Kapitel 1
***
Jag hör fåglar skria och jag öppnar mina ögon försiktigt. Känner vatten mot mina fötter, får solen rakt i ansiktet, stänger ögonen snabbt igen. Hör fåglarna skria igen. Öppnar ögonen och jag rullar runt och sätter mig upp.
Känner mig mage protestera, vrider på huvudet och spyr som en kalv. Jag torkar mig om munnen när jag är klar och ser på havet.
– Var fan är jag?
Är den tanke som dyker upp i mitt huvud, reser mig och ser på huset bakom mig, ser kaoset som är bakom mig. Reser mig och går med staplande steg till huset.
Går försiktigt så att jag inte ska trampa på glas från krossade flaskor, nålar med gud vet vad i. Lyckas snitsla mig in i huset och ser på kaoset härinne. Ser på de nakna kropparna, ser på tjejerna, männen.
Jag skakar på huvudet och letar upp mina saker, mina kläder och min trogna kompanjon, min väska. Jag klär på mig och ringer en taxi. Ser på de missade samtalen och meddelandena. De är ifrån vår agent, manager osv. ringer efter en taxi.
Jag går ut från huset, sätter på mig min keps och ett par solglasögon. Letar igenom min väska och allt är där. Ser på telefonen igen, läser meddelandena. Jag stoppar ner telefonen igen. Taxin kommer och jag sätter mig i den.
– Vart ska du?
Jag öppnar munnen, men stänger den igen. Blundar och slickar mig om munnen.
– Hej mister, vart ska du?
– Flygplatsen.
– Javisst mister.
***
Jag står och ser på tavlan över avgångar, läser namnen på städerna. Ser bolagets namn, går fram till disken och ber om en biljett. Kvinnan bakom disken hjälper mig. Går till incheckningen och visar mitt pass och biljett.
– Bagage?
– Denna.
Jag visar min ryggsäck, mannen ser på mig och räcker mig mitt pass och biljett.
– Trevlig resa.
– Tack.
Jag går in och går igenom säkerhetskontrollen, letar upp en restaurang och beställer frukost. Servitrisen ser på mig och jag ser att hon känner igen mig, ser henne gå iväg och sluter mina ögon. Bakfyllan rider mig hårt, får min mat och börjar äta.
Jag hör dem ropa upp mitt plan, lägger pengar på bordet, letar upp min gate och går dit. Visar min biljett och mitt pass och går på planet. Sätter mig på min plats i första klass. Sätter i mina hörlurar och sluter ögonen. Känner hur sömnen tar mig.
***
– Var fan är Michael?
– Inte fan vet vi, han har väl hittat ett ligg.
– Sist jag såg honom så gick han mot stranden. Sen minns jag inte mer.
Managern ser på de fyra medelålders männen, han förbannar den dag han gick med på att vara manager åt de fem. De har gett honom magsår, en hjärtinfarkt, dålig hälsa i allmänhet.
– För helvete.
– Är hans saker kvar?
Mediafittan som managern kallar henne ser på honom.
– Nej, det fanns ingen väska där.
– Då lever han i alla fall.
– Han har kanske tagit semester, vi är klara för denna gång.
– Ingen jävel tar semester innan jag säger ja.
De fyra medelålders männen ser på honom.
– Han kanske hittade ett ligg. Konstigare saker har hänt.
Managern ser på dem, Michael hittar inte ligg. Han väljer sina ligg till skillnad från de fyra medelålders männen. Han kan välja, det kan inte de. För helvete den yngsta tjejen som var i det huset när de hittade dem var femton. Laglig som tur var, men femton!
Han tar fram sin telefon igen, han ringer för trehundrade gången till Michael. Fortfarande inget svar. Var fan är han? han är bandet utan honom så är de rökta. Oavsett hur mycket han hatar dem, ja kanske inte Michael men de andra. Så älskar han pengarna som de generar mer än han hatar dem.
– Var fan är han!!!
– Snälla sluta skrika, han är som han är.
– Ja han är allt det ni inte är.
De fyra männen ser på honom, de ser på hans röda ansikte. När hans ansikte får den färgen så vet de att det är bäst att hålla käften.
– Hitta honom och hitta honom nu.
***
Jag känner en hand på min axel.
– Sir, vi är framme.
Jag öppnar ögonen och ser på den leende kvinnan.
– Tack.
Ser att planet är nästan tomt, reser mig och går av planet. Går igenom passkontrollen och ut från flygplatsen. Jag går fram till en taxi.
– Ipanema stranden.
– Javisst.
Taxin kör iväg och jag ser ut genom rutan, mannen talar till mig på knagglig engelska. Svarar honom och han fortsätter prata, han stannar och jag betalar honom. Han ser på dollarsedlarna och sen på mig, han skalar av fem tjugo dollar sedlar och jag går av taxin. Ser på stranden, vänder på mig och ser på hotellen. Går fram till ett av dem och går in.
– Hej jag skulle vilja ha ett rum.
Kvinnan ser på mig och jag ser tveksamheten i hennes ögon.
– Jag kan betala för mig, jag lovar.
Jag tar fram mitt svarta kort och mitt pass. Hon ser på kortet och jag ser hennes ögon vidgas lite.
– Självklart herrn.
Vad är det de säger? Pengar luktar inte. Hon knappar på tangenterna, vill du ha ett rum eller en svit?
– En svit tack.
Hon knappar vidare.
– För hur många nätter?
– Kan jag boka en vecka med option på en vecka till?
Hon ser på mig och ler.
– Javisst sir, det går alldeles utmärkt.
– Tack.
Hon lägger in mitt kort, hon räcker det till mig och jag tar det. Stoppar ner det i min plånbok, får ett kort och går till hissarna. Går in i en av dem och trycker på mitt våningsplan. Hissen rör sig och jag sluter ögonen, hissen stannar och jag går ut ur den.
Går till mitt rum, öppnar dörren och går igenom sviten. Öppnar balkongdörren och går ut, ser på havet och ler lite. Tar fram min telefon och sätter mig på solsängen. Jag letar upp ett namn.
– Stefan.
– Michael.
– Tjena.
– Sov du?
– Ja klockan är fyra på morgonen.
– Oj förlåt, satan det var inte meningen.
– Ingen fara, vad vill du?
– Hur ser det ut ekonomiskt för mig?
– Väldigt bra Michael.
– Och det innebär?
– Du behöver inte arbeta på tio livstider.
– Så bra. Somna om så hörs vi senare.
– Tack.
Lägger på och ser på telefonen, har ännu fler missade samtal och meddelanden. Reser mig och går in i rummet, lägger telefonen på laddning. Packar upp min dator och pluggar in den. Går till badrummet och klär av mig, ställer mig i duschen och sätter på vattnet. Känner strålarna smeka mig kropp.
***
– Vad menar ni med att ni inte hittar honom.
– Han finns ingenstans.
– För helvete, han är rockstjärna. Han är den rockstjärnan, hur fan kan ni inte hitta honom?
***
Sitter i frisörstolen, ser på kvinnan som klipper mig. Hon hade sett skeptiskt på mig när jag bad henne klippa mig som jag ville. Men hon hade fogat sig och satt igång. Ser hur mitt långa hår försvinner, ser hur frisyren kommer fram. Så som jag vill ha den.
En timme senare så ser jag på mig själv i spegeln, ser på frisyren och ler.
– Tack, verkligen tack.
– Jag trodde inte att du skulle passa i den men nu…
– Nu?
– Så är du ännu snyggare.
– Tack frun.
– Fröken.
– Fröken
Jag betalar och tar mina påsar med kläder, det är helt andra kläder än vad jag brukar använda. Eller inte bara, men en hel del av dem är. Går tillbaka till hotellet och åker upp till mitt rum.
Tömmer påsarna och ser på kläderna och de andra sakerna. Lägger undan och hänger upp kläderna, går in med hygienartiklarna på toaletten. Min telefon ringer, ser på den och ignorerar den.
Öppnar datorn och startar den, ser på skrivbordet och öppnar mappen med låtar. Ser på dokumenten, de är min försäkring. De dokumenten är de som gör att jag inte behöver oroa mig för pengar på tio livstider.
Stänger ner mappen och öppnar ett nytt dokument. Börjar skriva, orden flyter genom mig. Ser på orden och börjar sjunga tyst, känner dem flyta igenom mig och ut genom min mun. Jag ler och reser mig, ser på min klocka. Tar av mig mina kläder och ser på dem, tömmer fickorna och kastar dem i en soptunna.
***
– Ursäkta frun, men är din son hos dig?
– Nej, jag har inte hört av min son på femton år, vem är du?
– Hans manager frun, ber om ursäkt att jag störde.
– Ingen fara, om du träffar min son så kan du be honom fara åt helvete.
– Ja frun.
***
Jag sitter på ett kafé och ser på människorna som går förbi på gatan, lyssnar på mannen som sjunger, hör hans smekande röst framföra en gammal slagdänga. Han sjunger på portugisiska, han sjunger en av Sinatras låtar på portugisiska.
Jag undrar vad Sinatra sagt om det. Dricker upp kaffet och går vidare. Ser på stranden, ser hur ungdomar och äldre spelar fotboll och volleyboll på stranden. Går ner till vattnet och sätter mig och ser på vågorna när de rullar in.
***
– Nej jag vet inte var han är.
– Har han inte hört av sig till dig?
– Nej, har han försvunnit?
– Ja.
– Se till att hitta honom.
Vad fan tror du att jag håller på med din dumma gås.
– Ja frun.
***
Jag ser på husen, läser på annonserna. Ser på bilderna, går vidare och går tillbaka till hotellet. Tar fram min telefon, letar upp hennes nummer.
– Sofia
– Michael.
– Hej hur är det?
– Åt helvete, jag har dragit. De kommer kontakta dig, det är slut nu Sofia. Skyddar du mig en sista gång?
– Alltid Michael, det vet du. Var är du?
– I Rio, vaknade på en strand i Malibu och undrade vad fan jag håller på med.
– Så du lämnar?
– Ja min vän, är dig evigt tacksam för rådet om mina texter. Utan dem så har de inget.
– Nej.
– De har försökt våldta mig mentalt sen jag var sexton och kastades in i den smältdegeln. Utan dig min älskade vän så hade jag inte levt idag, inte utan dig och Stefan.
– Är det så illa?
– Det är värre Sofia, jag kommer ”försvinna” kommer bara ha kontakt med dig och Stefan.
– Då vet jag det, ringer de mig så vet jag vad jag ska svara.
– Tack Sofia, hon kommer också höra av sig.
– Hon är välkommen.
– Haha, det är nästan så att jag skulle vilja vara där.
– Haha, ja det kan jag tänka mig.
– Vi hörs älskling.
– Detsamma älskling.
Lägger på och ser på telefonen, tar ut sim kortet och kastar det i en papperskorg. Lägger telefonen på laddning, öppnar min dator och startar min musiktjänst. Jag ler lite och sätter på Sinatralåten och börjar sjunga med i låten.
***
Jag ser på kvinnan på andra sidan skrivbordet.
– Så du vill köpa ett hus?
– Ja tack.
– I de finare kvarteren.
– Ja tack, jag frågade efter den bästa mäklaren. De sa ditt namn.
Hon ser på mig och ler.
– Hur mycket får det kosta?
– Är det rätt så spelar inte priset så stor roll, men jag kommer samtidigt inte låta dig lura mig.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Nej herrn det kommer du inte. Berätta vad du vill ha.
Jag ser på henne och berättar. När jag är klar så ser hon på mig.
– Kom herrn.
Hon reser sig och vi går ut från hennes kontor. Vi sätter oss i hennes bil och hon kör iväg. Vi lämnar Rio bakom oss och svänger av motorvägen, hon stannar framför en grind och en vakt öppnar grinden. Vi kör in och kör igenom området. Hon stannar framför ett hus, ser på det och ler. Vi går in i huset och hon visar mig det, en timme senare så är vi klara.
– Vad är priset?
– 2.5 miljoner dollar, då ingår allt.
– Och det innebär?
– Städning tre gånger i veckan, matleveranser två gånger i veckan, Gardner, medlemskap i golfklubben, vakterna därnere, för ytterligare en summa så kan du få en butler.
Jag ser på henne.
– Hur mycket mer?
– Med butler så kostar det 2.7.
Jag ser på henne. Ser på den öppna planlösningen, ser på poolen i trädgården, jag älskar huset.
– Ska vi skriva kontrakt?
– Varför inte.
Vi ler och går till hennes bil, vi sätter oss i den och åker tillbaka till hennes kontor. Vi går in och hon gör klart papperna, skriver på och hon meddelar de som måste meddelas. När vi är klara så får jag nycklarna till huset.
– Då tackar jag för hjälpen.
– Det är jag som tackar.
Jag går ut från hennes kontor, vinkar på en taxi. Den stannar och kör mig till hotellet. Jag packar ihop mina saker, checkar ut och vinkar på en taxi. Jag säger var jag vill åka, han ser på mig och jag på honom. Han kör iväg och vi kommer fram till grinden.
Jag betalar och tar mina saker, visar kortet jag fått av mäklaren för vakterna. De ser på mig och gör honnör, de öppnar grinden och jag går in på området. En av vakterna erbjuder mig skjuts i en golfbil, tackar och vi åker iväg.
***
– Vad fan menar du med att han lämnat?
– Min klient avslutar alla sina förehavanden med er, hans kontrakt är utgånget. Inget nytt har skrivits under. Han är fri att göra vad han vill, spelar ni en enda ton av hans musik så kommer vi att stämma er.
Det blir tyst i andra änden, Sofia sitter med luren mot sitt öra.
***
Jag joggar runt området, kommer fram till mitt hus. Öppnar dörren och går in. Jag går igenom den stora hallen och går fram till bardisken, ser på maten och drickan som står framdukad. Sätter mig och börjar äta, ser ut i trädgården. Ser på mina träningsredskap som finns därute, på oktogonen, trädockan, fyrkanterna med spik på. Vikterna och det andra.
– Sir.
– Andrew.
Andrew är min butler, han hade ringt på dörren en timme efter att jag flyttat in. Han hade presenterat sig och sen tagit över hushållet. Har bott här i två månader nu. Inredde huset som jag ville ha det, träningsredskapen därute. Studion i källaren, möblerna och resten av sakerna.
Bilen på framsidan, eller bilarna. En till mig och en till Andrew, jag äter vidare. Två månader av vila och rekreation. Ser på min telefon, den ringer. Jag har bara två nummer inlagda, Stefan och Sofias. Det är Stefan som ringer.
– Hej.
– Tjena.
– Är jag bankrutt?
– Haha, nej min vän långt därifrån.
– Så bra. Varför ringer du?
– Jag ville bara höra hur du mår, du vet sådär som vänner gör.
– Förlåt, yrkesskada. Jag mår bra Stefan, bättre än på väldigt många år.
– Så bra.
Vi pratar om livet i tio minuter sen så lägger vi på, tar min tallrik och mitt glas och går till köksdelen, Andrew ser på mig.
– Förlåt gammal vana Andrew.
– Sir.
– Jag går ner i studion.
– Sir.
Jag går genom köket och vardagsrummet, ser på den löjligt stora tv:n. Jag går fram till trappan som leder ner. Går ner för trappstegen och går genom korridoren. Ser på spa avdelningen, går förbi den och det stora rummet med baren och möblerna.
Jag kommer fram till en dörr, öppnar den och går in. Ser på instrumenten, startar datorn och tar min gitarr och sätter på mig hörlurarna. Börjar spela och sjunga.
***
Sofia ser på kvinnan på andra sidan skrivbordet, hon läser pappret som kvinnan gett henne. Hon ser på det och sen på kvinnan.
– Jag ska visa det för min klient.
– Gör så.
Hon reser sig och går ut från kontoret, hon har ett litet leende på sina läppar.
***
Jag lyssnar på kvinnan som sjunger, sitter på en bar. De har live uppträdande på kvällarna. Tar en klunk av min öl och lyssnar på hennes smekande röst. Hon sjunger en av mina texter, jag ler lite. Sluter ögonen och nynnar med.
Jag öppnar ögonen, hon har tappat texten. Öppnar munnen och börjar sjunga. Jag ser på henne och hon ser på mig, hon finner orden och vi avslutar duetten. Gästerna klappar och jag bugar mig lite, hon börjar sjunga en annan låt.
Jag tar en klunk av ölen, människorna lyssnar på henne. Hon har en magisk röst, hon är magiskt vacker. Jag sluter mina ögon och hör henne sjunga och får gåshud. Låten tar slut och vi klappar.
– Tack, skulle den man som hjälpte mig innan kunna tänka sig att komma fram hit?
Gästerna ser på henne och sen på mig, ser på henne. Ett leende spelar på hennes läppar. Gästerna ser på mig och de ler, de manar på mig och jag reser mig och går fram till henne. De applåderar och jag kommer fram.
– Jag vet vem du är.
– Jaså?
– Ja, skulle du vilja sjunga en duett med mig?
– Gärna, vilken?
– Fire in the Mountain?
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Javisst.
Jag pekar på en av gitarrerna, en av männen nickar. Jag tar den, pekar på en tom stol och en kvinna ler och nickar. Vänder på min keps och sätter solglasögonen på den. Knäpper på strängarna och vrider lite på vreden, ser på henne sen så börjar jag knäppa på strängarna. Låter mina fingrar glida över strängarna, jag öppnar munnen och börjar sjunga.
Hon stämmer in och vi sjunger tillsammans, våra röster kompletterar varandra. De smeker luften och det är knäpptyst i baren, det enda som hörs är våra röster och gitarren. Vi sjunger färdigt och när vi är klara så applåderar gästerna, de busvisslar och jag bugar mig.
Jag börjar knäppa på strängarna, spelar en melodi som jag hört på ett annat kafé. Jag börjar sjunga på brasilianska, hon ser förvånat på mig och jag ler. Hon stämmer in och vi sjunger tillsammans. När vi är klara så applåderar de ännu mer. Ser på henne och pekar på en av vattenflaskorna, hon nickar.
Jag öppnar den och dricker lite. Hon ser på mig och hon börjar sjunga, musikerna börjar spela. Vänder på gitarren och trummar lätt på baksidan och ser på henne. Hon sjunger och jag lyssnar, hon ser på mig och jag börjar sjunga tillsammans med henne.
Vi sjunger tillsammans igen och våra röster svävar genom kvällen. Låten tar slut och hon meddelar att det är paus. Gästerna applåderar åt oss. Sätter tillbaka gitarren och tackar för lånet.
Jag sätter tillbaka stolen och tackar för lånet, går till baren och beställer en flaska vatten. Bartendern räcker den till mig och jag försöker betala men han säger att han bjuder på den. Jag tackar och tar en klunk.
– Så det är här du gömmer dig?
– Haha, nej jag gömmer mig inte. Jag slutade.
– Med musiken?
– Nej med det livet jag levde, musiken kommer jag aldrig sluta med. Michael förresten.
– Haha, som jag sa, jag vet vem du är.
– Där ser man.
– Jag heter Paula.
– Angenämt.
– Du talar brasilianska?
– Ja, när vi turnerade så pluggade jag. Bland annat språk.
Hon ser på mig, ser på henne.
– Det är väldigt många timmar som du inte gör någonting, mina ”vänner” festade och levde rövare. Jag pluggade, det var ett krav från min sida när kvinnan som ”kidnappade” mig som sexton åring. Jag ville plugga, fick som jag ville, jag lärde mig språk bland annat
– Det var ovanligt.
– Haha, ja du kan inte tro hur udda jag är i den världen.
– Jo kanske, men det är inte den bild som man har av dig.
– Haha, nej bilden av mig är att jag knullar allt som går på två ben, tar droger när jag inte super. Slår i sönder hotell och är en stor fet jävla diva.
– Haha, ja.
– Har aldrig tagit droger, ja jag har festat men aldrig förrän efter sista konserten. Har varit med tre kvinnor i mitt liv, varken mer eller mindre. En av mina bästa vänner, hon tog min oskuld. Min ”ägare” hon tog mina illusioner och kvinnan jag älskade. Men hon älskade andra saker mer.
Hon ser på mig, alla vet om Trish. Alla som kan läsa i alla fall.
– Har aldrig någonsin slagit i sönder ett hotellrum, råkade välta ner en vas en gång. Jag ersatte den direkt. Vet inte om jag är en diva, kanske uppfattas så för att jag är en privat person som inte vill tala om saker som andra inte har med att göra. Jag vet hur duktig jag är på det jag gör, det kanske är divafasoner. Jag vet inte.
– Men du förnekar inte ryktena.
– Haha, nej för det stod i mitt kontrakt. Sen så hade jag fyra andra som var väldigt bra på det som jag anklagades för, gjorde de sådant så gjorde ju säkert jag det med.
Tar en klunk av vattnet, ser på henne och hon ser på mig. Jisses vad hon är vacker.
– Så du bara stack?
– Ja, mitt kontrakt var slut. Jag var färdig med det livet, så jag åkte till en flygplats och tittade på avgångarna. Valet föll på Rio, ångrar mig inte.
Hon ser på mig, ser på henne. Den magi som vi skapat när vi sjöng tillsammans fortplantar sig hit. Dricker upp mitt vatten, våra ögon lämnar inte den andras.
– Jag får sjunga vidare.
– Gör så. Jag kommer lyssna och njuta.
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka. Hon reser sig och jag ser på hennes kropp.
***
Ser på hennes nakna kropp, smeker den och hon stönar. Slickar hennes bröst och slickar hennes mage. Min tunga leker med henne, hör henne stöna och känner henne orma sig när min tunga leker med henne. Känner hennes smaker mot min tunga.
Jag slickar henne och hennes ända lämnar sängen. Känner hennes spänna sig och hon kommer med ett skrikande. Slickar henne genom hennes orgasm, vi kysser varandra och hon tar mig i munnen.
Hennes tunga smeker mig och stönar när jag känner henne leka med mig. Jag drar upp henne, rullar runt oss. Tar kondomen och rullar på den på min penis.
Jag sätter den mot hennes slida och glider in i henne, våra ögon är fastklistrade i varandra. Jag rör mig och hon möter mig, våra kroppar skänker varandra njutning, min tunga slickar hennes bröst. Hennes naglar river mig på ryggen.
Vi driver varandra till nirvana, vi kommer med ett skrikande. Hennes inre kramar mig, mjölkar mig. Tömmer min säd i henne, i kondomen. Låter kroppen sköta utlösningen. Våra läppar möts, våra tungor brottas aggressivt med varandra. Vi delar på oss.
Vi ligger i sängen, hon smeker mitt bröst. Magin är över, vi somnar. När jag vaknar så är hon borta. Reser mig och klär på mig mina träningskläder. Går ut från huset och börjar jogga. Det är inte likt mig att göra som jag gjorde igår, men hon var så vacker.
***
– Han kommer inte skriva på detta Sofia.
– Jag vet Stefan, men jag var tvungen att ge sken av att han kommer överväga det i alla fall.
Stefan ser på henne, Sofia är inte rädd för någon.
– Är du rädd?
– Nej, men jag har respekt för henne. Hon har makt, en jävla massa makt.
– Vem av oss ska berätta?
– Om detta? Det faller väl på min lott.
– Nej om det andra?
Sofia ser på Stefan, båda sväljer och tvekar. Vem ska berätta att hans livs kärlek ligger som ett kolli och de väntar på att stänga av maskinerna. Frågan är om han vet. Fast de vet att Michael inte läser nyheterna. Han är rabiat mot nyheter.
***
Jag rör mig i mönstren och de två trästavarna är som suddiga streck. De träffar stolparna. Det låter som musik när stavarna träffar stolparna, avslutar och lägger ner stavarna. Svingar mig runt och gör mina rörelser. Snurrar runt släpper taget och gör en volt och landar.
Jag går fram till trädockan och börjar röra mig i de fem elementen. Ser Andrew komma ut i trädgården, jag avslutar och ser på honom.
– Fröken Sofia.
Jag tar telefonen och andas in och ut.
– Hej vännen.
– Hej Michael.
– Du låter allvarlig.
– Det gäller Trish
– Vad har hänt?
– Hon är illa däran, riktigt illa.
– Var är hon?
– På ett sjukhus i London.
– Hur illa är det?
– Riktigt illa Michael. Riktigt jävla illa.
– Jag åker dit.
– Ja Michael.
– Tack Sofia.
– Självklart Michael. Du har fått erbjudande av isdrottningen.
Jag sluter ögonen.
– Okej, skicka det till mig. Bestäm ett möte med henne, det är väl lika bra att konfrontera henne.
– Ja.
Jag lägger på och ser på Andrew.
– Jag ska resa Andrew.
– Ja sir, vart ska vi?
– Följer du med, ingår det i dina plikter?
– Jag är anställd av dig.
Jag ser på honom.
– Vart ska vi sir?
– London Andrew, vi ska till London så fort som möjligt.
– Ja sir, då vet jag det sir. Packar så snabbt som möjligt.
– Tack Andrew.
– Självklart sir.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 2
***
Jag ser henne ligga i sängen, ser på hennes sargade kropp. Hör apparaterna pipa. Ser hennes bröst höjas och sänkas, smeker hennes hand och känner tårarna rinna längs med mina kinder. Dörren öppnas och hennes föräldrar kommer in. Jag reser mig och torkar tårarna.
– Michael.
– Frun, sir.
Hennes mamma kramar mig, kramar henne tillbaka. Tar hennes fars hand och skakar den. Jag ser på dem, de ser på mig. Jag gillar dem väldigt mycket.
– Vad hände?
– Hon och hennes man körde motorcykel, han var hög och tappade kontrollen.
Hennes mors röst stockar sig. Jag kramar henne, hon kramar mig.
– Var är han?
– Han ligger på en vanlig avdelning, han är fastlåst till sängen och när han är frisk nog så kommer han att åtalas.
Jag ser på hennes far, jag släpper hennes mor.
– Vad säger läkarna?
– De är inte positiva, de har frågat om vi vill stänga av apparaterna och om donationer osv.
– Vad säger hennes man?
De ser på mig, deras blickar säger allt.
– Jävla svin.
– Ja Michael, vi vet inte vad vi ska göra.
Jag ser på dem, dörren öppnas och en läkare kommer in. Han ser på mig och jag ser på honom.
– Jag kan komma tillbaka senare.
– Du kan tala inför honom.
Hennes far ser på läkaren, han ser på mig.
– Han är en familjemedlem.
Han harklar sig och öppnar munnen.
– Vi har fått svaren på den senaste röntgen.
– Och?
Han slickar sig om läpparna.
– Det är ingen förbättring, tvärtom.
– Och det innebär?
Han ser på mig, sen på hennes föräldrar.
– Att det finns fem procents chans att hon vaknar upp och om hon gör det så kommer hon att vara som ett kolli.
Jag hör hennes mammas jämmer, hennes far kramar henne och jag ser tårarna i hans ögon.
– Så har ni funderat på vad vi talade om igår?
Jag ser på honom, något i min blick får honom att ta ett steg bakåt.
– Jag förstår att det är ditt arbete, men de meddelar sitt beslut när de är redo.
– Ja sir.
Han lämnar rummet, jag ser på henne. Sluter mina ögon och minns när vi träffades första gången. Jag var arton och hon tjugo. En världsvan fotomodell, vi gjorde en fotografering ihop till omslaget på en av våra skivor. Vi försvann efter fotograferingen. Vi älskade i tre dagar på ett hotellrum, medan hennes folk och mitt folk letade efter oss.
Jag öppnar ögonen.
– Varför sa du inte ja?
Jag lutar mig fram och kysser hennes panna.
– Hon var donator innan, hon sa att hon aldrig skulle vilja ligga såhär. Jag vet inte om hon ändrat sig, men det var hennes vilja när vi var tillsammans.
Hennes föräldrar ser på mig, jag ser på dem. De vet att hon sa nej till mig. Hon fastnade i drogerna, spriten och skiten. Jag var för trygg, för säker. För helylle som hon sa. Jag var hennes ankare i ett stormigt hav, till slut så orkade jag inte mer. Men jag har aldrig slutat älska henne, lutar mig fram och kysser hennes panna igen.
– Jag älskar dig, du är mitt allt, du kommer leva i mig för evigt din envisa kvinna.
Jag sluter ögonen och torkar tårarna. Kramar hennes föräldrar och lämnar rummet. Går fram till hissen, Andrew ser på mig och jag sluter ögonen igen. Vi kommer ner och vi går ut från sjukhuset.
– Jag hämtar bilen sir.
– Ja tack.
Han går iväg och jag står där framför sjukhuset, min hjärna bombarderar mig med minnen. Ser dem flimra förbi i snabb takt.
– Sir.
Jag öppnar ögonen och ser på Andrew, går fram till bilen och sätter mig i den. Han kör iväg.
– Vart ska vi sir?
– Till ett möte som kommer att skapa min framtid.
Han ser på mig, jag ger honom adressen och han nickar.
***
– Michael.
– Glenda.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Så har du funderat på mitt erbjudande?
– Ja Glenda.
– Och?
– Jag kommer aldrig mer att arbeta för dig.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Då krossar jag dig.
