Pinn-Jocke – Dockpojken

Det här är del 15 av 15 i Sagor för barn som är vuxna nu

Visst saknar man när mamma och pappa läste sagor för en som barn? Men de gamla folksagorna av bröderna Grimm och ”Gåsmor” var ju ursprungligen mer barnförbjudna. Både grymmare och sexigare. Så är det inte dags för några modernarnare versioner i den gamla andan? Dags för Sagor för barn som är vuxna nu.

Var det något mer som växte på Pinocchio?

______________________________________

Det var en gång en gammal träsnidare. Han bodde ensam i en liten stad ute på landsbygden. Eller ensam och ensam. Han hade faktiskt både en husfru och en piga, men de räknades liksom inte. De var ju inte familj. Husfrun, som både ansvarade för att sköta hemmet och matlagningen, hette Figorella, men kallades vardagligen för Figaro. Pigan var hennes dotter Cleo, och hon skötte… ja, hon hjälpte till i största allmänhet. Att hon över huvud taget hade fått jobb där, berodde nog ärligt talat mest på träsnidarens godhet, och på den bestämda Figaros övertalningsförmåga.

Träsnidaren själv hette… ja han kallades bara för Get-Petter. Vad han egentligen hette… hade nog helt enkelt fallit i glömska. Varför han kallades för Get-Petter var också högst oklart. Om det var för hans lilla bockskägg, i det i och för sig godmodigt runda ansiktet, eller för några för länge sedan glömda försyndelser i ungdomen, förtäljer inte historien.

Jag sa att han var ensam. Och i hans tycke var han det. Ingen fru hade han, och inga barn hade han, och inga levande släktingar i närheten. Han hade så gärna velat ha barn. En liten son. En som han kunde lära snida och spela dragspel och sparka boll. En som han kunde lära läsa och skriva och räkna. Åh, det vore en dröm.

I stället lade han ner all sin kärlek på sitt träsnidande. Han snidade vackra husgeråd, rikt utsirade små askar, pipor (han rökte själv en av sina egna) och så väggur. Han hade ett avtal med den lokale urmakaren, att designa och bygga väggklockor. Hans mästarprov hade faktiskt varit ett gökur. Men hans verkliga favoriter var leksaker. Allt från enkla klossar med utsnidade bokstäver och siffror, till intrikata speldosor (även här i samarbete med urmakaren) med vackra små ballerinor i tyllkjol.

Och så dockor. Han älskade att snida dockor. Stora dockor, små dockor, söta små flickdockor och tuffa små pojkdockor. Hans senaste projekt var en marionettdocka. Den föreställde en pojke i naturlig storlek. Den var iklädd gul skjorta och korta, röda hängselbyxor och hade en liten gulbrun hatt med en fjäder i på huvudet. Från armar, ben och huvud gick trådar upp till ett par handtag som man manövrerade med.

Han lade just sista handen vid denna marionettpojke, när Cleo kom förbi med en sopskyffel i högsta hugg.

– Titta här Cleo, sa Get-Petter lyckligt. Han är äntligen färdig. Titta så fin han blev.

– Ja, log flickan. Han är ju riktigt söt.

– Men tycker du det? Så trevligt. Då kanske han får bjuda upp till en liten dans.

Get-Petter drog upp dockan i sina trådar, och lät den buga artigt för flickan.

– Får jag lov, pep Get-Petter i ett försök att härma en ung pojkröst.

– Tack gärna, fnittrade Cleo, och neg sött.

Så vidtog en lustiger dans över det skräpiga verkstadsgolvet, medan Get-Petter hummade en glad melodi. De for i vilda slängar över dansgolvet. Kanske inte alltid så vackert, och mer eller mindre klumpigt.

– Aj, akta mina fötter, klagade Cleo. Du trampar mig på tårna, din klumpiga lilla pinnjocke.

– ”Pinn-Jocke”, upprepade Get-Petter. Det var ett bra namn. Han stannade upp, och deklarerade högtidligt.

– Härmed döper jag dig till Pinn-Jocke. Hälsa nu snällt på Cleo. Det är hon som gett dig ditt namn.

Pinn-Jocke höll artigt fram handen och hälsade på flickan, medan den andra handen lyfte på hatten, med lite hjälp av en speciell tråd för ändamålet.

– Trevligt att träffas, Pinn-Jocke, hälsade Cleo tillbaka, med spelat allvar. Jag hoppas att vi ska bli riktigt goda vänner.

