Pinn-Jocke del 2 – Teatern

Det här är del 16 av 16 i Sagor för barn som är vuxna nu

Träsnidaren Get-Petters önskan att trädockan Pinn-Jocke ska bli levande har slagit in. Önskestjärnans goda fe har till och med utsett ett samvete till pojken, Syrran, som ska hjälpa honom att bli en modig, ärlig och osjälvisk pojke, och bli levande på riktigt. Och han kan behöva all hjälp han kan få, med en näsa som växer om han ljuger, och en pinne som växer mellan benen om han blir upphetsad.

_______________________________________

Nästa dag var det alltså dags för Pinn-Jockes första skoldag. Stämningen var både upprymd och lite stressat uppjagad runt frukostbordet. Nu var det nya rutiner som måste sättas, och nya tider att passa. Get-Petter manade på alla, för han ville ju att allt skulle bli till det bästa.

Först var det knappt han märkte att problemet med Pinn-Jockes pinne mellan benen var löst. Men Figaro hade ögonen med sig, och frågade hur i all världen det hade gått till.

– Det var Cleo som var så snäll, och hjälpte mig med det, svarade pojken sanningsenligt.

– Hm. Vill jag veta, muttrade husfrun misstänksamt, hur det har gått till?

Pinn-Jocke sneglade på Cleo och Syrran, som båda skakade på huvudet.

– Nej, det vill du inte veta, sa han, fortfarande lika sanningsenligt.

Figaro muttrade och gav sin dotter en mörk blick.

Det var i alla fall inget som störde Get-Petter. Han hade så många andra detaljer att hålla reda på.

– Så, har du ätit färdigt nu? Bra. Marsch iväg till skolan. Dit samvete har lovat att vägleda dig.

Syrran nickade med munnen full av den sista biten smörgås.

– Här har du ett äpple. Nej, inte äta. Det ska du ge till skolfröken. Se så. Ge er iväg nu.

Get-Petter och Cleo samlades på gårdsplanen för att vinka av den unge sonen. Figaro stod i dörren och muttrade över allt ståhej. Skulle det verkligen vara nödvändigt?

 

Pinn-Jocke spatserade gatan fram medan Syrran talade vitt och brett om glädjen och nyttan med att gå i skolan. Inte för att hon själv hade lagt ner så mycket energi på sin egen skolgång. Men det hörde ju inte hit, så det talade hon tyst om. Här gällde det att leva upp till rollen som samvete.

Pinn-Jocke, för vilken hela världen var ny och spännande, dröjde sig ofta kvar vid skyltfönstren, och beskådade dess underverk. Mer än en gång fick han skynda ikapp Syrran, i värsta fall bara med hjälp av ljudet av hennes röst.

När han vid ett tillfälle dröjde kvar extra länge, för att beskåda en spännande trampbil som var i perfekt storlek för honom själv, blev han tilltalad av ett par främlingar.

– God morgon, unge man, sa den ena främlingen, en smärt figur med färgglada kläder och en spetsig näsa. En härlig morgon för lite fönstershoppande, inte sant?

Hans kompanjon, en lika färgglad, men betydligt kortare ung kvinna, bara hummade och nickade uppmuntrande.

– God morgon, hälsade Pinn-Jocke artigt. Ja, visst är det en härlig morgon. Och det finns så mycket nytt och fint att titta på här i världen.

– Ja men absolut, fortsatte främlingen. Titta bara på den här finfina trampbilen. Den skulle du allt vilja ha, eller hur?

– Oh, ja. Det skulle jag gärna. Kan man det? frågade pojken förundrad.

– Men det är klart man kan, skrattade främlingen förvånad. Visste du inte det?

– Nej, jag är alldeles ny här i världen. Så jag vet ingenting.

– Men, är du det? Det var det värsta! Men nu ser jag ju! Du är minsann ingen vanlig pojke, eller hur? Du verkar vara gjord av trä?