– Det har du redan gjort Glenda, jag vet att jag aldrig kommer att få ge ut musik igen om jag inte skriver på det där kontraktet. Du kommer bannlysa mig, svärta ner mig och göra mitt liv till ett allmänt helvete. Jag vet om det, men samtidigt så kommer du aldrig få använda en endaste av mina texter igen. Aldrig mer få tjäna en krona på mina låtar, för du ska veta det att om du gör det så kommer stämningarna att komma som ett brev på posten. Har du en aning om hur många av de låtar som spelats in här som jag äger och har skrivit?
Hon ser på mig, jag ser henne slicka sig om läpparna.
– Du har inte det va? Vad tror du att alla dina artister kommer säga när jag säger att de inte får sjunga sina låtar? Du förstår jag har skrivit nittioprocent av deras texter. De andra tio procenten kommer inte betala dina dyra vanor. Det har gått ut ett meddelande som berättar för alla om att om de spelar de låtarna så kommer stämningarna att komma. Sätt på radion så får du höra hur tyst det är från dina artister. De kommer snart att börja höra av sig. Vad du alltid tycks glömma Glenda är två saker. 1. Jag är inte dum. 2. Jag är inte rädd för dig, jag har aldrig varit det. Du förstår jag skiter i om du försöker stoppa mig, jag kommer sjunga och spela ändå. Kanske inte inför fulla stadions, men jag kommer sjunga och spela på barer och kaféer. På gatorna, för vänner. Men du kommer aldrig få spela min musik igen. Jag vet att du fyllde Trish med skit, jag vet att du är den direkta anledningen till att hennes föräldrar får fatta ett beslut om att stänga av maskinerna. De får se sin dotter ta sitt sista andetag, jag kommer få se ditt imperium ta sitt sista. När du inte finns mer så kommer min musik att finnas kvar Glenda. Vem vet, jag kanske fyller ett stadion igen. Men du kommer att försvinna Glenda. Tro mig, jag kommer aldrig vika mig. Du äger inte mig. Men jag äger dig, snart så kommer telefonerna att börja ringa. Du får gärna skylla på mig, vet du, jag bryr mig inte ett skit.
Jag reser mig och lämnar hennes kontor, åker ner och jag sätter mig i bilen.
– Kör mig tillbaka till sjukhuset Andrew.
– Ja sir.
***
Jag ser på henne, ser dem lägga lakanet över henne. Hennes föräldrar kramar varandra krampaktigt. Jag håller hårt i sängen, mina muskler är spända. Jag släpper sängen och lämnar rummet.
***
Jag ser dem sänka kistan i marken, står under paraplyet och känner tårarna rinna längsmed mina kinder. Står med Stefan och Sofia, de står på varsin sida om mig. Jag håller Sofias hand och kramar den. Går fram och kastar min ros och en handfull jord på kistan. Kramar hennes föräldrar och vi går till bilen. Andrew öppnar dörrarna åt oss och vi sätter oss i den.
***
– Vad händer nu Michael?
– Jag reser tillbaka till Rio, måste landa.
– Och sen?
– Vi får se, förklarade livets realiteter för isdrottningen. Hon har händerna fulla med desperata musiker.
– Haha, ja hon ringer femtio gånger om dagen och skickar lika många kontrakt.
Jag ser på Sofia, hon ser på mig.
– En del andra bolag har kontaktat mig.
– Vem?
Hon säger namnen och jag ser på henne.
– Säg nej tack.
– Hur länge?
– Tills hon är slut, när hon står där utan någonting. Då så kan vi börja se oss omkring. Hälsa de andra det, vi pratar inte med någon förrän hon är borta och bortglömd.
De ser på mig, jag ser på dem. De nickar.
***
Jag spelar på min gitarr, en man kastar ett mynt i mitt fodral. Böjer lätt på huvudet och sjunger vidare. Ser på folksamlingen, ser på de som filmar mig och ler inombords. Hon kommer se dessa filmer, hennes konkurrenter kommer att se dem.
En hel del av musikerna har hört av sig till mig, de får samma svar allihop. När hon är borta så släpper jag på spärrarna, inte förr. Börjar på en ny låt och det kommer fler människor. Fler telefoner, fler filmer.
***
Jag rör mig i buren, dansar runt och avslutar. Jag gör mitt fys program. Sen avslutar jag med trä dockan. Torkar svetten från pannan, tar av mig tröjan och dyker ner i poolen. Simmar långsamt fram och tillbaka.
– Sir.
Jag slutar simma och ser på Andrew, han står med telefonen i handen. Simmar fram till kanten och tar emot den.
– Fröken Sofia.
– Hej vännen.
– Du lyckades, hon är slut.
– Bra meddela alla att släppa på spärrarna.
– Javisst. Vem ska vi kontakta?
– De kommer till oss Sofia, litar på att du väljer rätt.
– Jadå.
– Vi hörs.
– Det gör vi.
Räcker Andrew telefonen, han tar emot den och jag simmar vidare.
***
Ser på henne, hon ser på mig. Hör henne sjunga och sluter ögonen. Hör hennes röst smeka mig, tar en klunk av ölen och svävar bort. Musiken tystnar och jag öppnar ögonen, hon visar med sitt finger att jag ska komma fram till henne. Jag ler och reser mig, tar en stol och en gitarr. Vi börjar sjunga och publiken sitter som trollbundna. Vi sjunger och spelar tillsammans.
***
Jag slickar henne bakifrån, min tunga gör sin resa över hennes kön och hennes rosett. Hon rycker till lite när hon känner tungan där, smeker hennes skinkor och min tunga fortsätter leka med henne. Hör på hennes andning och de ljud hon gör att hon är nära.
Jag slickar hennes snabbare och hon kommer med ett skrik ner i kudden. Slickar henne genom orgasmen, reser mig och rullar på kondomen. Sätter min penis mot hennes slida och glider in i henne och fyller henne. Har mina händer på hennes höfter och tar henne med långa tag. Ser på min penis när den gör sin resa i hennes innersta.
Ser hennes safter göra kondomen glansig. Smeker hennes bröst och min ena hand finner hennes klitta. Jag smeker den, känner hur hon kommer och hennes skrikande försvinner ner i kudden igen. Känner ilningarna i mig och känner säden lämna mig och kommer högljutt och fyller kondomen.
***
Jag vaknar och hon är borta, reser mig och klär på mig. En ny dag börjar, träning, frukost. Musik, träning, lunch. Musik, träning. Middag, sen besök på ett kafé eller en bar. Det har gått tre månader sedan vi begravde Trish, har träffat Paula ett par gånger. Vi sjunger, sen älskar vi och hon lämnar mig.
– Sir.
– Ja.
– En kvinna som säger att hon är din mor.
Ser på telefonen och tar emot den.
– Ja?
– Michael?
– Ja, hur fick du mitt nummer?
– En av dina vänner gav mig det.
– Där ser man, vad gäller det?
– Din mormor.
– Jaha?
– Hon ligger på sjukhus, hon frågar efter dig.
– Vad vill hon mig?
– Jag vet inte, hon fick en hjärtattack. När hon vaknade till på sjukhuset så meddelade hon mig att hon vill tala med dig.
– Där ser man, ligger hon för döden?
– Nej, den värsta faran är över.
– Så jag behöver inte skynda mig?
– Hon kallar Michael.
– Haha, jaha så jag ska bara släppa allt för att matriarken kallar?
– För helvete Michael.
– Ja mor.
– Måste du bråka hela tiden?
– Om vi säger såhär, det var inte jag som började bråket mor.
Det blir tyst på andra sidan.
– Snälla Michael kom hem.
Jag blir tyst, min mor har aldrig bett mig om något. Eller hon har aldrig låtit som hon lät nu.
– Jag kommer.
– Tack.
Vi avslutar samtalet och räcker Andrew telefonen.
– Packa Andrew vi ska åka hem.
– Ja sir, får jag fråga var det är?
– Sverige Andrew, vi ska resa till Sverige och träffa släkten.
– Ja sir.
***

 

 

 

 

 

 

Kapitel 3
***
Ser ut genom framrutan på bilen, ser på de bekanta gatorna. Eller bekanta, jag minns dem i alla fall. Andrew svänger in i parkeringshuset på sjukhuset. Han parkerar bilen och vi går ur den. Vi går ut ur parkeringshuset, fick ett meddelande från min mor som talade om var mormor ligger.
Jag går till den byggnad som hon sagt att mormor befinner sig i. Vi går in och vi går fram till hissarna. Dörrarna öppnas och vi går in, ser mig själv i spegeln och rättar till frisyren. Öppnar min jacka och skakar av mig vattnet, det regnar ute.
Hissen stannar och vi går ur den och kommer fram till en dörr och jag öppnar den. Vi går in och ser en reception.
– Ursäkta?
– Ja?
Sköterskan tittar upp och hon ser på mig, ser att hon känner igen mig. Innan hon säger något så säger jag.
– Agnes Sparre?
– Ja?
– Är hon kvar?
– Vem är du?
– Hennes barnbarn, jag har fått order om att inställa mig.
Jag ler, hon ser på mig och ler tillbaka.
– Jag är rebellen.
– Rum 5.
– Tack.
Läser på hennes namnbricka.
– Tack Lisa.
– Ingen fara.
Ser på dörrarna och börjar gå, kommer fram till rum 5. Jag ser på dörren.
– Andrew
– Sir?
– Vänta här ute.
– Ja sir.
Jag blundar och andas in, lyfter på handen och knackar på dörren. Väntar ett par sekunder sen så öppnar jag dörren och går in i rummet, ser min mormor sitta i sängen. Hon ser på mig och jag på henne. Ser förvåning i hennes ansikte.
– Mormor.
– Michael?
– Ja, det är jag. Du kallade.
– Kom
Går fram till sängen, lutar mig fram och ger henne en puss på varje kind. Lutar mig tillbaka och hennes händer håller fast mitt ansikte.
– Du är en exakt kopia av din morfar.
– Så pass.
Jag ser in i hennes ögon, sist vi träffades så hade det inte varit lika kärvänligt. Då hade hon bett mig fara åt helvete och hon hotade med att göra mig arvlös. Jag var sexton år och på väg mot mitt äventyr.
Jag bad henne dra dit pepparn växer och sen så hade de klippt alla band med mig. Hela tjocka släkten, jag reser mig och ser mig runt efter en stol. Det finns ingen så jag sätter mig i fotänden.
– Jaha mormor, vad är så viktigt så att mor till och med var vänlig nog att be mig komma hit?
– Haha det måste ha chockat dig?
– Ja så pass mycket så att jag inte insåg att det måste vara en fint, men då var försent för då satt jag redan på planet.
– Haha, ja kanske det. Var bor du nu?
– I Rio. Lämnade kaoset och satte mig på ett plan och hamnade i Rio, jag tränar, skriver musik och tränar lite till. På kvällarna så sitter jag på kaféer eller barer och lyssnar på lokala män och kvinnor när de sjunger. En modern Evert Taube. Ibland så älskar jag med en kvinna.
Precis då så öppnas dörren och min mor kommer in, hon hör det sista och jag ser hennes ögon spärras upp.
– Michael!
– Mor.
– Så du älskar med kvinnor?
– Nej en kvinna, vi sjunger tillsammans ibland. Hon har en fantastisk röst, vi sjunger duetter tillsammans och när vi är klara så åker vi hem till mig och älskar.
– Michael!
– Ja mor?
– Du vet alla gör det, eller kanske inte du men du är så högdragen.
Ser på min mormor, skrattar till och min mor stirrar på henne. Reser mig och går fram till henne och pussar hennes kinder.
– Hej mor.
– Hej.
Hon ser förvånat på mig.
– Vem är mannen därutanför?
– Andrew min butler.
De stirrar på mig båda två.
– Han ingick i huset.
– Vilket hus?
– Mitt hus i Rio, dit du ringde.
– Bor du i Rio?
– Ja mor det gör jag.
– Men, ditt hus i England?
– Sålde det när jag och Trish bröt upp.
– Hur är det med henne.
Hör hennes ton.
– Hon är död mor, hon dog för tre månader sedan.
Hon ser på mig, hon ser min blick.
– Jag beklagar.
– Tack.
– Så du lever som Evert?
– Haha, ja mormor. Det gör jag, så vad var nu så viktigt så att jag var tvungen att åka över halva planeten. Nog för att din hälsa oroar mig men ni klippte alla band med mig.
– Så den oroar dig?
– Som sagt det var ni som klippte banden med mig, inte tvärtom.
– Jaja, det var då. Nu är nu.
– Och återigen, vad gäller det?
– Jag har utsett dig till min arvinge.
Ser på henne och ser på min mor.
– Förlåt? Men är inte de andra före mig?
– Nej, eller det är de väl. Men jag bestämmer och jag har bestämt att du ska ärva mig.
– Och jag har inget val?
Hon ser på mig, hennes blick säger mer än tusen ord. Som sagt hon är Matriarken. Hennes ord är lag, det finns bara en i hela släkten som sagt emot henne. Det är jag.
– Och det innebär?
– Att du måste aktivera din titel.
– Varför?
– Därför att du är Greve Michael, vare sig du vill eller ej.
– Det var väl du som tog den ifrån mig.
– Nej jag bara hotade med det, du synade min bluff.
– Jag har inte avaktiverat den, använder den inte bara. Inte efternamnet i heller, du var väldigt tydlig med det. Kände mig tacksam att jag fick använda mitt namn.
– Så du har inte gjort något?
– Nej, du sa att du skulle ta hand om det. Med tanke på hur förbannad du var så sa jag inte emot.
– Jaja som sagt det ligger i det förflutna.
– Så jag ska bara glömma att du skar av mig från släkten och förbjöd alla att ha kontakt med mig? att du hotade dem med att dra in allas veckopengar om de ens nämnde mitt namn.
Hon ser på mig, jag ser på henne. Är inte ett dugg rädd för henne, respekt ja. Men är inte rädd för henne.
– Det var aningen överilat, ångrade mig dagen efter. Men då var du försvunnen.
– Haha, ja med tanke på hur rak och tydlig du var. Förvisso så var jag det med.
– Ja unge man det var du. Vad var det du sa nu igen? – ni kan ta er jävla parodi och stoppa upp den där solen inte skiner.
– Inte en av mina bästa stunder kanske.
– Och nu har du en butler?
– Haha, ja som sagt han ingick i kontraktet.
– Spännande.
– Visst är det.
– Är hon vacker?
– Vem?
– Kvinnan du älskar med?
– Ja mormor det är hon.
– Men det är du väl van vid?
– Vadå mor?
– Ja att… med vackra kvinnor med tanke på det liv du lever.
– Man ska inte tro på allt som står i tidningarna mor. Inte visste jag att du är intresserad av mina förehavanden. Men om du är intresserad så kan jag meddela dig att de kvinnor jag älskat med kan jag räkna på min ena hand.
Hon ser förvånat på mig. Hon vet att jag aldrig ljuger.
– Så är det mor, har aldrig använt droger. Mitt alkohol intag är betydligt mindre än fars, har aldrig slagit i sönder hotellrum. Råkade välta en vas en gång. Jag ersatte den direkt. Visst har jag festat till det, men det har varit mildare än era midsommarfester på Saltis. Det har blivit som på Saltis en gång, det var efter sista spelningen. Då tog jag en bläcka som imponerat på far. Men annars så har det varit måttligt med alkoholintaget, och som sagt jag har aldrig tagit droger. Hur är det med suputen förresten?
– Det är bra med din far.
– Har han slutat dricka?
– Nej.
– Då kan du inte säga att det är bra mor. Han drack för mycket innan jag drog, dricker han samma mängder nu så är det inte bra.
– Han dricker inte lika mycket längre.
Jag ser på henne, jag ser på hennes besvärade min.
– Så du kallade hem mig för att meddela att jag är arvingen.
– Ja, och för att gräva ner stridsyxan. Det är på tiden.
– Så du tar mig till nåder?
– Ja.
– Där ser man, får jag en ursäkt?
Hon ser på mig och jag ser på henne. Ser stålet i hennes blick, ser lugnt tillbaka på henne.
– Ber om ursäkt för mitt tillkortakommande.
Ser på henne och blir lika chockad som min mor.
– Ursäkten är accepterad, då passar jag också på att be om ursäkt för vad jag sa då.
– Tack, se den som accepterad.
Ser på henne och ler, det knackar på dörren och en sköterska kommer in. Hon ser på mig och jag ser igenkännandet.
– Så fru Sparre det är tid för medicin.
– Jaha.
Hon får tabletterna och hon tar dem.
– Lägg nu inga under tungan mormor, jag vill inte inkassera arvet än.
Hon ser på mig och blir lite röd i ansiktet.
– Hut unge man.
– Haha, det är inte jag som rodnar.
Sköterskan ser på mig och sen på min mormor.
– Är det sant fru Sparre?
– Nej.
– Så bra.
Jag ser på henne och ler, hon tar en klunk till av vattnet.
– Bra mormor.
– Kan du sjunga för mig Michael?
Jag ser på henne och ler, börjar sjunga en Evert Taube visa. Ser ett leende på hennes läppar. Min mor ler också, sköterskan stannar kvar i rummet. När jag är klar så ser jag på min mormor.
– Tack.
– Det var så lite så.
Lutar mig fram och kysser hennes panna.
– Sov en stund mormor.
– Stannar du?
– Ja jag stannar tills du är frisk nog för att åka hem.
– Så bra.
Reser mig och ser på min mor, min mormor stänger ögonen och vi går ut ur rummet. Andrew reser sig.
– Jaha bor ni på samma ställe?
– Ja.
– Hela tjocka släkten?
– Ja.
– Jisses. Jaja då ses vi där. Vet de andra om hennes beslut?
– Ja Michael.
– Då kan det bli intressant. Hur har du kommit hit?
– Din far körde mig.
Jag ser på henne och biter mig i tungan.
– Väntar han på dig?
– Nej, han skulle iväg ett på ett par ärenden.
– Vill du åka med oss?
– Javisst.
Vi lämnar sjukhuset och jag guidar Andrew till familjens boende, vi rullar in framför herrgården. Andrew stannar bilen och ser på mig.
– Välkommen till syndens näste Andrew.
– Michael!
– Förlåt mor.
– Lyssna inte på honom Andrew.
– Frun.
Vi går ut från bilen och jag öppnar bagageutrymmet, tar min väska och Andrew tar sin. Han ser på min, skakar på huvudet och går till porten. Jag öppnar den och går in.
En massa minnen sköljer över mig, det ser exakt likadant ut som det gjorde den dagen jag gick ut genom porten när min mormor fick sitt utbrott över mitt karriärval. De andra två kommer in.
– Är min avdelning kvar?
– Jadå.
– Där ser man. Låst och igenmurad?
– Nej.
– Där ser man, kom Andrew så installerar vi oss.
– Ja sir.
– Vi ses sen mor, passa nu på att förvarnade andra att arvingen är hemma.
Jag går iväg och kommer fram till trappan, går uppför den. Fortsätter uppåt och tre våningar senare så är vi framme. Känner på dörrposten, nyckeln ligger kvar. Jag tar den och låser upp dörren, öppnar den och vi går in.
– Till vänster så finns det ett gästrum Andrew.
– Tack sir.
– Ingen fara, vi får vara glada att de städat.
– Sir.
Han går iväg och jag går fram till den lilla trappan, öppnar dörren och kommer in i min vindsvåning. Jag ser på det stora rummet, ser på sakerna. På möblerna och skakar lite lätt på huvudet.
Alla saker ligger på exakt samma plats som jag minns det. Sätter ner min väska och går runt i rummet, ser på mina saker och smeker vissa av dem. Ser på sängen, den säng där jag förlorade min oskuld till Sofia.
Ser min gitarr, ler och går fram till den. Lyfter upp den, slår på strängarna och grimaserar när jag hör hur ostämd den är. Börjar stämma den och när jag är klar så börjar jag spela på den. Sjunger lågt till tonerna av låten. Jag spelar klart och hör en liten applåd.
– Så du är hemma
– Haha, ja jag är tagen till nåder. Straffet är avtjänat.
Hon går över golvet och kramar mig.
– Kusin
– Kusin.
Hon släpper mig och jag ser på henne.
– Jaha Ulrika hur är det?
– Jodå det är bara bra, hur är det själv?
– Det är bra, eller det är väldigt bra.
– Så rockstjärnan är hemma.
– Så är det, mormor kallade och jag inställde mig. Togs till nåder och nu är jag här.
– Där ser man. Kände knappt igen dig, ny frisyr. Ett par kilo tyngre och hela och rena kläder.
– Så är det, det andra var för att tjäna pengar. Inget annat, innan du säger något. Inget av det som stått i tidningarna är sant. I alla fall när det gäller sex droger och rock n roll.
– Så pass. Här hade jag förväntat mig att få höra en massa galna historier.
– Det finns ändå, men det är inte jag som ligger bakom dem.
– Michael.
– Lotta.
– Det är verkligen du?
– Jadå i egen hög person.
Vi kramar om varandra. Ser på henne, hon är ett par år yngre än mig. Ulrika är lika gammal.
– De andra?
– De är här någonstans.
– Mostrarna?
– Dricker te med din mor.
– Morbröderna?
– Dricker whiskey någonstans.
– Sir?
– Ja Andrew.
– Vad händer nu?
– Helt ärligt Andrew så har jag inte en aning.
– Sir.
– Se det som en tidig semester, gör vad du vill. Vi äter vid sju.
– Sir.
Han böjer lätt på nacken, kusinerna ser nyfiket på mig.
– Han ingick i mitt hus.
– I England?
– Nej, jag bor i Rio.
– Rio?
– Haha, ja. Hamnade där när jag lämnade galenskaperna.
Hör en knackning på dörrposten, ser på mina andra två kusiner.
– Kom in Markus och Anders.
De kommer in och vi hälsar på varandra.
– Som jag sa innan, inget av det ni hört eller läst är sant. Inga droger, inga slagsmål osv. som jag sa till mormor och mor på sjukhuset. Era midsomrar på Saltis är värre.
– Där ser man.
– De andra fyra är en helt annan historia. Var är era respektive?
– Vi har inga.
– Förlåt? Lever ni själv allihop?
– Haha, ja det gör vi. Jag kom väl närmst men det rann ut i sanden.
Jag ser på Anders, sen så ser jag på de andra.
– Jisses.
– Du då?
– Kom väldigt nära men en massa saker hände så det blev inget.
– Trish?
– Ja.
– Jag beklagar.
– Tack, det var hemskt.
– Var du där?
– Ja Ulrika, jag var där när de stängde av maskinerna.
De ser på mig, de ser mina tårar. Jag torkar dem.
– Hon var mitt livskärlek.
– Vad hände?
Jag ser på Lotta.
– Hon älskade sitt andra liv mer än mig. Drogerna, festerna, männen. Hon var notoriskt otrogen. Hon ångrade sig lika mycket varje gång hon landade. Vi fick ett par månader tillsammans. Sen satte det igång igen, jag spelade eller hon var på uppdrag. Till slut så orkade jag inte mer, gav henne ett val. Hon valde det andra livet. Vi gick åt varsitt håll. Det livet ändade hennes liv.
De ser på mig, jag ser på dem.
– Det var hennes val, för att jag inte skulle gå under så var jag tvungen att få henne att välja. Hon valde det andra.
– Fy fan.
– Det kan man säga.
– Ingen annan?
– Nej, ingen annan.
– Berätta lite om det livet.
Jag ser på Anders, jag berättar.
***
– Mor, far, Harriet, Clara, Ture och Frank.
– Michael.
– Allt väl med er?
– Jadå.
– Så bra.
Vi sätter oss och börjar äta, de andra konverserar om alldagliga saker. Ser på vinkonsumtionen, håller mig till vatten. Ser på Andrew, han ser på mig. Vi äter vidare.
– Jaha så du är hemma.
– Mormor kallade.
– Och du kom springande?
– Haha, nej verkligen inte. Men min mor bad mig snällt.
De andra ser på henne, alla med lika förbluffade miner.
– Så hur länge stannar du?
– Tills mormor kommer hem, det lovade jag henne.
De ser på mig, jag äter vidare. Tar en klunk av vattnet.
– Passar inte vinet?
– Det gör det säkert, men jag dricker väldigt lite. Vin är en av de saker jag inte dricker.
– Nej ni rockstjärnor drar väl bara kokain och whiskey.
– Inte jag far, överlåter supandet till dig.
Han ser på mig, jag ser hans röda ansikte.
– Det är ingen hemlighet, alla vet hur mycket du dricker. De andra är bara för finkänsliga och kanske lite rädda för ditt burdusa sätt. Är varken rädd för dig eller finkänslig. Så du behöver inte oroa dig för att jag ska dricka upp din andel.
– Vem fan tror du att du är!!
– Din son tyvärr. Jag menar det måste reta dig att jag lyckats i livet, med tanke på vilken patetisk fan du är.
Tystnaden runt bordet är total, han ser på mig. Jag ser på honom.
– Var det något?
Han stirrar på mig, jag ser lugnt på honom.
– Inte? Bra håll då käften tills du blir tilltalad. Du ska nog be till gud att mormor blir frisk för annars så kanske jag får för mig att kasta ut dig på backen när jag tar över. Som betalning för alla de gånger du piskade mig med din livrem. Eller rottingen. Du vill kanske gå en match till?
Jag ser på honom, ser på alla de röda ansiktena runt bordet.
– Inte far? Nej just det du slår bara på de som inte kan försvara sig, som mig när jag var liten. Eller mor.
– Michael!
– Det är ingen hemlighet mor, alla vet om det men är för fega för att säga något.
De ser på mig, jag ser på dem.
– Det är väl lika bra att rensa luften, alla ser elefanten i rummet men ingen pratar om den. Ja far du är elefanten.
– Jag vägrar lyssna på det här!
Han reser sig och stormar ut ur rummet.
– Bara lite familjedrama Andrew.
– Sir.
Jag äter vidare, ingen säger något mer. när vi är klara så reser jag mig.
– Jag är lite jetlaggad, jag drar mig tillbaka. Mor, ni andra sov gott.
Jag går iväg och Andrew går bakom mig, vi går uppför trapporna. Vi kommer fram till min avdelning.
– Jag rensade luften därnere, min far är alkoholist. Han använde mig och min mor som slagpåsar när jag växte upp. Tills jag tröttnade en dag och slog tillbaka, efter den dagen så rörde han mig inte mer. Han fick reda på att om det händer igen med min mor så kastar jag ut honom. Du förstår han fortsatte slå på henne. De andra runt bordet vet om det och de gör inget åt det. Så jag varnade dem med.
– Jag förstår sir.
– Så som jag sa familjedrama. Ser jag minsta spår av att han slagit min mor i morgon så åker han ut, med huvudet före.
– Ja sir, om jag får säga så, så bra sir.
– Det går alldeles utmärkt Andrew. Du förstår Andrew, jag är familjens svarta får och min mormor har utsett mig till arvingen av hela skiten.
Han ser på mig och nickar, ser på honom och nickar tillbaka.
– Vi stannar tills min mormor kommer hem. Jag gav dem den vänliga varningen med att de skulle be till gud att min mormor tillfrisknar snabbt, annars så åker de ut. Du förstår de är arbetsskygga allihop, ingen av dem har gjort ett ärligt handtag i hela sina liv Andrew. Min mormor är för snäll för att komma med det hotet som jag gjorde. Det är väl därför jag är arvingen, jag accepterar inte deras skit och är inte rädd för henne eller någon av dem.
– Jag förstår sir.
– Så lär dig huset här, det kan vara så att vi flyttar hit en dag.
– Ja sir.
– Om du vill stanna förstås.
– Jadå sir, som sagt så länge du äger huset där så är jag i din tjänst.
– Och om jag säljer och vill behålla dig?
– Då får vi förhandla sir.
– Det låter bra, men jag kommer inte sälja Andrew. Men lär dig huset.
– Ja sir.
– God natt.
– God natt sir.
Går in på mitt rum och tar fram min telefon.
– Stefan
– Michael, var det du som gav min mor mitt nummer?
– Nej.
– Då vet jag det, min mormor har utsett mig till arvingen. Kolla upp finanserna.
– Jisses, det var oväntat.
– Du anar inte.
– Men jag ser på det.
– Tack.
Jag ringer Sofia.
– Hej.
– Varför?
– Hon nästan bönade mig Michael.
– Du kunde förvarnat.
– Ja, jag ber om ursäkt.
– Jaja, det är vad det är. Mormor har utsett mig till arvingen. Vill du se över det lagliga i det.
– Givetvis, men du är arvingen?
– Haha, ja jag är lika förvånad som du är.
– Jag tittar på det.
– Tack Sofia.
– Ingen fara.
Jag lägger på, klär av mig och jag lägger mig i sängen.
***
Jag ser på min mormor, läkaren undersöker henne. Har varit hemma i en vecka, de andra ignorerar mig. Vi äter själv jag och Andrew, de pratar inte med mig överhuvudtaget. Ingen av dem, jag tillbringar min tid på mitt rum eller med Sofia och Stefan.
– Var du tvungen att hota dem?