– Det tror jag säkert ni kommer bli, bubblade Get-Petter. Se Pinn-Jocke, du har redan fått dig en fästmö.

Cleo fnittrade och log skälmskt, medan hennes ansiktsfärg steg ett par nyanser.

– Men så du säger, Get-Petter.

– Vad håller ni på och flamsar om?

Det var Figaro som kom in i rummet. Hon såg både barsk och missnöjd ut.

– Get-Petter har blivit klar med sin marionettdocka, mor. Viss blev den fin?

– Han heter Pinn-Jocke, sa Get-Petter. Och han är redan förlovad med Cleo.

Figaro betraktade dem misslynt i ett par sekunder extra. Sen snäste hon:

– Trams! Kom nu och ät. Kvällsmaten står på bordet, och sedan är det läggdags.

 

Efter middagen, en god köttstuvning, och efter att han dragit på sig nattskjortan, tog sig Get-Petter en sista titt på sin nya skapelse innan han gick och lade sig.

”Åh så fin han blev.” tänkte han. ”Nästan som om han var en riktig levande pojke. Åh, om han ändå var det. Tänk om jag hade fått ha en riktig levande pojke. En egen son. Jag önskar så att han var levande.”

Han tittade längtansfullt ut genom fönstret, och blickade upp mot stjärnhimlen. Då såg han plötsligt en stjärna falla. En stark och klar stjärna var det, och den föll precis då han sagt sin önskan.

Get-Petter blev alldeles till sig. Han stirrade upprymt på stjärnan. Så fick han bråttom. Han måste uttala sin önskan igen, innan det var för sent.

– Jag önskar att han var levande, jag önskar att han var levande, mumlade han ivrigt, medan han bedjande knäppte sina händer.

Så var ögonblicket över. Stjärnan hade slocknat. Den mättade tystnade låg som ett täcke över hela hemmet. Det var som att det lilla huset höll andan.

Till slut ruskade Get-Petter på sig, som för att skaka av sig sina hopplösa drömmar.

– Nå ja, det var en vacker dröm. Men det går ju inte. Man kan inte bara önska sig…

Men blandade känslor kröp Get-Petter till kojs, och snart sov han en ljuv men lite orolig sömn.

 

Utanför på gatan kom en ung kvinna ragglande. Hon hade varit ute och förlustat sig i staden, när hon nu ändå var här i affärer. Hon var moderiktigt klädd, med moderiktig frisyr och med en modern sminkning, som kanske hade runnit lite av kvällens övningar. Men hon var helt enkelt en skönhet risslad till tänderna. Och hon visste att utnyttja det.

Hon visste däremot inte exakt varför hon var här. Vad hennes nästa uppdrag skulle vara. Eller snarare vem hennes nästa uppdrag skulle vara. Men det brukade ju visas sig. Än så länge var hon i alla fall ledig, och då kunde hon ju få utnyttja det. Man kan ju inte hela tiden vara…

Det snurrade till lite extra i huvudet, så hon var tvungen att luta sig mot en vägg. ”Jag skulle nog inte ha tagit det där sista glaset… glasen…”, tänkte hon ångerfullt. ”Det här blir inte roligt imorgon.”

Det var nästan så hon kände i magen, och halsen, att det var på väg att bli ”inte så roligt” redan nu. Men efter ett par djupa andetag, kände hon sig ändå lite bättre. Hon behövde bara vila lite, här vid väggen, bara lite.

Hon lyfte på huvudet, och fann sig titta in genom ett fönster. Där innanför såg hon något som verkade vara en träsnidarverkstad. Och där fanns hur mycket som helst att titta på. Vackra klockor, husgeråd och många olika leksaker. Hon tyckte om leksaker. Hon hade alltid gillat att leka med dockor när hon var liten. Styra och ställa med dem. Vara som deras…

Då fick hon syn på den. Dockan! Det var den största och finaste trädockan hon någonsin sett. Målad i glada färger var den. Blankpolerad och fin såg den ut. Det var tydligen en marionettdocka, för det hängde trådar från armar och ben. Men det var nästan som att den såg levande ut.

Hon fortsatte att förundrat stirra på dockan, medan hon väntade på att världen skulle sluta snurra. Men det vete tusan om det hjälpte, för nu blev allt väldigt märkligt.

