En hand i vattnet

Servitören kom fram med en mörk flaska och höll fram den.

“Här har då vi ett Vietti Barolo Castiglione 2019” stoltserade han. “Hundra procent nebbiolo, från flera olika vingårdslägen i Barolo. Ett ganska klassiskt uttryck, med mycket körsbär, rosor, kryddor och tydliga tanniner.“

Jag sneglade ner mot etiketten på flaskan servitören höll fram, noterade att både årtal och ortsnamn stämde och nickade, varpå han hällde upp ett par centiliter i mitt glas.

Jag nickade tacksamt mot servitören, tog upp glaset, luktade lite och tog sen en smutt. Smaken spred sig i munhålan, en sträv och mustig fyllighet som verkligen var värd namnet. Med en liten nickning sköt jag fram glaset ett par centimeter mot servitören och visade att han kunde hälla upp, innan jag sneglade förväntansfullt mot min dejt, Viktor.

Det var då jag kom på honom med det. Han tittade ner i min urringning.

Min puls blev genast snabbare och jag såg honom rakt i ögonen tills han förläget tittade bort som om han bara händelsevis hade råkat vila blicken just där.

Medan han tittade bort tittade jag på honom. Han hade samma rutiga skjorta som han haft tidigare idag, en ganska enkel tweed-aktig kavaj och fotriktiga skor i mockaskinn. Inte riktigt den klädsel som kunde förväntas på stans finaste restaurang, men det var förståeligt.

Vi hade träffats för första gången tidigare under dagen, på en kurs med jobbet. Jag hade varit lite nervös för det var min första kurs av detta slag, på ett jobb där jag var nästan helt ny. Jag hade köpt en ny matchande kostym bara för kursen och varit hos frisören under veckan innan, så ingen kunde påstå att jag inte passade in.

Ändå hade jag varit lite nervös och stel och det hade inte riktigt lossnat förrän jag hamnade i ett bikupesamtal med Viktor. Han var supergullig, snygg och framförallt väldigt enkel att prata med. Och vårt samarbete under dagen hade gått så bra att jag bestämde mig för att kolla upp stans bästa restaurang och bjuda ut honom på en dejt. Det var med andra ord lite oväntat från hans sida att han skulle hamna just här och om han inte hade tagit med något stiligare till kursen så fick det duga för kvällen. Och ärligt talat, hans utstrålning kompenserade mer än väl för det lilla minuset i klädseln. För att inte tala om min klänning. Ärligt talat var jag nästan överklädd.

När servitören hade fyllt upp våra vinglas och gått vidare, vågade Viktor till sist se mig i ögonen.

“Det finns en sak jag känner att jag behöver berätta” sa jag och trots att jag försökte få det att låta lättsamt anade han ett allvar.

“Jo, jag är inte riktigt som jag verkar.” avslöjade jag. “Den här klänningen, det var min kompis som envisades med att jag skulle köpa den, nu i eftermiddags. Vi hittade den på en second hand. Samma sak med kostymen jag hade innan idag, hon hjälpte mig att köpa den förra veckan. I vanliga fall klär jag mig oftast i tröjor jag stickat själv. Och ett par lösa jeans som har varit ute så länge att de blivit inne igen.”

Jag makade mig obekvämt i stolen och försökte rätta till klänningen som korvade sig vid midjan igen.

“Frisyren…” fortsatte jag och vred lite på huvudet för att visa den från sin bästa sida. “Jag klippte mig för en vecka sen. Det var typ första gången nånsin jag varit hos frisör. Definitivt första gången jag slingade håret. Jag hade ingen aning om att jag passade i såna här frisyrer, det är helt och hållet frisörens fel.”

“Och det här stället…” fortsatte jag. “Jag har ingen aning om hur man beter sig här. Jag blir typ rädd för hur proffsiga servitörerna är. Som tur är frågade jag AI innan jag gick hit om vett och etikett på fina restauranger, annars hade jag aldrig vetat vad jag skulle göra när han kom med vinflaskan. Egentligen sitter jag helst hemma och lägger pussel, läser böcker eller målar akvarell. Senaste dagarna har jag ritat ungefär hundra bilder på en Pokémon som ser ut som en räv, som jag funderar på att tatuera in på armen.”

“Vulpix?” frågade han genast. “Eevee? Fennekin?”

“Eevee” svarade jag och rodnade. Jag var inte beredd på att han skulle känna till någon rävliknande Pokémon. “Den är min favorit.”

Viktor knäppte upp skjortan vid handleden och drog upp skjortärmen till armbågen. Han hade flera tatueringar där, men längst upp av dem fanns en liten stående ödla med brinnande svans.

“Charmander har alltid varit min favorit.” berättade han.

Det kändes som att min haka ramlade hela vägen ner i urringningen. Och när jag väl fick upp den i ansiktet igen, så spände mina kinder ut sig i ett nästan smärtsamt leende.

“Hur som helst!” sa jag till sist. Jag hade en poäng att göra, men jag noterade mentalt att jag måste komma ihåg att ta upp diskussionen om favorit-pokémons igen någon gång. “Jag vill inte att du får fel bild av mig. Jag vill inte att du blir besviken på att jag inte alltid är så här snygg och uppklädd och stajlad, eller att jag inte är hemma i hippa och lyxiga miljöer.”

