Det här är del 4 av 4 i Snart medelålders?

Detta är en fristående fortsättningen på berättelsen om en kvinna, vilken nyligen genomgått en livskris och snart närmar sig slutet av de trettio åren. För att få bästa sammanhang är det lämpligt att börja med den första delen av serien.

 

Midsommar och morgonen därefter, del 3b.

En somrig berättelse av Huldran.

Andra delen.

8. Kåt och deprimerad.

Jag skakade av undertryckt upphetsning av vad jag nyligen sett genom gäststugans lilla vädringsfönster. Kände hur lätt det hade varit att bara få släppa efter och låta min uppdämda orgasm komma fram med hjälp av de egna fingrar. Våt i trosorna av vad jag sett och vilsen, utan en redig tanke i huvudet, började jag röra mig bort mot sjön genom det daggvåta strandgräset. Men redan efter några få meter, slet jag av mig de tunna byxorna i frustration över att inte jag, som flera andra, hade fått känna lite fysisk kärlek i form av en en riktig man. Både intill och djupt inuti mig. Utan att tänka en tanke på vad jag gjorde, kastade jag in dem under närmaste buske nere vid stranden, innan jag fortsatte att gå.

Jag vandrade sakta utmed det mörka vattnet och fortsatte att tänka på vad jag under natten sett genom fönstret i gäststugan. Jag tänkte även på ensamheten, min ensamhet. Men så stannade jag plötsligt upp och utan att förstå varför, knäppte jag upp knapparna framtill på min ljusa sommarklänning. Stoppade in händerna i öppningen och fångade upp de nakna brösten. Kupade dem, gned med tummarna mot bröstvårtorna medan jag samtidigt kramade brösten hårt, snudd på hänsynslöst. Det kändes skönt. Jag levde trots allt, men jag ville ha mera.

Fortfarande kåt och med kättjefulla känslor i kroppen, ville jag känna ett par främmande händer som kramade mina bröst. Jag ville känna smärta, jag ville att det skulle kännas att jag verkligen levde och jag saknade så innerligt ett par händer, som kunde låta mig göra just detta. Jag tänkte på vildmarksmannen Alf, som jag träffat på i Värmland. Jag tänkte på hur vi, två för varandra helt främmande personer, till slut gått nakna på berget. Hur jag sett hans till hälften erigerade kuk, som svajat fram och tillbaka och som han försökt dölja med handen för mina ögon. Hur vi sedan badade som oskyldiga och skojade i vattnet, som om vi känt varandra under en längre tid. För att till slut, tillsammans, ändå hamna på badhandduken i mossan och senare i hans lilla tält under den kommande natten. Och att det hade blivit svettigt och frustande i omgångar.

Där jag nu gick utmed stranden i den mycket tidiga morgonen, med mitt långa, blonda hår helt utslaget, hade jag svårt att förstå att allt detta hade hänt för knappt ett par veckor sedan. Det kändes, som om det varit flera månader sedan detta hände och plötsligt saknade jag den där mannen jag träffade i Värmland så vansinnigt mycket!

Men i nästa ögonblick gick en ny tanke genom mitt huvud.

Hade allt detta verkligen hänt? Eller var det enbart en chimär, ett fantasifoster? En mental ersättning i mitt huvud? I stället för verkligheten tillsammans med min tidigare sambo Alf, som jag i dagligt tal kallade för ’min man’? För visst var det honom jag fortfarande saknade? Oftast – men inte alltid. Trots att han varit borta så ofta, på sina förbannade tjänsteresor och nästa alltid tillsammans med sin kvinnliga och tekniska medarbetare, som han kallade för sekreterare.

Åtminstone vad det detta, som han kallade henne för. Hon som var så viktig och skulle hålla reda på honom och dokumentera deras olika besök hos olika tillverkare, fabriker och leverantörer. Hon, som även höll reda på hans telefon, när jag försökte ringa honom – och som oftast talade om, ’att civilingenjören Alf var fortfarande upptagen’ – just då!

”Du får ringa senare!” var ett av hennes vanliga svar.

Vilket jag också försökte göra. Tills jag tröttnade och istället letade upp ett annat ställe att kura in mig hos – som tröst.

Fan, bullskit! Klart de delade säng ibland också! Även om han sällan berättade något om detta. Men där blev vi till slut – faktiskt lika goda kålsupare. Öppet förhållande, som jag krävt redan efter något år, på grund av Alfs ständiga resande, blev till slut det enda som höll ihop vårt förhållande.

”Och vem har Du tänkt dig skall vara min ersättare?” hade han syrligt frågat, när ämnet den första gången kommit på tal. ”Någon jag känner?”

”Angår dig inte!” hade jag svarat. ”Men bara så att Du vet, det finns några pålitliga personer jag känner och känt långt innan jag träffade dig. Bland annat en som är lika mycket man som Du är! Men som inte vill gifta sig eller flytta ihop. Så Du behöver inte vara orolig för att något sådant skall hända. Han kommer endast att vara behjälplig när nöden blir alltför besvärande och fortfarande är det dig, jag helst vill ha på madrassen bredvid mig i sängen!”, hade jag förklarat och efter en tid hade Affe lugnat ner sig.

Att det var Anders, min fosterdotters pappa förstod han inte förrän långt senare och då var det inte längre något problem.

Nej, nu var det Alf, jag skulle glömma. Samma sak med hans namne, vildmarksmannen i Värmland. Men det var inte så lätt. Just nu ville jag ha en man, en riktig man, med vilken jag kunde älska och vara tillsammans med! När som helst. Jag ville att det skulle kännas när han tog i mig med sina händer! Men jag kommer att ha egen vilja, det visste jag. Så mannen, som vill ta mig, kommer att behöva kämpa för att få mig, även om vi redan från början är nakna, tänkte jag.

Men just nu spelar det inger roll vem han är, bara han vet vad det handlar om. Jo, naturligtvis gör det det. Men de män jag inte känner för, de skall heller inte inbilla sig, att de är mig övermäktiga!

Orden riktigt skrek i mitt huvud som den värsta tandvärk och återigen kom de där förbannade tårarna fram och inget hade jag att torka dem med för stunden. På nytt började jag att längta tillbaka till den tid, då jag knaprade de lugnande pillren som tabletter från Läkerol.

Jag hade avslutat kuren med pillren alltför tidigt. Jag visste det. Kanske borde jag börja om på nytt direkt efter midsommar? Utan att fråga någon, utan att be om råd? Bara göra som den kvinnliga doktorn på Vårdcentralen hade sagt. Hon som även tyckte att jag skulle glömma nya män och deras underbara händer för en tid framöver. Fan, vad hade hon med det att göra?

”Du skall fortsätta med medicinen fram till vårt nästa möte den 15:de augusti!” hade hon bistert förklarat. ”Då skall vi ha ett nytt samtal om hur Du mår. Sedan får vi se…”

”Men hur blir det då med.. med… mig? Jag blir ju som en kall fisk, då allt pirr i kroppen försvinner! Vad skall jag göra då?”

Det fanns frågor jag aldrig förstod att ställa till läkaren den första gången. När jag lite senare ringde och försiktigt frågade vad det var som hade gått på tok, vilket jag då tyckte, fick jag först endast svepande svar tillbaka. Sedan förklarade hon rakt ut:

”…att det nog bara är bra för dig att ta det lugnt ett tag.”

”Ta det lugnt? Vadå? Det är ju det jag gör. Kan inte annat”, hade jag svarat.

”Men bästa Eva-Lena! Du har nyss separerat. Du förstår säkert vad jag menar, eller hur? Så viktigt kan det väl inte vara att… att.. hålla en man i handen…?! I ditt fall är det ju bara fysiskt. Eller har jag fel?”

Det var den äldre kvinnliga läkarens definition på att idka intimt umgänge. Att älska med en man, även om jag inte älskade honom. ’Hålla en man i handen’…!!

Därefter hade den kvinnliga läkaren tydligen tröttnat på mina frågor och blivit mer direkt i sitt uttalande:

”Dessutom måste Du ju först lära känna en ny man, för sådana har Du väl inte på lager? Det brukar inte kvinnor ha i din ålder. Du är ju snart medelålders, tänk på det. Dessutom har Du ju barn att ta hand om! Du förstår säkert vad jag talar om och sådant, som Du nu talar om, brukar vara mer aktuellt i tjugo – tjugofemårsåldern. Inte vid din ålder! Se så, lugna ner dig lite nu, va! Vill Du ha några piller att sova på, så kan jag också ordna det!” hade läkaren avslutat samtalet med.

Sömnpiller har jag sedan tidigare och det behövdes inga nya. Jag hade hatat läkaren och sagt saker, som inte skulle höras av andra, när jag stängt av och lagt ifrån mig telefonen.

