då märkte Snöfitta verkligen hur känsligheten och mottagligheten för även skön stimulans hade ökat. Ju ondare det hade gjort, desto skönare kändes det efteråt.
Snöfitta fick verkligen testa sina gränser denna förmiddag. Så till den grad att de ibland kunde överskridas. Därför inskärpte dvärgen tidigt vikten av en öppen och ärlig kommunikation. Dvärgen måste vara lyhörd för flickans signaler, men hon måste också vara tydlig med när hon inte klarar mer. Alltså införde han ett säkerhetsord. Ett ord som hon alltid kunde använda här i Gruvan, och som funkade hos alla de sju dvärgarna, vilket säkert skulle kunna behövas de närmaste dagarna, med tanke på vad som väntade.
Hon kunde skrika och protestera hur mycket hon ville, men sade hon ordet ”Röd” upphörde all aktivitet, dvärgen kontrollerade vad hon ville, hur hon mådde, om det var något man kunde justera eller om man skulle avbryta helt. Eller bara en så enkel sak som att dricka lite vatten.
På eftermiddagen fick Snöfitta ta emot kunder som ville bli smiskade och piskade på diverse olika sätt. Kunderna fick välja om och hur de ville bli fastspända, och vilket redskap de ville ha, och Snöfitta utförde beställningarna. Hela tiden fanns som vanligt Smisker med, och gav henne tips och råd. Han kunde även rycka in emellanåt, när hon blev för trött i piskarmen.
Mot slutet av dagen hade Snöfittas rumpa och tuttar fått så mycket vila och återhämtning, så att hon faktiskt kunde avsluta med ett pass som mottagare av lite pisk och smisk. Hon spändes upp med linor så att hon blev helt exponerad både framifrån och bakifrån, med armarna utsträckta och fötterna i marken brett isär som ett kryss.
Sedan släpptes kunderna i en i taget, och fick välja vilket redskap de ville, och var de skulle smiska eller piska. Smisker övervakade noggrant det hela, så att det inte gick över styr. Och så att hennes säkerhetsord ”Röd” respekterades de få gånger hon behövde använda det.
Det blev en ansträngande men också stimulerande upplevelse för Snöfitta. Inte minst för att kunderna gärna avslutade sin pisksession med att känna och smeka henne på brösten, rumpan eller fittan. Och det gjorde ju att hon hela tiden blev mer och mer stimulerad, och mer och mer upphetsad. Så pass att till och med själva smärtan började skänka henne upphetsning. Frustrerande nog slutade de alltid innan hon fick komma. Så till slut låg hon ständigt och balanserade strax under gränsen.
Den sista kunden för dagen, var en mycket vacker kvinna i svarta åtsittande läderkläder, och med en svart läderhuva över huvudet. Hon hade en enorm sexuell utstrålning. Hon valde en mångsvansad läderpiska, och cirkulerade lojt runt Snöfitta, medan hon delade ut lätta rapp här och var på hennes kropp. Inget som väckte någon större oro.
Bäst som hon höll på, stack en manlig kund in huvudet i rummet, ursäktade sig och talade lågmält med Smisker. Han hade tydligen ett litet spörsmål som han ville avhandla lite snabbt i enrum med Smisker, innan han måste skynda hem. Om Smisker hade ett par minuter? Bara följa med ut lite kort?
Smisker kände att situationen ändå verkade vara under kontroll, så han följde med ut lite snabbt. Snöfitta tänkte inte mer på det, kände inte heller att det var någon fara. Den här kunden var ju ganska beskedlig.
Men då bytte kunden redskap. Hon gick bort till väggen där en stor oxpiska hängde, och stegade med betydligt mer kraftfulla steg fram till Snöfitta. Med ett lågt väsande från sina sammanbitna läppar, svingade hon piskan i luften och landade ett hårt rapp rakt över ryggen på flickan.
Snöfitta blev först så förvånad att hon inte riktigt hann reagera. Vad var det som hände? Varför gjorde hon så? Men när hon började känna den djupa smärtan, och hur blodet började rinna på hennes rygg, började hon protestera. Hon skrek ”Röd! Röd!” i högan sky. Men kvinnan bara fortsatte sprida sina tunga rapp över sitt offers rygg, medan hon lät höra ett galet, elakt skratt.
