Det här är del 10 av 11 i Småstadsidyll

”När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur

Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt”

Björn Afzelius – Ikaros, 1984

——

Jag hade passerat Söderköping och körde längs E22 söderut på väg tillbaka till min hemstad. Det var länge sedan jag var där senast — säkert 30 år sedan. Min mamma, syster och lillebror hade besökt mig uppe i Stockholm flera gånger genom åren och hälsat på vid olika tillfällen. Det var vid vårt bröllop, barnens dop, studenter och nu senast när min äldsta gifte sig.

Med rodnande värme inombords tänkte jag på den där helgen för ganska precis tio år sedan då min systerdotter Mathilda kom på besök till Stockholm en helg för att gå på en studentfest och jag lyckades förföra henne, utan att riktigt förstå hur det gick till. Vi hade regelbunden kontakt sedan den gången men inte träffats igen.

Men själv hade jag inte funnit någon anledning att återvända till den lilla byn utanför Västervik där jag växte upp. På mitt förra jobb arbetade jag som säljare och då hade vi faktiskt ställt ut på en liten minimässa på en konferensanläggning i Västervik men jag skyllde på det fulla schemat den gången.

Jag hade grubblat så mycket hela livet över vem jag var, eller snarare varför jag var den jag var. Nu här längs vägen söderut tillbaka till min barndoms gator kom tankarna tillbaka. På något sätt hade min uppväxt skadat mig på så många sätt. Det var ensamheten, skräcken och ångesten som fortfarande fanns som ett stort svart hål inom mig och för att inte tala om den till synes omättliga hungern efter närhet och bekräftelse.

Ensamheten eller om det var tomhet kände jag i min relation. Trots att vi var en medelstor familj där det aldrig var tyst och brist på sysslor så kändes det ändå tydligt. Skräcken var mestadels namnlös, som ett brus av lösryckta minnesbilder som mer var bullriga känslor från tiden jag var för liten för att kunna minnas klart.

Behovet av närhet var som en brunn som tog slut så fort man pumpade upp något ur den, som om innehållet aldrig riktigt räckte till. Om det var brunnen som var halvtom eller min törst som inte gick att släcka visste jag inte säkert. Så hade det varit hela livet enda sedan tonåren. För varje smekning och kyss läkte jag samtidigt som det bara skapade ett behov av mer.

Det var alla de där fylleslagen, slagsmålen och bristen på omsorger. Givetvis var det också allt våld, framför allt mot mig och mamma, mamma vars enda skuld var att hon inte lyckats ta oss och sig själv ifrån misären.

Vissa minnesbilder var dock knivskarpa. Högen av onyktra medelålders män på vardagsrumsgolvet. Det började alltid med alkohol och träta om något betydelselöst gammalt groll från för länge sedan, fortsatte med armbrytning för att göra upp och gick sedan vidare till brottning halvt på skämt och sedan blodigt allvar. Det var något djupt onaturligt och mycket obehagligt för ett litet barn att se vuxna onyktra män brottas på ett vardagsrumsgolv.

Jag minns tydligt hur det en gång började brinna i mattan i vardagsrummet. I en brottning råkade någon sparka omkull ett bord så att glas och flaskor välte med ett otroligt brak. Den överfulla askkoppen landade upp och ner på mattan.

Det tog ett bra tag innan branden tog sig i den lurviga mattan. Sedan minns jag bara skrik, tumult och krossat glas. Jag tog mina två yngre syskon och flydde ut i bara nattsärken. Vi barn satt i lekparken mitt i natten när brandkåren och polisen kom.

Lika tydligt mindes jag vår Schäfertik. Det smärtade mig fortfarande att tänka på. Hon var nog det klokaste djuret jag mött. Hon räddade en kusin från att drunkna vid en badsjö, följde oss barn vart vi än gick och hittade min lillebror en gång när han gick vilse i skogen. Henne sålde styvfarsan för 10 dunkar hembränt.

Hunden stod inte ut hos sin nya ägare. Hon försökte rymma och bet sönder allt hon kom över. I ren frustration sköt ägaren henne i huvudet ute på gårdsplanen. Av allt skit gubbjäveln utsatt mig för var nog detta det värsta som jag aldrig kunnat förlåta honom. Alla glåpord och alla slagen var ingenting i jämförelse. Musklerna i armarna och benen och magen knöt sig fortfarande när jag tänkte på det nu 30 år senare. Han förtjänade själv att dö men det hade tagit orättvist lång tid.

När jag öppnade munnen och gapade stort knakade fortfarande vänster sida av käken. Ibland kunde den låsa sig så att jag fick använda handen för att få den att släppa så jag kunde stänga munnen igen. Det var sviterna efter det slaget som slutligen gjorde att jag som 13-åring flyttade hemifrån.

Jag hade suttit vid matbordet och försökte tvinga i mig en tallrik kallnade skärbönor. Maten växte i munnen och jag försökte svälja samtidigt som min kräkreflex försökte kasta upp. Mjölken i glaset på bordet var rumstempererad och hade börjat lukta och klumpa sig. Då bestämde jag mig för att det ändå fick vara nog.

Jag hällde ut mjölken och ställde tallriken på bänken och drack vatten. Utan att jag hann märka det stod han plötsligt där. Slaget mot ena käken kom så plötsligt att jag inte hann parera. Huvudet for åt sidan och slog i kylskåpet och jag blev dimmig en lång stund. Sedan flög jag bokstavligen från köket, tvärs över den smala hallen och in i barnens sovrum där jag landade mitt på golvet. Sparken i baken måste ha varit fruktansvärd. Jag kunde fortfarande minnas suget i magen när fötterna släppte från golvet. Armar och ben viftade som vingarna på en väderkvarn i sina försök att få fotfäste igen.

Det som trots allt gjorde mig mest ledsen var alla människor som såg men ingenting gjorde. Inte ens den gången styvfarsan hämtade mig och min lillasyster på dagis full, näst intill redlös. Personalen såg på medan han hjälpte oss att klä på oss. Flera gånger föll han omkull och fick till slut sitta på golvet. Därefter lastade han oss barn på en cykel på en vanlig pakethållare som var alldeles för liten även för två små barn och sedan påbörjades en vinglig färd hem som flera gånger var nära att sluta i diket. Alla såg men ingen ingrep.

Så hade det varit hela livet. Till och med den där gången mamma hämtades med ambulans. Vi barn hölls på vårt rum medan två poliser samtalade med styvfarsan i köket. Sedan åkte de mot löfte att det naturligtvis aldrig skulle ske igen och lämnade oss barn där.

Dessa minnesbilder var omöjliga att bli av med och det var ändå bara en bråkdel. Mycket hade jag ältat hos kuratorer efter att mitt liv vid 13 års ålder tog en ny och betydligt lugnare vändning. Drömmarna och ångesten var kanske inte helt borta, men hanterbara. Skuldkänslorna var kanske svårast. Bara jag hade haft turen att ha någonstans att fly men mina syskon blev kvar.

Och sedan var det det här med skolan. Jag passade aldrig riktigt in där och det började nog redan i lågstadiet. Egentligen tyckte jag om själva tanken på skolan, att lära mig läsa, skriva och räkna. Jag kunde förlora mig i känslan av att plötsligt kunna försjunka i böckernas värld. Det var en stark känsla av makt att kunna behärska läsandet och skrivandet. Jag kunde förlora mig i timmar med att skriva och rita. Orden och bilderna liksom bara kom som från ingenstans. Det var lugnande att försjunka i böckernas fantasivärld och att skriva ner allt som hände. Jag sände varma tankar av tacksamhet till mitt unga jag som gjort det så att jag nu kunde läsa och återge det 30 år senare.

Men det var något i skolan som ville döda lusten och glädjen. Alla skulle vara precis likadana och en massa till synes meningslösa saker var viktiga. Som att hålla pennan på ett visst sätt. Gjorde man inte det lades det ner enormt mycket tid på att försöka rätta till det och jag förstod aldrig varför. Alla förmaningar om att hålla pennan rätt gjorde bara så att flödet av ord och bilder i huvudet stördes och begränsades.

Värst var naturligtvis all mobbning och allt våld. Det var på något sätt samma sak där. Var man bara likadan och gjorde som alla andra kunde man glida under radarn, men stack man ut det allra minsta så kom mobbningen. Håll pennan rätt, annars får du en sådan där trekantig gummigrej runt pennan. Gör bara som vi säger, annars slår vi dig. Jag som hoppades på att skolan skulle bli en oas av lugn och ro blev fort besviken.

Så visst fanns det gott om förklaringar till det där svarta hålet inom mig som slukade i sig allt och kanske var det svarta hålet sedan i sin tur förklaringen till den ständiga längtan efter kvinnor och den till synes omättliga och eviga törsten efter förlorad kärlek och närhet som aldrig tycktes stillas. För inte heller det behovet hade gått över.

Så länge ett förhållande var nytt och båda var nyförälskade kunde jag få och framför allt ge det jag så innerligt behövde. Men så fort vardagen och slentrianen kom, vilket den tycktes göra nog så fort i varje förhållande, kom oron och längtan krypande som en klump i bröstet och ett tryck bakom ögonen och jag lider svårt av det än idag. Därför hade jag hela livet klandrat mig själv mycket mer än mina partners. Alla andra var väl normala då och jag var den som var konstig. Jag kunde inte se det på något annat sätt. Allt jag ville var att bli älskad för den jag är.

De där händelserna för trettio år sedan, midsommaraftonen, de där heta sommarveckorna och det efterföljande jullovet och våren. Alla de där förbjudna lekarna med min syster, kusin, moster och mamma. Nu så här efteråt när jag läser det jag skrev då, känns det som en orgie av lust och förbjuden galenskap. Då var allt en salig blandning av lust och skam, allra mest lust. Nu var allt det där länge sedan. Det hände ändå ofta att jag tänkte och ja — längtade tillbaka till just det där.

Mina tankar tog mig flera mil längs motorvägen. Det var skylten som annonserade vägkrogen som avbröt mig och helt utan glapp bytte spår från tankarna på incest till kaffe. Det var vår och varmt ute och jag behövde sträcka på benen så jag intog mitt kaffe på en bänk i solen. Det monotona ljudet från bilarna som passerade i en evig ström ute på motorvägen låg som en matta av ljud tillsammans med fågelkvitter. Det luktade mat, bensinmack, asfalt och grönska och det var på något vis resandets dofter och ljud.

Jag hade inte så långt kvar och jag drog mig lite för att fortsätta. Syftet med besöket den här gången var för att gubbjäveln, min styvfar Kennet dött och skulle begravas. Det ödet drabbade honom oförtjänt sent i livet. Det fanns många fina människor som tvingades lämna in livets nummerlapp, kasta in handduken eller byta planhalva alldeles för tidigt. Sedan fanns det människor som inte gjorde något gott i världen, som söp, slogs och levde på bidrag och ändå fick vara med i över 70 år. Det fanns ingen rättvisa, det gjorde jag mig inga illusioner om. Jag hade absolut ingen tro men tröstade mig ibland med en textrad ur vissångerskan Sanna Carlstedts alster ”Skål för dig”;

”Höjer en skål för dig, i himmelen
En dekadent protest.
För att han som kallas far tar först,
de vi älskar mest.”

Det var så jag tänkte när en väninna gick bort för många år sedan. ”Gud” tog henne för att hon var mer älskad än gubbjäveln, eller vad? Jag mådde både bra och blev arg av att tänka på det. Ständigt denna jävla gud! Nu var kanske inte vissångerskan troende, det ska sägas. I vart fall hade jag ingen som helst aning om hur det förhöll sig med den saken. Det var nog bara en fin tanke vi klamrar oss fast vid när någon älskad går bort allt för tidigt.

Nu fladdrade jag iväg igen. Jag slängde min kaffekopp i soptunnan och fortsatte sista biten. Det var alltså begravning. Inte för att jag för en sekund önskade att närvara och det fanns inget dödsbo att fördela heller. Ett fett arv hade åtminstone varit på sin plats efter allt skit han ställt till med, men eftersom han inte klarade av att lämna något gott efter sig, så varför skulle det finnas ett arv? Det hade väl gått till T-sprit och hemkört det lilla som funnits och det var ändå bara skattepengar i form av socialbidrag. Han hade aldrig haft något riktigt jobb någon längre period i livet. Alla chanser han fått hade han systematiskt supit bort liksom fru, barn och hjärnan.

Inte heller behövde jag hjälpa till med någon städning. Mamma och Kennet skiljde sig faktiskt för många år sedan och han flyttade till eget. Jag önskade bara att det skett när vi behövt det, men bättre sent än aldrig som man säger. Jag skulle bara finnas där på grund av någon sorts jävla oskriven regel. Det var bara för att min fru mer eller mindre skällt ut mig när jag antydde något om att jag inte tänkt åka ner. Det var till slut argumentet att jag åtminstone borde visa min mamma och mina syskon den respekten som fick mig att ge efter. Det låg trots allt något i det.

