Magins dag – Bara ett handslag

Det här är del 6 av 7 i Novellutmaningar
Det här är del 2 av 3 i Magins dag 31/10

Det var höst. Löven hade gulnat och börjat falla, det var kyligt i luften men vindstilla vilket gjorde det behagligt så länge man var i rörelse. Jag tyckte om hösten trots att mörkret kunde dra ner mig ibland, men så länge det inte fanns någon snö och så länge inte vägarna var täckta med grus och vägsalt så var jag nöjd.

Skogen doftade också gudomligt så här års. Jämfört med våren så var det andra ljud och andra dofter, dofter och ljud som hörde hösten till. Jag gick långsamt längs stigen medan min hund gick bredvid och nosade. Även hon tyckte den nya årstidens dofter var intressanta. Stigen var ganska bred och väl upptrampad. Jag brukade springa här också och det var perfekt underlag. Långt bort hördes ljuden från motorvägen, men i övrigt var det tyst och folktomt så här efter middagstid och skymning.

Jag höll bokstavligen på att skita på mig. Jag hann tänka att det var konstigt att hunden inte reagerade. Plötsligt stod en ung kvinna framför mig, bara någon meter bort som om hon materialiserat sig direkt ur tomma intet. Jag måste ha gått och dagdrömt och inte märkt henne förrän nu. När jag tittade på min hund så fanns ingen oro eller rädsla hos henne. Hon bara viftade på svansen åt personen framför oss.

– Oj, förlåt jag gick i mina egna tankar, sa jag förvirrat och makade mig åt sidan på stigen för att hon skulle kunna passera.
– Åh ingen fara, jag var inte heller beredd, sa hon trots att hon inte såg det minsta överraskad ut.
– Nej det är inte så många som är ute och går så här dags och vid den här tiden på året.
Jag skämdes lite för min klyschiga konversation.
– Jag heter Elvira.
Hon sträckte fram handen och vi hälsade.
– Hej, Erik.
Jag fnissade till lite åt att det var konstigt att stå mitt på en skog i halvmörkret och ta någon i hand. Det kändes som om det hörde mer till jobbet eller släktträffar, inte någon man möter plötsligt på en skogsstig en kväll i slutet av oktober.

Vi höll kvar våra händer aningen för länge. Vi såg varandra djupt och länge i ögonen. Hon hade bruna ögon, precis som jag, stora och vackra, nästan lite sorgsna. Hennes vackra ansikte var inramat av långt mörkt och utsläppt hår. Det slog mig samtidigt att jag tyckt att hon även hade en mycket vacker röst, melodisk, nästan lite barnslig och ljus men otroligt vacker.

Jag blev plötsligt knäsvag och kände mig nästan lite yr och varma vågor strömmade upp och ut över mina kinder. Först trodde jag det var ett illamående som var på väg, kanske en plötslig magsjuka som i så fall skulle kommit vid den absolut sämsta tidpunkten i livet. Allt efter som sekunderna tickade utan att vi släppte våra händer kändes det mer och mer behagligt. Min förvirring ökade när jag kände hur det rörde sig och började bulta i mina nedre regioner. Jag tänkte att det var bra att jag valt bekväma friluftskläder så att jag inte behövde rätta till den med handen och att min tunna täckjacka förhoppningsvis dolde mina begynnande besvär. Det kändes inte så snyggt att stå här i skogen med en ensam kvinna och få stånd.

–Kom, sa hon med tyst röst.
Utan att släppa min hand började vi gå längs stigen. Jag var bara halvt medveten om hundens koppel i min lediga hand och hur hon strosade bredvid mig som om allt var hur naturligt som helst, trots att ingenting kändes naturligt. Det var inte naturligt att möta någon i skogen och bara någon minut senare gå tysta hand i hand och trots att ingenting uttalats så kändes det i hela kroppen att något kunde, nej något måste hända och att det på något underligt vis var meningen det som skedde.

Plötsligt vek hon av stigen rakt ut i skogen mellan de glesa träden och jag följde efter som ett viljelöst djur. Eller viljelös, hela mitt väsen ville bara en sak. Kroppen skrek, hjärtat bultade och blodet kokade av längtan. Träden glesnade och vi kom ut i en liten glänta. Där stannade hon och vände sig åter mot mig och såg mig djupt i ögonen.
– Du får, om du vill ha mig, sa hennes vackra röst tyst.