“Tack gode Gud!” svarade han.

Varför var han så tacksam för det? Nej, det var ännu ett stickspår som jag fick inte låta avleda mig nu.

“Jag är lite ovan vid den här situationen. Inte bara omgivningen och allt sånt…” förklarade jag och pekade runt i restaurangen och förde fingrarna genom håret. “Men också vid att dejta så här. Jag tror det är första gången jag är på en middag som är en uttalad dejt. Jag vet inte riktigt hur det går till, när man liksom berättar vad man tycker och så…”

Han slog ut med händerna, som att han inte heller visste.

“Min kompis övertalade mig som sagt att ta denna klänningen” sa jag och hoppades att stickspåret i samtalsämne inte skulle förvirra honom för mycket. Jag hade en poäng jag ville komma fram till. “Jag tyckte den kändes lite … vulgär? Jag brukar liksom inte visa upp mig så här. Jag invände mot min kompis och förklarade att jag inte vill verka som att jag gärna skyltar med min kropp för vem som helst. Även om hon hävdar att jag har en helt ‘makalöst otrolig kropp’ eller vad det nu var hon sa…”

“Sa hon så, så har hon helt rätt” inflikade han och det förgrymmade leendet ville fortfarande inte låta mig slappna av i kinderna.

“Så, i alla fall. Min poäng är…” fortsatte jag. “Eller, hennes poäng var att om jag tycker om dig, så borde jag väl inte ha något emot att du tycker om att se min kropp. Och det har hon alldeles rätt i. Så … Du behöver inte vara rädd för att titta ner i min urringning. Det var det jag ville komma fram till.”

Han såg något förbluffad ut, och kastade en kort liten blick ner mot urringningen innan han mycket pliktskyldigt lät blicken återvända till mina ögon igen.

“Som sagt, jag vet inte riktigt hur man brukar göra på en sån här dejt” sa jag. “Men jag vill liksom inte missa chansen. Så jag vill att du ska veta att jag verkligen tycker om dig. Supermycket. Så att, om du tycker om min urringning får du gärna titta på den. För om du också vill, så får du väldigt gärna liksom … gå lös på den senare. Ikväll, liksom.”

“Gå lös på den?” upprepade han och såg gulligt förvirrad ut.

“Bara om du vill. Men jag har liksom aldrig riktigt gett mig hän åt någon som jag verkligen tycker om innan.” berättade jag. “Det har liksom aldrig riktigt överlappat, mellan vilka killar jag själv verkligen gillar, och vilka som jag råkar hamna i en intim situation med. Och jag skulle väldigt gärna vilja att du blev den första där, liksom, båda sakerna sammanträffar.”

“ ‘Båda sakerna sammanträffar’ som i, ett” upprepade han och höll upp ett finger för att räkna. “Att du verkligen gillar mig?”

“Mm”, instämde jag och nickade.

“Och två” fortsatte han och höll upp ett andra finger. “Jag hamnar i en intim situation med dig?”

“Precis, de två sakerna.” bekräftade jag. “Om du vill, alltså. Som sagt, jag vet inte hur man brukar göra detta…”

“Ja, man brukar inte riktigt göra det så här.” avslöjade han och svalde med något jag uppfattade som nervositet. “Men det gör inget. Huvudsaken är att jag, mycket milt uttryck, väldigt gärna skulle delta i att de två sakerna sammanträffar.”

“Är det så?” fnittrade jag.

“Jag var lite tveksam innan”, förklarade han. “För du är visserligen helt fenomenalt vacker. Och jag håller verkligen med din kompis omdöme om din kropp. Jag har liksom aldrig någonsin haft chansen till en så fulländad kvinna.”

Det förbenade leendet fick mina kinder att göra ont.

“Så en del av mig kände att jag givetvis måste ta chansen till en dejt med dig.” berättade han. “Men ärligt talat var jag ändå tveksam. För hur snygg du än är, så kände jag att du inte riktigt är min stil.”

Jag skrattade till.

“Men sen när du sa det där om Eevee…” fortsatte han, men längre hann han inte förrän jag började gapskratta.

Folk på restaurangen vände sig om och tittade åt vårt håll, men jag brydde mig inte. Jag orkade inte spela någon roll längre. Jag hämtade mig från skrattanfallet, torkade några tårar med fingrarna och hoppades att mascaran var vattenfast. Det pirrade i hela kroppen när jag tittade på Viktor och pirret blev bara ännu värre när jag såg att han sneglade mot min urringning igen.

“Visst är det en helt sjuk klänning?” frågade jag.

“Och en helt sjuk kropp” viskade han.

“Äsch” sa jag och slog ut med handen i spelad nonchalans.