– Jaså! Den lilla prinsessan tror att hon kan komma undan… *Smack*… Men här hjälper inga löjliga små säkerhetsord… *Smack*… Hur kan hon tro att något sådant stoppar Mig!?… *Smack*…
Fler och kraftigare rapp haglade nu över den vettskrämda prinsessans rygg. Hon förstod inte. Hur kunde hon veta? Vem var detta? Hon var så förbi av smärta, så att hon inte kunde tänka klart.
– Så lilla Snöfittan trodde att hon kunde gömma sig för mig… *Smack*… hos några usla dvärgar? … *Smack*… Trodde att hon kunde komma undan sin egen styvmor… *Smack*…
Åh nej. Nu förstod Snöfitta allt. Drottningen! Drottningen som vill se henne död! Nu är allt förbi!
Med rappen fortsatt haglande över hennes nu blödande rygg, svimmade prinsessan Bianca i sina rep. Bara några slag till så skulle hon vara förlorad.
Då, i sista stund rusade Smisker in i rummet igen, full av raseri och förtvivlan. Han hade förstått redan när han kom in i gången till sin kammare, att det inte stod rätt till. De kraftfulla slagen och bristen på ljud från flickan. Hans första fokus var på Snöfitta, att få ner henne från repen och skydda henne från misshandeln. Under tiden hann drottningen smita ut och lämna grottan i hast, innan Smisker för full hals slog larm och skrek efter hjälp, vilket som tur var de andra dvärgarna hörde, genom den öppna dörren som drottningen hade lämnat efter sig.
Dvärgarna försökte förtvivlat få liv i henne. De lade ner henne på golvet, baddade henne med svala trasor, försökte få henne att dricka. De försökte med allt.
Äntligen började Snöfitta stönande röra på sig. Sakta kom hon till medvetande, medan dvärgarna jublade inombords. Men skulle de våga hoppas? Till slut slog Snöfitta upp sina ögon, som snart fylldes av en matt skräck.
– Det var… drottningen, hostade hon med svag röst. Hon försökte döda mig.
Drottningen! Dvärgarna tittade bestörta på varandra. Det var alltså inte bara en ”vanlig” kund som löpt amok. Det här var allvarligt. De som hade försökt skydda henne. Och nu hade detta hänt. De borde inte ha tagit med henne till gruvan.
Men nu var första fokus att ta hand om Snöfitta. De fick henne att dricka. De behandlade hennes sår med en svalkande salva av aloe. De ordnade fram en bår, så att den kunde bära hem henne, liggande på magen. Ryggläge var inte att tänka på.
Dvärgarna vakade oroligt den natten. De turades om att sköta Snöfittas sår, och försöka få i henne lite vatten och näring. Men de andra kunde naturligtvis inte heller sova. De fortsatte att anklaga sig själva för sin oförsiktighet. I sin förtvivlan och trötthet började också några anklaga Smisker, som ju ändå var närmast ansvarig, för sin oerhörda försummelse. Något som han i sin självförebråelse var den första att hålla med om. Andra däremot försökte försvara honom. Man kunde inte lasta all skuld på Smisker. De var alla skyldiga.
Smisker fick i alla fall berätta vad som hänt. Om mannen som bara ville ha ett snabbt ord i enrum. Det var något om ett enskilt arrangemang för nästa vecka som han ville diskutera om det fanns möjlighet till. Mannen hade varit väldigt pratglad, och trasslat in sig i en massa utvikningar, så det hade dragit ut väldigt på tiden. Men när Smisker ursäktade sig med att han måste gå tillbaka och se till sin kund, fick mannen väldigt bråttom i väg. Vid närmare eftertanke verkade han nog bli lite nervös också.
Så här i efterhand förstod dvärgarna att han naturligtvis bara hade varit en avledningsmanöver. Att det var drottningen som hade fått honom att locka bort Smisker. Han kanske inte ens visste att det var hon. Men han verkade ändå förstå att det var något skumt.
Åh, om de bara hade varit försiktigare. Om de bara inte…
Nästa morgon kände Snöfitta mycket bättre. Sömnen hade gjort henne gott, och hon verkade ha förvånansvärt gott läkkött. Och så hjälpte ju dvärgarnas salvor och dekokter till. När hon väl hade fått en ordentlig frukost i sig, kände hon sig helt OK.
Dvärgarna var naturligtvis helt eniga om att de inte kunde fortsätta med praktiken. Nu när de var avslöjade. Men Snöfitta protesterade. Det här var det bästa hon hade gjort i hela sitt liv. Och hon tänkte inte ge upp det bara för den där gamla ”häxan”. Hon ville fortsätta, och det redan idag.