Hålla en man i handen? Barn att ta hand om? De, tar minsann väldigt bra hand om varandra och ibland om mig också, tänkte jag.

Vilken idiot och naiv person! Det var ju en fråga om att få knulla så att safterna tillsammans med mannens sperma sprutar omkring. Svetten lackar och få känna något av allt detta i hela kroppen!! Dessutom, hur jag träffar män skall inte hon ens fundera över! Även om jag nu är hela trettioåtta gammal, så vet jag faktiskt fortfarande hur man gör. Oh nu talar jag inte om det där fåniga Internet, utan i det verkliga livet!

Efter telefonsamtalet till doktorn har trots allt mycket förändrats till det bättre men vårens depression spelar mig ibland nya spratt. Nu var det midsommarnatt och jag satt ensam på en sten nere vid en sjö. Kände mig deppig och ensam. Tyckte synd om mig själv och kunde skrika rakt ut, att jag inte hade någon att hålla i handen. Ingen alls, inte heller Anders, som nu var med på denna lilla fest tillsammans med sin syster Charlotte och som min egen mor nu tittat på med förtjusta och glittrande ögon. Inte ung, men fortfarande kan hon tydligen dra en lättpåverkad man till sig! Fan också!!

9. Mannen på stranden.

Jag stirrade utmed den långa strandkanten och svepte med blicken ut över vattnet. Visste man inte att det var en vik mellan mängden av större och mindre öar, skulle man istället kunna tro att det var en mindre insjö med en kanal ut till Ålandshavet utanför. Men plötsligt kom jag inte längre i mina depressiva funderingar.

Först trodde jag att det var en säl, när jag såg det mörka huvudet dyka upp på vattenytan. Strax efter syntes den ligga med halva sin kropp upp på stranden – innan varelsen långsamt reste sig upp och sakta gick mot några mindre träd ett tiotal meter från vattnet. Tog ner något från ett av träden och återvände därefter till en av de större stenarna, som låg strax intill vattnet. Där satte varelsen sig ner och vände sig mot sjön och såg ut över vattnet den nyss kommit upp från. Avståndet var långt, fortfarande hade inte den egentliga morgonen kommit och ljuset var fortfarande svagt. Det var svårt att se vad som hände och vem det var som satt där borta.

Först fattade jag ingenting. Men där borta satt han ju igen, Vildmarksmannen! Var det inte han?

Det såg åtminstone så ut från det avstånd där jag befann mig. Men naturligtvis var det inte han. När jag strax reste mig upp och började gå för att komma närmare, såg jag snart att de två inte alls var lika varann. Vildmarksmannen jag hade lärt känna i Värmland och den här personen. Jo, de var lika i ett avseende. Även den här mannen, för det var en sådan, var helt naken. Förutom en stor handduk, som nu låg över hans axlar och rygg. Jag kunde inte låta bli, utan gick fram till honom och frågade:

”God morgon. Varför sitter Du här helt naken? Så varmt är det ju inte?” och i samma ögonblick upptäckte jag, hur frusen jag själv kände mig.

Mannen, kortklippt och gråhårig, och med en imponerande stor gråsprängd mustasch under näsan, såg ut att ha en spänstig kropp med en senig hals. Svårt att säga hur gammal han var men säkert närmare de sextio, om inte mera. Han såg på mig utan blygsel. Sen svarade han, som om det var vanligt att han fick just denna fråga vid denna tid på dygnet:

”Jag har simmat. Jag kom alldeles nyss upp ur vattnet, jag kommer där bortifrån.”

Han pekade över vattnet mot en stuga ute på en udde längre bort på den andra sidan sjön. Först hade jag svårt att tro honom, trots att jag nyss sett hans huvud dyka upp ur vattnet. Sedan hur han rest sig upp vid stranden. Avståndet till udden på den andra siden var betydande. Men varför satt han annars naken och med pärlor av vatten över kroppen? Inga kläder, endast handduken över ryggen och var kom den ifrån? Men så presenterade han sig.

”Jag heter Ivaan”, sade han och berättade att varje midsommardagsmorgon, gjorde han denna simtur. Precis när mörkret började försvinna.

Han hade en gång för många år sedan börjat, därefter hade det blivit något av en ritual, förklarade han korthugget. En ganska löjlig sådan men han gjorde den ändå varje år, förklarade han och tänkte fortsätta med det.

”Klockan två varje midsommardagsmorgon? Varför det? Dessutom är det väl ganska kallt i vattnet?” påpekade jag fortfarande tvivlande. ”Dimman har ju knappt lättat!”

”Ja. Samma dag, samma tid, oavsett väder och vind!” svarade Ivaan bestämt.

”Men inte är det så kallt i vattnet, som Du tror”, fortsatte han. ”Det är kallare på land. Men nu skall jag simma tillbaka.”

Han reste sig ogenerat upp, medan han såg på mig med ett snett flin över sitt ansikte. Gick därefter bort till ett träd och kastade den stora handduken över en gren. Jag kunde inte låta bli att titta på den nakna kroppen, som rörde sig framför mig.

En man, tänkte jag. En ensam naken man. Så vände han sig om, såg på mig och sade så där apropå, samtidigt som han skrattade lite i mjugg. Han såg väl att jag studerade honom.

”Du kan ju följa med utmed stranden, bort till stugan om Du vill. Det är ett stycke att gå. Men… Jag bjuder på något gott att dricka. Om Du vill? Dörren är olåst, det är bara att kliva in”, förklarade Ivaan, innan han på nytt tog de första stegen ut i vattnet.

Så stannade han upp och kastade åter en blick mot mig och tillfogade med ett kort skratt:

”Men Du kanske inte törs, va? En naken man, jag kan ju vara farlig. Ha ha!”

Så tog han några steg till medan vattnet steg runt hans kropp, innan han kastade sig raklång ut och försvann under ytan med händerna före. Jag såg ett ögonblick efter honom, där den nakna kroppen försvunnit under ytan. Sedan blev hans huvud åter synligt men nu betydligt längre ut i vattnet. Han crawlade och så långsamt gick det verkligen inte.

”Men Du kanske inte törs, va?” hade han sagt. Jag kände mig utmanad. Ville veta vem han var.

Kanske skulle jag ändå följa med honom, även om det var ett stycke att gå? Jag kände en begynnande upphetsningen i kroppen. Spännande. Ja, varför inte? Jag kunde nog försvara mig om det skulle behövas!

Äsch, Eva-Lena, vilket larv, tänkte jag, efter att tanken passerat min hjärna och skyndsamt började jag gå utmed stranden för att hinna upp honom. Nu kom spänningen igen och jag glömde hastigt alla de dystra tankar jag nyss haft. Vem var han egentligen, denna Ivaan, som simmade över sjön klockan två varje midsommarnatt? Tokigt. Det måste finnas en orsak, tänkte jag.

Vi kom fram ungefär samtidigt. Mannen hade precis klivit upp ur vattnet och kom nu emot mig. Vattnet droppade om honom, det korta håret spretade åt alla håll. Ja, det var en spänstig man med muskler på armar och ben. Kanske hade han varit idrottare, tänkte jag och försökte låta bli att titta på den, av kylan sammandragna delen mellan hans lår. Kanske förstod han vad jag tittade på, för han flinade åter lite grann och sade som hastigast:

”Nä, det är inte mycket att stoltsera med just nu efter en simtur i det kalla vattnet. Men Du får gärna titta. Inte mig emot. Ha, ha.”

Jag skämdes. Fäste i stället blicken på hans ansikte och på den stora mustaschen under hans näsa, som det också droppade lite vatten från efter simturen. Så log han hastigt och sa till mig, att gå före till dörren på framsidan av huset.

”Bor Du ensam här?” var min första fråga, när vi gick över tröskeln.

”Ja, numera. Inte permanent men ofta. Mitt äktenskap slutade hastigt och det har inte blivit något mer därefter”, förklarade han utan åthävor.

När jag försökte berätta att jag själv nyligen hade avslutat ett längre förhållande, avbröt han mig hastigt och informerade kort, om att hans tidigare hustru hade dött i en olycka.

”För femton år sedan. Hon drunknade här i sjön bakom huset en midsommarnatt och har aldrig blivit återfunnen. Det är därför jag simmar. Men det skall vi inte tala om nu, det är så länge sedan”, tyckte mannen, som hette Ivaan och tystnade.