Fler ord fick jag inte ur mig för mitt ansikte låste sig i ett dumt leende igen. Istället poserade jag lite i stolen. Jag har alltid tyckt att jag har en rätt udda kropp. Jag kan ju inte titta på min egen kropp med objektiva ögon och avgöra vad andra tycker. Det finns definitivt saker på min kropp som jag har lite komplex för, där jag lätt inbillar mig att andra tycker att jag ser konstig ut. Till exempel tycker jag att mina ben har lite konstig och krokig form, vilket blir extra tydligt när de är så spinkiga. Mina höftben sticker ut på ett konstigt sätt också, vilket jag tycker förstör bilden av min annars smala midja och släta mage.

Men det som är allra mest iögonfallande med mig är min barm. Den är tilltagen, om man vill uttrycka det så. Redan i sjuan hade jag störst bröst på hela skolan och tillväxten stannade inte direkt då, utan den fortsatte tills jag nådde smått absurda mått. Samtidigt har jag alltid varit en väldigt blyg tjej med lågt socialt självförtroende. Blickarna jag dragit åt mig har bara bidragit till att jag hållit mig undan, klätt mig så blygsamt som möjligt och flytt in i datorspel, böcker och annat nörderi.

De senaste månaderna har upplevts som något av en vändpunkt för mig socialt. På min nya arbetsplats är det ingen som vet att jag är nörd, utan alla ser mig som en vuxen och kunnig kvinna och som är lätt att prata med och som har nära till skratt. Det sociala spelet, som jag tyckte var så besvärligt som tonåring och ung vuxen, spelar inte lika stor roll vuxna människor emellan.

Den enda som riktigt genomskådat mig är den kollega och kompis som hjälpte mig att köpa klänningen. Kostymen, frisören, allting har varit hennes fel. Eller förtjänst. Det var hon som övertygade mig om att Viktor inte kunnat slita blicken ifrån mig på hela dagen och att jag måste ta tillfället i akt och bjuda ut honom. Mitt gamla jag hade aldrig vågat det, men eftersom det känts som att jag spelat en roll hela dagen, så var det inte lika komplicerat. Och när han tackade ja blev jag ju tvungen att även låta min kollega hjälpa mig att skaffa en fin klänning till kvällen.

Min udda kropp gjorde det svårt att hitta en bra klänning i de vanliga klädkedjorna. Min kollega sa att de inte gjorde min kropp rättvisa. Så till sist hittade vi en tajt svart klänning på en second hand. Urringningen är definitivt lite väl vågad för min stil, men som jag väl redan nämnt lyckades min kollega övertala mig. Och nu var jag faktiskt glad för det.

För Viktor var verkligen supergullig. Och inte på ett mesigt sätt. Han är verkligen manlig på alla sätt man kan önska, men samtidigt är det hans gulliga sida som får mig att smälta totalt. Den sortens pirr jag känner för honom har jag bara känt för killar på avstånd tidigare, killar jag aldrig skulle våga prata med. Och de pojkvänner jag faktiskt haft har jag egentligen aldrig haft den sortens heta känslor för.

Så att faktiskt, för första gången i mitt liv, känna mig sexig inför en så gullig kille som Viktor, det var verkligen en spännande känsla!

När servitören kom med maten var vi djupt inne i ett samtal om vilken generation av Pokémons som är bäst. Vi hade lite olika uppfattningar, som framförallt grundade sig i att jag mest spelat spelen medan Viktor mest samlat på korten.

Vid ett tillfälle kom jag på Viktor med att titta ner mot urringningen igen och jag provade att klämma ihop brösten lite för att se hur han reagerade. Han blev påtagligt generad och jag blev fnittrig, men ju längre kvällen gick, desto mer tittade han och desto mer retades jag med honom. Jag har ingen aning om vi passerade nån sorts gräns och började bete oss olämpligt på restaurangen. För mig fanns bara Viktor och en växande längtan efter att vara ensam med honom, så att han kunde borra ner ansiktet i klyftan.

Det kändes rentav en aning bordust när jag tackade nej till servitörens fråga om vi ville titta på dessertmenyn.

“Nej, tack, vi ska gå nu” sa jag bara och väntade in notan.

När jag frågade AI i förväg hade jag lärt mig att man inte måste dricksa i Sverige, ens på en finare restaurang, men jag avrundade ändå uppåt till närmaste tusental. Jag hade inte riktigt vant mig ännu vid att man tjänar så absurt mycket mer pengar när man jobbar än när man är student, så kostnaden bekymrade mig inte och jag viftade bara undan Viktors förslag om att dela på notan.

Förväntansfull och fnittrig skuttade jag ut i den svala och fuktiga kvällen. Jag var så lycklig så jag ville bara springa genom det lätta duggregnet, men jag fick sansa mig lite för att Viktor skulle hänga med. Jag lyckades få tag i hans hand och drog honom med mig nedför gatan. Hotellet som vi båda, och alla andra kursdeltagare, bodde på låg bara ett par kvarter bort, det var inte långt.

Strax innan korsningen där vi skulle svänga stoppade Viktor mig genom att dra mig i armen. Förväntansfullt vände jag mig om och mötte hans blick.

“Du är inte full, va?” frågade han.

Allvaret i hans röst och ögon, snarare än frågan i sig, tog ner mig på jorden och kvällsluften blev plötsligt 10 grader svalare.

