Namnlös lust…..

Gillar du?

Släng in en kommentar eller tumme upp.

Gillar inte?

Samma princip….

//Plutten

……………………………………………………………..

Man hade spått minst 25 grader i skuggan över hela Stockholmsområdet idag och det skulle inte bli regn på hela veckan. Stan var full av liv så här inför sommaren: uteserveringarna öppnade, parkhäng med öl kom upp på helgschemat och skolan var snart slut.

Jag cyklade långsamt genom Hornstull. Svetten klibbade längs ryggraden och hjälmremmen skavde lite mot hakan, men jag tänkte inte stanna. Inte än. Luften luktade varm asfalt, syrén och någons cigarett som nyss släckts. Vid Tantolunden var gräset redan prickigt av halvnakna kroppar på filtar. Solglasögon, engångsgrillar, skratt. Någon spelade Håkan från en bluetooth-högtalare som om de försökte förvandla världen till ett tonårsminne.

Jag såg henne först som en rörelse, snarare än en person. Hon satt på en röd filt under ett träd, iklädd en svart, tunn klänning med smala axelband, bena mitt i det ljusbruna håret. Solen silade genom lövverket och fick hennes hud att glittra av svettpärlor som små diamanter längs nyckelbenen.

Det fanns något orimligt icke-ansträngt i hur hon låg på sidan, med armbågen vilande i gräset och ansiktet lutat mot handen, som en kvinna ur en målning. Hon tittade inte ens åt mitt håll, ändå kändes det som om hon såg mig.

Jag bromsade in, ställde cykeln mot ett träd och gick över gräset. Det var dumt, egentligen. Jag borde vidare. Men det var något med hennes sätt att inte bry sig om världen.

Hon såg upp först när jag var nära.

– Tjena, sa jag, som om vi kände varandra.
– Tjena själv, sa hon, och log snett.

Veronika. Så hette hon. Det sa hon efter att vi hunnit prata om vädret, politiken och hur svårt det är att hitta en vettig espresso i Stockholm. Hon hällde upp rosévin från en termos och räckte mig plastmuggen med en rörelse som inte bjöd in till artighet – snarare till samförstånd.

– Du ser ut som någon som läser poesi i smyg, sa hon.
– Och du ser ut som någon som ljuger om att du gör det, sa jag.

Hon skrattade till, kort, men ögonen släppte mig inte. De var gröna, men inte klara – mer som skuggor i mossa. Jag försökte inte vara originell. Det var bara något i sättet hon bar sina tystnader som fick mig att vilja fylla dem.

Rosévinet var ljummet, men starkare än väntat. Kanske var det inte bara rosé. Hon strök undan håret bakom örat och klänningens tyg följde långsamt med, som om vinden samarbetade. Jag såg konturerna av hennes bröstvårta under tyget. Hon märkte det, förstås. Gjorde ingen gest för att dölja sig. Hennes blick låg kvar vid min mun, som om den funderade på ett beslut.

– Du får sitta här ett tag. Men bara tills solen försvinner bakom träden, sa hon.

Och jag, som alltid varit skeptisk till poesi och termosvin, satte mig bredvid henne som om det var det enda rimliga valet i världen.

Solen klättrade högre men kändes tyngre, som om den lagt sig tillrätta över staden med en suck. Vinet gjorde något med tiden – drog ut den eller vek den på mitten. Jag visste inte längre hur länge vi suttit där. Hon sa nåt om att hon brukade läsa psykologi, men hoppade av efter ett halvår. Jag sa att jag pluggade nåt slags kommunikation, men hoppade aldrig riktigt på.

– Det är så jävla många som pluggar kommunikation som aldrig lär sig säga något vettigt, sa hon och tog en klunk direkt ur termosen.

– Och så många som läser psykologi för att de vill förstå sig själva men bara lär sig varför de är trasiga, svarade jag.

Hon skrattade. Den typen av skratt som inte låter – bara öppnar hela kroppen. Munnen lite för öppen, huvudet en aning bakåtlutat. Som om hon behövde känna det i ryggraden.

