Sagor för barn som är vuxna nu – Mästermusen i stövlar

Det här är del 9 av 9 i Sagor för barn som är vuxna nu

Visst saknar man när mamma och pappa läste sagor för en som barn? Men de gamla folksagorna av bröderna Grimm och ”Gåsmor” var ju ursprungligen mer barnförbjudna. Både grymmare och sexigare. Så är det inte dags för några modernarnare versioner i den gamla andan? Dags för Sagor för barn som är vuxna nu.

Vem var egentligen den där mästerkatten i stövlar?

____________________________________

 

Det var en gång en mjölnare, som hade tre söner. När han dog fick den äldste sonen ärva kvarnen, mellansonen fick åsnan, och den yngste sonen fick ärva pigan. Hon kallades för ”Musen” och hade tjänat i mjölnarfamiljen några år nu, men hade väl inte gjort något större väsen av sig. Inte vad den yngste sonen anbelangade i alla fall. Han hade inte tagit mycket notis om henne, utan snarare uppfattat att hon mest drog benen efter sig i sina pigsysslor. Ofta hade han hört modern, salig i åminnelse, ropa efter henne när hon återigen var försvunnen någonstans.

Varför hon kallades för ”Musen” hade han ingen aning om. Och när han någon gång hade frågat, fick han bara försmädliga blickar från storebröderna, och höra att det skulle han nog förstå när han blev äldre och torr bakom öronen.

Pojken var inte speciellt nöjd med sitt arv. Vad skulle han med piga till utan någon kvarn? Bara en till mun att mätta, han som knappt hade pengar att köpa sig själv en måltid. Och nu var han ju tvungen att dra ut på vägarna för att söka lyckan, för den äldste brodern hade slängt ut både honom och mellanbrodern, som hade ridit i väg på sin åsna mot solnedgången. Honom skulle det säkert inte gå någon nöd på. Men pojken däremot. Vad skulle det bli av honom?

Pojken suckade och slog sig håglöst ner på bytorget för att räkna sina fattiga sekiner. De skulle inte räcka långt. Lika bra att låta pigan gå, hellre förr än senare. Men först köpte han dem en enkel måltid på bykrogen. Och när den var vederbörligen uppäten, meddelade han flickan sitt beslut. Hon skulle få klara sig på egen hand från och med nu. För han skulle inte kunna försörja henne. Knappt ens sig själv faktiskt.

Men Musen vägrade höra på det örat. Han skulle inte misströsta. Höll de bara ihop, skulle de nog kunna åstadkomma stora saker. Hon skulle hjälpa honom. Bara de spelade sina kort rätt, och investerade sina pengar klokt. Där borta till exempel, i lumpboden på andra sidan torget.

Pojken tittade förvånat mot den slitna affären, som mest verkade saluföra gamla nötta och gråtrista paltor. Men Musen drog ändock med honom dit, och lyckades övertala honom att investera sina sista slantar på ett par stövlar, en liten jacka och en stor hatt åt henne. Stövlarna var bruna och höga och slutade strax under knät med stiligt nedvikta kanter. Jackan var en sådan där liten öppen halvjacka, en röd bolero, som knappt täckte halva brösten. Och hatten var en svart bredbrättad sak med en stor gul plym i hattbandet.

Pojken måste erkänna att hon såg riktigt stilig ut i de nya kläderna, till sin blårandiga kjol och sin vita blus. Med sitt långlockiga bruna hår, sina intensiva bruna ögon, och sina små smilgropar i kinderna, insåg pojken att hon ju såg riktigt söt ut. En underlig känsla började pirra i hans unga mage. Nu när han för första gången riktigt såg henne, fick han känslan av att han nog egentligen inte ville skiljas från henne.

 

Men nu var pengarna verkligen slut, så de hade inte ens råd att hyra ett rum på värdshuset. I stället fick de ge sig ut på landsvägarna och vandra. Till slut lyckades de i alla fall hitta en lada, där de kunde smita upp på höskullen för att få sig lite sömn. Båda kända väl till den vresiga bonden, och visste att det inte var någon idé att fråga om lov. Men nöden har ju ingen lag.

När de låg där bredvid varandra i höet, började pojkens tankar vandra. Han tänkte på sitt orättvisa arv, hur han alltid fick dra det kortaste strået, hur bröderna alltid hade det bättre än han, och i största allmänhet hur orättvist livet ändå var. Han tänkte på hur de alltid hade skrattat bakom hans rygg, givit honom menande blickar, och lett försmädligt när de kommit ut ur… pigkammaren. Varför då egentligen? Det hade han aldrig riktigt funderat på. Och varför kallas hon egentligen för…? Han sneglade på flickan, där hon låg och tittade i taket, medan hon sög på ett grässtrå.

– Varför kallas du egentligen för ”Musen”?

Flickan tittade på honom med ett retsamt men samtidigt lite förbryllat leende.

– Vet du inte det?

– Nej, hur skulle jag kunna veta det? Pojken kände sig bara ännu mer förtörnad. Skulle hon börja håna honom nu också?

Flickan tänkte efter en stund. Hennes leende var nu mer en blandning av medlidande och… tacksamhet.

– Hm. Jag glömmer hur ung du är. Knappt ens myndig. Hon skrattade till, och tittade honom djupt in i ögonen.

– Det är för att jag har en sådan fin liten mus, sa hon.

– Har du en mus? Den har jag aldrig sett. Var har du den. Pojken tittade sig omkring. Någon packning hade hon inte. Så hur bar hon med sig den?

– Om du har en egen mus, vill du att vi ska gå tillbaka och hämta den?