Dvärgarna protesterade naturligtvis högljutt. Det var alldeles för riskfyllt. Drottningen skulle så klart göra ett nytt försök. Och Chokers praktik, som stod näst på tur, var ju faktiskt riskfylld i sig.
Men envis som den tonåriga lilla prinsessa hon var, stod Snöfitta orubbligt fast. Och skicklig på att linda dvärgarna om sitt lillfinger som hon var, fick hon till slut sin vilja igenom. Praktiken skulle fortsätta, och det redan idag.
Uppgivna och slagna började dvärgarna förbereda sig för att trots allt gå till arbetet i Gruvan. Men innan de gav sig av, passade Smisker på att ge Snöfitta hennes gåva för gårdagens arbete. En gåva som hon ju mer än väl hade förtjänat. En ridpiska i mörkaste svart.
Väl tillbaka i Gruvan var det alltså Chokers dag, och det innebar strypsex. Vad nu vitsen kunde vara med det. Veckans tidigare ämnen hade Snöfitta haft lättare att förstå på förhand, men det här var inte så självklart upphetsande. Men det kunde Choker förklara.
Vad det handlar om är att begränsa syretillförseln till hjärnan, inte genom att hindra andningen, det gör bara ont, utan genom att hindra blodtillförseln genom halspulsådrorna. På det sättet skapas en yrsel och därmed en extra känslighet i de erogena zonerna, förklarade dvärgen.
Men allt detta är naturligtvis förenat med stora risker, inskärpte dvärgen. Man måste veta vad man gör, så att man inte går för långt. För fel gjort kan det få ödesdigra konsekvenser.
Snöfitta fick alltså pröva på att bli strypt på olika sätt, medan Choker samtidigt stimulerade hennes sköte. Och nu märkte hon verkligen själv hur det ökade hennes njutning. Så till den grad att hon bara ville pröva mer och mer.
Till att börja med använde dvärgen bara sin hand för att klämma åt om hennes hals, men de gick snart över till diverse band och snaror. Först var det Choker som drog, och noga kontrollerade effekten. Men sedan fick Snöfitta själv hålla och dra i repet, vilket ju gjorde att hon naturligt släppte efter när hon höll på att svimma.
Man kunde även fästa repet i väggen eller taket, och med sin egen tyngd luta sig till strypning. Men det krävde ju verkligen övervakning av någon annan. Till slut fick ändå Snöfitta testa en kombination av detta, där hon fick ett rep om halsen, i ett block och talga i taket, så hon med bara lite kraft kunde hissa upp sig själv med bara en hand, och samtidigt stimulera sig själv med den andra. Även här släppte hon ju automatiskt efter när hon höll på att svimma, och dråsade mjukt och säkert ner på madrassen under henne.
Just den sista var nästan hennes favorit, och hon fick ytterligare någon orgasm av den, att lägga till de hon redan fått under förmiddagens övningar.
Efter lunch var det så dags att ta emot kunder. Hon fick börja med de som ville bli strypta, antingen av hennes händer, eller med olika snaror. Samtidigt stimulerade hon deras genitalier, antingen med den andra handen eller med munnen. Och till sin egen tillfredställelse, och inte minst kundernas, fick hon dem att komma varje gång.
I det sista passet för dagen, fick Snöfitta tjäna som objekt för de kunder som hellre själva ville utöva strypsex på någon annan. Hon blev åter utsatt för händer och snaror. Choker fördubblade nu naturligtvis sin vaksamhet, nervös efter gårdagens händelser. Om någonting ska ske så är det nu. Så dvärgen var verkligen på helspänn.
Den sista kunden för dagen var en mycket sexig kvinna i klarblå läderklänning, och en stor och vackert utformad blå mask. Hon bad Snöfitta att ställa sig i snaran i taket, så att kunden kunde hissa flickan upp och ner och utmana hennes blodflöde. Choker var fortfarande på tå, men allt såg ut att gå rätt till. Snöfitta blev nedsänkt så fort hon började sprattla, och fick en liten paus innan nästa försök. Allt gick lugnt och professionellt till.