– Så vad är du då? En trasig kommunikatör?

Jag ryckte på axlarna. Det var en fin dag. Jag tänkte inte försvara något. Istället låg jag nu på rygg, armen bakom huvudet, och hon lutade sig över mig som om hon undersökte något främmande.

– Du har solglasögonmärken, sa hon.
– Du luktar sommarkropp, sa jag.
– Vad fan betyder det?
– Svett, solkräm, lite vin och något jag inte kan förklara.

Hon blev stilla, ett ögonblick. Sedan lutade hon sig ner och nosade mig vid halsen.

– Du luktar damm. Och varm skjorta.

Jag vet inte vad som hände först – att hon lät fingertopparna svepa över min mage, eller att jag lyfte handen för att lägga den vid hennes lår. Tyg mot hud, hud mot hud, något slags elektrisk tystnad. Men just då vibrerade hennes telefon. Hon ignorerade den först. Andra gången sa hon bara:

– Förlåt. Jag måste ta det här. Jobb-grej. Vänta.

Hon reste sig snabbt, gick ett par meter bort och svarade. Hennes röst var plötsligt formell. En annan version av henne. Jag låg kvar på filten, blundade, lät vinden kyla den del av magen där hennes hand nyss vilat. Men det var nåt med sättet hon höll telefonen. Inte som någon som tog ett jobb-samtal. Mer som någon som ljuger dåligt.

När hon kom tillbaka var något förändrat. Hon satte sig inte ner direkt.

– Du… Jag kanske måste dra lite tidigare. Det blev… lite mer än jag räknat med.
– Okej, sa jag. Men jag visste redan att det var en lögn.
– Du får gärna… alltså, vi kanske kan höras? Ta en öl nån kväll?

Hon plockade snabbt ihop filten, rullade ihop den för hårt. Termosen trycktes ner i en tygkasse med ett tryck från en utställning jag låtsades känna till.

– Klart, sa jag. Vi hörs.

Hon gick utan att titta tillbaka. Jag låg kvar. Det doftade fortfarande av henne. Av det vi inte riktigt hann börja. Och precis när jag funderade på att cykla hem, kom en äldre dam fram till mig. Hon höll i ett par solglasögon.

– Ursäkta, var det där din flickvän? Hon tappade de här.

Jag tog emot glasögonen. De var små, runda, med guldinfattning. Och på insidan av skalmen stod något inristat: ”E.V.”

Jag visste inte ens att hon hette något på E.

Måndagen efter satt luften som ett lock över staden. Jag hade svettats igenom skjortan redan innan jag kom till tunnelbanan. Och som vanligt, en kvart sen, låg det redan en liten arg notis från min chef i Slack-kanalen: ”Daily standup kl 09.00 sharp – förseningar = ointresse.”

Jag hatade hans passivt-aggressiva punktmarkering.

Hissen luktade kaffe och någon billig parfym som försökte maskera en helg av dåliga beslut. Jag lutade mig mot den kalla väggen och blundade en sekund. Helgens märkliga efterklang – hennes blick, handen mot magen, glasögonen med inristade initialer – låg kvar i kroppen som ett svagt bakrus.

Ding. Våning 7.

När hissdörrarna gled isär klev jag ut i korridoren som ledde till vårt öppna landskap. En vägg av tystnad och linoleumgolv. Morgontrötta kollegor redan lutade över skärmar, en skål med överblivna frukostbananer i köket, och nån hade redan satt igång en techno-spellista på låg volym.

Jag var på väg att svänga in mot mitt skrivbord när jag såg henne.

Hon kom ut ur samma jävla hiss jag just lämnat.

Veronika.

Men det var inte samma Veronika som låg på filten under trädet i Tanto. Den här hade knäppt blus, snäv kjol, en laptopväska i mocka över axeln. Hon hade håret i en slarvig knut som var så perfekt att det måste tagit en halvtimme att få till. Och ett ID-kort hängde från ett snöre runt halsen – ett sådant som man bara får efter att ha gått igenom onboarding och HR-presentation.