Först lade hon inte märke till det, men ett starkt ljussken lyste plötsligt upp både henne och fönstret bakifrån. Det lös in genom rutan och föll på den lilla marionettdockan. Hon stirrade fascinerat på hur skenet växte, tills det till slut utmynnade i en skarp blixt, lustigt nog helt utan knall. Och plötsligt stod där inne i rummet en fe.

Fen steg fram till dockan, och svingade sitt trollspö. Ännu en ljusblixt lyste upp rummet. Och med ens började marionettdockan röra på sig. Den såg sin yrvaket omkring. Så fick den syn på fen.

– Vem är du? undrade dockan.

– Jag är önskestjärnans goda fe. Och jag har gjort dig nästan levande.

– Oj. Tack god fe. Men varför har du gjort det?

– För att din far, som har snidat dig, han som kallas Get-Petter, önskade det när han såg önskestjärnan falla. Och eftersom han är en så god och renhjärtad man, och eftersom han är så ensam, har hans önskan gått i uppfyllelse.

– Oj, sa dockan, och rörde nyfiket på sina lemmar, som nu var helt befriade från sina snören. Ja, titta, jag är verkligen levande.

Han hoppade ner på golvet, och tog några prövande steg.

– Jag kan gå! jublade han. Så testade han några danssteg.

– Och jag kan dansa!

Han hoppade runt i en vild dans, innan han lyckades snubbla över sina egna ben, och föll ihop i en liten hög.

Fen skrattade hjärtligt åt hans konster.

– Nåja, sa hon. Du har lite kvar. För än är du inte en helt och fullt levande pojke. Än så länge är du fortfarande en trädocka som jag har givit liv. Resten är upp till dig. Du måste lära dig att bli en värdig pojke, en riktig son och en god kamrat. Men om du visar att du är modig, ärlig och osjälvisk, då kommer du bli en pojke på riktigt.

– Nej men oj, sa dockpojken förundrat. Men hur ska det gå till? Jag vet inte om jag klara det alldeles själv.

– Just därför, sa fen milt, ska du få hjälp på vägen. För att klara av att bli en riktig människa, en riktig pojke i ditt fall, behöver man ett samvete. Och Önskestjärnan AB erbjuder just den tjänsten, utan extra kostnad. Få se, var är han nu? Fen tittade sig omkring. Det var nästan så att ett stänk av irritation lös igenom den perfekta fasaden.

Då knackade det på fönstret. Där utanför stod en rufsig kvinna med sminket i oordning och med en något berusad uppsyn, och vinkade och pekade på sig själv. Fen rynkade ögonbrynen men svängde på trollspöt. Med en liten puff, stod plötsligt den något luggslitna kvinnan inne på verkstadsgolvet i stället, och borstade hjälpligt av sig dammet.

– Jaha, och vem är du då? frågade fen i en klart missnöjd ton. Var är den ordinarie?

– Benjamin är tyvärr upptagen. Han har skickat mig i stället. Jag är Benjamins syrra. Du kan kalla mig för ”Syrran”, för det gör Benjamin, och alla andra.

– Såå… och du är kvalificerad för det här uppdraget. Fen såg mycket skeptisk ut.

– Ja, jo, absolut, försäkrade Syrran. Alltså, jag är ju bara vikarie på samvetes­avdelningen. Jobbar på skyddsängels­avdelningen egentligen.

– Sååå, du är skyddsängel? frågade fen menande.

– Ja, alltså, i princip. Eller, jag liksom… städar där…

– Städare på avdelningen för skyddsänglar? Fen lät sträng.

– Mmm, medgav Syrran.

– Så det här är ditt första uppdrag, över huvud taget?

– Nja, faktiskt inte, sa Syrran och verkade pigga på sig. Det är faktiskt mitt andra. Det första var åt en alkis, som försökte bli nykter.

– Och det gick…?

– Hmm…, vad heter pojken förresten?

– Ja, vad heter jag egentligen? frågade nu även dockpojken.

– Byt inte ämne, sa fen surt till Syrran, men vände sig sedan till pojken.

– Din far har givit dig namnet Pinn-Jocke.

– Ha, ha, skrattade Syrran. Pinn-Jocke!? Vilket löjligt namn!

Hon tystnade när fen gav henne en mörk blick.

– Det är naturligtvis ett jättebra namn, rättade sig Syrran ödmjukt. Vad heter hans far.

– Det är träsnidaren Get-Petter som har snidat honom, och därmed är hans far.