Drunknade, tänkte jag och kände hur min hud började att knottra sig av mannens ord. För mitt inre såg jag plötsligt en naken kvinna, som flöt i vattnet utmed stranden jag nyss gått bredvid. Med kritvitt ansiktet precis under ytan och och med hennes hår utspridd runt huvudet, kunde hon ha legat där om jag passerat – för femton år sedan. Mannen bredvid såg att jag reagerade och rös till på det han sagt. Plockade hastigt ner en tjock kofta från en galge, som hängde i den lilla hallen och lät den falla över mina axlar.

”Du, sätt dig där inne i soffan. På pläden där borta, medan jag tänder i pannan”, föreslog han och pekade in i det stora rummet bakom. Ett rum med grova stockar, som höll upp taket. Det såg gediget och gammaldags ut.

Själv fortsatte han efter mig mot ett hörn längre bort i rummet, där en täljstenskamin var inmurad.

10. Ingen vanlig man.

Allt var förberett, veden var staplad på plats. Både inuti kaminen och i ett särskilt utrymme bredvid. Precis som om han hade förväntat sig att få besök. Men troligen var han enbart en person av ordning och reda. Efter fyr av en tändsticka, började det snart att spraka i den av sot färgade kaminen. En svag doft av rök och eld nådde efter en kort stund min näsa, innan mannen stängde luckorna på framsidan. Genom glasluckorna såg jag fascinerat på lågorna, som började dansa därinne och på den fortfarande nakne mannen, som satt på huk bredvid. Ivaan justerade några små luckor vid sidan av kaminen, reste sig sedan upp och frågade om jag inte ville ha något varmt att dricka.

”Jag har något som passar när man är lite frusen”, förklarade han. ”I synnerhet en midsommarnatt som denna, när man också kan känna sig lite ensam”, och hans röst lät sövande mjuk och inbjudande vänlig.

Jag lyfte upp mitt huvud och tittade under tystnad på mannen ansikte, för att se om det var något, som skulle få mig att ana oro. Men nej, Ivaans fårade ansikte såg lugnt och avslappnat ut. Med den stora och yviga mustaschen under näsan, såg han ännu äldre ut än vad jag först tyckt, där han nu stod mitt i rummet och talade till mig. Jag hörde vad han sade. Men istället för att omedelbart svara honom, sänkte jag åter huvudet för att studera de fladdrande lågorna innanför kaminens glasluckor.

”Var befann jag mig egentligen?” frågade jag mig själv.

Varför hade jag aldrig tidigare lagt märke till den här stugan på udden i sjön? Jag hade ju varit nere vid vattnet så många gånger förut, när jag besökt Martin och min mor Turid. Rott med Martins eka och borde då ha sett huset. Stugan var dessutom långt ifrån nybyggd. Men kanske svår att se på längre avstånd? Då färgen utanpå stockarna gick i samklang med naturen runt omkring.

Jag såg hans lätt håriga och brunbrända ben strax framför mig. Min blick passerade hans knän, sedan hans lår. Men den där frusna och sammandragna delen, som tidigare sett ut som en skrynklig murkla högre upp mellan hans lår, såg nu inte alls likadan ut som när han tidigare kommit upp ur vattnet. Istället hängde något där, vilket liknade en lång tysk wurst. Även den solbränd och utan förhud, vilket fick den att påminna om ett tjockt och kraftigt stearinljus. Dock utan en veke att tända, dessutom upp och ner.

Jag kunde inte låta bli att titta på den stora kuken. Oh Gud skall veta att jag har sett många olika sorter av dessa, en mans ofta så ståtliga organ. Jag blundade instinktivt, om endast för ett ögonblick, innan jag därefter såg upp mot hans ansikte från min plats nersjunken i den mjuka skinnsoffan. Våra blickar möttes under någon sekund och jag nickade hastigt några gånger med huvudet och svarade med både upphetsning och förvirring i kroppen:

”Ja. Okej då. Ett stort… glas eller kopp eller vad Du nu kommer med. Men jag vill inte ha te, kaffe eller varm choklad. Sånt dricker jag till vardags – hemma!” förklarade jag med bestämd röst, medan jag fortfarande ansträngde mig för att se denne man, Ivaan i ansiktet.

Mannens ögon var varma och det milda leendet emot mig ökade endast den inre upphetsningen, som jag mer och mer började känna i kroppen. Kanske förstod han vad slag tankar, som just nu passerade genom min hjärna? Jag kunde inte hjälpa det, men karln påverkade mig med sin solbrända och nakna manliga kropp och den där, visserligen mjuka kuken, framför mitt ansikte. Den hängde just nu rakt ner, men var ändå en representant för vällust och syndig njutning. Hans njutning och någon annans – kanske? Speciellt just nu, en midsommarnatt, då jag tidigare känt mig så ensam och övergiven. Kanske kunde den även bli min?

”Inte te eller choklad”, repeterade Ivaan. ”Nähä, heller inte kaffe, va”, och jag såg hur det svaga leendet i hans ansikte långsamt blev större. Så vände han sig om och tog några steg bort mot ett skåp i snidat brunt trä och öppnade en liten lucka.

”Kanske det här kan vara någonting?” frågade han och visade upp en korkad flaska med något mörkt inuti.

Varken etiketten eller det mörka innehållets färg sa mig någonting. I stället ryckte jag på axlarna och nickade på huvudet.

”Visst, visst, det blir nog bra”, utan att veta vad flaskan innehöll.

Så försvann Ivaan ut från rummet och bort till ett angränsande utrymme, som jag snart förstod var köket.

Jag befann mig i ett timrat hus, byggt av kraftiga stockar, ett hus att bo i under storm och annat oväder. Men nu var det tyst utanför och inomhus spred sig värmen från den grå kaminen och det var hemtrevligt, skönt – och sövande. Nu när jag blivit ensam i det stora rummet, såg jag mig omkring, där bokhyllor med böcker täckte delar av väggarna. Där hängde även några målningar, som visade människor och platser från fjärran land. Även några ramade fotografier av en yngre blond kvinna med långt hår över axlarna, som kanske hade varit hans hustru.

Nu började jag även känna av tröttheten i kroppen. Midsommardagens bleka morgon syntes genom de små fönstren. Det hade nog inte gått mer än en och en halv timme sedan jag träffade på mannen, draperad i sin handduk borta på stranden. Men fortfarande visste jag inte vem han var. Bara vad han hette i förnamn. Egentligen visste jag ingenting! Men jag var inte rädd, bara nyfiken på honom och fortfarande undrade jag:

”Varför har jag aldrig sett stugan tidigare? Aldrig lagt märke till den, även om den bevisligen måste ha funnits här.”

Jag visste att det var på det viset. Eller trodde mig veta detta. Men kanske hade jag inte varit tillräckligt uppmärksam, de gånger jag varit nere vid stranden och gott utmed vattnet? Eller när jag tagit en roddtur med ekan.

11. Drycken och dess verkan.

Så stod han plötsligt framför mig igen. Nu med en handduk knuten runt midjan men i övrigt barfota, lika naken och tystlåten som tidigare. Även leendet fanns där. Hans händer höll i en pyttelilla bricka med två bruna muggar på och med något rykande innehåll i. Jag tittade på brickan med muggarna. Jag lyfte blicken mot mannen och tittade på hans ansikte i en tyst fråga, om jag skulle våga dricka det han serverade mig? Men hans svar var återigen endast en nickning mot mig.

En ny, naken och mer hemlighetsfull vildmarksman. Äldre än den tidigare jag träffat på i Värmland, tänkte jag. Hela hans väsen utstrålade något främmande och mystiskt. En man med en stor mustasch som en valross under näsan, som mitt i natten simmade över det svarta vattnet i sjön. Därför att hans fru en gång drunknade där och aldrig blivit funnen. Var inte det än aning rubbat? Minst sagt?

Men ändå något, som jag trodde jag ville ha – eller bli bekant med. Till och med något som jag just nu kände, att jag var i behov av! Jag kände mig svag, fortfarande förvirrad. Hur skulle detta sluta, frågade jag mig själv, när jag på nytt såg upp mot mannens brunbrända ansikte.

”Drick långsamt, annars bränner Du dig”, påpekade Ivaan, när jag tog min kopp och sniffade på innehållet.

Jag kände doften av kryddor, vin och någonting sött.

”Vad är det för något?”

Jag såg frågande mot mannens ansikte. Han svarade först inte, gav mig endast ett illmarigt leende tillbaka. Sade sedan:

”En trolldryck. Innehåller bland annat honung och lite bär ifrån skogen.”

”Bär från skogen? Är det allt?” undrade jag tvivlande.

”Drick! Det är inte farligt. Det kommer bara att göra dig gott”, fortsatte Ivaan, nu mer allvarlig med en röst som nästan liknade en befallning.

