”Du måste tänka på ditt hjärta” sa han med mild ton, samtidigt som han justerade min säng.

Jag kunde känna hur jag rodnade men det var hettan en bit ned under täcket som var mest tongivande. Den rodnaden såg han minsann inte. Utan att vika undan mobilen såg jag på honom och putade trotsigt med munnen.

”Men hur ska en kvinna annars fördriva tiden här?” sa jag i så oskyldig ton jag förmådde.

Han stannade upp och såg utforskande på mig, sprack upp i ett leende som fick mig helt ur balans. Trots att jag låg ned. Han återupptog sin kvällsrutin med sängen och utrustningen innan han svarade.

”Det måste finnas mindre… engagerande… litteratur” sa han med ett tonfall som lät mer kryptiskt än det antagligen var.

Ändå kunde jag inte låta bli att fortsätta på inslagen väg. Visste mycket väl att han sett vilken sorts sidor jag var inne och läste på med min läsplatta. Det hade jag legat och rodnat över i timmar redan. Först av skam och sen av… något annat. Jag spände ögonen i honom så mycket jag vågade och svarade, fortfarande så oskyldigt jag kunde förmå:

”Det är nog bäst du kontrollerar min puls och lyssnar på mitt hjärta då, så jag vet om jag är i riskzonen.”

Han frös till och såg på mig. Försökte tolka mig, gissade jag. Var väl medveten om att det enda sättet att lyssna på hjärtat var att knäppa upp min tämligen osexiga sjukhusrock. Ännu mer medveten om att jag saknade något under den. Fast, hur skulle han annars kunna utföra sina tjänster. Sitt jobb, rättade jag mig inombords. Jobb. Inte tjänster. As if…

”Det är nog bäst det. Så jag vet om jag måste konfiskera den där apparaten du inte kan slita dig från”

Han lät allvarlig och professionell när han sa det, övertygade jag mig. Eller var det en besvikelse? Kort därpå hade han lagt kardborrearmbandet om min överarm och tryckt på knappen till apparaten. Den brummade och jag kände hur arbandet stramade runt min arm. Det var knäpptyst, så när som på apparatens brummande. Jag såg på honom, han stirrade på apparaten. Lite för intensivt, tyckte jag. Hoppades jag. Kort därpå släppte apparatens förtrollning när trycket släpte med ett diskret pysande. Han tog snabbt av mig bandet och la undan apparaten.

”Trycket är bra åtminstone, men jag vill lyssna att hjärtat låter rätt också” sa han med ryggen vänd mot mig.

Det var svårt att inte utbrista i ett exhalterat ”Yes!!” och riva upp knäppningen fram så knapparna yrde och brösten föll ut. Istället mumlade jag ett tyst ”Ok” och bet mig hårt i läppen. Studerade ogenerat hans resliga ryggtavla, men slog hastigt ned blicken när han skulle vända sig om igen. Kinderna hettade på mig, men de var inte ensamma om att bulta och kännas varma. En bit ned, under täcket, fanns områden som bultade mer. Hettade mer. Avslöjade mer, om man skulle se efter. Han drog fram sitt stetoskop från ingenstans innanför sin vita rock och såg på mig. Satte sig på stolen bredvid sängen igen.

”Knäpper du upp så jag kan lyssna?”

Lät hans röst inte lite ansträngd? Eller? Jag hade svårt att inte darra med fingrarna när jag drog ned täcket till midjan och började. En knapp i taget, uppifrån och ned. Funderade på när jag skulle sluta. Ville inte sluta, förrän alla knappar var avklarade. Även de under täcket.

”Det räcker” hörde jag någonstans och insåg att jag förlorat mig helt i tankarna.