– Naturligtvis, sa hon med så samlad min som det bara gick. Hon fick verkligen skärpa sig i sitt fortfarande lite lummiga tillstånd, för att inte brista ut i skratt igen. Men det låg verkligen och frustade på lur där bak i hennes hals.

– Just snyggt samvete, muttrade fen skeptiskt. Så gick hon fram och sniffade på sin nya assistent. Hon rynkade på näsan.

– Det här behöver åtgärdas. Först och främst behöver du nyktra till.

Hon svängde än en gång på sin trollstav. Med en poff fick Syrran helt plötsligt en mycket piggare uppsyn. En distinkt doft av kaffe spred sig över lokalen.

– Och så måste vi göra något åt de där löjliga ankläpparna, och de där fåniga kläderna.

Ett par nya svängar och några poffar senare, såg syrran ut som en helt annan människa. Hon var klädd i en strikt byxdress, med en mörkare kavaj till ljusare byxor. Till det en diskret ljusgrön blus, och en lika diskret ljusgul scarf slängd över axeln. Skorna var ödmjukt lågklackade men välputsade. Det mellanblonda håret var uppsatt i en praktisk hästsvans. Hennes förut så hårdsminkade och omgjorda ansikte, visade nu upp en naturlig skönhet, inklusive en liten uppnäsa och ett par rynkor i pannan. Hon blev faktiskt riktigt söt, tyckte Pinn-Jocke.

– Så ja. Mycket bättre, konstaterade fen.

Syrran sprang fram till närmsta spegel, och inspekterade resultatet. Det var inte så att hon såg jättenöjd ut vid första anblicken. Helt plötsligt var det ju åter hon själv som tittade tillbaka från spegeln. Och hon som hade lagt ner så mycket tid och pengar på… Men sen ryckte hon bara på axlarna. ”Jaha. Det var det, det.”

– Så, återtog fen. Då var det ordnat. Då ska vi bara gå igenom lite regler. Du Pinn-Jocke kommer alltså bli en riktig pojke när du kan visa att du är modig, ärlig och osjälvisk. Du ska hedra och lyda din far, Get-Petter. Du ska gå i skola och lära dig att bli en god medborgare. Till din hjälp har du ditt samvete, Syrran här.

Syrran log, blinkade och gjorde honnör.

– En liten varning bara. Man ska alltid tala sanning. Om du ljuger kommer din näsa att växa. Och ju mer du ljuger, desto mer kommer den växa. Precis som en lögn bara blir större och större, ju mer man försöker hålla fast vid och försvara den. Så det enda sättet att reda ut det, är att erkänna sina lögner, och be om ursäkt. Har ni förstått?

– Ja då, sa Syrran käckt. Sluta ljuga, så krymper näsan.

– Eh… man skulle väl be om… ursäkt… så att den krymper, inflikade Pinn-Jocke osäkert.

– Ja, just det, höll Syrran med, fortfarande lika käck. Säg förlåt så är det över.

Fen bara skakade på huvudet. Det här skulle inte bli lätt.

– Nåja, vi får väl hoppas på det bästa, suckade hon. Nu måste jag i alla fall ge mig iväg. Lycka till min gosse, och om du skulle hamna i bryderier, kalla bara på ditt samvete.

Med en sista tveksam blick på Syrran, svängde fen en sista gång på sitt trollspö, och försvann som en stråle klar ut genom fönstret.

Pinn-Jocke och Syrran stod länge bara och tittade på varandra. De hade båda en underlig känsla i kroppen. Som när man inlett en lång resa, men inte riktigt vet hur man ska ta nästa steg.

– Det är fortfarande natt, sa Syrran till slut. Kanske bäst vi går och lägger oss.

– Men var ska vi sova då? Pinn-Jocke tittade sig omkring.

– Pax för soffan, sa Syrran snabbt.

– Men jag då?

– Du får sova på hyllan. Du satt ju där från början. Det går säkert bra.

Pinn-Jocke tittade missmodigt på sin hylla. ”Men samvetet vet ju bäst”, tänkte han, och klättrade upp.

 

Det tog ett tag för Pinn-Jocke att somna. För det första låg han obekvämt. Och så hade han ju nyss väckts till liv, så speciellt trött hade han inte hunnit bli. Han tittade längtansfull på den sköna pinnsoffan, där Syrran låg. Hon hade hängt av sig kavajen och scarfen på ryggstödet, och låg nu halvt på sidan och sov lugnt. Under den nu helt synliga blusen, kunde Pinn-Jocke ana något mjukt som bullade upp sig. Det såg skönt ut, tyckte han. Det väckte liksom något i honom. Men han förstod inte riktigt vad.