“Nej” svarade jag, medveten om att mina ord inte bevisade något. “Du såg ju själv, jag drack inte ens två glas vin där inne.”

“Men två glas i en så liten kropp som din, det är ändå en del…” invände han.

“Jag är påverkad, men inte full” intygade jag. Viktor såg mig granskande i ögonen under några sekunder, men jag stod stadigt, både i viljan och på mina ben.

“Okej” sa han till sist. “Jag vill bara vara säker på att jag inte utnyttjar dig. Försöker hitta en förklaring till varför du är så glad.”

Jag kände leendet bubbla fram igen och lade huvudet på sned. En av sakerna jag fastnade för med Viktor tidigare under dagen var att han var så trygg och mogen i sig själv. Men det jag såg i hans ögon nu var en sorts blandning mellan omsorg om mig och osäkerhet på sig själv, och även det var gulligt nog för att dra fram mitt leende.

“Jag är glad för att jag tycker om dig, Viktor.” sa jag. “Är det konstigt, tycker du?”

“Ja”, svarade han kort. Och gulligt.

“Vet du vad jag tycker är konstigt?” frågade jag. “Att du tycker om mig.”

Jag tog ett steg in i hans famn och lade mina armar över hans breda axlar.

“Kommer du ihåg vad jag sa innan?” frågade jag, och besvarade än en gång min egen fråga innan han hann bryta in. “Att jag aldrig gett mig hän åt en kille jag verkligen tycker om innan.”

Viktor slöt sina armar runt min midja och hela min kropp fylldes av pirrande, härliga känslor. Om han hade kysst mig också, så hade ögonblicket varit fulländat. Jag behöver en man som kan ta initiativ, och det hade varit pricken över i:et att få en bekräftelse på att Viktor var en sån man. Men jag orkade bara vänta i ungefär två sekunder innan jag tog tag i saken själv.

Det var en helt otrolig kyss. Efter några sekunder av överraskad tafatthet, så mötte Viktor kyssen som om han hade läst alla mina dagböcker om hur jag allra helst ville bli kysst. Hela min kropp började gungas in i ett väldigt härligt tillstånd och jag höll mig kvar med mina armar runt hans nacke så att han inte kunde avsluta kyssen förrän jag gick med på det.

Mitt leende var tillbaka från ögonblicket efter att jag låtit Viktor lösgöra sina läppar från mina.

“Fast Eevee är väl inte en räv?” frågade han retfullt.

“Va?!” skrattade jag. “Jo! Klart det är en räv!”

“Det är ju en valp!” invände han. “Den är ju inte ens röd!”

“Men!?” utbrast jag, med spelad upprördhet och bankade Viktor symboliskt på bröstet.

Han svarade med att kittla mig och jag rusade iväg, tjutande av skratt, bort mot hotellentrén. Jag sprang förbi receptionen och lyckades få fram kortet i tid för att blippa det mot hissknappen. Viktor kom efter och jag hann precis slinka in genom en hiss som öppnades, just innan Viktor hann ikapp mig och fångade mig mot hisskabinens bakre vägg.

Han höll fast mina armar mot väggen och jag grimaserade surt åt honom medan jag flåsade så att bröstkorgen hävdes upp och ner. Han sneglade ner mot min urringning och jag gjorde mig redo för att han äntligen skulle sänka ansiktet i klyftan när hissdörrarna stängdes, men istället släppte han mig och backade, leende och uppspelt, men tillräckligt avvaktande för att en tanke skulle få fäste i mitt sinne.

Men jag gjorde ingen stor grej av det, utan tog fram min mobiltelefon, knappade lite på den och räckte sen fram den till Viktor.

“Kolla!” triumferade jag medan han tog telefonen och läste. “Eevee är en räv!”

“Säger ChatGPT, ja.” invände han. “Och dessutom säger den att den också liknar en hund och en katt.”

“Men mest en räv!” envisades jag och tog tillbaka telefonen med en bestämd grimas.

Hissen kom upp till min våning och ett allvar sänkte sig över situationen.

“Vilken våning bor du på?” frågade jag medan jag höll benet mot hissdörren så att den inte skulle stängas.

“Nästa.” svarade Viktor.

“Behöver du något därifrån?” viskade jag och nickade uppåt.

Det var tyst i några sekunder. Hissdörren hann göra två försök att stängas medan vi såg på varandra.

“I så fall kan jag hämta det sen” sa Viktor till sist.

Jag stoppade honom på vägen ut ur hissen, drog honom till mig och kysste honom. För några ögonblick hade jag varit rädd att han skulle fega ur, eller att han inte var lika sugen som jag. Jag intalade mig att han bara var lite blyg och inte ville pressa mig, trots att jag hade varit så tydlig med vad jag ville. Det gjorde väl ingenting att det var jag som fick ta initiativet? Det var väl inget problem? Nej, det bestämde jag mig för att det inte var, och tvingade undan tanken igen.

Vi log mot varandra medan vi drog varandra bort från hissdörren och lät den stackars hissen ge sig iväg på nästa uppdrag. Jag tyckte mig ana samma sorts lättnad i Viktors ögon som jag själv kände. Lättnad, och längtan.