Jag tog en klunk av drycken, det var varmt och smakade kraftigt. Som sött vin av något slag. Eller mer som varm glögg, tänkte jag, innan det brände till i strupen. Jag väntade någon minut, innan jag på nytt tog en försiktig slurk.

Helt säkert var det starkt men gott var det också, tyckte jag, när jag på nytt tog en något större klunk. Men kanske farlig att dricka för en ensam och försvarslös kvinna som jag, var min nästa tanke. Men nu var det alltför sent.

Försvarslös? Ohh… vad larvigt! Jag log för mig själv och drack ur det som fanns i muggen. Kanske ville jag just nu ändå vara det? Vara försvarslös och bli omhändertagen av den här mannen med den seniga halsen och den fyrkantiga hakan. Kanske var det ödet som styrt mig mot sjöns strand, för att jag skulle finna honom där, tänkte jag, när jag kände hur värmen snabbt spred sig genom kroppen. Men varför hade jag då aldrig hört talas om honom tidigare? Varken min mor eller Martin, som haft stället på andra sidan sjön under så många år, hade någonsin nämnt något om huset på udden och vem som bodde där.

Alltså: Vem var han egentligen?

Min mugg blev tom och när Ivaan såg att jag sträckte fram den för påfyllning, ursäktade han sig och skyndade sig åter ut i köket. Strax kom han tillbaka med en gammaldags kaffekanna i koppar och spillde på nytt i mera av den heta och kryddiga drycken.

”Du tycker det var gott, va? Det är min egna blandning och det skall drickas varmt. Ungefär som glögg”, förklarade han. Sedan flinade han på nytt, så där illmarigt som tidigare men utan vidare förklaring.

Ivaan lade in mer ved i kaminen, det sprakade till och massor med gnistor bildades inuti kaminens svarta utrymme. Det var trolskt att se dem fara runt där inne som eldflugor, efter att han stängde glasluckorna. Ingen av oss sade något. Stämningen i rummet var sådan. Men flera gånger såg jag, hur han åter kastade förstulna blickar mot mig. Så frågar han slutligen. Nu med samma samma vänliga och långsamma röst som tidigare.

”Bor Du här ute? Jag vet inte om jag sett dig tidigare?”

”Nej, jag är bara gäst under några dagar. I ett av husen på andra sidan. Men jag har varit här i området tidigare många gånger.”

Jag ville inte säga alltför mycket. Ville inte att han skulle veta, exakt var jag kom ifrån och vilka jag besökte.

”Ensam?”

”Ja, med tre barn. Men förhoppningsvis sover de nu.”

Barn, tänkte jag för mig själv och skakade lätt på huvudet. Han skulle bara veta.

Ivaan nickade, som om han förstod och åter spred sig det där speciella leendet över hans ansikte. Nu lite hastigare. Därefter blev vi tysta men såg då och då på varandra. Precis som om vi väntade på att något skulle hända. Kanske var det också så?

Under tystnad fortsatte vi att dricka av drycken med den kraftiga smaken. Mannen fortfarande stående, hela tiden med sin mugg i handen. Jag bekvämt sittande på den mjuka lädersoffan och med ryggen lutad bakåt. Snart kände jag hur innehållet började påverka mig och hur jag blev varm i ansiktet och i resten av kroppen. Det kändes behagligt men samtidigt illavarslande. När jag lutade mig bakåt mot ryggstödet och åter såg på mannen, tyckte jag att konturerna av hans huvud plötsligt hade förändrats och att hans ansikte började rörde sig. Som om det långsamt skakade i sidled.

Kanske var det trots allt något annat i muggen också, tänkte jag. Inte bara lite bär från skogen. Återigen såg vi på varandra och på nytt log han så där speciellt och vänligt mot mig, även om hans ansikte fortfarande rörde sig, trots att hans huvud säkert var stilla. Fortfarande i ett försök att fokusera min blick på mannen frågade jag:

”Men kan Du inte berätta vad det här innehåller? Det smakar gott men jag känner att det påverkar mig.”

Åter fick jag ett av de där konstiga ögonkasten – tyckte jag. Sedan det stora leendet.

”Eller är… är det… det en… en trolldryck, kanske?” och hörde hur jag plötsligt fick svårt att tala, samtidigt som jag också skrattade utan någon anledning.

12. Jag sover nästan alltid naken.

Det snurrade i mitt huvud, jag kände mig kraftlös. Jag skrattade på nytt, allting var plötsligt så roligt och jag försökte resa mig upp men kände samtidigt hur ostabil jag blivit i benen och satte mig tungt ner igen.

”Jag tror att jag snart kommer att behöva en säng”, lyckades jag förklara för den som stod precis framför mig. ”Haaar fått liiite svårt meeed balansen”, sluddrade jag. ”Meeen ärr noog baara lite trööött”, ville jag säga.

”Vill Du inte ligga i soffan?”

”Nänä, i een säng, din säng.”

”Men jag har bara en säng”, förklarade ansiktet framför mig.

”Gör inget, duger säkert”, tyckte jag sluddrigt och försökte fortfarande att fokusera på ansikte framför mig. ”Du kan ligga bredvid mig. Om Du först – hjälper mig av med kläderna.”

”Du menar… att…?”

”Ja, tag av alla kläderna. Sover nästan alltid naken.”

Jag var helt säker. Jag brukar inte sova med kläderna på under täcket. Endast några små bomullstrosor – ibland.

I nästa ögonblick försökte jag förstå vad jag nyss sagt.

Herre Gud! Vad sade jag för något? Vad håller jag på med? Vad var det för något jag druckit, som gjorde att jag plötsligt fick så svårt att tala? Men i nästa ögonblick såg jag åter det leende ansiktet framför mig och allting verkade sååå roligt.

Men långt senare förstod jag, att det jag just då sagt ändå måste ha varit den utlösande signalen till vad, som kanske även han, Ivaan, hade väntat på.

Mot all förmodan lyckades jag ändå hälla i mig den sista slurken ur den stora koppen. Förklarade att jag villa dricka upp alltsammans, eftersom det ändå var en ’trolldryck’, som mannen tidigare sagt att det var. Reste mig sedan upp på ostadiga ben, trots att det snurrade i huvudet. Klamrade mig fast vid den nye vildmarksmannen framför mig, för att inte förlora balansen. Återigen såg vi på varandra, nu med med våra blickar djupt in i den andres. Nu behövdes det inga flera ord vid ett tillfälle som detta. I alla fall fick jag ändå inte ur mig något förnuftigt att säga. Allting var redan givet och när han drog mig intill sig snuddade hans läppar vid mina. Jag var som gelé i hans starka armar. Protesterade inte, sade inte emot, ville inte annat än krama om denna, för mig okända man, med den stora mustaschen, som kittlade.

Vi stod där, han höll i mig så att jag inte skulle ramla – eller kunna rymma. Strök mig över håret och sade att jag var vacker, söt och såg ungdomlig ut. Han påstod även att någon tydligen hade visat mig vägen fram till honom, där han hade väntat på mig nere vid stranden.

Va? Hade han väntat på mig nere vid stranden? Inte!

Trots mitt dimmiga tillstånd fastnade orden i mitt minne. Jag hade ju sett honom komma genom vattnet som en säl. Eller hade jag inte det?

”Vem skulle det ha varit?” ville jag veta men utan att få något svar.

Mannen viskade något i mitt öra, som jag inte förstod. Sedan kom en ny mening om att bada naken i sjön utanför och jag svarade också på den, utan att förstå varför han frågade om det. Jag skrattade åt honom, när han sade något om att jag nu var hans, ’kära vän’, som han sade, vilket jag just då gärna ville vara.

Själv svarade jag, ”Naturligtvis!” Fortfarande utan att förstå sammanhanget.

Återigen hette det, att jag var både söt och vacker, och att han var så glad över att jag hade kommit tillbaka till honom. Jag sög i mig varje stavelse av hans ord, trots mitt ostadiga tillstånd och karusellen i mitt huvud. Trots att jag har hört liknande uttalande så många gånger tidigare från andra män, vilket jag också berättade för mannen, som nu kramade om både mig och mina bröst. Även om jag fortfarande hade min klänning på mig.

”Vacker och söt, haha. Och jag vet precis när en man säger så till mig”, förklarade jag provokativt.

Jag visste ju sedan många år tillbaka, att ensamma män en midsommar endast ville knulla!! Speciellt om de uttryckte sig på detta sätt! Oavsett egen fru, sambo eller flickvän som väntade hemma i stugan.

”Det vill väl Du också?” fortsatte jag vimsigt, följt av mina egna skratt.

Mannen, som höll om mig svarade inte. Såg bara till att jag fortfarande kunde stå upprätt, men förklarade ändå att snurret i mitt huvud snart skulle avta.

