Om hon är som jag

Det kändes som att mitt hjärta vibrerade snarare än slog. Så mycket hängde på de kommande minuterna, på att jag inte totalt hade missbedömt situationen. Men jag kunde inte förstå varför han annars skulle ha tagit med mig upp från julfesten på Hôtel Auroras bottenvåning till den finaste sviten och den översta balkongen med utsikt över hela parken. Efter ett samlande andetag vände jag mig mot honom.

Han såg på mig några ögonblick och höjde försiktigt handen mot min tinning. Jag stod blickstilla medan han pillade loss något som fastnat i mitt hår. Hans hand blev kvar medan våra blickar möttes igen. Evighetslånga sekunder tickade och jag vågade knappt andas. Jag undrade om det syntes på mig hur innerligt gärna jag önskade att han skulle kyssa mig.

“Tack” viskade jag, så försiktigt jag kunde för att inte förstöra atmosfären.

Jag försökte att sära läpparna och höja hakan mot honom, så oändligt långsamt att det inte skulle märkas, men så att jag ändå kunde välkomna kyssen bättre. Till sist gjorde det nästan ont i kroppen, för att min själ så vanvettigt gärna ville att det skulle ske.

Jag vet att han visste om vad det var för ögonblick som passerade. Vad som hängde i luften. Men ögonblicket passerade. Han sänkte handen och backade tillbaka från mig. Utrymmet mellan oss kändes så kallt att kylan direkt trängde ända in i märgen. För jag visste vad det innebar.

“Du har någon …” viskade jag, denna gången för att min röst inte skulle bära för mer. Jag svalde innan jag fortsatte. “… som du älskar.”

Jag såg en uppgivenhet i hans ögon inför erkännandet. Och sen ordet som fick min själ att rinna ut genom fötterna och vidare ner från balkongen mot parken långt nedanför:

“Ja…”

Jag kunde inte möta honom med blicken. Det gjorde så ont. Jag tror att jag lyckades hålla ihop det och hålla andetagen lugna. Jag svalde bort en snyftning och hann vända mig om innan tårarna hade vällt upp mellan ögonfransarna. Balkongräcket var iskallt mot mina bara underarmar, men jag behövde stödet nu medan parkens lyktor blev suddiga tills de smälte ihop till en enda sammanhängande glödande massa.

Kylan trängde djupare för varje sekund, men jag stod kvar. Även om jag hade velat, var jag inte säker på att jag hade kunnat vända mig om och gå tillbaka in igen. Jag hade aldrig gått någonstans utan min själ förut, så jag visste inte om det var fysiskt eller mentalt möjligt.

“Jag tänkte att …” sa han plötsligt trevande bakom mig. “… att du … kanske … kunde hjälpa mig med en sak.”

Jag vände pyttelite på huvudet. Inte tillräckligt mycket för att se honom i ögonvrån, men tillräckligt för han skulle förstå att jag lyssnade.

“Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig henne.” erkände han. “Jag vill inte att det ska bli fel, att hon ska avfärda mig och aldrig vilja träffa mig igen.”

Jag vet inte hur lång tid som gick. Jag försökte plocka ihop tillräckligt mycket av spillrorna av mitt gamla jag för att ens kunna förstå vad han sa. Men visst kunde jag hjälpa honom. Jag harklade mig ett par gånger och testade om jag fortfarande kunde prata.

“Känner du henne väl?” frågade jag.

“Ja, det skulle jag säga.” svarade han. “Vi är vänner sen länge.”

“I så fall, om hon är alls som jag”, började jag. “Så kan du inte göra fel. Hon kommer förstå. Och antingen gör du henne till den lyckligaste kvinnan på jorden. Eller så kommer hon att förstå och respektera hur du känner.”

“Okej…” svarade han eftertänksamt. “Och om hon är alls som du. Hur skulle hon vilja att jag närmar mig henne?”