Men ändå blev stegen bort till mitt rum tysta. Och när jag öppnade dörren in till mitt hotellrum kastade sig inte Viktor över mig. Och inte jag över honom heller. Vi ställde av oss skorna, hängde jackorna på varsin galge och jag ställde ifrån mig min väska på en hylla. Vi sneglade nervöst på varandra, innan vi försiktigt sjönk in i varandras famnar.

“Du är spänd.” konstaterade han.

“Mm” erkände jag, lika mycket för mig själv som för Viktor.

“Det är inget konstigt att känna så.” lovade han.

“Jag vet” viskade jag och kände efter. Jag log mot honom igen, ofrivilligt, och det var skönt att det inte var värre än att jag fortfarande kunde le. “Jag tror det är för att jag inte har berättat vilken sorts älskare jag är.”

“‘Vilken sorts älskare’?” upprepade han.

“Jag är lite annorlunda.” förklarade jag.

“Är inte alla annorlunda?” frågade han.

“Inte så mycket som jag.” sa jag. “Jag har liksom inte sex på samma sätt som alla andra.”

Viktor rynkade på ögonbrynen och jag undrade vad för tolkningar han gjorde som fick honom att se ut så.

“På ett bra eller dåligt sätt?” frågade han till sist.

“Det beror på vad du gillar.” svarade jag.

“Typ som en kink?” frågade han.

Viktor såg ärligt talat orolig ut och jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det. Det var gulligt, och skönt, att konstatera att Viktor inte var en sån kille som blev taggad av kinks.

“Jag lovar, jag kommer inte kräva att du ska göra något äckligt eller konstigt!” försäkrade jag.

“Vad bra!” skrattade han, med inte bara spelad lättnad. “Så … tänker du berätta vad det är?”

“Nej.” beslutade jag. “Du får märka det själv. Du förtjänar den chansen.”

“Jaså?” sa han, och såg lite orolig ut igen. Men jag var nöjd. Och sugen på att se hur han klarade utmaningen. “Inte ens en liten ledtråd.”

“Jo” tillät jag. “En liten. Du får några instruktioner, och sen fria händer.”

“Mer än att jag ska ‘gå lös’ på din urringning?” frågade han.

“Du kommer ihåg!” jublade jag och sneglade bak mot bordet som stod mot väggen bakom mig. “Ja, du får gärna börja så. Lista ut hur man får av mig den här klänningen. Kyss mig så som du kysste mig ute på gatan. Sätt mig på bordet här, och rör vid mig … där nere … Sen får du göra vad du vill.”

“Okej” svarade han med ett allvar, medan hans ögon log. Han räknade på fingrarna. “Gå lös på urringning. Ta av klänningen. Sätt dig på skrivbordet och ‘rör vid dig, där nere’?”

Jag nickade glatt. Anspänningen var borta. Äntligen skulle jag ge mig hän åt något som jag verkligen tyckte om!

Jag tjöt till när Viktor dök ner i min urringning. Jag skrattade lyckligt åt hur pojkaktigt han tog för sig av mig. Jag kände mig sexigare än nånsin när det till sist blev tydligt att Viktors försiktiga blickar inte betydde att det inte fanns någon hunger. Klänningen åkte av i ett vips och behån bokstavligt talat flög av när han fick loss spännet. Medan han kysste mig drog jag själv ner trosorna över höfterna, så att han förstod att jag ville vara helt naken när han lyfte upp mig på bordet.

Till sist, när jag satt där, och han fortfarande hungrigt nafsade i mina bröst och smekte insidan av mina lår, började jag undra om han till och med var lite för initiativrik och orädd. Men innan det var för sent sänkte han tempot och började kyssa mina bröst mycket mer innerligt, samtidigt som hans smekningar vid mina ljumskar blev mycket tålmodiga.

Jag lutade mig bakåt mot väggen och gjorde mig redo. Och sen, när hans fingrar nådde fram till blygden, började njutningen porla över mig som en varm dusch. Som ett varmt vatten som snart omslöt mig helt. Jag kände hur jag kunde lägga mig ner i vattnet och guppa mjukt på dyningarna, medan mitt huvud gungade långsamt från sida till sida. Jag släppte ut ett långt andetag genom en liten öppning mellan läpparna och njöt av hur njutningen tog över alla sinnesintryck så totalt att allt annat upphörde att existera.

“Är det okej?” sa Viktor.

Jag hörde orden, men som genom en oändlig barriär och det tog flera sekunder innan jag förstod vad de betydde.

“Mmm..?” var allt jag fick ur mig. Det måste ha låtit som om han väckte mig ur djup sömn.

“Känns det bra?” frågade han.

Det tog nog två sekunder till innan jag nickade.

“Fortsätt” lyckades jag viska till slut.

“Säg till om du vill att jag gör något annat” sa han.

Jag skakade på huvudet. Det måste ha framstått som en aning frånvarande, men jag kunde inte hindra mig från att sjunka ner i de varma djupen av njutning när hans finger långsamt började röra sig igen.

