Pensionatet

Jag hade valt det här pensionatet för att skriva färdigt min doktorsavhandling. Hemma på institutionen i Uppsala var det svårt att få sitta i fred; alltid var det någon kollega som skulle fråga om något eller ha hjälp med något eller helt enkelt undra om jag inte skulle komma med och fika. Och i min lilla lägenhet skulle antingen tvätten tvättas eller maten handlas eller lunchen lagas eller något annat som oundgängligen måste fixas innan man kunde sätta sej ned och skriva. Och sen var koncentrationen lika med noll. Så när en kollega berättade om det här traditionella pensionatet på Norrlandskusten, tänkte jag att jaha, det kanske skulle göra susen med ett miljöombyte, och så skulle jag ju slippa tänka på matlagningen. Och min kollega hade berättat att pensionatsgästerna var lugna typer som inte gjorde mycket väsen av sej, och som lade sej tyst och snällt tidigt på kvällarna.

Jag checkade in och fick nyckeln till mitt rum; en gammaldags riktig mässingsnyckel i stället för plastkorten som man får på hotellen nu för tiden. Jag ställde in resväskan och laptopen, och sen var det dags för den första middagen.

Det satt redan några gäster utspridda vid borden i matsalen, ett femtontal var det nog. Ungefär hälften kvinnor och hälften män. De flesta var lite äldre, men vid ett bord satt en ensam lite yngre kvinna och åt. När jag kom in, tittade hon upp, och våra blickar möttes. Det gick en stöt genom mej, det var något hos henne som berörde mej djupt; jag vet inte riktigt vad. Vi såg varann i ögonen lite längre än vad som är brukligt när man inte känner varann.

Middagsbuffén var fin. Jag åt vid ett tomt bord, för jag ville ha så lite kontakt som möjligt med dom andra för att inte bli distraherad i skrivjobbet. Sen gick jag upp på mitt rum och försökte jobba. Men jag kunde inte få kvinnan vid det ensamma bordet ur tankarna.

Vid frukostbuffén morgonen därpå hamnade kvinnan från i går bakom mej i kön. En varm våg svepte genom mej. Hon sa ”Du kom visst i går? Stannar du länge?” ”Ja”, svarade jag, medan hjärtat slog dubbelslag. ”Jag har bokat in mej för två veckor. Du då?” ”Ja, svarade hon, Jag kom i förgår, och tänkte stanna i tre veckor; jag ska försöka vila upp mej lite efter att ha gått in rejält i väggen. Ska vi sätta oss vid bordet där borta?”

Hon var präst i svenska kyrkan, och hennes församling hade sin kyrka på landet en bit från Uppsala. Hon hade haft det rätt jobbigt ett tag, berättade hon. Personalen drog inte jämt, kyrkorådet drog inte heller jämt, församlingshemmet behövde rustas upp innan det förföll helt, och den gamla kyrkan behövde också underhållas, och församlingens pengar räckte inte till på långa vägar. Och församlingsmedlemmarna klagade och var missnöjda. Och många var utstuderat elaka mot henne. Så till slut tog hon slut. Jag undrade om hon som var troende inte kunde känna lite trygghet och stöd i sin religion. Hon suckade och sa att hon just inte hade haft tid och ork att tänka på Gud på väldigt länge.

Sen undrade hon vad jag jobbade med. Så jag berättade om mitt forskningsprojekt på läderbaggar och om varför jag var här. ”Ja, dina läderbaggar är nog mycket snällare än mina församlingsmedlemmar”, tyckte hon. ”Men ska vi inte gå en promenad längs med stranden innan du börjar jobba? Och vad heter du förresten?”

Så då fick jag veta att hon hette Linda och hon fick veta att jag hette Johan.

Promenaden blev längre än jag hade räknat med. När jag kom tillbaka till mitt rum visste vi redan en hel del om varandra. Hon hade nyss lämnat ett hopplöst äktenskap, och var fortfarande medtagen efter skilsmässan, ovanpå allt trassel med jobbet. Jag hade berättat om ett par flyktiga relationer som hade runnit ut i sanden, och att jag kände mej ganska så misslyckad efter att ha blivit dumpad två gånger. Så vi var rejält stukade båda två.