Men under en av pauserna, då kvinnan tog en lov över golvet för att vila och skaka loss sina ansträngda armar, drog hon plötsligt fram en trasa. Först trodde de att hon bara skulle torka svetten ur pannan eller något. Men när hon kom förbi Choker, satte hon plötsligt trasan över hans näsa. Tydligen var den indränkt i någon slags eter, för dvärgen svimmade omedelbart av. Kvickt tryckte kvinnan in hela trasan i hans mun, fiskade fram ett par handklovar, och fängslade dvärgens händer.
Allt gick så snabbt att Snöfitta, som fortfarande var lite groggy efter behandlingen, inte hann reagera innan kvinnan var tillbaka och drog i hennes rep. Upp flög flickan igen, och hängde och dinglade i repet. Och hon släppte inte efter.
Blodet isades i ådrorna när Snöfitta hörde kvinnans elaka skratt.
– Så du vågade dig hit igen trots gårdagen, kraxade drottningen. Hur envis och lättsinnig får man egentligen vara? Men vad mer kan man vänta sig av en lite bortskämd snorunge som dig?
Den elaka styvmodern avbröt sig för att binda repet i en krok i väggen, så att Snöfitta nu definitivt inte skulle komma ner.
– Nu ska jag stå här och njuta av att se dig dö! Det må jag säga är ett sant… nöje…!
Drottningen hade nu gått så nära styvdotterns hängande kropp, så att hon kunde väsa de sista i hennes öra. Snöfitta kände hennes varma, vidriga andedräkt mot sitt öra, allt medan hon sprattlade och kämpade för att komma loss. Hennes händer klöste över snaran kring halsen, men den satt orubbligt. Hon kände hur hon hade svårare och svårare att andas, och blev mer och mer yr. Men nu var det inte längre förenat med sexuell upphetsning. Nu var det bara ren skräck.
Som tur var hade dvärgarna förstärkt säkerhetsåtgärderna. Så när det sista kundpasset började, hade Choker sagt till de andra dvärgarna, så att de med jämna mellanrum, två och två, hade kommit och tittat till dem i Chokers kammare. Och nu, i sista minuten, var det Kukers och Fisters tur.
Direkt när de kom in i kammaren fick de situationen klar för sig. Under höga rop störtade de fram för att hjälpa flickan ner. Men innan de hade fått ner henne på marken och fått av henne snaran, hade naturligtvis drottningen hunnit smita igen.
Till slut lyckades ändå de övriga dvärgarna, som nu mangrant anslutit från sina kammare, få liv i både Snöfitta och Choker igen. Alla var chockade och naturligtvis helt övertygade om att nu måste de verkligen avbryta. Det här hade blivit för riskfyllt.
Alla utom Snöfitta själv. Hon tänkte minsann inte ge upp i första taget. Inte så här när det bara var en dag kvar. Och det hade ju gått bra trots allt. Säkerhetsåtgärderna hade ju funkat (nåja). Och är vi bara ännu försiktigare imorgon, så är det ingen fara. Vad kan hända imorgon? Ingenting Fister gör är väl så farligt som det här?
Så dvärgarna gav upp och föll till föga ännu en gång. Hon skulle få genomföra den sista dagen också. Men då skulle de fördubbla vaksamheten.
Det sista som hände innan de gick hem, var att ge Snöfitta dagens present. Ett slags halsband i svart spets som satt tajt kring hennes hals. En så kallad ”choker”.
Den sjunde dagen var alltså Fisters dag. Idag skulle Snöfitta få ta emot hela nävar, men också stora föremål, i sina båda hål. Hon hade sett fram emot detta med nyfikenhet, men också med en viss bävan. Det verkade på samma gång väldigt upphetsande och väldigt läskigt. Men Fisters näve tänkte hon väl att hon skulle klara av, även om den faktiskt var lite större än de andra dvärgarnas.
Även denna dag krävde naturligtvis noggrann uppvärmning. Fister bearbetade hennes fitta med ett ökande antal fingrar, medan den steg för steg vande sig vid den sköna spänningen. När så dvärgen till slut vek in tummen och sakta tryckte in hela näven, flämtade hon av den överrumplande känslan av att vara helt fylld. Hon kände varje millimeter av sin fuktiga grotta beröras och stimuleras av den knutna handen. Och det kändes fantastiskt.
Ännu bättre blev det när Fister började röra på handen där inne. Han viftade med fingrarna och skruvade på handen så att fittan utsattes för den mest oförutsägbara och mest underbara stimulans. Snöfitta kunde inte låta bli att jucka emot. Hon ville bara ha mer och mer av det sköna. Då började även dvärgen dra handen ut och in, och snart handknullade han henne i ett våldsamt tempo, som med ilfart förde henne mot randen av utlösning.