– Nej dummer, skrattade hon. Det behövs inte. Musen har jag alltid med mig.

– Men var är den då? sa pojken misstroget.

– Mellan benen förstås.

– Mellan benen?

– Ja visst. Ska jag visa dig?

Pojken bara stirrade, medan flickan satte sig upp vänd mot honom, särade på benen och halade upp sin kjol.  Och där fick han se något som han aldrig sett förut. Nog för att han visste att flickor inte hade någon snopp. Men några nakna flickor hade han inte sett sedan både han och de var små. Han mindes svagt små springor som han aldrig tänkt så mycket på. Men det här var något annat.

Under en busig triangel av mörkt hår, visade sig inte bara en springa. Ur springan kröp det fram ett par lite skrynkliga hudflikar, mycket mer rosa än vanlig hud. Och när flickan i sin pedagogiska iver särade på dem, såg han hur fuktiga de var, och hur de ledde in till ett litet spännande hål. Och högst upp där flikarna möttes, visade hon en liten knopp dold under en liten huva. Av någon anledning fick det honom att tänka på en snigel. En sån där med skal, som man kan hitta i trädgården.

Allt detta var mycket fascinerade. Men någon mus såg han inte till.

– Men var har du musen då? Är den där inne?

– Nej dummer, det är… Så ändrade hon sig. Du får titta efter själv.

Pojken stirrade henne klentroget i ögonen. Menade hon verkligen det på riktigt? Men när hon med mer allvar i blicken nickade åt honom, tog han mod till sig. Han böjde sig ner mellan hennes särade lår, och fick till och med lägga sig på magen för att se och komma åt bättre. Han sniffade nyfiket. Det här var en helt ny doft. Var det så här en mus luktade? Eller var det bara hålet den bodde i som doftade så här? Hade hon verkligen en mus där inne i hålet? Eller var det något han missade?

Plötsligt tog flickan tag i hans bakhuvud och drog honom emot sig, så att han nästan slog näsan i den lilla ”snigeln”.

– Känn efter själv, viskade hon, nästan flämtande. Smaka på den.

”Smaka”? Pojken tvekade lite innan han prövande sträckte ut sin tunga, och slickade på de fuktiga flikarna. Det smakade spännande. Han tog en slick till, och en till. Han kunde inte bestämma sig om det smakade gott, men han kunde ändå inte få nog. Han stack in tungan längre mellan flikarna, och slickade i sig mer av hennes safter. När han så till slut nådde upp till den lilla knoppen, ryckte hon oväntat till. Pojken avbröt sig, rädd att han hade gjort något fel. Men hon bara manade på honom.

– Fortsätt, fortsätt. Sluta inte. Hon tryckte hans ansikte ännu mer mot de läckra vecken. Och nu gav han sig hän. Han lät alla spärrar släppa. Han slickade, han lapade, han sög, och han särade själv mer på flikarna, för att komma åt bättre. Ömsom slickade han uppifrån och ner, nerifrån och upp. Ömsom sög han på hudvecken och på den lilla knoppen, varvid flickan ålade sig och kråmade sig under hans sköna mun. Det var som om hon inte kunde bestämma sig om hon ville stöta bort honom eller hålla kvar honom.

– Stick in ett finger, bad hon. Snälla ett finger.

– Är det där jag hittar musen? frågade han entusiastiskt. Hade han äntligen kommit på det?

– Ja! Ja! Musen! Ja, ja! Flickan höll med om vad som helst, bara hon fick känna något fylla hennes hål.

Så pojken började gräva. Han kände längre och längre in med sitt pekfinger, men hittade ingen mus. Bara fuktiga slemhinnor, nästan som in en mun, hann han tänka, men mjukare och mera veckade.

– Var är den då? undrade han. Jag känner ingen mus.

– Två fingrar! Försök två fingrar! ropade flickan, nästan desperat.

Sagt och gjort. In med långfingret också. Och nu blev det trångt. Det klämde skönt om fingrarna. Det var knappt han kunde vifta med dem. Och ändå kunde han inte hitta någon liten mus. Men flickan hade det effekt på. Medan hon gick upp i brygga och skrek rakt ut, knep hon åt om pojkens fingrar så han trodde att de skulle gå av. Men mest orolig var han för det anfall av skakningar som genomfor henne. Vad var nu detta? Det kunde väl aldrig vara bra?

Men när flickan till slut lugnat ner sig, och låg stilla och avslappnad i sänghalmen, log hon bara förnöjt från öra till öra. Så det var nog ingen fara trots allt. Pojken lutade huvudet mot hennes lår, och begrundade det som just skett. Något så omtumlande hade han då aldrig varit med om. Han visste inte riktigt om han skulle vara skrämd eller glad, eller vad det som kändes som fjärilar i magen betydde. Men han bestämde sig för att helt enkelt känna sig lycklig.

Men den där musen hade han fortfarande inte hittat. Och när han sa det, så skrattade hon bara till, och log kärleksfullt mot honom.

– Men det har du ju visst gjort. Det där är min mus. Eller fitta, eller kärleksgrotta, eller vad du nu vill. Den kallas så. Trodde du verkligen att jag hade en liten råtta instucken mellan benen?

Pojken kravlade sig förnärmat upp i sittande, med ansiktet blossande av skam. Nu blev han retad för hur dum han var igen.

Men flickan kramade bara om honom.

– Det gör inget, sa hon. Det är okej. Jag glömmer fortfarande hur ung och oskyldig du är. Men jag gillar det faktiskt. Jag gillar dig.

Hon gav honom en ny lång kram.

– Men, sa pojken som nu kände sig mera tröstad men fortfarande fundersam. Men om det där är ”musen”, varför kallas du för ”Musen”. Du är väl mer än bara en…?