– Jag gjorde bara vad du ville att jag skulle göra. Som jag sa till en väldigt mäktig person i den världen jag tillhört. Tro inte att jag är dum, du är lika trött på de arbetsskygga iglarna som jag är. Du är förbannad på dig själv för att du inte satt ner foten innan. Du är minst lika förbannad på min patetiska far för det han gjort och gör. Så det svarta fåret satte dem på plats, för mig kan de inte göra något. Du kan tro att de kommer ta hand om dig när du kommer hem mormor.
– Nej Michael jag har aldrig trott att du är dum, lite impulsiv kanske men inte dum.
– De retade mig, för helvete mina kusiner är runt trettio allihop och de lämnar inte det huset. Min far och de två andra herrarna dricker whiskey som det var vatten och röker mer cigarrer än vad som produceras på Kuba. Kärringarna är vad de är. Jag bad Andrew se över huset mormor, de sköter inte sina uppgifter. Jag har fått mer gjort på den tiden jag varit där än de fått på de senaste trettio åren. Jag kontaktade min finansielle rådgivare, bokföringen är ett kaos mormor. Jag vet inte vem som sköter den med det är kaos, jag har bett honom rota i det och styra upp det. Han kommer att kontakta dig när han är klar. Sen så kontaktade jag min advokat. Jag bad henne se över testamentet. Märk om min förvåning att du alltid haft mig som arvingen.
Hon ser på mig, jag ser på henne. Jag anar en lätt rodnad på hennes kinder.
– Inte visste jag att du är så god vän med kungen mormor.
Läkaren ser på mig, jag ser på henne.
– Ja jag är han, nej det som står i tidningarna är inte sant.
Jag ser en lätt rodnad på hennes kinder med.
– Michael.
– Förlåt mormor, ber dig också om ursäkt det var plumpt. Men jag har blivit utstirrad hela veckan, som jag sa till min mormor. Inget av det som står om mig i tidningarna är sant.
– Så det är illa med ekonomin?
– Illa är väl att ta i, morfar snurrar inte runt i graven än.
– Så det gör han inte.
– Nej inte än, men som sagt jag har bett Stefan reda ut det och sen placera pengarna bättre.
– Tack Michael.
– Ingen fara mormor. Någonstans så är det tur i oturen att de inte lever alltför utsvävande liv. Huset måste renoveras mormor. Det behöver rätt omfattande renoveringar. Min advokat hittade ett intressant brev när det kommer till det.
– Jaså?
– Ja en gammal släkting till oss, han som fick titeln, marken och huset. När han fick det så står det i det avtalet att kronan ska stå för underhållet, eftersom det är ett kungligt dekret så finns det inget bäst före datum så att säga. Hon skriver just nu ihop ett brev till dem. Så får vi se hur de svarar på det.
– Jaha så bra.
– Du vet jag är lite förvånad att du låtit det gå så långt mormor.
Hon ser på mig, ser stålet i hennes blick.
– Nog för att det är dina barn och barnbarn, men du hade inga problem att kasta ut mig på gården.
– Du klarade dig.
– Det kan vi ha en diskussion om en annan dag mormor. De senaste sexton åren har inte varit en dans på rosor precis.
Hon ser på mig, läkaren ser på oss.
– Så fru Sparre, du kommer att få åka hem i morgon.
– Så bra.
– Vi kommer att ha ett samtal om kost, motion osv. i morgon.
– Då vet jag det.
– Vilken tid?
– Efter ronden så vid tio tiden.
– Då vet jag det.
– Får jag resa?
– Vart?
– Till Stockholm.
– Jadå fru Sparre det går bra.
– Tack.
Hon säger hej och lämnar rummet.
– Vad ska du göra där?
– Vi Michael.
– Förlåt?
– Vi ska resa till Stockholm.
– Jaha och vad ska vi göra där?
– Vi ska hälsa på kungen.
– Förlåt?
– Ja vi ska hälsa på kungen.
– Varför?
– Därför att det är kutym att den som ärver hos oss träffar honom.
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Där ser man, du hade inte tänkt förvarna mig om detta för?
– För att då hade du säkert åkt till Rio och satt dig på ett kafé och sjungit för någon kvinna.
– Inte omöjligt. Hur reser vi dit?
– Med tåg, jag får tydligen inte flyga.
– När reser vi?
– I övermorgon.
– Där ser man.
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka. Reser mig och ger hennes panna en kyss. Går ut från salen och ser på Andrew.
– Nu går vi innan slöfockarna kommer.
– Ja sir.
***
Vi rullar in framför slottet och bilen stannar, vi öppnar dörrarna och går ut ur bilen. En kvinna kommer oss tillmötes, hon stannar och ser på oss. Min mormor går fram till henne. Jag går efter henne och Andrew bär våra väskor.
– Grevinna Sparre. Ska vi?
– Javisst.
Kvinnan börjar gå och vi går efter henne. Hon stannar och ser på en man i livré.
– Visar du honom till rummen.
– Ja.
Han visar Andrew att han ska följa med.
– Han talar bara engelska.
– Ja herrn.
De går iväg och kvinnan ser på mig. Sen så börjar hon går igen, vi går igenom ett par korridorer. Hon stannar framför en dörr och knackar på den. Hon väntar och sen så öppnar hon dörren.
Hon visar in oss och jag går efter min mormor, kungen sitter i en soffa. Han reser sig när vi kommer in, kvinnan presenterar min mormor. Han kommer fram och min mormor niger lite. Han stannar bugar sig, hon reser sig.
– Agnes.
– Ers majestät.
– Snälla.
Min mormor ler och kvinnan går iväg.
– Är inte frun hemma?
– Jodå hon kommer snart. Hon är med vårt barnbarn.
– Ah där ser man. Detta är mitt barnbarn, Michael.
– Ah arvtagaren. Trevligt.
Han sträcker fram sin hand, jag tar den och hälsar.
– Michael
– Carl.
– Angenämt.
Kom så sätter vi oss. Han går före oss till en soffa, han sätter sig och sen sätter vi oss.
– Hur mår du?
– Jodå bättre.
– Du får ta hand om dig Agnes.
– Ja ers majestät.
– Som sagt snälla.
– Ja Carl, jag ska ta hand om mig.
– Så bra. Nå Michael så din mormor har utsett dig till arvtagaren.
– Ja hon säger det.
– Hur känner du inför det?
– Överraskad för att säga det milt.
– Jaså, varför det?
– Tja har alltid varit familjens svarta får. Så ja det överraskade mig.
– Hur menar du?
Jag ser på min mormor och sen på honom.
– Vi hade ett bråk jag och mormor, eller ett vi hade en massa bråk som kulminerade när jag var sexton och berättade att jag skulle satsa på min musikkarriär. Hon kastade ut mig med huvudet före, det tog nästan sexton år innan någon i familjen hörde av sig. Min mor ringde och bad mig komma hem för att mormor var sjuk och ville tala med mig.
– Gick karriären bra?
– Haha, ja den gick bra.
– Men för fasen Carl, vet du inte vem han är?
– Nej, förlåt men nej det gör jag inte.
– Jisses kalla på dina barn så kommer de att berätta för dig.
Dörren öppnas och hans fru kommer in, vi reser oss och hon kommer fram till oss. Hon hälsar på oss och jag ser en igenkännande blick i hennes ögon.
– Det verkar som om din fru vet vem jag är. Nej ers majestät, det stämmer inte det som står i tidningarna.
– Du hade längre hår innan och örhänge.
– Haha, ja. Jag lämnade dem. När jag gjorde det så förändrade jag mitt yttre.
– Vet du vem han är?
– Ja Carl det gör jag.
– Där ser man, vad heter bandet.
Jag ser på honom och säger namnet. Han ser på mig och jag ser hans ögon vidgas lite.
– Men de har jag hört talas om, inte visste jag att du var svensk och Agnes barnbarn.
– Skyldig.
– Men Carl.
– Jaja, jag är analfabet när det kommer till musik.
– Ingen fara ers majestät. Det är rätt befriande att inte behöva dementera allt som tidningarna skriver.
– Tack jo jag vet.
– Om jag får vara så framfusig, men vad gör jag här?
– Har inte din mormor berättat?
– Inte mer än att du eller ni ska ta mig på pulsen.
– Vi samtalar såhär nu i all enkelhet, sen så drar vi oss tillbaka. Sen så är det middag ikväll med familjen. Vi samtalar i all enkelhet där också, sen i morgon så ska du och jag ha ett samtal mellan fyra ögon.
– Angående?
– Vad som förväntas av dig.
– Där ser man, och om jag inte håller måttet?
– Så meddelar jag din mormor det.
– Då vet jag det. Så samtal nu, middag ikväll och sen samtal med dig i morgon?
– Ja precis.
– Jaha vad ska vi samtala om nu?
Han ser på mig och sen så börjar han ställa frågor till mig. Svarar på dem och hans fru ställer frågor. Svarar på dem med, de ställer frågor till min mormor och hon svarar på dem. De reser sig och vi drar oss tillbaka, vi blir visade till våra rum. Andrew ser på mig och jag ser på honom.
– Jaha då får vi se till så att jag blir presentabel.
– Ja sir.
***
Jag ser på min mormor, hon har finstassen på sig. Erbjuder henne min arm och vi går nerför trappan. Vi kommer ner och en man visar oss vägen till matsalen. Han öppnar dörren och vi går in, ser på de som är där.
Det är kungen, drottningen. Kronprinsessan och hennes man. Prinsen och hans fru är där och prinssessan. De ser på oss när vi kommer in, vi går fram till dem och vi hälsar på dem och sätter oss. Vi blir serverade vår förrätt, vi börjar äta och jag följer med i samtalen. Prinsen ser på mig och frågar.
– Hur är det att vara rockstjärna?
– Ibland så är det kul, ibland så är det mindre kul. Det är väl som alla arbeten, man har bra dagar och man har mindre bra dagar. Men bara för att förtydliga, jag har aldrig använt droger, är ingen kvinnotjusare, har aldrig slagit i sönder hotellrum och jag dricker väldigt måttligt. Tidningarna har ofta en tendens att överdriva saker.
– Haha jo det är dagens sanning.
– Så det man läst stämmer inte?
– Helt ärligt så vet jag inte vad som skrivits, men om det handlar om det jag sa så stämmer det inte. När de andra festade så skrev jag musik eller pluggade
– Pluggade?
– Jag var sexton när jag kastades in i det bandet, skulle börjat på en eller annan icke kommunalskola som mormor valt ut. Jag valde det andra, men när jag valde det så krävde jag att jag skulle få en lärare. Han reste med oss på vår turné. Sen så kom det en annan till den andra turnén, en tredje till den tredje osv. Vi var ute och turnerade i fem år, där emellan spelade vi in skivor. Efter fem år så fick de skicka de andra fyra på behandlingshem i sex månader. Då skrev jag musik och pluggade. Sen så när de var torra så reste vi igen, två nya turnéer. Det blev torken för dem igen, jag läste vidare. Träffade en kvinna, förlorade henne. Sen så fortsatte det så tills den dag mitt kontrakt tog slut. Jag lämnade den världen och flyttade till Rio. Där har jag bott sedan dess, jag skriver musik. Tränar och går på kaféer och barer och lyssnar på musik.
– Rio?
– Jag åkte till flygplatsen med min ryggsäck och tittade på avgångsskylten, jag såg Rio, räknade ut att jag skulle hinna äta frukost innan planet lyfte. Så jag köpte en biljett dit. Har varit där innan, det finns en musik festival där. Runt två hundratusen människor besöker den. Vår andra spelning där, då var det så mycket folk som såg oss. Det var en adrenalinkick av sällan skådat slag.
– Så du skrev musiken?
– Ja jag äger min musik, var så duktig på det så att jag fick skriva till alla andra på skivbolaget med. Men ett krav från mig var att det jag skrev ägde jag. De gick med på det, det ångrar de idag. De bråkade med mig, så jag bad dem att fara åt skogen. De finns inte längre.
– Så det var du som låg bakom bojkotten?
Jag ser på prinssessan.
– Ja ers höghet.
– Säg Marianne.
– Bojkott?
Jag ser på kungen.
– Ingen fick spela min musik, jag hotade med stämningar om de gjorde det. De trodde inte på mig, de blev varse om att jag menade allvar när stämningarna började ramla in.
– Varför gjorde du det?
– För att den kvinna som hittade mig, utnyttjade mig. På alla sätt, hon fick lära sig den hårda vägen vad det innebar.
– Hur utnyttjade hon dig?
– Hon lekte med en sextonårig pojke, hon utnyttjade mig fysiskt och mentalt. Tills jag en dag sa nej, hon hotade mig. Kontaktade en vän och hon kontaktade kvinnan och förklarade det dumma i att hota mig.
– Du menar…
– Ja, det menar jag.
Det blir tyst runt bordet, jag äter vidare.
– Hur många turnéer blev det?
– Nio innan jag hoppade av, eller mitt kontrakt gick ut. Så jag var arbetslös.
– Vad läste du?
– Oj allt möjligt, språk, historia, filosofi, matematik, religion osv.
– Vilka språk?
– Tyska, franska, spanska, ryska, portugisiska, brasilianska, italienska och engelska.
– Talar du dem flytande?
Jag ser på drottningen.
– Ja ers majestät.
Hon börjar tala tyska med mig, svarar henne. Hon ser på mig och ler. Jag ler tillbaka.
– Jag har alltid haft lätt för att lära.
– Den kvinnan du förlorade, var det Trish?
– Ja ers majestät.
– Som sagt säg Marianne.
– Förlåt. Men ja det var det, hon älskade sitt andra liv mer än mig.
– Du?
– Hade lämnat det för henne på en sekund.
– Hon dog för ett tag sedan.
– Ja, jag var hos henne när hennes föräldrar stängde av hennes maskiner.
– Jag beklagar.
– Tack.
– Menar ni Trish modellen?
– Ja ers majestät.
Prinsen ser på mig, de andra ser på mig. De vet vem hon var, kanske inte kungen med de andra vet.
– Så det var du som var hennes hemlige pojkvän?
– Haha, ja. Det var hennes agenters idé, hon tappade fans om jag inte var hemlig. Brydde mig inte om jag tappade fans. Men jag spelade spelet. Det stod i kontraktet. Det första kontraktet, inga fasta flickvänner.
– Skojar du?
– Haha, nej. Det försvann i det andra kontraktet, men i det första så stod det så. det stod även att jag inte fick dementera de rykten som bolaget spred till pressen om kvinnorna, drogerna och det andra. Nittio procent av den skit som skrivits om mig i tidningarna kom från bolaget, de fick erkänna det under min bojkott.
– Läste något om det.
Jag ser på kronprinsessan.
– Så desperata var de att få spela mina texter igen.
– Men de musiker du stoppade?
– Skrev gladeligen på avtalet utan att läsa det, så det är inte mitt fel att de inte läste det. De ville till varje pris bli kända, mina texter och musik såg till det. Det är inte många av dem som lyckas så bra nu.
De ser på mig, jag ser på dem.
– Ni förstår de betraktade mig som en kuf, en udda fågel som inte levde som de gjorde. Jag bröt mot normen, det är aldrig poppis. Men vad de många av dem inte visste var att det var mina texter och min musik. Så när de festade och levde rövare så skrev jag hits åt dem. När min bojkott trädde i kraft så insåg de att de kanske skulle festat mindre och skrivit mer i stället.
– Det är rätt.
– Tack ers majestät.
Jag ser på drottningen och ler. Jag äter vidare, förrätten är slut och vi är inne på huvudrätten, de fortsätter fråga om mitt liv som musiker. De frågar om andra artister och jag svarar på deras frågor när jag kan. Vi äter upp huvudrätten, de dukar fram desserten och frågorna fortsätter komma.
– Du sa att du tränade.
– Ja.
– Vad?
Det är kronprinsessans man som frågar.
– När jag var yngre, sex år tror jag så fick jag en bok av min morfar. Den hette de fem elementen. Han hade hittat den i en låda som han köpt på en auktion. Han gav den till mig, jag läste den och blev fascinerad. Det är den stridskonsten som ligger till grund för de flesta självförsvaren. Jag har tränat på det sen jag var sex år gammal. Det är som alla självförsvar en livsstil, men jag tränar det.
– Där ser man.
Efterrätten är slut och vi blir serverade kaffe. Vi dricker upp det, när vi är klara så avslutar vi middagen. Vi bryter upp och vi går upp.
– Du klarade dig bra Michael.
– Tack mormor, jag svarade bara på deras frågor.
– Ja och det gjorde du bra.
– Sov gott mormor.
– Detsamma Michael.
Hon går in på sitt rum, jag går in på mitt. Klär av mig och står i kalsongerna. Jag går in i badrummet, tvättar av mig och borstar tänderna. När jag är klar så går mot sängen, det knackar på min dörr och jag går mot den och öppnar den.
– Ja?
Utanför står Marianne, hon ser på mig och jag ser på henne. Inser att jag står i kalsonger.
– Oj ursäkta.
– Det är jag som ska be om ursäkt, tänkte mig inte för.
– Ge mig en minut.
– Javisst.
Jag stänger dörren och svär för mig själv. Klär på mig snabbt och öppnar dörren.
– Kom in.
– Tack.
Hon går in och jag stänger dörren, hon går in en bit i rummet och hon vänder sig om.
– Varsågod och sitt.
– Tack, återigen jag ber om ursäkt.
– Som sagt ingen fara, tänkte mig inte för. Trodde att var Andrew som knackade.
– Aha.
– Så vad kan jag hjälpa dig med ers nåd.
– Snälla säg Marianne. Jag ville bara igen beklaga Trish död, jag kände henne, eller kände kanske är att ta i men vi träffades och fann varandra kan man väl säga. Jag vet om hennes problem, men jag hade turen att träffa henne mellan två perioder. Vi gjorde ett välgörenhetsprojekt tillsammans.
– Tack Marianne, ja hon var verkligen en delad själ.
– Hur träffades ni?
– Hon var med på omslaget på ett av våra album, jag var arton och hon var tjugo. Det slog gnistor om oss direkt, hade inte en aning om hur illa det var då. Hon hade en vit period, efter ett tag så slog den svarta perioden till. Den var inte vacker. Vi hade ett förhållande som varade i ett par år, till slut så gav jag henne ett ultimatum, hon valde den om man nu får säga så den svarta sidan. Hon var fjorton när hon kastades in i den världen, hon hade inte en chans.
– Hur är det livet?
– Oj som modell vet jag inte, eller det gör jag kanske jag fick en viss inblick i den genom henne. Den är rutten, inte för alla givetvis men för en hel del så är den det. I slutet så fick Trish bara göra hur ska jag säga vågade fotograferingar.
– Din värld då?
– Är minst lika rutten, samtidigt som den kan vara helt fantastisk. Har fått uppleva en massa, både negativt och positivt. För mig så överväger det positiva, människorna jag träffat. Platserna jag fått besöka, så för min del så överväger det positiva.
– Är det så mycket fest osv. som man läser om?
– Det är värre, tro mig det händer saker där som man inte skriver om i tidningarna. Det grövsta och värsta gömmer man, man gömmer det väl.
– Har du sett sådant?
– Ja, det har jag. Alldeles för mycket, har anmält en hel del.
– Som?
– Reguljära våldtäkter, droger, bilkörningar osv. fick inte fler vänner efter det. Men jag fick också reda på vem som var mina vänner, de var lätt räknade.
– Det fantastiska då?
– Att sitta i Eric Claptons trädgård med Bono, Edge och de andra i U2. Dricka en öl och spela gitarr, att få hälsa på hos Madonna och äta hemmagjord lasagne. Att få träffa Dalai Lama osv.
– Känner du dem?
– Känner nej det skulle jag väl inte säga men ringer jag så får jag låna deras soffa. Ringer de mig så får de låna min. En hel del av dem tog hand om mig som kusinen från landet. Som en lillebror, lärde mig branschen av Bono han berättade om sina misstag så att jag inte skulle göra samma. Den kvällen i Eric Claptons trädgård var lärorik, de historier de berättade lärde mig massor. Har alltid haft lätt för att lära, men den som lärt mig mest är Ozzy. Jag var hemma i deras hus en gång. Han och hans fru satte mig ner och berättade för mig om livet. Det var en spännande kväll, på många sätt.
Hon ser på mig, jag ser på henne. Hon är en väldigt vacker kvinna. Jag undrar varför hon inte är gift.
– Nu ska jag inte störa mer, ville bara framföra mina sympatier om Trish.
– Tack, som sagt hon var den hon var. Jag älskade henne och jag hatade att jag älskade henne.
– Är inte det en titel till en av dina sånger.
– Jo. Jag skrev den när det var som värst mellan oss. Precis innan jag bröt upp med henne för sista gången, spelade den för henne. Hon såg på mig och satte nålen i armen och sköt heroinet i sig. Packade min ryggsäck och lämnade hennes hus i London. Det var sista gången vi träffades, nästa gång jag såg henne så låg hon i respirator på sjukhuset.
Hon ser på mig, ser på henne. Torkar min kind och min hand blir blöt.
– Jag ber om ursäkt ers nåd.
– Marianne.
Hon står nära mig, så nära så att jag kan känna hennes andedräkt. Hon ser mig i ögonen och jag ser in i hennes blåaögon. De förtrollar mig, min hand rör sig av sig själv. Smeker hennes kind och ser henne sluta ögonen, lutar mig fram och våra läppar möts. Lite försiktigt, frågande. Hennes läppar är lika frågande, svaren de får gör dem modigare. Lägger min hand på hennes rygg och smeker hennes bara hud, hon stönar lätt i min mun.
Hennes händer smeker mitt bröst. Jag stönar till svar på hennes värme, vi delar på oss. Vi andas snabbt båda två, våra ögon ställer frågan. Responsen är talande, vi klär av oss snabbt och lägger oss i sängen.
Våra nakna kroppar möts vår hud smeker den andre. Våra tungor leker sin lek med varandra. Med varandras hud, min tunga leker med hennes bröst, hennes slida. Hennes tunga leker med min hud, min mage och min penis.
Tar min penis i handen, ser på henne och hon ser på mig. Hon nickar och jag glider in i henne, hennes inre smeker mig. Ser hennes ögon vidgas.
– Försiktigt, du är stor.
– Jag lovar.
Böjer mig fram och kysser hennes varma läppar, når botten. Stannar och ser på henne och hon ser på mig, jag börjar röra mig och våra kroppar blir ett. Vi driver varandra till det slutgiltiga målet, det är med blandade känslor, jag vill att det aldrig ska ta slut samtidigt som min kropp, varenda fiber och cell i min kropp skriker efter utlösning.
Vi kommer tillsammans, hennes inre kramar mig, masserar mig, mjölkar mig på min säd. Känner värmen av min säd fylla hennes inre, hennes kropp spänns. Hennes mun öppnas i ett tyst skrik, hon böjer sig fram och biter mig i muskeln mellan nacken och axeln. Smärtan förhöjer njutningen, jag tar henne. Hon tar mig och vi kommer.
Vi slappnar av, ser på henne. Hon ser på mig, smeker hennes kind. Hon smeker min. Vi delar på oss, hon går på toaletten. När hon är klar så går jag in, tvättar av mig och går tillbaka till rummet. Hon är påklädd, hon kysser mig. Jag kysser henne. Hon lämnar rummet och ser henne stänga dörren.
***
– Jaha då ska vi ha vårt samtal.
– Javisst.
Jag ser på honom, han ser på mig.
– Du är godkänd.
– Tack. Vad hade hänt om jag inte blivit det?
– Då hade jag meddelat din mormor det så hade hon fått utse en ny arvinge.
– Är du inblandad i alla sådana här arv?
– Nej, i er och fyra andra.
– Varför?
– På grund av det avtal som skapades mellan din förfader och den dåvarande kungen.
– Som var?
– Karl den tolfte i ert fall.
– Där ser man.
– De fem ätterna är hur ska jag säga kungens beskyddare. Ni har vissa privilegier, de privilegierna kommer med ett pris.
– Att skydda kungen?
– Precis. Mot inre och yttre fiender.
– Med vapen?
– Det har hänt, men idag så är det mer hur ska jag säga. Mot media kanske.
– Så om du trampar i klaveret så ska vi se till så att du klarar dig undan?
– Precis.
– Och det har hänt?
– Ja. din morfar räddade mig mer än en gång i min ungdom.
Jag ser på honom, han ser på mig.
– Där ser man, vem är de fyra andra?
Han säger fyra släktnamn, jag ser på honom och nickar. Två av dem vet jag vem de är. De andra två har jag inte koll på.
– Är det bara dig vi skyddar eller hela familjen?
– Ytterst så är det mig, men jag kan hur ska man säga be om en tjänst.
– Så om Marianne hamnar i en situation som inte är passande så kan du kontakta någon av oss, sen så ska vi reda ut situationen?
– Precis, men att Marianne skulle göra det känns osannolikt. Vår son dock…
– Så pass.
– Ja, innan han träffade sin fru så var han en handfull.
– Och nu?
– Så har han lugnat ner sig.
– Hur kommer jag i kontakt med de andra fyra?
Han ser på mig och räcker mig ett visitkort. Ser på det och stoppar det i min ficka. Han tar fram en ask och han sätter den på bordet, jag ser på den.
– Den är din.
Jag tar den och öppnar den och ser på ringen. Den var min morfars, tar upp den och sätter den på mitt lillfinger som han hade den. Den passar perfekt, det förvånar mig lite.
– Den visar vem du är.
– Den var min morfars.
– Ja. Din förfader fick den av kungen.
Jag ser på den och ser på texten, på lejonet som är på den. Semper Fidelis.
– Alltid trogen.
– Ja. du kan latin?
– Så att jag klarar mig.
– Du imponerade på familjen igår.
– Där ser man.
– Våra fördomar om musiker kom på skam.
– Haha, tro mig behåll era fördomar mot dem. De är speciella, jag och en handfull till är undantag.
Han ser på mig och ler.
– Det finns ett par regler förbundet med detta.
– Givetvis, en varning bara. Jag gillar inte att bli tvingad till saker.
Han ser på mig och jag ser på honom.
– Du förstår, ekonomiskt så behöver jag inte detta. Jag är väldigt mycket rikare än vad släkten är. Deras pengar är om jag får säga så kaffepengar i jämförelse. Så ekonomiskt så behöver jag inte detta, vilka fördelar denna än ger mig.
Jag visar ringen.
– Tja jag har klarat mig rätt bra utan dem. Men berätta om reglerna.
Han ser på mig, ser att han omvärderar mig.
– Ni är fem så det finns fem regler. 1. Om och när du ska gifta dig så ska jag godkänna din blivande fru. 2. Kallar jag så svarar du. Oavsett vad du gör. 3. Ni fem kommer hit en gång om året, det är inte förhandlingsbart. 4. Du får aldrig berätta för någon utanför kretsen om detta. Inte din fru, dina vänner ingen. 5. Det är bara män som får ärva ringen.
Jag ser på honom, han ser på mig.
– Och om du säger nej till min blivande fru?
– Då är det nej.
– Och om jag säger tack och hej?
– Då så kommer din släkt att förlora allt.
– Där ser man.
– Accepterar du reglerna?
Jag ser på honom, han ser på mig.
– Jag vet inte.
Han ser på mig, ser ett litet leende på hans läppar.
– Vilken av reglerna är du har problem med?
– Den fjärde.
Ser förvåning i hans ögon.
– Förklara.
Jag ser på honom.
– Nu blir det svårt, du förstår jag har redan bildat en pakt med två andra personer. Mina två bästa vänner i livet, vi bildade en pakt när vi var åtta år. Den håller än. Vi svor att inte ha hemligheter för varandra, vi har hållit det löftet. De har räddat mig mer än en gång, jag är skyldig dem en massa. Precis som de är skyldiga mig en hel del. Deras diskretion är total ers majestät, de skulle kunna vara användbara. De är nästan lika intelligenta som jag är. Jag är ansiktet utåt, de arbetar i skuggorna. Ingen kommer att få veta om dem, någonsin.
– Och du är beredd att ge upp detta för dem.
– Utan att tveka, som jag sa ekonomiskt så behöver jag inte detta. Men vi tre delar något mer, det är svårt att förklara.
– Försök.
Jag ser på honom.
– Vi tre var udda, ganska tidigt så visade det sig att vi inte var som alla andra. För att vi var udda så fick vi utstå en massa smärta, vi gick samman och slog tillbaka. Konsekvenserna av det blev att ingen rörde oss igen. Vi tre fick det mäktigaste skivbolaget i världen att försvinna. Så om du inte kan rucka på det kravet så kommer jag att lägga ringen i asken och tacka för mig. Gör du det så kommer du att förlora en stark allierad. En sak kan jag lova dig, ingen kommer någonsin att få reda på de två. Jag hade kunnat ljuga för dig och säga att jag accepterar. Sen så hade jag berättat för dem ändå, du hade inte fått reda på det.
– Så ingen kommer få reda på det?
– Nej.
Han ser på mig, jag ser på honom.
– Så för att du ska behålla den så är det, det som gäller?
– Ja. Som sagt, jag behöver inte denna, inte lika mycket som du behöver mig.
Han ser på mig, jag ser på honom.
– Låt gå.
– Då accepterar jag reglerna.
Han ser på mig och nickar.
– Då var vi klara.
– Ers majestät.
– Greve.