Hon stannade till när hon såg mig. Inte chockad – snarare irriterat road.

– Jaha, sa hon. Så du jobbar här?
– Det verkar så, ja. Och du?
– Jag är ny UX-konsult. Inhyrd via LYX Tech. Jobbar med appen för… vad är det ni gör? Delade e-scootrar för hundar?

Jag blinkade.

– Människor. Vi försöker minska mikrotransporter i stadskärnan.
– Låter ju nästan som en ideologi. Eller en sekt.

Hon började gå. Jag gick bredvid, som en skugga till ett skämt jag inte riktigt fattade. Kollegorna stirrade redan. Jag hörde ett svagt ”Vem är hon?” från en projektledare med dåligt skägg.

– Så, sa jag tyst, medan vi passerade kaffemaskinen, – Veronika alltså. Inte E.V?
– E.V. är ett namn jag använder när jag inte vet om jag vill stanna.
– Tänker du stanna här?

Hon stannade precis framför skrivbordet mitt emot mitt.

– Jag vet inte än. Det beror lite på dig, faktiskt.

Och så slog hon sig ner, lutade sig tillbaka och log så nonchalant att jag trodde jag skulle välta min kaffemugg innan jag ens hunnit sätta mig.

Resten av dagen var ett svettigt skämt. Jag missade ett möte, skickade fel version av en presentation till ledningsgruppen, och råkade svara “puss hej” på ett mejl från en extern investerare.

Hon satt där hela tiden. Hennes naglar klapprade lätt mot tangentbordet, hon nynnade tyst för sig själv och åt en burksallad med så mycket chili att halva kontoret började hosta.

Vid 16:10 ställde hon sig plötsligt upp och sa:

– Vi går nu.
– Ursäkta?
– Du ser ut som någon som behöver en paus. Jag känner till en bar där de inte har musik, bara tystnad och bra vin.

Jag borde ha sagt nej. Jag borde ha stannat och rättat mina rapporter. Jag borde ha ignorerat faktumet att hon eventuellt ljög om vem hon var senast vi sågs.

Men jag reste mig.

Och vi gick.

Baren låg undangömd på en bakgata vid Mariatorget. Den hade inga skyltar, bara en dov dörr i mörkt trä och ett diskret “B” i mässing ovanför handtaget. Inne var det svalt och dunkel – som att kliva in i någon annans andning. Tunga vinflaskor bakom disken, stearinljus på borden och samtal som aldrig höjdes över en viskning.

Veronika beställde två glas naturvin utan att fråga vad jag ville ha. Det var bärigt, syrligt och gick rakt in i blodet. Hon satt nära. Inte direkt på, men tillräckligt för att jag skulle känna värmen från hennes lår genom byxorna.

Hon log inte. Hon betraktade. Som om hon redan såg vad som skulle hända, och bara väntade på att jag skulle fatta.

– Du är söt när du försöker vara artig, sa hon och snurrade glaset.
– Och du är farlig när du låtsas vara charmig.
– Jag låtsas aldrig. Jag bara filtrerar. Så du inte blir rädd.

Hon lutade sig närmare.

– Vill du följa med till mitt hotell?

Jag försökte skratta, men fick bara ur mig en liten hostning.

– Redan?
– Du säger det som om vi inte redan är där mentalt. Vad väntar du på – en användarmanual?

Hon reste sig. Jag följde efter.

Hotellet var anonymt, dyrt och diskret. Hon svepte genom lobbyn som om hon ägde korridorerna. Hennes röst blev låg när hon sa sitt rumsnummer i receptionen. 712. Jag la numret på minnet som om det var en portkod till en annan verklighet.

När dörren klickade upp och vi klev in var det som om all luft stannade. Hon släppte väskan direkt, sparkade av sig skorna.

– Sätt dig, sa hon och nickade mot sängen.
– Okej…

Jag hann knappt sätta mig innan hon ställde sig framför mig. Hennes blick var skarp, kontrollerad. Inte flirtig – nästan auktoritär.