Musen gav honom en lång och kärleksfull kram igen.

– Tack, sa hon. Tack ska du ha. Det var nog det snällaste någon sagt till mig på väldigt länge.

Pojken tittade åter förbryllat på henne. Det där förstod han inte.

– Men jag kallas för ”Musen” på grund av min mus. Din far kallade mig för det, och dina bröder kallar mig för det, för de tycker så mycket om att leka med den.

– Va? Har de också… det jag… det vi gjorde nu… Har de också?

– Ja då. Och mer därtill.

– Mer? Sa pojken storögt. Finns det mer man kan göra?

– Jaa då. Mycket mer. Jag kan visa dig om du vill.

Musen tittade på honom med sina pigga retsamma ögon. Själv tyckte han mest synd om sig själv igen. Åter igen hade bröderna hunnit före honom. Och hans far dessutom. Det var orättvist. Som vanligt. Vad var det nu mer de hade gjort, utan att han fick prova? Han blängde nyfiket på pigan, som nu hade börjat klä av sig ännu mer. Av åkte kjolen, och av åkte blusen. Men stövlarna behöll hon på. Och innan hon kröp fram emot honom igen smidig som en katt, satte hon på sig sin bolerojacka och sin hatt igen.

Men den del av föreställningen som fångat pojkens uppmärksamhet var inte några klädesplagg, utan det som inte doldes av sådana, det vill säga brösten. Han hade aldrig sett unga nakna kvinnobröst förut, så han hade inget att jämföra med. Men han bestämde sig för att det här var de vackraste bröst man någonsin kunde hitta. Runda, fasta men ändå mjuka såg de ut, med de mest fascinerande små bröstvårtor på toppen. Han kunde inte slita ögonen ifrån dem. Inte förrän Musen började smeka honom mellan benen, och han insåg att hans byxor sedan länge stod ut som ett tält.

Hur det kunnat bli så hade han ingen aning om. Men att det kändes väldigt skönt när hon smekte honom där, det märkte han. Och inte blev det sämre när hon grävde fram hans snopp ut byxorna, och började suga på den. En sådan – i sann mening – sensation, hade han aldrig varit med om. Det var så oerhört skönt, så att det var först när han kom till sans igen några sekunder senare, som han insåg att hans snopp hade sprutat något i hennes sugande mun, som han inte ens visste vad det var.

– Det var en rejäl laddning det, log Musen och slickade sig om munnen. Men så har du en rejäl kuk mellan benen också?

– Kuk? Vad är en…? Du menar snoppen?

Musen bara skrattade.

– ”Kuk”, ”snopp”, ”stake”. Kalla det vad du vill. Din är i alla fall väldigt fin. Och stor. Hon log åter kärleksfullt mot honom.

– Så det var det de gjorde med dig? Och din mus? Pojken begrundade denna nya utveckling. Det var ju inte så tokigt.

– Det och lite till, log hon illmarigt.

– Lite till? Finns det mer man kan göra? Pojken betraktade sin slappa snopp… kuk… Nej nu såg det väl mer ut som en snopp igen. En rätt kladdig snopp, men ändå. Det skulle väl få bli en annan lektion helt enkelt.

Men musen var inte den som misströstade.

– Vi får väl se, sa hon, och greppade tag i den slappa lilla saken igen. Det finns säkert minst en omgång till kvar i den här.

Så började hon sakta smeka och runka hans slappa organ igen, och snart började det till hans förvåning åter svälla och resa sig. Så med lite extra hjälp av munnen, stod snart en fullt erigerad kuk i givakt för hans sköna älskarinna.

Musen förspillde ingen tid. Med en smidig sväng på sina vackert mulliga ben, gränslade hon sin nya husbonde, och sänkte den kroppsdel hon blivit uppkallad efter över hans hårda stake.

Om det inte redan hade gått för honom för ett par minuter sedan, hade det säkert gjort det nu. Något så fantastiskt hade han aldrig känt. Men det här gången var det bara hans hjärna som exploderade. Kuken däremot höll stånd, medan Musen började rida den med långa rörelser, medan hennes bröst, bara halvt dolda av boleron, dansade framför hans uppspärrade ögon.

Mitt i allt det sköna som hans underliv upplevde, kunde han inte undvika att som i hypnos sträcka upp sina händer, och röra vid de guppande kullarna. De var till och med skönare än de såg ut. Att smeka, att klämma på, att knåda, till och med nypa i. Det senare framkallade bara ännu mer njutningsfulla gnyenden från deras innehavare. Det här var tydligen lika skönt för henne som det var för honom.

Länge, länge älskade de där i halmen. Ibland bytte de ställning, så att han fick ligga ovanpå, eller bakom henne som två skedar, eller… Ja, efteråt mindes han knappt alla sköna ställningar som de hade prövat, innan han till slut fick spruta sin säd över hennes vackra tuttar.

Det han däremot mindes med all oönskvärd tydlighet, var vad som hände efter att de båda skrikit ut sina orgasmer. För då hörde de till sin fasa hur det slog i ladugårdsdörren, och hur tunga stövlar kom klättrande uppför stegen till höloftet. Med en hötjuga i högsta hugg, och munnen osande av svordomar, blev den elake bonden nu synlig över loftkanten. Nu var goda råd dyra. Ingen tid att klä på sig. Inte illa fäkta, bara fly. Som tur var fanns det ett stort upplag av hö även på marken utanför höloftet. Så ut genom portarna hoppade de, ner i det mjuka höet. Sedan sprang de för allt vad tygen höll, så långt bort från bondens domäner de bara kunde.