Däremot verkade hans kropp förstå precis vad det var. För helt plötsligt började något växa, som gjorde det alldeles väldigt trångt i hans byxor. Så trångt att detta något trängde ut genom gylfen, och dessutom gjorde hans kropp väldigt framtung.

Med ett skrammel tappade han balansen, föll rakt ner i golvet, och landade i en liten rörig hög av armar och ben. Öm i kroppen försökte han få ordning på sina lemmar och resa sig upp, när hela huset plötsligt kom till liv. I sista stund lyckades Syrran gömma sig bakom soffan. Hon glömde nästan dra med sig kavaj och scarf. In störtade både Get-Petter i sin långa nattskjorta, Figaro i sitt rejäla nattlinne och med papiljotter i håret, och Cleo med ett skirare och kortare nattlinne, som lämnade både armar och stora delar av benen bara.

– Vad har hänt?

– Vad är det som står på?

– Jag vet inte?

– Vad var det för skrammel?

– Är det inbrott?

– Nej, titta, sa Cleo till slut. Det är ju bara Pinn-Jocke som råkat ramla av sin hylla. Du satte väl inte upp honom ordentligt i går kväll, Get-Petter.

– Men, han rör ju på sig, sa Get-Petter förbluffad, och stannade upp i steget.

– Dumheter, fräste Figaro, som försökte gnugga sömnen ur ögonen. Inte kan en docka…

– Jo, se mor, pekade Cleo. Han rör ju faktiskt på sig.

– Ja, det gör jag, svarade Pinn-Jocke. Jag är levande nu.

– Men, men, men… stammade Get-Petter. Hur har det gått till…?

– Det var den goda fen som trollade mig levande, när du önskade det från önskestjärnan. För det är väl du som är min pappa, Get-Petter?

– Min… min lilla… min älskade lilla…, stammade Get-Petter, nu med tårar i ögonen. Är det sant? Är det verkligen sant? Har min önskan slagit in? Min älskade, älskade Pinn-Jocke!

Han slöt den lilla pojken i sin famn, och hade Pinn-Jocke inte fortfarande varit av trä, så hade han nog varit mos vid det här laget.

– Får jag titta på dig? Get-Petter höll upp pojken på armlängds avstånd. Åh, se på dig. Min alldeles äkta pojke.

– Jag nog ser han mer levande ut alltid, log Cleo finurligt. Är han inte lite väl förändrad? Vad är det som sticker ut mellan hans ben?

– Men fy! Titta inte, utbrast hennes mor, och försökte hålla för dotterns ögon.

Pinn-Jocke tittade konfunderat ner på den femte lemmen, som stack ut ur hans gylf. Den var halvannan decimeter lång, och hade ett rundat och snidat huvud. När han funderade på hur den kommit dit, kom han ihåg att den ju hade växt fram när han tittat på Syrran borta i soffan. Men när han tittade dit, var soffan tom. Instinktivt förstod han att Syrran tydligen inte ville bli upptäckt. Och då var det ju inte snällt att avslöja henne.

– Den bara blev så när jag…, Pinn-Jocke sneglade mot soffan, …såg den fina soffan, sa han sen. Det var ju i alla fall bara en halv lögn.

Men det hjälpte inte. För nu växte plötsligt hans näsa också, med halvannan decimeter den med.

– Men oj vad här växer, sa Cleo, som kikade fram bakom sin mors hand.

Det fick Pinn-Jocke att verkligen beskåda den unga flickan på allvar. Hennes smala armar, välformade och solbrända ben och det som lockande knoppades under nattlinnet, kunde omöjligt hålla honom oberörd. Plötsligt växte pinnen mellan benen halvannan decimeter till.

Cleo fick åter igen leka kurragömma bakom sin mors hand, för att komma åt att se.

– Oj, du verkar vara glad att se mig, fnittrade hon.

– Öh… nej… jo… ja… alltså…, stammade Pinn-Jocke. Du har bara så fint… nattlinne…

Omedelbart växte även näsan på sig ett gott stycke.

– Så du är glad att se mig, fnissade Cleo konstaterande.

Pinn-Jocke slog ner blicken och rodnade.

– Men fy, en sån ouppfostrad pojke, sa Figaro barskt. Och ljuger gör han, så att näsan växer på’n tydligen.