Det var en skum känsla att köra genom staden. Ungefär som om jag aldrig varit här men ändå hittade som handen i handsken. Vare sig jag ville det eller ej så kunde jag alla gatorna utan och innan och jag kände igen alla dofter från hamnen, butikerna och trädgårdarna. Jag tog en tur i staden, förbi Lysingsbadet och förbi slottet där jag besökt visfestivalen ett antal gånger. Jag åkte ut till Lucerna båthamn och insöp dofterna. Det kändes som om tiden stått stilla. Allt lät och luktade likadant. Båtarna vid bryggorna var modernare och en del annat hade så klart också ändrats. Det var nog mest i min kropp allt kändes oförändrat. Varje gathörn innehöll minnen som sköljde genom kroppen som vågor, ibland av obehag, ibland av lust.

Slutligen åkte jag igenom villakvarteren där min farfar Yngve och farmor Elvy bott. De var döda sedan många år. Där låg de små husen som små skokartonger i sina lummiga trädgårdar. På andra sidan gatan mitt emot farmor och farfars hus låg huset där Catrin och Ebba bott. Jag var nog inte så gammal, kanske 11 år men mindes hur förtjust jag varit i Catrin och hur jag stått på gatan utanför och hon på insidan av staketet på sin tomt och matat mig med krusbär, bigarråer och smultron. Trots att just det minnet måste vara närmare 40 år, så minns jag tydligt hur mitt lilla hjärta pickade av glädje varje gång jag stod där och kände hennes mjuka fingrar vidröra mina läppar och hur munnen sedan fylldes av de ljuvliga smakerna. Det var liksom symboliken för all min längtan och strävan genom hela livet.

Egentligen var det lite konstigt att jag bara minns att vi stod på var sida om hennes staket. Någon enstaka gång lekte vi i den stora lekparken några kvarter bort, men det var ovanligt. Jag mindes hennes föräldrar som gamla som gatan, mycket äldre än mina föräldrar. Kanske släppte de inte iväg henne och hennes syster trots att lekparken låg hundra meter bort på helt otrafikerade gator och andra barn fick inte komma in och förstöra deras välkrattade grusgångar och perfekta rabatter.

Jag insåg att min nostalgi höll på att gå till överdrift, så jag avbröt min rundtur i barndomsminnenas kvarter. Det var så starka kontraster allt samman. Kanske var de där otroligt starka minnena med Catrin vid hennes staket så starkt ljuva för att allt annat var så vedervärdigt. Catrin med sina gamla föräldrar i den lilla villan i den perfekta trädgården med de perfekta rabatterna och buskarna och krattade grusgångarna. Allt det där var väl det som jag drömde om där jag kom ifrån, med sprit, misshandel, sparkar och slag.

Kanske var det lite som i sagan Mio Min Mio, där Mio som levde som fosterbarn såg med avundsjuka på kompisen Benke som byggde modellflygplan med sin pappa. Jag läste ofta den sagan när jag var liten trots att jag inte hade någon ”fader konungen” som räddade mig mot slutet. Istället hade jag min nya familj som jag flytt till som 13-åring som räddade mig.

Herre gud, jag fick lägga av och ta mig samman! Det störde mig nu och det hade stört mig hela livet att vissa sår tydligen aldrig läker. Det kändes löjligt att vara så påverkad vid nästan 50 års ålder av saker som hände för över 35 år sedan.

Jag parkerade bilen utanför hyreshuset där mamma numera bodde och tog min väska. Det kändes lite nervöst att ses igen nu när det var så sällan och anledningen till besöket gjorde väl sitt till det också. Just den här lägenheten hade jag aldrig varit i. Det var en stor rymlig tvårummare där köksdelen var en vinkel till vardagsrummet. Längs med två sidor av lägenheten gick en lång balkong som gjorde att hon hade både middagssol och kvällssol.

– Hej mamma.
– Hej Max. Gick resan bra?
Vi kramade varandra och hon kysste mig på kinden. Jag slogs av hur liten och späd hon kändes i mina armar. Hon var säkert två decimeter kortare än jag. Jag mindes fortfarande hur det kändes när jag var 17 och för första gången låg med henne. Då hade hon känts stor och mullig och där jag låg över henne kändes det som att ligga ovanpå ett stort gungande hav av värme och mjuka bröst. Eller när jag låg under henne kändes hon mycket större än mina jämnåriga flickvänner. Kanske var det storleksskillnaden då, på rumpa, höfter och bröst, men kanske allra mest för att hon var säker och bestämd, visste precis hur allt skulle gå till.

Minnen och tankar kom tillbaka starka och färska trots att det var länge sedan och jag blev ohjälpligt kåt. Jag undrade vad som skulle hända om jag plötsligt kysste henne eller började smeka brösten eller låta handen glida ner över rumpan samtidigt som jag tryckte mig mot henne? Nu var jag ingen bortkommen oerfaren tonåring längre.

Istället gjorde jag mig milt lös och klädde av mig. Kort funderade jag över vart jag skulle sova, men ställde väskan i hallen tills vidare. Säkert skulle jag sova i soffan inne i vardagsrummet.
– Är du hungrig efter resan?
– Nej jag har ätit på vägen men lite kaffe är aldrig fel.
– Sätt dig på balkongen så länge så ordnar jag. Det är varmt och skönt där nu på kvällen.

Jag drog isär skjutdörrarna och steg ut på den långsmala balkongen. Den gick längs båda sidorna av lägenheten som var en hörnlägenhet men den var inte stort mer än en och en halv meter bred.

Jag slog mig ner i balkongmöbeln och vände ansiktet mot solen. Mitt stånd värkte fortfarande och jag gned mig diskret över den hårda bullen och var lite fascinerad över reaktionen. Den hade kommit så fort och obönhörligt när alla minnen och syndiga tankar sköljde genom kroppen. Jag som trott att min vän sakta på grund av ålder börjat svika mig. Hemma kunde det ta en liten stund innan erektionen kom.

Kaffedoften började sprida sig inifrån lägenheten och jag slogs som alltid av hur gott kaffe luktade utomhus blandat med vår- och sommarluft. Det var liksom som om aromerna fick extra styrka och spridning, precis som vanligt dricksvatten i ett glas luktade helt annorlunda utomhus i sommarvind. Jag kände hur pulsen och stressen började sjunka. Nu var jag på plats och alla frågor om jag skulle eller inte skulle delta i det här var överspelade och jag kunde släppa dem.

Förstrött skickade jag ett SMS till min fru och meddelade att jag var framme och att resan gått bra. Informationen var förvisso lite onödig eftersom vi alltid kunde se varandra på kartan i mobilen, så säkert visste hon att jag redan var framme. Jag fick en tumme upp, ett hjärta och ”jag saknar dig redan!” tillbaka. Det var fint skrivet och jag svarade detsamma och jag kände mig säker på att vi båda menade det. Men elden som en gång brunnit så stark mellan oss var numera bara en glöd som flammade upp lite då och då. Hon var min trygghet i tillvaron, men jag kände mig säker på att jag led mer av bristen på närhet än vad hon gjorde.

Mamma kom ut på balkongen med kaffebricka och slog sig ner mitt emot.
– Jag har bakat mandelkubb. Tycker du om det fortfarande?
– Oh ja, lite pensionärvarning men gott.
– Du älskade mandelkub redan som barn.
– Ja trots att det var en sådan som jag bara tyckte gamla människor med löständer åt, svarade jag och skrattade samtidigt som jag tog en stor tugga av bakverket.

Samtalet flöt lite trögt en stund men släppte snart. Vi pratade om Kenneth och jag bestämde mig för att hålla hennes linje och bara prata om bra saker. Det var väl inte så stor idé längre att prata om allt han förstört, men det fanns sannerligen inte mycket gott jag kunde säga. Men det fanns inte något gott i att slösa mer energi på en människa som inte längre fanns.

Vi hade ändå haft fisket som gemensamt intresse. Började jag rota lite i barndomen så kunde jag ändå hitta något positivt. Som när jag, Kenneth och farfar Yngve pimplade strömming långt ute på isen och drack varm choklad och farmor Elvys mackor, hur vi satt där på våra ryggsäckar som kunde fällas upp till en campingstol efter att ha borrat upp varsitt hål i isen med den manuella isborren och tysta satt och ryckte i reven. Det hade varit fascinerande som liten att vara så långt ute på isen och lukterna och ljuden och tystnaden var väldigt fin dessa gånger. Det kändes lite skönt att tänka på och prata om, även om dessa få händelser vägde lätt i ena vågskålen.

– Kommer syrran och brorsan över? Frågade jag när ämnet Kenneths positiva sidor var uttömt.
– De kommer på middag imorgon tänkte jag. Tänkte att du kanske var trött efter resan och att det vore skönt att ha begravningen avklarad.
– Det blir jättebra. Kommer allihopa?
– Ja det tror jag. Det blir trångt för alla att sitta och äta.
– Finns det hjärterum… sa jag utan att avsluta det gamla ordspråket.

På kvällen satt vi ute på balkongen och drack ett glas vin och pratade ganska allmänt om allt som hänt, men samtalet flöt trögt och jag var trött efter resan. När jag gäspat flera gånger reste sig mamma och dukade av.

– Bäst vi sover, det blir en lång och jobbig dag imorgon.
– Vart ska jag sova? Frågade jag.
– Du kan sova inne hos mig i dubbelsängen eller här i soffan.
Jag tyckte mig ana en nervositet i hennes röst och flackande blick, som om hon föreslog något som var över gränsen, men jag var inte sen att nappa.
– Sängen låter bekvämare.
Jag provade att le lite okynnigt. Då var jag ung, oerfaren och blyg. Nu tänkte jag mera; vad kan hända? Jag tyckte nog att jag fick tillräckligt svar i hennes nervösa rörelser, men jag var inte säker.

Vi borstade tänderna och kröp ner från varsin sida i den breda dubbelsängen. Jag hamnade i någon sorts ingenmansland. Det var en viss spänning och nervositet i att ligga i samma dubbelsäng som sin mamma eftersom det nog inte var vanligt när man var vuxen. Samtidigt gjorde eller sa hon ingenting som jag tolkade som om hon tänkte på samma sak som jag och allt slutade med att jag inte ville eller vågade göra bort mig med ett närmande med risken för att bli avvisad. Allt det där var för länge sedan.

Vi sa godnatt och släckte lamporna och snart hörde jag hennes andetag bli djupare och långsammare. Jag låg vaken alldeles för länge med mina grubblerier och önskan att allt bara kunde vara som för länge sedan. Helst ville jag vara ung och oerfaren också. Jag blev irriterad på mig själv för att jag låg och var så kåt, främst på grund av gamla upplevelser. Till slut måste jag ändå ha lyckats somna.

På morgonen vaknade jag av doften av kaffe i lägenheten och jag hörde mamma stöka ute i köket. Jag kände mig trött och sliten i kroppen på grund av sömnbristen. Det kändes märkligt likt en baksmälla som efter en bra fest i ungdomen.

Efter frukost duschade jag och gick en promenad i byn. Allt såg sig likt ut, ICA, kiosken, kraftverksdammen. Bensinmacken och järnaffären var borta och jag tyckte att jag hörde människor prata tyska från flera av trädgårdarna som jag passerade, men så hade väl tyskarna snart köpt upp halva Småland. Det var obegripligt att just den här delen av landet blivit så populär. Kanske var det det relativt korta avståndet och låga priserna som gjorde det. Många kom från stora industristäder och var det något som Sverige och Småland kunde erbjuda så var det frisk lantlig luft och fågelkvitter.

Hemma igen bytte vi om och gjorde oss i ordning för begravningen.
– Det är väl lika bra att ta tag i det här. Det blir inte roligare för att man drar ut på det, suckade jag.
Jag såg verkligen inte fram emot den här tillställningen.

Begravningen skulle vara en enkel ceremoni med inte särskilt många gäster och avslutas med fika i en samlingslokal som låg i nära anslutning till kyrkan. Jag förvånades över hur lite jag ändå kände. Främst kände jag att ilskan jag burit inom mig framför allt som barn och ung vuxen inte var lika brinnande aktuell längre. Allt det här var länge sedan och gubbjäveln var hur som helst ändå jävligt död. Det var inte honom jag straffade genom att utebli, det var alla andra och de hade ju inte gjort mig något.

I kyrkan kände jag inte någon direkt sorg även om jag alltid haft en usel relation till den obegripliga döden. Jag hatade begravningar oavsett vem som var föremålet för tillställningen. Däremot grubblade jag en hel del över hur onödigt mycket lidande som fanns i världen och att vi människor inte tycktes kunna utvecklas och bekämpa det. Allt från små människor som misshandlade kvinnor och barn och levde på välfärdssystemet till stora män och kvinnor som ständigt gjorde världen till en vidrig plats. Vi människor borde verkligen förmå bättre, men det tycktes ju inte vara så. Inte mycket skiljde grymheterna nu från det som alltid funnits genom mänsklighetens historia. Det var samma girighet och längtan efter makt som styrde då som nu.