“I vilket scenario?” frågade jag. Det var ju helt olika om det var någon på jobbet, någon på fritiden, var de brukade ses…

“Tänk dig … ungefär som detta.” svarade han. “En balkong med utsikt över natten.”

“Hm” mumlade jag och jag hoppades att det inte lät som att jag fnös bittert åt ironin. Det var lite djärvt av honom, att lura ut mig på en balkong, få mig att hoppas, och sen fråga mig hur han skulle förföra sin älskade i samma situation. Men jag skulle ta detta med stolthet, jag skulle hjälpa honom som man hjälper en god vän. “Om hon står som jag gör nu, och beundrar nattens ljus, så kan du närma dig henne bakifrån. Men långsamt. Låt henne förnimma att du är där. Är hon obekväm kommer hon att låta det märkas, men om hon välkomnar det står hon kvar.”

“Typ så här?” viskade han och jag kände hur han smög fram och stod precis bakom mig, utan att nudda mig alls.

“Precis så” viskade jag. Och jag led. Den närhet som nyss fått mig att hoppas, gjorde så ont nu.

“Och sen?” frågade han.

“Sen?” upprepade jag medan jag tänkte efter. “Du kan lägga din hand på balkongräcket, precis bredvid hennes. Men bara ena handen. Du måste lämna vägen bort öppen för henne. Ge henne några sekunder. Flyttar hon sig inte så kan du röra henne. Börja med fingrarna. Sen med ditt bröst mot hennes rygg. Och om vädret är som nu, så kanske hon fryser. Du kan lägga den fria handen på hennes axel och smeka och värma henne försiktigt.”

“Så här?” frågade han igen.

Han la sin hand på balkongräcket, bara en millimeter från min. Jag övervägde att fly. Jag borde ha gjort det. Jag borde inte ha låtit honom öva på mig. Som en katt som leker med en fångad mus som vet mycket väl att den snart ska dö. Jag vet inte varför jag inte gick därifrån. Kanske var det verkligen så att jag hade förlorat förmågan att gå när min själ lämnat mig. Fast jag tror att jag egentligen bara ville känna lite till av hans närhet. Mitt liv var redan över.

Hans tumme nuddade vid mitt lillfinger. Beröringen fick lite ovälkommen livsvilja att strömma in. Ögonblicket efter kände jag hans kropp mot min rygg. Och sen handen på axeln som värmde och tinade mig när jag ville frysa och sörja.

Jag grimaserade och kände en djup avsky mot vad han gjorde. Förstod han inte hur ont det gjorde?! Han visste ju vad jag ville. Han visste att jag, alldeles nyss, hade längtat efter exakt detta. Jag hatade vad han gjorde med mig, jag hatade hur jag ville känna mer av hans närhet.

“Precis så” sa jag. “Kommer du hit med henne är hon din. Fortsätter du lika ömt kan du göra precis allt du drömt om att göra med henne.”

Hans tumme strök över min handrygg, medan hans andra hand värmde och slätade ut den knottriga huden på min arm.

“Är det sant?” viskade han, med en viss iver i rösten. Ja, det var sant, vad var det han inte förstod?! Handen som värmt min arm sökte sig ner och han tog båda mina händer i sina. Jag var fast nu. “Vad tycker hon om?”

“Jag vet väl inte…” invände jag.

“Men om hon är som du…”

Han hade lutat sig ner och viskat i mitt öra genom håret på ett sätt som gjorde det väldigt enkelt att föreställa mig vad hon skulle vilja om hon var som jag. Den lilla pojkaktiga ivern jag nyss anat och jag visste att rösten som precis viskat i mitt öra aldrig skulle göra mig något ont. Trots att jag hatade hur han använde mig, så berättade jag.