Dagen efter satt vi också vid samma bord, och efter frukosten promenerade vi också längs stranden, och detta upprepade sej flera dagar i följd. Och vi började känna varann bättre och bättre. Och jag började bli kär.

Den fjärde dagen när vi gick längs stranden pratade vi inte så mycket; det var skönt att bara gå där tillsammans. Så plötsligt kände jag en hand som försiktigt smög sej in i min. Jag kastade en snabb blick på Linda; men hon tittade bara rakt fram och sa inget. Men hon tryckte min hand försiktigt, och jag tryckte försiktigt tillbaka. Så gick vi där, tysta, och höll varandra i handen. Efter ett tag stannade Linda, vände sej mot mej och tog min andra hand och tittade ned i backen. Och sen plötsligt lade hon armarna om mej och lutade huvudet mot min ena axel och började gråta.

”Men vad är det Linda?” undrade jag bestört.

”Jag är så fruktansvärt olycklig” snyftade hon. ”På jobbet är dom elaka mot mej, och församlingsmedlemmarna bara klagar på allt möjligt. Och hemma i lägenheten är det bara jag och det finns ingen att prata om problemen med. Jag är så ohyggligt ensam och utlämnad. Och jag sover inte på nätterna. Och jag är så trött.” Och hon fortsatte att gråta stilla.

”Men Linda” sa jag, ”du är inte ensam längre. Jag är ju här hos dej nu.”

Vi stod där på stranden och höll om varandra, och jag strök henne över håret och kramade henne försiktigt. Så småningom blev hon lugnare och slutade gråta. ”Förlåt” sa hon. ”Nu har jag besvärat dej. Jag är så slut så jag vet inte riktigt vad jag gör. Nu kanske vi ska gå tillbaka. Ursäkta.”

”Men kära du” utbrast jag, ”du besvärar mej inte alls. Linda, det är så att – att – att jag tycker om dej.”

”Gör du?” sa hon. ”Ja” svarade jag. ”Väldigt mycket.” ”Menar du det, på riktigt?” utbrast hon. ”Jaa, det gör jag!” svarade jag. Och jag plockade fram en pappersnäsduk och torkade bort tårarna från hennes ansikte.

En bit bort stod en bänk. Vi gick bort dit och satte oss. Och sen satt vi där, alldeles tysta, och höll om varandra. Min puls gick på högvarv, och när jag lade handen på hennes hals kände jag att hennes puls också gick på högvarv. Så började hon gråta igen. ”Men Linda” sa jag, ”är du fortfarande ledsen?” Nej” snyftade hon, ”nu gråter jag för jag är så glad.”

Den dagen blev det inte mycket gjort med min avhandling.

Nästa morgonpromenad tog jag resolut Linda i handen. Och sen gick vi hand i hand och pratade. Efter ett tag började Linda prata om mej. Jag hade ju haft några väldigt jobbiga perioder när mina relationer hade gått i kras, och hon tyckte att jag kanske var lika illa ute som hon. Och jag fick ju medge att jag hade blivit rejält tilltufsad efter separationerna. Linda undrade hur det var för mej egentligen, och då pratade vi om det. Jag hade ju blivit väldigt ensam. Och kände mej totalt oönskad och värdelös. Och allt kändes tomt. När vi hade pratat ett tag var det Lindas tur att torka mina tårar.

Sen kom vi till vår bänk. Vi satte oss, och kramade om varann, hårt. Och hon lade en hand på min kind och tittade på mej, och jag såg ett svagt leende. Så plötsligt kysste hon mej. Långsamt öppnade hon munnen, och hennes tunga fann min. Min puls gick upp i högvarv igen, och varma vågor svepte genom kroppen. Och jag fick stånd.