Stilla och inte så lite ironiskt bad jag gud om ursäkt för mina dystra tankar. Jag tänkte att det varit bra om gud funnits och dessutom varit god. Att sitta här i kyrkan och be till honom om ännu en själs frälsning och mottagande var inget annat än hyckleri. Det var bara en naiv önskan om något bättre efter döden, eftersom vi tydligen inte klarade av det själva i jordelivet.

Begravningskaffet efteråt var trevligare. Folk var förvånansvärt glada. Om det var för att träffa varandra eller för att det äntligen var över var väl oklart.

Det var lite roligt att se alla igen. Faster Beatrice och farbror Stefan var gamla nu även om Beatrice fortfarande var fräsch trots att hon passerat 70. Stefan däremot såg risig ut vilket inte var så konstigt efter ett hårt liv.

Kusinerna Conny och Lisen var också där. Båda hade sin respektive fru, man och ett antal barn med sig. Även barnen var unga vuxna.

Mina egna syskon var också där. De hade jag träffat några gånger oregelbundet genom livet, så där kändes inte förändringen så tydlig. Det var ändå konstigt eftersom de minnen vi delade var från barndomen och nu var min syster en mogen kvinna och min bror en fullvuxen man med skägg och egna tonåringar. Det kändes fel att min lillebror kunde ha vuxenbesvär som värkande rygg och krånglande knän och att min syster hade vuxna barn och körkort.

Faster Beatrice kom och slog sig ner bredvid mig på en ledig stol.
– Hej Max. Så du kom i alla fall?
– Hej. Det var länge sedan. Ja jag var ju ändå här, svarade jag lite svävande.
– Det tycker jag var fint gjort mot din mor och dina syskon — och oss så klart.
– Ja det kanske primärt inte är för hans skull, sa jag och försökte skämta lite om eländet.
– Acceptera är alltid bäst, främst för än själv. Man blir så ful och rynkig om man går runt med en massa oförrätter inom sig. Det är därför jag är så välbehållen, för att jag accepterar och går vidare, sa hon och log fräckt.
– Det funkar uppenbarligen på dig. Du är ännu vackrare nu än förr.
– Min lilla charmör.

Beatrice skrattade och kramade och ruskade om mig. Jag kände mig ganska nöjd med att nu vara vuxen och våga vara lite flörtig tillbaka.
– Men förlåta är en annan sak, fortsatte jag.
– Jaaa, sa hon dröjande.
– Förlåta kan man väl egentligen bara göra om den man ska förlåta verkligen ångrar sig och vill bli en bättre människa. Det gällde tyvärr inte din pappa.
– Styvfar, rättade jag.
– Blir du kvar länge? Sa hon med tydlig avsikt att byta ämne.
– Nej jag åker hem imorgon igen. Jobbar ju på måndag.
– Jag förstår. Fint att se dig i alla fall och kul att det går så bra för dig. En vacker fru och fina barn har jag sett på Facebook. Hoppas vi ses igen.
Beatrice gav mig en halv kram med armen om mina axlar när hon reste sig och minglade vidare.

Jag reste mig också och gick bort till min kusin Lisen där hon stod med sin man och några barn.
– Hej hej. Länge sedan, sa jag och sträckte artigt fram handen.
– Så du har också blivit stor, konstaterade hon.
– Det är bara på utsidan. Vad gör du nu för tiden?
– Jobbar som sjuksköterska. Och du?
– Det blev IT för min del, datorer och telefoni.

Samtalet gick trögt. Det var svårt att tänka sig att det här var den tjej jag legat med så många gånger när vi var 15 och 17 år. Då var hon vild, smutsig och vacker. Nu kändes hon grå och tråkig och antagligen tyckte hon det samma om mig. Det kändes konstigt att känna så när allt det där gamla levde så starkt kvar inom mig. Jag kunde när som helst framkalla känslan av hennes kropp under eller över mig, minnas hur hon luktade och smakade och till och med hur hon lät.

Hennes man presenterade sig inte. Hela hans uppenbarelse utstrålade fientlighet och misstänksamhet, trots att han knappast kunde veta något om det som hände för trettio år sedan. Jag muntrade upp mig själv genom att för mitt inre spela upp repliker.
– Lisen var fantastisk när vi låg med varandra i höet i ladan. Jävlar vad kåt och vild hon var!
På något sätt kände jag mig lite lättare när jag fick vara lite elak för mig själv, som om det då blev enklare att vara snällare i det verkliga livet..
– Kul att ses. Sköt om dig, sa jag istället högt.
– Det samma. Vi kanske hörs.
Det sista var ingen fråga och inget konstaterande eller löfte. Det var bara sådant man sa och jag tvivlade på att vi någonsin skulle höras igen. Ändå kittlade tanken på hur det skulle vara om…

Mötet med min bror gick inte heller så bra. Han sa något om att jag kunde hört av mig oftare. Jag svarade att alla kommunikationsmedel var tvåvägs och att det hade gått lika bra att ringa eller messa mig om det funnits intresse. Jag kände tydligt att det runnit för mycket vatten under även den bron. Vi kände inte varandra längre och visste knappt vad varandras barn eller fruar hette, än mindre vad de jobbade med. Nyttan med att försöka reparera skadan kändes tveksam.

Angelina var desto trevligare att träffa igen. Hennes man Micke hälsade glatt liksom hennes barn. Mathilda, hennes äldsta dotter gav mig en spontan varm kram. Det var tio år sedan jag träffade Mathilda när hon bodde hos mig en helg i Stockholm för att kunna gå på en studentfest. Då låg vi med varandra flera gånger. Det kändes pirrigt och lite konstigt att krama henne, men bra att hon tog initiativet vilket jag tolkade som att hon i alla fall inte tyckte illa om mig. Även Mathilda hade man och två små barn.

Efter begravningen samlades vi syskon och deras familjer hemma hos mamma och åt middag. Det var trevligt även om stämningen var lite stel. Det var svårt att komma på något att prata om efter så många år, efter att det där vanliga berättandet i stora drag om vad som hänt i livet. Vid sådana här tillställningar hade jag ofta svårt att hålla mig allvarlig och seriös. Alla frågor om vad varandras barn studerade och skulle bli var så fullkomligt onödiga och enbart av artighet när man ändå inte hade någon annan kontakt. När vi skiljdes åt skulle alla ändå glömma inom 24 timmar vems barn som gick vilket program eller universitet. Det var dialoger man bara förutsattes ha oavsett värde. Vi skulle inte börja ses och inte heller ringa varandra eller fira varandras födelsedagar efter det här. För lång tid och för mycket vatten hade flutit under livets bro. Det kunde göra mig lite melankolisk i stunden men inte mer än så och jag skulle ändå inte ha någon kraft att göra något åt det nu.

Efter middagen lämnade syskon med familjer. Även det var ett intressant fenomen vid sådana här påtvingade samkväm. Redan efter efterrätt och kaffe dröjde det inte lång tid innan den mest otåliga (i det här fallet min bror) att skruva på sig och säga något om ”ska vi börja röra på oss?” Och sedan var uppbrottet ett faktum. Det var som om alla väntade på att någon skulle våga vara den som bröt upp först, för då var det lättare för resten att säga ”ja vi kanske också ska?”

Avskedskramar i hallen och löften om att höras och inte låta tiden gå tills vi sågs igen var ett nödvändigt ont även det. Man sa så för att komma lindrigt undan och komma iväg. Jag insåg att jag var en trasig cyniker.

Vi slog oss ner ute på balkongen när lugnet och tystnaden sänkt sig. Kaffet byttes mot ett glas rödvin och samtalet flöt på om allt som hänt genom åren. Det var som om vi pratade om allt och alla, moster Beatrice och kusinerna Lisen och Conny, sommartorpet vi hade då som nu tydligen brunnit ner. Vi pratade om allt utom just det där andra. Jag undrade om även hon kände tydligt hur vi hela tiden cirklade runt i periferin. Så fort vi hade kunnat beröra det gjorde vi något skickligt skär som graciösa skridskoåkare som undviker hack i isen. Min puls steg när vi var nära en sådan händelse och jag undrade om också hon kunde känna samma.

Jag ville säga så mycket om allt som hände då, berätta hur underbart jag tyckt det var, allt det där som började en midsommar när jag var 17 år. Jag hade velat fråga henne om hon kände till min, min systers och kusin Lisens lekar, men ingenting av det blev sagt.

Jag såg på henne i smyg. Då, när jag var 17 tyckte jag att hon hade gigantiskt stora och fylliga bröst. Det tyckte jag fortfarande även om mitt ansikte då varit mindre när jag begravde det mellan de stora mjuka bullarna. Innanför byxorna bultade det skönt och välbekant. Min lem var säkert större nu än då. Mina jämnåriga flickvänner hade tyckt att jag var stor och grov redan då men jag undrade om hon haft någon behållning av den djupt inne i sig, eller om den ändå varit alldeles för liten i hennes vuxna sköte.

– Minns du något från uppväxten i Tyskland? Frågade jag.
Det var ett samtalsämne mamma alltid undvikit och jag förstod att det var en av hennes stora sorger i livet.
– Inte mycket. Jag skickades ju till Sverige när jag var sju år.
– Varför skickades just du och bara du iväg?
Mamma skakade på huvudet och jag såg ett sjok av sorg passera i ögonen. Hon var bara en av sju syskon som skickats till fosterhem i Sverige.
– Jag vet inte. Det var otroligt fattigt i Tyskland efter kriget.
– Men varför bara ett av sju barn kan man undra?
– Jag vill tro att man skickade iväg så få som bara var nödvändigt. Ingen vill väl skicka iväg ett barn.

Jag grubblade en stund.
– Låter ändå märkligt. Ska vara bra jävligt om man ska skicka iväg ett av sina barn.
– Jo, men du vet, det var en annan tid då. Tyskland låg i ruiner och en massa män varförst ute i krig och många kom aldrig tillbaka.
– Försvann morfar i kriget?
Jag hade träffat min mormor för många år sedan innan hon dog, men någon morfar hade jag aldrig hört talas om. Jag visste inte ens vad han hetat och än mindre träffat honom.
– Jo, så mormor tog ensam hand om oss barn. Hon hade jobb inom krigsindustrin, men efter krigsslutet rasade allt samman. Hon fick jobba extra som sömmerska när hennes arbetsplats försvann.
– Skaffade hon aldrig någon ny man?
– Nej. Många kvinnor blev ensamma med sina barn och för många var det nog otänkbart att leta sig en ny man som det dessutom väl rådde viss brist på. Istället hjälpte man sina söner…

Hon avslutade inte meningen och rodnade.
– Hjälpte sina söner med vad?
– Att bli män och kunna ta hand om och försörja sina familjer.
– Låg man med varandra också?

Jag såg på henne att min plötsliga och mycket direkta fråga fick henne att haja till.
– Pojkarna hade väl sina behov liksom alla plötsligt ensamma kvinnor och man hade ju bara varandra. Det fanns inte direkt dejtingsidor då.
– Men ni då, ni var väl bara systrar i familjen?
– Ja, jag kan inte minnas att något hände oss flickor. Däremot kom ofta släktingars söner hem till oss. Mamma tog in dem i sovrummet och vi hörde konstiga ljud därifrån som vi fnissade åt. Mina äldre systrar förstod nog mer än jag, men det var aldrig något särskilt hemlighetsmakeri med vad som skedde. Det var ganska naturligt. Det kanske är svårt att förstå idag.
– Idag är det mycket som människor har svårt för, svarade jag kryptiskt.
– Var det därför moster Stephanie låg med vår kusin Torsten? Fortsatte jag, fast besluten att inte släppa spåret.
– Har hon berättat det?
– Inte för mig. Men hon berättade det för dig efter den där gången som hon gjorde det skönt för mig. Jag råkade höra er. Men Stephanie och hennes man Peter var ju inte skilda.
Jag mindes fortfarande tydligt samtalet mellan mamma och min moster som jag tjuvlyssnat på då moster berättat vad hon gjort med mig, uppmanat min mamma att göra det samma och helt ogenerat berättat att hon låg med sin son. Det hade fått min unga tonårshjärna att koka över av upphätsning och fascination.

Mamma rodnade kraftigt.
– Stephanie var, är väldigt förtjust i unga pojkar. Jag antar att det gått i någon sorts socialt arv. Jag försvann ju hemifrån ganska tidigt men det där pågick hemma hos mamma många många år efter vad jag förstått.
– Var hon kanske med och — hur ska jag säga, hjälpte till? Frågade jag.
Jag kunde inte riktigt förhindra hettan om kinderna och hur min upphetsning gjorde sig påmind mellan benen. Jag mindes allt för väl hur moster Stephanie sög av mig där på golvet i barnens lekrum när jag var nyss fyllda 15. Det hade varit det skönaste jag upplevt dittills.
– Kanske, jag vet inte men vem skulle bli förvånad?
Jag fick nya bilder i huvudet av hur mor och döttrar tog hand om pojkar och unga män där i lägenheten i Bremen, var för sig eller kanske tillsammans?