”Kanske fick Du lite för mycket av det goda?” trodde han. Själv förstod jag fortfarande ingenting vad han talade om, förrän långt senare.

Däremot påpekade jag så tydligt jag kunde, att han, Ivaan, hade fel. Att det var jag, Eva-Lena, som hade önskat mig att någon manlig och vacker skönhet skulle komma och ta mig hem till sig och ge mig vad jag ville ha. För att jag var både sugen, kåt och allt det andra, som en ensam kvinna kunde vara under en midsommarnatt! Och ensam hade jag också varit där nere på stranden, påpekade jag tydligt för Ivaan. Helt ensam! Aldrig tidigare hade det heller hjälpt att plocka några sju blommor på ängen att ha under kudden.

”Inte? Med ditt utseende!”

”Nähä! Blommorna brukar vissna snart, precis som kärleken brukar göra en vecka efter midsommaren! Även om man tillbringade flera timmar i sängen med den nya förälskelsen varje dag. Dom orkar inte! Så är det med det”, förklarade jag högt för honom, vilket fick honom att skratta högt och svara att jag troligen hade rätt.

Hur länge Ivaan hade lyssnat på mina indiskreta anföranden, vet jag inte och de kommentarer han själv hade, är sedan länge bortglömda. Däremot vet jag att mannen till slut förde in mig i sitt sovrum och att mina kläder då lyftes av mig. Klänningen försvann i ett ögonblick, behån i nästa och de små onämnbara hade försvunnit sedan tidigare. Låg nu under någon buske i närheten av stugan, där jag tidigare om natten stått och kikat in i. Tillsammans med mannens stora kofta låg alltsammans på en främmande stol och snart trycktes våra nakna kroppar mot varandra.

13. Att bli våldtagen eller inte är frågan.

Nu var vi lika nakna och bägge ville vi nog bli omhändertagna av den andre. Midsommarnatten med all dess magi porlade genom min kropp. Jag kände saven stiga och den rann snart utmed insidan av mina nakna ben. Jag kände Ivaans grova händer, som höll om mig. Som strök mig över ryggen, ner över skinkorna och hur den ena handens fingertoppar, som av en händelse bara ’råkade’ glida in mellan mina lår bakifrån under en kort stund för att känna efter. Men strax var de borta igen.

Hans händer återvände snart högre upp. Tog mig om axlarna och vred mig hastigt runt, så att jag stod med ryggen mot mannen bakom mig. Hans händer försvann in under mina armar men kom fram på andra sidan och hittade strax mina stora bröst, som han försiktigt kupade med sina grova händer.

”Ohhh… Ohhh… Ohhh…”, morrade jag, fortfarande med snurr i huvudet och något ostabil i benen.

”Men ta i då! Jag vill att Du kramar tuttarna hårt”, fortsatte jag okontrollerat mellan mina nästan hopbitna tänder, medan saliven bubblade innanför.

Han gjorde som jag bad honom om och kramade gjorde han verkligen. Resten av min kropp reagerade, som den brukar göra vid ett sådant tillfälle. Speciellt när främmande fingertoppar försiktigt börjar massera mina redan erigerade bröstvårtor.

”Ohhh… Ohh… Ohh… ”, frustade jag på nytt. ”Precis så men lite hårdare, tack…”

Och nu tog mannen verkligen i och jag stönade än mera! Nu kanske även av smärta?

Mitt underliv rörde sig fram och tillbaka. Juckade i luften och snart kände jag hur den tidigare trötta, kalla och sladdriga grejen mellan Ivaans ben, nu hade vaknat. Plötsligt hade den förvandlats till det varma och hårda monster jag väntat på. Varje gång jag gjorde en kraftig bakåtrörelse med mitt underliv, kände jag hur hans kuk gled in bakifrån. Gled in under mellangården och in under den bakre delen av mina blygdläppar. Gång på gång försökte han penetrera mig men misslyckades varje gång. Det var som att låta en barnunge suga på en god karamell men ändå inte få den i munnen.

”Försök inte. Du kommer inte undan nu”, väste mannen till slut i mitt öra.

”Komma undan? Du kan ju försöka ta mig!” lär jag ha svarat och rört på kroppen som om jag menade vad jag sade.

Vilket gjorde att jag flera gånger efter varann gjorde om samma hastiga bakåtjuck, vilket fick Ivaan att morra som en hund, när han ändå inte träffade rätt. Samtidigt var jag nu uppmärksam på att han inte skulle få komma in i mig med den hårda pitten. Inte just nu, bara låta honom få känna på hur fuktig, ja, nästan våt jag blivit av hans enträgna försök att spetsa mig på hans kuk.

Snurret i mitt huvud och den tidigare obalansen var nu på väg att långsamt försvinna. Tröttheten var kvar men kättjan inom mig hade ökat enormt. Jag sade inget, utan lät Ivaan tro att det fortfarande var han, som hade kontrollen över min kropp.

Hans händer kramade mina bröst i ett allt hårdare grepp och jag förstod, att jag helt säkert skulle ha blåmärken att skryta med dagen efter om någon tittade noggrant efter. Han lyfte upp sin ena hand och strök mitt långa hår åt sidan, innan han lät sina tänder nafsa mig i nacken, för att sedan suga sig fast. Efter att han återigen placerat sin hand på det andra bröstet, blev han mer aktiv och parerade med sitt underliv för att ändå försöka hitta min ingång för att slutligen kunna penetrera mig.

Men så plötsligt stannade han upp, svängde mig åter runt, så att vi kom att stå framför varandra. Ivaan, med ryggen mot den grova timmerväggen, samtidigt som jag fått upp mina armar och händer bakom hans nacke.

Kyssen var djup och varade länge. Min andhämtning blåstes in i hans mun, hans i min. Mina bröst trycktes platta mot hans muskulösa bröstkorg, efter att mannen låst sina armar och händer bakom min rygg. När våra läppar slutligen släppte den andres, var det våra ögon som analyserade den andre och den forcerade andhämtningen som märktes. Det jag lade märke till, var att spetsen på hans tunga gång på gång gled fram och tillbaka över hans läppar, som om de nu skulle vara torra. Eller var det av nervositet?

Till slut slappnade han av. Blundade under några sekunder, innan han stannade upp och såg på mig och sade:

”Det är så länge sedan och Du liknar fortfarande henne så mycket. Det är bara en jag tidigare träffat som… som liknat hennes så mycket som Du gör.”

Jag förstod att Ivaan talade om sin döda hustru. Kvinnan, som drunknat i sjön bakom huset.

Sedan började han på nytt att långsamt stryka mig över ryggen, medan vi intensivt såg in i varandras ögon. Hans händer gled ner över mina skinkor, sedan tillbaka, upp igen. Men när han sköt ut sina ben i en större vinkel från väggen, blev jag tvungen att ställa mig med ett ben på vardera sida utanför hans bägge.

Kanske var det strategi från hans sida? Naturligtvis! Men inte brydde jag mig om det, när jag kände den hårda grejen, som nu plötsligt petade rakt in mellan mina blygdläppar. För att i nästa moment glida ner mot min ingång. Jag visste att jag var fast, inte skulle komma undan. Jag visste att det var så här det skulle sluta, även utan mina medgivande ord. Men också att det var så här jag ville ha det – just nu.

Att det var detta jag längtat efter under den föregående kvällen – och resten av den sena natten, sade jag inget om. Att mannen, som kallade sig för Ivaan, hade kommit att bli min räddning denna midsommar.

Jag hade sett de andra möta lusten och den tillfälliga kärleken under den sena kvällen. Först Martin försvinna efter Charlotte och vara borta under mer än en timme, utan protester från oss andra. Inte ens från hans egen fru, mor Turid. Till och med hon hade därefter med försiktiga manövrar, lagt beslag på Anders, Malins far. Trots många års åldersskillnad och trots att han är min mycket nära bekant sedan många år och som hon visste var min favorit bland flera.

Sedan de tre ungdomarna, vars hormoner inte gick att styra och som snart fick dem att älska med varandra i nöd och lust. Oavsett vad andra tyckte eller vad som stod i lagböckerna om nära släktskap. Precis som kaniner på grönbete. Nu skulle det bli min tur, tänkte jag.

Men detta var något annat och sakta sänkte jag mig ner tills jag kände hur spetsen av mannens kuk rörde vid ingången till min kärlekstunnel. Fukten fanns där, redan nu kom det i överflöd ur min fitta och brunsten ökade än mera.

Snart skall jag äta upp dig, tänkte jag, som om jag vore en spindelhona, medan jag spände min kropp för att inte bara ramla ner över honom.