Jag nickar och går ut ur rummet, ett litet leende spelar på mina läppar. Jag går uppför trappan och går till det rum som min mormor är i.
– Vi är klara.
Hon ser på mig, hon ser ringen. Ett leende syns på hennes läppar.
– Då åker vi hem.
– Ja mormor, du åker hem. Jag åker till Rio.
Hon ser på mig, jag ser på henne. Hon niger lätt, ler lite ironiskt och böjer på mitt huvud. Andrew ser var som utspelas mellan oss. Han ser på mig och böjer på huvudet han med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 4
***
Jag låter fingrarna spela över strängarna, jag sjunger och knäpper på de sista tonerna på strängarna. Det blir tyst och jag öppnar ögonen, trycker på datorn. Reser mig och går uppför trapporna, jag går till köket och tar en flaska vatten i kylen.
Jag går ut i trädgården, ser på poolen och klär av mig. Går naken fram till poolkanten och dyker i. Jag simmar fram och tillbaka, låter vattnet smeka mig. Som alltid när jag är klar med en skiva så känner jag en tomhet, en tomhet som måste fyllas. Kommer fram till kanten och stannar.
Hivar mig upp på kanten, sätter händerna i gräset bakom mig. Jag låter solen smeka min kropp och ser på den blå himlen.
– Sir.
– Andrew.
– Du har telefon.
Jag ser på honom, reser mig och går fram till honom. Jag tar telefonen.
– Michael.
– Det är jag.
Jag ser på Andrew och han bugar sig och går iväg.
– Jaha, vad gäller det?
– Vi måste träffas.
– Varför?
– Därför att jag har klantat till det.
Jag ser på trädgården.
– Var?
– New York.
– När?
– Så snabbt som möjligt.
– Var i New York?
– Min lägenhet.
– Jag kommer.
– Tack Michael.
– Ingen fara.
Jag lägger på, torkar mig och knyter handduken runt höfterna.
– Vi ska till New York.
– Ja sir.
Jag går in i huset och packar en väska, jag skriver ett meddelande på min telefon. Jag skickar det, vi sätter oss i bilen och vi åker till flygplatsen.
***
– Tack Michael
– Ingen fara, vad gäller det?
Hon ser på mig och jag ser på henne.
– Vad gäller det Sofia?
– Jag är gravid.
Jag ser på henne.
– Vet Josefin?
– Är du galen.
– Nej, inte mer än vanligt. Vem är pappan?
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Richard Stromberg.
Jag ser på henne.
– Vet han?
– Nej Michael, den ende som vet är du.
Går fram till henne och kramar henne, hon kramar mig och gråter på mig axel. Vi står där länge och kramar om varandra.
– Vad vill du göra Sofia?
– Jag vill att du håller mig i handen.
– Självklart, kommer du att berätta för Josefin?
– Jag vet inte, hon sparkar ut mig om jag berättar.
– Knappast. Det är inte första gången för någon av er som ni förlustar er, Hon har stött mig på med vet du.
– Ja, jag vet.
– Ni hade blivit utmärkta föräldrar.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Tror du?
– Ja det tror jag.
– Tack.
– För vad?
– Att du inte skäller på mig.
– Då får du skälla på mig.
– Vadå då?
– Jag har också varit oförsiktig.
– Vem har sagt att jag var det?
– Tja?
– Vi skyddade oss, kondomen sprack.
Jag ser på henne.
– Äter du?
– Nej, men jag kommer skaffa nu.
– Dagen efter piller?
– Jag trodde inte att det skulle ta.
– Men som sagt, är övertygad om att du skulle bli en utmärkt mamma Sofia. Josefin med.
Hon ser på mig och ler.
– Har ni pratat om det?
– Ja, ibland.
– Och?
– Vi är inte främmande för det i alla fall.
– Som sagt ni har era äventyr båda två, det kunde lika gärna varit hon. Hade du inte velat veta då, att få ha något att säga till om?
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Vem var du oförsiktig med?
– Prinssessan Marianne.
Hon spärrar upp ögonen.
– Jisses.
– Hon knackade på min dörr, jag öppnade i bara kalsongerna.
– Haha, jisses.
– Fick klä på mig, hon kom in och vi talade om Trish. Hon kände henne tydligen. Det ena ledde till det andra, vet du för första gången i mitt liv så slutade jag tänka.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Är du kär?
– Förlåt?
– Ja eftersom du slutade tänka.
– Jag älskade Trish, med henne så slutade jag aldrig tänka.
– Det var självbevarelsedrift, du ville inte bli smittad.
– Kanske det. Men nej jag är inte kär, inte vad jag vet i alla fall.
– Hon är vacker.
– Ja, det är hon. Men det är inte allt Sofia.
– Nej.
– Men vi kommer från ämnet här, jag tycker att du ska ta din telefon. Ringa Josefin, berätta och sen så fattar ni ett beslut. Kommer ni fram till att ni inte ska behålla så följer jag med dig och håller dig i handen.
– Hon kommer att bli galen.
– Det har hon blivit förr, hon är den hon är. Precis som du.
– Förvisso. Så du tycker att jag ska ringa?
– Vill du leva med den lögnen? Vill du utsätta henne för det?
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Nej.
– Precis, ring henne. Prata med henne sen så fattar vi ett beslut.
– Vi?
– Ni, förlåt.
– Ingen fara. Så Marianne.
– Ja, vi kan prata om det sen. Ring nu.
Hon ser på mig och tar sin telefon, hon går iväg. Jag ser på Andrew och sätter mig i hennes soffa.
– Sätt dig detta kan ta tid.
– Sir.
– Det kan bli högljutt också.
Han ser på mig och ler lite.
– Hon ska ringa sin flickvän och berätta att hon är gravid, gravid med en av planetens största playboys. En av de rikaste med.
Han ser på mig.
– Sofia är min bästa vän i livet, hon och en man som heter Stefan. Det är mindre drama med honom.
– Så hon är…
– Hon är bisexuell, hennes flickvän med. De har ett speciellt förhållande, när de är med män så är de inte otrogna. Det funkar för dem, ja i alla fall fram tills nu. Nu får vi se hur detta går. Tro mig detta är inte konstigaste jag varit med om. Det fungerar för dem, så jag lägger mig inte i. Jag älskar Sofia, jag gillar Josefin. Alltså jag älskar henne som en syster, inte på det andra viset. Vi har älskat en gång, hon var min första. Jag var hennes förste. Sen så blev jag rockstjärna, hon är min vad ska jag säga. Agent/jurist.
Han ser på mig, jag ser på honom.
– Stefan min andra vän som jag också älskar, som en bror. Han är en jäkel på siffror, han tjänar pengar åt oss. Hans sexuella preferenser är hetero, men han kan inte vara trogen. Han har prövat en gång, det slutade i katastrof. Så han träffar kvinnor, helst bara en gång. Sen så går han vidare.
– Sir.
– De är mina bästa vänner Andrew, det finns inget jag inte skulle göra för dem. Ibland så får jag vara deras hur ska jag säga. Samvete kanske, jag får släcka bränder ibland.
– Jag förstår.
Hör samtalet i andra rummet, de är framme vid skrika till varandra stadiet.
– Som sagt, det kan bli högljutt.
– Ja sir.
– De diskuterar just nu varandras brister i att inte kunna kontrollera sig.
– Jag förstår sir.
Vi säger inget mer, jag hör att Sofias röst sänks. Det är positivt, de pratar med varandra. Dörren öppnas och Sofia vinkar på mig. Reser mig och går fram till henne. Hon räcker mig luren.
– Michael
– Tack.
– Självklart.
– Hur fan ska vi göra Michael?
– Som jag sa till Sofia, ni hade blivit utmärkta föräldrar.
– Tror du?
– Ja, ni hade kanske fått vara lite mer försiktiga. Men ja det är jag övertygad om.
– Tack.
– Ingen fara.
– Trodde alltid att det skulle bli du.
– Jag vadå?
– Som blev pappa till vårt barn.
Slickar mig om läpparna.
– Tack för förtroendet Josefin.
– Tack för att du sa åt henne att ringa mig.
– Det ville hon nog själv redan, men hon behövde en knuff i sidan. Hon var rädd, du vet vi kan också bli det. Hon älskar dig Josefin, vi är alltid rädda för att såra de vi älskar. För det gör mest ont.
– Sant. Så vi hade blivit utmärkta föräldrar?
– Ja, klantar ni er för mycket så säger jag till er.
– Haha, så det gör du?
– Ja, jag kommer finnas med er hela vägen om ni vill.
– Tack Michael.
– Självklart.
– Får jag prata med Sofia igen.
– Givetvis.
– Puss
– Puss.
Ger Sofia luren, hon ser på mig och ler. Hon smeker min kind och hon börjar tala med Josefin. Jag går till köket och öppnar kylen, Andrew reser sig och vi plockar fram mat. Vi börjar laga och Sofia kommer ut till oss.
– Jag reser hem.
– Så bra, meddela mig hur ni gör.
– Jadå. Tack Michael
– Självklart Sofia.
Hon smeker min kind och ger mig en puss. Vi lagar maten och sätter oss och äter.
– Jag är klar.
Hon ser på mig, ser henne ta på sig sitt affärsansikte.
– Jaha skickar du den?
– Ja, när jag kommer hem. Den är annorlunda Sofia, väldigt annorlunda.
– Bra.
– Nu är frågan vem som ska få äran att ge ut den.
– Som sagt vi har erbjudande av alla.
– De förväntar sig det gamla vanliga, detta är så långt bort som det bara kan komma från det gamla vanliga.
– Har du en idé?
– Ja, Bono och Edge.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Varför?
– Därför att de kan uppskatta det jag gjort, de ser arbetet inte det kommersiella.
– Sant. Tror du att de hoppar på det?
– Har inte en aning. Men det kostar inget att fråga.
– Sant det med.
***
Skickar låtarna till Stefan och Sofia, tar min telefon och ringer Bono.
– Ja
– Det är Michael.
– Hej hur är det?
– Bra, det är bra. Vill be dig om en tjänst.
– Som är?
– Att du och Edge lyssnar på en sak.
– Och?
– Om ni gillar det vågar ta en chansning och ger ut det.
– Lyssna kan vi alltid.
– Tack, det enda jag ber om är ett öppet sinne.
– Javisst.
– Tack. Jag skickar låtarna.
– Gör så.
Jag avslutar samtalet, skickar låtarna till honom och sen går jag upp. Ser på månen och andas in och andas ut.
***
– Michael.
– Det är jag.
– Hej, hur är det?
– Det är bra, hur är det själv?
– Nervöst som alltid när jag släppt iväg något.
– Det var en av anledningarna till att jag ringde.
– Jaha, vad var den andra?
– Det kan vi ta sen.
– Javisst.
– Vi ville bara säga tack.
– För vad?
– Upplevelsen, du har gjort massor av bra musik Michael. Men detta, detta är något helt annat. Vi kan inte sätta ord på vad vi känner, detta är magi Michael. Det är naket, rått, brutalt, vackert, fint, smekande, sexuellt. Finner inte fler ord. Så tack Michael.
Jag sätter mig på huk, Sofia är min brutalaste kritiker. Jag bad henne om det, att hon ska säga sin ärliga mening om musiken.
– Det är annorlunda, en nystart kanske?
– Tack Sofia, nu kan jag andas igen.
– Nervös?
– Värre än någonsin.
Jag hör henne skratta till.
– Josefin instämmer i superlativerna, den kommer spelas i många sovrum Michael, tro mig.
– Så pass.
– Haha, ja så pass. Din röst jisses.
– Tack. Vad var det andra?
– Vi har kommit överens om att behålla barnet Michael.
– Grattis, så glad jag blir.
– Tack Michael, för allt.
– Detsamma Sofia.
Vi pratar om alldagliga saker, vi lägger på. Jag reser mig och vrålar rakt ut. Andrew ser på mig.
– Glada nyheter Andrew.
– Så bra sir.
Jag går till kylen, tar en öl och öppnar den. Tar en klunk och sväljer, telefonen ringer igen.
– Michael.
– Ditt förbannade geni.
– Detsamma.
– Haha, tack Michael.
– För vad?
– Upplevelsen, herre jävlar.
– Så pass.
– Ja min vän så pass.
– Tack Stefan.
– Nej Michael det är du som ska ha tack. Har aldrig någonsin upplevt något liknande.
– Tack.
– Sofia har ringt?
– Ja precis.
– Vad sa hon?
– Samma som dig. Så om mina två största kritiker gillar det så skiter jag i vad alla andra tycker om den.
– Haha, det är rätt.
Vi pratar en stund till sen lägger vi på, tar en klunk till av ölen. Drar handen över ansiktet. Sätter mig på en stol och dricker ur flaskan. Om de inte vill ge ut den så gör jag det själv.
***
– Michael.
– Kan du komma till oss?
– Ja.
– Nu?
– Kan sätta mig på ett plan om en timme kanske.
– Var är du förresten?
– I Rio, jag bor där nu.
– Där ser man, men kom hit.
– Javisst.
– Bra då ses vi.
Lägger på, säger till Andrew. Packar en väska och han kör mig till flygplatsen, han får stanna hemma. De är väldigt privata personer, jag går på ett plan. Kommer att få byta i London.
***
Kör genom grindarna, parkerar bilen och går ur den. Går fram till porten och ringer på, dörren öppnas och en kvinna ser på mig.
– Jag heter Michael, jag ska träffa din man.
– Ah geniet som min man inte kan sluta tala om. Kom in.
– Tack frun.
– Minerva.
– Angenämt.
Jag går in och hon visar mig genom huset, vi går genom trädgården till ett annat hus.
– Han har inte lämnat studion sen du skickade låtarna, varken han eller den andre. Hans fru ringde för två dagar sedan och efterlyste honom. Har inte sett dem så här sen The Joshua Tree.
Jag ser på henne, vad svarar man på det?
– Förlåt?
– Haha, det är ingen fara min vän. Jag överdriver lite, men bara lite.
Hon öppnar dörren och jag hör en av låtarna, jag ler.
– Din röst, jag älskar min mans röst. Men din, jisses.
– Tack frun.
Hon ler och vi går fram till dem.
– Han är här.
De öppnar ögonen och ser på mig, de reser sig och de kramar om mig.
– Herregud lillen.
– Ja?
– Lillen.
– Mitt smeknamn, var inte så gammal när vi träffades första gången.
– Kom här.
Går fram till Edge, han kramar mig och jag kramar honom.
– Det finns tre album som förändrat mitt liv, detta är det brutalaste, vackraste jag någonsin lyssnat på.
– Tack.
– Jag instämmer.
Jag ser på dem och känner tårarna i ögonen. De ser på mig och de ler.
– Nervös?
– Så in i helvete.
– Haha, vi vet hur det känns.
– Dricka?
– Ja tack gärna mineralvatten.
Minerva tar fram fyra flaskor mineralvatten.
– En fråga bara, varför oss?
– Därför ni är de ärligaste människor jag känner i denna förvirrade branschen. Hade ni tyckt att det var skit så hade ni sagt det. Tycker ni att det är bra så berättar ni det.
– Detta är inte bra Michael, detta är något annat. Detta är magi, ren och skär magi.
– Tror ni att de kommer förstå?
Alla vet vem de är. Lyssnarna, de som vi alla vill ska älska oss.
– Ja Michael, alla kommer förstå. Tro mig.
– Tack.
– Berätta om låtarna, ge mig själen till dem.
De ser på mig alla tre, sen så börjar jag berätta. Om själen till låtarna, musiken. När jag är klar så ser de på mig.
– Jisses.
– Det är vad det är, varken mer eller mindre. Isdrottningen fick vad hon förtjänade, min far satte jag på plats sist jag var hemma. Jag fick en sista stund med kvinnan jag älskade osv. Saken är den att jag har säkert hundra låtar till hemma. Som är minst lika bra som dessa, jag har varit som besatt sen jag lämnade. Som en heroinist som bara vill ha skiten ur kroppen.
– Careless?
Jag ser på Edge, ler lite.
– Det var faktiskt sista sången jag skrev och spelade in. Jag har varit oförsiktig en gång.
– Det förstod jag, men vem är hon? Kan hon känna igen sig?
– Det är inte omöjligt.
– Kan det leda till problem?
– Nej.
– Är du säker?
– Ja det är jag, det kommer inte bli några problem.
– Bra, för den låten kommer att gå varm i många sovrum. Tro mig.
– Heroine?
– Trish, när jag ställde henne inför ett ultimatum så såg hon på mig och stack sig i armen. När hon försvann så packade jag min ryggsäck och drog.
– Favelas?
– Den handlar om ett kafé där, allt började med det kaféet och en kväll där jag fann glädjen igen. Glädjen till detta, jag fann min själ där.
– Granma?
– Min mormor, när jag var sexton så sparkade hon ut mig på backen. För ett tag sedan så tog hon tillbaka mig.
– Father.
– Det säger sig själv, hans galenskaper.
– Samma med Mother?
– Precis.
– Sister and brother?
– Mina bästa vänner i livet. Mina största kritiker.
– Moon?
– Jag satt på Ipanema stranden första dagen i frihet, månen var stor. Väldigt stor, jag hade ett samtal med den. Om livets realiteter, som jag sjunger, den är en fantastisk lyssnare men man får inga svar.
– Princess?
Jag ser på dem.
– Den hör samman med Careless.
De ser på mig och jag ser på dem.
– Där ser man, lillen har blivit stor.
– Haha, ja det har han.
Vi pratar vidare om låtarna.
– Som du förstått så kommer vi att ge ut den.
– Tack.
– Tacka oss inte än. Det kommer kosta dig.
– Där ser man, hur mycket?
– Inte hur mycket, utan en tjänst.
– Jaha.
– En klok man som inte bara säger javisst.
– Vi vill att du spelar med oss på vissa utvalda konserter på vår nästa turné.
Jag ser på dem.
– Skojar ni?
– Nej, vad menar du?
– Tja ni är ni och jag är jag. Ni är giganter, jag är ett par våningar ner.
– Nej min vän, vi skulle se det som en ära om du ville spela med oss.
– Hur många konserter?
– Fem.
– Är de andra på?
– Jadå.
– Jadå självklart höll jag på att säga, men ni vill inte ha något mer?
– Nej, fem konserter.
– Taget.
De ler och vi skakar hand på dealen.
***
Ser på publiken, står bredvid Edge. Vi spelar på våra gitarrer, Bono sjunger och publiken skriker. Vi lutar oss fram och sjunger med honom, publiken skriker ännu högre. Låten tar slut och publiken skriker jag ser på Edge och han ser på mig.
Jag tar vatten och hör Edge spela slingan på Careless, ser på honom och han ser på mig och ler. Ser på de andra och de ler de med, trummisen fyller i och basen fyller på. Ser på Bono och han ler, jag går fram till micken.
– Careless, once I was careless…
Publiken exploderar och jag sjunger vidare, går fram till Bono och vi sjunger tillsammans. Bandet slutar spela och vi sjunger refrängen och publiken sjunger med. Bandet börjar spela igen, vi sjunger färdigt låten och när vi är klara så ser jag på publikhavet.
De sjunger vidare på låten och jag ser på dem, bugar mig och Bono bugar sig. Edge börjar spela nästa låt, Bono börjar sjunga och jag går till min gitarr. Jag kramar om dem, de kramar mig.
– Jisses, tack.
– För vad?
– För detta, detta var äkta.
De ser på mig och ler.
– Vi har en spelning kvar.
– Javisst. Var då?
– Stockholm, tydligen så ska kungafamiljen komma dit.
Jag ser på dem och ler.
– Det kan bli spännande.
– Vadå då?
– Spela Princess i stället för Careless.
Bono och Edge ser på mig, jag ser på dem.
***
Edge ser på mig, jag ser på honom. Hör slingan och jag ler, de andra fyller i. Jag tar micken och börjar sjunga, you knoocked om my door, i opened it and there stood a Princess… publiken vrålar och jag sjunger vidare. In my underwear I opened the door and there stood a Princess…
Publiken vrålar och jag sjunger vidare, låten tar slut och Edge spelar slinga till Careless direkt, ser på honom och ler. Once i was Careless… sjunger låten och Bono sjunger med mig och när låten tar slut så bugar jag mig.
Edge börjar spela slingan till with or with out u, ser på honom och ler. Passande, tar min gitarr och spelar med honom. Publiken sjunger med och jag ler hela tiden, lutar mig fram och sjunger med honom. Han vänder sig och ser på mig och ler, vi förvandlar den till en duett.
***
Ser ut genom hotell fönstret, ser på regnet som faller utanför. Det knackar på dörren, vänder mig och går fram till den. öppnar den och ser hennes blåaögon.
– Du är påklädd.
– Haha, ja man vet aldrig vem som knackar på. Kom in.
Jag aktar mig och hon går in i rummet. Hon sätter sig i soffan, sätter mig på en stol mittemot henne. Vi ser på varandra.
– För din information så skall jag hälsa från familjen och gratulera till ditt album.
– Tack.
Hon ser på mig.
– Så Careless?
– Ja?
– Handlar den om oss?
– Den handlar om en man som alltid tänkt efter före han handlat, utom en gång då han var oförsiktig. Men han blev kär så han brydde sig inte.
– Vem blev han kär i?
– Prinssessan givetvis, så är det alltid i sagorna.
– Tror han att känslorna är besvarade?
– Med tanke på att det är en saga så hoppas han i alla fall.
– Heroine?
– Handlar om ett val, där drogen var starkare än kärleken. Eller kärleken till drogen var starkare än kärleken till kärlek. Som jag sjunger i texten, ordagrant faktiskt.
– Albumet berör.
– Tack. Det är meningen.
– Gav de ut albumet?
– Ja. det kostade mig fem konserter med dem. Varav den sista var här.
– Vet de?
– Om?
– Princess och Careless.
– De vet om ramarna till låtarna, men inte personerna. Eller personen.
– Du har en magisk röst.
– Tack Marianne, verkligen tack.
– Blev du rädd?
– För?
– När du var oförsiktig.
– Rädd för vad?
– Att jag skulle bli gravid?
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Nej, jag ville älska med dig. För första gången i mitt liv så tänkte jag inte på konsekvenserna.
– Varför?
– Som jag sjunger, jag blev kär. Kär vid första ögonkastet, så många låtar som jag skrivit som innehållet de orden.
– Så du är kär i mig?
– Ja.
Hon ser på mig och reser sig, hon går fram till mig och lutar sig fram. Våra läppar möts och vi särar på läpparna. Våra tungor träffas igen, sätter mina händer på hennes höfter, hon flyttar sina till mitt bröst. Vi kysser varandra länge, jag reser mig.
Lyfter upp henne och hon slår sina ben runt mina höfter, bär henne till sängen. Vi delar på oss, vi ser på varandra. Lutar mig fram och kysser henne igen.
– Jag kan inte stanna så länge.
– Hur länge?
– En snabbis länge.
Jag ser på henne och skrattar till, hon ler och skrattar hon med. Vi klär av oss snabbt. Jag ser på henne och hon på mig.
– Careless?
– Med dig, alltid.
Tar min penis i handen och rör ollonet mot hennes slida, känner vätan och särar på hennes läppar. Trycker till och glider in i henne och tar henne. Vi ser på varandra och vi arbetar oss upp mot våra orgasmer, hon smeker sig själv och jag ser på hennes fingrar när de masserar hennes klitoris.
Känner ilningarna komma och känner hennes inre krama mig. Det blir för mycket för mig. Jag kommer i henne och vi kysser varandra aggressivt och våra orgasmer rider oss. Jag kommer i henne och hon kommer med mig.
Vi landar och vi ser på varandra.
– Så du är kär i mig?
– Ja, det har inte ändrat sig sen du frågade sist.
– Jag är kär i dig med.
Jag kysser henne, vi delar på oss. Hon går in på toaletten, hör vatten skvalpa. Hon kommer in i rummet och börjar klä på sig. Ser på henne, hon ser på mig. Vi kysser varandra.
– En annan dag?
– Gärna.
Hon kysser mig igen och lämnar mitt rum, lägger mig på rygg och ser upp i taket. Börjar nynna på Careless, jag ler och sen så börjar jag skratta.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 5
***
– Så du kan tänka dig att åka på en turné?
– Om det är på mina villkor så javisst.
– Hur ser de ut?
– Max tio platser, inte plats för mer än tiotusen. Om det ens kommer så många, men i alla fall.
– Önskemål om platser?
– Ja faktiskt.
– Kör.
– En av platserna ska vara i Malmö.
– Skojar du?
– Nej Sofia, och du ska se till så att de jävla svinen får en biljett.
– Du är seriös?
– Ja Sofia, jag är väldigt seriös. De satans svinen ska få se vad jag lyckats med, kommer spela en speciell låt enkom för det tillfället.
– Galning.
– Ja, de ska få se.
– Jaha är det enda önskemålet?
– Stockholm med.
– För att?
– Princess.
– Som sagt galning.
– Haha, ja.
– Varför bara tiotusen?
– För att jag kommer ha min gitarr och inget mer. Precis som på albumet.
– Då vet jag det, men de andra åtta platserna har du inga synpunkter på?
– Nej, bestäm du.
– Tack för den.
– Varsågod. Du ville att vi skulle köra själv.
– Förvisso, vet inte vad jag tänkte på den dagen. Skyller på hormoner.
– Hur mår du?
– Helt okej.
– Så bra. Men meddela mig vart jag ska åka när det är klart.
– Jadå.
– Tack.
– Detsamma.
Vi lägger på, tar en klunk av vattnet. Sätter på mig hörlurarna och börjar spela.
***
– Satte du in pengarna?
– Jadå.
– Tack, de ville inte ta emot pengar för arbetet de gjort.
– Stolta irländare.
– Haha, ja.
– Har du pratat med Sofia?
– Ja igår, hon har fått förfrågningar om konserter.
– Och du tackade nej?
– Nej faktiskt inte, det blir tio städer. Liten arena, varken mer eller mindre.
– Där ser man.
– Jag bad om Malmö Stefan, de satans svinen ska få varsin biljett.
– Varför?
– För att trycka det i deras ansikte Stefan.
– Du tror inte att du redan gjort det?
– Nej, har en låt som ska spelas där och då.
– Så pass.
– Ja, hur går familjens ekonomi Stefan?
– Jodå, framåt.
– Så bra.
– Din mormor är trevlig, de andra är inte lika trevliga.
– Nej.
– De gillar inte taken på korten och att de måste redovisa med kvitto.
– Jobbigt.
– Haha, ja för dem är det, det.
– Hur går det med kärleken min vän?
– Du känner mig, jag delar med mig. Själv?
– Som alltid med mig så är det komplicerat.
– Haha, gillade hon inte låtarna?
– Jodå, de var inget problem. Hennes familj dock.
– Jo det kan jag tänka mig.
– Med tanke på att hennes far ska godkänna mig i egenskap av kung och far så…
– Är det komplicerat.
– Ja.
– Fan vi är helt förstörda vi tre.
– Nej då, det är bara de andra som inte förstår oss Stefan.
– Haha, ja så är det säkert. När flyttar du hem min vän, jag saknar dig.
– Inte än, landar fortfarande till viss del.
– Jag hör dig. Men som sagt jag saknar dig.
– Och jag dig eller er.
– Vi hörs.
– Det gör vi.
Jag lägger på, sätter på mig hörlurarna och fortsätter spela och sjunga.
***
– Denna låt är dedikerad till de som jag gick i skolan med. Den heter Sadists.
Jag börjar spela på gitarren och börjar sjunga, mina fingrar dansar över strängarna. Min röst är som en smekande viskning, jag blundar och sjunger. Jag känner tårarna rinna över mina kinder, kommer till slutet av låten och spelar färdigt.
Jag tystnar och torkar mina kinder, det är dödstyst. Öppnar ögonen, jag hör en applåd. Den sprider sig och till slut så ekar applåderna i arenan. Reser mig och bugar mig, sätter mig och applåderna vill inte ta slut. Slår med fingrarna över strängarna, börjar spela och börjar sjunga. Once i was Careless…
***
Jag dricker av vattnet, hör en knackning på dörren. Öppnar den och Sofia, Stefan och Josefin står där.
– Kom in.
– Tack vi är inga prinssessor.
– Haha nej.
– Tack Michael.
– Det var så lite så.
– Jisses vilken låt, den slog undan fötterna på mig.
– Är ni okej?
– Jadå.
– Bra.
– Jaha Stockholm i övermorgon.
– Ja.
– Om de ber dig spela den låten?
– Det får vi se då.
De ser på mig, jag ser på dem. Ser på Sofia, på hennes mage.
– Får jag?
Hon ser på mig och ler.
– Jadå.
– Tack.
Jag går fram och känner på hennes mage, känner en spark och ler med hela ansiktet.
– Wow.
– Haha.
***
Sätter mig på stolen, tar fram gitarren och knäpper på strängarna. Börjar spela på Favelas, mina fingrar dansar över strängarna. Sjunger om att finna glädjen, att finna glädje på en av de fattigaste platserna på planeten.
Mina fingrar dansar över strängarna. Sjunger den på portugisiska ikväll, jag spelar färdigt låten. Hör applåderna, spelar nästa låt och nästa. Tar en klunk vatten och jag sväljer den. Hör en röst långt ifrån som skriker Sadists, en annan skriker samma sak. Snart så skriker hela arenan samma sak, jag ser på dem.