Helt utan hämningar skrek Snöfitta ut den största orgasmen hittills. Medan hon skakade i konvulsioner, drog Fister snabbt ut sin näve och bearbetade fittöppningen med öppen hand, medan den sprutade kaskader av fittsafter över hans gråa skägg.
Snöfitta var helt matt där hon flåsade låg och återhämtade sig. Varför hade hon inte gjort detta förut? Hade hon bara vetat hur fantastiskt det var, skulle hon ju ha provat för länge sedan. Om man bara hade någon som var lika fantastisk på det som Fister förstås.
Men man kunde ju faktiskt göra det på sig själv också, påpekade Fister. Så det fick hon prova på nu. Bland mycket annat. Förmiddagen innehöll även anal fisting, vilket var ännu mer utmanande, men till slut blev njutbart det också. Snöfitta fick också testa att fista någon annan, i det här fallet Fisters vackra assistent Analeena, en rågblond, vältränad kvinna med breda höfter och en stor och fyllig rumpa.
Till slut fick flickan också testa att stoppa in olika föremål i sina väl uppvärmda hål. Allt från extra stora och grova dildoar, olika kulor och klot och flaskor, till grönsaker och frukter som, gurkor, bananer, clementiner (hur många åt gången?), apelsiner, äpplen och små meloner. Det blev en riktig aptitretare inför lunchen.
Efter lunchen var det dags att ta emot kunder. Snöfitta fick vila sina hål, genom att i stället fista kunderna, eller stoppa in stora föremål. I slutet av passet var det många kvinnor som hade blivit uppfyllda till bristningsgränsen. Bland annat var där en stor gammal grevinna, om inte prinsessan misstog sig, som satte personligt rekord i antalet små bollar i fittan. Hela sju stycken. Hon hade värmt upp med att få tre bananer inkörda i samma hål. Någon hade också passat på att bli dubbelfistad i det främre hålet, av Snöfittas medelstora händer.
Det allra sista passet bestod av att Snöfitta nu fick erbjuda kunderna att fista henne, och stoppa upp diverse föremål i hennes hål. Hon fick många sköna behandlingar, även om det nu krävdes en hel del glidmedel för säkerhets skull, och hon var egentligen aldrig riktigt nära orgasm. Hon var helt enkelt för sliten efter veckan. Allt gick i alla fall säkert och lugnt till, och övervakades noga av både Fister och Analeena.
Allra sist på dagen kom en mycket sexig kvinna i röd läderklänning, röd mask och långa röda handskar. Hon bad att få fista Snöfitta, som låg utsträckt på den sedvanliga britsen. Men medan Snöfitta gjorde sig redo, och kvinnan kröp ihop mellan flickans utspärrade ben, smusslade hon fram något ur en dold klänningsficka med sin handskbeklädda hand, som inte dvärgen och hans assistent såg. Ett blodrött äpple, så glänsande och friskt.
Inte heller Snöfitta, som låg bakåtlutad, såg det, utan märkte bara hur något stort och glatt pressades i mellan blygdläpparna, så att det spände skönt i fittan. Men när väl äpplet var på plats, började flickan skaka i konvulsioner. Först trodde alla att det bara var en kraftig orgasm. Men när den slutar med att hon ligger helt avsvimmad, börjar hennes kollegor ana oråd.
Och ännu mer oroliga blir de när de inte lyckas skaka liv i henne. När dessutom kvinnan har hunnit smyga sig i väg från platsen, inser de vad som har hänt. Den evigt förbannade drottningen har varit framme igen. Må hon brinna i helv…!
Rop och skrik och full kalabalik utbröt för tredje dagen på raken. Dvärgar och personal sprang runt som yra höns, men ingen lyckas hindra den mystiska röda klänningen från att smita i väg. När alla upplivningsförsök visade sig helt fruktlösa, spred sig en förtvivlans iskyla över allas hjärtan, och det blev helt tyst i lokalerna. Det var för sent. Drottningen hade lyckats.
Snöfitta var död!
Dvärgarna var utom sig av sorg. De som lovat att beskydda henne mot allt ont. De hade skändligen misslyckats. Hon som kommit och spridit så mycket ljus och glädje i deras liv, det stod full klart för dem nu. Hon fanns inte mer.