Om jag bara sänkte mig något, skulle han direkt vara inne i mig och börja röra sig fram och tillbaka, upp och ner. Jag skulle sitta fast som uppträdd på en medeltida påle och vår njutning skulle kanske endast bli kortlivad? Men jag lät bli. Inte mer än toppen fick komma in. Jag såg i Ivaans ansikte hur han spände sig. Hur han behärskade sig och jag kände hur han började att manövrera sitt hårda spjut för att komma i bättre anfallsläge.

Skulle han våldta mig? Bli våldsam och brutal? Det ryckte i hans överläpp. Våldtäkt? Nja, men det var ju det här jag ville, även om han, Ivaan, ännu inte hade frågat om lov! Fråga om lov?

Herre Gud, här står vi båda två nakna och nosar på varandra i bägge ändar. I övrigt en dum tanke, det är ju alldeles för sent! Fråga om lov…!! Nu?? Att skrika skulle heller inte hjälpa. Bara göra allting så mycket värre och fler blåmärken på kroppen än de jag säkert redan fått, ville jag inte ha. Det fick räcka med de på brösten, vilka jag själv hade medverkat till. Om det nu blivit några?

Jag kysste den manliga lilla bröstvårtan framför min mun. Försökte suga in den mellan mina läppar men den var alltför liten och jag misslyckades. Jag fortsatte att röra mitt underliv fram och tillbaka med ollonet på mannens kuk i min ingång. Upp och ner, fram och tillbaka. Jag lät det glida mellan min våta och alltmer svullna blygdläpparna. Jag var själv så kåt att det susade i mitt huvud men jag ville ändå se hur länge jag kunde reta honom, innan han gick till anfall. För att det var nära, det kunde jag se på honom. Jag flinade honom fräckt i ansiktet, skrattade till lite och frågade sedan, medan jag fortfarande syndigt rörde på mitt underliv.

”Tänker Du våldta mig, säg? Tänker Du verkligen stoppa in den där hårda kuken Du har mellan dina ben. I mig? Eller vill Du kanske inte ha mig denna midsommarnatt. Förresten, vad var det för trolldryck Du gav mig, som gjorde att jag fortfarande känner mig så här konstig och brunstig i kroppen? Nu, är jag ändå snart helt vaken!”

Ivaan svarade inte, hans ögon var svarta, stadigt stirrande på mig, endast hans överläpp rörde sig okontrollerat då och då.

”Och? Skulle Du inte endast föra mig till sängen, så att jag fick vila lite?”

”Kanske det,” svarade han långsamt till slut. ”Men jag tror inte Du kommer att somna nu?”

”Var inte det meningen då?” frågade jag utmanande kort och försökte se så oskyldig ut som bara kärlekslystna personer kan göra, när de är i färd med att förleda varandra in i begärets dimmor.

Ivaan såg mig rakt in i ögonen och skakade knappt märkbart på huvudet. Inte släppte han mig heller och återigen stod vi en stund mot väggen och tryckte våra nakna kroppar mot varandra. Återigen med läpparna sammansvetsade. Hans kuk var stenhård mellan mina lår, där den nu låg nertryckt och inbäddad i mitt sköte mellan mina svullna och fuktiga hudveck. Fortfarande kunde jag röra mig utmed skaftet, röra mig fram och tillbaka och smeka det med mina svullna blygdläppar, en på vardera sida. Men dess påtagliga närvaro sände löpska, snart outhärdliga signaler in i min kropp. Upp till min hjärna och saven rann ur min fitta som aldrig förr. Jag visste inte hur jag skulle få nog av mannens nakna kropp mot min utan att bli penetrerad. Se honom våndas där han hårda kuk gled fram och åter i mitt uppsvällda underliv.

Jag ville ändå älska med denna okända man. Att han kanske var gammal med stor mustasch hindrade inte mig. Jag ville få honom att äga mig. Ta av mig, vad jag kunde erbjuda honom, och säkerligen var han karl nog att ta chansen. Men när? Hur länge skulle jag behöva vänta? Eller var det han som väntade på mig? Kanske tänkte han fråga om lov? På nytt kom frågan upp i mitt huvud. Löjligt. Kom igen nu, grabben!!

Återigen sökte hans händer mina bröst och jag förklarade för honom att han skulle krama om dem som tidigare. Att jag vill känna smärta, nyp runt vårtorna och han gjorde på nytt som jag önskade. Visst gjorde det ont – men det var ju så jag ville ha det, just då. Känna att jag levde! Och hade jag inte varit vaken tidigare, så blev jag det nu!

Så plötsligt, jag var helt oförberedd, kastade han mig runt och bände ner mig över den grova sänggaveln, där filt och ett täcke redan låg och väntade. Mina bröst föll ut och hängde som de stora klot de är och gungade under min kropp. Ivaan tryckte ner mig hårt med den ena av sina grova händerna mellan mina skulderblad. Med den andra handen styrde han in sin hårda kuk, rakt och precis in i min nu vidöppna fitta. Djupt på en gång och ända in till botten och det gjorde ont. Mitt skrik var högt och hördes säkert ut genom husets väggar, om någon hade lyssnat.

Nästan omedelbart drog han ut den grova kuken igen och upprepade samma snabba och hårdhänta rörelser som nyss och på nytt stönade jag på gränsen till skrik.

Så, återigen, en tredje gång och sedan började han knulla. Han knullade som en besatt. Som om det var den sista gången i hans liv och hela tiden stönade och skrek jag, medan han själv morrade och sade saker som jag inte kunde uppfatta.

Jag hade inte varit beredd och till en början gjorde det ont, trots att saven borde varit tillräcklig. Men efter en kort stund lugnade Ivaan ner sig något och det blev som jag hade önskat mig det. Men mycket mera och min orgasm kom som en orkan till tjutet av mitt eget ylande.

Mannen hade inte frågat, endast antagit för sig själv att jag var skyddad, om han ens tänkte på det. Själv gjorde jag inget väsen, av att han sprutade kanske veckors eller månaders ackumulerad säd långt in i min fitta. Jag kunde ändå inte längre bli gravid, även om jag hade önskat det.

Fastän allt hade skett så hastigt och på sätt och vis ganska brutalt, stegrades brunsten ännu mer inom mig. När Ivaan till slut gjorde sina sista krampaktiga stötar med sin kropp och kuk, kom min nästa orgasm. Det svindlade i mitt huvud, för mina ögon och jag hängde till slut med överkroppen helt utan kontroll över sänggaveln, medan solar och stjärnor snurrade vilt i mitt huvud.

Hur länge? Jag vet inte. Men att orka resa mig igen, gick inte förrän efter flera minuter och då med hjälp av Ivaans händer.

Jag darrade i kroppen, jag var som ett asplöv efter det brutala överfallet men min kropp hade fått den utlösning, som jag så många timmar fantiserat om. Nu stod Ivaan böjd över min rygg. Även han andfådd. Nu med sina händer smekande fram och tillbaka över min rygg, som om han ville trösta mig för det våld han brukat.

Nu var den mjuk igen, den nyss så hårda lemmen. Så gled den sakta ur mig och mannen hjälpte mig upp och därefter ner i sängen. Det sista jag tänkte på innan jag somnade, var att egentligen borde jag sagt till om en handduk under rumpan, för nu skulle lakanet och kanske även madrassen under få en spermafläck, när mängden av hans säd rann ur mig.

Vad som hände sedan vet jag inte, vi sov bägge två under täcket intill varandra och det var säkert varmt och skönt. Jag var helt omedveten och har än idag ingen aning om något ytterligare hände under morgontimmarna. Det spelar ändå ingen roll, jag sov tungt och mådde gott.

14. Vem är jag – och vem är Du?

Ivaan hade vaknat först, jag senare av hans smekningar över min kropp. Det kändes underbart när hans hand försiktigt rörde vid min hud, smekte mina bröst, ben och insidan på mina lår. Ja, alltsammans.

Det var då han berättade, att han fortfarande inte visste mitt namn. Men jag förklarade för honom, att det var bäst för honom att inte veta. Efter ytterligare en bortförklaring eller två, skrattade vi bägge åt detta, som om det var ett dumt skämt. Men Ivaan berättade även, att under denna tid på året hände så mycket märkligt i skogen och vid sjöar och vattendrag och han berättade om sjöjungfrun, som han trodde att hans tidigare hustru hade förvandlats till. Han påstod att han ibland trodde sig se henne i vattnet, när han var ute och rodde med sin båt. Därefter se henne spårlöst försvinna, när hon vände sig om med ryggen mot honom och slog med den stora stjärten innan hon försvann ner i djupet.