Jag visste att det var nu eller aldrig om jag ville leda in samtalet på vår historia, men jag visste inte riktigt hur jag skulle göra.
– Tror du att det hänger ihop, er uppväxt med — det här med oss?
Nu hade jag ändå lett in samtalet dit jag ville, kanske med en nödlösning, men ändå. Jag såg på mamma att hon förstod vad jag menade.
– Ångrar du något? Frågade hon lite oroligt.
– Inte det minsta. Jag var väl själv ganska drivande och visste exakt vad jag ville.
– Så bra. Ja — kanske. Man är väl den man är genetiskt och du är ju mitt kött och blod, samma gener som Stephanie och mormor Elisabeth. Men ja, kanske för att det här inte alls var konstigt därifrån jag kommer. Och i fosterfamiljen som jag växte upp i så identifierade pappa oss nog mera med Lot och hans döttrar än något annat.
– Låg han med dig? Frågade jag förvånat.
Jag hade i princip aldrig hört något om hennes uppväxt.

Mamma log bara och ryckte på axlarna.
– Men vi då, tyckte du också om det? Frågade jag och rodnade igen.
– För mig var det självklart, som något en mor gör för sin son med starka behov. Men jag skulle väl ljuga om jag sa att jag inte tyckte om det också.

Jag satt tyst en stund, klart tagen. Mamma började duka av bordet och bära in vinglas och kaffekoppar till köket. För mitt inre fladdrade de gamla bilderna förbi, lika knivskarpa som om det var igår. Jag mindes särskilt känslan när hon red mig, hur stor hon var jämfört med min späda pojkkropp. Hennes höfter och rumpa som liksom övertog mig fullständigt och hur hennes svullna våta blygdläppar och slida fullkomligen täckt min näsa och mun. Allt hade bara varit ett enda inferno av vått sköte och jag hade varit i paradiset.

– En riktig sanningsägarkväll ikväll tydligen, log hon när hon kom tillbaka ut på balkongen och abrupt avbröt mina minnen.
– Nej, ska vi gå och lägga oss? Det är en dag imorgon också, fortsatte hon.
Jag brast i skratt åt det lite onödiga uttrycket att det är en dag imorgon också, det är det väl i princip varje dag, såvida man inte ligger död i en kista som Kenneth.

Medan jag borstade tänderna försvann mamma in i sovrummet. Jag försökte tänka på tandtråd och sport för att få mitt stånd att ge sig. Det lyckades nästan. Bara jag kom under täcket så skulle det inte göra någonting.

När jag gick in i sovrummet kände jag mig blyg igen. Mamma låg redan under täcket och såg på mig. Jag skulle antingen gå ut ur rummet och klä av mig eller stå ut med att klä av mig med publik. Min blick föll på en fåtölj där hennes kläder låg. Jag försökte utröna snabbt hur mycket hon klätt av sig, men jag såg bara BH:n liggande ovanpå klädhögen. Förmodligen hade hon väl trosorna på sig åtminstone. Kanske också en nattröja. Jag mindes från barndomen att hon alltid sa att hon sov naken och jag hade ofta sett henne naken när hon gick från sovrummet till toaletten eller duschen. Hade hon slutat med det nu eller bara ikväll för att det skulle kännas konstigt att ligga naken i samma säng som sin vuxna son?

När jag började dra av mig tröjorna kunde jag känna hur hennes blickar brann mot min hud. Jag kände mig både blyg och lite upphetsad. Innan jag tog av mig T-shirten knäppte jag upp och klev långsamt ur mina jeans. Min lem låg innanför kalsongerna snett uppåt med halvt stånd. Det rådde nog inga tvivel kring i vilket tillstånd jag var.

När jag bara hade kalsonger på underkroppen drog jag långsamt tröjan över huvudet. Medan jag var förblindad av tröjan föreställde jag mig hur hennes blickar smekte den tjocka bullen under kalsongerna och blotta tanken fick den att växa mera. Det hjälpte inte att jag försökte tänka på tandtråd igen.
– Vad välbehållen du är. Tränar du mycket? Frågade hon.
– Ja jag löptränar mycket.
Tyst för mig själv kunde jag känna att jag var nöjd med min kropp även om det nästan kändes skamligt. Jag var ingen blivande gubbe med bukfett runt magen.

Jag slängde mina kläder på en stol och kröp in under täcket på den tomma sidan av sängen. Sedan blev vi liggande tysta en stund på respektfullt avstånd. Mitt stånd värkte och jag ville ta någon sorts initiativ, men undrade plötsligt hur man gjorde. Skulle jag långsamt låta en hand glida över under hennes täcke och vidröra henne för att se vad som hände, flytta mig närmare eller fråga rakt ut om hon ville? Det kändes nästan som när man var tonåring med en ny romans. Senast var med min systerdotter Mathilda för tio år sedan, men då var vi redan fysiskt nära och det hade varit så mycket lättare att börja röra henne på ett annat sätt.

Jag låg en stund och våndades med ena handen över mitt bultande stånd och fantasier som skenade inuti huvudet. Jag låg och velade mellan tveksamhet och att intala mig själv att det bara var att göra det, att det värsta som skulle kunna hända vore att bli avvisad på ett eller annat sätt. Men skulle jag göra något borde jag verkligen göra det nu innan hon somnade. Då skulle det vara försent.

Plötsligt bestämde jag mig. Det gick lättare nu än när jag var tonåring och kunde vela i evigheter om jag skulle våga röra eller kyssa en ny flicka. Långsamt gled min högra hand längs lakanet under täcket, fram till skarven mellan våra täcken och ytterst långsamt in under hennes täcke.

Nästan genast nuddade mina fingertoppar hennes hud vid handleden, som om hennes hand legat precis innanför skarven mellan våra täcken. Jag lät fingertopparna röra sig fram och tillbaka i fjäderlätta rörelser. Jag kunde höra på hennes andhämtning att den förändrades av beröringen. Mamma flyttade sin hand närmare samtidigt som jag flyttade mig för att minska avståndet. Hela min hand rörde nu vid hennes arm och med mitt pekfinger killade jag hennes handflata. Jag log lite i mörkret och undrade om hon kände till den gamla signalen som lär betyda ”jag vill ligga med dig”. Den användes tydligen flitigt under dansbandskvällar för länge sedan och kanske fortfarande.

Våra fingrar flätades samman och vi tryckte ömsom varandras hand. Mitt hjärta slog dubbelslag och min lem pulserade och rörde sig av lyckan jag kände. Försiktigt och prövande flyttade jag mig ytterligare närmare. Nu kände jag mig mera säker både av min berusande kåthet som tryckt bort mycket av min blygsel och också av signalerna genom våra händer. Jag kände en sådan våldsam upphetsning som jag inte känt på mycket länge. Det kändes som om jag skulle komma av minsta beröring.

Mamma lyfte ena täcket och la dem om lott. Jag kunde känna värmen stråla från henne. Med några snabba och plötsliga rörelser var vi intill varandra. Mamma vred sig över på sidan och plötsligt höll vi om varandra. Jag kände hennes bröst genom nattlinnet och mitt stånd pressades mot hennes ena lår, högt upp vid nedre troskanten. Jag fick nästan yrsel av att vara så nära igen.

Jag sökte hennes mun i mörkret samtidigt som jag långsamt gned mitt stånd mot området där hennes ben delade sig. Jag kunde känna hur hon lyfte ena benet något och tryckte underlivet tillbaka mot mig.

Hennes mun hade känts så stor då för trettio år sedan. Det hade känts som om den täckte hela min mun och fullkomligt slukade in mig. Hennes tunga hade känts så stor när den slickade mitt ansikte och fullkomligt fyllde upp min mun.

Nu var det tvärt om. Hennes mun kändes så liten och läpparna så tunna. Tungan kändes mycket mindre även den och när min tunga fyllde hennes mun undrade jag hur hon skulle kunna ta emot min lem nu? Då kändes även det som hela hennes mun omslöt mig och tog in hela lemmen i munnen. Nu undrade jag hur det skulle gå till.

Mina händer gled upp under hennes tröja och knådade brösten. De kändes fortfarande stora trots mina numera större händer. Mindre fasta än jag mindes dem men bröstvårtorna var fortfarande stora och knoppade sig mot min handflata.

Jag började dra upp hennes nattlinne mot armhålorna för att frigöra båda brösten och för att visa att jag ville få av det. Hon reste sig med ryckiga rörelser på ena armbågen och lät mig lirka nattlinnet över huvudet. Brösten gungade ut i det fria och jag böjde mig genast ner och tog en bröstvårta i munnen. Jag kände hennes hand omsluta min lem utanpå kalsongerna.
– Vill du ha din gamla mamma fortfarande? Viskade hon med uppsnabbade andetag.
– Mmmmm.
– Vad stor du blivit.

Sedan gick allt mycket fort. Trosor och kalsonger försvann, fingrar våta av saliv som fuktade blygdläppar, snabba andetag och sedan den där omslutande känslan i den mest uråldriga av alla akter mellan människor. Det enda jag minns tydligt var hur det den här gången var jag som var mycket större där jag låg över henne och hur jag kände att även detta sköte hade en botten och en bredd. Så hade det inte känts den där gången när jag var 17 år. Då hade det känts som att simma i en oändlig brunn av våt värme. Känslan att fylla min egen mors sköte med min sperma var dock lika stark då som nu.

Stunden efteråt kändes lite märklig. Kåtheten som varit så stark och orgasmen som skakat om världen i sina grundvalar ersattes av blyghet och lite skam. Idag visste jag vad den känslan kom sig av. Jag hade upplevt den flera gånger efter enstaka äventyr efter kvällar på krogen. Först skönt och hett sex som sedan ersätts av någon sorts flyktkänslor. Det var egentligen bara med någon jag älskar som jag vill ligga kvar efteråt och njuta av efterdyningarna.

Till slut somnade jag och sov lugnt och drömlöst. När jag vaknade på morgonen var jag åter hård. Vi gjorde det igen, lugnare, mer långsamt. När vi steg upp och åt frukost pratade vi inte om det som skett. Jag var osäker på om det berodde på att vi tyckte det var självklart eller om det var av skam. Oavsett kändes det på något märkligt sett naturligt, som något som bara måste få ske.

Dagen efter kom Angelina med familj över igen för att äta lunch hos mamma. Hennes man Micke var väl okej, kanske lite tölpig men där var mitt omdöme kanske inte helt objektivt. Deras tre barn var 29, 26 och 22 år gamla, två döttrar och en son.

Den äldsta dottern, Mathilda, hade klarat sig bra och arbetade som undersköterska och den yngsta, Moa, jobbade i klädaffär. Den mellersta, Filip, hade det inte gått fullt lika bra för. Han harvade runt inom olika yrken inom byggbranschen och slet hårt med sin ADHD och dyslexi som han förmodligen ärvt från sin pappa.

Efter maten gick min syster ut på balkongen för att röka och jag följde efter. Vi hade inte haft tid att prata och igår före och efter Kennets begravning hade jag känt mig på dåligt humör, arg och allmänt avig till allt och alla. Men vi två hade ju faktiskt en historia som jag tänkte på ofta även om vi inte hörts på väldigt många år. Förutom sådana stora händelser som bröllop och barnens student så var det inte mycket mer. Ofta undrade jag varför vi inte lyckats hålla kontakten. Det borde inte ha varit omöjligt. Avsaknaden av den bidrog till det där svarta hålet inuti som aldrig krympt.

– Du röker fortfarande inte? Frågade hon och jag skakade på huvudet.
– Och du har inte slutat röka än? Kontrade jag lite retsamt.
Hon skakade på huvudet och log.
– Åker du hem ikväll? Konverserade hon vidare medan hon blossade på sin cigarett.
– Ja, jag åker nog nu efter lunch för att slippa den värsta trafiken.

Vi stod tysta en stund. Bara hennes blossande på cigaretten och svaga ljud från samtalen där inne på andra sidan glasrutorna hördes.
– Vacker fru och fina barn du har, fortsatte hon.
– Tack. Dina också, fina — och så stora nu. Det är liksom de som får en att känna sig gammal.
– Hur då menar du?
– Alltså, inuti känns väl allt ungefär likadant. Jag gillar fortfarande Lego och snabba radiostyrda bilar och man har sina minnen inom sig. När man ser sina barn vara unga vuxna är det lite svårt att fatta att man själv snart fyller 50. Jag vet, det låter flummigt, sa jag och skrattade.

Vi stod tysta en lång stund igen. Jag såg på min syster. Hon var 46 nu. Hon var sig lik men såg naturligtvis äldre ut. Hon hade fortfarande långt mörkt hår men såg ändå lite sliten ut på något sätt. Kanske var det rökningen, de lite omoderna kläderna och såg inte ut att leva särskilt hälsosamt enligt mina mått mätt. Ändå fylldes jag av glädje och värme av att se på henne och vara nära henne.

Jag tittade in genom fönstret. Där i vardagsrummet satt Mathilda i soffan tillsammans med de andra. En ny våg av värme sköljde genom kroppen. Trots att det nu var 11 år sedan jag låg med min systerdotter så mindes jag det fortfarande tydligt. Den gången var hon berusad efter den där studentfesten. Det var helt klart hon som tog initiativet den gången men jag hade inte på något sätt förhindrat det. Sedan älskade vi där hemma i dubbelsängen och hon hade varit passionerad och hämningslös, så där som man kan bli när alkoholen tar bort all blygsel och eftertanke. Den gången hade jag både skämts och känt mig ung på nytt.