Jag släppte hennes mjuka hand. Något kändes annorlunda, som om något funnits mellan våra händer. När jag kort betraktade min hand fanns ett tunt löv klistrat i min handflata. Det måste ha hamnat där innan vi hälsade på varandra där på stigen, eller hade hon haft det i sin hand? Jag ägnade lövet en flyktig tanke, försökte borsta bort det men det hade klibbat fast och jag tänkte att jag hade annat som var betydligt viktigare just nu.

Som i trans knöt jag hundkopplet runt ett tunt ungträd. Min hund la sig ner i den mjuka vegetationen och hittade en pinne som hon började tugga på i godan ro som om allt var självklart.

När jag åter vände mig mot henne kände jag mig som om jag befann mig på gränsen till att inte kunna behärska mig. Hon stod mitt emot mig bara någon meter bort och log. När hon sträckte ut armarna mot mig tvekade jag inte. Innan våra kroppar kom helt nära hann jag tänka på häxor och skogsrån, men sådana väsen hörde till sagorna. Det här var ytterst verkligt.

Vagt hörde jag hur något gick sönder när jag slet av henne kläderna. Mina läppar och händer var överallt. Hon lät det ske, hjälpte till och la sig sedan naken på rygg direkt på marken och sträckte armarna mot mig. Medan jag slet med mina kläder som plötsligt kändes otympliga såg jag den nakna flickan ligga där i mässan med brett särade ben. Hennes blygdläppar var stora och inbjudande och det glänste av hennes safter.

När jag la mig över henne drabbades jag av en känsla att hon sög in mig, sög in min grova lem i sitt sköte, sög in min tunga i sin mun och hennes ögon sög in min blick i sin. Hennes hud kändes sval, som om hon varit lite för tunt klädd men av marken under oss och omgivningen kände jag inte någon kyla trots den sena årstiden.

Hennes mun smakade ljuvligt och hon kysstes underbart, intensivt, djupt och passionerat. Jag älskade hur andetag genom öppen mun strömmade rakt in i mig, ner i mina lungor, som om passionen och åtrån rörde vid mina innersta organ inifrån och inte bara genom huden. Hennes hår luktade inte schampo, men friskt och fräscht. Det var svårt att veta vilket som var doften från hennes hår eller alla multnande löv och barr under oss.

Jag drog mig fort ur henne och greppade om höfterna för att vända henne om. Hon stod på knä framför mig när jag åter trängde in och hon stötte sitt underliv mot mig i ett högt tempo. Håret slängde i hennes rörelser. När jag inte hade långt kvar ville jag ha henne på rygg igen, kunna kyssa hennes mun, trassla in mina fingrar i hennes hår och se henne djupt i ögonen. Hon slog benen runt min rygg och tryckte desperat in mig djupt och hårt.

När jag kommit föll jag ner på rygg bredvid henne och flämtade. Direkt var hon över mig, styrde in mitt kladdiga stånd mellan hennes ben och började rida, först lugnt och metodiskt med roterande höfter, sedan allt fortare. Jag kupade min hand runt hennes ena bröst och förde in den andra mellan hennes ben och smekte henne i takt med hennes rörelser. Hon slängde huvudet bakåt och red som besatt och långa utdragna kvidande läten hördes genom hela hennes långa orgasm.

Efteråt kände jag mig vimmelkantig men lycklig. Jag hade bara velat ligga kvar där bland barren och löven och låta oktoberluften svalka min brinnande hud.
– Kom, jag hjälper dig, innan du börjar frysa.
Hon räckte mig kläderna som spridits ut över marken och vi klädde fort på oss.

Slutligen höll hon fram en liten näverpung som hon gav mig.
– Vad är det? Frågade jag lätt brydd.
– En gåva från Elvira. Ha ett sådant i handen när du behöver kärlek.
Hon började gå bort i riktning mot stigen.
– Vänta! Får jag träffa dig igen?
– Möt mig här den här dagen om ett år! Ropade hon tillbaka.
I nästa stund var hon försvunnen bland träden.