Innan orden nådde mina händer hade två knappar till slutat hålla ihop rocken. Jag var framme vid täckets kant. Endast någon futtig decimeter från punkten jag allra helst ville ha undersökt. Av honom. Jag la lugnt ned mina händer på täckets kant, med handflatorna vilandes på vardera ljumske. Såg på honom och försökte tänka på allt annat än vad jag helst ville tänka på. Hålla mig lugn. Andas lugnt. Jag gjorde ingen ansats att dra isär rocken åt honom. Det fick han göra själv, hade jag bestämt. Han tvekade, det syntes tydligt, även om han försökte ge sken av att inte göra det. Vilket också syntes. Jag log inombords. Han skulle inte få det lätt att vara opåverkad, om jag hade något att säga till om. Inte för att jag hade en plan, jag kunde bara inte hejda mig.

Metodiskt vek han undan rocken och blottade min bröstkorg. Och med den, en stor del av mina bröst. Det var oundvikligt. Jag hade medvetet lagt mina händer på täckets kant vid mina höfter. Armarna låg då längs sidorna och jag tryckte diskret men bestämt upp brösten. En kvinna vet hur hon ska besegra både tyngdlagen och åldern för att framhäva det bästa hos sig. Jodå. Utan att behöva titta efter kände jag hur mina styva knappar omslöts av rummets svalare luft. Han såg. Han kunde inte missa det, även om han vikt upp rocken försiktigt. Med van rörelse masserade han stetoskopets metall för att värma den lite. Ändå rös jag ofrivilligt till så att jag riste med kroppen, när han tryckte den mot min nakna, känsliga hud. Hade jag flämtat till? Eller rentav suckat? Han flyttade stetoskopet ett par gånger mellan mina bröst innan han stannade upp. Jag hade inte lämnat honom med blicken. Nu tittade han upp och möte min blick. Jag försökte läsa av den. Det var svårt, mest för att jag var så koncentrerad på att inte stöna mer.

”Du måste låta brösten falla åt sidan så jag kommer åt bättre” sa han monotont.
”Och om du kan försöka andas lite tystare vore det toppen”, fortsatte han.

”Busted” tänkte jag och log åt min tysta ordvits.

Bust var ordet. Mitt diskreta lilla stunt hade inte gått obemärkt förbi och jag funderade hastigt på om det var en seger eller ett nederlag. Och om det var jag eller han som var ”busted”. Hans tonfall hade varit lite för monotont, tyckte jag allt. På ett bra sätt. Jag lät armarna falla åt sidan och brösten med dom. Återigen fokuserade han på min bröstkorg. Det var med svårighet jag dolde min förtjusning att rocken min hade glidit isär. Åt sidan, tillsammans med brösten. Alla kvinnors bröst faller åt sidorna när de ligger. Åtminstine alla kvinnor med äkta bröst. Mina var inga undantag. Samtidigt var de omöjliga att inte se nu, även om de var bitvis täckta av rocken. Bröstvårtorna var styva och huden knottrig. Känslig. Varje gång stetoskopets metall landade på min hud var jag tvungen att bita mig själv i läppen.

”Du får andas” log han utan att slita blicken från vad han gjorde. Från min bröstko… mina bröst.

Måtte han aldrig sluta, tänkte jag när han samtidigt drog tillbaka sitt stetoskop och lät det försvinna in under sin egen rock. Fan, var min sista tanke innan han oväntat la sin hand på min panna. Jag drog in luft med en flämtning, mest för att jag hållit andan men också av förvåning. Han lät handen ligga på min panna.

”Du har väldigt hög vilopuls…” började han.

”Du skulle veta varför…” tänkte jag rappt tillbaka.

”och du är varm” fortsatte han, utan att ta bort handen.

”Du skulle bara veta hur var… het. Och inte bara i pannan, vännen” tänkte jag som svar. Sa inget.

”Bäst att kolla din temp” fortsatte han och vände sig bort.

Handen försvann och jag kom att tänka på hur synd det var att dagens termometrar funkade som de gjorde. En tratt i örat, ett pip några sekunder senare och så var allt klart. Örat.. tsss. Här och nu hade det inte varit fel med… ett mer ålderdomligt sätt att ta temperaturen. Jag rodnade när jag kom på mig själv att tänka tanken. Försökte hindra mig att tänka på hur han skulle be mig ligga över hans knä och puta med rumpan, medan han smorde in termometern med glidme… hudkräm. Ta tempen, jojo, en metafor i mitt fall. Inte bokstavligen. Hur doktorn skulle ta fram sin termometer och… ta min temp. För ett ögonblick skenade tankarna och jag fick besinna mig. Effekten på min kropp i allmänhet, mitt underliv i synnerhet, blev för påtaglig. För intensiv. Sista tanken var hur jag skulle använda mina vältränade inre muskler att… att hålla fast doktorns… termometer. Jag tvingade undan tanken. Hörde pipet vid mitt öra, som förkunnade att mätniningen var klar.