Tygen förresten. Pojken hade som tur är inte fått av sig mer än rock, hatt och stövlar, ens i älskogens hetta. Så han hade i alla fall tillräckligt med kläder på sig. Men Musen hade varken fått med sig blus eller kjol. Så nu sprang hon endast iklädd bolero, hatt och stövlar. Men det var som det var med det. Snart skulle de i alla fall vara i säkerhet.

Efter någon timme hittade de till slut en ängslada, som låg mera avskilt. Där kunde de äntligen få vila för natten i lugn och ro.

 

Pojken vakande nästa morgon till en skön syn. Några solstrålar letade sig in genom de glesa plankväggarna, och spred sitt sken över hans fortfarande sovande och alltjämt lika halvnakna kamrat. Hon var så fin. Nu fick ha verkligen tid att ta in hennes skönhet. De bruna lockarna, den söta lilla uppnäsan, den i slummern halvöppna munnen, de små skrattgroparna i hennes kinder, och de annars så pigga, nu slumrande ögonen, som han hade drunknat i igår.

Han suckade förnöjt, och sänkte blicken till hennes fina kropp. Hon var härligt mullig. Han mindes hur skönt det hade varit att ta på henne igår. Hennes mjuka fina mage, de rundade höfterna, den härliga rumpan, de svällande låren, och… Ja naturligtvis – blicken sökte sig uppåt igen – de fantastiska brösten, som höjde och sänkte sig i lugn och harmonisk andning.

Att han inte hade sett det förut! Tänkt på det förut! Här hade han haft den finaste flickan i världen rakt under näsan, men ändå bara gått där hemma och tänkt på sitt. På hur orättvist behandlad han alltid blev, och hur avundsjuk han var på sina bröder. Och så missade han det han verkligen borde varit svartsjuk på. Det de gjorde med Musen. Det han hade fått göra nu. Det han skulle få ha för sig själv nu.

Han suckade högt av lycka. Så högt att Musen så började röra på sig, och så sakta vakna till. Gäspande sträckte hon på sig, så att tuttarna putade ut ännu mera. Sen vände hon sig leende mot honom, och önskade honom god morgon.

Det blev en ny kärleksstund till frukost denna dag. Men det var också all frukost de fick. Matförrådet gapade tomt och penningpungen likaså. Pojken började åter tjura och gruva sig över sin knorrande mage. Men Musen misströstade inte. Hon sa åt sin husbonde att bara vänta kvar här, han som inte hade några skor längre. Hon skulle nog kunna hitta på något. Hon drog på sig sina stövlar, sin bolero och sin hatt, och spatserade ut på vägen, helt obekymrad om sin nakenhet.

Några minuter senare kom hon tillbaka med ett par äpplen, som hon turligt råkat hitta på ett träd efter vägen. Det ena lämnade hon till pojken. Men sedan drog hon ut på vägarna igen, förnöjt mumsande på sitt eget äpple.

 

Bäst hon traskade efter den dammiga landsvägen, stötte hon på en vingård, där några vintramperskor som bäst höll på att trampa vin. Musen ställde sig nyfiket och tittade på, medan de med upphakade kjolar och med blusarna knutna under brösten stod till knäna i de saftigt röda druvorna. Flickorna tittade lika nyfiket tillbaka, och frågade hur det kom sig att hon gick omkring halvnaken på vägarna. Det var en lång historia fick de veta, men kunde inte hon få prova hon också? Hon kunde berätta medan hon hjälpte till att trampa.

Det fick hon mycket gärna. Så av med stövlarna, och upp i vinkaret. Men det var inte så lätt som hon trodde. Framför allt inte om hon skulle berätta sin historia samtidigt. Så det stod inte på förrän hon halkade och satte sig med sin nakna rumpa rakt i druvorna. Utskrattad blev hon, men det gick inte ostraffat. Snart hade hon dragit ner de andra flickorna i sörjan också, och där låg de nu krälande och gapskrattande, och masserade in druvor och saft på de mest olämpliga ställen på kroppen.

Kjolarna blev solkade och flickornas vita blusar var nu både rödfläckiga och halvt genomskinliga. Snart dröp också allas sköten av druvsaft, inte minst för att de började tycka in druvorna mellan benen på varandra, i en allt vildare brottningsmatch. Det var då väldigt tydligt vilket dåligt inflytande Musen hade på de unga vinarbeterskorna.

Till slut låg alla i en skrattande kladdig hög i vinkaret, och njöt efter den tillfredställelse de hade givit varandra. Men sedan kom någon på att det här skulle inte deras chef tycka om. Nu skulle de bli straffade igen, och det hårt. Musen fick veta att det var den elaka trollkarlen som ägde vingården, och att han var en grym herre. Skulle han få reda på det här, så skulle de ligga riktigt illa till.

Men då fanns det ju ingen anledning att stanna, tyckte Musen. De skulle ju ändå mista jobbet, eller hur? Så varför invänta straffet? De kunde väl komma med henne i stället? Hon kunde säkert hitta ett bättre jobb åt dem.

Flickorna var inte svårövertalade. Men mera kläder än de vinfuktiga plagg de hade på sig, det fick de inte med sig. För nu närmade sig förmannen borta vid lagårdsknuten. Musen fick i alla fall med sig sina persedlar, innan de alla störtade hals över huvud nedför vägen.

 

Efter en stunds vandring, kom de så fram till kungens slott. En av flickorna berättade att hon hört att kungen var en riktig kvinnokarl, som gärna höll sig med flera älskarinnor. Det gav Musen en idé. Inte minst när hon såg på sina sexiga kamrater. För att inte tala om hennes egen halvnakna uppenbarelse. Alltså tog hon med sig sin lilla grupp till slottsporten, och bad om företräde inför kungen.