– Jo, suckade Pinn-Jocke. Så är det. Den goda fen sa att näsan växer när jag ljuger. Och det enda jag kan göra är att be om… fö’låt?

– Be om ursäkt menar du? frågade Get-Petter ömt. Säga förlåt?

– Just det. Förlåt. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

– Ha, fnös Figaro. Inte är det något som krymper för det inte.

– Du kanske måste säga sanningen också, sa Cleo, fortfarande med ett finurligt leende i mungipan. Var det för mitt nattlinnes skull som kuken växte?

– Men fy Cleo, fräste mamman ifrån. Så säger man verkligen inte.

– Kuken? Pinn-Jocke såg bara frågande ut.

– Okej. Pinnen mellan benen då, ändrade hon sig. Var det kanske när du såg mig som den växte ännu mera?

– Öh, jo, du har så fina armar och fina ben, och det där du har under nattlinnet, han pekade generat åt hennes bröstkorg till. Det fick det liksom att kittla till mellan benen, och så hände det bara.

– Men usch, en sån pojke! Fnös Figaro, och vände sig bort i avsmak. Get-Petter, det här kan inte få fortgå. Jag kan inte ha min dotter i ett hem där…

– Men snälla Figaro, log Get-Petter bevekande. Det vet du väl hur unga pojkar är? Vi har väl varit unga själva? Att det spritter lite i benen, både det ena och det tredje, när en ung man ser en söt flicka, det är ju inget konstigt. Nog minns jag när en ung fröken Figaro förvände huvudet på alla byns pojkar. Så vi ska väl inte vara för snara att fördöma. Pojken kommer nog lära sig förr eller senare.

Figaro muttrade bara till svar. Men hon såg i alla fall lite blidkad ut.

– Men det förklarar ändå inte varför han hade ståfräs redan när vi kom in, anmärkte Cleo. Hur förklarar du det, Pinn-Jocke?

Nu satt Pinn-Jocke verkligen i ett dilemma. Skulle han säga som det var, och avslöja Syrran, som tydligen inte ville bli avslöjad, vart hon nu hade tagit vägen? Var hon borta skulle de kanske ändå inte tro henne. Eller skulle han fortsätta ljuga? Skulle han få gå med lång näsa hela livet.

– Men då kanske jag ändå får kasta lite ljus över saken, sa Syrran, och klev fram från bakom soffan. Hon borstade av sig några dammkorn från blus och byxor. Kavajen och scarfen hade hon ledigt hängande över armen.

– Jag kanske ska börja med att presentera mig. Jag är Pinn-Jockes, av den goda fen tilldelade, samvete. Ni kan kalla mig Syrran. Det gör alla andra.

Församlingen bara stirrade.

– Jag ska alltså hjälpa min klient här att fatta rätta och moraliska beslut här i livet. Målsättningen är att han ska bli så modig, ärlig och osjälvisk att han kvalificerar sig till att bli en äkta levande pojke av kött och blod. Inte bara en levande trädocka som nu.

– Och jag måste tyvärr erkänna, fortsatte hon, att jag inledningsvis har gjort ett dåligt jobb. Genom att fegt gömma mig när ni kom instörtande, hon gjorde ett demonstrativt svep över församlingen, har jag uppenbarligen lockat honom att ljuga. Och det gör mig ont.

– Jag inser också, att jag måste vara orsaken till kalabaliken redan från början. Eller snarare orsaken till den förstorade ku… pinnen mellan benen. En rätt välsvarvad sak om jag får säga så.

Hon tittade frågande på Get-Petter, som bara slog ut med händerna. Han hade då inte svarvat någon sådan utväxt på sin docka.

– Jag misstänker nämligen att det var åsynen av mig, sovande på soffan, och kanske inte minst de här, hon gjorde en gest mot sin byst, som gjorde honom lite inspirerad.

– Och jag måste ändå säga, påpekade hon, att de är alldeles äkta.

– Igen, la hon till i en lägre och lite besviken ton.

– Har jag inte rätt? avslutade hon, och slog ut med armarna, framför allt i riktning mot Pinn-Jocke.

– Jo, sa pojken generat. Det var precis så det var. Vad var det den hette sa ni…?

– Kuken, fyllde Cleo och Syrran hjälpsamt i, med en mun. Figaro fnös ogillande.

– Ja, just det, återtog han. Kuken växte när jag såg Syrran sova på soffan, och såg hennes… fina…

– Tuttar, sa Syrran lika hjälpsamt.