”Jag fiskar heller aldrig med krok eller lägger nät här”, berättade han. ”Inte i den här sjön, ifall hon skulle riskera att fastna.”

”Kanske är hon numera en vattnets huldra? Vill locka dig till sig, bara för att sedan försvinna ner bland vågorna?” föreslog jag och tänkte på alla de gånger som Martin, men även andra, under tidigare år kallat mig för just detta.

En Huldra.

”Kanske är det så?” svarade mannen vid sidan av mig i sängen och suckade.

”Du lever ensam förstår jag? Men… träffar Du aldrig några andra kvinnor?”

”Nej. Jo, förresten, speciellt en har det blivit. Ibland, här ute om somrarna. Märkligt att Du frågar om just detta. Samma fråga har hon faktiskt frågat mig om några gånger tidigare. Alltså, samma kvinna, som jag nyss nämnde. Och på samma sätt som Du säger det.”

Ivaan tystnade. Försjunken i tankar under säkert en minut, studerade han eftertänksamt mig. Sedan sade han:

”Jo, det händer ibland att jag träffar en något äldre kvinna, ungefär på samma ställe som jag träffade dig igår. Vid tomtgränsen till flera av fastigheterna på andra sidan sjön. Hon bor här ute under somrarna, ibland även under vintern. Jag tror hon är lite äldre än vad jag är men det är inget hinder för varken henne eller mig. Men egentligen vet jag inget om hennes ålder. Jag tror hennes ursprung är från Norge men det är säkert längesedan. Förresten, påminner ni två en hel del om varandra. Även om hon är betydligt äldre, som jag sade. Långt, ljust hår, kvinnlig figur, samma blick i ögonen. Ja, det är annat också men det håller jag för mig själv. Bäst så.”

Ivaans blick vilade på mig. Troligen funderade han över det han nyss sagt.

”Det där som Du vill hålla så hemligt för dig själv. Vad är det för något? Du kan väl berätta? För mig!”

Jag kunde inte låta bli att fråga. Det var något som plötsligt hade börjat gnaga inom mig. Vem var kvinnan han ibland träffade?

Under en minut eller mera stirrade vi på varandra, innan mannen framför mig såg upp i taket och försiktigt sade:

”Du får ursäkta om jag säger det. Men…”

Ivaan tog ett djupt andetag, sen fortsatte han:

”Egentligen vill jag inte det. Men eftersom vi två ändå inte känner varandra, så… gör det väl ändå ingenting.”

”Jag upplever dig som erotisk. Alltså, inte enbart sexig, utan liderlig, brunstig, sugen på sex! Alltså, erotisk! Även om Du i natt försökte få mig att tro, att Du var något annat. En kvinna vem som helst. Du pratade om våldtäkt och att jag var hårdhänt men i nästa ögonblick var det just detta Du bad mig om! Eller hur?”

Jag bet ihop både tänder och läppar, och stirrade obstinat under en kort stund på mannen, som berättade hur han uppfattat mig under natten och den efterföljande herdestunden. Sedan svarade jag lättsinnigt:

”Visst! Du har säkert rätt. Jag är född skorpion, jag gillar att ha mycket sex. Lite hårdare tag också, men inte alltid.”

”Och Du har haft det med många och skaffat dig erfarenhet, misstänker jag?” fortsatte mannen framför mig, vilket kom som en överraskning för mig.

”Lite grand. Hur så? Vad vet Du om det?” svarade jag kort. Mer behövde Ivaan inte veta.

”Men vad har det att göra med den där andra kvinnan. Det Du ville hålla för dig själv?”

”Hon är likadan”, svarade han långsamt, medan han iakttog mig och väntade på mitt svar.

”Aha… Hon har alltså varit här i stugan?” frågade jag. Nu med nytt intresse för mannen och hans berättelse.

”Jo, jo, flera gånger. Du förstår, hon är gift med en lång man, som ibland reser bort under några dagar och då kan det hända att vi träffas i smyg”, förklarade den nye vildmarksmannen lite generad. ”Egentligen är det inget planerat, det har bara blivit så.”

”Hon är trevlig att tala med, trevlig på annat sätt också. Hon vill, jag vill. Jag tycker om henne och vi trivs bra ihop.”

”Alltså – trevlig på annat sätt också?”

”Jaa. Hon känner sig ibland… är ibland ensam, precis som jag är. Och då händer det att vi träffas.”

”Händer att ni träffas? Ganska ofta, va?”

”Ja, när det passar”, erkände mannen bredvid mig i sängen.

”Du har kanske bjudit henne på trolldrycken också? Och hon tyckte om det?”

Jag kunde inte låta bli att fråga.

”Hm, ja, det är möjligt. Det har verkat så i alla fall. Varje gång hon kommit hit, vill hon att jag skall sätta på kopparpannan på spisen.”

”Oh! Vad är det Du blandar i bären och honungen?”

”Något förbjudet, som gör att personen blir glad.”

”Och medgörlig, va?”

”Ja, säkert. Det är liksom tanken bakom.”

Sedan blev Ivaan tyst men jag förstod vad han menade. Kanske kom han på sig själv med att det han nu berättade om, egentligen borde vara en hemlighet. Att han träffade en gift kvinna med ursprung från Norges fjäll, som ibland bodde på andra sidan sjön och att han då bjudit på något som var förbjudet.

”Hennes man då?” undrade jag.

”Trevlig karl, rejäl, yngre än vad hon är, förstår jag. Vi har träffats alla tre några gånger tillsammans men han vet inget om kvinnans och mina möten.”

”Ja, det kanske är bäst så”, tyckte jag, utan att närmare gå in på vad jag menade.

”En ensam man vill träffa en kvinna, likaväl som en kvinna vill träffa en man. Enklare än så kan det väl inte vara?” tyckte jag filosofiskt och Ivaan nickade långsamt, medan hans blickar fortsatte att vila på mig.

När jag tittade upp i taket, hörde jag hur mannen bredvid mig drog några tunga suckar och förstod vad det kunde innebära. Jag ville inte att han skulle bli sentimental och försvinna i drömmar. Ville att han skulle vara kvar i nuet tillsammans med mig, under den korta stund jag var kvar i hans stuga. Även om vi kanske skulle träffas igen en annan gång?

”Men Du, Ivaan”, frågade jag, samtidigt som jag ville växla samtalsämne. ”Kan inte jag få träffa den här igen?”

Medan jag lät min hand röra sig under täcket i riktning mot hans ljumskar.

”Mmm”, svarade mannen otydligt bredvid mig.

Jag fann hans pung och avsomnade kuk. Men smekningarna av mina mjuka fingrar, gjorde den snart hård igen.

Efter ett snabbt besök i stugans badrum, var det redan som om jag plötsligt blivit hemmastad. Nu möttes vi i en kärleksfull och långsam samvaron och den hårda ståndarens bana in i mitt sköte var försiktig och öm. Jag njöt, inte enbart av att känna hur hans stånd rörde sig djupt in i min kropp, fram och tillbaka. Nej, hela Ivaans muskulösa kropp mot min, när han nästan låg på mig. Jag var fångad av honom, hans maskulina doft och kraften av en riktig man. När jag bad honom om, att än en gång få känna hans utlösning och kramper i mig, kunde han inte låta bli att skratta.

”Brukar inte det ändå bli det slutliga resultatet?” frågade han med ansiktet fullt av skrattrynkor.

”Jo, men lite mera kraft just nu, skulle inte skada!” tyckte jag och kurrade som en katt på soffan. ”Inte så hårt men mera…!”

Så använde jag ett starkt, fult norskt uttryck för att han skulle börja knulla mig. Ett uttryck, som jag vet att min mor Turid ibland använder sig av tillsammans med Martin, när hon blir riktigt exalterad. Mannen förstod vad jag menade men tänkte tydligen inte på min hastigt förändrade dialekt. Agerade bara som jag önskade.

Jag hann knappt avsluta meningen förrän Ivaan reste sig upp på knäna, drog mitt underliv med sig upp på framsidan av sina lår och ollonet i min kropp träffade snart det mjuka, känsliga området, som verkligen får mig att stönande njuta och snart var min orgasm ett faktum.

Så släppte han ner mig som förut, hela tiden såg han på mig när jag försvarslös tog emot honom och snart var det dags igen och nu lät han mig inte vänta.

”Ohh… Ivaan, Ohh… jag skulle kunna säga… att jag älskar dig nu. Men bara nu, när Du knullar så underbart. Snälla Du… snälla Du kom i mig… kom i mig… hårt… jag vill känna hur Du sprutar… nu.. nu.. Oh.. Oh.. NU… Ohhh, älskade man… älskade vildmarksman…!”