Jag undrade om Mathilda tänkte på det och hur hon kände för det som hände den gången. Skämdes hon? Ångrade hon sig? Satt hon och tänkte på samma sak nu när hon mötte min blick och log genom fönstret och gjorde tummen upp?

Jag vände mig åter mot Angelina för att få de heta minnena ur mitt huvud.
– Man säger ju alltid så, men vi borde kanske ses någon gång? Fortsatte jag.
– Hela familjerna?
– Ja eller bara du och jag?
Jag log prövande mot henne för att se om hon gjorde kopplingen, vilket hon naturligtvis gjorde.
– Tror du det skulle bli som förr?
– Vet inte, kanske. Det var fint och det skulle det nog bli igen, tror du inte det?
– Kanske, svarade hon tankfullt och fimpade cigaretten.
Det där med rökningen var något jag hade svårt för och ogillade, särskilt hos min syster av någon ologisk anledning.

– Jag har saknat dig, undrar om det skulle bli på samma sätt igen.
Jag var medveten om att jag var lite offensiv, men en liten djävul hade farit i mig och jag kunde lika gärna testa gränserna eftersom inte så mycket fanns att förlora egentligen och hon hade faktiskt inte avvisat förslaget att ses själva.
– Detsamma. Ja nu skulle det inte vara någon fara på det sättet längre.
– Fara på vilket sätt? För barn menar du? Det är du väl för gammal för nu och jag med, i alla fall mentalt, sa jag och skrattade.
– Nej några fler barn blir det inte.

Min syster stod tyst en lång stund och såg ut att kämpa med sig själv.
– Mathilda.. Sa hon plötsligt och avbröt sig.
– Vad är det med Mathilda?
Jag kände hur en gnagande oro växte inom mig över att hon skulle vara allvarligt sjuk eller att min syster kände till det där som hände för många år sedan när Mathilda bodde hemma hos mig under en helg i Stockholm och att hon nu skulle ta upp det.
– Vad är det med Mathilda? Upprepade jag.
– Hon är din Max, din dotter.

Vågor av värme sköljde genom kroppen och kallsvetten bröt ut över ryggen. Hela balkonggolvet under mina fötter, faktiskt hela världen började skeva på ett oroande sätt. Jag grep instinktivt tag i balkongräcket för att det kändes som om benen under mig skulle vika sig.
– Förlåt, vad sa du?
– Du hörde. Mathilda, hon är din och min, vår dotter.
– Va, näääe?
– Jo Max. Jag är ledsen, men så är det.
– Men det är väl ändå inte möjligt?
– Minns du sista gången vi gjorde det?
– Ja, det är väl klart att jag minns det. Hur skulle jag kunna glömma? I Göteborg, i maj eller juni -91.
– Juni, vi hade precis gått på sommarlov när vi åkte till Göteborg och gick på Liseberg. Mathilda är född i mars -92.
– Åh herre gud. Men — du blev ju ihop med Micke ganska direkt efter det?
– Ja långt efter midsommar, tror till och med det var första veckan i augusti eftersom vi träffades på Jontes 18-årsfest. Men då var jag redan gravid Max. Det är bara att räkna på fingrarna.
– Men har inte Micke reagerat över det?
– Jag var nästan alltid ensam på mödravården och han var nog för ung och dum för att räkna så exakt. Han tvivlade aldrig på att han var far till Mathilda och tog på sig faderskapet direkt.
– Men, är du säker Angelina?
– Det är inte det att jag gjort ett DNA-test på henne, men jag är kvinna.

Det där sista var kanske något otydligt men betydde antagligen att som kvinna och mamma vet man när man är gravid och det tvivlade jag förstås inte på.
–Men använde inte du P-piller? Fortsatte jag i mitt desperata sökande efter felande länkar.
– Inte första gångerna vi låg med varandra under höstlovet året innan. Då fick jag dagen efter-piller från Ungdomsmottagningen när jag kom hem. Under julen hade jag börjat med P-piller och fram till påsk. Efter det slutade jag för att jag fick biverkningar. Så när vi var i Göteborg åt jag inte några piller. Då hade jag ganska precis haft min mens och tänkte att det nog borde räknas som en säker period, men det var nog för lång tid efter mensen och vi gjorde det ju så många gånger att alla små skrymslen nog fick besök av dina små fiskar.

Tankarna snurrade och minnen sköljde genom kroppen. Visst minns jag det där året, klart som vatten. Efter det där jullovet när vi var insnöade ute på vårt sommartorp sågs vi nästan varje helg under hela våren. Antingen hemma i Stockholm eller vår hemby.
– titta på henne Max. Hon är så lik dig. Din näsa, dina ögon och ditt hår. Hon till och med låter som dig fast en kvinnlig version.
– Oh my goodness, stönade jag tyst.

Jag tog det enda steg som krävdes på den lilla balkongen för att komma nära henne och la armarna om henne. Mina ben skakade, något gjorde kullerbyttor i magtrakten och det brände bakom ögonen. Jag kunde inte låta bli att rent reflexmässigt andas in hennes dofter precis som förr i tiden. Förutom cigarettröken luktade hon gott. Någon doftforskare hade sagt att dofter har mest med minnen och inlärning att göra. Angelina luktade garanterat inte likadant nu som då, ändå tände det mig.

– Vad ska vi göra nu? Viskade jag i hennes hår.
– Ingenting Max. Vi låter det bara vara. Ingen är betjänt av att dra upp det till ytan så här långt efteråt.
– Förutom att du kände ett påträngande behov av att berätta det för mig efter typ 30 år, att vi, en bror och en syster, har en dotter?
Jag var tvungen att låta nästan lite aggressiv för att hålla sorgen på avstånd. Jag undrade vad hon skulle säga om jag sa något om att jag då kanske råkat ligga med min egen dotter för 11 år sedan utan att ens veta om det, men jag höll det så klart för mig själv.

– Hade det kommit fram då att min egen bror var Mathildas pappa så hade de antagligen tagit henne ifrån mig och gud vet vad som hänt med oss?
– Förmodligen ingenting just med dig och mig, men jag vet faktiskt inte vad som skulle hänt med Mathilda.
– Och Micke har aldrig misstänkt något och skulle knappast ifrågasätta det nu heller.
– Okej. Risken vore väl bara om något händer, allvarlig sjukdom eller om hon skulle göra något kriminellt där DNA kanske kunde bli inblandat, svarade jag.

Långsamt särade vi på oss och jag tog ett litet steg bakåt. Vi hade stått och hållit om varandra länge fullt synliga för de där inne i vardagsrummet och köket. För de såg det säkert ut som två syskon som träffas efter många år i vuxen ålder, som har saknat varandra och har mycket att tala om. Jag tänkte att det var en evinnerlig tur att ingen hörde vad vi sa och att ingen kunde läsa mina tankar.

– Oj då, ja ha. Där ser man. Mathilda vet så klart ingenting?
– Nej hon vet ingenting. Fast ibland har jag undrat om hon inte känner — hur ska jag säga, någon sorts omedveten genetisk samhörighet med dig. Hon frågar ofta om dig, nästan aldrig vår bror.
– Det tvivlar jag på i och för sig, men vad vet man.
Det kittlade skönt inuti av vetskapen att hon frågade efter och pratade om mig.

När jag stod där och såg på min syster efter att ha tagit emot denna omskakande kunskap, blev jag oförklarligt kåt. Det kittlade och bultade välbekant mellan benen. Det var förmodligen minnena från för länge sedan och den plötsliga insikten vad vår syndiga kärlek lett till. Tidigare gjorde tanken på att jag legat med hennes dotter mig oerhört kåt. Nu kände jag mig yr och förvirrad. Bilderna av Mathilda där i min dubbelsäng trängde sig ohjälpligt på igen. Hur jag klätt av, slickat varje millimeter av hennes kropp och alla skrymslen och hur hon skakat av en enorm och långvarig orgasm. Sedan hade jag tagit henne bakifrån stående på alla fyra med tonårsstjärten i vädret och hennes långa mörka hår över hela kudden och hur hon gnydde för varje stöt in i henne. Allt hade varit som en deja vu.

Där innanför balkongdörren satt Mathilda, vår avkomma. Hon var det direkta resultatet av min lem som rört sig inne i min då 16-åriga lillasysters trånga och våta slida och hur min lem pumpat ut sin livgivande sperma djupt inne i henne. Spermie och ägg förenades och något började tydligen gro i henne där i sängen på hotellet i Göteborg. När vi åkte alla åkattraktionerna på Liseberg började processen med celldelning i hennes kropp.

Där inne i sin mormors soffa satt den unga kvinnan. Genom fönstret hördes ett mummel av röster och på hennes leende och skratt såg det ut som om någon sagt något roligt. Jag kunde riktigt höra hennes ljusa röst för mitt inre. Bara en svag fin östgötsk dialekt. Inte så där grov som man annars pratade just här. Hennes långa mörka hår var brunt precis som mitt och hennes bruna ögon samma som mina. Den lite stora potatisnäsan och skrattgroparna runt munnen.

Angelina följde min blick.
– Du ser det själv, eller hur? Hon är lik dig.
Irriterat torkade jag en tår ur ena ögonvrån. Hur skulle jag ha reagerat om jag fått veta? Hur skulle mamma och alla andra, mödravården och barnavården ha reagerat om de vetat? Skulle barnet blivit omhändertaget av de sociala myndigheterna? Skulle jag som fyllt 18 fått något straff? Skulle Angelina tagits om hand och vi skiljts åt? Eller skulle vi kunnat bilda en familj när skadan ändå redan var skedd? Antagligen inte. Skulle hon ha kallats för horunge eller något ännu värre av sina jämnåriga? I en sådan här liten by krävdes mycket mindre än så för att bli mobbad och utstött.

Hur skulle allt annat ha blivit? Skulle jag ändå ha träffat min fru och skulle mina barn där den äldsta nu var 25 funnits? Och framför allt, vad i helvete skulle min fru säga om hon fick veta? Varför stod jag här med tårar i ögonen och stånd och längtade, ville känna hur det nu skulle kännas att älska med min 46-åriga lillasyster? Min lem var helt säkert större, längre och grövre liksom hennes sköte var en vuxen kvinnas. Skulle det ändå kännas lika starkt som då? Och varför stod jag här och tänkte på det nu?

Vi kramade om varandra igen och höll kvar.
– Ska vi gå in till de andra, så de inte börjar undra på allvar? Viskade hon.
– Kanske det. Kan vi inte ses och prata mer?
– Bara du och jag?
Jag hörde bus i hennes röst och kände hennes underliv pressas mot mitt bultande stånd.
– Helst, viskade jag och tryckte mig tillbaka mot henne.
– Vi får ringas och bestämma något då. Favorit i repris 30 år senare kanske?
– Mmmm, svarade jag i hennes öra.

30 år hade förflutit sedan dess. Bilder av oss nakna i höet där i ladan ute vid vårt sommartorp, vår syndiga kärlek hemma i mitt nya, präktiga och välartade hem eller henne på alla fyra med sin lilla fasta stjärt i vädret med min lem djupt inborrad i henne där i hotellsängen i Göteborg forsade genom mitt medvetande som en orkan. Jag ville slicka och lukta henne under armarna, mellan brösten och mellan benen. Jag undrade, nej fantiserade febrigt och drömde om hur hon skulle lukta och smaka nu. Sedan kom bilderna av Mathilda igen, obönhörligt och blandades med alla andra bilder.

Angelina gjorde sig milt lös och öppnade balkongdörren och försvann in. Jag stod kvar en lång stund med armarna mot balkongräcket och lutade mig. Både min hjärna och lem behövde svalkas och lugna ner sig innan jag kunde gå in.

Allt var så hysteriskt märkligt. Plötsligt förstod jag konstigheterna den där sommaren för så länge sedan. Efter vår resa till Göteborg tappade vi helt kontakten. Angelina träffade en kille och blev mamma redan som 16-åring. Det var inte helt ovanligt hemmavid. Jag tänkte väl att vi inte kunde hålla på som vi gjorde när hon fått barn med, som jag trodde, en annan och själv gick jag väl upp i mitt och mina kompisar. Det blev inga mera jular och höstlov efter det där året. Utan Angelina hade jag inte samma anledning att åka tillbaka hem även om jag saknade sexet av bara helvete, med min kusin Lisen, hennes mamma Beatrice, min egen syster och inte minst med min egen mor. Allt det där som hände kändes bara som en galen och vild dans.

Hemma fanns min fru som jag träffat för länge sedan när vi båda var unga. Vi hade hållit ihop i så många år och även om vårt erotiska liv gått på sparlåga länge, kunde jag ärligt säga att jag ändå älskade henne och ångrade ingenting och önskade egentligen inte heller någon annan.