För att hedra henne lade de henne på lit-de-parade i en glaskista, på gårdsplanen utanför Gruvan. Men först iklädde de henne en sista gång hennes presenter. De satte på henne den vita öppna BH:n och de vita grenlösa trosorna. De målade hennes läppar blodröda med hennes läppstift och de satte in hennes analplugg med den gnistrande röda rubinen. Binder band henne med det röda repet i sin konstfärdiga formation kring nacke, rygg, bröst, mage och ner kring skötet. De satte på hennes svarta spets-choker. Men innan de till slut lade den svarta ridpiskan i hennes hand, drog de på henne Fisters belöning, ett par långa handskar i vitt skinn.
Kunderna som de närmaste dagarna kom och såg kistan, deltog i deras sorg. Nu spreds också ryktet om vem hon hade varit. Den försvunna prinsessan Bianca, kallad Snöfitta, för den vita buske som hennes sista dagar i livet åter hade växt fram. Den flicka som drottningen hade efterlyst. Drottningen som, sade ryktet, var den som hade dödat henne.
Sorg och vrede blandades med skräck hos de höga herrarna och damerna. Någon som gör något sådant är inte värd tronen. Men å andra sidan, om hon har makt att göra detta, vad kan hon då göra med oss? Ett uppror låg och pyrde, men vågade inte riktigt flamma upp. I stället kom de för att hedra prinsessan, var och en med en vit ros i sin hand, som de lade på kistan.
En dag kommer en prins från ett långväga rike förbi. Han hade inte besökt Gruvan på flera år, men hade nu nåtts av ryktena om den vackra döda prinsessan. Så när han kom inridande på gårdsplanen på sin vackra vita springare, och såg den undersköna prinsessan som låg där halvnaken i glaskistan, höll han på att falla av hästen av hänförelse. Han kunde inte nog snabbt komma fram till kistan, där han länge stod och beundrade hennes vackra kropp. Trots att hon var död, utstrålade hon fortfarande så mycket liv och skönhet, tyckte han.
Utan att kunna hejda sig öppnade han glaslocket, så att blommorna for all världens väg. Vördnadsfullt strök han med handen över hennes fortfarande brunbrända kropp, hennes fasta bröst, hennes svarta hår, hennes röda läppar. Fascinerat strök han sedan över den vita, sträva busken på hennes venusberg. Han kunde inte slita sig från den. Hur kunde det vara möjligt? En så vit behåring till ett annars så ebenholtssvart hår?
Medan han fortfarande smekande hennes könshår, lutade han sig över hennes ansikte. Han kunde inte låta bli att… kyssa henne. Han placerade en lång, fuktig och kärleksfull kyss på de ack så röda läpparna. Samtidigt stödde han sig med ena handen på kistkanten och den andra på hennes vita venusberg. I sin iver tappade han lite balansen, och pressade då ofrivilligt på prinsessans mage. Något hårt och underligt rörde sig där inne. Något som pressades ut av hans tyngd. När han förbryllats såg upp, ploppade ett blodrött äpple ut ur flickans vagina.
Till sin häpnad såg han hur prinsessan började röra på sig. Hon slog upp ögonen och tittade oförstående in i hans. Sedan tändes ett ljus i hennes blick och ett leende på hennes läppar. Ett kärlekens ljus. Förundrat böjde sig prinsen än en gång över henne och kysste henne djupt och kärleksfullt. Flickan slog armarna om sin räddares hals, och fortsatte ivrigt att kyssas.
Runt omkring började nu dvärgarna, som förstummade hade stått och betraktat hela skedet, vakna upp ur sin förlamning. De störtade fram ropade och tjoade, jublade och grät om vart annat. Snöfitta levde! Hon var återuppväckt! Vem var denna hjälte? Vad hade hänt? Hur kan detta ske?
Den förste som började fatta något över huvud taget, var Fister som fick syn på äpplet. Det förklarade saken. Drottningen hade naturligtvis tryckt in ett förgiftat äpple i flickans vagina, utan att han såg något. Åh, om han ändå tänkt på det. Då hade de kunnat väcka henne för länge sedan.
Men plötsligt hördes ett fruktansvärt skrik. Ut ur buskarna störtade en svartklädd figur i flaxande kåpa, uppfälld huva och med en blixtrande kniv i högsta hugg. Figuren högg vilt mot dvärgarna, som överrumplade skingrades som höstlöv för vinden. Men figuren hade siktet inställt på Snöfitta. Dock måste hon först ta sig förbi prinsen. Och det var inte det lättaste. Stor och stark som han var parerade han fiendens hugg, medan han skyddade prinsessan med sin kropp. Till slut lyckades han få grepp om knivarmen, och en vild brottning utbröt.