Börjar knäppa på gitarren, det blir tyst i arenan. Jag börjar sjunga.
– Not long ago I lived in a world surrounded by sadists, at home and at school…
Jag spelar färdigt och knäpper på strängarna och ljudet dör stillsamt ut. Applåderna exploderar, torkar mina kinder idag med.
***
Det knackar på dörren, jag öppnar den. Jag ser på de som står där.
– Ers majestät. Ers nåd.
– Michael.
– Kom in.
– Tack.
Går längre in i logen, jag ser på dem. Det är barnen och deras respektive.
– Tack för en underbar kväll.
– Det är ni som ska ha tack, det är publiken som gör det lätt för mig.
– Jag ska gå rakt på sak.
– Ja ers majestät.
Jag ser på kronprinsessan.
– Jag är ordförande i en organisation som arbetar mot mobbing.
– Ja?
– Din sång Sadists handlar om det?
– Ja det gör den, bland annat
– bland annat?
– Den handlar även om övergrepp, pennalism osv. men ja även om mobbing.
– Skulle vi få kunna använda din låt i reklam och informationsfilmer.
– Oj, javisst det skulle vara en ära ers majestät. Men du tycker inte att språket är lite grovt ibland?
– Nej, det är precis lagom. Men vi får använda den?
– Jadå, självklart.
– Tack.
– Säg bara till om jag kan göra något mer.
Hon ser på mig.
– Menar du det?
– Va, ja givetvis. Annars så hade jag inte sagt det.
– Så bra jag hör av mig.
– Gör så.
Jag ser på henne, ser ett leende på hennes läppar.
– Jag måste bara få fråga, Princess.
– Ja?
– Är den sann så att säga?
Jag ser på prinsens fru. Som ställer frågan.
– Den är säkert sann för många, man ska inte lägga för mycket i ordet Princess. Alla som blir kära, eller många kallar den personen för sin prinssessa. Så ja till viss del så är den sann. Men annars så har jag inte träffat så många fler prinssessor än er tre. Och vad jag vet så har ingen av er knackat på min dörr.
De ser på mig och jag ler mot dem.
– Favelas.
– Ja ers nåd.
Jag ser på prinsen.
– Har du varit där?
– Jadå mer en kväll.
– Är det inte farligt?
– Jag har aldrig irrat mig långt in där, kaféerna och barerna ligger i utkanten så att säga. Men ja jag har varit där, i enkelheten där så fann jag glädjen med att sjunga och spela.
Det knackar på dörren, en vakt öppnar och ser på familjen.
– Vi måste vidare, men återigen. Tack för upplevelsen.
– Varsågod, men jag ser till så att du får låten.
– Tack.
– Och som sagt säg till om du vill ha hjälp med något annat.
– Tack.
De går ut, jag ser på Marianne, hon ser på mig. De lämnar logen och dörren stängs. Tar en klunk av vattnet, klär på mig och går ut. Jag går till den väntande bilen och sätter mig i baksätet. Lutar mig tillbaka och sluter ögonen.
***
Jag hittar hennes mejladress, skickar låten och stänger ner datorn. Jag går upp och ut i trädgården och börjar träna, jag rör mig i mönstren. När jag är klar så simmar jag naken i poolen. Sätter mig på kanten och ser på solen, sluter mina ögon och lutar mig tillbaka. Låter värmen från solen torka mig.
***
Ser på kronprinsessan, sitter vid min dator och hon vid sin.
– Så skulle du kunna tänka dig att göra det för oss?
– Ha en konsert där pengarna från den går till er organisation?
– Ja.
– Var?
– Här i Stockholm, på nationalstadion.
– Den är rätt stor.
– Ja.
– Frågan är hur upplevelsen blir då. Det är jag och min gitarr, inga häftiga ljusshower osv.
– Har du ett annat förslag?
– Inte på rak arm, du tycker att den arenan jag spelade i sist är för liten?
– Ja.
– Om jag gör två konserter?
– Gratis?
– Jadå, jag skänker en tia extra för varje biljett ni säljer.
– Skojar du?
– Nej. Jag skojar aldrig om allvarliga saker, detta är allvarliga saker.
– Förvisso. Så du kan tänka dig att spela två gånger, gratis och sen skänka en tia för varje biljett vi säljer?
– Ja.
– Jag måste prata med de andra i styrelsen, men för mig låter det fantastiskt.
– Så bra.
– En sak till.
– Ja.
– Princess.
– Ja?
– Var rädd om henne.
– Ja ers majestät.
– Bra. Jag hör av mig.
– Gör så.
Vi avslutar samtalet och jag ser på klockan. Jag reser mig och går upp till trädgården och ser på Andrew. Jag ser på trädgården och andas in.
– Vi reser om ett tag Andrew.
– Semester sir?
– Nej vi reser hem. Det är dags.
– Ja sir.
Jag går in igen och går ner i källaren till min dator. Öppnar den och börjar leta bostad i min hemstad. Det är dags att möta demonerna där.
***
Går in i fastigheten, går uppför trappan. Ser på kvinnan som står utanför dörren.
– Hej Agnetha
– Michael.
– Ska vi?
– Ja visst.
Hon låser upp dörren, vi går in och jag ser på lägenheten. Fem rum och kök, jag går runt och ser mig omkring.
– Ser alla likadana ut?
– Ja.
– Och hela fastigheten är till salu?
– Ja.
Jag ser på henne, ser på foldern.
– Gå ner två miljoner så tar jag det idag.
Hon ser på mig.
– Jag ska fråga.
– Javisst.
Jag går fram till ett fönster, ser ner på gården. Mina tankar svävar iväg, en låt och text börjar bildas i mitt huvud. Nynnar på en tänkbar slinga, sjunger tyst för mig själv. Jag kan skapa här, nynnar vidare och orden flyter iväg. Hör mäklarens klackar smälla mot golvet. Vänder mig och ser på henne.
– De kan tänka sig att gå ner 1.5.
Jag ser på henne, en ny slinga bildas inom mig.
– Taget, ska vi skriva papper?
– Javisst, vi åker till mitt kontor.
Vi sätter oss i hennes bil, vi kommer fram till hennes kontor. Vi går in, ser blickarna från de andra mäklarna som arbetar här. Vi går till hennes kontor, vi sätter oss och hon börjar skriva på datorn. Två timmar senare så står jag vid fastigheten.
Jag väntar utanför, ser en man och kvinna komma gående. De kommer fram till mig och vi hälsar på varandra. Vi går in i fastigheten, går in i den första lägenheten. Berättar om min vision om fastigheten, hur jag vill ha det. Vi går igenom alla tre lägenheterna. När vi är klara och jag är klar så ser de på mig. Jag ser på dem.
– Kan ni förverkliga min dröm?
– Ja, men det kommer att kosta.
– Ja det är jag medveten om, hur mycket?
– Vi får räkna på det och återkomma.
– Gör så.
De får ritningarna med sig, de har fotograferat allt. Från källare till vind. Vi går åt varsitt håll, den är en typisk mars dag i Malmö. Ett par plusgrader och småregn med blåst. Går till lilla torg, går förbi den där restaurangen som berättar hur många plankstekar de sålt.
Går till den lilla kaffestugan, går in och beställer en kaffe. Sätter mig och tar fram min telefon, läser lite nyheter och dricker min kaffe. Ser att andra ser att jag sitter här, en tjej kommer fram och ber om en autograf, ler och skriver. Efter henne så kommer det fler, när kaffe är urdrucket och jag har skrivkramp så reser jag mig och går ut. Går tillbaka till gågatan.
Går förbi torget, det är omgjort sedans sist jag gick här. De flesta butikerna är borta, de skyller på näthandeln. Kommer fram till Triangeln, går in på köpcentret och går runt här.
Vi hängde här rätt ofta, vi tre musketörer. Framförallt på McD vi hatade maten i skolan alla tre. Har ätit ett antal cheeseburgare härinne. Går igenom köpcentret, går ut på baksidan och ser på ombyggnationen här, går till vänster och går på smågatorna.
Jag kommer fram till den oansenliga byggnaden, ser på den och på dörrarna. Dörrarna som leder in i Dantes inferno, mitt inferno. Sofias och Stefans inferno med. Får lite ont i magen, en text börjar dansa framför ögonen på mig. En text på svenska, orden flödar ur mig.
De lägger sig i banken, musiken är klar. Spelar upp den i huvudet, ser på portarna och får än mer ont i magen. Nästan lika mycket som jag fick de första åren här, sen så blev de en vana. Jag nynnar på låten. Dantes inferno.
***
Jag ser på publiken, knäpper lite på strängarna.
– Jag var en av de flera tusen barn som mår dåligt när de ska gå till skolan, eller hem till ett hus där osäkerheten om mor eller far är fulla eller påverkade rider en med sin ångest. I mitt fall som för så många andra så var det ångest att komma till skolan och ångest att lämna dem. För på båda platserna så visste man att man inte hörde hemma. I skolan så fick jag stryk eller värre, tystnad, blickar, pekande fingrar och ord. Ord som sårade, som gjorde ont. När jag åkte hem så visste jag inte vilket humör min far skulle vara på. Var han nykter eller var han full väntade livremmen eller rottingen, eller jag skulle klara mig och kunna smyga förbi honom. Att inte reta honom vid matbordet, inte skrapa för högt med stolen i golvet. Eller något annat.
Jag tystnar och knäpper på strängarna, samlar mig.
– Jag gick genom min stad häromdagen, den stad som jag älskar att jag hatar, som jag hatar att jag älskar.
Jag tar en klunk vatten.
– Jag gick genom staden och kom till min skola, hade samlat allt det mod jag besitter. Skulle gå in och konfrontera dem, skulle riva hela skiten. Jag skulle skrika och skälla. Tills jag såg portarna, jag frös till is. Jag stod där och stirrade på dem. Oförmögen att röra mig, samtidigt som en visa, sång eller låt växte fram i mitt inre. Min första låt med svensk text. Jag kallar den för Dantes inferno. Den kunde lika gärna hetat Michaels, Lisas, Peters, Sofias, Stefans osv. inferno. Men texten som flöt upp till ytan blev Dantes inferno, den är till alla oss som har upplevt eller upplever helvetet på jorden och varje dag tvingas att gå in i helvetet. Helvetet som vi älskar att vi hatar, som vi hatar att vi älskar. Så till Sofia och Stefan, Lotta och Kalle, Frida och Stina och alla er andra. Dantes inferno.
Jag hör slingan och börjar spela. Orden flyter ur mig, jag sjunger och känner tårarna rinna. När jag är halvvägs så stockar sig min röst, stannar i sjungandet.
– Ursäkta.
Harklar mig, andas in och sen ut. Mina fingrar spelar över strängarna. Börjar sjunga igen och sjunger färdigt. Tystnaden är total, öppnar mina ögon och möts av ett ljusspel från ficklampor på mobiler. Ingen klappar, det är tyst.
Det blir en tyst manifestation mot mobbare, pennalister, hatare av alla de slag. Ser mig omkring och samlar mig, torkar fler tårar. Börjar spela låten igen, låter fingrarna dansa över strängarna. Spelar och sjunger mig genom låten.
När jag är klar så börjar jag direkt med Sadists, när jag kommer till refrängen så sjunger publiken med. Vi sjunger den tillsammans. Sjunger vidare och refrängen kommer igen och vi sjunger tillsammans. Låten tar slut, spelar de sista skälvande tonerna. Jag sätter gitarren och reser mig.
– Tack för att jag fick äran att få spela för er, ni är mina hjältar. Ni som vaknar varje morgon, går iväg till era infernon. Kommer hem till nästa inferno, går och lägger er för att veta att morgondagen är ett likadant inferno. Ni är hjältarna för mig, inte bara idag utan alla dagar. Nästa gång någon mobbar er, hälsa från mig. Säg att Michael som står här idag har er rygg, ni är inte ensamma. Aldrig mer, jag har er rygg.
Bugar mig för publiken och kopplar ur headsetet. Går ner från scenen och går till min loge, går in och sätter mig i en stol. Hör mullret från arenan. Jag hör applåderna, de stampande fötterna. Hör hur de skriker efter ett extranummer. Det knackar på min dörr, öppnar den och det är som att komma ut i ett åskväder.
– Orkar du?
– Jadå.
Jag går upp på scenen igen, tar headsetet på mig. Sätter mig på stolen.
– Om det är okej för er så tänkte jag lätta upp stämningen lite, ser att kvällens möjliggörare sitter där borta. Jag låter henne välja nästa sång.
Ser mot den plats där kronprinsessan sitter, ser henne få en mick. Kopplar på mig headsetet, hör henne säga.
– Princess.
Publiken vrålar.
– Passande, med tanke på vem som önskade den.
Publiken skrattar, jag knäpper på strängarna.
– Nej vad jag vet så är hon lyckligt gift. Men alla har vi väl en prins eller prinssessa som vi drömmer om, låten handlar om dem. De som vi alla önskar att vi fått ge en puss, kanske till och med en kyss. Vem vet?
Jag börjar spela och jag sjunger, publiken sjunger med och när låten är slut så reser jag mig. Ser på dem som sitter i publiken och ser en skylt.
– Så du vill höra den låten, det var länge sedan. Vi får se hur det funkar med bara en gitarr. Vi prövar, det kan ju inte mer än gå åt skogen och vad gör det.
Börjar spela på gitarren, spelar en låt från förr. De kan refrängen, ser en annan skylt och börjar spela på den låten. En timme senare så bugar jag mig och går ner från scenen. Går in i logen igen, sätter mig och dricker två flaskor vatten i rask takt. Det knackar på dörren och jag öppnar den, kronprinsessan står där.
– Kom in. Innan du säger något. Så tack för att du bad mig om detta, du kan inte ana vad det betyder för mig, för mina bästa vänner i livet. Så tack.
– Detsamma, tack för en fantastisk kväll.
– Som sagt, det var ett nöje. Förresten jag berättade om mitt bidrag till denna kväll för mina vänner. De i sin tur berättade det för sina vänner, som sen berättade för andra. Ja du vet hur sådant sprider sig numera, men i alla fall, ni kommer att få en check på två miljoner i morgon i frivilliga bidrag. Efter att jag är klar i morgon så skulle jag vilja lämna över den till dig.
Hon stirrar på mig.
– Har en del musikvänner som är lite sura för att de inte är här ikväll, så om du har ork tid och lust så vill de ha en konsert liknande Live Aid här i sommar för barn som far illa. Det berör, här är en lista på de som är intresserade och deras kontaktuppgifter. Så ni kanske kommer få er utomhuskonsert ändå, de ställer alla upp gratis och skänker en tia per såld biljett, allihop.
Räcker henne listan och hon stirrar på den och sen på mig.
– Jag kommer gärna också. Förlåt för skämtet förresten, hoppas inte att din man tog illa upp.
– Va nej, men är detta på riktigt?
– Ja det är det, de ställer upp allihop.
Hon ser på namnen på listan.
– De lovar att tömma sina kalendrar, för den dag du bestämmer dig för.
Hon stirrar på mig, jag ser på henne.
***
Räcker över checken åt henne, publiken applåderar. De applåderar länge och högt. Jag går nerför scenen och låter henne få rampljuset, hon förtjänar det. Hon brinner för det, hon har också blivit mobbad.
***
Andrew ser på mig, jag ser på honom. Vi går igenom fastigheten, de har levererat. Det är precis så fantastiskt som jag drömt om.
– Det blev bra sir.
– Ja verkligen.
– Så vi flyttar hit?
– Ja, sen får vi se hur länge vi stannar. Men ja vi flyttar hit.
– Bra sir.
Ser på honom, går upp till min våning. Har mina domäner högst upp, översta våningen och vinden, de har öppnat upp den så att det blir som två rum i ett. Jag går uppför trappan till min sovalkov, ser ner på möblerna.
Klär av mig och byter om, tar på mig hemmakläder och går nerför trappan. Jag går till soffan, tar min gitarr och börjar spela. Tonerna flyter genom rummet och jag sjunger lågt, en sång om längtan. Om någon att krama. Min telefon ringer.
– Det är dags, Sofia kräver att du är med.
– Va?
– Kom till sjukhuset, Sofia kräver att du är med. Hon vägrar föda om du inte är här.
– Jag kommer direkt.
Lägger ifrån mig gitarren och rusar nerför trapporna och skriker till Andrew att jag ska till sjukhuset. Tar på mig skorna och öppnar dörren, rusar ut och börjar springa.
***
Jag kommer fram till sjukhuset, går in på BB och ser Josefin. Hon ser på mig.
– Har du sprungit hit?
– Ja.
Jag kan inte säga mer.
– Galning, kom med.
– Ja.
Jag andas snabbt och häftigt, hon går före mig och vi kommer in i ett rum. Sofia ligger i en säng. Hon ser på mig och hon säger.
– Det var fan ta mig på tiden.
– Kom så fort jag kunde.
– Ta min hand.
Går fram till henne, hon kramar min hand och Josefin tar hennes andra hand och hon kramar den.
***
Håller den lilla flickan i mina armar, ser på hennes stängda ögon och ler. Jag torkar en tår, ser på Sofia och Josefin. De ligger i sängen och de ser på mig.
– Grattis, igen
– Tack Michael, tack för allt.
Jag ser på dem och ler.
– Det är jag som ska tacka för att jag fick vara med om detta, det var en fantastisk upplevelse.
Lämnar över den lilla flickan till Sofia, hon tar emot henne och hon ser på henne och ler. Lutar mig fram och kysser Sofias panna.
– Grattis alla tre.
– Tack Michael. Förresten, vi har fått en förfrågan om du vill vara med på allsång på Skansen.
– Vad är det?
De ser på mig som om jag vore från en annan planet, de förklarar och jag ser på dem.
– Ni är medvetna om att jag inte bott i Sverige på sjutton år?
– Förvisso.
– Vad tycker ni, ska jag vara med?
– Ja, det tycker vi. Lilla Wilma, tycker det också.
– Så det gör hon, om det är hennes önskemål hur ska jag kunna tacka nej då.
– Vi har fått en förfrågan från dem med om du vill vara med i ett annat program i den kanalen.
– Jaha vilket?
– De bjuder in några kändisar, programledaren ställer frågor och du svarar.
Jag ser på henne.
– Ett flertal kändisar har varit med i det programmet, det är lagom intima frågor. Inget som går över gränsen. Men det balanserar på den.
Jag ser på henne.
– Jag får tänka på det.
– Okej.
– Men säg ja till allsången, bara det inte krockar med konserten.
– Nej då.
– Så bra, kommer ni?
– Vi får se.
– Ja, jag förstår.
Dörren öppnas och en läkare och barnmorska kommer in, de ser på mig och jag ser att de känner igen mig. De ser på Sofia och Josefine.
– Jag är bara moraliskt stöd.
De ser på mig och de ler. Jag ser på dem och aktar mig, de undersöker Sofia och de meddelar att allt ser bra ut och att de kan åka hem. De packar ihop och när de är klara så lämnar vi sjukhuset.
De tar en taxi hem till sig och jag börjar gå hemåt. Går genom centrum och hem till min fastighet, går in och går ner i källaren. Går in i studion, sätter mig och börjar skriva och spela.
***
Ser på publiken, står på scenen med alla de andra artisterna. Galan är slut, vi har spelat hela dagen och konserten är slut. Vi går av scenen och vi tackar varandra för en fantastisk spelning och dag, kronprinsessan går ut runt och tackar alla personligen. Håller mig för mig själv, packar ihop mina saker och när jag är klar så lämnar jag arenan.
***
Sjunger på allsången, spelar den låt som jag skrivit till Wilma, Sofia och Josefin. Spelar Princess med, när jag är klar där så sätter jag mig på tåget och åker hem.
***
Står i vardagsrummet och ser på regnet utanför fönstret, känner hur det burrar i min ficka.
– Michael
– Det är jag.
– Hej jag hur är det?
– Haha, det är bara bra. Hur är det själv?
– Det är bra, hade dock glömt hur blött det kan vara här hemma på somrarna.
– Vill du träffas?
– Gärna, var?
– Hos dig?
– Gärna.
– Så bra, jag kommer.
– Jag längtar redan.
Vi lägger på. Ser på regnet och ler.
– Andrew.
– Sir.
– Vi kommer få besök.
– Ja sir.
***
Kysser hennes nacke och hon spinner som en katt när hon känner mina läppar smeka henne. Min händer smeker hennes mage och jag trycker mitt stånd mot hennes ända. Hon trycker sig bakåt mot mig och särar på benen. Känner värmen från hennes kön möta mitt.
Känner vätan från det smeka huden på min penis. Mina händer smeker hennes bröst, de ligger perfekt i mina händer. Känner henne ta mina penis handen och smeka sig själv med den. Känner henne sätta den mot sin slida. Jag trycker till försiktigt och känner hennes varma inre smeka min penis. Når botten och jag stannar, känner hur vår andning synkas.
Börjar röra mig försiktigt, vi stönar båda två. Tar henne bakifrån hon sätter sina hände mot väggen och svankar. Mina händer håller i hennes höfter och tar henne med långa tag. Ser min penis göra sin resa i henne.
Känner darrningarna i hennes ben, ökar takten och hon kommer med ett litet skrik. Tar henne genom orgasmen och hon vänder sitt huvud, ser leendet på hennes läppar.
Ser på hennes ögon, de blå ögonen som jag kan drunkna i med ett leende på mina läppar. Ökar takten igen, känner ilningarna sprida sig i min kropp. Hon ser på mig, hon ser signalerna. De signaler som avslöjar mig.
– Nu
Drar mig ur henne, hon sätter sig framför mig och hon tar mig i munnen. Jag känner hur säden lämnar mig, skakar i hela kroppen när den lämnar mig. Jag känner hennes tunga slicka mig, känner henne svälja det som jag delar med mig av. Hennes hand smeker mig, och jag öppnar ögonen och ser på henne. Orgasmen klingar av, hon reser sig och vi ser på varandra. Vi ler båda två.
Vi ligger i sängen, jag på rygg och hon på mitt bröst. Hon ser på mig och jag på henne. Ser på henne att det är något.
– Vad är det?
– Familjen.
– Vad är det med dem?
– De vill att jag slår mig till ro.
– Och det vill inte du?
– Inte än.
– Men sen?
– Ja, sen.
– Du bestämmer väl själv?
– Till viss del, jag är den jag är.
Jag ser på henne och smeker hennes kind. Hon lägger sitt huvud på mitt bröst.
– Förvisso men sist jag kollade så lever vi i en ganska så fri demokrati. Som är ganska så jämlik.
– Mm förvisso.
Vi säger inte mer, hon reser sig lite och hon ser på mig. Vi kysser varandra och hon lägger sig bredvid mig. Lägger mig bakom henne och hon trycker sig nära mig. Jag smeker hennes mage och bröst och sjunger lågt för henne.
***
– Sir.
– Ja Andrew.
– Du har besök sir, Sofia med familj.
– Jag kommer.
Han stänger dörren, jag ser på Marianne. Hon sover fortfarande, jag väcker henne.
– Vi har besök.
– Va?
– Vi har besök, en tjej som konkurrerar om din plats i mitt hjärta.
– Va? Vad menar du?
– Min bästa vän, hennes sambo och deras dotter är därnere. Klä på dig så går vi ner.
– Men…
– De vet redan Marianne, eller Sofia gör. De kommer inte prata, jag lovar. Kom nu.
Hon ser på mig, ser på henne och vi klär på oss. Vi går ner från mitt sovrum och vi kommer ner i matsalen.
– God morgon sömntuta, eller tutor. Vi störde inte?
– Nej Sofia, det gjorde ni inte. Var är hon?
– I vagnen, hon sover. Våga inte väcka henne.
– Nej Sofia. Förresten, Sofia, Josefine. Marianne.
De hälsar på varandra, Josefin ser på mig och sen på Marianne.
– Princess?
– Kanske det.
– Där ser man.
– Har ni ätit?
– Nej varför tror du att vi kom hit, för att bli bortskämda givetvis.
– Givetvis.
Går ut i köket till Andrew och hjälper honom med frukosten. Vi dukar fram och när vi är färdiga så sätter jag mig och vi börjar äta. Vi pratar om alldagliga saker.
– En fråga.
– Javisst.
– Är pappan informerad?
De ser på mig, jag ser på dem.
– Ja han är informerad.
– Och?
– Han dansade väl inte runt i glädje precis. Men vi har nått en överenskommelse.
– Som innebär?
– Han erkänner henne, men han vill inte träffa henne. Inte än i alla fall. Men han tar sitt ekonomiska ansvar.
– Så bra. Jag undrar vad de tänkte på sjukhuset?
– Haha, ja.
– Vad menar ni?
– Jag var med på förlossningen, Sofia vägrade att föda om jag inte var där. Galna fruntimmer. Men jag är glad och stolt att jag fick vara med, det var en fantastisk upplevelse.
– Det var ju du som övertalade oss om hur fantastiska föräldrar vi skulle bli. Du fick ta ditt ansvar.
– Förvisso.
– Så han bråkade inte alltför mycket?
– Nej då, hade han gjort det så hade jag bråkat. Det vågade han inte.
Jag ser på henne och jag ler.
– Nej det kan jag tänka mig, kvinnan som sänkte isdrottningen.
– Det var inte min förtjänst och det vet vi båda.
– Det var det visst det Sofia.
– Inte bara.
– Kanske inte.
– Isdrottningen?
– Min förre ägare.
– Ägare?
Jag ser på henne, de andra två kvinnorna ser på mig och sen på prinssessan.
– Den kvinna som tog min själ och åt upp den och spottade ut den.
– Michael.
– Är det inte sant då? Hon tog en naiv sextonårig pojke och kastade honom till vargarna. Hon utnyttjade mig mentalt och fysiskt, när hon var klar med mig så såg hon till så att den kvinna jag älskade blev ännu mer beroende och valde drogerna före mig.
– Du valde henne.
– Nej jag valde mellan två helveten Sofia. Där hennes helvete var mildare än det helvete jag levde i.
– Förvisso.
Prinssessan öppnar munnen, Josefine skakar diskret på huvudet. Hon stänger munnen, hon vet bättre än att lägga sig i vår diskussion.
– Men det säger inte att hon inte var en fruktansvärd människa Sofia.
– Nej.
– Hon blev förbannad när jag vägrade använda droger, hon blev förbannad när jag inte låg med alla de där småtjejerna som hon försåg oss med. Hon blev ännu mer förbannad när jag ersatte vasen som jag råkade ta sönder. Hela hennes förbannade mediamaskin arbetade övertid för att hitta på den ena lögnen efter den andra om mig. Det som gjorde henne mest förbannad var att jag inte var rädd för henne.
– Du är inte rädd för någon.
Jag ser på henne.
– Jodå Sofia, det är jag. Men jag visar det inte, jag är inte mer än människa. Det finns människor som skrämt mig, handlingar som de gjort. Så jo jag är rädd, men inte för henne.
Tar en klunk av mitt kaffe, ser på henne och hon ser på mig.
– Tomas var jag livrädd för, jag trodde att han skulle slå ihjäl mig en dag.
– Tomas, jisses han hade jag nästan glömt. Ja det var en galen fan.
– Ja.
– Men du backade aldrig.
– Nej, för att då så hade han vunnit.
– Vad är en Tomas?
Jag ser på Josefine.
– En galen sociopat som mobbade alla i sin omgivning. I synnerhet mig, Sofia och Stefan. Men mest mig, han gjorde våra liv till ett helvete i skolan. Tills en dag när jag fick nog och slog tillbaka. Efter det så lämnade han oss ifred. Mobbningen slutade inte, men han slutade slå oss i alla fall.
– Vem är Stefan?
– Den tredje musketören. Vi tre, jag, Sofia och Stefan fann varandra ganska snabbt där i skolan. Vi insåg ganska snabbt att vi inte var som de andra. Så vi blev vänner, vi blev varandras livbojor i det stormande hav som skolan blev för oss. Med mobbing och pennalism, det togs till nivåer som får boken Ondskan att blekna i jämförelse. Där Tomas var den ohotade ledaren bland mobbarna. I tio år på den förbannade skolan så mobbades vi varenda dag. Det gick ta mig fasen inte en dag utan att det hände något.
– Varför?
– För att vi var annorlunda, vi var inte som de andra.
– På vilket sätt?
Jag ser på henne och sen på Sofia, hon nickar.
– Vi är intelligenta, väldigt intelligenta. De var rädda för oss, varken mer eller mindre. När de blev rädda för oss så skulle vi sättas på plats, du kan tro att de var uppfinningsrika. Tills vi slog tillbaka en dag, efter det så lät de oss vara. Vi existerade inte för dem. Ibland så var det värre än mobbningen, de såg oss inte. Vi var som tre andar som gick runt där på skolan, vi var luft för dem. Inte bara eleverna utan även lärarna. De var också rädda för oss.
– Lärarna?
– Haha, ja tänk dig att vara lärare och en åttaåring läxar upp dig i matematik. Så pass avancerad matematik som lärarna inte själv klarar av att hantera. Vi gjorde det.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Men varför stannade ni kvar? Vad sa era föräldrar?