Det var det här som var problemet. Jag kan inte hjälpa det, men min kropp fungerar så här. Jag är helt enkelt, på gott och ont, extremt mottaglig för sexuell stimulans. Bara den lättaste och mjukaste beröring gör mig fullkomligt överväldigad av njutningen och jag blir i princip okontaktbar så länge det håller på. Det gör det svårt för mig att ha sex på ‘vanligt sätt’ – hur nu vanligt sex ser ut, jag har ju aldrig kunnat prova det.

De få sexpartners jag haft har reagerat lite olika på detta. Jag märker knappt vad som händer, så jag kan inte förklara allt i deras reaktion, men jag märker att det i regel utspelar sig på två olika sätt.

Antingen så är killen helt enkelt färdig efter vad jag upplever som en mycket kort tid. Min kropp hinner nätt och jämt hitta in i det transliknande tillstånd som njutningen innebär för mig, innan de anser sig vara klara och jag blir lämnad i en förvirrad och intensiv längtan tillbaka till de härliga vågorna.

Den andra varianten är när killar låter njutningen bli extremt intensiv. Bortom vad som kan kallas för skönt. Jag vill inte likna det vid smärta, men det är liksom för intensivt och starkt för att vara njutbart. Det är mer som ett tumult, att kastas omkring mellan våldsamma vågor, att slitas runt bland starka strömmar, utan att få en chans att hitta fotfäste eller stöd. Jag misstänker att det händer när killen vill få starkare reaktioner från mig och stimulerar mig hårdare och snabbare för att uppnå detta. Och jag kan inte göra något åt det, utan är fast i deras våld tills de är nöjda. Jag vill inte påskina att denna upplevelse är bättre än den första, men jag lämnas åtminstone med en känsla av något slags sexuell mättnad. Efter att chanslöst ha kastats runt i tumultet vaknar jag, en evighet senare, utslagen, mätt och chockad.

Detta har bidragit till att jag sällan letat efter den sortens relationer med killar. Det har passat bra med min blyghet och min nördighet. Men samtidigt har jag svårt att tillfredsställa mig själv sexuellt. Det enda jag kan göra är att hålla mig själv på gränsen till där jag tappar kontrollen. Jag kan smeka mig tills njutningen blir överväldigande, men då stannar mina fingrar av och jag förs långsamt tillbaka till verkligheten med en längtan efter mer, så jag smeker mig tillfälligt ner i njutningens varma vatten igen och så fortsätter det i cykler. Till slut får jag nog och hetsar fram starkare och starkare reaktioner tills hungern efter mer är borta.

Men med Viktor börjar det bra. Hela mitt jag befinner sig i de varma, böljande vågorna av njutning och inget annat spelar någon roll.

Plötsligt blixtrade allt till. Det kom en stöt av alldeles för starka nervsignaler och jag gjorde mig redo för att kastas runt i tumultet, hjälplöst och handlöst. Men ingen mer stöt kom, inga kast från kraftiga vågor, utan bara stillhet. Så fort jag kunde börja uppfatta något av verkligheten igen insåg jag att Viktors hand var stilla och jag fick en chans att återhämta mig från chocken.

“Förlåt” hörde jag Viktor säga från andra sidan barriären. Det var egentligen inte som att han var långt borta, utan mer som att han var utestängd, bortkopplad. Hans ord hördes, men de betydde ingenting. Inte förrän flera sekunder senare. “Var det där bra eller dåligt?”

Jag ville se på honom, men jag vet inte om mina ögon vägrade öppnas, eller om min hjärna bara kopplat bort synen från mina sinnesintryck för att prioritera annat. Men jag lyckades skaka på huvudet.

“Dåligt?” frågade Viktor.

Jag nickade.

“Förlåt” sa han igen. “Är det andra bättre? Det mjuka?”

Jag nickade igen.

“Okej” sa han. “Jag kanske börjar förstå. Det mjuka är bäst. Men är det bra nog? Är det mycket skönt eller bara lite skönt? Nicka om det bara är lite skönt.”

Det tog lång tid att förstå frågorna, men när jag trodde att jag förstått skakade jag på huvudet.

“Är det mycket skönt?”

Jag nickade.

Stunden av lugn hade varit tillräckligt lång för att jag skulle märka vad som hände sen. Viktor flyttade sig. Hans hand försvann från mitt sköte och nästa gång jag kände något där var det inte hans hand. Det var hans mun och tunga. Med andra killar brukade det betyda tumult. Iver och självförtroende i en kombination som inte passar med hur jag fungerar. Men Viktor litade jag på och jag lät mig falla mjukt ner i njutningens strömmar igen. Och det var bra strömmar. Även när de stundtals blev lite kraftigare så kände jag mig trygg.

Det är svårt att beskriva vilken lycka det var att få känna detta. Ett helt hav av obegränsad njutning. Det var hit jag längtat så många gånger, men aldrig riktigt nått. Det perfekta mellantinget mellan de korta doppen som lämnade mig längtande efter mer, och de våldsamma vågornas kast som gjorde slut på mig. Ofta hade jag tvivlat på om det verkligen fanns ett njutbart hav däremellan, eller om jag för evigt skulle vara fast i förbannelsen att tvingas mellan de enda alternativ jag kände. Men med Viktor fanns det.