Jag öppnade den lilla näverpungen. Inuti låg ett antal tunna små löv, samma som det jag hittade i min handflata efter vårt handslag. Kunde det verkligen vara så?

Min hund låg fortfarande vid trädet och gnagde på en pinne i godan ro som om ingenting hänt. Jag knöt loss kopplet men blev plötsligt osäker på riktningen. Det var ingen stor skog men kunde vara några kilometer om jag valde fel riktning. Jag försökte lyssna efter trafikbruset men hörde bara den svaga vinden i trädkronorna.
– Så gumman, visa vägen hem, uppmanade jag hunden.
Hon viftade på svansen och gick bestämt i en annan riktning än vad jag gissade var rätt väg. Snart var vi ute på stigen igen.

På vägen hem flödade välbehaget genom kroppen. Förutom de vanliga positiva endorfinerna jag tyckte att man alltid fick efter bra och förlösande sex, så kände jag mig frisk och stark på ett nästan konstigt sätt. Kanske var jag bara lite mallig för att jag blivit förförd av en okänd flicka i skogen, vem hade varit med om något sådant? Men jag kände också en inre frid och glädje och jag kände mig mentalt flera kilo lättare.

——

Den nya städerskan på jobbet kunde inte många svenska ord och min spanska var obefintlig. Ändå lyckades vi kommunicera lite varje morgon. Jag visste att hon hette Vanja och hon lärde sig också mitt namn fort. Hon berättade att hon och hennes syster kom från Kanarieöarna vilket jag tyckte var lustigt, som om det bara är ett ställe man åker till, inte från och särskilt inte hit upp till kalla norden.

Jag visste om hon var på mitt våningsplan när jag kom varje morgon för korridorerna luktade av hennes parfym. Det luktade precis som nybakade kanelbullar. Jag vet inte om jag helt lyckades göra mig förstådd när jag försökte säga att jag tyckte om hennes parfym och vad den luktade.
– Ella huele bien, rollo de canela, sa jag efter att ha övat med Google Translate.
Varje morgon hälsade jag alltid på samma sätt:
– Buenos días rollo de Canela Vanja.
Hon rättade mitt uttal varje gång, ändrade uttalet på ”rollo” till ”rojjo” och till slut verkade hon nöjd. Då skrattade hon bara och slängde retsamt med håret när jag gick förbi och då låtsades jag vackla och behöva ta stöd mot något.

Det var så hon tog mig i handen. Jag låtsades vingla till, hon sträckte hjälpsamt ut handen. Det lilla lövet pressades mellan våra händer och världen blev stilla för en kort sekund. Sedan rullade hon städvagnen lite åt sidan och drog med mig bort genom en korridor, ut i ett trapphus och en våning upp. Här uppe fanns bara utrymmen för ventilationssystemet och reservkraft för datorerna och städarnas utrymme.

Hyllor med rengöringsmedel, handsprit, tvål, balar med pappershanddukar, toalett- och hushållspapper. Lutad mot ett handfat kysstes vi för första gången, hennes läppar till och med smakade kanelbulle, innan vi älskade långsamt och länge ovanpå en stor bal med pappershanddukar. Hennes hår, kinder, halsen, brösten och armhålor luktade kanelbulle och hennes kön doftade och smakade som den ljuvaste nektar. Jag förstod inte vad hon viskade när hon kom mot min mun, men det lät vackert. När jag sedan la mig över henne begravde jag ansiktet i hennes hår och drog djupa långsamma andetag så att min näsa och mina lungor fylldes av varma, nybakade kanelbullar. Efter den gången hände det ofta att hon låtsades stötta mig genom att hålla min hand.

——

– Hej och välkommen.
Chefens rum var stort och rymligt, heltäckningsmattor på golvet och en soffa och ett bord där kaffetermos och en hög plastmuggar stod på en träbricka.

Vi tog i hand trots att vi kände varandra, men det här var ett medarbetarsamtal och lite mer officiellt än ett vanligt möte.
– Var så god och sitt, sa hon och visade på soffan vid kaffebordet.
Hon serverade kaffe utan att fråga och jag noterade hur hon försökte pilla bort något som fastnat i handflatan, men såg ut att ge upp för stunden.