Väl i tronsalen gjorde kungen stora ögon inför den lättklädda och lockande lilla gruppen, vars fortfarande fuktiga kläder lovade mer än de dolde. Deras anförare, som var ännu mer naken än de andra, bugade djupt och svängde på den plymförsedda hatten, medan hon presenterade sig som ett sändebud från markisen av Carabas. Markisen sände sina underdåniga välgångsönskningar till kungen, sa hon, erbjöd honom som gåva i all ödmjukhet, att få nyttja dessa flickors tjänster. De skulle alla göra sitt yttersta för att tillfredsställa kungens alla önskemål.

Majestätet var inte nödbedd. Flickorna visades in till en inre kammare, där det tronade en enorm säng med en pampig sänghimmel och med de allra mjukaste bolster och kuddar. Och snart låg de alla i en enda stor hög, med kungen i mitten, och smekte av honom alla hans kläder. Och när inga kläder mer fanns att smeka av, smekte och kysste och slickade de varje millimeter av hans kropp. Speciellt vissa millimetrar. Flickorna visade sig lika skickliga som Musen själv på dessa typer av konster. Så till slut låg alla i en om möjligt ännu kladdigare hög än i vinkaret, och pustade ut efter ett tillfredsställande värv.

När så Musen återigen upprepade sina hälsningar från markisen av Carabas, och började förbereda gruppen för att bjuda kungen farväl, blev de emellertid stoppade. Kungen sände sitt djupaste tack till markisen, som han märkligt nog inte hade hört talas om förut, men bad på stående fot att få köpa dessa flickor till sitt harem. Han erbjöd markisen en rundhänt summa som ersättning.

Musen tackade så mycket för erbjudandet, men beklagade att de inte alla var till salu. Framför allt inte hon själv, som snarast måste återvända till markisen för att tjäna honom som hans närmsta och mest förtrogna medarbetare. Detta tog endast kungen en kort stund att begrunda, varvid han dubblerade budet, bara han åtminstone fick behålla de andra flickorna. Det tog Musen i hand på. Och snart kunde hon vandra därifrån med en välfylld påse pengar över axeln. Flickorna blev också nöjda, för kungens harem hade gott rykte om att behandla sina flickor väl, och ge dem både god mat och ett relativt lyxigt liv. Så de tackade alla samfällt Musen för allt hon gjort för dem.

Tillbaka i ängsladan satt pojken åter igen och tyckte synd om sig själv, och grämde sig över sin knorrande mage. Men det gick raskt över när Musen kom tillbaka, inte bara med en stor kasse mat som hon köpt på vägen, utan även med den välfyllda penningpåsen. Han kunde inte slita ögonen från allt guldet hon hällt ut på marken, medan han hungrigt lät sig väl smaka av den goda maten. Han var mycket imponerad.

– Du är allt en riktig mästermus du, sa han.

 

Nästa morgon gav sig den nyutnämnda Mästermusen åter ut på vägarna. Hon drog sig åter mot slottet till. Och den här gången lyckades hon snappa upp något verkligt intressant. Kungen skulle ge sig ut på en utflykt runt landsbygden på eftermiddagen, i sin kungliga vagn. Och prinsessan skulle följa med.

Det här gav Mästermusen en idé. Hon skyndade sig ut på vägarna, och följde den rutten hon hade förstått att kungen skulle ta, för att rekognosera. Det första hon stötte på var en liten sjö, alldeles lämplig som badsjö. Den blir perfekt, tänkte hon, och skyndade vidare.

Härnäst kom hon till en äng, där pigor och drängar just höll på med slåttern. Men de avbröt sig när de såg Mästermusens vågade uppenbarelse, och frågade varför hon gick omkring halvnaken på vägarna. För att det är så mycket skönare så, svarade hon, pröva själva. Pigorna och drängarna tittade på varandra, och höll ju med om att det faktiskt var väldigt varmt och svettigt där i solen. Så de började slänga av sig sina kläder, och fortsatte sitt arbete i bara mässingen. Men all naken fägring, och inte minst att Musen gick omkring bland dem och berömde och ibland till och med smekte deras kroppar, fick dem snart att ta ut nästa rast.

Och rast blev det, men inte mycket vila. Nog för att många drängar och pigor hade suktat lite efter varandra redan förut. Men nu när alla var i sin nakna prakt släppte alla hämningar, och man började hångla med varandra både till höger och vänster. Och gärna med den okända skönheten i sina stövlar. Så det stod inte på förrän hela ängen var en enda stor orgie, med Mästermusen i centrum.

När så alla låg helt utslagna och tillfredsställda, och pustade ut efter den stora klimaxen, frågade Musen dem vem som egentligen ägde den här ängen. Det var trollkarlen visade det sig. Samma elaka trollkarl som ägde vingården från igår. Då bad Mästermusen dem om en tjänst. När kungen kommer förbi i eftermiddag, och frågar vem som äger dessa marker. Skulle de inte kunna säga att de tillhör markisen av Carabas? Det lovade slåtterfolket, medan de vinkade adjö till den märkliga flickan.

Därnäst kom Mästermusen fram till en rågåker. Även där pågick ett febrilt skördearbete. Och även där väckte flickans mer sporadiska klädsel uppmärksamhet. Men också här blev den en källa till inspiration, och snart låg även dessa pigor och drängar i en stor ormgrop ute på åkern, och älskade med varandra och med Musen. Efteråt visade det sig att även denna åker tillhörde trollkarlen. Men alla lovade de att berätta för alla som ville höra, att den tillhörde markisen av Carabas i stället.