Och någonstans där i havet hände det. Jag ska inte påstå att jag aldrig kommit innan. Det har jag gjort, både själv och med killar. Åtminstone tror jag det. Men när det hänt har det alltid hänt i det stormiga tumultet. Själva det sexuella klimaxet har knappt gått att uppfatta i kaoset. Men nu hände det. Mitt ibland de lugna, varma dyningarna kom skummande och svallande vågor av fulländad njutning. Över mig, under mig, runt mig, brusade och sköljde orgasmen, så att jag nästan började undra om det någonsin skulle ta slut.

Det tog en lång stund för mig att återhämta mig. Jag hade precis upplevt de bästa minuterna i hela mitt liv. ‘Minuter’ känns förresten som ett löjligt mått i sammanhanget. Det är helt ovidkommande hur lång tid som egentligen förlöpte på jordens klockor medan jag levde ett liv i lyckans och njutningens hav.

“Det där var … helt otroligt” flämtade jag, och blev förvånad över att jag faktiskt fick fram orden, även om det var en aning sluddrigt.

Jag låg utsträckt över hotellrummets bord, och Viktor lutade sig över mig i en omfamning. När jag kände att han verkade vilja resa sig klamrade jag fast mig vid honom. Jag behövde honom nära mig för att smälta det jag precis upplevt.

“Jag är glad att du gillade det” sa han och jag kramade honom ännu hårdare.

Plötsligt vällde känslorna över mig. Att jag hittat någon som förstod mig, som kunde leda mig genom njutningen som jag längtat efter hela mitt liv, den lyckan kände jag. Men jag insåg också hur otillräcklig jag är som älskare.

“Men det är inte så kul … för dig?” frågade jag och kände redan hur känslorna satt sig som en klump i halsen.

“Det var magiskt!” påstod han.

“För mig, ja”, påpekade jag och undrade hur jag skulle förklara det. Han behövde ju hålla sig på helspänn och hela tiden läsa mina vaga signaler, enbart för min skull, utan att få något tillbaka…

“För mig också”, menade han och rörde sig igen, men jag höll kvar honom. Om jag hade tårar i ögonen ville jag inte att han skulle se det. “Detta är det i särklass mest upphetsande jag upplevt!”

Upphetsande, ja. Det är ju alltid något. Men upphetsning är inte samma sak som tillfredsställelse. Och jag dög inte som älskare om jag bara var upphetsande, om jag inte kunde tillfredsställa honom. Men om han kunde göra detta för mig, för min njutning och tillfredsställelse och för hans upphetsning, så kunde jag absolut stå ut med en stunds tumult och kaos för hans skull, om det var vad han behövde för att bli tillfredsställd själv.

Jag började känna att bordet i verkligheten var kallt och hårt att ligga på, och jag släppte lös Viktor så att jag kunde sätta mig upp.

“Får jag kyssa dig?” frågade han.

Det var första gången jag såg honom i ögonen sedan han lyfte upp mig på bordet. Det glänste runt hans mun efter det han gjort för mig, hans hår var lite mer rufsigt än innan och han var helt vansinnigt gullig. Givetvis fick han kyssa mig!

Jag lutade mig fram och mötte hans läppar. De smakade som havet, som det lyckans och njutningens hav han lett mig till, ända till orgasmens brusande och svallande klimax. Och jag kände tydligt att klimaxet inte sköljt lusten ur mig. Den brann ännu starkare!

Mina händer letade upp hans bälte och denna gången lät han mig spänna upp det. Utan att bryta kyssen lyckades jag, med både händerna och fötternas hjälp, att få ner hans byxor och ta honom i mina händer. Och genast stannade tiden. Viktor märkte nog att jag kom av mig i kyssen, för han backade ifrån mitt ansikte, och jag kunde titta ned.

“Åh, herregud…” flämtade jag. Jag såg upp i hans ögon och visste inte vad jag skulle säga. “Är den alltid så stor?”

Okej, av allt jag kunde sagt var nog detta det allra mest korkade.

“Bara på tisdagar…” svarade Viktor rappt och jag fnissade generat och skämdes både för min dumma fråga och för att jag tyckte att hans svar var roligt.

“Vilken tur…” sa jag och tittade ner mot hans stånd igen. “För om den blir så här stor varje kväll, så … finns det en risk att jag utvecklar ett … osunt beroende…”

Jag insåg det samtidigt som jag sa det. Jag har aldrig varit speciellt fixerad vid penisar förut. Under sexet har jag, av förklarliga skäl, sällan gett dem så mycket uppmärksamhet, förutom möjligen då jag vid några pliktskyldiga tillfällen har sett till att tillfredsställa en kille utan att låta mitt eget kön blandas in.

Men det var innan jag hade sett Viktors. Som en nördtjej så är jag välbekant med känslan av att inse att man fått en ny favorithobby, ett nytt projekt som man inte kommer kunna sluta tänka på varken på dagar eller nätter. Det var inte bara storleken som gjorde det. Det var något med formen, strukturen, ådrorna som stod ut över det svällande skaftet, ollonet som var så tjockt att förhuden inte räckte till för att täcka det när jag väl dragit bak den en gång. Här fanns det. Svaret på hur vårt sexliv inte bara skulle handla om vad han gjorde för mig!