– Vi bläddrar väl igenom de här frågorna snabbt och smidigt, det ser inte ut som några konstigheter. Du har ingenting särskilt du vill ta upp? Frågade hon och jag skakade på huvudet.
– egentligen inte jag heller. Vårt samarbete flyter på bra och du är självgående ganska mycket.
Hon pratade på fort och lite osammanhängande. Jag såg på henne att något störde henne.

Plötsligt tystnade hon som om hon tappade tråden. Vi såg varandra djupt i ögonen. Vi reste oss nästan samtidigt som på en given signal. Precis innan våra läppar möttes tänkte jag att jag fantiserat om just det här, hur min chef kysser, hur hon smakar och hur hon låter när… Ungefär som jag brukade tänka om kungligheter, fick prinsessor också orgasm, kved och skrek de okontrollerat på samma sätt som en vanlig flicka? Det var naturligtvis urdumt, klart de gjorde det men det kändes konstigt att tänka sig.

– Åh Johanna, jag vill ha dig, viskade jag när vi kysstes första gången.
Hon förmådde bara gny tyst när jag vände henne om och backade henne mot soffan.
– Lås dörren, viskade hon.

När jag kom tillbaka från dörren var ena byxbenet och trosan redan av. Hon satt med rumpan på kanten tillbakalutad på soffan med särade ben och händerna masserade brösten. Nu skulle jag få veta hur hon smakade, denna korrekta, välklädda och välartikulerade proffsiga affärskvinna.

——

Jag hade bokat den sista tiden på dagen för utvecklingssamtal i mitt barns skola. Mitt barn som egentligen skulle ha följt med gick lätt att muta med en timme extra dataspel och lördagsgodis på en torsdag.
– Välkommen. Så Kalle var sjuk idag, så trist. Hoppas han snart blir bättre.
– Jodå han är tillbaka senast måndag igen.
Jag sträckte fram handen, hon tog den och vi såg varandra djupt i ögonen.

Hon låg på rygg över två skolbänkar och fötterna vilande på två stolar brett isär. Jag reste mig från knästående, våt om munnen och lycklig. Om slicka en flicka så var det enda jag fick göra i livet så skulle jag vara nöjd och lycklig. Ljuden och skälvningarna i hennes kropp var egentligen allt jag behövde.

Men nu flämtade hon i sina efterdyningar och sträckte armarna mot mig. Jag drog ner byxor och kalsonger till knäna och lät min lem smeka upp och ner längs hennes våta springa några gånger innan jag lät mig glida in i henne. När jag kom böjde jag mig fram och kysste henne länge och djupt.

Efteråt var vi båda lite generade. Jag räckte henne några pappershanddukar från hållaren vid handfatet innanför klassrumsdörren. Hon vek ihop dem och placerade dem som en binda i trosorna innan vi tyst lämnade klassrummet, gick genom den tomma skolan och ut genom personalentrén. Vi gav varandra varma blickar innan vi tyst skildes åt ute på parkeringen.

——

Jag hade bokat den allra sista tiden på kvällen, förmodligen var det med avsikt. Min PT Josef tog emot mig på gymmet och guidade mig igenom ännu ett stenhårt fyspass. Det var alldeles före stängningsdags när jag flämtande äntligen fick tillstånd att avsluta.
– Bra jobbat, då ses vi på torsdag.
– Tack, det gör vi.
Vi tog i hand som vi brukade och sedan vinglade jag mot omklädningsrummet.

Där inne var det tomt och inga kläder kvar på krokarna. Jag slängde ner mina äckliga träningskläder i väskan och tog schampo och duschtvål med mig ut och stod länge under den varma strömmen av vatten.

Innan jag tvättade mig öppnade jag bastun för att se om de hunnit stänga av den ännu. Aggregatet måste ha stängts av nyligen för det knäppte när temperaturen sjönk i metallen men värmen i bastun var fortfarande fullt duglig.

Jag sträckte ut mig på den översta laven med min ihopvikta handduk som stöd under huvudet. Alldeles i början brände det varma trät mot min hud, men det gick snabbt över.