– Ja, tuttar. Då pirrade det mellan benen. Och sen när jag såg Cleos fina armar och ben och…

– Tuttar, fyllde Cleo i. Figaro fnös ännu högre.

– …tuttar, så växte den ännu mer. Och det ber jag om… ursäkt för. Och för att jag ljög.

Direkt när han uttalat de förlösande orden, återgick hans näsa till sin normala storlek, med ett litet plopp.

– Så, då var det utrett, sa Get-Petter med en lättad suck. Jag är så glad att ha dig här Pinn-Jocke. Du kan inte ana hur glad jag är, och hur mycket jag har längtat efter en liten son. Jag är så lycklig.

– Ett stort välkommen också till dig, Syrran. Jag är säker på att du kommer vara till stor hjälp i hans uppfostran.

– Ja, det har ju gått bra hittills, muttrade Figaro.

– Snälla Figaro. Hon är i alla fall utsedd av den goda fen. Då måste man ju kunna lita på att hon gör ett bra jobb.

Pinn-Jocke och Syrran tittade osäkert på varandra. Syrran framför allt av dåligt samvete. Här skulle hon ju agera samvete åt en stackars träpojke, en som det dessutom syns så tydligt på om han ljuger. Då måste hon väl…?

– Hrm, jag kanske måste erkänna, började hon, att jag liksom är… lite… nybörjare. Det här är bara mitt andra uppdrag. Jag är egentligen bara vikarie för min bror Benjamin.

– Men jag är utsedd av den goda fen, skyndade han sig att tillägga.

Så sneglade hon på Pinn-Jocke, som betraktade henne frågande.

– Motvilligt…, fick hon lägga till. I brist på bättre… Hon sänkte huvudet.

– Jo, det här var just snyggt, fnös Figaro.

– Ja, ja, det blir nog bra, avslutade Get-Petter diskussionen. Ni är båda hjärtligt välkomna. Så är det med det. Nu måste vi alla sova. Och i morgon ska du börja skolan. Så att du kan bli en riktig pojke. Get-Petter fick något drömmande i rösten, när han sa det sista.

– Men var ska jag sova då? undrade Pinn-Jocke. Där uppe på hyllan ramlar jag bara ner.

– Vänta jag tror att jag har en docksäng här någonstans. Han började rota i högarna av leksaker. Figaro, var har jag min docksäng?

– Alltid ska man behöva hålla reda på allt, muttrade Figaro. Karlar! Så stolpade hon iväg för att hjälpa till att leta.

– Men vi har ju fortfarande ett problem kvar, påpekade Cleo, och tittade menande på Pinn-Jocke.

– Kuken menar du? höll Syrran med.

– Precis. Vad gör vi åt den?

Båda ryckte på axlarna. Så tittade de på varandra, pekade frågande ”du eller jag?”, och spelade raskt sten-sax-påse om det, bakom de äldres rygg.

– Här är den, ropade Get-Petter. Jag har hittat den. Fram halade han en rikt utsirad trävagga, i precis lagom storlek. Här ska du få sova. Kom nu så ska pappa Petter stoppa om dig.

 

När huset åter hade kommit till ro, och alla sov skönt i sina sängar och Pinn-Jocke i sin vagga invid sin faders säng, kom ändå Cleo smygande. Hyssjande väckte hon pojken, och tecknade åt honom att följa med henne. Och lydig som han var följde han henne, vart än hans kuk-pinne pekade. När de på väg in till hennes rum passerade verkstan, gav Cleo tummen upp till Syrran på sin soffa, som gjorde samma tecken tillbaka.

Väl inne på rummet, låste Cleo dörren, satte sig på sängen, och klappade på täcket.

– Kom och sätt dig, sa hon.

Pinn-Jocke satte sig lydigt.

– Vi måste ju göra något åt den där också, sa Cleo och nickade åt kuk-pinnen. Och jag vann lotten att få den stora äran.

– Ska… ska du såga av den? undrade Pinn-Jocke ängsligt.

– Nej, tok heller. Jag tror det finns bättre sätt att göra det på.

– Vilket då?

– Det gamla vanliga sättet.

– Och vilket är det då?

– Det ska du få se. Vi hoppas det funkar på dig också.

– Vi?

– Ja, jag och Syrran. Det var därför vi drog lott.

– Öh…?

– Du kommer snart förstå. Till att börja med tror jag att vi ser vad som händer om jag gör så här.

Så tog hon tag i sitt nattlinne och drog det över huvudet. Hon var helt naken under.