– Haha, min far slog mig när jag berättade, min mor tyckte att det var karaktärs danande.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Mina föräldrar tyckte detsamma, min relation med dem är inte den bästa. De vet inte att jag fått barn. När allt kulminerade när Michael försvann och jag och Stefan flyttade och började på universitetet så klippte jag alla band med dem. De drog in allt ekonomiskt stöd för mig, likaså för Stefan. Michael försörjde oss, Stefan placerade hans pengar och de växte. Michael krävde att vi skulle få vår andel, han var rätt envis när det kom till det.
– Men universitet, ni var sexton.
– Mm, men som Michael sa. Vi är rätt intelligenta, vi skrev prov. Vi klarade dem, sen så åkte vi iväg och började studera. Vi gick på ett universitet i Schweiz, Michael kastade sig ut i den världen för vår skull. För att vi skulle få lämna helvetet bakom oss.
– Inte bara därför Sofia. Jag fick syssla med det jag älskar, min musik. Förvisso så skrev jag ett kontrakt med djävulen, men jag lurade henne. Eller vi lurade henne. Hon gick med på att min musik var min, hon trodde att hon skulle lyckas med att göra mig beroende av henne och hennes droger. Du förstår, Sofia förhandlade fram mitt första kontrakt. Stefan investerade mina första pengar. Sen är resten historia. Nu sitter vi här, jag gör det jag älskar på mina villkor. Sofia är en alldeles lysande advokat och Stefan är alldeles lysande på att få pengar att växa. Vi lever våra liv som vi vill på våra villkor, våra antagonister har inte lyckats hälften så bra som vi har.
– Du nedtonar alltid din uppoffring Michael. Jag vet vad den kostade dig, jag kommer aldrig kunna betala tillbaka.
– Det finns inget att betala tillbaka Sofia, aldrig någonsin. Du och Stefan räddade mig, utan er så vet i fan hur det hade gått. Så det minsta jag kunde göra var att betala tillbaka. Ni gav mig er vänskap, ni blev mina vänner. Mina syskon, eller något mer. Ni räddade mig lika mycket som jag räddade er.
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka. Wilma skriker till, reser mig och går ut i hallen. Går fram till vagnen och ser på henne. Tar upp henne och jag vyssar henne och ger henne en lätt puss på pannan.
– Gör du honom illa prinssessa så finns det ingenstans som du kan gömma dig för mig.
Sofia ser på Marianne, hon ser stålet i hennes blick.
– Sa samma sak till Trish. Gör honom illa och det finns ingenstans som du kan gömma dig på. Sen skiter jag i vem du är släkt med.
Marianne nickar.
– Bra, en sak ska du veta.
– Vadå?
– Han är väldigt kär i dig, annars så hade vi inte fått träffa dig. Så var ärlig med honom om vad du känner.
– Sofia.
– Ja?
– Skräm henne inte.
– Jag skräms inte, bara berättar vad som händer om hon ljuger för dig.
– Jag är gammal nog att reda ut det själv.
– Kanske det.
Jag sätter mig, jag ser på det lilla knytet jag har i famnen. Hon gäspar åt mig, jag ler och börjar sjunga för henne. Jag sjunger lågt och mjukt, de andra tystnar och hör på min sång.
***
Jag slickar hennes slida, min tunga leker med hennes läppar. Den rör sig över hennes mellangård, känner ryckningarna när min tunga leker där. Slickar över hennes inre. Smakerna berusar mig, finner hennes klitoris. Tar den i min mun och låter tungan smeka den.
Jag smakar på henne och njuter. För in två fingrar i henne och smeker hennes inre, finner den skrovliga ytan och masserar den försiktigt. Hennes ända lämnar sängen och jag följer med i hennes rörelse.
Känner vätan mot min haka och hals när hennes orgasm träffar henne. Hon kommer med ett okontrollerat skrikande, hennes skrik ekar mellan väggarna och taket. Slickar henne genom orgasmen, hon klappar mig lätt huvudet.
Jag lämnar hennes klitoris, min tunga ersätter fingrarna och slickar henne genom orgasmen. Den ebbar ut, den var intensiv. Hon gråter, jag tröstar henne, känslorna blev för starka. Jag kramar henne, hon landar i min famn.
Vi kysser varandra och våra tungor leker med varandra. Hon ser på mig och jag på henne. Lägger mig tillrätta, glider in i henne och tar henne. Mjukt, försiktigt. Sensuellt, våra kroppar möts och vi ser varandra i ögonen.
Jag reser mig på armarna och tar henne med långa tag, min penis gör sin resa i hennes innersta. Vi driver varandra mot det mål som ingen av oss vill till men som vi måste. Känner ilningarna växa, till slut så kan jag inte kontrollera dem. Inte hon i heller.
Vi kommer båda två, våra skrik, vrål och lust ekar mellan väggarna och taket. Jag kommer kraftigt, kraftigare än någonsin tidigare. Känner min säd lämna mig, jag känner den fylla henne. Jag känner hennes orgasm krama mig, Krama min penis, jag känner hur den mjölkar mig på allt jag har.
Vi landar, vi ser på varandra och vi kysser varandra. Ser hennes ord i hennes ögon, hon ser mina ord i mina ögon. Vi säger inget, det behövs inte.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 6
***
– Sir
– Ja.
– Du har fått en inbjudan.
Jag ser på inbjudan, ser på vapnet. Läser texten och tar fram telefonen. Jag textar en bekräftelse, lägger ner inbjudan och går ner i källaren. Tar min gitarr och sätter mig och spelar, sommaren har passerat.
Hösten börjar göra sitt intrång, knäpper på strängarna. Vi har inte hört av oss till varandra. Hon stannade en vecka, vi älskade och pratade. Läste poesi för henne, hon låg i min famn och lyssnade. Vi promenerade på kvällarna när det var som minst risk för upptäckt, berättade för henne om min skolgång.
Den oredigerade versionen om min uppväxt, om mobbningen, om min fars övergrepp. Min mors apati och ovilja att vilja se. Mitt bråk och uppbrott med min mormor, min släkts ovilja att leva ett normalt liv. Hon berättade om sitt liv.
Hon stannade en vecka, sen så skulle hon vidare. Hon är inte redo än, hon vill inte binda sig än. Vi sa orden högt till varandra och vi kysste varandra farväl, utan löften om mer eller något annat. Ingen löften om trohet, inga löften om något som helst.
***
Jag sjunger och spelar på min gitarr, sluter mina ögon och ser hennes blå lysa som ett klart sken. Ser henne sitta i min soffa, med sina bara ben uppdragna under sig. Sitter mittemot henne, vi tar en klunk av vinet. Hon reser sig och sätter sig grensle i mitt knä.
Jag smeker under den stickade tröjan, det är det enda hon har på sig. Den bylsiga stickade tröjan, åskan dundrar utanför fönstren. Hon sänker sig över mitt kön. Vi älskar och jag kysser henne, hon kysser mig.
Vi älskar till tonerna av regnet och åskan. Vi kommer och jag kysser henne och hon kysser mig. Vi ser på varandra, våra ögon berättar för den andre.
Jag slutar spela, tonerna dör ut och sätter gitarren på sin plats. Går till mitt träningsrum, ställer mig på löpbandet och börjar jogga. Två timmar senare så står jag i duschen.
Ett annat minne spelar upp sig innanför mina slutna ögon, har min penis i handen och smeker mig själv till utlösning. Med minnet av det vi gjorde innanför mina stängda ögon. Vi älskade på stranden med månen som vårt enda sällskap.
Jag torkar mig, klär på mig och går ut i staden. Går till restaurangen, går in och Stefan sitter och väntar på mig. Han har en öl framför sig och jag sätter mig.
– Tjena.
– Hej.
– Har du beställt?
– Nej jag väntade på dig.
Jag ser på honom, han ser på mig.
– Hur är det?
– Det är bra Michael hur är det själv?
– Jodå det är bra, jag har fått en inbjudan.
– Till?
Jag visar ringen och han ser på mig.
– Jag förstår.
– Vad har du fått fram?
Han ser på mig, han ger mig ett USB minne. Tar emot det och stoppar ner det i min ficka.
– Tack.
– Det var det lilla, de är rätt harmlösa. Men de är bra på att få deras bekymmer att försvinna, din morfar var en riktig hejare på det. Han hjälpte honom en hel del under hans mer livliga period i livet. Prinsen följde i pappas fotspår, du vet att hans fru varit med i tv?
– Nej det visste jag inte, tonen som du använder säger mig att det inte var ett seriöst kulturprogram.
– Haha, nej inte direkt.
– Där ser man.
En servitör kommer fram och vi beställer, han går iväg och jag ser på Stefan.
– Har du kärat ner dig?
Han ser på mig.
– Du ser ut som när du träffade Helen. Kanske till och med lite värre.
– Så pass.
– Ja Stefan så pass, kom igen vi har inga hemligheter.
– Nej vi har inte det, ja det är illa denna gång min vän.
– Illa?
– Du vet vad jag menar, ja jag är kär. Så nu har jag sagt det.
– Men?
– Du vet vad som händer med mig när jag blir det.
– Förvisso, men hon kommer kanske inte överge dig om du ger henne en chans. Alla gör inte det min vän, jag och Sofia är kvar.
– Det är annorlunda.
– På vilket sätt min vän, ingen av våra föräldrar skulle vinna något pris som årets föräldrar. Verkligen inte, våra föräldrar och släktingar kastade ut oss med.
Han ser på mig, jag ser på honom. Hade någon annan sagt så till honom så hade han bett dem fara åt helvete.
– Det är kanske dags att lämna den vägen min vän.
Han tar en klunk av ölen.
– Du menar att jag ska växa upp?
– Haha, nej min vän. Det fick vi göra tidigt, men det är kanske dags att sluta låta deras handlingar definiera ditt liv. De kommer inte älska dig mer för att du föder deras bild av dig. Tvärtom kanske, den kanske bara göder deras bild av dig.
Vi får vår mat och vi börjar äta, vi äter under tystnad och när jag är halvvägs så ser jag på honom.
– Är hon vacker min vän?
– Ja som en dröm, hon är smart, rapp i munnen och tar ingen skit.
– Perfekt.
– Haha, ja. Själv då?
– Det är som vanligt med mig, komplicerat.
– Där ser man, du kanske också ska ta ditt eget råd.
– Ja, jag vet. Men skillnaden på dig och mig Stefan är att jag vågar tillåta mig att älska någon. Jag blir inte rädd för att hon ska svika mig, jag skapar inte de lägena för det som du gör. Jag låter inte de idioterna definiera mitt liv.
– Förvisso.
– Våga hoppa, jag håller dig i handen jag lovar.
– Som vanligt.
– Haha, ja som vanligt. Jag höll Sofia i handen när hon hoppade, det har gått rätt bra.
– Ja just det, vi ska vara gudföräldrar du och jag. Hur funkar det?
– Vi är med i kyrkan vid dopet, vi blir hennes ställföreträdande föräldrar. Skulle något hända med dem så är det du och jag som ska ta hand om henne.
– Så pass.
– Ja så pass.
– Hennes far?
– Är vad han är. Men han har i alla fall erkänt henne, ja inte till allmänheten men juridiskt. Hans mor har träffat Wilma, det gick bra.
– Där ser man.
Vi äter färdigt, vi betalar och vi går ut från restaurangen.
– Var ska du?
– Till en pub och lyssna på musik.
– Får jag hänga med?
– Givetvis.
Vi går iväg och kommer fram till puben, vi går in och beställer i baren. Vi får våra öl och går och sätter oss, tar en klunk av ölen och Stefan ser på mig.
– Hur är hon?
– Vacker, intelligent, har bra humor. Hon har en mjuksida som jag uppskattar, hon är bra på att höra det jag inte säger så att säga.
– Du har alltid varit en grubblare.
– Kanske det. Men det är inte så konstigt med tanke på det som vi gått igenom.
– Du grubblade som sexåring min vän.
– Haha, kanske det. Men som sagt det är inte konstigt.
– Hur långt kommer ni ta det?
– Har inte en aning, hennes familj vill att hon slår sig till ro. Hon är inte redo för det.
– Är du?
– Vet inte, kanske.
Han ser på mig.
– Vad får dig att tveka?
– Jag vet inte, men för första gången på trettiotre år så kan jag göra vad jag vill.
– Så du har inte landat?
– Inte helt, inte än.
– Älskar du henne?
– Ja min vän det gör jag, men älskar jag henne nog för att binda mig igen? Det vet jag inte. Det vet inte hon i heller.
Han ser på mig, jag ser på honom. Bandet börjar spela och jag lyssnar, Stefan ser på min blick och han vet att han inte ska störa mig just nu. Jag ser på bandet och lyssnar på dem.
Vi lämnar puben och vi ser på varandra.
– Våga hoppa Stefan, jag håller dig i handen. Öppna ditt hjärta min vän, det är vackert. Låt någon annan än mig och Sofia få se det.
Han kramar mig och jag kramar honom.
– Tack Michael.
– Ingen fara Stefan, jag finns här för dig. Kommer alltid finnas här för dig.
– Detsamma.
Vi säger hej och vi går åt varsitt håll, jag kommer hem. Går upp till mitt sovrum och klär av mig. Tar fram min telefon, skickar ett meddelande och lägger mig i sängen.
***
Jag ser på de andra fyra männen, är yngst av de som sitter här. De ser på mig och jag ser på dem. Ser ett visst mått av skepsis i deras ögon, för dem så är jag rockstjärnan, inte en greve från en av de finare ätterna.
Snurrar kanten på flaskan med mineralvatten på bordet, tar en klunk och lyssnar på mannen som talar. Han gör en sammanfattning av familjens förehavanden under året.
– Prinssessan försvann från vår radar under en vecka i somras. Vi vet inte var hon tog vägen.
Jag ser på dem. Tar en klunk till av vattnet.
– Jag vet var hon var.
De ser på mig, jag ser på dem.
– Hur vet du det?
– För att hon var hos mig.
Jag ser deras ögon vidgas.
– Vet hennes far?
– Har inte en aning om hon berättat något, jag har inte gjort det.
– Vad gjorde ni?
– Pratade, läste poesi och umgicks. Vi träffades när jag fick min position här, vi hade en gemensam vän som gick bort. Vi pratade om henne och vi inledde en försiktig vänskap. Hon behövde vila upp sig efter sina äventyr i Frankrike, som ni missat. Hon ringde mig och frågade om jag lånade ut en sängplats åt henne. Jag sa ja. Hon stannade en vecka och landade, sen så reste hon hem.
– Vilka äventyr i Frankrike?
– Hon reste till Rivieran, hon festade rätt hårt. Som sagt hon behövde landa. Jag tog hand om eventuella problem därnere. Vissa bilder försvann och sen så var det inte mer med det.
– Hur då försvann?
– De försvann. De kostade en slant men de försvann.
De ser på mig, ser överraskning i deras ögon.
– Man ska inte tro på allt man läser mina herrar. Han har godkänt mig, räcker inte det för er?
De ser på mig, nu ser jag en viss genans i deras ögon.
– Hur illa var bilderna?
– Tillräckligt, hade fel tidningar fått tag på dem så hade han fått ge sin dotter en uppläxning offentligt.
De ser på mig, jag ser på dem.
– Men jag betalade mer än tidningarna, berättade för henne och hon skämdes.
– Bilderna?
– Finns inte mer, inte några kopior i heller.
– Bra.
– Tro mig jag vet allt om hur man ska hantera de där hyenorna.
De ser på mig, jag anar en del leenden.
– Så du har råkat utför dem?
– Nej inte personligen, till deras förtret. Men vänner i min omgivning har, så jag lärde mig av dem. En sak ska ni veta mina herrar, jag har väldigt lätt för att lära mig.
– Vad kostade det dig?
– Femhundra tusen.
De ser på mig, jag ser på dem. En av männen gör en notering.
– Ditt kontonummer?
Jag ser på mannen som frågat. Säger siffrorna och han antecknar.
– De kommer in på ditt konto.
– Tack.
– Varför informerade du oss inte?
– Om?
– Bilderna och att hon var hos dig.
– För att ingen har berättat för mig hur detta går till, jag fick ett tips. Agerade på det, sen att hon var hos mig var en personligtjänst.
– Vet någon i familjen?
– Om?
– Bilderna och er vänskap?
– Bilderna nej, vad det gäller vänskapen så vet hennes syster.
De ser på mig och nickar.
– Tror ni att min mormor gett mig denna om jag inte var värdig att bära den? Vissa av er kanske till och med kände min morfar, men ni vet vad han gjorde. Tror ni att min mormor skulle ge det ansvaret till vem som helst? Om hon inte ansett att jag skulle få den så hade hon inte rekommenderat mig till honom.
De ser på mig, sen på varandra. Anar en viss genans hos dem.
– Jag vet vad som förväntas av mig, när jag är här. Vad jag gör på min egen tid, är mitt val. Det ena kommer inte påverka det andra.
De ser på mig, ser på deras nickande huvuden. Mötet avslutas och vi går in i ett annat rum. Vi blir serverade mat och informella samtal förs. Kvällen avslutas och jag reser mig och går iväg. Går till det hotell jag bor på, jag går in och åker upp till mitt rum.
Byter om och åker ner igen, går ut på stan och går till en pub. Går in och beställer en öl, sätter mig i baren och lyssnar på trubaduren som spelar och sjunger. Jag dricker upp min öl och lämnar puben.
***
– Michael
– Ja?
– Kan vi träffas.
– Javisst, var?
Hon säger en plats och jag bekräftar. Jag meddelar Andrew och ja beställer en biljett. Åker till flygplatsen och sätter mig på planet. Det lättar.
***
– Hej.
– Hej.
Jag ser på henne, hon ser på mig. Ingen av oss säger något.
– Sätt dig.
– Javisst.
Jag sätter mig på altanen, hon sätter sig på andra sidan bordet. Vi ser på varandra och jag anar vad som kommer. Hela hennes väsen lyser av det som hon ska säga. Vi ser på varandra.
– Är du lycklig?
Hon ser på mig.
– Ja Michael
– Det är det viktiga Marianne.
– Det var meningen att det skulle bli du och jag.
– Men du träffade honom.
– Ja och han svepte undan mina fötter.
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Så länge du är lycklig Marianne.
– Det är jag.
– Så bra.
– Jag kommer aldrig glömma dig, våra stunder.
– Det kanske är bäst om du gör det.
– Kommer du?
– Nej, inte än i alla fall. Men det är inte jag som ska gifta mig med någon annan.
Ser att mina ord sårar henne.
– Förlåt det var småttigt. Men jag menar vad jag säger angående minnena, det kanske är bäst att du glömmer.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
***
Jag sjunger och mina tårar rinner, gömmer mig i musiken. Gömmer mina känslor där. Spelar in ett nytt album, låtarna rinner av mig och smärtan hörs i låtarna. Jag tystnar och tar av mig hörlurarna och lägger dem på bordet. Skickar låtarna till Stefan och Sofia.
Jag går ut från studion och går till träningsrummet. Börjar träna, den senaste månaden har jag inte gjort annat än tränat och spelat in musik. Har isolerat mig, mina besök utanför mitt hem har varit lätträknade.
Jag funderade ett tag på att rymma, rymma till Rio. Men jag stannade, stannade och spelade in min musik.
Jag tränar färdigt, går till mitt sovrum. Går in i duschen och låter vattnet skölja över mig. Mina tankar går till albumet, mina tankar på att jag inte duger brottas med mina tankar på Marianne.
På att blivit ratad och sviken igen, ytterligare en kvinna som valde bort mig för något annat. Denna gång så var det rädslan av att behöva ge upp ett liv som hon trivdes med, som trivs alldeles för väl med.
Hon var inte beredd på att ge upp det liv som hon har, inte över längre perioder av sitt liv. Torkar mig och klär på mig, går ner i köket och Andrew ser på mig.
– Sir.
– Andrew, finns det mat?
– Ja sir. Sätt dig så ska jag plocka fram.
– Tack Andrew.
Jag sätter mig och han dukar fram, lyssnar igenom låtarna i mitt huvud. Det är de naknaste texter jag någonsin skrivit. De som vet, de i min närmsta omgivning kommer höra nakenheten, smärtan av att inte bli älskad, att bli sviken. Att återigen bli sviken. Börjar äta och känner tårarna rinna, ser dem landa i maten.
Jag satt med på mötet som godkände hennes blivande, meddelade kungen och han såg på mig och nickade. Rapporterade stelt och utan känsla, tackade nej till inbjudan. Jag producerade musik den dagen, spelade in Betrail den dagen. Dagen efter så spelade jag in Suffer, dagen efter det Love. Jag äter vidare.
***
Jag sitter med ölen framför mig, ser på den bruna vätskan och tar en klunk. Jag sväljer och lyssnar på kvinnan som sjunger, hon misshandlar en av mina låtar. Ser på scenen, ser på kvinnan och hon ser på mig. Hon kommer av sig när min blick når hennes. Gästerna följer hennes blick och de ser på mig. Tar en klunk av ölen, reser mig och går. Jag går ut i natten, går på gatorna och fötterna leder mig hem.
***
– Kom hem till oss, vi måste prata Michael.
– Javisst. Vad tyckte ni?
– Kom hem till oss.
Vi lägger på, klär på mig ytterkläderna och går nerför trappan. Ser på vädret, jag låter cykeln stå. Går ut och ser en taxi, vinkar på den och den stannar. Sätter mig i den och säger deras adress, kommer fram till deras villa och betalar. Går fram till dörren, ringer på och dörren öppnas.
– Hej.
– Hej kom in.
Går in och hänger av mig, tar av mig skorna och följer efter Sofia till deras matplats. Sätter mig och ser på dem.
– Jaha, kom med domen.
De ser på mig.
– Hur mår du?
– Bättre än för ett tag sedan, musiken är min terapi.
– Du älskade henne?
– Ja mer än jag trodde, hennes uppbrott gjorde förbannat ont.
– Det märks. Är du beredd på de reaktioner som kommer att komma om du släpper albumet.
– Så det är tillräckligt bra för det?
– Ja Michael, jag sa det om ditt förra album. Att det var det bästa du gjort, detta är bättre Michael. Mycket bättre, det är naket.
– Jag vet, det var meningen. Det var dags att kasta maskerna och visa att jag inte är mer än en människa jag i heller.
De ser på mig.
– Vågar du visa det?
– Om ni tycker att det är tillräckligt bra så ja.
– Som sagt Michael det är magiskt.
– Tack.
De ser på mig, jag ser på dem.
– Hur ska du göra till jul?
– Vet inte, har inte planerat så långt.
– Vill du fira med oss?
– Gärna.
– Hur ont har du?
– Som sagt det är bättre nu än innan, det går framåt varje dag. Vi lovade aldrig varandra något, vi älskade varandra. Men hon ville inte ha det jag vill ha.
– Och var är det?
– En vardag. Detta som ni har.
– Vad ville hon ha?
– Det liv som alla tror att jag levt, festerna, alkoholen, skandalerna osv. jag vill inte hänga på discon, barer osv. jag vill ha vardagen. Hon klarade av det i små doser, som den vecka vi delade i somras. Det var vad hon klarade, en vecka. Jag vill ha något annat, det var samma med Trish. När hon behövde landa så kom hon till mig och min bubbla av normalitet, efter ett tag så kliade det i hennes kropp. Det var samma med henne, det kliade i hennes kropp efter ett tag. Med sin man så kommer hon att få det hon vill, frågan är hur länge han står ut.
– Med vad?
– Hennes oroliga själ. Jag mitt nöt trodde att jag skulle kunna stilla den. Jag hade fel, igen.
– Everyday life?
– Ja, precis. Den berättar om den.
– Det finns säkert någon därute som skulle vilja dela det med dig.
Jag ser på Josefine och ler.
– Tack.
– Så du kommer ge ut den?
– Ja, det kommer jag. Eller jag väntar på Stefans recension. Men ja jag kommer ge ut den.
– Själv?
– Ja, den är personlig. Kommer att ge ut den själv, du sköter det lagliga?
– Jadå.
– Tack.
Hon ser på mig och ler, hör Wilma gny till. Reser mig och lyfter upp henne, hon ser på mig och jag ser på henne. Luktar på hennes hår, hon luktar fortfarande bebis. Sluter mina ögon och ler lite.
***
– Så vad är din dom? min vän
– Den träffar sig som en slägga i pannan och kör över dig som en ångvält.
– Tack.
– Hur mår du?
– Bättre min vän, jag mår bättre. Hur är det själv?
– Haha, jo det är bra. Jag är väldigt nära att bli sambo.
– Så pass.
– Haha, ja så pass. Har inte sett åt en annan kvinna Michael.
– Där ser man. Grattis.
– Tack min vän.
– Får jag träffa henne en dag?
– Gärna.
– Trevligt.
– Om inget annat så på julafton, vi kommer över till Sofia och Josefin en stund på julafton. Ska träffa hennes släkt.
– Där ser man, som sagt grattis min vän.
– Tack. Kommer du att ge ut den?
– Ja min vän, så fort jag lagt på här så kommer jag att skicka den vidare till tryckning och sen så kommer den att läggas upp på diverse musik tjänster.
– Bra, världen behöver träffas av en slägga.
– Haha, ja kanske det.
– Vi hörs
– Det gör vi.
Jag lägger på, går till min dator och skickar iväg albumet. Ser filerna skickas iväg. Nu finns det ingen återvändo.
***
– God jul
– Detsamma. Kom in.
– Tack.
Jag går in och tar av mig rocken och skorna, går in i huset och går till deras vardagsrum. Ser på Stefan och kvinnan som har fått honom att lugna ner sig. Han reser sig och vi kramar om varandra.
– God jul
– Detsamma.
– Michael, Frida, Frida, Michael.
Hon reser sig.
– Angenämt.
– Tack och detsamma.
Jag sätter mig, Josefin kommer in med Wilma. Hon räcker henne till mig och jag tar emot henne och ler mot den lilla flickan. Hon saglar och jollrar åt mig. Sofia kommer med glögg, de serverar oss och vi skålar och tar en klunk av glöggen. Jag sätter muggen på bordet och sitter med Wilma i knät.
– Så hur känns det?
– Vadå?
Jag ser på Stefan.
– Att toppa mest spelade låt, mest sålda album osv.
– Det känns bra, givetvis. Det är alltid kul när det man gör uppskattas.
– Hade du väntat dig det?
– Du känner mig bättre än så Stefan.
– Förvisso.
– Vad pratar ni om?
Sofia kommer in i vardagsrummet.
– Albumet.
– Aha, ja det går ju bra.
– Visst gör det. Stefan undrade om mitt ego klarade mer.
Sofia ser på mig och sen på Stefan.
– Tomte.
– Han kommer idag ja.
– Du vet vad jag menar.
– Ja det gör jag, men som vanligt så får jag ikläda mig rollen som djävulens advokat. Han har själv bett mig om det.
– Förvisso, men du kunde inte väntat tills efter jul?
– Nej, det är lika bra att ta tjuren vid hornen. Men egot verkar intakt.
– Ja det är det, men jag håller med Sofia. Timingen kunde varit lite bättre, du vet varför jag skrev låtarna. Då kunde du väntat lite.
Han ser på mig, jag ser på honom.
– Förlåt.
– Tack.
Frida ser på oss.
– Vad pratar ni om?
– När jag gav mig in i den branschen som jag är med i, så bad jag de där två att vara brutalt ärliga mot mig. Att aldrig ljuga om vad de tycker om det jag gör. De är mina bästa vänner i livet, vi ljuger aldrig för varandra. Säger de att det jag gör är skit, så är det skit. Säger de att det är bra så är det bra. Det mesta jag gjort har sålt, så jag bad dem hålla mitt ego i styr. Hålla mina fötter på marken, det var det Stefan gjorde nu. Han såg till så att jag inte svävar iväg. Inte för att det behövdes, men det har gjort det. När jag släppte mina första album så svävade jag iväg rätt rejält. De tog ner mig på jorden igen. För det så är jag dem tacksamma. Men idag så är det julafton, så han kunde väntat med sina kommentarer till efter jul. Du förstår detta är den första normala julen för mig på väldigt många år. Förra året så firade jag ensam i mitt hus i Rio, de andra sexton åren så firade jag på ett hotell någonstans. I år så får jag fira med min familj, med er.
Hon ser på mig, hon ser på Stefan.
– Som sagt tomte.
– Jaja.
Vi dricker upp glöggen, äter lunch och pratar. Vi sätter oss vi tv:n och ser på Kalle. Sen äter vi mer mat, vi delar ut julklappar och när vi är klara så tackar Stefan och Frida för sig. De går iväg och jag sitter i Sofias och Josefines soffa, Wilma sover och jag ser på dem. De sitter tätt och de lutar sina huvuden mot varandra.
– Orkar du prata jobb idag?
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Du hade inte tagit upp det om det inte var viktigt.
– Haha, du känner mig så väl.
– Ja Sofia, vad gäller det?
– Tre saker.
– Kör.
– För det första så har det kommit förfrågningar om konserter.
– Jaha, ska vi köra samma upplägg som sist?
– Javisst, samma städer?
– Inte nödvändigtvis.
– Var ska vi hoppa?