– Du gillar kontroll, va?
– Beror på…
– Jag kan ta det ifrån dig. Men du kommer tacka mig för det.

Hon drog ner dragkedjan i sidan av kjolen, långsamt, och klänningen föll i en perfekt båge till golvet. Under hade hon en spets-bh i mörkblått, och strumpeband – inte som dekoration. De såg använda ut. Inbäddade i en vana. En ritual. Hon såg min blick och log snett.

– Det här är inte mitt första hotellrum.

Hon klättrade upp i mitt knä och tog tag i mitt hår med ena handen, hårt nog att det sved. Andra handen vilade vid mitt bälte.

– Säg stopp om du vill. Jag kan vara snäll. Men jag tycker inte om att låtsas.

Jag sa inget. Bara andades.

Hennes mun mötte min, och det fanns inget trevande i kyssen – bara krav. Hon smakade metalliskt av vin och något hemligt. Hennes händer drog ner byxorna och kalsongerna som om de var ett hinder, inte ett plagg. Allt gick snabbt men precist – som om hon hade övat. Kanske hade hon det.

Sedan band hon mina handleder med mitt eget bälte, lutade sig bakåt och såg på mig som om jag var en prototyp hon just börjat testa.

– Nu börjar vi.

Och jag förstod där och då, i värmen från hennes höft mot min mage, i blicken som inte bad om tillåtelse – att jag inte visste ett skit om henne. Men jag ville.

Jag visste inte när det slutade vara lek och började bli något mer. När min kropp började lyda henne före min vilja. När det inte längre kändes konstigt att knä stående vänta på instruktioner från en kvinna jag känt i tre dagar.

Men någonstans mellan första slaget och hennes andedräkt mot mitt öra, visste jag – jag hade aldrig varit så vaken.

Rummet var dämpat av tunga gardiner, men jag hörde fortfarande trafiken utanför. Ett subtilt eko av verklighet, som om stan försökte påminna mig: du är fortfarande du.

Men det stämde inte längre.

Veronika stod vid sängens fotända. Naken, förutom en tunn, svart sele av läder som klädde hennes kropp som en karta över mina gränser. Hon hade plockat upp en paddel ur sin väska. Inget billigt, porr-mässigt. Äkta läder, välarbetat handtag, som något ett proffs skulle använda. Som hon.

– Du vet, sa hon, medan hon slog paddeln lätt mot sin hand, – jag brukar inte göra sånt här med kollegor.
– Vi är inte kollegor, mumlade jag.
– Nä. Du är något annat.

Hon gick fram till mig, drog händerna längs min rygg, lätt först, sedan med naglarna. Jag kände rysningen hela vägen ner i ländryggen. Jag satt på knä, naken, händerna fortfarande bundna med mitt eget bälte, denna gång fäst i sänggaveln.

– Har du gjort det här förut? frågade hon lågt.

Jag skakade på huvudet.

– Men du vill.
– Ja.

Hon log. Det där farligt mjuka leendet.

– Bra.

Sedan kom första slaget.

Inte hårt. Inte direkt. Men med precision. På höger skinka, sen vänster. Ett mönster. Ett tempo. Hon lärde känna mig med paddeln som ett instrument. Pauserna var värre än träffen – när jag inte visste vad som skulle komma.

Efter ett tag bytte hon till en smal, svart piska. Den var inte brutal, men den lät i luften som en viskning med vassa kanter. Och när hon lät den snärta över mitt lår, kände jag mig blottad på ett sätt jag aldrig varit. Inte svag. Bara ärlig.

– Du är vacker såhär, sa hon. – Mjuk i kroppen, men ändå spänd. Som att du vill vara bra på att underkasta dig.
– Jag vill bara… göra rätt, viskade jag.

Hon böjde sig fram.

– Det finns inget rätt. Bara mig.

Sedan kom gagballen.