Nästa stopp var en präktig ekskog, där starka skogsarbetare höll på att fälla några ståtliga exemplar. Men de avbröt sig naturligtvis, när denna ovanligt kvinnliga och nakna fägring uppenbarade sig. De tog sig knappt tid att fråga innan de samlades i en ring runt flickan, för att få sina egna verktyg vederbörligen avrunkade och avsugna, innan de engagerade även ett par andra av hennes hål.

Det är allt tur att jag gillar sex så mycket, tänkte flickan, för idag har jag verkligen fått mitt lystmäte. Och än var inte dagen slut.

Innan hon lämnade dem, fick hon även dem att lova att påstå att denna skog absolut tillhörde markisen av Carabas, fast även denna naturligtvis tillhörde trollkarlen.

När så Mästermusen hade vandrat ytterligare en lång bit in i skogen, som till slut bestod av enbart tunga och mörka granar, kom hon fram till trollkarlens slott. Så mörkt och dystert, men samtidigt pampigt och respektingivande som det var, så rådde det ingen tvekan om att hon hade kommit rätt. Efter ett djupt andetag, tog Mästermusen mod till sig, och stegade över vindbryggan, och in genom portarna.

Även invändigt var slottet mörkt och skräckinjagande. Musen vandrade genom hallar och salar utan att stöta på någon, ända tills hon nådde den största salen, i det innersta rummet, där det sprakade en stor brasa i den enorma eldstaden. Där hörde hon plötsligt ett elakt skratt, och från ett mörkt hörn anade hon ett par lysande ögon.

– Vem är du som dristar dig att objuden våldgästa mitt slott? dundrade rösten.

– Jag är bara en stackars flicka som gått vilse i skogen, ömkade sig Musen. Jag söker bara lite mat i magen, en värmande brasa och lite vila för mina trötta lemmar.

– Och vad får jag i så fall i gengäld? dånade rösten girigt.

– Jag har inget annat att erbjuda än min nakna kropp, svarade flickan underdånigt.

Då klev mannen med den dånande rösten fram ur skuggorna, med ett elakt grin på sina läppar. Det var uppenbart att det var trollkarlen. Han var klädd i en lång, mörk, stjärnbeströdd kappa, och en lika stjärnbeströdd struthatt på sitt skäggprydda huvud. Även nu ute i eldskenet lös hans ögon olycksbådande. Han närmade sig lystet sitt offer.

Flickan såg nu nästan paralyserad ut av hänförelse.

– Är du en trollkarl? frågade hon fascinerat. En alldeles riktig trollkarl? Det liksom tändes ett upphetsat ljus i hennes ögon.

Trollkarlen som snarare väntat sig en mer skräckfylld reaktion, stannade tvekande till i sitt anlopp.

– Ja, nog är jag det alltid. En alldeles riktig trollkarl. Jo då.

– Åh, då kan du förvandla saker då? fortsatte hon entusiastiskt.

– Ja, svarade trollkarlen lite tveksamt, nog kan jag det alltid, medan han funderade på om inte det här var en distraktion som var på väg i fel riktning.

– Kan du förvandla dig själv också? frågade flickan nyfiket.

– Ja visst kan jag det. Men strunt i det nu flicka lilla. Nu ska du bara…

– Ååh, avbröt flickan och slog ihop händerna i förtjusning, jag som alltid har velat älska med en häst. Snälla kan du inte…? Musen viftade förföriskt med sina mörka ögonfransar.

Åter igen tappade trollkarlen fattningen lite. Men han insåg snart möjligheterna. Det här var ju till och med bättre än han hade tänkt sig.

– Visst kan jag väl det, svarade han. Och vips var han förvandlad till en stilig hingst, med organet redan hängande under buken.

Musen tog ett djupt andetag, och kastade sig över hästkuken med hull och hår. ”För markisen av Carabas”, tänkte hon medan hon tillfredsställde sig med det enorma organet.

– Åååh, utbrast hon mitt i akten. Jag har också alltid drömt om att älska med ett riktigt lejon. Snälla kan du inte…?

Stärkt av stunden förvandlades så hingsten till ett stiligt lejon med böljande man. Med förnyade krafter fortsatte han att knulla den unga flickan som en hynda. Allt medan hans inre tuppkam växte. Att efterleva den här lilla beundrerskans syndiga nycker, det gjorde han gärna.

– Ååååh, kved flickan. Men jag har en önskan som du nog inte kan uppfylla. En riktigt snuskig en. Så smutsig att du inte kommer vilja veta av den.

– Jo, säg röt lejonet, som nu kände sig både upphetsad och oövervinnelig. Säg vad du vill. Inget du kan önska dig står utanför min makt.

Flickan hade kommit att tänka på pojkens lustiga missuppfattning, och nu hade den givit henne inspiration.

– Kan du inte förvandla dig till en liten mus, så du kan krypa in i min kåta fitta helt och hållet, så bara svansen sticker ut? Jag har fantiserat om det så länge. Det är så snuskigt så jag knappt kan tänka på det utan att…

– Din önskan är min lag, flicka lilla, svarade trollkarlen, och vips var lejonet borta, och ersatt med en liten söt mus, som pilade över golvet.

Flickan lade sig platt på rygg och särade på benen så mycket hon kunde. Så plockade hon upp den lilla musen, och tryckte med viss möda in den i sin fuktiga grotta, så att bara svansen stack ut. Det var en märklig känsla att känna krafsande klor och en rivig päls mot sina känsliga väggar. Men det var en skön känsla, och hon var frestad att låta den pågå längre. Men nu var det dags att få ett avslut.