Jag hade dåsat en stund när jag hörde ljuden där ute. Fortfarande kändes den intensiva inre värmen i kroppen och min lem pulserade. Jag skulle bara behöva röra mig själv en kort stund för att lätta på trycket men jag sparade mig och hoppades. När dörren öppnades behöll jag ögonen slutna och brydde mig inte om att jag låg fullt blottad med ett präktigt stånd helt öppet. Hade det varit någon vanlig besökare så hade min position inte varit särskilt bra.

Jag hörde andetag och steg över trägolvet, kände hur plankorna sviktade i bänken jag låg på. Sedan kände jag det jag längtat efter, omslutande sugande våt värme runt mitt hårda stånd och en stark men känslig hand som började smeka min pung, ner över mellangården och stjärten. Jag stönade ofrivilligt och som om benen hade eget liv särade och öppnade jag mig mera.

Utan att öppna ögonen sträckte jag ut ena handen, fick leta en stund i tomma luften innan en hand fångade mig och styrde rätt. Hans lem var hård men inte så grov som min och det kändes bra denna första gång. Jag runkade långsamt, lät fingrarna smeka över skaftet och kanten på ollonet samtidigt som hans mun gled upp och ner över min lem. Hans fingrar smekte, cirkulerade och tänjde min stjärt. Fingrarna kändes mjuka och kladdiga och långsamt gav min stjärt efter för trycket.

Starka armar lyfte ner mig till nedersta laven och jag la ena benet på våningen över och andra foten ner på golvet. Jag kände hur han rörde sig mellan mina ben och sedan kände jag hans hårda men lena lem mot min känsliga stjärt. Hans ena hand styrde sin lem, cirklade och pressade mot min öppning medan den andra runkade mig långsamt. Min ringmuskel spände och slappnade av flera gånger innan den till slut gav med sig för intrånget.

Jag blev uppfylld, det kändes både obekvämt och skönt på samma gång, som om något ville ur mig samtidigt som jag ville ha mer. Först försiktiga rörelser, mer varm vätska rann längs min mellangård ner mot stjärten, motståndet blev mindre och allt blev skönare. Han släppte min lem, böjde upp mina ben brett isär mot magen och höll i låren med båda händerna medan han började röra sig allt djupare och mer rytmiskt. Jag kände hans varma lår mot mina skinkor och hörde hans andetag som blev allt snabbare.

Så kom de så välbekanta ljuden när han kom. Jag tyckte mig kunna känna hur hans lem svällde inom mig och jag såg för mitt inre hur sperma fyllde min stjärt i vågor. Det var så upphetsande och förbjudet, att bli tagen av en man och dessutom få hans sperma där den inte ”borde” vara. Då gick det för mig utan att jag behövde röra mig själv, en annorlunda, stark orgasm. Min sperma pumpade ut över magen och gjorde det varmt och kladdigt.

En lång stund efteråt var han kvar inne i mig, rörde sig bara något lite i sina efterdyningar. Så fort hans ollon närmade sig min öppning försökte min muskel pressa ut hans lem, men så fort han rörde sig in igen kändes jag bara uppfylld på alla ledder.

Jag trodde det skulle göra ont efter att han dragit sig ur, men allt kändes åter igen bara precis som vanligt, som om ingenting stort och hårt nyss tillfredsställt sig i mig. Jag hade fortfarande mina ögon slutna och kände mig dåsig, tömd, tillfredsställd och harmonisk. Bastudörren gnisslade lite och gled sedan igen med ett sugande ljud och allt blev stilla. Efter en stund reste jag mig mödosamt, fnissade lite generad av att det rann ur mig på ett ovant ställe.

——

ETT ÅR SENARE

Jag har aldrig kunnat släppa den där händelsen i oktober förra året. Varje dag sedan dess har jag tagit mina promenader längs just den här stigen, trots att det finns många bra skogsområden här att gå med hunden i. Jag har känt mig ganska fånig men eftersom jag aldrig berättat för någon enda levande själ om det som hände så är det bara inför mig själv jag kan känna så. Jag har provat alla tider på dagen, tidiga morgnar, mitt på dagen eller nu, precis som den gången i skymningen.

De där konstiga löven jag fick av Elvira tog slut alldeles för snabbt. Hade jag varit smartare så hade jag kanske hushållat lite mer med dem men jag antar att frestelsen varit för stor. Men om jag någon gång skulle möta henne igen så har jag lovat mig själv att vara mer sparsam och noga.