Hon höll upp den som om hon visade mig ett pris jag förtjänade. Jag svalde hårt. Hon såg det, förstås.

– Du litar på mig?

Jag nickade.

– Öppna munnen.

Jag gjorde det. Det var oväntat tungt att få den på plats. Saliven samlades genast, men det var något med känslan – av att inte längre kunna prata, bara reagera – som var mer befriande än skrämmande.

Sedan lät hon mig vara där. Länge. Rörde knappt vid mig. Gick runt. Betraktade. Lät mig vara i min kropp, utan språk, utan flykt.

Strax därpå gick hon ner på knä framför mig, sträckte fram ena handen och tog ett mjukt tag runt kuken. Den var redan styv och hon började runka sakta upp och ner.

Efter att en kort stund böjde hon sig fram och tog mig i sin mun. Tog kuken långt in i munnen. Använde både tungan och gommen, spände munnen hårt runt ollonet. Hennes huvud gick upp och ner över ollonet och skaftet.

Sedan gick hon över till att slicka på kulorna innan hon gick tillbaks till kuken och sög mig fortare och fortare. Till slut kunde jag inte hålla mig längre och försökte få fram ett svar men bollen i munnen gjorde bara att ljudet blev ett mumlande.

När jag till slut fick komma – efter lång, lång tid av hetsande, viskningar, piskrapp, hennes hand om min hals och ögon som brann – var det inte som en explosion. Det var som att falla. Hon verkade inte bry sig när min sats kom i hennes mun, utan hon svalde girigt. Det hon inte hann svälja undan rann ur mungiporna, ner över brösten i små sega strängar.

Även om hon gjorde precis vad hon ville med mig samt att jag var i just den undergivna positionen som jag var, ryste jag av kåthet. Kroppen skakade. Andningen var kort. Jag kände mig… tom. Men lycklig. För första gången på riktigt länge. På något märkligt sätt var det helt befriande att inte göra motstånd och bli dominerad.

Hon lossade bältet, tog ur gagballen och kysste mig kort, nästan ömt. Sedan reste hon sig, drog på sig sin tunna svarta kimono och tände en cigarett vid det öppna fönstret.

Hon tittade ut, blåste långsamt ut röken och sa, utan att vända sig om:

– Nu är du min.

Jag visste att hon inte menade ägande som ett löfte. Inte som något gulligt eller romantiskt.

Hon menade: du har öppnat dörren nu. Och den går inte att stänga.

Veronika stod kvar vid fönstret i några sekunder efter att ha sagt det.

Solen hade sjunkit så lågt att den bara nådde hennes axlar. Ett gyllene skimmer mot huden, rök kring ansiktet, en silhuett av makt och stillhet. Hon fimpade cigaretten mot fönsterbrädan, stängde fönstret långsamt. Inget bråttom. Som om det var en ritual. Som om tystnaden behövde ett lock.

Sedan vände hon sig om och gick med bestämda steg mot mig, där jag låg kvar på sängen, halvliggande, fortfarande märkt av vad som just hänt. Musklerna darrade lätt. Pulsen satt kvar i öronen.

– Nu är det min tur, sa hon lågt.

Hon la en hand mot mitt bröst och tryckte till. Jag föll bakåt utan motstånd. Kudden tog emot mitt huvud. Hennes blick flackade inte. Hennes mun var spänd av koncentration. Hon klättrade upp, smidig som en rörelse, inte som en människa. Och så satte hon sig gränsle över mig, först mot höfterna – men sedan började hon sakta, utan ett ord, förflytta sig framåt.

Hennes knän gled ut längs madrassen tills hon var över mitt ansikte. Jag såg henne, hela henne. Doften, värmen, fukten. Hon höll ögonkontakt hela tiden.

– Du förstår vad jag vill?

Jag nickade.

– Säg det.

Det tog ett ögonblick. Rösten var hes.

– Du bestämmer.

Något blixtrade till i hennes ögon. Nöjdhet, kanske. Men också något mjukare. En belöning.

– Bra. Då håller du mun – och använder den.