– Oj, sa hon, när effekten av manövern blev tydlig. Kukpinnen växte minst en decimeter till.

– Jag var nästan rädd för det, konstaterade hon, nästan mer för sig själv. Men misströsta inte, sa hon sedan uppmuntrande. Jag är inte klar ännu.

Så gick hon ner på knä framför honom, tog tag i den läckra träpålen, och lät sina läppar omsluta dess polerade topp. Pinn-Jocke tittade nyfiket på, medan hon sög, slickade och bearbetade hans långa skaft. Hon försökte ta in så mycket hon kunde i munnen, men det var ju inte i närheten av att få in dess fulla längd.

– Känns det skönt? frågade hon, medan hon metodiskt kysste sig upp efter skaftet.

– Det ser jättekul ut, svarade han, och han lärt mest glad och nyfiken. Är det gott? frågade han tillbaka.

– Jättegott faktiskt. Undrar vad Get-Petter har använt för träslag. Men känner inte du någonting? I kuken menar jag.

– Nej, hur menar du?

– Att det kittlas eller pirrar eller så?

– Du menar som när den växer? Nä, ingenting. Men det är väldigt trevligt at titta på din nakna rygg och rumpa, när du sitter så här.

– Hah, suckade Cleo. Men ingen effekt på kuken. Då får vi nog gå vidare till nästa steg. Lägg dig ner.

Som den lydiga pojken han var, la han sig ner på sängen, med pålen i vädret. Efter honom kröp Cleo, placerade sig med fittan över staken, kände för säkerhets skull med fingrarna om hon var tillräckligt blöt, hon var sjöblöt, och sänkte sig sakta över det nu väldigt höga tornet.

När Pinn-Jocke såg henne rida honom på det där sättet, så att de fina brösten gungade i takt, blev han åter igen påverkad. Från att bara ha ridit ollonet till att börja med, sköt nu ytterligare halvannan decimeter in i henne, och fyllde henne hela vägen in.

Med ett överraskat tjut var hon tvungen att höja sig ännu mer, även om hon nu mer än gärna lät den gå ända i botten. Hon var naturligtvis tvunget att inte låta den gå in längre, Men den gav ju ändå möjligheter. Möjligheter hon inte hade varit i närheten av förut.

Dessutom var han uppenbarligen uthållig. De flesta unga killarna i hennes ålder som hon hade legat med, brukade ju komma på bara några sekunder. Så det här var ju bara underbart.

Men nu började hon bli riktigt trött i benen. Frustande och pustande föll hon ner på sängen bredvid honom. Där låg hon och återhämtade sig ett tag, innan hon gav nya direktiv.

Nu var det doggy style som gällde. Men han fick vara försiktig, så han inte kom för långt in. Det lovade han. Sakta och försiktigt, och noga att hålla reda på att inte mer av kuk-pinnen än vad som redan var blöt, kom in i det trånga lilla hålet, pumpade han på. Han följde lydigt hennes direktiv, ökade takten eller kraften när hon sa till, och gjorde det skönt för henne. För om hon njöt, så var han nöjd.

Därför kom det sig att klimaxet kom när det passade henne. När hon fick sin utlösning. Sin orgasm.

Och vilken explosion sen. Cleo darrade som ett asplöv när hon utmattad föll ner i sängen. Och hon fortsatte darra länge och väl. Det var som om orgasmen aldrig ville ta slut, trots att knullandet var över. Och trots att själva anledningen till orgasmen var borta.

Förundrad stirrade hon mellan benen på den knästående träpojken. Så spred sig ett lyckligt leende över hennes läppar. Hon hade lyckats. Där pålen nyss hade varit, fanns nu bara en oklanderlig röd gylf.

– Tack så mycket för hjälpen, sa Pinn-Jocke. Vad skönt att det gick att fixa, Jag tror det hade varit pinsamt att komma till skolan med den där stickande ut. Lika pinsamt som med näsan.

– Ha, ha, skrattade Cleo matt. Ännu mer pinsamt skulle jag säga. Men det är jag som ska tacka… Det var väldigt… skönt.

– Det var kul att titta på.

– Kul?! Ja, det var väl det då, pustade flickan. Så funderade hon lite.

– Så nyckeln till att få ner ståndet, är alltså att själv få en orgasm av det, inte att du får en.

– Va?

– Äh, strunt i det. Men det väcker ju oanade… möjligheter.

 

Fortsättning följer…