– Här hemma.
– Då vet jag det, så tio städer. Mindre arenor?
– Ja tack. Det andra?
– De är fortfarande på mig om den där intervjun.
– Den hade jag glömt.
– De har tjatat rätt rejält på mig, men jag visste var du befann dig och vad du gjorde så jag ville inte störa.
– Tack. Vad tycker ni?
De ser på mig.
– Jag tycker att du ska göra den.
– Varför Sofia?
– För att det är dags att de får lära känna dig lite.
– Vem?
– Folk i allmänhet.
– Jaha, vad tycker du Josefine?
– Att du kanske ska bevara magin och mystiken runt dig.
– För att?
– Om inget annat inte döda människors illusion om dig.
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Du är rädd för att jag ska tappa lyssnare?
– Bland annat
Jag ser på henne.
– Säg till dem att jag funderar på det.
– Javisst.
– Det tredje då?
– Det gäller ett erbjudande om att få använda vissa av dina låtar i en film.
– Det är väl inte första gången det händer.
– Nej men det är första gången som de vill att du läser manus och sen skriver musik till filmen.
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Den var ny.
– Ja, haken är den att det är en massa hysch, hysch runt filmen så de vill att du kommer till deras inspelningsplats och läser det på plats så att säga.
– Mystiken tätnar, var är det?
– Just nu så är de i Australien.
– Så de vill att jag kommer till Australien och läser ett manus, skriver musik till filmen och sen åker hem?
– Ja.
– Där ser man vad är de beredda att betala för det?
Hon ser på mig. Jag ser på henne.
– Hade de inte varit beredda att betala en ansenlig summa pengar för besväret så hade du aldrig tagit upp det. Du och Stefan är betydligt mer intresserade av pengar än vad jag är.
– Tio miljoner dollar, plus att dina texter är dina.
Jag ser på henne.
– Skojar du?
– Nej.
– Jisses, gick de med på det?
– Haha, ja. Du har ett visst rykte min gode vän.
– Jaså?
– Ja de flesta är rätt rädda för dig sen du monterade ner isdrottningen.
Jag ser på henne, hon ser på mig.
– Då kanske de skulle vara rädda för dig.
– Haha ja kanske det.
– Så tiomiljoner dollar och texterna är mina?
– Ja.
– Men jag måste resa till Australien?
– Ja.
– Om jag inte kan skriva där? Du vet hur jag fungerar.
– Då har vi ett problem.
– Veckans underdrift.
– Haha, ja kanske det.
Vi ser på varandra, hon vet vad jag tycker om utmaningar.
***
Jag sitter i en stol och läser igenom sidorna, nynnar lätt på en slinga. Lägger ner manuset och tar min gitarr och börjar spela, orden flyter genom mig och jag spelar musiken.
Jag börjar sjunga, spelar och sjunger mig igenom låten. När jag är klar så stoppar jag inspelningen och tar av mig hörlurarna, tar upp manuset och fortsätter läsa.
***
Jag hade gått hem och satt mig i en fåtölj, hade suttit i den och tänkt i två dagar med avbrott för träning, mat och sömn. Sen hade jag tagit fram min telefon och ringt Sofia och sagt att jag tog uppdraget.
Två dagar senare så satt jag på ett plan till Melbourne, de hade mött mig på flygplatsen och blev körd till inspelningsplatsen. Fick träffa regissören och producenterna, de förklarade vad de ville ha. Hade sett på dem, jag hade fått manuset och en trailer.
Jag satte mig i den och började läsa, när jag var klar så gick jag ut från trailern och gick runt bland skådespelarna. Skapade mig en bild av dem, gick tillbaka till trailern och satte på mig hörlurarna och började nynna på en slinga. Jag började spela på gitarren.
***
Det knackar på mig dörr, lägger ner manuset och öppnar dörren.
– Hej.
– Hej.
– En del av oss ska åka intill staden och gå på en bar och dricka en öl eller två. Vill du följa med.
Jag ser på henne, hon ser på mig. Hon är en av huvudrollsinnehavarna, en av låtarna är skriven för henne, eller kanske rättare sagt om henne. Ser på hennes bruna ögon, svarta hår. Den fina näsan, den lagom stora läpparna. Hennes hals och jag ser ner i hennes byst i den uppknäppta skjortan.
– När?
– Om en timme kanske.
– Tack för inbjudan, jag följer gärna med.
– Så trevligt.
Jag ser på hennes leende, på de perfekt vita tänderna.
– Var ska vi träffas?
– Jag kan komma förbi innan vi åker.
– Tack.
– Ingen fara.
Hon går iväg och jag ser efter henne, min blick söker sig till hennes rumpa. Jag gillar vad jag ser. Stänger dörren och går tillbaka till min dator, gitarr och manuset. Jag läser vidare, sätter på mig hörlurarna och börjar spela och sjunga.
Det knackar på dörren, lägger ner manuset och går till dörren.
– Vi ska åka nu.
– Jag kommer strax.
– Javisst.
Jag stänger dörren, byter om snabbt och gömmer datorn och går ut från trailern. Låser den och hon ser på mig.
– Gammal vana, litar inte på någon.
– Vad menar du?
– Att man har försökt stjäla min musik förr.
Vi går över området och kommer fram till en minibuss, ser de andra som står vid den. Det är både skådisar och andra från teamet som står här.
– Då var vi alla då åker vi.
Vi sätter oss i minibussen och åker iväg, vi kommer fram till en bar och minibussen stannar. Vi går ur den och går in i baren, vi ser ett ledigt bord och sätter oss.
– Jaha vad vill ni ha att dricka?
Alla utom jag beställer öl. De ser på mig.
– Dricker inte när jag arbetar.
– Där ser man.
– Dödar jag alla era fördomar om rockmusiker nu?
– Haha, ja verkligen.
Servitrisen kommer med vår dricka och vi skålar med varandra och samtalen runt bordet sätter igång. Jag lyssnar mest på vad de pratar om, tar en klunk av mineralvattnet och ser mig omkring i lokalen. Det är ganska stor lokal, vid ena väggen så är där en scen.
Jag ser en stol som står på den, bredvid stolen så är där en gitarr. Det sitter en lapp på väggen som utmanar den djärve att våga spela och sjunga. Reser mig och går fram till stolen, sätter mig och tar gitarren. Knäpper på den och stämmer den, börjar knäppa på strängarna och stänger mina ögon.
Jag börjar spela och hör hur sorlet sjunker undan, spelar introt till en av mina första låtar. Öppnar munnen och börjar sjunga, hör min röst sväva runt i lokalen. Sjunger mig igenom låten, börjar spela nästa direkt på den första, sen spelar jag nästa och nästa. Öppnar ögonen och ser på gästerna.
Knäpper lätt på strängarna. Jag ser på de som sitter vid bordet, börjar spela introt till Careless, börjar sjunga och sjunger färdigt låten. Sen spelar jag en låt från förr.
Jag spelar färdigt och sätter gitarren på sin plats, gästerna klappar och jag bugar mig. Går tillbaka till bordet, sätter mig och tar en klunk av vattnet.
– Jag gillar utmaningar.
De ser på mig och jag pekar på väggen, de läser skylten och de börjar skratta.
– Tack så mycket sir.
– Ingen fara, kan jag få besvära om en flaska vatten till?
– Javisst, jag måste bara få säga att du lät bättre än originalet.
– Tack frun.
– Fröken.
– Fröken.
Hon går iväg och de som sitter vid bordet skrattar, jag ser på dem och rycker på axlarna. Hon kommer tillbaka med min dricka och jag tackar henne. Jag ska betala men hon säger att huset bjuder.
– Fröken.
– Ja?
Det är skådespelerskan som bjudit med mig som pratar med henne.
– Skulle du vilja ha hans autograf, vem vet den kanske blir värd något en dag.
Hon ser på henne och sen på mig, servitrisen rodnar lite.
– Javisst.
Hon räcker fram det lilla block som använder för att skriva upp beställningar på, ser på det och på henne. Jag ler lite och skriver mitt namn, räcker tillbaka blocket och hon säger tack och läser på det jag skrivit. Ser en viss rodnad på hennes kinder. Hon går i väg och jag tar en klunk av vattnet, samtalen runt bordet fortsätter.
– Ursäkta mister.
Jag ser på mannen som står vid oss.
– Ja?
– Min dotter visade mig din autograf.
– Ja.
– Erh alltså är du han?
– Ja sir, jag är honom.
– Hon skäms lite för sin kommentar.
– Det ska hon inte göra, det var den bästa kommentar jag fått på länge. För om jag lät bättre här än på inspelningarna av de låtarna så får jag vara nöjd.
– Tack sir, erh skulle du kunna tänka dig att spela mer?
Jag ser på honom.
– Javisst, något speciellt du vill höra?
– Sadists, den låten har hjälpt henne.
Jag ser på honom, tar min flaska med vatten. Går fram till stolen och tar gitarren, sätter mig och börjar spela slingan till Sadists. Det blir tyst i lokalen, ser på servitrisen och börjar sjunga.
Jag sjunger med låg röst och sluter mina ögon och sjunger låten. Spelar vidare och börjar spela Dantes inferno, översätter orden i mitt huvud medan jag spelar och när jag är klar så är det knäpptyst i lokalen. Tar en klunk från vattnet, tar upp gitarren.
– Någon som har ett önskemål?
Ser henne räcka upp handen.
– Everyday Life.
Jag ler lite och börjar knäppa på strängarna, börjar sjunga och jag spelar och sjunger mig genom låten. När jag är klar så ser jag mig omkring igen, ser en annan hand.
– Ja?
– Pain.
***
Vi sitter utanför min trailer och vi ser upp på natthimlen.
– Är alla dina låtar personliga?
– Ja, eller vissa är personliga på det viset att de är skrivna efter egna erfarenheter. Egentligen de flesta, andra är hur ska jag säga massproducerade, sånt som skivbolaget styrde mig att skriva. Sånt som säljer, men de två senaste albumen är egna erfarenheter.
– Trish.
Jag ser på henne, förbannade tabloider som stack sin näsa i det.
– En del.
– Heroine?
– Ja, bland annat
– Det sägs att du var där.
– När?
– När hon dog.
– Ja det stämmer, jag var där när hennes föräldrar fick göra det valet.
– Fy fan.
– Ja det kan man säga. Hennes man fegade ur, jag hoppas att de låste in honom och kastade bort nyckeln.
– Han fick sitt straff, fem år i fängelse för vållande till annans död.
Jag säger inget.
– Hon var inte lätt att leva med.
– Nej verkligen inte, men hon förtjänade inte det.
– Inte han i heller kanske.
Jag ser på henne.
– Försvarar du honom?
– Nej inte det han gjorde, men hon var inte oskyldig.
– Kanske inte.
– Jag kände dem, vi spelade in två filmer tillsammans. Hon var inte lätt att leva med.
– Haha, nej det kan jag skriva under på.
– Hon sa ofta när de bråkade att han inte var hälften av den mannen som du var. Att han aldrig skulle bli det.
Jag ser på henne, vad fan svarar man på det.
– Hon visste vilka knappar hon skulle trycka på, men det funkade inte på mig. Tro mig hon försökte, hon var konstant otrogen när vi var tillsammans. När hon kastade sig ut i sina svarta hål. Misstänker att hon var det med honom med. Hon blev som galen när jag vägrade använda droger, hon hatade min självkontroll. Hon kallade den och mig för sjuklig. Men oavsett vad så förtjänade hon inte det som hände med henne, han slog henne rätt ofta. Det förtjänade hon inte i heller. Som sagt jag vet precis vilka demoner som red henne. Men hon förtjänade inte att han slog henne, eller att hon hamnade där hon hamnade.
Hon ser på mig.
– Det visste jag inte.
– Hennes föräldrar berättade det för mig, hon flydde hem till dem när det var som värst. Då ringde hon till mig, vi pratade och hon skickade bilder ibland. Men hon gick alltid tillbaka till honom, han lovade alltid att bättra sig. Det höll ett tag sen så var det klippt igen. Jag svarade inte till slut, det gick inte.
– Som sagt jag hade inte en aning.
– Det var det inte många som hade. De var deras agenters våta dröm, det skrevs alltid om dem. Det finns ingen dålig publicitet.
– Haha, nej det är sant. Hade jag gjort hälften av det som de hittar på om mig så hade jag blivit inspärrad.
– Haha, jag med.
Jag ser på min klocka.
– Det är dags att sova, tack för sällskapet.
– Detsamma.
Jag reser mig och går in i min trailer.
***
Jag lyssnar på låtarna, känner mig nöjd. Sparar dem på min hårddisk, reser mig och går ut från min trailer. Letar upp de som hyrt in mig, vi sätter oss i en av deras trailers. Spelar upp musiken för dem, de lyssnar på den och när den är slut så ser de på mig.
De är nöjda, mer än nöjda med utfallet. Skickar dem musiken och meddelar dem att jag kommer åka hem. De ser på mig och nickar, vi skakar hand med varandra och jag går till min trailer. Jag går in och packar ihop mina saker.
***
Jag sitter och läser en bok i min fåtölj, Andrew kommer in i rummet.
– Du har besök sir.
– Jag kommer Andrew.
Jag går nerför trapporna och jag ser henne stå vid dörren och vänta.
– Hej, välkommen.
– Tack.
– Kom in.
– Tack.
Hon tar av sig skorna och hon ser på mig. Vi ger varandra en kram, vi går till matsalen.
– Sätt dig.
– Tack.
– Är ni färdiga?
– I Australien så är vi, vi har fått ett par veckors ledigt. De ska flytta inspelningen till London.
– Där ser man, vill du ha något, kaffe eller te?
– Gärna lite kaffe.
– Då får vi fixa det.
Jag reser mig och går ut i köket, jag lagar kaffe. Dukar fram muggar, socker och mjölk. Fyller på kaffet på en termos och slår upp till oss, tar socker och mjölk. Hon gör likadant.
– Du bara lämnade utan att säga hej då.
– Ni spelade in på en annan plats när jag blev klar. Så jag packade och åkte hem när de godkänt musiken. Hade ingen anledning att stanna kvar. Jag längtade hem till Wilma.
– Din flickvän?
– Haha, nej mitt gudbarn.
Hon ser på mig.
– Hon är min bästa väns dotter.
– Aha, där ser man.
– Jag var med på förlossningen, så hon har speciell plats i mitt hjärta.
– Där ser man, hennes far?
– Var inte där. Hennes sambo var dock. Det är rätt invecklat, hon är tillsammans med en kvinna. De är bisexuella, de har vissa hur ska jag säga. Drifter som de måste tillfredsställa ibland. Wilma är resultatet av en sådan händelse, vi har varit vänner hela livet känns det som. Så hon ville att jag skulle vara med på förlossningen, jag var det. Hur hittade du mig?
– Haha ja du det var inte lätt, min agent frågade filmbolaget hur de kommit i kontakt med dig. De kontaktade den kvinna som de kontaktat innan, hon var rätt hur ska jag säga bestämd med att få reda på varför jag ville ha din adress. Så jag fick förklara när hon ringde upp mig och frågade om mina intentioner.
– Wilmas mamma.
– Aha, där ser man. Hon är en väldigt rak människa.
– Haha, ja Sofia tar inte skit av någon. Vad sa du till henne då för att hon skulle avslöja min adress?
– Att jag var förbannad för att du bara stuckit utan att säga hej då.
– Vad sa hon då?
– Att det var ett av de sämsta svepskälen hon hört. Så jag fick krypa till korset och säga som det var.
– Och det var?
– Att du charmat mig och att jag gärna skulle vilja lära känna dig bättre. Då fick jag adressen med en vänlig varning om att om jag sårade dig så skulle himlen ramla neröver mig. En kvinna i bakgrunden instämde.
– Josefine, Wilmas andra mamma. Så jag charmade dig?
– Ja det gjorde du, gjorde mitt bästa för att charma dig. Jag menar jag knäppte upp en extra knapp i skjortan och allt.
– Jag trodde att du var upptagen, du hade en ring på fingret.
– Ring?
– Ja du hade en ring på ditt finger som såg ut som en förlovningsring. Jag stöter inte på upptagna kvinnor.
Hon ser lite förvirrat på mig.
– Det var från filmen, jag är förlovad i den. Hade jag glömt ta av den.
– Tydligen, inte för att jag inte uppskattade din gest med skjortan. Men som sagt, stöter inte på upptagna kvinnor. Kalla mig gammalmodig, men det ligger inte för mig.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Nej jag kollar inte upp folk på nätet i heller. Läser inte tabloiderna av gammal vana.
– Men hade kunnat tänka dig att…
– Stöta på dig? Jadå du är en intressant kvinna.
– Intressant?
– Ja du är inte bara vacker, du är intressant. Vilket är viktigare för mig än ditt utseende.
– Vilken tur för du verkar vara en intressant man.
– Så bra.
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka.
– Så du stöter inte på upptagna kvinnor?
– Nej, det ligger inte för mig. Som jag sa Trish var notoriskt otrogen, vet vad det gjorde med mig. Vill inte utsätta någon annan för det, du förstår jag var arton när vi träffades, vi gjorde slut när jag var tjugofem. Jag gav henne ett ultimatum, mig eller drogerna. Hon såg på mig och satte nålen i armen och sköt in heroinet. Packade min väska och gick. Hon var med ett trettiotal killar under de år som vi var tillsammans. Vi älskade aldrig utan skydd, aldrig någonsin. När vi träffades så skickade jag henne till läkaren för att kollas upp innan vi älskade.
– Jisses, varför stannade du?
– Jag älskade henne, har haft en ganska så speciell uppväxt. Hon sa att hon älskade mig, jag trodde på henne. När hon var ren och vi var själv så var hon en underbar människa, när hon inte var ren och vi var tillsammans så var hon inte en underbar människa. Hon ville inte ha det som jag ville ha.
– Och vad är det?
– En vardag.
– Everyday life?
– Precis. En annan kvinna jag älskade, hon ville inte ha det hon i heller. Vi avslutade det innan det gick för långt, eller hon avslutade det för att hon inte ville ha det jag ville. En vardag. Hon gifte sig med en man som är som hon, frågan är hur länge de kommer vara gifta. Frågan är om de är lyckliga.
– Och om hon skulle inse sitt misstag?
– Så kommer det aldrig bli vi, hon kommer inte ändra sig.
– Är det säkert?
– Jadå det är säkert, en sak du kommer lära dig om mig, är att jag är väldigt bestämd. Jag är alltid ärlig, säger jag något så är det sanningen. Så när jag säger att hon inte är välkommen tillbaka så menar jag det. Brände mig rätt rejält när Trish gjorde som hon gjorde. Visst kan jag förlåta vissa saker, men inte andra. Där svek är en av dem, otrohet en annan eller lögner. Angående henne så ljög hon för mig, hon tillbringade en vecka här. Fast att hon var tillsammans med honom, fick reda på det i efterhand. Sen så kommer hon som jag aldrig klara av en normal vardag.
– Vad är det för dig?
– Oj som idag, vaknade, tränade, åt frukost. Sen så tog jag en bok och satte mig i min fåtölj och läste. Samtidigt som jag planerade min kommande turné och funderade på om jag ska tvätta idag eller inte. Vad vi ska ha till middag i dag, jag och Andrew. Har ringt mina vänner och min mormor, som sagt vardagliga saker.
– Så du ska på turné?
– Ja om en månad, tio städer på en månad. Små arenor, en konsert per stad. En konsert var tredje dag, jag funderar på om jag ska flyga eller åka buss. I alla fall för de konserter jag har i Europa.
– Kommer du till London?
– Ja faktiskt, Royal Albert Music hall.
– När?
– Om en och halv månad.
– Kan man få tigga en biljett.
– Haha, jadå jag meddelar Sofia.
– Tack.
– Ingen fara.
– Tvättar du själv?
– Ibland, till Alberts stora förtret. Samma med matlagning och inhandling, jag är nog en besvärlig arbetsgivare. Jag gillar att göra vardagliga saker.
– Men varför…
– Han ingick i mitt boende i Rio. Sen så är han en bra vän.
– Så du har ett boende i Rio?
– Ja, jag har ett hus där. När jag lämnade den galna cirkusen som mitt liv var, så åkte jag till LAX, såg på avgångarna och Rio föll mig på läppen.
– Det lät fantastiskt.
– Vilket?
– Ja allt egentligen, det jag hört om dig är att du är en udda fågel med konstiga idéer. Jag frågade vad de var, när de berättade så blev jag fascinerad. Så jag grävde lite djupare och jag blev väldigt förvånad när jag fick höra att du hade lärare med dig på era turnéer, att nästan allt som skrivits om dig inte var sant. Till och med jagade ifatt er gamla mediesamordnare, när hon fått svära av sig på vad hon kallade för ditt svek. Så sa hon att du var den bäste hon arbetat med. Då blev jag ännu mer fascinerad, rotade vidare och den historia som växte fram fascinerade mig. Det finns inte många som har hårda ord att säga om dig. De som har det, där handlar mest om avundsjuka. Eller egentligen bara om avundsjuka.
– Så är det säkert, det finns en hel del vars karriärer störtdök när jag lämnade. De ville ha allt serverat på ett silverfat, när det försvann så försvann deras karriärer. Har fått utstå en hel del hat för det, men de som betyder något för mig står bakom mig. De andra är posörer, inget annat. Varken mer eller mindre. Vad fascinerade dig mest?
– Att du var hur ska jag säga, så vanlig. Att du lyckades hålla dig så vanlig i den galna världen, den är minst lika galen som den världen jag tillhör. Du lyckades vara din egen. Det fascinerade mig mest.
– Där ser man.
Jag ser på henne, på hennes ansikte. Hon är osminkad, hon har ett vackert ansikte. Men det är inte bara vackert, det är vänligt med, naturligt inte spelat.
– Vill du stanna på middag?
– Ja tack gärna.
– Följer du med till affären och handlar den?
– Gärna.
Hon ler mot mig, jag ler mot henne.
***
– Kom så ska jag visa dig till gästrummet.
– Tack.
– Får du stannar väl?
– Om jag får?
– Gärna.
Jag reser mig, visar henne till gästrummet. Jag visar henne badrummet och var det finns handdukar, plockar fram en tandborste åt henne. Ger henne en kram och säger god natt.
Jag går uppför trapporna till mitt sovrum, klär av mig och går upp till mitt sov loft. Lägger mig i sängen, tar min bok och läser lite. Jag släcker och somnar, jag somnar med ett leende på mina läppar.
***
Jag ser på henne och hon ser på mig, jag lutar mig fram lite. Hon möter mig halvvägs och våra läppar nuddar vid varandra, vi särar på dem och vi sticker ut våra tungor och de rör vid varandra. Lite försiktigt och trevande, de smeker varandra lite mer.
Våra läppar möts och vi särar på dem ännu mer, vi kysser varandra. Mina händer smeker hennes armar, hennes smeker mitt bröst. Vi delar på oss. Första steget är taget, hon har berättat för mig. Hon är också bränd, precis som jag.
– God natt Anne
– Detsamma Michael.
Jag går upp till mitt sovrum, klär av mig och går upp till min säng. Lägger mig och tänker på de samtal vi haft om hennes historia, om hennes personliga helvete i skolan.
Om mobbning, om att gå från att vara retad för att vara ful, till att bli kallad för diva när den fula ankungen blev till en svan. Om bristen på självförtroende, om livet på teaterskola. Den ständiga pressen, ätstörningar. Svek av pojkvänner, utnyttjande för att få roller.
Att få reda på att man slut när man fyllt trettio, tvivlet på sin egen kapacitet. Att hitta styrkan att resa sig, hur det negativa kan vändas till något positivt. En önskan om en normal vardag. Ett så normalt liv som det går fast att man tillhör en ”galen” värld där man gör det man älskar.
Jag somnar med känslan av hennes läppar mot mina.
***
Min hand smeker försiktigt på över hennes mage, vi kysser varandra lite mindre försiktigt. Min hand glider högre upp, jag når hennes bröst. Hon har ingen Bh på sig, känner hennes bröst fylla min hand. Smeker det försiktigt, hennes hand smeker min mage.
Hennes hand glider neråt, försiktigt, nästan frågande. Jag ser på henne och mina ögon ger henne tillåtelse. Precis som hennes gett mig tillåtelse, hon smeker med handen utanpå tyget. Min kropp visar att den uppskattar hennes hand, hennes beröring.
Jag ser ett generat leende på hennes läppar, lutar mig fram och kysser hennes igen. Vi ser på varandra, våra händer smeker den andre. Våra händer smeker försiktigt den andre, hennes andra hand smeker mitt bara bröst.
Hennes hand följer konturerna av mina muskler, hon lutar sig tillbaka och slickar på min ena bröstvårta. Jag andas in och blundar, hennes tungas rörelser skickar behagliga signaler genom min kropp. Hennes tunga slickar längre ner över min mage, min hand lämnar hennes bröst.
Hon tar tag om resåren på mina kalsonger. Hon ser upp på mig, hennes blick är frågande. Jag nickar och hon drar ner dem, min penis studsar ut när hon drar ner dem. Hennes hand tar min penis i handen, hon drar bak förhuden sakta. Hon ser på mig, jag ser på henne. Jag ser hennes leende.
– Så stor, så vacker.
Jag ler mot henne.
– Tack.
Hon öppnar munnen och hon tar mitt ollon försiktigt i sin mun, hennes tunga masserar mig försiktigt. Prövande, hennes hand smeker mig samtidigt som hennes mun bearbetar mig. Känner tungan på undersidan av mitt ollon, hennes hand ökar farten i sina rörelser.
Ser hennes huvud röra sig fram och tillbaka över min penis. Hennes andra hand smeker mina testiklar försiktigt smekande. Hon släpper penisen med munnen och hon ser på mig. Ser hennes hand smeka mig.
– Skönt?
– Magiskt.
Hennes leende blir bredare, hon öppnar munnen igen och lutar sig fram. Hon tar mig så djupt hon kan, sluter ögonen och stönar djupt. Hon drar sig långsamt tillbaka. Känner hennes tunga smeka mig, hon tar mig djupt igen.
Hon upprepar den rörelsen och känner ilningarna byggas upp inom mig. Jag hejdar henne och drar upp henne, vi kysser varandra och känner smaken av mig själv i den kyssen.
Jag lyfter upp henne och hon slår sina ben runt mina höfter, bär henne till soffan. Sätter ner henne försiktig, sätter mig på knä framför henne. Tar av henne tröjan och kysser hennes bröst. Min tunga leker med hennes bröstvårtor, känner dem stelna och hör henne andas tungt.
Jag slickar mig nerför hennes mage. Min tunga ritar cirklar på hennes kropp, jag kommer nertill hennes kön, drar av henne trosorna. Hon lyfter på sina höfter och jag drar av henne trosorna. Ser hennes nakna kön framför mig, ser på henne och hon nickar.
– Du är vacker Anne.
– Tack.
Jag lutar mig fram, känner lukten av henne. Den berusar mig, min tunga smeker försiktigt över hennes läppar. Känner smaken av henne, särar på hennes blygdläppar med min tunga och slickar hennes inre.
Försiktigt prövande, mina fingrar smeker baksidan på hennes lår. Jag öppnar munnen och tar hennes kön i den. Jag breddar min tunga och slickar i mig hennes safter, min tunga smakar på henne. Jag hör på hennes stönanden att jag gör rätt, hennes fingrar borrar sig in i mitt hår. Hon styr mig och jag låter mig ledas av henne.
Min tunga finner hennes klitoris, känner henne spänna sig lite. Hennes grepp om mitt hår spänns och jag slickar försiktigt på klitorisen. För in ett finger i henne, hon andas in häftigt och jag slickar och smeker henne. Jag smeker henne och jag finner det jag letar efter, slickar henne intensivare.
Mitt finger smeker snabbare, hårdare. Hennes andning ökar i intensitet, jag känner hennes fingrar greppa mig, greppa mitt hår. Jag känner darrningarna i hennes lår, ökar trycket i mitt slickande. Mitt finger smeker henne intensivt.
Jag hör skriket, känner hur hennes inre krampar runt mitt finger. Hennes kropp spänns och hennes ända lyfter från soffan. Jag följer med i hennes rörelser och slickar henne genom orgasmen.
Hennes fingrar släpper mitt hår och jag hör henne säga med ansträngd röst.
– För intensivt.
Jag lämnar klittan och drar ut mitt finger, slickar hennes innersta försiktigt och jag förlänger orgasmen för henne. Känner henne slappna av och hör henne små gny varje gång min tunga rör vid hennes läppar.
Hon drar upp mig och kysser mig. Hon kysser mig intensivt, våra tungor brottas med varandra. Vi delar på oss och hon ser på mig, jag ser på henne.
– Herregud.
– Skönt?
Jag säger det med ett leende, hon ser på mig och ler tillbaka.
– Det var magiskt, har aldrig upplevt något liknande.
– Så bra.
Jag känner henne ta min penis i handen.
– Kondom?
– Ja vänta.
Jag går in i mitt badrum och hämtar en kondom, går ut till henne.
– Sätt dig.
Jag gör som hon säger, hon sätter sig på knä framför mig. Jag räcker henne kondomen och hon lutar sig fram och suger mig. Min penis reser sig snabbt, hon öppnar förpackningen och rullar kondomen över mig penis.