”Ingen feber åtminstone. Har du druckit ordentligt?”

Genast tog tankarna över igen. ”Sperma innehåller vätska” svarade de. Tursamt nog nådde de orden aldrig mina läppar. Istället svarade jag betydligt mindre vulgärt:

”Kanske inte? Ska hämta ett glas så fort…”
”Kommer inte på fråga” svarade han. ”Jag fixar det” fortsatte han bestämt.

Han hade rest sig från stolen och stod nu vid rummets handfat. Jag försökte låta bli att stirra på honom när han fyllde en mugg åt mig. Han kom tillbaka men räckte mig inte muggen. Ställde den på bordet bredvid sängen och manövrerade istället sängen så att jag hamnade i sittläge. Kände mig dum som lät mig hanteras så, men det var doktorn som bestämde. Fördelen var att brösten slutade hänga på sidorna och återgick till att pryda min framsida. På ett hedervärt sätt, tyckte jag ändå. Jag hade inte brytt mig om att knäppa. Vaddå? Han hade inte sagt något om att jag skulle!

”Du kan knäppa nu om du vill” kom det, som på beställning.

Fast hade han inte dröjt lite på orden på slutet? ”knäppa nu… om du vill” var vad jag hört. Eller? Klart jag inte ville knäppa! Istället tog jag glaset. Insåg att jag var torr om läpparna och törstig. Drack lite för snabbt. Vattnet droppade ned. Droppar landade på het, len hud och rann längs kurvorna på den. Det var verkligen inte avsiktligt, men han tittade förhäxat på dropparnas färd längs bröstens rundning. Det såg jag allt. Fantasin skenade ännu en gång. Jag hann aldrig hejda mig.

”Jag är trots allt väldigt varm” sa jag, väl medveten om grumligheten i både min röst och logiken i vad jag just sagt.
”Du kanske ska sova lite svalare?” sa han, utan att lämna mig med blicken.

Jag nickade. Mycket väl medveten om att det bara fanns ett sätt att åstadkomma det. Täcket var tunt. Jag hade bara ett plagg. Ett av dom måste bort. Jag var på mycket djupt vatten nu. Vi var det. Hettan i underlivet höll mig flytande. Nej, svävande. Jag ödslade ingen tid. Utan att se på honom hade jag flint knäppt upp rocken och med några knix fått den av mig. Den landade på golvet. Täcket täckte knappt mina höfter nu. En våg av dofter hade slagit emot mig när jag rört av mig. De trycktes fram från under täcket och vittnade om hur illa ställt det var med mig. Min egen upphetsning var ytterst påtaglig. Doften av den spred sig till mina näsborrar. Han klev fram för att sänka sängen till liggläge. Kunde inte undgå mina dofter, insåg jag.

Hade slutat se min upptäckta upphetsning som något pinsamt eller oönskat. Nu ville jag bara att han skulle göra något åt den. Med eller utan min invit. Det var allt jag kunde tänka på. Han skulle inte behöva göra mycket. Så mycket var säkert. Till min stora besvikelse gjorde han precis det sista jag önskade. Drog upp täcket och stoppade om mig, för att hastigt gå mot dörren till rummet. Jag tvingade mig själv att inte skrika ”NEJ!” högt.

”Försök att sova. Låt bli … läsplattan” sa han.