Jag lutade mig fram för att känna den i min mun, men Viktor stoppade mig.

“Förlåt, jag är lite pryd med sånt.” ursäktade han. “Tycker det känns lite äckligt att kyssa dig sen…”

Jag såg upp i hans ögon och gav med sig. Nån gång skulle han behöva ändra sig på den punkten, för jag kände en dragningskraft till hans kön som jag inte ville låta honom hindra mig från. Men ikväll kunde jag tänka mig att gå direkt till huvudnumret. Jag vek ut benen. Äntligen skulle vi förenas fullt ut!

“Det är okej om du inte klarar den eller så…” viskade han. “Du är ingen stor tjej och särskilt med tanke på att du är så känslig så…”

Jag skakade på huvudet. Det skulle han inte få hindra mig ifrån! Hur tumultartat det än blev så måste jag få känna honom i mig. Om jag inte ens fick suga av honom så kunde han ju inte dessutom förvägra mig att tillfredsställa honom så här.

“Det är i alla fall inte värre på insidan” sa jag.

“Är du säker?” frågade han.

“Vet du vad?! Nya instruktioner!” svarade jag och spände ögonen i honom. “Jag kräver att du knullar mig. Även om det blir lite mycket för mig, jag klarar det! Du kommer att knulla mig, så länge du behöver, och så hårt du behöver, för att komma. Okej?!”

Han såg på mig under några sekunder, som om han förde en kamp inombords om ifall han skulle gå med på mitt krav eller ej.

“På sängen i så fall?” föreslog han. Och jag log, av lättnad att han inte vägrade, och för att det var ett bra förslag.

Jag tjöt till när han lyfte mig från bordet. Han lade ner mig på sängen, nästan mer omsorgsfullt än han hade behövt, och jag särade på benen och tvingade mig att slita blicken från hans kön upp till hans ögon igen för att visa att jag fortfarande menade allvar. Och något brann till i hans blick som försäkrade mig om att det inte bara var av pliktkänsla utan även av egen lust som han gick med på detta.

Jag höll kvar hans ögonkontakt så länge jag kunde. För snart skulle jag kastas ut i havet igen, och även om jag litade på att Viktor inte skulle göra mig illa, så skulle det bli en betydligt stormigare färd nu än senast.

Sen kastades jag ut. Jag hann tänka att jag kände hur stor han var i mig, hur totalt han trängde in och dominerade mitt inre, hur fast och orubblig han var där inne, djupt i mig, innan de varma vågorna började kasta mig fram och tillbaka. Det var inte så mjukt och böljande som det varit när han slickade mig – Det skulle det aldrig bli med Viktor i mig. Men inte heller så vilt och okontrollerat som jag varit rädd för – Det skulle Viktor aldrig utsätta mig för. Men det var kraftfullt och överväldigande. Jag var chanslös där i strömmarna och kunde inte göra något annat än att låta mig kastas runt.

Det var då jag kände det. Först en hand i vattnet, sen Viktors fasta arm runt mig.

Han var där.

Jag var inte ensam i vattnet, utan vi låg där båda två, tätt omslingrade varandra, i en intensiv kyss och med hans lem planterad djupt i mig. Och tillsammans förde strömmarna oss runt. Med honom var det inget kaos. Han höll ju mig i sina trygga armar, så att jag kunde låta mig föras runt i en gungande och vimlande dans. Hur det såg ut på jorden, där våra kroppar låg på sängen i hotellrummet, vet jag inte, men där ute i havet kunde vi röra oss obehindrat åt alla håll, både över och under ytan.

Till en början styrde han och jag njöt av att få känna honom med mig och i mig, och det var lika underbart i de lugna och böljande vågorna som i de forsande och stormande strömmarna. Men efterhand lärde jag mig att vara med och styra. Jag följde med i rörelserna och kunde dra oss åt de lugnare vattnen när jag ville det, och mot tumultet när jag ville det. Tillsammans reste vi genom dessa vatten och inte sällan översvämmades jag av skummande och svallande klimax, men Viktor höll mig hårt i sin famn så att vi inte tappade bort varandra igen.

En hel livstid senare låg jag på rygg på hotellrumssängen och flåsade efter andan. Viktors armar var fortfarande runt mig, men han var inte längre i mig. Jag kunde fortfarande känna resterna av det senaste skummande och svallande klimaxet när jag vände mig mot honom. Jag trodde inte att mitt ansikte skulle orka le, men så fort våra blickar möttes kände jag ändå leendet genom hela ansiktet.

Medan jag såg honom i ögonen undrade jag om han upplevt samma sak, om han varit med mig där ute i haven och himlarymderna, eller om det mest var i min fantasi medan hans medvetande varit kvar här i hotellrummet hela tiden. Kanske spelade det ingen roll, kanske var det samma sak, men jag undrade ändå.

“Jag hittade dig till sist!” sa han.