Hon grenslar mig och sjunker neröver mig. ser på min penis när den glider in i henne, känner värmen omsluta mig och ser henne i ögonen. Jag ser hennes ögon vidgas när jag glider in i henne.
– Oh herregud
Hennes röst är en viskning.
– Ja herregud.
Känslan av hennes inre som omsluter min penis är magisk, hon sjunker ner tills vi når botten. Hon stannar och ser på mig, jag ser på henne. Våra ögon är fastklistrade i den andres. Mina händer håller i hennes höfter, hennes händer är på mitt bröst.
Hon börjar rida mig, först försiktigt och lite prövande. Efterhand så ökar hon takten i sin ritt. Lutar mig fram och tar hennes bröst i min mun, slickar på hennes bröstvårtor och jag känner hur de stelnar, hör hennes andning bli intensivare, snabbare.
Min ena hand letar sig in mellan hennes ben, smeker hennes klitoris snabbare, intensivare. Hör henne skrika till, hennes kropp stelnar till. Hon stannar, jag tar över rörelserna och tar henne genom orgasmen. Hon drar upp mitt huvud och hon kysser mig.
Mina höfter rör sig snabbt, känner ilningarna fortplanta sig genom min kropp. Det tar över allt, tar henne snabbare och kommer. Känner hur säden exploderar ur mig.
Det svartnar för mina ögon, känslan blir intensiv, nästan för intensiv. Långt borta så hör jag henne svara på mitt orgasm skrik. Hon kommer en gång till. Jag rider i vad som känns som en evighet på min orgasm. Vi landar långsamt och vi glider ner på sidan.
Vi ser på varandra, min penis pulserar i henne. Hennes slida pulserar runt min penis. Vi ser på varandra, våra ögon smeker den andre. Vi kysser varandra försiktigt. Vi ligger där och ser på varandra, min hand smeker hennes kind. Inga ord behövs.
Jag känner min penis slakna. Drar mig försiktigt ur henne, reser mig och går in i badrummet. Tar hand om kondomen, hon kommer efter mig och hon ställer sig bakom mig och kramar mig. Hon lutar sitt huvud mot min rygg.
– Tack för att du fick mig att känna mig åtråvärd, att jag fick känna mig som kvinna igen.
– Detsamma, fast som man då.
Jag vänder mig och kysser henne, hon kysser mig. Vi går in i duschen, sätter på vattnet. Vi låter vatten smeka oss, våra kroppar. Vi tvålar in varandra, våra händer smeker den andre.
Vi sköljer av oss och torkar oss, tar henne i handen. Vi går uppför trappan till min säng, vi lägger oss i den. Hon lägger sitt huvud på mitt bröst. Jag smeker hennes rygg, hon smeker mitt bröst. Vi somnar.
***
Jag följer henne till flygplatsen, hennes semester är slut. Jag kysser henne och hon kysser mig. Ser henne gå ombord på planet, ser det lätta och jag åker hem. Jag går ner i källaren, sätter på mig headsetet. Tar min gitarr och börjar spela på den och börjar sjunga.
***
– Hur blev låtarna?
– De blev bra, de är nöjda.
– Så bra. Var har du varit de senaste veckorna?
– Hemma, jag fick besök.
Sofia ser på mig, jag leker med Wilma.
– Besök?
– Ja besök.
– Av vem?
– En av skådespelerskorna.
Hon ser på mig, jag kittlar Wilma på magen så att hon kiknar av skratt.
– Vem av dem?
– Anne.
Hon ser på mig.
– Du gav ju henne adressen, du hotade henne med jordens undergång, Fast att du gjorde det så kom hon ändå.
– Modigt.
– Haha, ja det kan man väl säga.
– Nå?
– Nå vadå?
– Vad hände?
– Sådant avslöjar inte en gentleman.
– Du är mycket Michael men någon gentleman är du inte, så ut med det.
– Min kära dam så tilltalar man inte en greve.
Hon ser på mig och skrattar till, jag ser på henne och skrattar till lite jag med. Sen berättar jag, när jag är klar så ser hon på mig.
– Och du släppte iväg henne?
– Ja, hon skulle arbeta. Vi hörs på telefonen, antingen så textar vi varandra eller så ringer vi. Vi tar det lugnt och vi landar i det som hände.
– Sexet?
– Bl.a. kanske mer överraskningen av att hitta en likasinnad i vår förvirrade värld.
– Likasinnad?
– Ja vi vill ha samma saker i livet. Det vi vill ha båda två är lugn och ro, så kan man väl sammanfatta det. Ingen av oss jagar det glamourösa livet, som våra yrken inbjuder till. Jag tillexempel bor i en liten stad, i ett litet land. Det är sådant som folk i min bransch gör när de är över femtio, flyttar ut på landet. Hon bor i en liten stad i mellanvästern, hon har ett hus som hon drar sig tillbaka till mellan inspelningar. Vi är privata personer båda två, det har kostat henne roller. Men hon bryr sig inte, hon målar lite tavlor, drejar. Sköter om sina äppelodlingar och lever småstadsliv mellan sina roller. Jag lever småstadsliv, spelar min musik, tränar och umgås med er. Ibland så får jag agera i min roll som greve. Prinssessan hittar på den ena tokigheten efter den andra. Faktiskt en av fördelarna med mitt kändisskap. Paparazzi fotograferna ringer mig först och säljer bilderna till mig. Innan de kontaktar tidningarna, har bett en av de som är kungen närmst att säga till honom att det är dags att han tar ett allvarligt samtal med henne och hennes man.
– Så pass.
– Ja så pass. Men som sagt vi vill ha samma saker, frågan är om vi kan ha dem på samma plats.
– Vad menar du?
– Hon trivs där hon bor, jag trivs här. Ni finns här, ni är min familj. Jag kan inte just nu i alla fall tänka mig att flytta till henne, vad hon vill eller kan tänka sig vet jag inte. Vi var två sårade själar som behövde läka, vi hjälpte varandra med det. Vi pratade, vi älskade och vi pratade lite till. Förresten, vill du se till så att hon får en biljett till konserten i London?
– Javisst. Ryktet säger att vissa från kungafamiljen kommer dit.
– Där ser man, spännande.
– Vad känner du för henne?
– Helt ärligt så har jag nog aldrig känt det jag känner innan. Inte med Trish, inte med Marianne. Det känns hur ska jag säga, jordnära, dramafritt? Det skrämmer mig lite.
– Varför?
– För att jag inte är van vid det, vi gick på Ica och handlade. Som två vuxna människor och handlade mat. Vi hjälptes åt med tvätten osv. på kvällen så läste vi i varsin bok, eller tittade på tv. Vi hade det som ni andra har, en vardag. Helt utan krav, vi bara gjorde. Jag behövde inte känna en oro när jag gick ner i källaren och spelade lite musik. En oro över att hon tar en överdos, eller att hon tömmer en vinflaska och skriker när jag kommer upp. Jag pussade henne på pannan, sa att nu så går jag ner och spelar lite. Gör så, jag läser lite, eller så jag ringer min agent och pratar lite osv. det var normalt. Det var stabilt, det var normalt. Jag är inte van vid normalt. Normalt skrämmer mig, det jag vill ha skrämmer mig.
– Så du kommer avsluta det?
– Nej, verkligen inte. Vi får se var det hamnar, hon är kanske lika rädd som jag. Jag vet inte, men nej jag kommer inte avsluta det. Bara för att det skrämmer mig, så betyder det inte att jag inte kommer göra vad jag kan för att få det att fungera. Hon är en fascinerande människa Sofia, som jag gärna vill lära känna mer.
– Så du kommer inte avsluta det?
– Nej, men det betyder inte att jag inte är rädd.
– Bra.
– Ja, det tycker jag med.
– Hon är vacker.
– Ja väldigt, hon har en naturlig skönhet som jag bara upplevt hos en annan person innan.
– Vem då?
– Du Sofia.
Hon ser på mig och ler.
– Tack Michael.
– Det var så lite så, du vet att du är min stora kärlek i livet.
– Haha, så pass.
– Ja Sofia så pass. Du är min måttstock på hur en kvinna ska vara, varken Trish eller Marianne nådde upp till det.
– Och Anne?
– Hon gör det. Än så länge.
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka.

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 7
***
Jag ser på publiken, ser på den kungliga logen. Bugar mig och de nickar mot mig, sätter mig på stolen och sätter på mig headsetet. Jag andas in och jag andas ut. Tar upp gitarren och knäpper på strängarna, hör slingan och ler lite. Jag börjar sjunga.
***
Jag sitter i logen och jag dricker av mitt vatten, torkar av mitt ansikte och det knackar på min dörr. Jag reser mig och Anne står utanför, vakten ser på mig och jag nickar. Hon kommer in, jag stänger dörren. Vi ser på varandra, ingen av oss tar initiativ.
Vi är lika tveksamma båda två, jag andas in och andas ut. Går fram till henne och jag lutar mig fram och kysser henne. Våra läppar möts och vi delar på dem. Våra tungor dansar runt med varandra, smeker hennes rygg, hennes armar är runt mig. Vi delar på oss.
– Jisses, dina kyssar gör mig mer knäsvag än vad din röst gör.
– Så pass.
– Haha, ja. De två nya låtarna?
– Ja?
– Handlade de om oss?
Jag ser på henne.
– Jag skrev dem när jag kom efter att ha lämnat dig på planet, så ja de handlade om mina känslor som vi delade med varandra.
Hon ser på mig och ler.
– Tack.
– Så du tog inte illa upp?
– Nej verkligen inte, har aldrig fått en liknande kärleksförklaring innan.
– Så bra, för jag tvekade in i det sista.
– Varför?
– För att det var privat det vi delade, men jag ville berätta för dig. Vad jag känner för dig.
– Så du skrev två låtar?
– Nej jag skrev tillräckligt med låtar för ett album, men de två var de mest rumsrena om vi säger så. Fick ju tänka på att det satt kungligheter här ikväll.
Hon ser på mig, jag ser på henne att hon försöker läsa mig. Om jag skojar med henne.
– Jag är allvarlig Anne. Om du säger ja så kommer jag att skicka de låtarna till mina största kritiker och till dig. Ni lyssnar på dem och sen så säger ni ja eller nej.
– Vem är det?
– Sofia och Stefan, de är mina närmsta vänner. De har alltid varit mina största kritiker, säger de att det är skit. Så vet jag att det är det, säger de att det är bra så säger de det.
– Så de är vågade?
– De ligger på gränsen i alla fall.
– Är de snuskiga?
– Haha, nej. Eller har du en snuskig fantasi så är de det kanske, men de är personliga. Väldigt personliga, för dig och för mig.
Hon ser på mig, jag ser på henne.
– Skicka dem.
– Är du säker?
– Ja, om inget annat så är jag väldigt nyfiken på dem.
– Så bra.
Jag kysser henne igen, vi står där och kysser varandra. Det knackar på dörren, vi delar på oss och jag går fram till den. Jag öppnar den.
– En av prinsarna vill prata med dig.
– Javisst.
Vakten öppnar dörren och den äldre av prinsarna kommer in, hans fru kommer efter honom.
– Ers höghet.
Jag bugar mig lite.
– Snälla säg William
– Tack sir. Ers nåd.
Jag hälsar på hans fru.
– Som min man sa, använd mitt förnamn Cathrine.
– Tack frun. Detta är Anne.
– Angenämt.
– Tack.
– Vi ville bara tacka för en fantastisk upplevelse.
– Det är jag som tackar för att jag fick möjligheten att spela här, det är få förunnat.
– Vi har ett önskemål, eller en förfrågan.
– Jaha?
– Det känns lite pinsamt, men skulle du kunna tänka dig att spela på vår bröllopsdag. Ge oss och våra inbjudna en konsert, vi betalar givetvis.
– Var då?
– På slottet.
– Buckingham Palace?
– Ja, eller Windsor Castle.
– Oj när?
– Den tjugonionde april.
Jag tänker efter.
– Min kalender är tom så visst om ni tycker att min musik är passande att spela där så kan jag tänka mig att göra det, om ni skänker mitt gage till en organisation som jag sponsrar.
– Givetvis.
Jag går till min telefon, letar fram Sofias nummer och ger det till prinsen.
– Ring henne och säg att jag sagt ja, sen så förhandlar ni med henne. Men säg att jag sagt ja så kommer hon inte bråka alltför mycket.
– Haha så det säger du.
– Ja hon är lite speciell.
– Men då tackar vi, ha en fortsatt trevlig kväll.
– Detsamma.
– Du är också välkommen fröken om du vill.
– Va? Oj tack.
– Ingen fara.
Vi säger hej och de går ut. Anne ser på mig, jag ser på henne.
– Jaha då ska du på en bal på slottet, om du kan vill säga.
– Jisses.
– Jag vet inte om jag sa det när du var hos mig, men jag är adlig. Jag är greve.
– Förlåt?
– Jag är greve och arvtagare till hur ska jag säga, en av de finare släkterna i mitt land.
– Skojar du?
– Nej, det gör jag inte.
– Jisses, jaha har du fler saker du glömt?
– Nej Anne det tror jag inte.
– Så bra.
– Är du arg?
– Va? Nej lite chockad kanske. Men nej jag är inte arg.
– Så bra, vill du äta middag med mig?
– Gärna.
– Så bra, jag ska bara byta om så kan vi gå sen.
Jag klär av mig och byter kläder, lämnar logen och vi går ut från byggnaden. Vi går fram till en taxi, säger en adress och han kör iväg. Taxin stannar utanför restaurangen, jag betalar och vi går in.
– Hej mitt namn är Michael, jag har bokat ett bord.
– Ja sir om du kommer med mig.
Han visar oss genom lokalen och vi får ett bord, vi sätter oss och hon ser på mig.
– Hur visste du att jag skulle följa med?
– Förlåt?
– Ja ett bord för två.
– Jag visste inte, jag chansade. Hade du tackat nej så hade jag åkt hit ändå, jag måste äta. Jag är alltid hungrig efter en konsert.
– Om jag sagt nej, jag vill åka till ditt hotell och älska.
– Då hade vi gjort det, fast på tom mage då.
– Haha.
– Jag hade kanske inte presterat på samma nivå som jag gör på full mage. Men jag hade gjort det.
– Haha, så pass.
– Mm.
Vi läser i menyerna, vi bestämmer oss och beställer. Hon ser lite förvånat på mig när jag beställer mineralvatten.
– Jag är på turné, då dricker jag inte. När turnén är slut, då unnar jag mig lite alkohol.
– Där ser man. Varför?
– Jag vill vara skärpt när jag uppträder, de som kommer på mina konserter har betalt en hutlös summa pengar, då är det mitt ansvar att vara så skärpt som jag kan vara när jag sitter där med min gitarr. Det fanns tillfällen när jag spelade med de andra då de inte hade många rätt på scen. Det blev pinsamt, jag skämdes för vårt uppträdande. Du kommer inte full eller bakfull när du ska spela in en film?
– Nej.
– Precis, du vill vara skärpt och på tå. Det är samma för mig. Men när turnén är slut, då är mitt arbete slut. Då unnar jag mig en liten fylla.
– En liten?
– Numera blir det en liten, förr så blev det en stor. Det var väldigt ansträngande att spela med de andra. Det var så mycket frustration som skulle ut.
De kommer med vår mat, vi börjar äta och den smakar fantastiskt. Jag får texta Sofia sen och tacka för tipset om restaurang. Vi äter och njuter av maten.
– Det smakar gudomligt.
– Ja verkligen. Hur går inspelningen?
– Den går bra, peppar, peppar, salt ta i trä. Ska inte jinxa det, men den går bra.
– Så bra. Hur länge är ni kvar?
– Fram till mitten av maj, så jag kan den tjugonionde. Jag får säkert ledigt när jag säger att jag ska till slottet. De kommer inte tro mig men jag får säkert ledigt.
– Då får vi se till så att du får ledigt.
– Jaha och hur hade du tänkt dig det?
– Jag säger till Sofia att de ska skicka en officiell inbjudan.
– Kan du göra det?
– Vill de att jag ska spela där så får de göra det.
Hon ser på mig och ler, jag ler tillbaka.
– Så du är greve?
– Ja, en olycklig händelse. Mina föräldrar är adliga. Min mormor har utsett mig till arvtagaren. Till släktens stora skräck.
– Förlåt?
– Jag tar ingen skit från dem, aktar de sig inte så kastar jag ut dem från slottet.
– Slott?
– Ja ett litet slott eller en stor herrgård, med en massa mark till. Det var mitt hem i sexton år. Åkte bil till min skola varje dag.
– Där ser man.
Vi äter vidare, vi pratar om vardagliga saker. När vi är klara och jag betalt så reser vi oss.
– Vill du följa med till mitt hotell?
– Javisst.
Jag ser på henne, vi tar varandra i handen och går ut från restaurangen. Vi viftar på en taxi och vi sätter oss i den, vi åker till hotellet och jag håller henne i handen hela vägen.
***
Jag ser på henne och hon ser på mig, vi kysser varandra och våra händer smeker varandras kroppar, vi lägger oss i sängen och min tunga går på upptäcktsfärd på hennes kropp. Den minns vilka platser som retar henne, vilka som skänker henne njutning.
Hon kommer och hon kommer hårt, ljudligt och länge. Hennes händer och tunga minns också vilka punkter och platser som driver mig mot njutning. Vi rullar på kondomen, jag lägger mig mellan hennes ben. Jag glider in i henne och vi älskar, vi driver varandra till orgasm och vi delar den och jag känner hur min säd lämnar mig.
Vi kysser varandra, vi ligger nära varandra och våra fingrar smeker den andre. Vi ser på varandra och vi kysser varandra igen. Vi delar på oss.
– Michael
– Ja?
– Jag är kär i dig.
Jag ser på henne och ler.
– Jag är kär i dig med.
– Så bra.
– Det tycker jag med. Vi får prata när jag är klar med min turné och du är färdig med din film.
– Ja.
Vi går in i badrummet.
***
Jag sitter på min stol, knäpper på strängarna. Jag spelar en av mina låtar och jag sjunger. Tonerna dansar runt i arenan, publiken sjunger med och jag njuter av närvaron, av kontakten med publiken. Jag avslutar och jag lämnar scenen, jag går till min loge och jag dricker vatten och packar ihop mina saker.
Jag åker till flygplatsen. Jag går ombord på planet. Turnén är slut för denna gång, jag lutar mig tillbaka i sätet. Jag sluter mina ögon, jag tänker på de tre samtalen jag haft. Med Sofia, Stefan och Anne.
– Hur fan lyckas du?
– Vadå Stefan?
– Att hela tiden producera något som är bättre än det föregående?
– Har inte en aning, så jag ska tolka det som att du gillade det?
– Ja, min vän jag gillade det väldigt mycket.
– Så bra.
Nästa samtal hade varit med Sofia.
– Nog är du kär alltid.
– Jo så är det.
– Det är personligt Michael.
– Ja det är det.
– De andra har också varit personliga, men detta är personligt med en annan människa, detta är intimt. Är du beredd på följderna av detta?
– Annars så hade jag inte skickat det Sofia. Kom inte med att jag förlorar lyssnare. Jag är inte sexton längre, eller tjugofem. Jag kommer inte vara hemlig om vi bestämmer oss för att göra slag i saken.
– Nej det fattar jag väl, att du inte har problem med detta förstår jag. Men i samma sekund som ni blir offentliga så kommer folk att förstå att det är Anne som texterna handlar om. Är hon beredd på det?
– Har inte en aning, men jag skickade dem till henne med Sofia. Vad tyckte du om dem?
– De är det bästa du gjort, utan tvekan.
– Tack Sofia.
– Wilma älskar Normal, hon somnar till den.
– Hon har bra smak hör jag.
– Tomte.
– Haha ja det är jag det. Men ni gillade den?
– Som jag sa, det är det bästa du gjort.
– Tack. Jag kommer hem efter spelningen på slottet.
– Ensam?
– Vet inte, vi får se.
Jag la på och jag ringde Anne.
– Hej.
– Hej, hur är det?
– Det är bra, lite hektiskt.
– Jagar de er?
– Ja lite, vi är i slutskedet av inspelningarna.
– Fick du inbjudan?
– Ja, de stirrade på den och sen på mig. Jag fick ledigt så mycket kan jag säga.
– Så bra.
– Jag har lyssnat på albumet.
– Ja.
– Vi måste verkligen prata Michael.
– Det låter allvarligt.
– Ja det är allvarligt. Jag vill inte ta det på telefon.
– Nej. Var det så dåligt?
– Nej Michael, det var det bästa jag någonsin hört. Det är därför som vi måste prata.
– Så du tyckte att det var bra?
– Ja. Det var mer än bra, det var magiskt. Det var som om en film spelades upp i mitt huvud, jag kände igen varenda ord. Jag kunde relatera till dem, varje ord, varje mening. Men vi måste prata Michael.
– Ja Anne. Jag gör min sista konsert i morgon, sen flyger jag till London för spelningen på slottet. Ska vi åka tillsammans eller vi åker var för sig?
– Vi pratar först.
– Ja. Jag kommer bo på samma hotell.
– Då vet jag det, ring när du landat.
Vi avlutade samtalet, nu sitter jag här med en stor klump i magen av nervositet. Jag sluter mina ögon och jag lyssnar på U2s senaste album, låten har det passande namnet Love is all we have left, jag hör Bonos och Edges röst fylla mina öron och sinne. Jag känner sömnen ta mig.
***
Jag ser henne komma gående genom foajén, min mage fylls med fjärilar. Precis i den sekund jag ser henne så träffar insikten mig, jag vill inte leva en sekund utan henne.
Jag inser i den sekund jag ser henne komma gående att jag älskar henne, Trish och Marianne bleknar i jämförelse, min stora kärlek i livet Sofia försvinner från första platsen i mitt hjärta.
Anne har mitt hjärta i sin hand, jag ser henne och hon ser mig. Jag går henne till mötes och jag tar henne i min famn, jag kysser henne. Jag skiter i vem som ser oss, vilka fotografer som tar bilder på oss. Jag bryr mig inte.
Det enda jag bryr mig om är henne, hon piper till av förvåning och svarar på mig kyss. Vi står mitt i foajén och vi kysser varandra, vi delar på oss och jag ser på hennes generade leende.
– Jag älskar dig Anne, jag älskar dig mer än livet självt. Inget är viktigare för mig än dig. Jag var bara tvungen att säga det, jag förväntar mig inget svar. Jag var bara tvungen att säga det.
Hon ser på mig, jag ser på hennes generade ansikte. På hennes leende.
– Jag älskar dig med Michael, mer än livet självt.
Vi kysser varandra igen, vi delar på oss. Vi ser på varandra och vi skrattar till, jag kramar henne. Hon kramar mig. Jag tar henne i handen, vi går ut från hotellet. Vi går på gatorna, vi går hand i hand.
Vi går nära, vi stannar ofta för att kyssas. Som om vill visa världen att vi är ett par. Vi stannar vid ett kafé, vi går in och sätter oss. Jag ser på henne och hon ser på mig. Vi beställer och hon öppnar munnen.
– Så du älskar mig?
– Ja Anne det gör jag.
– När kom du fram till det?
– När jag insåg att jag aldrig vill förlora dig. Jag har haft en stor knut i min mage sen vi talades vid på telefon, jag var väldigt rädd för att du skulle avsluta det. Att du tagit illa upp av musiken, att det blev för personligt. Jag kanske redan älskade dig när jag spelade in de där låtarna, men jag kunde inte sätta ord på mina känslor för dig. Men när jag såg dig i foajén så insåg jag att jag älskar dig. Att jag vill dela allt med dig.
– Så jag skrämde dig?
– Ja, jag blev rädd. Rädd för att förlora dig, att jag blev för mycket så att säga.
– Nej Michael, tvärtom. När jag hörde din röst sjunga om oss så kände jag det du kände, när jag såg dig le. Så försvann allt annat, när jag hörde dig säga att du älskade mig så vek sig nästan benen under mig. Ditt album Michael är fantastiskt, det är magiskt. Det är den klaraste kärleksförklaring till kärleken som jag någonsin hört. Du sjunger om oss, men du sjunger en lovsång till kärleken, till intimiteten mellan två personer. Två vilsna personer, det kan vara vem som helst. Men för oss så kommer det alltid vara om oss. Om vår kärlek, jag vill inte missa en sekund av dig. Jag älskar dig så mycket Michael, du måste ge ut albumet.
– Är du säker? Det är personligt Anne.
– Tvekar du?
– Nej, men jag är mer van vid att öppna upp mig. Att bjuda på mitt innersta, det är inte du. Inte på samma sätt, så jag vill inte tvinga dig till något.
– Jag vill, jag vill att världen får ta del av denna kärleksförklaring till kärleken Michael. Jag skäms inte för det jag känner, jag skäms inte för det vi delar.
Jag ser på henne, jag ler mot henne. Jag tar hennes hand och jag kysser den.
– Tack Anne.
– Tack själv Michael.
– Vill du förlova dig?
Hon ser på mig och jag ser ett leende på hennes läppar.
– Friar du?
– Ja Anne. Men innan vi gifter oss så måste jag tala med kungen. Men det är bara en formalitet, så vi får börja med förlovning.
– Förlåt?
– Det har att göra med mitt arv, kungen ska godkänna dig så att säga. Gör han inte det så säger jag nej till mitt arv. Så han kommer inte säga nej.
– Så förlovning, med löfte om giftermål?
– Ja
– Barn?
– Hur många?
– Haha, vi får se. Ska vi bo i ditt slott?
– Inte om vi kan undvika det, men gärna i min fastighet.
– Kan vi bo på båda platserna? Ibland så behöver jag tanka energi där.
– Absolut.
– Så bra. Men varför inte slottet?
– På grund av släkten, de är hemska människor. Inte min mormor, men de andra.
– Även dina föräldrar?
– I synnerhet dem.
– Där ser man.
Vi ser på varandra, vi ler.
***
Jag sätter mig på min stol, jag ser på Anne hon sitter vid ett av borden. Jag ser stenarna på ringen gnistra, jag ser på ringen på mitt finger. Den är betydligt diskretare. Jag knäpper på strängarna, jag ser på Anne och hon ler.
– Jag vill tacka för att jag fick äran av att få spela här idag. VI firar er bröllopsdag, vi firar kärleken. Kärleken mellan er två, men även den mellan alla andra människor. Oavsett, religion, hudfärg, läggning eller ålder. Kärlek är något fast och flyktigt, något onämnbart, något som vi inte alltid kan sätta ord på. Så som sagt jag är ärad att få vara är idag att få ta del av er kärlek. Jag hade tänkt att spela en blandning av gamla låtar och lite nyare. Men eftersom dagen går i kärlekens tecken så kommer jag att spela något nytt för er, hur jag fann kärlek på en oväntad plats. Vad den kärleken ledde till, eller rättare sagt leder till. Så ni kommer få höra den först, eller inte först men nästan först. Det är bara tre personer som hört dessa låtar innan. Tre personer som betyder väldigt mycket för mig. Mina största kritiker, min största kärlek.
Anne ser på mig och ler. Jag knäpper på strängarna, jag börjar spela slingan till första låten. Jag börjar sjunga…
***
Jag ser på henne, hon ser på mig. Vi är nakna, vi ligger i sängen och jag kysser henne, hon kysser mig. Våra läppar möts och vi kysser varandra. Vi delar på oss, jag glider in i henne och jag tar henne. Vi älskar länge, vi njuter av närheten till varandra. Vi njuter av kärleken som vi delar. Vi kommer.
***
Jag ser henne gå mot mig, hennes far håller hennes arm. Jag ser på hennes vita klänning, jag ser henne stråla. Hennes far lämnar henne till mig, vi ser på varandra. Våra blickar möts, vi ler. Vi lyssnar på prästen, jag säger ja, hon säger ja. Vi kysser varandra, vi delar på oss och vi går ut från kyrkan. Vi kommer ut och de kastar ris på oss.
***
Jag dansar med henne i mina armar, jag har fått träna på valsen. Josefine har drillat mig i timmar. Vi flyter runt på golvet, våra ögon lämnar inte varandra. Vi delar tårtan, öppnar våra presenter. Vi sätter oss i bilen. Vi åker till flygplatsen och går ombord på planet.
***
Jag ser på henne, jag ser på hennes nakna kropp. Jag ser månen lysa upp henne och vi älskar. Vi älskar länge.
***
– En sista krystning sen så är det klart.
– Jag älskar dig Anne
– Och jag dig Michael.
Hon greppar min hand och jag hör henne skrika, jag hör ett annat skrik. Jag klipper navelsträngen och jag ser på vår son. Jag ser på honom genom tårfyllda ögon. Anne ser på mig, jag ser på hennes vackra svettiga ansikte. Jag lägger vår son i hennes armar. Jag lutar mig fram och kysser hennes panna.
***
Jag sitter på en stol, jag sätter på mig mitt headset. Jag tar min gitarr, jag knäpper på strängarna. Jag ser på Anne, hon ser på mig. Jag ser på min son, på Sofia, Stefan, Josefine och Wilma. Jag börjar knäppa på strängarna.
***
Slut