– Ja, det stämmer. Det är min far, träsnidaren Get-Petter, som har gjort mig.

– Men det var ju helt fantastiskt! Kan Get-Petter tillverka levande leksaker.

– Nej, det var önskestjärnans goda fe som gjorde mig levande. Och nu ska jag gå till skolan, så att jag kan lära mig att vara modig, ärlig och osjälvisk, så att jag kan bli en riktig pojke.

– Till skolan!? utropade främlingen. Inte ska du behöva gå till skolan heller. Det är ju bara slöseri med tid. Eller hur Gina?

Den unga kvinnan nickade ivrigt och grimaserade ett ljudligt – Blä!

– Du förstår, sa främlingen, och lade armen om pojkens axlar, skolan är bara sååå tråkig.

Gina låtsades snarka och gäspa stort.

– Vill du tjäna några pengar, så kommer det ta flera år, om du först ska gå i skolan.

– Pengar? Vad är det för nåt? undrade Pinn-Jocke.

– Pengar! Vet du inte vad pengar är? Utropade främlingen bestört.

– Nej. Ingen aning.

– Åh, du förstår, med pengar kan man köpa saker, vad man vill. Som den här fina trampbilen till exempel.

– Kan man?

– Klart man kan. Men om du ska gå i en tråkig skola, och lära dig en massa meningslösa saker, kommer det dröja ååår innan du kan köpa den.

Gina mimade ”bedrövat lunkande”.

– Men om du har pengar, kanske du kan köpa den redan imorgon.

Gina nickade åter entusiastiskt.

– Men hur får man pengar då?

– Genom arbete förstås! Vanligt hederligt arbete.

Gina mimade en kräksrörelse, men fick sig en hård spark på smalbenet. Så hon ändrade sig till att mima entusiasm igen, och göra två klämkäcka tummar upp.

– Hur får man ett ”arbete” då?

– Hå, det är inte så lätt. Men! Idag är det din turdag. För jag, Hederlige John, han lyfte på hatten och presenterade sig, och min stumma kompanjon här, Gina skakade även hon hans hand med stor iver, vi kan erbjuda dig ett jobb!

– Kan ni? Men vad snällt!

– Åh, ingen orsak. Ingen orsak. Men vi har faktiskt det perfekta jobbet för dig. Inom teatern.

– Teatern?

– Ja visst. Teatern!

Gina mimade en riktig teaterdiva, som spatserade omkring och tog emot publikens jubel. För att riktigt illustrera, drog hon ner sin rock från axlarna, och sköt fram sitt rikt utrustade dekolletage.

När Pinn-Jocke fick syn på de fina brösten, pirrade det åter till mellan benen på honom, och vips växte den där välsvarvade pinnen ut ur hans gylf igen.

– Hur gick det där till? utropade Hederlige John.

Gina bara stirrade, med hakan nästan nere vid knäna.

– Öh… det bara blir så… ibland…, ljög Pinn-Jocke.

Men det skulle han ju inte ha gjort. Vips så var hans näsa lika lång som hans kuk-pinne.

– Nej men! Det var det värsta!

– Oj, förlåt. Pinn-Jocke skämdes. Han borde ju veta bättre.

– Det är bara det att… min näsa växer när jag ljuger.

– Men stackare då, sa Hederliga John och rös av förskräckelse. För en gång skull var det ett ärligt uttalande, för själv skulle han inte kunna tänka sig något värre. Tänk hur lång hans egen näsa hade varit då.

– Och… den här ”kuk-pinnen”, den växer när jag ser något som är liksom…

– Upphetsande? föreslog Hederlige John, och gjorde en gest mot Gina, som prövande åter viftade med urringningen under pojkens näsa. Det gav omedelbar effekt med nån decimeter till.

– Ja. Nåt upphetsande. Han slog ner blicken och skämdes.