Med bestämda fingrar greppade hon tag om den utstickande svansen, och drog ut den sprattlande musen. Sedan tog hon ett bestämt tag om kroppen med den ena handen, om huvudet med den andra, och vred helt resolut nacken av musen.

Nu är det verkligen jag som är Mästermusen, tänkte hon.

Så fort trollkarlen var död, genomfors slottet som av en skälvning. Ur alla rum, kammare och vrår strömmade jublande tjänare fram. Äntligen var de befriade från trollkarlens tyranni. Äntligen var de fria. Och de hyllade sin befriare, och ville svära trohet till sin nya härskarinna och beskyddare. Mästermusen tackade dem men lugnade dem. De var inte hon som var deras nya herre, utan markisen av Carabas. Och han skulle anlända senare under dagen. Under tiden bad hon tjänstefolket att göra sitt bästa för att sätta det mörka slottet i ett mindre dystert skick.

 

När Mästermusen kom tillbaka till ängsladan, satt pojken och smörjde kråset med en god lunch. Men den fick han snart avbryta, för nu var det bråttom fick han veta. Han skulle följa med henne och göra precis som hon bad honom och hålla med om allt hon sa, så skulle han snart vara rikare än ett troll och få leva lycklig i alla sina dagar.

Mästermusen drog med pojken till den lilla sjön. Där fick han ta av sig alla kläder, och hoppa ner i det svala vattnet. Hans smutsiga och slitna paltor gömde Musen under en buske. Och det var i sista minuten, för nu syntes redan kungens gyllene vagn komma åkande kring vägkröken. Det var en stilig täckt vagn dragen av fyra ståtliga hästar. På kuskbocken satt kusken, och på fotsteget bakpå vagnen stod två strama lakejer.

När vagnen kom fram till sjön, störtade Mästermusen fram och hejdade den.

– Snälla ers majestät, bad hon när kungen stack ut huvudet och undrade vad det var som försiggick. Snälla ers majestät. Rädda min herre, markisen av Carabas.

Kungen kände genast igen den lättklädda flickan. Men det ville han inte riktigt erkänna för sin dotter prinsessan. I stället frågade han bara, så lagom vänligt för att inte väcka misstankar, hur det var fatt.

– Jo, markisen tog sig bara ett svalkande bad i den lilla sjön. Men då kom en niding och stal hans fina kläder. Nu är han alldeles naken och kall, och kommer säker dra på sig lungsoten om han inte får komma upp och får på sig varma kläder.

Det kunde naturligtvis inte kungen tillåta. Inte när det gällde den fine och givmilde markisen av Carabas. Han beordrade genast sina lakejer att ta fram hans kungliga ombyte, som han alltid hade med sig. Och att även ta fram det kungliga badlakanet, så att markisen skulle kunna torkas och kläs med diskretion.

Så snart befann sig ”markisen” torr och varm i den lyxigaste vagn han någonsin suttit i, och i de lyxigaste kläder han någonsin hade burit. Pojken gjorde stora ögon, inte minst åt den vackra prinsessan, som nu satt mitt emot honom och log vänligt. Även hon tittade nyfiket på den nya gästen, för även om lakejerna gjort sitt bästa, hade hon ändå lyckats få en och annan skymt av markisen, när han klivit upp ur vattnet. Och hon var nöjd med vad hon hade sett så långt. Och nyfiken på att se mer.

Hon tittade också nyfiket på den halvnakna flickan, som tydligen var markisens närmsta tjänare, och som även hon hade fått följa med i vagnen. Det var något förtrollande över den där nakna kroppen, som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Hon fick inte riktigt ihop det med sin världsbild. Men det fick det ändå att pirra lite i magen. Eller var det under magen?

Nu hade i alla fall vagnen kommit fram till slåtterängen, och kungen lät stanna vagnen och se ut över de friska fälten, där de åter mer påklädda men rosiga slåtterarbetarna (de hade just haft en paus) bedrev sitt idoga arbete.

– Vem äger dessa rika marker? frågade kungen.

– Det gör markisen av Carabas, svarade arbetarna.

Kungen nickade uppskattande åt markisen, som försökte göra allt för att dölja sin förvirring över svaret. Även prinsessan blev imponerad. Hon log ännu vänligare, och ”råkade” händelsevis hala upp kjolarna lite, så att hon visade upp en söt liten fot för den rodnade markisen.

Härnäst kom sällskapet så fram till rågåkern, där det glada skördefolket (även de hade tagit en för arbetsmoralen stärkande rast) fortsatt skördade dess håvor.

– Vem äger dessa välmående marker? frågade kungen.

– Det gör markisen av Carabas, svarade arbetarna.

Kungen lutade sig tillbaka och log imponerad mot den stackars ”markisen”, som nu visste varken ut eller in. Framför allt som prinsessan nu med glittrande ögon satt och visade hela smalbenet för honom.

Därefter kom man fram till ekskogen. Där jobbade skogsarbetarna på som i trance, när de försökte att inte tänka på den nakna flickan, som besökt dem under för middagen. Det gick så där. Och värre blev det, när de nu blev påminda om sitt löfte.

– Vem äger denna präktiga skog? frågade kungen.

– Det gör markisen av Carabas, svarade skogshuggarna.

Som tack fick de en glimt av den nakna flickan igen, som till deras förvåning kikade ut genom vagnsfönstret, smekte sina fina tuttar och gav dem en tacksam tummen upp.

Nu var kungen verkligt imponerad. Och prinsessan riktigt slickade sig om munnen, medan hon visade upp hela låren för den förvirrade ”markisen”. Men det var väl bara att hålla god min och åka med.