Tonen var, åtminstone i mina öron, förmyndande. Korridorens ljus utanför spelade in i rummet när han gled igenom dörröppningen och lät dörren glida igen efter sig. Ensamheten kom som en hastig dimma som slöt sig om mig. Kvar var jag, med överkänslig hud, ett öppet, vått och bultande sköte. Tusen tankar och hans doft i näsborrarna. Hans skäggstubb, läppar och snälla ögon på mina näthinnor. Hans dragningskraft och … förmodade… förmågor i mitt sinne. Det kändes nästan fel att föra ned handen till det våta, heta och krävande skötet. Göra vad han borde gjort. Ändå var det fullkomligt nödvändigt. Jag sparkade av mig täcket. Drog upp benen. Det var dags. Om jag skulle ha en chans att sova, var det dags. Med stor besvikelse insåg jag att jag behövde gå på toa. Inte den sortens tryck jag tänkt lätta på. Väl medveten om att min orgasm skulle bli bra mycket mer intensiv om jag hade vissa saker avklart, satte jag mig upp i sängen. Ignorerade rocken på golvet. Jag hade rummet för mig själv. Den som skulle kunna komma in i rummet nu, var ändå mer än välkommen att göra det.

Tassade tyst till toan, tände inte ens lampan då mina ögon var vana vid dunklet. Mörkt var det inte, då nattbelysningen såg till att det fanns ledljus var man än befann sig. Gjorde vad jag skulle. Drack mer vatten. Tassade tillbaka. Insåg att sängen var blöt. Fuktig av svett ja. Blöt av… annat… på ett ställe. Skit samma. Utan omsvep la jag mig ned, särade på benen och lät handen återigen vandra ned längs magen. Slöt ögonen. Såg honom. Kände vätan och upphetsningen komma tillbaka. Tränga ut ur kroppen genom springan jag hade handen på. Smekningar blev det allt intensivare rörelser. Hans doft och minnet av hans röst räckte en bra bit. Den latenta upphetsningen jag haft var en stadig grund. Minnet av hans besök sköt mig uppåt, mot höga höjder. Nära nu. Den här skulle bli intensiv. Mitt hjärta svagt? Ha! Det här, det tål det.

”Är du okej, hur…” hörde jag hans röst.

När han öppnat dörren vet jag inte. Varför visste jag inte heller. Hade jag stönat? Antagligen. Högt? Oklart. Troligen. Min hand hade stannat upp precis där den var. Utan att fundera på konsekvenser, lät jag den fortsätta. Hans röst var precis vad jag behövde. Hans närvaro skulle inte hindra vad jag strax skulle uppleva. Möjligen påskynda. Om han ville vara delaktig eller inte, var upp till honom. Det tänkte jag aldrig, inte medvetet. Ändå var jag ytterst medveten om en sak, utöver min hands rörelser mellan mina ben: hans närvaro. Att han inte försvunnit bort, ut.

”Du skulle ju försöka sova.” hörde jag.
”…och låta bli läsplattan” fortsatte han.

Jag stannade upp. Öppnade inte ögonen men lyssnade. På tystnaden. På min andning. Handen lät jag vara kvar, halvt begraven i mitt våta, heta hål. Ljusspringan från dörren hade försvunnit. Det hade inte han. Jag hörde hans andning, mellan mina egna andetag. Jag log tyst. I detta läge fanns inga dåliga val. Bara missade möjligheter. Insikten gav mig självförtroende, om så för bara en kort stund. Det räckte för att säga några få ord.

”Luktar läsplattor så här?”

Jag drog ur fingrarna ur mig och höjde sakta handen i dunklet. Det kunde rimligen inte undgå honom att rummet var fyllt av doften från mitt upphetsade kön. Mina safter. Min kättja. Dessutom var dunklet i rummet inte mörkare än att han borde se allt av mig. Trots att han stod i alkoven vid dörren.

”Du måste tänka på ditt…” började han, men jag avbröt honom abrupt.
”Det är precis vad jag gör.”

Handen sökte sig självmant ned till var den precis varit. Gled längs hala veck och våta ytor. Jag menade det. Utan denna orgasm, skulle jag ligga med hög puls så länge jag var vaken. Och vaken skulle jag vara, inte sova. Det här… var nödvändigt… intygade jag mig själv.

”Som din doktor…” började han, men han tvekade.