Sedan sänkte hon sig. Sakta. Lät mig känna varje centimeter av hennes kropp, varje vibration i hennes lår mot mina kinder. Jag blundade och lät allt annat försvinna – alla måndagsmöten, mina halvklara Excelrapporter, mitt gamla jag.

Nu fanns bara hennes rytm. Hennes smak. Hennes kropp som en kommandoton. Jag höll i hennes höfter, inte för att styra, utan för att följa. Hon rörde sig över mig med säkerhet, med hunger. Hon sa mitt namn en gång. Långsamt. Som om hon ägde det nu.

Och när hon tog vad hon behövde – rörde sig snabbare, djupare, mer gränslöst – kunde jag känna hennes skakningar i mina käkar.

Hon höll kvar mig där tills hon var klar.

Tills hon exploderade tyst, med en stram inandning och hela kroppen i båge. Och när hon väl släppte taget och lutade sig framåt, vilade hon pannan mot min bröstkorg, flämtande. Svettig. Rå.

Ett par sekunder passerade.

Sedan skrattade hon lågt, mörkt. Inte elakt – mer triumferande.

– Ja. Nu är det jämnt. Nästan. Du får bli skyldig mig.

Hon rullade av mig, drog täcket halvt över sig och tände en till cigarett. Jag låg där, fortfarande varm och kladdig i ansiktet, bultande i kroppen, som en inandning som aldrig riktigt tog slut.

Jag visste inte vad som just hänt.

Men jag visste att jag ville ha mer.

– Du kan gå nu, sa hon.

Det kom utan betoning. Inget kallt i tonen, men heller inget mjukt. Som ett kommando i en mening hon tränat på. Hon låg redan tillrätta i sängen, ena armen under kudden, ögonlocken tunga. Som om hon stängt av något inom sig med en strömbrytare. Kvar låg bara kroppen, utslagen och lugn.

Jag satt fortfarande på sängkanten med kläderna halvt om halvt på, och skorna på fötterna. Tittade på henne ett ögonblick, som om jag väntade på ett skämt. Eller en viskning som skulle be mig stanna. Inget kom.

Så jag drog upp mina kalsonger och byxor. Knäppte skjortan. Drog upp dragkedjan. Håret var rufsigt. Ansiktet kladdigt. Huden fortfarande öm på flera ställen – märken som ingen på kontoret någonsin skulle se, men som jag skulle känna i flera dagar.

Jag stängde dörren försiktigt bakom mig.

I korridoren kändes luften steril, hotellaktig. Allt var för beige. För stilla. Mina steg ekade mot heltäckningsmattan trots att det inte borde vara möjligt. Hissdörrarna slöts som ett beslut.

Ute hade det hunnit bli kväll. Stadens ljud var dämpade nu. Tunnelbanan skramlade förbi i fjärran och ett par ungdomar satt och drack ur en påse vid en parkbänk. Jag stannade till, lutade mig mot en vägg och drog in luften som om den bar något jag behövde förstå.

Jag borde känna mig dum. Använd. Men det var inte det.

Jag var yr. Lätt förvirrad. Kroppen var fortfarande på högvarv, hjärnan långsam. Men någonstans i bröstet hade något vridits om på ett sätt som kändes… rätt. Inte tryggt, men äkta.

Jag hade aldrig varit så helt naken inför någon – och samtidigt aldrig känt mig mer fokuserad.

Jag gillade det.

Nej, jag älskade det.

Inte bara vad hon gjorde med mig. Utan vad hon lockade fram. Den där delen jag inte vågat titta på i spegeln. Den som längtat efter att släppa kontrollen. Att få känna utan att förklara.

Och det var inte skrämmande. Det var befriande.

Jag började gå igen. Steg för steg genom kvällen. Mot tunnelbanan, eller kanske ingenstans. Med märken under skjortan och ett lugn som kändes som… tillhörighet.

Jag visste inte vad som skulle hända sen.

Men jag visste att det inte var sista gången jag skulle knäböja för Veronika.