När vi gick tillbaka sa jag som det var till Linda, nämligen att jag var kär i henne. Hopplöst kär. ”Åh Johan” svarade hon, och tryckte min hand. Och sen blev hon tyst. Och efter en oändligt lång tid, säkert åtskilliga sekunder, sa hon ”Och jag är kär i dej, Johan. Väldigt mycket.”

Den dagen började jag tvivla på att jag någonsin skulle bli klar med min avhandling.

När vi hade ätit middag tillsammans den kvällen undrade Linda om jag ville följa med upp till hennes rum. Och där satt vi en lång stund och bara höll om varann. Sen började hon prata lite försiktigt om att hon hade varit rädd för att gå in i en ny relation. Hon trodde inte hon skulle orka med ännu ett uppbrott. Det förstod jag mycket väl; jag kände det likadant själv. Jag sa: ”Då tycker du kanske det är bäst att vi går åt varsitt håll. Fast vi kan väl vara vänner för det?” Men då kramade Linda mej krampaktigt. ”Johan, jag vill inte lämna dej för allt i världen, nu när jag äntligen har träffat dej. Snälla, du stannar väl hos mej?”

Så småningom började det bli sent. Linda tog mina händer, tittade mej i ögonen och frågade om jag ville sova hos henne i natt. Vi skulle inte ligga med varandra, hon var alldeles för utmattad för det, vi skulle bara sova ihop. Så jag hämtade min pyjamas och tandborste, och sen kröp vi ned i hennes säng.

Vi låg där tätt ihop i våra pyjamasar, och jag kände hennes varma kropp mot min. Hon kysste mej och sa: ”Nu är jag inte ensam längre. God natt, Johan, och sov gott.” ”Sov gott du också” svarade jag. Så släckte hon sänglampan.

När vi vaknade på morgonen var jag ganska trött. Linda hade sovit oroligt, och kastat sej hit och dit i sängen. Men när jag frågade henne hur hon hade sovit, svarade hon att hon hade sovit nästan hela natten, och det var första gången på väldigt länge.

Nästa natt sov hon lugnare, och jag kunde sova igen det jag hade tappat första natten. Och på morgonen var hon piggare än förut. Tredje natten sov hon stilla och lugnt, och på morgonen tyckte hon att hon började känna sej riktigt utvilad.

På morgonpromenaden verkade hon ändå dämpad, så jag undrade om det var något som oroade henne. Och då berättade hon att hon hade ett bekymmer till; den gamla prästgården som hon bodde i skulle säljas. Och det var egentligen lika bra det, tyckte hon, för den var fallfärdig, och omöjlig att värma upp på vintern. Men nu var hon uppsagd och måste vara utflyttad om tre månader. Hon hade inte orkat ta itu med att skaffa ny bostad eftersom hon hade varit så trött och deprimerad. Men när hon kom hem igen måste hon nog sätta fart. Annars hamnade församlingens präst på gatan. Och vad skulle församlingen tycka om det? På något vis verkade det som Linda började få lite distans till sina problem.

När vi hade lagt oss på kvällen i våra pyjamasar låg vi länge och kramades och smektes. Och smekningarna blev allt intensivare. Och jag fick ett så kraftigt stånd så det nästan värkte. Linda måste ha känt min hårda penis när den låg mot hennes mage. Plötsligt sa hon: Du, ska vi klä av oss? Så vi kröp snabbt ur våra pyjamasar och låg nakna tätt intill varandra. Jag smekte hennes nakna bröst och strök henne längs ryggen och rumpan, och hon tungkysste mej och hennes händer var överallt på mej.

Så tittade jag på henne och kupade handen mjukt runt hennes sköte. Hon tog ett djupt andetag. Sen log hon mot mej, och tryckte upp skötet mot min hand. Och hennes sköte var väldigt fuktigt. Hon strök min penis, först trevande och sakta, och sen slöt hon handen runt den och höll i den, alldeles stilla. Mitt hjärta bultade vilt, och Linda andades med djupa andetag. Så vände hon sej sakta på rygg med benen vitt isär. Hon viskade: Kom in i mej försiktigt, Johan, jag är fortfarande så utmattad.