De hårda stötarna och hans kramper i mig startade på nytt en våg av okontrollerat begär, han lyfte mig upp med sina starka händer under mitt säte och mina ben knöt jag runt hans midja. Vi gungade i takt medan mina magmuskler knöt sig och jag skrek och slingrade mig i hans grepp. Jag fick skrika utan hämningar och jag älskade denna vildmarksman – just då! Jag älskade dessa hårda händer, som kramade min kropp, mina bröst och nöp hårt i bröstens vårtor. Och det slog gnistor och snurrade i mitt huvud. Jag kände att jag levde, jag kände att jag brann och när vi inte orkade längre, denna midsommardagens morgon, var det redan en ny eftermiddag.

Länga låg vi tysta och smekte varandras kroppar. Kysstes och lät våra händer vandra vidare. Ivaan kröp efter en stund ner under täcket och särade på mina ben. Lät mig återigen få uppleva en lång och himmelsk resa, medan han tunga och läppar rörde sig mellan mina lår. Hans egen, något senare blev betydligt kortare och mer handfast. Jag tänkte på vad mannen bredvid mig tidigare berättat och på den okända kvinnan, som tydligen var min mor. Förstod också, att jag aldrig skulle fråga, varken henne eller Ivaan om något mera.

När jag senare under den tidiga midsommardagens kväll, kramade om mannen jag hittat vid stranden och sade farväl, undrade Ivaan om han inte skulle följa mig ett stycke på vägen. Men jag skakade endast på huvudet. Gav honom en sista kyss och en klapp på kinden och tackade för den trolska upplevelsen under tiden i hans stuga.

”Kommer Du hit någon mer gång?” frågade han.

”Ja, till sjön. Kanske hit också men bara om Du lockar på mig. Kanske till efteråret, kanske inte förrän nästa midsommar, jag vet inte. Till dess får Du ta hand om den andra kvinnan Du tidigare talade om.”

”Var bor Du någonstans? Vem besöker Du härute? Jag vill också veta vad Du heter!” frågade han återigen.

”Men Ivaan, vet Du inte det?” svarade jag och lade medvetet an på min mors norska dialekt och skakade lätt på huvudet medan jag log vänligt.

”Vet Du inte vem jag är? Vi har ju redan träffats flera gånger, när Martin varit bortrest. Tack också för att Du tyckte att jag såg både söt och vacker och ungdomlig ut!”

Ivaans ansikte stelnade, ögon blev stora. Han såg på mig, som om han plötsligt fått en vålnad framför sig. Han tycktes heller inte förstå det jag sa till honom. När jag så nämnde Martin vid namn, min mors man, såg han ännu mer konfunderad ut, eftersom han någon gång hade träffat Martin.

”Men.. men.. men… Är det Du? Är det Du, Turid?” utbrast han långsamt och ville ta fast mig.

Men längre kom han inte, innan jag avbröt honom och med samma dialekt som tidigare, avslutade jag besöket:

”Jag är Huldran i skogen eller skogsfrun. Du vet vem jag är. Tack för kärleken, Ivaan. Kanske kommer jag åter, fortare än Du tror och vill bli bjuden på mer varm dryck och en kärleksstund. Hej då!”

Jag vände på klacken och sprang så snabbt jag kunde i mina öppna sandaler utför den lilla stentrappan och fortsatte sedan stigen längre ner. Mitt långa blonda hår vajande bakom mig. Snart försvann jag in bland träden och var försvunnen för mannens blickar. Men Ivaans rop om att jag skulle vänta på honom, struntade jag i. Gick heller inte utmed stranden, ville inte bli följd efter eller skuggad. En halvtimme senare, eller kanske ännu längre, efter att jag försäkrat mig om att Ivaan inte följt efter mig, kom jag ut från skogen och gick över ängen bort mot mor Turid och Martins hus. Fri från ångest och för stunden helt tillfredsställd.

15. Ett avslöjande eller två.

Midsommardagens kväll var i antågande, bord var dukat och alla väntade på mig och undrade var någonstans jag varit. När mor Turid frågade och med en aning misstänksam blick undrade var jag hade varit och om jag hade sovit gott, möttes våra blickar och hon stelnade till, när jag med låg röst svarade henne:

”Ingenstans men sovit väldigt gott.”

Med ett leende över mina läppar såg jag på henne. Förde samtidigt upp mina händer till ansiktet och gjorde med fingrarna de rörelser, som en man kan göra, om han har en stor mustasch, som han vill rätta till.

Jag såg hennes plötsliga, nästan skrämda reaktion. Såg hur hon nervöst slickade sig om läpparna, innan hon hastigt vände sig om för att se var de andra i sällskapet för tillfället befann sig. När våra blickar ögonblicket senare åter möttes, förde hon snabbt upp ett finger över sina läppar, som ett tecken på att jag skulle vara tyst, inte svara henne. Hon mimade därefter med en tydlig ansträngning namnet på den person jag tillbringat natten tillsammans med.

”Ivaan?”

Jag nickade som svar med huvudet men visade också med en rörelse av ett finger, att det inte var något jag ville tala om. Hon svarade obemärkt på motsvarande sätt, samtidigt som hon under några sekunder slöt sina ögon och lade sina händer i kors över sitt bröst. Hon förstod men kanske hon ändå var rädd, för att jag skulle avslöja hennes hemlighet? Men nej, inte jag.

Hemligheten är gemensam, liksom mannen i stugan ute på udden är det, om jag åter vill ta mig dit.

Mitt möte med Ivaan förblir en hemlighet för alla utom för min mor. Kanske kommer vi aldrig mer att mötas igen, han och jag? Men när min mor och han möter varandra nästa gång, vill jag gärna stå bakom ett träd och lyssna till vad de säger till varandra.

Trodde Ivaan verkligen, att jag egentligen var min egen mor, Martins fru? Den äldre kvinnan han tidigare träffat flera gånger? Eller trodde han på vidskepelsen, att jag var skogens fagra dam, Huldran, som hälsat på honom?

Men så kom nästa överraskning:

Även min dotter Martina, hade senare något att säga och fråga mig om.

”Det var Du som stod utan för vår stuga och kollade in på oss, va? När jag, Jonte och Malin låg på golvet och kramades.” 

Orden spottade hon ur sig i stackato, när vi vid ett tillfälle blev ensamma. Hennes blick var förebrående. Ett uttryck i ansiktet, som ungdomar år 2013 redan kunde ha, när de blev lite frustrerade. Vad skulle jag säga? Sanningen. Men innan jag hann svara kom nästa uttalande:

”Det kunde inte vara någon annan än Du. Även om det var skumt utanför. Eller…?”

”Ja. Jag gick förbi och såg vad ni gjorde. Det gjorde väl inget. Det har jag sett förut hemma och både Du och Malin såg faktiskt ganska saliga ut.”

Hennes svar kom som en pisksnärt.

”Och Du själv då? Du måste ha blivit jättekåt av det Du såg, när vi knullade. Så – berätta nu. Vart tog Du själv vägen?”

Men jag svarade inte. Skakade endast långsamt på huvudet och log moderligt mot henne. Men hennes svar kom återigen direkt, men nu mer långsamt och väldigt tydligt men med låg röst.

”Du behöver inte vara orolig, jag säger inget till de andra. Men jag tror jag vet vart Du tog vägen.”

Sedan gjorde hon ett kort uppehåll medan vi intensivt tittade på varandra. Därefter sade hon med fortsatt låg röst:

”Till huset på udden på andra sidan sjön. Var det inte så?”

Jag försökte låta bli att reagera och se ut som om jag inte hört vad hon sagt. Men tydligen såg hon något i mitt ansikte, som avslöjade mig och Martinas ansikte drog ihop sig till ett tyst flin. Sedan lade hon huvudet på sned och tog de få stegen fram till mig. Tog upp min ena hand och måttade med sin ena tumme mot min.

Alltså; en tyst överenskommelse om att inte säga något. Hon vände sig därefter om och spatserade rak i ryggen utan ett ord, bort mot det dukade bordet.

Men hur kunde hon misstänka eller veta detta? undrade jag för mig själv.

Vad visste Martina om mannen i huset ute på udden? Hade hon också träffat honom? Själv?

Sensmoral: Försök aldrig hålla något hemligt för en nyfiken dotter, med samma böjelser som Du själv har. Då lurar Du bara dig själv!

Delar i serien

<< Midsommar och morgonen därefter, del 3a i serien.

Snart medelålders?

• Depression och Vårkänslor, del 1 i serien.
• Grannen och berättelsen om dubbelmackan, del 2 i serien.
• Midsommar och morgonen därefter, del 3a i serien.
• Midsommar och morgonen därefter, del 3b i serien.