Rösten var inte med den självsäkerhet jag förknippade med honom. Och framför allt var den närmre än den varit nyss. Jag tog chansen.

”…vill du hjälpa mig att sova gott” fyllde jag i.
”…se till att du inte får för hög puls” kontrade han.

Nu stod han bredvid min säng. Jag öppnade ögonen och såg upp. Rakt in i hans ögon. Trots dunklet, såg jag in i dom. In i honom. Där fann jag precis vad jag drömt om. Nej, mer än jag drömt om. Utan att säga något mer, satte han sig på stolen bredvid. Jag hade fortfarande inte tagit bort handen från mitt sköte. Benen var fortfarande brett isär. Lät handen återuppta sina rörelser, men lät dom vara lugna. Lät dom vandra runt och aldrig in. Han hade tagit fram sitt stetoskop igen och satte det mot mitt bröst. Precis mellan brösten. Utan att värma metallen. Den hastiga kylan fick mig att flämta till. Jag såg in i hans ögon, lämnade honom inte med blicken. Hans blick mötte inte min. Istället var den fixerad på den plats där hans hand lät stetoskopet vila. Han flyttade det, nu till en punkt på ena brösten, strax ovanför bröstvårtan. En punkt som knappast avslöjade mitt hjärtas rytm särskilt bra.

Det spelade inte någon roll. Om min andning stört tidigare mätningar, var det inget mot vad ljudet jag åstadkom med min hand gjorde nu. Rimligen. Det hördes hur våt jag var. Faktum var, att det var det enda som hördes i rummet. Ljudet av min väta. Ljudet av min hand runt den. I den. Han lyfte stetoskopet och fann en ny plats. Hummade tyst. Som att han hörde vad han ville höra. Kanske gjorde han det, men knappast var det mina hjärtslag. Jag var så nära nu. Alla mina rörelser var undvikande. Jag ville dra ut på det. I evigheter om jag kunde. Hans hand lyfte stetoskopet och lät det landa på min mage. Sedan på höften. När det landade på min ljumske, den som inte täcktes av min hand, stannade jag upp. Nu hördes bara vår andning. Vem av oss som svalde hårdast i det ögonblicket, kunde jag inte avgöra. Stetoskopet bytte plats igen. Nu landade det på insidan av mitt lår. Så högt upp det gick. Jag höll andan. Lät handen lämna plats. En sträng av min väta drogs ut mellan min blygd och fingrarna. Han stirrade fortfarande på sitt stetoskop. Det var hans sista förankring i förnuftet. Jag stirrade fortfarande in i hans ögon. Det var min förankring i åtrån.

Till sist. Till sist höjde han blicken. Mötte min. Hela min kropp riste till. Riste till av välbehag när våra blickar möttes. Han tittade rätt in i min själ. Kroppen min var redan hans, om han önskade. Nu hade han min själ också. Utan att lämna mig med blicken, hade han släppt stetoskopet. Hur jag visste det? Hans hand landade på mitt venusberg. Det var inte metall jag kände. Det var hud. Hans fingrar. Stönet jag hörde måste varit mitt. Jag kunde inte se efter, hans blick hade låst min. Jag behövde inte se efter. Jag kände precis allt jag behövde känna. Hur hans hand först vilade på min blygd. Först lätt, men sedan med allt större tryck. Jag var redan vidöppen. Hal. Redo.

När hans fingrar retsamt utforskade allt runt omkring, höll jag på att bli tokig. Det blev inte bättre av att jag anade ett leende i hans blick. Retades han? Jag förnam en rörelse och kände hur hans andra hand lugnt lades på min bröstkorg. På den plats där stetoskopet påbörjat sin färd. Mellan mina bröst. Den stannade där. Vi andades. Såg på varandra. Kände hur han lyfte handen. Lät den hamna på precis den plats där stetoskopet varit, på bröstet. Hans hand däremot, hade helt andra kvaliteter än metallen som varit där nyss hade. Jag kunde inte hindra ett stön när handen kramade om så mycket av mitt bröst den förmådde nå runt. Bestämt, men ändå milt. Med lugna, fasta rörelser masserade han mitt bröst. Samtidigt lät han andra handen följa varje kontur av mitt venusberg och min blygd. Utan att komma nära de punkter jag helst önskade att han skulle röra.