Nu kom också dvärgarna, som hade hämtat sig från den första chocken, till undsättning. Tillsammans lyckades de övermanna angriparen, och hålla fast henne mot marken. Ingen var naturligtvis förvånad när huvan slets av, och drottningens av vrede förvridna anlete visade sig. Ingen utom prinsen, som stirrade som förstummad.
Han hade nämligen känt igen kvinnan. Hans far hade förvisat henne från sitt rike för säkert tio år sedan, för att hon bedrivit häxkonst och förvridit huvudena på adelsmännen. Hon hade konspirerat för att mörda drottningen, och själv ta hennes plats på tronen.
Snöfitta flämtade till. Det var ju då hon hade kommit till dem. För ungefär tio år sedan. Och gjort i princip samma sak här. I och för sig var drottningen redan död då, men hon gifte sig med kungen när Snöfitta var sju, och två år senare var han död. Och vem som dödat honom stod nu utom allt tvivel.
Häxan gav bara upp ett elakt skratt. Att det hade tagit flickebarnet så lång tid att förstå.
Men runt om bland dvärgar och åskådare steg ett vredgat mummel. Åh, nog hade de alltid misstänkt hur det låg till. Och nu var det bekräftat. Hela gläntan glödde av uppdämt hat och hämndbegär. Nu! Nu skulle drottningen, styvmodern, häxan få sitt straff. Öga för öga. Tand för tand.
Först slet de av häxan alla hennes kläder, så att hon stod där förnedrad i all sin nakenhet. Hon placerades sedan under ett träd, där Choker slängde ett långt rep över en tjock gren, och en snara lades om hennes hals. Till att börja med bara för att hålla henne i schack och upprätt.
Sedan räckte Smisker Snöfitta det redskap som drottningen själv använt mot den stackars prinsessan. Den tunga oxpiskan. Med tunga och förtvivlade slag randade hon sin mångåriga plågoandes kropp. Ett rapp för ett rapp.
Därefter halades häxan dinglande och sprattlande upp i skyn av Choker och Snöfitta i stark förening, som sedan fäste repet vid trädstammen. Där hängde hon förtvivlat kämpande för att komma undan sin rättmätiga bestraffning. En hängning för en hängning.
Till slut kom Fister fram med kronan på verket. Med sin handskbeklädda hand överräckte han till Snöfitta häxans förgiftade äpple. Med sina egna vita handskar tryckte hon in äpplet, långt, långt in häxans egen fitta. Ett äpple för ett äpple. Ett gift för ett gift.
Några sista konvulsioner genomfor häxans kropp. Men i stället för att avta, så bara stegrades de. Till slut skakade hela häxan som den värsta jordbävning. Ett fruktansvärt skrik steg upp ur hennes åtsnörda strupe, och som ett fyrverkeri på nyårsafton exploderade häxan med en enorm knall.
Döva av smällen stod åskådarna bara och stirrade. När röken till slut hade lagt sig, fanns inte ett spår av häxan kvar. Men de som stod längst ifrån explosionen, kunde höra ett fjärran skrik som avlägsnade sig som en rök över nejden.
Så var äntligen drottningens makt bruten, och alla Snöfittas plågor till ända. Prinsen friade naturligtvis till prinsessan, och hon sa förstås ja. Han hade i och för sig inget halvt kungarike att erbjuda, han var tredje sonen, men Snöfitta hade ju å sin sida ett helt. Hon flyttade tillbaka till slottet med sin prins, tog sin rättmätiga plats på tronen, och regerade klokt och rättvist.
Snöfitta och prinsen använde sig ofta av dvärgarnas gåvor i sina lekar. Och så hade hon ju ärvt en gammal spegel av sin styvmor, som inte direkt var till nackdel för självkänslan. Och drottningparet tog gärna med besökare i sina lekar, varvid slottets rykte som syndens näste… inte försvann helt. Inte ens de mest hängivna av drottningens gamla besökare, kunde vara missnöjda med tronskiftet.
Så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Men med jämna mellanrum kom Snöfitta tillbaka och jobbade för sina vänner dvärgarna i Gruvan. Och då var hon alltid helt naken.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.