– Förlåt, sa han sen, varvid hans långa näsa genast krympte till normal storlek.

De båda skojarna stirrade på honom.

– Så näsan krymper igen när du talar sanning?

– Ja. Och säger förlåt.

Hederlige John rös igen. Gina gjorde en grimas av avsmak.

– Men den där då? frågade John, och pekade mellan benen.

– Öh, den försvinner bara om… jag liksom gör det skönt för nån… tror jag… Cleo hjälpte mig i natt, och hon hade väldigt skönt.

– Och då krympte den igen?

– Jaa. Så var det.

– Hm, intressant, funderade Hederlige John, medan han med armen höll tillbaka Gina, som genast var sugen på att pröva den teorin.

– Då tror jag faktiskt att vi har ett ännu bättre jobb för dig,

Gina spetsade öronen förvånat.

– Fast fortfarande inom teatern. Men en ännu mer speciell teater.

– Har ni? Men vad snällt. Trots att jag ljög för er och allt.

– Inte trots, min unge man. Inte trots. Och jag tror att du kommer passa alldeles utmärkt.

– Men, det går ju inte, sa Pinn-Jocke, som plötsligt kom på vad han egentligen hade att göra.

– Jag måste ju gå till skolan. Jag har lovat Get-Petter. Och jag måste följa mitt samvete. Hon hjälper mig att hitta dit.

– Samvete! Men fy! De båda skojarna grimaserade åter i avsmak. Vad ska man med ett samvete till? Nej, strunt i samvetet, och följ med oss i stället. Det är mycket roligare än den tråååkiga skolan. Och du kan ju inte gå dit så där heller. Han nickade mot grenen i grenen.

– Nej, det är klart, suckade pojken moloken. Men jag har ett äpple, försökt han morska upp sig.

– Men tackar, sa Hederlige John, snappade åt sig frukten och tog en tugga, medan pojken försökte protestera.

– Nej, du vet. Inget äpple i världen hjälper, om man kommer till den stränga skolfröken, och visar staken på det där sättet.

Gina grimaserade demonstrativt över det elände som skulle drabba honom.

– Nej, jag vet det perfekta stället där du kan få det åtgärdat. Och där det till och med uppskattas.

Pinn-Jocke tittade villrådigt nedför gatan, där Syrran hade försvunnit för länge sedan. Så tittade han ner på sin pinne, och suckade. Han hade väl inget val.

Så kom det sig att Pinn-Jocke, redan innan hans första skoldag hade börjat, avvek från den rätta vägen.

 

Många kvarter därifrån gick Syrran och pratade på vitt och brett, utan att ha en aning om vad som hänt. Hon var så uppslukad av sina högst välformulerade moralpredikningar, att hon nästan glömt bort vem det var hon talade för.

– Så, utropade hon till slut, nu är vi framme. Där ser du äntligen skolan. Visst är den fin?

Hon vände sig om, och såg sig sedan förvirrat omkring.

– Pinn-Jocke? Var är du?

Hon kliade sig i skallen, och ropade högre.

– Pinn-Jocke! Hallå! Var äär duu?! Skynda dig! Skolan börjar snart!

Med stigande oro och desperation, vände hon om och börja springa vägen bakåt, medan hon ropade på honom allt högre. Var kunde han ha tagit vägen? Hur kunde hon tappa bort honom? Just snyggt. Och vad skulle den goda fen säga? Och så Get-Petter förstås.

 

I en betydligt skummare del av staden, hade Hederlige John lett in Pinn-Jocke till ett högst tvivelaktigt etablissemang. Nu satt de på ett mörkt och skitigt kontor, där en enorm, skäggig man tronade bakom ett skrivbord, och skeptiskt betraktade den lille dockpojken.

– Jaså, det säger du. Och hur menar du att jag skulle få nytta av en liten trädocka i min show? Även om du påstår att den är levande?