“Om hon är som jag…” började jag och kände efter igen. “Så kan ni stå så här en liten stund. Dina händer får henne att känna sig trygg, men de får henne också att längta. Hon vill ha dig mer än du förstår. Hon längtar mer än du vågar hoppas efter natten ni har framför er. Hon står knappt ut och vill att den ska börja nu. Men samtidigt älskar hon att känna dina stora trygga händer hålla om hennes.”

“Jag kan vara tålmodig” viskade han mot mitt öra igen och jag kunde knappt komma ihåg varför jag hatade honom längre. “Bara jag vet vad hon vill att jag gör sen.”

“Åh, allt!” stönade jag och kände mig nästan andfådd. “Allt som du kan göra med ömheten i dina fingrar, kraften i dina armar, värmen i din famn och lugnet i din röst. Allt det!”

Medan hans händer tinade upp mina fingrar tvingade jag mig att minnas att det bara var ett spel, en övning. Den riktiga akten skulle bara hans älskade få uppleva.

“Tror du att det finns en risk att jag går för lugnt fram?” viskade han i mitt öra. “Att jag vill värma upp hennes kropp långsamt och tålmodigt, för att njutningen ska bli så mycket bättre sen?”

“Nej” andades jag. Jag visste inte hur det kändes, det han pratade om. Jag hade bara varit med ivriga och själviska killar innan. Tanken på att han var den sortens tålmodiga och osjälviska älskare som jag alltid drömt om gjorde smärtan ännu värre, eftersom det inte var jag som skulle få uppleva den. “Nej, det är inte dumt.”

“Vad bra” viskade han. Han tog mina händer från balkongräcket och omfamnade mig på ett sätt som kändes helt otroligt fantastiskt. “Och är jag löjlig som vill få henne att njuta hela natten? Tycker hon det är tråkigt? Det måste inte vara långsamt och mjukt hela tiden. Det kan vara hårt och intensivt omgångar. Huvudsaken är att jag aldrig vill att det ska ta slut.”

“Nej, det går bra” svarade jag. “Det vill inte hon heller att det ska. Inte om hon är som jag.”

Hans ena hand lade sig stilla över nedre delen av min buk. Precis där längtan var som störst och jag undrade om han kunde känna hur det surrade och malde på insidan. Det skulle vara så pinsamt om han förstod att jag inte kunde hålla min längtan tillbaka.

“Jag behöver få veta…” stönade han och hans stora händer tog på min kropp. “Om jag behöver akta mig för att få henne att komma. Mitt ex orkade bara komma en gång.”

“Nej” svarade jag, trots att jag inte kunde veta. “Om hon är som jag, så behöver du inte akta dig.”

Tanken på en man som hade tålamod att få sin älskare att komma flera gånger om gjorde mig nästan yr och jag undrade om han kunde känna hur det knöt och rörde sig i min mage.

“Bra” flåsade han. “Och tror du att hon låter mig slicka henne? Jag längtar så efter att smaka på henne, höra henne kvida och känna hur hon skälver.”

Det kunde gått för mig där och då. Jag var tvungen att stå helt stilla i flera sekunder innan jag vågade slappna av och nicka som svar på hans fråga. Jag kunde ju inte veta, men om hon var som jag…

“Underbart” fortsatte han, märkbart andfådd. “Egentligen vill jag väcka henne så varje morgon. Och få henne att somna så varje kväll. Tror du hon vill det?”

Jag behövde några sekunder till innan jag vågade nicka otåligt. Jag försökte påminna mig om att det bara var ett spel, men sättet hans händer smekte och kramade om mig gjorde det omöjligt att få några som helst negativa tankar att tränga igenom.

“Och till sist…” fortsatte han. “Tror du att det är ett problem att jag är stor. Alltså, påtagligt längre och grövre än genomsnittet? Tror du det kan bli ett hinder?”

“Inte om du är försiktig” viskade jag och kunde inte låta bli att gnida mig mot det som vuxit fram mellan oss. “Men jag vet att du aldrig kommer att skada henne.”

“Dig” rättade han. “Det är ju dig jag pratar om.”