Sällskapet rullade längre in i skogen, som blev tätare och mörkare. I skydd av dunklet passade prinsessan på att dra upp kjolarna ännu mer, och lät ana sina underbyxor under kjolarna, medan hon sände heta blickar till markisen, och faktiskt även till hans lättklädda tjänarinna. Prinsessans kinder blossade av lika delar skam och upphetsning. Vad höll hon på med?

Så kom då till slut ekipaget fram till trollkarlens gamla slott. Där hade tjänstefolket verkligen gjort ett gott jobb att tvätta bort sin forna herres prägel. Färgglada flaggor och bonader prydde fasaden. Blomsteruppsättningar fyllde urnorna vid vindbryggan. Välkomnande eldar anades genom fönstren. Och inne på borggården mötte all personalen samfällt upp, och hurrade för kungen och prinsessan.

Mästermusen hoppade smidigt ur vagnen först av alla, och hälsade med hög röst välkommen till markisen av Carabas slott. Kungen och prinsessan tittade sig imponerade omkring, när de hjälptes ur vagnen av lakejerna. Det här slottet var ju till och med större och mäktigare än kungens eget.

”Markisen” själv var vid det här laget bara avtrubbad. Det där med att förstå vad som hände, det hade han för länge sedan givit upp. Nu flöt han bara med, och försökt bara tyda de signaler han fick av Musen. Han lät henne leda husesynen, och följde henne varthelst hon gick. Till slut fann han sig av någon anledning ensam med henne och prinsessan, i något som såg ut som det största och lyxigaste sovrummet han någonsin sett. Kungen hade de lämnat i någon salong, där han smörjde kråset med markisens läckerheter. Ja visst ja, det var ju han själv som var ”markisen”, fick han påminna sig.

Han skakade på huvudet, för att få någon reda i alla tankar. Men han blev då inte mera behjälpt när han tittade mot sängen, och där såg prinsessan fläka ut sig med en förförisk min, åter med benen blottade. Bredvid henne satt Musen och smekte henne på låret, medan hon lockade på honom med ett förföriskt finger. Pojken svalde, tog ett djupt andetag och tänkte, ”Nu får det bära eller brista. Nu dyker jag.”

 

Den natten var det underbaraste både pojken och prinsessan hade varit med om. Och Musen med för den delen, fast hon ju hade varit med om en hel del. De älskade alla tre, men med pojken och prinsessan i centrum. Det var de som bara hade ögon för varandra. Det var de som utforskade varandras kroppar. Det var de som gjorde allt för att ge den andra tillfredsställelse. Musen bara hjälpte till, var med, förstärkte, knuffade i rätt riktning, och kompletterade när det fanns ledigt utrymme över som behövde lite stimulans. Till långt in på morgontimmarna höll de på. Och när de till slut vaknade igen, långt in på nästa förmiddag, kunde de inte låta bli. De gick på det igen.

Även kungen hade haft en skön natt, efter att ha hittat några vackra flickor bland tjänstefolket, som gärna ville testa om kungens rykte var sant.

 

När de till slut återvände till det kungliga slottet sent på eftermiddagen, hade kungen ett viktigt tillkännagivande till folket. Han eklaterade prinsessans förlovning med markisen av Carabas. Prinsessan hade redan tidigare på dagen sökt upp kungen, och i bestämda ordalag förklarat sina önskemål. Och kungen var inte sen att acceptera. Ett bättre parti än markisen av Carabas fick man då leta efter i sju kungariken, minst.

Ärligt talat var det mera Mästermusen och prinsessan som hade kokat ihop detta. ”Markisen” själv var alldeles för förvirrade för att smida ens den minsta lilla plan. Men Musen hade tagit honom åt sidan och talat med honom om saken.

Och det behövdes. Pojken var helt övertygad om att allt skulle spricka när som helst. Han var ju ingen markis, bara en fattig mjölnarpojke. Men det höll Musen inte med om. Nu var han ju rik. Trollkarlen var ju död. Han själv ägde nu alla trollkarlens vingårdar, ängar, åkrar och skogar. För att inte tala om trollkarlens slott och alla rikedomar. Dessutom älskade alla hans anställda honom. Mest beroende på att de älskade Mästermusen, det får erkännas. Men allt hon gjort hade hon gjort i hans namn, på hans befallning, och med hans goda minne.

Han hade ju en gång gett henne fria händer, när hon bad honom lita på henne. Och hade hon inte lovat honom att ha snart skulle vara rikare än ett troll, och leva lycklig i alla sina dagar? Och se, nu har det skett. Och han är nu markisen av Carabas. Den förste och den ende. Det har inte funnits någon före honom, för Mästermusen hade ju hittat på honom. Och nu var det han. Rik och älskad. Och snart skulle han vara prins också.

Pojken lät det till slut sjunka in. Hon hade ju rätt. Han utgjorde sig inte för att vara någon annan person som redan fanns. Han var rik. Han hade stora ägor, och lojala arbetar och tjänstehjon. Och han skulle se till att de fortfarande var lojala, för han skulle behandla dem väl. Han som visste allt om att bli orättvist behandlad. Han skulle minsann vara en rättvis herre. Och så skulle han förbli, även när han sedan blev kung.

 

Så föll det sig att den stackars förfördelade tredje sonen till en enkel mjölnare, fick både prinsessan och halva kungariket, mest för att han redan förde med sig den största delen av halvan själv i boet. Dessutom fick han ”flickan”. För Mästermusen blev för all framtid prinsparets förtrogna kammarjungfru, ända in i sängkammarens trekanter. Även om hon ofta också besökte kungens kammare.

 

Så levde de verkligen lyckliga i alla sina dagar.