– Jag är levande, inflikade Pinn-Jocke frimodigt. I alla fall nästan. Bara jag visar mig mod… mhf.

– Ja, ja. Det blir säkert bra, avbröt Hederlige John med en hand för hans mun. Men du ser ju hur han både talar och rör sig, helt utan snören. Och han har en annan egenskap också, som kommer att passa dig utmärkt. Titta mellan hans ben.

– Ha. Han har en kuk. Än sen? Mina flickor kan leka med löskukar, utan att de behöver sitta fast på nån docka.

– Men det är inte allt. Gina visa honom.

Gina vände sig genast mot Pinn-Jocke, och började ivrigt knäppa upp fler knappar i sin urringning, så att man till och med skymtade ett par knottriga vårtgårdar.

Genast började det pirra i pojkens mellangärde, och vips hade kuken växt halvannan decimeter igen. Den skäggige mannen gjorde stora ögon.

– Aaahh. Jag börjar förstå vad du menar.

– Och inte nog med det, sa Hederlige John och vände sig till Pinn-Jocke. Säg något vänligt om den stilige herr Strombolis utseende.

Pinn-Jocke tvekade. Mannen han såg framför sig var både stor, tjock och allmänt oproportionerlig. Dessutom var han smutsig och ovårdad, håret var flottigt, och han spred en mycket otrevlig odör omkring sig. Inget av dessa iakttagelser kunde betraktas som ”vänliga”. Så mycket hade i alla fall Pinn-Jocke förstått. Han harklade sig osäkert.

– Ni är en mycket… stilig… och välklädd herre… herr Stromboli, stammade han ur sig.

Som ett brev på posten växte hans näsa till sig halvannan decimeter.

Stromboli stirrade först förstummad på pojken. Så bröt han ut i ett bullrande gapskratt. Han var mycket väl medveten om sitt utseende, och han brydde sig inte om det.

– Så näsan växer på honom när han ljuger? frågade Stromboli roat.

– Exakt!

– Och kuken växer…?

– När han ser något sexigt.

Stromboli gapskrattade igen.

– Men hur får man bort det sen då?

– Mycket enkelt. Näsan krymper igen, när han talar sanning…

– Och ber om ursäkt, fyllde pojken i med nedslagen blick.

– Se här. Hederlige John vände sig till pojken igen.

– Pinn-Jocke. Är det så att du egentligen tycker att herr Stromboli här är en väldigt, ful och ovårdad person, som luktar illa?

– Ja… så är det, erkände pojken generat. Förlåt, så mycket. Och förlåt för att jag talade osanning.

Och med ens krympte den långa näsan ihop igen. Herr Stromboli bullrade åter som en vulkan.

– Men den där då? sa han, och nickade mot den andra utväxten.

– Jo, den är lite lustig. Den försvinner om han ger en flicka ordentlig tillfredsställelse, om ni förstår vad jag menar?

– Verkligen? Stromboli höjde på ögonbrynen. Det ska vi allt testa.

– Lulu! ropade han, så att det skallrade i väggarna. Lulu! Kom hit!

In kom en ung flicka insläntrande. Hon var iklädd en sexig korsett, en kjol med många volanger, som avslöjade ett par välformade och nätstrumpebeklädda ben, nedstuckna i ett par högklackade kängor. Hon såg ointresserad ut.

Det gjorde däremot inte Pinn-Jocke, vars kuk-pinne drog iväg en god bit till.

Flickan stirrade förvånat, och slickade sig om läpparna.

– Lulu, se till att ta hand om den unge mannens belägenhet.

– Men, det är ju en trädocka? Flickan såg undrande på honom.

– Just det, inflikade Hederlige John. Exakt så.

– Okej, flickan ryckte på axlarna. Kom då. Hon vände på klacken, för att ta med sig träpojken ut ur rummet.

– Nej, nej. Du ska göra det här, så vi får se.

