Hon står några meter ifrån mig. De svarta jeansen löper
följsamt över rumpan. Jag låter blicken dröja sig kvar så
fort hon tittar bort – jag kan varenda söm och varenda stygn
vid det här laget. Där innanför finns det okända – en
outforskad kontinent. Hon vänder sig om, och jag tvingas
lämna det förlovade landet igen.

Vi har inte jobbat tillsammans särskilt länge, bara några
veckor eller så. Varje dag är vi ensamma i hytten, vilket
innebär att vi spenderar nästan fyrtio timmar i veckan
tillsammans. Där ute i den övriga verksamheten finns
andra människor, men de är bara parenteser.

Hon är allt. De är inget.

Jag vet inte riktigt varför, men jag dras till henne så som
insekten dras till ljuset. Det är något med det mörka håret
och de stirrande ögonen, alldeles hypnotiserande blå, som
får mig att skälva i hennes närhet. Hon är äldre än mig, och
jag har bara varit med yngre tjejer innan. Flickor. Det skiljer
visserligen bara fem år mellan oss – jag är 35 och hon är 40 –
men det är en kittlande tanke oavsett. Hon är singel och
barnlös, och jag föreställer mig att det var längesen hon var
med en man. Jag vittrar desperationen, jag ser hur hon hungrar.
Hon är den anorektiska tigern och jag är den värnlösa kaninen.
När hon ser på mig tänker jag, som för att överföra mina tankar
till henne: Ät mig! Ät mig nu!

Det är en regnig dag, det är en folktom dag. Jag kan räkna
besökarna jag hälsat på under dagen på mina fingrar.
Antalet trånsjuka tankar jag har haft om henne kan jag
däremot inte ens räkna med hjälp av gräsmattans alla
gulnade strån. De räcker inte till – ingenting räcker till!
Det bor en drake i min själ, och den vill spruta all sin eld
över den söta prinsessans bedjande tunga.

Där utanför hytten går riddaren – kollegan som vill ha henne
för sig själv. Men till skillnad från i sagorna tänker jag inte
låta honom förstöra festen. Drakens mat är drakens mat,
och ingen annans. Jag vinkar honom till mig, han lyder
som en hund. ”Gå hem, det är helt dött här”, säger jag.
Han ser på mig misstänksamt, som om det finns en dold
agenda bakom mina ord, och säger sedan:
”Visst. Om du säger det så.”

När han har lämnat anläggningen är vi ensamma på
riktigt. Spänningen som har fått våra kroppar att bulta
för varandra i veckor antänds nästan ögonblickligen. Det
börjar med en lätt beröring på hennes arm när vi skrattar,
och sedan kysser jag hennes salta läppar. Snart letar sig
mina fingrar in under den tunna tröjan. De rör sig mjukt
och ledigt över den lena huden.

Vi ser oss omkring – en kund kan gå förbi när som helst.
Ljudlöst skapar vi en flyktplan och beger oss ut från
receptionens öppna landskap. Vi leder in varandra i den
lilla gymnastiksalen och lägger oss på den tjocka mattan.
Prinsessan är under mig. Hon kan inte tämja mig – hon
vill inte tämja mig – och jag sliter av hennes jeans som
jag har lärt känna så väl.

Mina fingrar är i henne. Det plaskar och jag hör hur hon
njuter. Hela salen tjuter, och jag kan inte hålla mig längre.
Jag frigör mitt kön från hennes hand och för in det i
hennes törstiga kropp. Det glider in och ut, växelvis hårt
och mjukt, i en kärleksfull men samtidigt dräpande rytm.

Jag hade rätt om hungern: hon äter mig levande. Den
kontroll jag hade i början är nu ett minne blott. Hon är
ovanpå mig, och hon rullar höfterna så intensivt mot mig
att jag förundras över att hennes skelett står pall.
Hon stönar och stönar och stönar.
Hon skriker och skriker och…

Hon kommer.

Det är en explosion, ett vulkanutbrott, en naturkatastrof.
Hennes kön är en bombväst som detonerat. Väggarna till
det kungliga slottet rasar över draken, som begravs under
de våta massorna. Trycket är så kraftigt att jag kommer,
och jag hinner inte fråga om jag får eller om jag borde eller
något annat – jag bara gör det, snabbt och hejdlöst. Jag
sprutar så kraftigt att jag blir rädd att det ska komma upp i
hennes mun, men det enda som syns är en sträng av dregel
från de hungrande läpparna. Jag ser på henne att hon vill
ha mer, men vi har inte tid.

Vi måste stänga kassan nu.

När vi särar på oss rinner elden ur henne och bildar en
stor vit fläck på den röda gummimadrassen. Vi skrattar,
och går sedan därifrån. När vi kommer tillbaka till
receptionen går vi förbi en kund som ser på oss bistert.
Jag undrar om vår chef kommer att få höra om det här –
att vi lämnat kassan obevakad båda två.

Men det är ett senare problem. Just nu njuter jag av
minnet av hennes bultande sköte och hennes mjuka,
varma läppar mot mina. Min blick letar sig ännu en gång
ner till hennes byxors sömmar, till de enskilda stygnen,
och jag fantiserar om den nakna huden där under. Men
den här gången är den inte lika främmande, och en sak
är säker: jag kommer att utforska den fler gånger.

Så ofta jag kan.

• Receptionen #1 – Prinsessan