Jag var som man säger, ett rov för motstridiga känslor. Kåtheten av minnena som min systers närhet framkallat, ilskan över beskedet och sorgen för att ha hållits utanför ett halvt liv. Jag kände mig djupt skakad och ledsen även för Angelinas skull. Hon hade också levt ett halvt liv men med vetskapen som hon burit helt ensam.

Hade jag velat att hon delat den med mig eller var det bäst det som skett? Var det någon nytta i att jag nu visste eller hade alla, utom möjligen Angelina mått bättre av att inte veta? Alla förresten, nu var det ju bara jag som fått veta. Vad skulle Mathilda säga om jag gick in och sa;
– Hej gumman. Jo nu är det så här att det högst sannolikt är jag, din egen morbror som är din riktiga pappa.
Det var absurt!

Resten av umgänget den eftermiddagen blev svårt att uthärda. Jag försökte så gott jag kunde bara vara som vanligt trots kaoset av känslor inom mig. Jag blev nog lite mer tystlåten och frånvarande, men det var bara min syster som förstod förändringen.

Ändå visste hon bara hälften av det kaos hon skapat inom mig. Hon kunde ju inte veta att jag legat med Mathilda den där gången. Då skämdes och upphetsades jag över att ha legat med en ung 18-årig tjej som dessutom var, som jag trodde då min systerdotter. Nu kallsvettades jag, men utan att kunna styra upphetsningen. Jag hade utan att veta om det lägrat min egen dotter.

Jag hade svårt att koncentrera mig och jag hade mycket svårt att låta bli att se på Mathilda alldeles för ofta och givetvis märkte hon att jag såg på henne. Jag blev både glad och förfärad när hon åtminstone delvis misstolkade mina blickar. Det var ganska uppenbart att även hon mindes den där händelsen för länge sedan.

När var och en skulle gå hem till sitt och alla gav varandra kramar till avsked, höll jag om Mathilda alldeles för hårt, nära och länge. Så pass länge att de andra runt omkring oss började känna sig obekväma. Nog för att vi var släktingar som inte setts på många år och kunde förväntas ta kärvänliga avsked, så blev ändå vårt avsked annorlunda.

Vi kramades innan hon tagit på sig sina ytterkläder. Vi kom därför mycket närmare varandra. Jag kände hennes mjuka kroppsformer mot mig och känslorna och upphetsningen sköljde genom mig som en tsunami. Det var både minnena kryddade på ett nästan outhärdligt sätt med de nya kunskaperna jag fått idag. Bilder av oss där när vi började hångla i mitt kök, hur jag klädde av henne och hennes utsläppta hår över min kudde och ansiktet mellan mina händer när vi kysstes och älskade nakna där i sängen. Känslan att vilja göra det nu igen var stark och påtaglig och nu visste jag att det var min dotter. Det förmildrade inte på minsta sätt begäret, tvärt om.

Det blev inte heller bättre av att jag kände hennes kropp skälva och hur hon tryckte sig mot mig på ett onaturligt sätt för en vanlig avskedskram med en morbror. Andetagen tätt intill mitt öra darrade. Det gjorde mig ånyo förtvivlad och lycklig. Lycklig för att jag undrat så många år om hon tyckte om det vi gjorde den där gången. Förtvivlad av tanken på hur hon skulle känna om hon visste…

Jag kom iväg mycket senare än planerat men trafiken norrut var lugnare än jag befarat. Vid mitt fikastopp i höjd med Norrköping kunde jag inte låta bli att skicka ett SMS till Mathilda där jag skrev att det var fint att ses igen. Vi hade haft regelbunden men sporadisk kontakt sedan den där gången för elva år sedan, gratulerade varandra på födelsedagar på Facebook och via SMS och självklart när hon fick barnen.

Jag skrev inte att jag ville träffas igen. På något sätt hoppades jag att budskapet skulle kunna läsas mellan raderna eftersom vi redan hade kontakt, den behövde jag inte be om. Svaret från Mathilda kom fort. Hon skrev att hon tyckte det var trevligt att ses och att vi borde göra det snart igen. SMSet var kryddat med hjärtan och par som kramas.

Under veckorna som gick efter hemkomsten var jag noga med att ha tät kontakt med framför allt Angelina, men också Mathilda. Jag ville inte att allt skulle rinna ut i sanden och bli till ingenting vilket allt annars hade en tråkig tendens att göra.

En dag två veckor efter återkomsten ringde jag upp Angelina.
– Hej syster yster. Vad säger du, ska jag boka något?
Angelina blev tyst en lång stund. Bara hennes andetag och en del bakgrundsljud hördes. Plötsligt avtog ljuden och jag hörde hur hon stängde en dörr och när hon pratade igen ekade hennes röst som om hon gått in på toaletten.

– Så vi ska verkligen göra det? Frågade hon med dämpad röst.
– Jag vill det, jag har saknat dig så fruktansvärt mycket under åren. Vill inte du så är det klart att vi inte ska…
– Men det är väl klart jag vill, det fattar du väl? Vill men borde inte…
– Jag tänker att livet kanske är lite för kort för en massa borde.
Det blev tyst en lång stund igen.
– Ska jag boka något? Vi måste ju inte… Vi kan bara umgås och ha det trevligt och se hur allt känns?
– Mmm, tror du på det där själv? Frågade hon och fnissade.
– Tvivlar inte på att det blir trevligt alldeles oavsett.
– Gör det, fortsatte hon..
Jag blev så fånigt glad inombords. Vi bestämde snabbt en helg om några veckor och sedan avslutade vi samtalet.

Jag förstod redan när vi stod där på balkongen för en knapp månad sedan och jag just fått veta att min systers äldsta dotter förmodligen var vårt barn och vi pratade om att ses igen, att det inte skulle gå att stå emot. Jag var lyckligt gift och kär och allt sådant. Visst hade väl vårt förhållande, precis som de flesta andras, gått lite i stå och tappat sin glöd. Vi var väl mer en funktion, en trygghet och något som var bra att ha där det tände till lite ibland. Jag ville inte tänka på det nu. Det här var något helt annat, mycket djupare eller mer primitivt.

Jag lekte lite med begreppet att gammal kärlek rostar aldrig. Kanske var det så, att en viss kärlek aldrig dör? Eller var det blodet som var tjockare än vatten och att vårt blod nu kanske var blandat i en ny individ? Eller var det bara nostalgi och primitiv kåthet och äventyrslust i ett allt för tråkigt liv?

Jag hade ingen aning. Det enda som var riktigt verkligt var tågets sugande framfart genom landskapet. Bredvid mig satt Angelina igen. Hon hade precis klivit på längs vägen från sin anslutning och nu for vi mot Göteborg i 200 kilometer i timmen. X2-tågets förstaklassvagn var ganska tom på folk. Jag tänkte att vårt öde gick som tåget, snabbt och oundvikligt mot sitt mål och jag längtade.

Hotellet låg centralt. Det var samma hotell som vi bodde på den där gången för trettio år sedan. Det var inte därför jag bokat just det här hotellet, det råkade bara bli så. Det var det som låg mest centralt. När vi pratats vid via telefon inför resan, bad Angelina mig ”boka våra rum”. Jag tolkade det otvetydigt som att vi skulle ha varsitt enkelrum. Det var väl det rimliga även om jag kände någon sorts besvikelse inuti. Det var ändå trettio år sedan vi delade säng senast och efter så lång tid var det väl egentligen inte alls så självklart att vi skulle kunna fortsätta där vi slutade då för länge sedan bara så där utan vidare. Kanske ville hon att vi skulle boka två enkelrum för syns skull om någon mot förmodan skulle kolla, eller så ville hon verkligen ha eget rum för att känna efter om det fanns någon attraktion nu när vi var vuxna och medelålders.

Däremot lät hon mig betala rummen. Hon var fattig och lågavlönad och hotellrum två nätter var mycket pengar för henne. Det gjorde mig ingenting. För mig var det en obetydlig utgift även om två enkelrum kändes onödigt.

Efter att vi installerat oss på våra respektive rum möttes vi i korridoren utanför och gick ut på stan för att äta. Det var en ljuvlig sommarkväll och luften luktade av havet. Vi åt en trerätters middag och drack gott vin på en restaurangbåt. Samtalet flöt lätt och ledigt om allt möjligt, släktingar, vad det blivit av alla gamla gemensamma vänner från skoltiden och givetvis om våra barn. Vi pratade om allt utom just det där.

När vi kom tillbaka från restaurangbesöket var klockan mycket. Vi blev stående i korridoren utanför mitt rum och småpratade. Jag försökte bortse helt från mina egna känslor och förstå vad hon ville eller hade för avsikter. Det kändes fel att krama, kyssa henne och ta henne i handen och gå in på mitt rum, trots att det var det enda jag ville och kunde tänka på. Det kändes lika fel att ställa frågan. Under kvällen hade inte heller hon tagit upp det intima mellan oss då för länge sedan trots att vi pratat gamla minnen. Jag tänkte att hon undvek det med flit och att det ändå gått för lång tid, runnit för mycket vatten under broarna. Det kanske bara var jag som allt för livligt mindes det som varit och ville uppleva det igen.

– Godnatt och sov gott då, sa hon tyst.
– Du med. Ring eller knacka på om du blir mörkrädd.
Vi gav varandra en hastig och blyg kram. Sedan gick hon bort längs korridoren, runt ett hörn bort mot sitt rum. Svagt kunde jag höra hur hon stoppade kortet i dörren och hur låset öppnades med tre snabba pip. Därefter stängdes dörren och allt blev tyst.

Jag gick in till mig. Sorgen och besvikelsen kändes som en enorm tyngd i bröstet och som ett tryck bakom ögonen. Jag kände mig besviken och lurad, oklart av vem förutom mig själv, som fått mig att resa hit och betala tre nätter på hotell. Att jag ville träffa och återknyta kontakten med min lillasyster var givetvis sant, men hela resan byggde på förhoppningen att få återuppleva allt, få henne och älska med henne igen. Att bara återknyta kontakten hade vi gott och väl kunnat börja med via telefon och ses hade vi kunnat göra både enklare och billigare.

Jag försökte skärpa mig. Det var inte rimligt att bara så där utan vidare kunna fortsätta där allt slutade för så länge sedan. Som om inte trettio år passerat och vi skapat och levt hälften av våra liv sedan dess. Hon befann sig på en helt annan plats i livet som man väl brukade säga och kanske inte alls hade några känslor kvar för oss. Hade ens jag det? Eller levde jag bara på mina minnen och en längtan efter att vara ung igen?

Jag låg vaken länge och grubblade, väntade på att telefonen på sängbordet skulle ringa eller att det skulle komma en diskret knackning på dörren. Jag undrade så vad hon låg och tänkte på just nu. Låg hon också och grubblade, letade efter tecken inom sig eller bara kände sig obekväm för en kanske outtalad förväntan på den här resan? Hon var flörtig och dubbeltydig där på vår mammas balkong för några veckor sedan när vi stod nära varandra och hon tryckte sitt underliv mot mig efter att just ha berättat att hennes äldsta dotter var vårt gemensamma barn, avlat i en förbjuden incestuös relation för länge sedan.

På något sätt måste jag ha lyckats somna, för när jag vaknade igen var det ljust och mobiltelefonen ringde på sängbordet och visade Angelinas bild på skärmen.
– Vaken? Sugen på frukost? Frågade hon.
– Absolut, ge mig tio minuter så möts vi ute i korridoren.
Jag klädde mig snabbt och sköljde ansiktet med kallvatten.

Ute i korridoren kom Angelina gående när jag öppnade min dörr. Vi gjorde sällskap ner till matsalen.
– Åh frukostbuffé! Utbrast hon.
– Vi äter långsamt så orkar man mer. Vi har ingen stress.
– Men sådant här är du väl van vid?
– Jo, mycket resor i jobbet. Man tröttnar efter ett tag. Framför allt på ensamheten. Ett tomt och tyst hotellrum är ingen höjdare ibland.
– Brukar du inte gå ut?
– På krogen menar du? Näääh det var länge sedan och är alldeles för stökigt för mig.

Under dagen gjorde vi Göteborg. Vi följde en turistbroschyr så att vi inte skulle missa något. Jag hade varit i Göteborg många gånger med jobbet, men det hade nästan alltid begränsats till hotellet och kundernas kontor.

– Det måste ha varit — nästan tio år sedan jag var här på Liseberg med barnen senast, sa jag när vi satt i en av Paddan-båtarna på en rundtur.
– Och trettio år sedan vi var här, svarade Angelina.
Plötsligt tog hon min hand i sin, försiktigt och diskret, osynligt för de andra passagerarna. Den kändes liten och varm, kanske lite mindre mjuk och len än jag mindes den. Den intima beröringen gjorde mig märkligt känslosam. Det berodde kanske mest på att hon tog upp det självmant och bevisligen åtminstone tänkte på det precis som jag gjorde. Jag hade bestämt mig för att inte ta upp det först för att inte tvinga på henne ämnet eller få henne att känna någon sorts outtalad förväntan.