Flickan ryckte på axlarna igen. Så gick hon ner på knä framför det väntande ståndet, för att ta den i munnen. Men pojken var kort, och det var obekvämt att böja sig.

– Vänta, sa Hederlige John. Tillåt mig. Så satte han upp Pinn-Jocke på skrivbordet, så att Lulu fick lite bättre arbetshöjd.

Med vana händer och mun, började så flickan bearbeta den välpolerade pålen. Pinn-Jocke tittade nyfiket på, men såg annars rätt oberörd ut.

– Sa ni att det är flickan som måste få utlösning? frågade Stromboli, medan han roat betraktade spektaklet.

– Ja, just det. Som jag har förstått det, så är det det som är nyckeln, svarade den spetsnästa skojaren. För det ser ju inte ut som att han själv njuter av det direkt.

– Lulu, instruerade Stromboli. Jag tror att det är bäst att du går direkt på finalen. Och gör det skönt för dig själv, är du snäll.

Lulu ändrade ställning, och kom snabbt fram till, att det var bäst att lägga sig på knä på golvet, och låta den lille träpojken sätta på henne bakifrån.

Knappt hann Pinn-Jocke sätta kukpinnen mot den sexiga baken, och måtta in den mot därför avsett hål, innan den sexiga synen fick pinnen att växa ytterligare. Så utan någon extra höftrörelse, gick kuken hela vägen in.

Lulu flämtade överraskat. Sedan manade hon på honom att börja knulla.

Det var inte så lätt för pojken att få till det på rätt sätt, för om han inte skulle komma för djupt in i den stackars flickan, så kunde han inte hålla i sig i hennes höfter. Men på något sätt gick det ändå. Lulu juckade emot, svängde på höfterna, och såg till att den hårda trästaken kom åt henne på alla de rätta ställena. Något sånt här hade hon aldrig varit med om. En så skön penisattrapp, som dessutom satt fast på en rörlig och levade trädocka, det hade hon aldrig känt.

När så till slut orgasmen sköljde över henne, med träkuken långt intryckt i hennes blöta fitta, så att hela hennes kropp skakade, försvann plötsligt kuken, precis när hennes efterdyningar var över. Och där stod nu Pinn-Jocke, med byxorna alldeles släta, och med en glad men rätt oberörd min.

 

Saken var klar. Stromboli och Hederlige John gjorde upp affären. Den lilla trädockan skulle bli stjärnan i Strombolis sexcabaret. Redan från eftermiddagen och sent in på kvällen, fick Pin-Jocke uppträda med Lulu och hennes lättklädda kollegor. Efter diverse upphetsande cancandans och förförande striptease, tog man in Pinn-Jocke på scenen. Det var dags för liveshow.

När han först leddes in hade han ögonen förbundna. Men när bindeln togs av, och han såg sin kvinnliga motspelares behag, skedde det som brukade ske, till publikens nu oförställda förvåning och entusiasm.

Nu vidtog ett sexigt förspel, där Pinn-Jocke i och för sig inte fick så mycket njutning, men sånt som avsugning hörde ju till. Så fick han lägga sig på marken med näsan i vädret, medan en ny flicka kom in, ställde sig beredd över hans ansikte, (den första flickan, som placerat sig över hans skrev, fick parera en växande kuk), och frågade honom något som han var tvungen att svara lögnaktigt på. Och vips hade flickan en lång näsa som kittlade hennes hål.

Snart satt alltså två mer eller mindre nakna flickor, och red på hans kuk respektive näsa. Kuken fick gärna extra tillskott av de upphetsande synintrycken. Och ville den andra flickan ha mer, så kunde hon bara får honom att ljuga igen.

När både flickorna hade fått var sin alldeles äkta orgasm, försvann åter kukpinnen, till folkets förundrade jubel, Och de tre aktörerna kunde bugande tacka för applåderna. Som avslutning ursäktade sig Pinn-Jocke för sina lögner, tog tillbaka allt han sagt, och återfick sin lilla gulliga näsa igen.