Det var olidligt. Det var omöjligt. Omöjligt att hålla fast vid hans blick. Jag blundade. Kved. Krängde. Hans lugna rörelser höll mig nere. Ju kåtare jag blev (var det ens möjligt att bli det?!) desto otåligare blev jag. För varje rörelse som jag gjorde, blev han mer bestämd. Från lugna smekningar hade jag nu övergått till att få känslan av att bli fasthållen. Nej, fasttryckt. Mot sängen. Hans händer lämnade aldrig mitt bröst och mitt venusberg. Men han mötte mina ofrivilliga, lidelsefulla rörelser med lugn och bestämdhet. Höll mig fastnaglad mot sängen. Känslan av att vara helt i hans händer var utomjordiskt upphetsande. Jag vred mig som en mask på kroken under hans grepp. Snart skulle jag inte klara mer.

Det var som om han läste mina tankar, kände mina känslor. Precis när jag desperat skulle vädja till honom att ta mig, föll han framåt. Det var vad jag för ett ögonblick trodde. Sen hände allt på en och samma gång. Han föll inte. Han böjde sig. Fångade upp bröstet i sin hand, med sin mun. Samtidigt som han sög in min bröstvårta i sin mun, kände jag hur inte ett utan flera fingrar gled in i mig. Följde vätan. Han hade i en hastig rörelse mitt kön i ett fast grepp. Tummen längs springan, över den. Resten av fingrarna i mig. På upptäcksfärd. Jag förnam hur hans fingrar på insidan mötte tumme på utsidan. Kände hur jag började rycka ofrivilligt. Spände upp underlivet mot honom. Han svarade genom att bita tag i min bröstvårta och låta sin andra hand lämna mitt bröst. Den hamnade på min mage. Ett milt men bestämt tryck mot fingrarna han hade i mig.

Det fanns inget jag kunde göra för att värja mig. Inget jag ville göra. Min kropp bjöd mig på en åktur jag knappt kunde följa med i. Den var så intensiv att det sista jag tänkte, var att jag hoppades att jag skulle överleva. Att om jag dog, var detta sättet att göra det på. Jag dog inte. Inte på det sättet åtminstone. Istället tittade jag upp och rakt in i hans ögon. Hur lång tid som gått visste jag inte, men min andning var lugnare än tidigare. Hans hand var fortfarande djupt begraven i mitt sköte. Den andra handen hade lämnat magen och strök nu min kind. Strök undan en hårtest. Så satt vi en lång stund. Tysta. Satt och satt, jag låg. Först då insåg jag att jag hade min egen hand i ett fast grepp om hans bak. Hur och när den hamnat där visste jag inte. Hade inga planer på att ta bort den.

”Tack”, lyckades jag till sist uppbåda kraften att viska.

Han svarade inte. Lät istället fingrarna röra sig lite. Kände dom i mig.

”Bättre?” log han.

Jag funderade snabbt. Skakade på huvudet. Han såg brydd ut. Som svar lät jag handen på hans rumpa klämma till hans fasta skinka. Bara hastigt, innan den flinkt vandrat fram och letat sig in under rocken. Den fann snabbt vad den sökte. Det var svårt att missa. Hans… utrustning fick samma behandling som mitt bröst just fått. Hade han haft planer på att lämna mig nu, så var de grusade. Trodde han att det räckt, skulle han få tänka om. I alla fall om jag hade något att säga till om.

En efterforskande blick på hans ansikte gav mig en hel berättelse av känslor. Tvekan som övergick i kapitulation och medgivande. Det gick på ett ögonblick men han var min nu. Jag såg det. Jag kände det. Det var dags att låta doktorn göra en mer… inträngande undersökning. Sen skulle jag sova gott. Kanske.

__________

Känner du igen novellen? Kul! Jag publicerade den 2021-06-15 på Bubblan.nu. Nu lägger jag istället upp den här på Erotopia. I samma skick som den var i när den ursprungligen publicerades.