Efter båtturen gick vi längs avenyn. Vi åt glass och njöt av det vackra vädret och känslan av att vara turister. Jag stannade och la armarna om henne och kramade henne med en hetta jag varken kunde eller ville dölja. Länge stod vi så. Hon gjorde ingen ansats att dra sig undan. Hennes hår fladdrade i vinden och kittlade mig i näsan. När vi långsamt rörde våra huvuden så att mina näsborrar passerade hennes öra och läpparna fjäderlätt rörde vid hennes kind undrade jag om jag skulle våga ta det ett steg längre.

Med bara några centimeter mellan oss såg vi varandra djupt i ögonen. Långsamt och blygt kysstes vi med torra, lite nervöst darrande läppar. Våra tungor rörde vid varandra otroligt försiktigt, knappt märkbart och jag kände hur hon skakade i mina armar. Det var så länge sedan och kändes så blygt och ovant. Samtidigt som allt i min hjärna och mina minnen var så bekant så var inte de yttre omständigheterna det. Hennes kropp var ingen 16-årig flickas späda kropp och hennes mun mycket mindre, precis som min. Nu var det en vuxen kvinna jag höll om som inte var så späd längre och jag var ingen fjunig tonåring. Trots att vi åldrats på samma sätt så var det mest hennes förändring jag tänkte på.

Ändå kändes allt så välbekant. Jag kände mig likadan inuti, kanske lite mognare och mer erfaren, men inte lika annorlunda som mitt yttre. Det samma måste gälla Angelina.

Hennes mun smakade och luktade vaniljglass och andetagen från hennes näsborrar var varma och smekte över min överläpp. Runt omkring oss passerade människor oseende förbi. Om de såg något, såg de bara ett medelålders par kyssas mitt på gatan i solen. De såg mannen hålla sin ena arm runt kvinnans midja och den andra som smekte hennes hår. Jag visste att jag drabbats av samma känsla då när vi var unga och kysstes mitt på T-centralen. Ingen visste att det var två syskon som stod och kysstes helt öppet.

Långsamt och motvilligt särade vi på oss. Vi började gå hand i hand, tysta och tagna av händelsen. Vi svängde i nästa korsning utan att säga något. Jag slogs av att det kändes i kroppen, i hjärtat och i våra händer att målet redan var bestämt och allt nu var avgjort. Vårt samtal hade tystnat och det var liksom inte läge att fortsätta prata om stadens sevärdheter eller vädret.

En textrad ur en av Lustans Lakejers gamla låtar kom för mig;
”Men så steg pulsen i mitt och min väns blod.
Nu fick vi plötsligt bråttom, trötta på alla ord.
Ut i mörkret, våta, varma, säkra på vår sak,
Visste vart varenda väg gick, varje väg var rak.”

För mig hade det känts starkt att hålla om och kyssa varandra. Det kändes som en påtaglig bekräftelse att det fanns något kvar mellan oss, något som rörde sig dovt djupt där inne från för länge sedan och jag tänkte att om lycka och längtan kunde förekomma i flytande form och injiceras i blodet så skulle det kännas just så här.

Tillbaka på hotellet släppte vi varandras händer när vi passerade lobbyn och receptionen. Egentligen visste jag inte varför. Ingen kunde ändå veta, ändå kände vi oss båda skyldiga, som om allt gick att läsa i våra ansikten. Sant var det nog delvis, att den som var uppmärksam kanske kunde se att här gick två människor som snart skulle älska med varandra, men åter igen, ingen kunde se på oss att vi var syskon. Jag log lite för mig själv när jag tänkte att det också på något sätt kändes som om vuxna inte hade den här rätten, att känna lusten pulsera. Det var givetvis orimligt.

I hissen kom vi nära varandra igen, höll om varandra och kysstes. På första våningen stannade hissen och ett äldre par klev in. Snabbt särade vi oss igen och spegeln avslöjade färgen i våra ansikten. Paret gick av på samma våning men gick åt andra hållet.

Åter tog jag Angelinas hand i den tomma korridoren. Det kändes förbjudet och avgörande att stanna utanför min dörr med min systers hand i min. Det påminde om känslan jag haft en gång för många år sedan när jag var med min arbetsgivare på konferens och gick från baren sent en kväll med en kollega. Då stod vi också så här, hand i hand utanför en hotellrumsdörr.

Jag fumlade lite med nyckelkortet. Eftersom jag är vänsterhänt blev det lite avigt att hantera kortet med höger hand, men jag ville inte släppa Angelinas hand. Dörren klickade upp och vi gick in. Rummet luktade svagt av någon parfym, duschtvål och rena lakan, den så typiska doften av hotellrum. TV:n stod på på svag volym och visade något musikprogram. Tysta tog vi av oss skorna innanför dörren. Vi som pratat så lätt och ledigt innan, nu kändes allt så nytt och vi var plötsligt blyga för varandra.

Angelina smög in på toaletten, smög som om hon var rädd att någon skulle höra henne. Hon till och med stängde dörren nästan ljudlöst efter sig. Där inne hörde jag henne kissa vilket hon inte lyckades göra tyst och min kropp genomfors av en skälvning av blotta tanken på att jag snart skulle få känna, smaka och älska med henne bara om en liten stund.

Jag gick in i rummet och upptäckte att även jag smög. Jag drog för de tjocka mörkläggningsgardinerna för fönstren och vek upp täcket på sängen. Sedan stod jag villrådig en stund och undrade om jag skulle börja klä av mig eller om det skulle kännas konstigt när hon kom ut och fortfarande var påklädd. Jag skrattade tyst för mig själv, värst vad man ibland hade förmågan att göra saker komplicerade.

När Angelina kom ut från toaletten såg vi på varandra en lång stund liksom prövande. Jag som inte ville fastna i ny blyghet eller riskera att någon sorts förnuft kom ikapp någon av oss, gick långsamt fram till henne, la armarna om henne och kysste henne på munnen. Precis i den stunden förstod jag att alla murar var rivna och att vi ville samma sak.

Långsamt började jag dra upp hennes T-shirt och när den passerade brösten och nådde hennes armhålor, sträckte hon upp armarna och hjälpte till att få av den. den landade på golvet vid våra fötter. Med munnen tryckt mot hennes fumlade jag lite med hakarna i BH:n samtidigt som hon började dra upp min tröja. Båda plaggen landade i den växande lilla högen på golvet.

En lång stund stod vi och höll om varandra med våra nakna överkroppar. Hennes bara hud brände mot min liksom brösten mot min bröstkorg. Inte samma toppiga tonårsbröst som jag minns men känslan var fantastisk. Mina händer smekte över hennes rygg och höfter. Långsamt började jag föra ner shortsen och trosorna på samma gång.

Långsamt gick jag ner på knä och kysste mig ner över brösten och magen på min väg nedåt medan mina händer fascinerat smekte hennes ben. Jag pussade insidan av båda låren högt upp så att hennes könshår kittlade mig på näsan och jag kunde känna doften av henne.

När hon lyfte ena benet för att låta mig ta av henne strumpan, mötte mina läppar hennes könshår och min tunga smakade henne för första gången på 30, eller om det nu var 31 år. I mitt tillstånd förmådde jag inte minnas exakt längre. Hon ryckte till av min tungas beröring och en liten flämtning kom från henne. Hon höll båda sina händer på mina axlar för att inte tappa balansen när jag lyfte även hennes andra ben och drog av hennes andra strumpa medan min tunga letade sig längre in, smakade ännu mer av min älskade syster.

Lite yr av berusning reste jag mig upp igen och kysste Angelina på munnen samtidigt som jag knäppte upp mina jeansshorts. Angelina la sig i sängen medan jag snabbt klädde av mig och följde efter. Vi kröp nära varandra, drog det tjocka täcket över oss och la armarna om varandra. Sensationen av hennes nakna, mjuka, varma kropp mot min fick mitt hjärta att slå fort och hårt och göra kullerbyttor. Mitt stånd låg hårt och känsligt mot hennes lår.

Vi låg så och höll om varandra hårt en lång stund. Hennes armar runt mig liksom hennes andetag vibrerade som om hon var mycket nervös, precis som jag själv kände mig. Vi som gjorde det här med sådan lätthet när vi var små. Min blick föll på klockradion på sängbordet, den visade 15:30. Det slog mig att det bara var på hotell man kröp ner i sängen så här för att älska med någon mitt på dagen, allt medan det vanliga livet pågick för fullt precis som vanligt utanför fönstren där bilar, spårvagnar och människor rusade fram och tillbaka. Det kändes lyxigt att kunna göra så här och det kändes obeskrivligt magiskt att det var vi igen.

Det kändes så overkligt. Ändå var Angelinas mun mot min, hennes tunga i min mun, mitt stånd bara centimeter från hennes sköte, hennes händer över min rygg och hennes rumpa under mina händer högst verkliga. Beröringen och närheten brände och pulserade i min hud och mitt blod.

Vi kysstes mjukt och stilla. Mina fingrar följde hennes kropps linjer som om jag bara ville ta in allt igen. Stjärten var inte lika trind och kompakt som förr men tände mig lika ohjälpligt. Vi tryckte våra underliv rytmiskt mot varandra och i små cirkelrörelser som om vi väntade lika otåligt på att komma närmare och förenas.

Långsamt vred jag mig över på rygg och drog henne över mig. Mina ben särade hennes och hon flyttade sig lite ryckigt uppåt tills min lem inte längre låg pressad mellan våra kroppar. När jag spände och slappnade av rörde den sig upp och ner. Jag kunde känna insidan av båda hennes lår och ollonet som rörde vid hennes fuktiga könshår. Jag kunde känna hur varje rörelse då min lem smekte hennes blygdläppar skapade skälvningar i henne som fortplantade sig från höfterna hela vägen upp till hennes andetag.

Med mina händer särade jag hennes skinkor och istället för fuktigt könshår rörde sig nu min lem upp och ner längs mjuk och varm väta. Angelina rörde höfterna i takt och varje gång min lem närmade sig hennes öppning, pressade hon sig nedåt. Jag försökte retas, undvika att komma in i henne så länge som möjligt, men plötsligt låstes mitt ollon i hennes öppning. Hon cirklade med höfterna och rörde sig mer nedåt och plötsligt sjönk jag in i henne, snabbt och lätt. Vi gav båda ifrån oss ett ofrivilligt tyst gny.

Vi låg stilla en lång stund och bara andades djupt och häftigt. Min lem svällde och pulserade och jag trodde att jag skulle komma vilken sekund som helst. Ungefär som när man var tonåring och endast ett par rörelser kunde räcka för att utlösningen skulle komma. Så kändes det nu också. Hjärnan kändes kortsluten och fylld av bomull av sensationen. Det var den andra kvinnan jag var inne i som inte var min fru de senaste veckorna. Den första var min mor och nu min syster. Allt kändes som om det gick runt i cirklar.

Angelina började röra sina höfter långsamt och försiktigt, liksom prövande. Att känna hennes våta inre omsluta mig, höra det kladdiga ljudet av våra kön och känna lukten av vår kärlek skapade sådana vågor av sensation i hela mitt blodomlopp.

Angelina reste sig upp på knä och började rida mig långsamt. Med fingrarna smekte jag henne och hörde och såg hur hon njöt.
– Kom, jag vill smaka dig, viskade jag och la händerna på hennes höfter och drog henne mot mig.
Hon log generat, lyfte sitt underliv så att min hårda lem gled ur henne och tveksamt, som om hon var blyg rörde hon sig uppåt mot mitt ansikte.

Hon satte händerna mot sänggaveln som stöd och sänkte sig ner över min mun. Mina läppar och min tunga mötte hennes öppna våta sköte och mina händer på hennes höfter tryckte henne nedåt. Långsamt började hon röra sig fram och tillbaka, cirkla med underlivet. Jag kunde känna i varje stund vart hon helst ville ha min tunga, ibland runt klitoris, ibland ner mot och runt slidöppningen och sedan tillbaka igen.

Jag kunde höra och känna hur hon njöt och närmade sig sin orgasm. Rösten blev mindre blyg, kvidandena tydligare och rörelserna över min mun snabbare och mer bestämda. Hennes lårmuskler spändes och slappnade av om vart annat.

När det gick för henne, flyttade jag ena handen till hennes ena bröst, knådade mjukt och cirklade bröstvårtan i handflatan. Hon pressade ner och gned sitt underliv över min mun så att jag fick hålla andan en lång stund då allt bara var väta och svullna blygdläppar och en sensation av fantastiska dofter. Hennes safter rann ner över mina kinder, ner i håret och ner på huvudkudden.

Hon föll framåt med huvudet mot den mjuka höga sänggaveln. Jag kunde känna hur hennes mage rörde sig av hennes snabba andetag. Långsamt reste hon underlivet från min mun och sjönk ner på sidan bredvid mig. Snabbt la jag över henne på rygg och var genast över och i henne. När jag rörde mig ut och in djupt i henne sökte jag hennes mun. Jag fnissade lite åt att hon fortfarande försökte komma undan min mun som var våt av hennes egna safter, precis som hon gjorde när vi var unga.