Det där upprepades i flera föreställningar till långt in på natten, den ena mer välbesökt än den andra. För ryktet om den nya sensationen hade spridit sig över staden, och alla ville se. När så sista föreställningen var över, gjorde sig Pinn-Jocke redo att tacka för sig, trött efter en lång dag.

– Nu måste jag i alla fall gå hem till Get-Petter, sa han. Jag är redan sen, och jag vill ju inte att han ska bli orolig. Och så måste jag också leta rätt på mitt borttappade samvete. Men först kanske jag kan få mina pengar?

– Pengar? sa Stromboli, låtsat oförstående. Gå hem? Nej du, lille gosse. Den gubben gick inte. Nu har jag köpt dig, och du är min. Dessutom är du bara en liten trädocka, och leksaker får ingen lön. Däremot förvaras de på ett säkert ställe över natten.

Så slängde Stromboli in den stammande och protesterande dockpojken i en gallerbur, och satte på ett stort hänglås.

– Så, där får du sova, vi har en lång dag imorgon. Och nästa dag, och nästa dag, och nästa…

Stromboli avlägsnade sig, efter att ha slängt till honom en torr brödskalk.

Nu var goda råd dyra.

 

Syrran skyndade på stegen på en skum bakgata i stadens utkanter. Hon hade fruktlöst irrat omkring och letat hela dagen, förtvivlad för vad hon ställt till med. Men äntligen hade hon fått något att gå på. Det var en ny bekantskap från gårdagskvällens förlustelser, som hon hade råkat stöta på igen, som gav henne tipset. Han hade berättat om en ny sensationell kabaré­föreställning han hade besökt, där en synbart levande trädocka hade haft sex med hjälp av sin växande näsa och kuk. Det kunde ju inte vara någon annan. Och nu var Syrran på väg dit.

Hon svängde om ett sista hörn, och där låg den. Stromboli Extravaganzas Sexkabaré. Den såg tillbommad och mörk ut. Syrran smet runt ett par hörn, och hittade en bakdörr. Men den var naturligtvis lika låst som stora porten. Däremot fanns ett skraltigt gammalt fönster, som bara råkade träffas av en sten, som Syrran bara råkade ha hållit i. Att sedan Syrran råkade haka av haspen och öppna fönstret, och råkade klättra in… Ja, nöden har ju ingen lag.

Inne i sin bur hade Pinn-Jocke vaknat till av ljudet av krossat glas. Och när han satte sig upp och gnuggade sig i ögonen, såg han till sin förtjusning Syrran klättra in genom det nu öppna fönstret.

– Syrran!? utropade han förundrat. Du hittade mig!

– Där är du ju, viskade Syrran lättat. Sch, akta så ingen hör dig.

– Äh, det är ingen kvar. Alla har gått hem. Men jag är inlåst här. Snälla, hjälp mig ut!

Syrran inspekterade buren. Gedigna järngaller, och ett stort gammaldags hänglås. Och inget spår av någon nyckel. ”Men det ska nog gå”, tänkte Syrran, och plockade fram en hårnål.

– Oj, var har du lärt dig det där, sa pojken imponerat, när det rostiga hänglåset, efter lite bökande, öppnades med ett klick.

– Det vill du inte veta. Kom nu.

Det var en ångerfull Pinn-Jocke som på vägen tillbaka berättade vad han varit med om. Och ännu mer ångerfull blev han när de kom hem igen, och fick berätta än en gång för den nu överlyckliga lilla familjen. De hade varit så oroliga när han inte kom hem. Till och med Figaro, fast hon inte riktigt ville erkänna det.

Till slut kunde ändå alla gå till sängs, och få sig en natts välbehövlig sömn. För i morgon skulle väl äntligen pojken få gå i skolan i alla fall?

 

Fortsättning följer…