Min hund går som vanligt vid min sida och nosar i snåren. Ibland inbillar jag mig att också hon minns mötet och som om hon förväntar sig att möta någon här igen. Hon liksom viftar på svansen när vi närmar oss platsen. I början fick det mig att hoppas att Elvira verkligen skulle finnas där framme längre fram på stigen, men jag har aldrig sett henne igen sedan dess.

Nu idag är det precis ett år sedan det hände. Jag som är lite av en sjuklig nostalgiker och obotlig romantiker som när det passar väljer att se symbolik i saker var självklart tvungen att gå ut just idag. Det här är dessutom tredje gången jag går här. Vi tog både vår morgonpromenad och lunchpromenad här idag, precis som alla andra av årets dagar. Min hund misstycker inte, någonstans ska man väl gå och här är lugnt och fridfullt.

Hösten luktar starkt av multnande löv, klockan är strax efter sju på kvällen. Mitt hjärta bultar av nervositet och rädsla, rädslan att bli besviken, nervositet för att hon verkligen skulle vara där framme någonstans. Kommer hon inte just idag så kommer hon nog aldrig tillbaka. I så fall har jag bestämt mig för att åter börja gå någon av de andra rundorna.

Min hund viftar glatt på svansen, mitt hjärta slår dubbla slag, stannar en stund och slår sedan igen, fort och hårt. Där står hon, mitt framför mig på stigen. Jo det är verkligen hon, precis som jag minns henne med de stora bruna, vackra ögonen och det fagra ansiktet inramat av det långa, tjocka utsläppta mörka håret.

Hon säger ingenting, jag säger ingenting, hon bara sträcker ut sin hand och jag tar den, likt en sjuk som längtar efter bättring eller en törstande som behöver vatten. När hennes hud nuddar min, fingrarna trasslar in sig i mina känner jag den lena, mjuka värmen från hennes hud. Den liksom sprider sig från handen, genom armen, upp och in i bröstet, vidare upp i min hjärna, ner mellan mina ben.

I gläntan lägger sig Hunden lydigt vid trädet där jag kopplar henne, tuggar på en pinne som om det här bara är ännu en helt vanlig grej som sker.

Sedan vänder jag mig om. Där står hon, leende, vacker och redo. Innan vi möts vet jag redan hur hon känns, luktar och smakar, hur hon låter och andas. Hon luktar ingen parfym, inget hårschampo, hon luktar bara som höstlöv, friskt och fräscht, som en friluftsmänniska som är ute mycket kanske luktar. Vad vet jag? Jag vet bara att hon berusar mig och att hon får mig att släppa allt och bara ge mig hän.

På väg ut ur skogen känns området med radhus malplacerade. Det känns som två skilda världar som inte hör ihop och inte känner till varandra. I mitt blod sjuder och bubblar det av välbehag och min hand i jackans rymliga ficka omsluter den lilla läderpungen som åter är fylld till bredden. Nu börjar jag känna mig tryggt förvissad om att vi kommer att ses igen nästa år just den här dagen.

Delar i serien<< Magins dag – Klipp och klapp i stolenMagins dag – Natten då verklighetens gränser upplöses >>
Delar i serien<< Magins dag – Klipp och klapp i stolenMagins dag – Natten då verklighetens gränser upplöses >>

Novellutmaningar

Magins dag 31/10
7

Kommentarer

Ett svar till ”Magins dag – Bara ett handslag”

  1. Profilbild för Master Lars
    Master Lars

    Underbar och härlig historia

Lämna ett svar


Sök novell


Kategorier


Kommenterat


  1. Tack så mycket @Calcifer. Gläder mig som sagt extra mycket över att kunna fånga läsare som normalt inte skulle sökt…

  2. Jätteintressant genre att skriva om! Som tidigare nämnt var det medryckande att läsa, även om ämnet inte är mina egna…

  3. Tack så mycket @Cristobal. Att någon som inte gillar ämnet ändå känner så för novellen känns väldigt fint att höra.…

  4. Härligt, vad händer härnäst. De andra flickorna kanske vill ha samma upplevelse

  5. Tack Master Lars! Jo, jag har också känt att det skulle kunna bli en serie. Vi får se.