Jag höll mina båda händer under hennes huvud, trasslade in fingrarna i håret och fångade henne äntligen och tryckte min mun mot hennes. När hennes tunga spelade mot min samtidigt som hon skrattade fyllde jag henne med min varma sperma.

Efteråt låg vi stilla på sidan en lång stund helt avslappnade. Mina fingrar gled långsamt över hennes nakna rygg. Angelinas varma andedräkt smekte min hud och hennes läppar vilade mot min hals. Ibland kysste hon min hud och då gick det som elektriska stötar genom hela kroppen av den ömma beröringen.

Jag undrade om hon ångrade sig, hade dåligt samvete för det vi just gjort. Jag undrade om jag själv ångrade mig och hade dåligt samvete. Men inom mig kände jag bara lugn och harmoni och på Angelinas andetag lät det som om hon somnat.

– Är du hungrig? Frågade jag när hon rörde lite på sig.
– Mmmmm — ja faktiskt. Är du?
– Klockan är middagstid nu. Ska vi gå ut och äta något?
Angelina Nickade och motvilligt reste jag mig. Angelina gick iväg naken på toaletten och den här gången stängde hon inte dörren när hon kissade.

Vi klädde på oss och borstade tänderna. Vi sa inte så mycket annat än kommentarer om tandkrämen och vad vi var sugna på för mat, men det kändes bara behagligt mellan oss.

Det kändes skönt att komma ut i den svala friska sommarluften igen. Jag kände mig lugn och harmonisk i själen där jag gick med armen runt hennes midja. Vi hittade en liten trevlig restaurang på en bakgata. Vi åt en fantastisk toast Skagern till förrätt, oxfilé till varmrätt och ett gott rödvin. Allt kändes enormt lyxigt.

Vi pratade om Mathilda. Jag hade haft så svårt att släppa det sedan Angelina berättade. Jag märkte att bakom den där fasaden som bestod av att det bara var att acceptera och gå vidare, fanns smärtan naturligtvis. Om jag inte kunnat sluta grubbla de veckor jag känt till det, så måste det vara ännu värre för henne som gott med vetskapen ett helt liv.

Ändå vek hon sig inte en tum när det gällde frågan om att berätta för Mathilda eller någon enda annan levande människa på jorden. Hon fick mig att svära på att aldrig berätta. Hon var stenhård på den punkten. Det skulle förstöra hennes liv och ingenting gott skulle kunna komma ut av det efter så här lång tid.

Egentligen höll jag motvilligt med. Även om jag ofta drabbades nattetid av kallsvettningar och sjok av sorg som fullkomligt manglade mig över bröstet som ett ton tegelsten så att det närmast kunde likna panikångest. Det som förlorats skulle aldrig kunna tas tillbaka.

Därtill hade jag min alldeles egna anledning som Angelina inte kände till, att Mathilda i så fall också skulle behöva inse att hon haft sex med sin egen pappa en hel helg, förvisso utan att någon av oss vetat om det. En liten djävul inom mig viskade i mitt öra att om vi berättade skulle det definitivt inte kunna hända igen.

Det kändes overkligt att sitta där vid bordet i den lilla restaurangen mitt emot min lillasyster och prata om ett gemensamt barn. Hela mitt inre översvämmades av kärlek och ömhet, minnen och sorg över vad hon fått bära på alldeles ensam och hur allt kanske hade kunnat bli, bara om… Då var hon en liten späd flicka med små toppiga bröst, långt hår och vackert leende och jag var en tanig pojke. Nu var hon en mogen kvinna. Även om hon förändrats mycket precis som jag gjort, så fanns allt det där kvar. Precis som rösten blivit lite mörkare och mer mogen så tänkte jag att det samma gällde leendet, brösten och håret, allt var det samma, bara lite mognare.

Jag fick en oemotståndlig lust att kyssa henne igen, särskilt här och nu så offentligt bara just därför. Jag böjde mig fram mot henne. Först drog hon sig reflexmässigt bakåt, men jag tog hennes hand och drog henne närmare över bordet. Rakt över alla tallrikar, bestick, glas och levande ljus möttes våra läppar och det gjorde förfärligt ont samtidigt som det var förfärligt skönt. Jag drabbades av en kittlande fantasi att någon som kände oss plötsligt skulle stå där och avslöja allt. Mamma skulle få veta, Angelinas Micke, min Åsa, Mathilda och alla skulle få veta. Allt skulle ställas till rätta och bli så som det var tänkt en gång för så länge sedan när vårt liv började gro i henne.

När våra läppar släppte sitt sugande begär från varandra nyktrade jag till lite. Det skulle inte stå någon här och avslöja oss. Det som sades skulle stanna runt detta lilla bord och mellan bara oss två. På något sätt var det ändå fint att vi äntligen delade det även om allt annat var omöjligt. Jag vinkade till servitören och bad om notan. Jag betalade och vi reste oss och lämnade restaurangen.

På väg tillbaka till hotellet höll vi varandra i handen igen. Den här gången släppte jag henne inte när vi gick igenom hotellobbyn eftersom det kändes fånigt att bete oss som blyga tonåringar, även om det var just så vi kände oss.

Jag var fast besluten att inte släppa iväg henne till sitt eget rum.
– Du sover väl hos mig inatt? Frågade jag tyst när vi stannade utanför mitt hotellrum.
– Ska bara hämta tandborsten och linsvätskan.
Vi tryckte varandras händer hårt en gång innan hon släppte och tassade iväg längs korridoren bort mot sitt rum. Stegen blev nästan ljudlösa över heltäckningsmattan.

Jag gick in i rummet och lämnade dörren på glänt. Jag tog av mig skorna och sänkte ljudet på TV:n och drog för gardinerna igen. Sängen där vi legat med varandra för några timmar sedan var fortfarande nödtorftigt bäddad och det hettade skönt inuti av minnesbilderna och vetskapen att vi snart skulle ligga där igen och det gjorde mig hård.

När hon kom, smög hon som en tjuv om natten. Hon stängde dörren diskret och var noga med att kontrollera låset. Hon la ifrån sig tandborste, linsburk och linsvätska på badrummet och kom sedan in i rummet. Där stod hon mitt på golvet och såg åter ut som en blyg tonåring.

Vi klädde av varandra långsamt med händer, mun och tungor. Jag ledde henne bakåt till den höga sängen, la henne bakåt på rygg och älskade henne stående på golvet med hennes ben över mina axlar, slickade henne till orgasm med tre fingrar inne i henne och ett finger mot hennes stjärt. Stående på alla fyra i sängen tog jag henne sedan bakifrån och kom djupt inne i henne med ett hårt grepp om hennes höfter.

Vi föll utmattade ner på sidan med min lem kvar inne i henne. Jag genomfors av så konstiga och blandade känslor. Hjärnan var åter som bomull och kroppen lugn och harmonisk. Hela bröstet var fyllt av ömhet och det kändes så skönt att ligga helt naken så här nära min egen syster, skönt och förbjudet.

Samtidigt kände jag en sorts inre trötthet eller meningslöshet, som om det vi gjorde var skönt men också fungerade som att riva upp ett halvt läkt sår som på nytt började blöda. Ingenting skulle ändå kunna bli annorlunda, det var bara en sorts självplågeri. Där hemma fanns min fru, hon som jag borde ligga med men vi som inte längre låg med varandra och kanske var det samma sak för Angelina.

Vi turades om att gå på toaletten. Sedan satt vi i sängen bredvid varandra lutade mot sänggaveln med täcket över benen och åt godis. På TV rullade en svensk film om en kriminalpolis. Åter igen kändes kroppen lugn och harmonisk. Utanför fönstret hördes mycket svagt spårvagnarna rulla förbi.

När filmen var slut och vi redan gäspat en god stund, borstade vi tänderna och kröp ner i sängen igen. Jag fick ett nytt anfall av närhetsbehov och överöste Angelina med lugna mjuka kyssar från munnen och nedåt. Jag stannade länge under täcket, så pass länge att hennes ben skakade och naglarna klöste i mitt hår. Ingenting kunde fylla mig med sådan lycka som en kvinnas njutning.

– En kyss för vad du drömmer, så kan du sova bättre sen? Sa hon tyst när vi la oss till rätta och pussades godnatt.
– Du kan få hur många kyssar du vill, sa jag och attackkysste henne på munnen.
– Ja tack, och så var det drömmarna?
– Att allt inte vore så komplicerat och jobbigt, att du berättat, att det kunde blivit vi och att livet inte vore så förbannat inrutat och förutbestämt.
– Måste du tycka så förbaskat synd om dig själv hela tiden? Log hon.
– Ska du ta ifrån mig det enda jag är riktigt bra på?
Vi brast i skratt och höll om varandra hårt och länge.
– Tänker inte du också så? Frågade jag.
– det händer väl, men det är ganska meningslöst. Det vi har nu är väl fint?
– Väldigt fint.
Mina fingrar gled över hennes rygg och nakna stjärt. Jag hörde och kände när hon somnade, men själv låg jag vaken länge ensam med mina tankar.

Vi älskade före frukost, långsamt och länge som om vi ville dra ut på det. Nere i matsalen åt vi lika långsamt och länge och tillbaka uppe på rummet älskade vi igen i sängen och i duschen. Det var som om kåtheten inte visste några gränser nu när avskedet närmade sig. Jag kände mig på något sätt pånyttfödd, jag som inte längre trodde att jag kunde flera gånger på rad, ungefär som när vi var unga.

När Angelina klev av tåget för att byta linje söderut och jag blev ensam, sköljde ångesten och ensamheten över mig igen. Den var så kraftig så att jag mådde illa och trodde att jag skulle spy. Jag vinglade iväg till toaletten i bortre änden av vagnen som tack och lov var ledig, men väl där inne gick yrseln och illamåendet över och lämnade bara en massiv sorg i bröstet och jag ville bara gråta. Vår helg hade känts som en vistelse i en bubbla, helt frigjord från det verkliga livet.

Vi hade bestämt att ses igen, det var inte det. Det mesta handlade nog om Mathilda. Jag som var världsmästare i om-leken, kunde inte sluta tänka på hur allt kunde ha blivit — om… Det var självklart sorgen och insikten av att Angelina levt med detta hela sitt liv alldeles ensam. Därtill hade jag gått miste om mitt barns uppväxt. Vad skulle det ha blivit för uppväxt om hon och alla andra vetat? Skulle hon varit lika glad och stark som hon var nu, eller skulle hon vara en annan person efter att ha vuxit upp med den skammen och alla glåpord?

Jag skulle aldrig få berätta för Mathilda, det hade vi svurit på och jag trodde också på att det inte kunde vara till någon nytta. Jag skulle aldrig kunna ge henne det vi båda gått miste om, men där och då, på tågtoaletten med min egen spegelbild som enda vittne bestämde jag mig för att inte längre skämmas för den kärlek jag gav henne för elva år sedan och även om det var osannolikt, fick jag chansen så skulle jag göra det igen och igen…

Hemma i den välkända lägenheten igen grubblade jag över tvåsamheten som var en så tydlig norm i vårt samhälle. Det var inte första gången, men kanske första gången som jag undrade på allvar om det sättet att leva verkligen var rätt för alla och om det var rätt för mig? Vänskapen och vardagen fungerade, allt praktiskt hade alltid fungerat men den erotiska kärleken fanns inte längre mellan oss och hade nog inte gjort det på länge. Vi älskade varandra och behövde och mådde bra av varandra. Jag som ofta tänkt att bristen på lust hade mer med vår ålder att göra. Det var ju sådant man sa, men helgen hade väl om något visat att om lusten fanns i hjärnan och hjärtat så kom den även fysiskt.

Jag skakade tankarna av mig eftersom jag landade där jag alltid landade, att jag kunde motivera mina egna snedsteg och på allvar anse att jag blev en bättre man för min familj. Alternativet vore att lämna dem och börja om med allt vad det skulle innebära. Bristen var att jag inte skulle ha lika lätt att acceptera om min …fru Åsa Nu var jag säker, så säker man kan vara på att hon inte hade någon annan. Hon hade bara inte samma behov. Men ändå, jag skulle inte stå ut om…

När jag kysste min fru sa jag att jag saknat henne och jag menade det. Ändå kändes det konstigt att se på henne och veta att det fanns stora saker hon inte visste om mig och så skulle det förbli in i evigheten.

Delar i serien

<< Småstadsidyll #9 – En smak av det förflutnaSmåstadsidyll #11 – Mathilda >>

Småstadsidyll

• Småstadsidyll #1 – Min Monika
• Småstadsidyll #2 – Min tyska moster Stephanie
• Småstadsidyll #3 – Midsommar i hembyn
• Småstadsidyll #4 – Sommarlov i hembyn
• Småstadsidyll #5 – Höstlov
• Småstadsidyll #6 – Jullov i hembyn
• Småstadsidyll #7 – Bussresan
• Småstadsidyll #8 – Den sista resan
• Småstadsidyll #9 – En smak av det förflutna
• Småstadsidyll #10 – Återförening i hembyn
• Småstadsidyll #11 – Mathilda