Min penis hittade hennes slidöppning, och jag tryckte på lätt. Hon var trång, men väldigt våt, så jag lyckades ändå glida in i henne med några försiktiga tag. När jag var helt inne i henne, lade hon armarna om mej och sa ”Johan, var alldeles stilla i mej nu. Tänk om den här stunden kunde vara för evigt!” Hon tryckte mej intill sej, och jag kände hur hennes hjärta bultade hårt mot mitt bröst. Så började hon röra underlivet sakta under mej, och jag kände hennes klitoris och blygdläppar gnugga mot mitt blygdben. Hon hade slutit ögonen. Hon andades häftigt. Jag stötte i henne med långsamma djupa tag, och hon mötte stötarna med sitt sköte.

Vi kom båda två. Först jag, i en lång orgasm. Och efter ett tag kom hon också, lite grann. Sen låg vi där, och jag var fortfarande inne i henne, och vi smektes och kysstes. Och sen låg vi bara där, helt stilla, och höll om varann.

Och sen sov vi som stenar, båda två. Och när vi vaknade morgonen därpå, kramade vi om varann, och Linda sa att ”Johan, älskade, lämna mej aldrig, kan du lova det? För jag klarar inte av att förlora dej nu.”

Kvällen efter, när vi skulle lägga oss, lossnade en knapp ur min pyjamasjacka.

Jag sa: ”Äsch, nu gick en knapp.”

”Jamen den kan jag sy i åt dej” sa Linda. ”Jag har lite sygrejor på rummet.”

”Men det har jag också” sa jag.” Så jag kan sy i knappen själv.”

”Javisst kan du väl det,” svarade Linda. ”Men jag vill så gärna sy i den åt dej. Kan jag inte få det? Snälla?”

Jovisst fick hon det, men jag undrade ju varför hon var så angelägen. Och hon svarade att hon så gärna ville göra något litet för mej, jag som hade hjälpt henne så mycket. Så efter en liten stund var knappen tillbaka på pyjamasjackan.

När vi låg med varann den kvällen, fick Linda en intensiv orgasm, mycket kraftigare än kvällen innan.

Vi fortsatte att sova med varann, och dagarna gick. Det kändes mer och mer som om vi alltid hade varit ihop. Så kom dagen då min vistelse var slut, och jag skulle åka tillbaka till stan.

Vid frukosten tog jag Lindas händer och sa: ”Linda, nu när du är uppsagd från prästgården, vill du inte flytta till mej? Din kyrka ligger ju på pendlingsavstånd från stan. Min etta är inte jättestor, men den har separat kök och badrum med tvättmaskin. Och sen kan vi skaffa något större.”

Linda såg på mej, länge, och tryckte mina händer. Sen tittade hon ned i bordet och var tyst ett tag. Sen lyfte hon blicken igen och sa: ”Johan, så glad jag blir. Jag vill ju inget hellre. Men sen så är jag ju så förfärligt rädd för att ge mej in i en ny relation. Tänk om det inte funkar. Och jag orkar ju inte med ett uppbrott till.”

”Men Linda” stammade jag, ”Vi har ju redan en relation!”

”Men Johan” utbrast hon, ”Den måste hålla. Innan jag bestämmer mej måste jag nog ändå få lite betänketid. Jag har ju en vecka kvar på pensionatet efter att du har åkt. Snälla du, ta inte illa upp. Jag älskar dej verkligen så väldigt mycket. Men nu måste jag tänka efter väldigt noga om jag verkligen törs. Å Johan, kära, se inte så förkrossad ut! När min vecka här är slut så ringer jag dej och berättar hur jag gör.”

Linda följde mej ut till parkeringen. Vi kramades och kysstes. Och vi grät lite, båda två. Sen åkte jag tillbaka till stan.

_ _ _ _ _

Efter en vecka ringde telefonen. ”Hej Johan” sa det i luren. ”Det är Linda. Är du hemma?”

”Ja” stammade jag.

”Så bra!” Sa hon. ”Då kommer jag till dej nu.”