Nedan följer förordet från Bubblan där denna version av berättelsen publicerades i februari 2024, mitt under någon större storm. Jag låter det förordet tala för sig.

Detta är en omskrivning av min andra novell nånsin (som återfinns som ”Ett lugn i stormen” i mitt arkiv). Det är något med denna storyn som jag gillar och gärna återkommer till, och senaste veckorna har jag alltså skrivit om den från grunden. Och en kväll som denna (mitt i stormen Otto), så måste den ju publiceras.

Så om någon ligger och känner sig ensam medan stormen smattrar mot rutorna och det knakar i bjälklagen – Håll till godo!
———————–

Olivia hade precis blivit avsläppt av en kollega, på en väg i skogen, strax utanför … ingenstans. Hon var verkligen mitt ute i ingenstans och det var exakt så hon ville ha det!

Olivias ryggsäck var i princip lika stor som hon själv. Det var visserligen en imponerande packning, men hon var själv inte så stor. Hon nådde knappt över en och en halv meter, vilket folk i hennes omgivning aldrig verkade tröttna på att upplysa henne om. Något som var minst lika iögonfallande, men som inte lika många tog tillfället att påpeka, var hennes bröst. Olivia brukade känna sig som att hon var ungefär hälften så stor som en vanlig människa, och då var det svårt att dölja att hon dessutom hade minst dubbelt så stora bröst som en genomsnittlig tjej i hennes ålder.

Hon hade lärt sig leva med sin kropp och konsekvenserna av att hon såg ut som hon gjorde, både när det gällde längden, brösten och utseendet i övrigt. Men hon kunde ändå ofta avundas ‘vanliga kvinnor’ som inte hade hennes bekymmer. Det var till exempel omöjligt för Olivia att klä sig så att hon inte antingen såg tjock ut, eller så att hennes former blev väldigt, väldigt tydliga på ett sätt som tydligt påverkade folks beteende mot henne.

Även om brösten drog åt sig betydligt färre kommentarer än hennes längd, så förstod hon tidigt i tonåren att brösten bidrog till den uppmärksamhet hon fick från killar. Det var makalöst tröttsamt att alltid först och främst vara ett objekt i nästan alla killars ögon. Särskilt i tonåren var det ovanligt med killar som överhuvudtaget kunde titta på Olivia utan att vilja söka hennes uppmärksamhet. Det var inte så att alla hade den medvetna agendan att få ligga med henne eller ta på hennes bröst, men någon sorts attraktion som var svår att stå emot hade hon alltid haft på killar.

Hon hade haft ett par perioder i livet då hon tog åt sig av uppmärksamheten och lät sitt självförtroende boostas av att bekräfta kommentarerna och låta vissa killar emellanåt komma åt henne. Nu hade hon svårt att se tillbaka på de perioderna utan att se sitt eget beteende som slampigt. Det sättet att leva hade varit så tomt och hon hade så många andra kvalitéer som person än att hon var kort, söt och hade stora bröst.

Kanske spelade detta en ganska stor roll i att hon nu skydde människor i allmänhet. Hon avskydde visserligen inte att vara med folk, och hon var nog egentligen mer extrovert än hon ville erkänna för sig själv, men emellanåt var det verkligen befriande att bara komma bort från allt.

Hur som helst var hon ensam nu. Det var hennes rätta element. Själv med skogen och äventyret.

Hon väntade tills ljuden från kollegans bil var helt borta. Hon hade, som vanligt, letat upp en punkt som var så långt ifrån allt annat man kunde komma. Allra helst hade hon velat åka någon kilometer till, men sista biten av vägen på kartan visade sig bara vara uppkörd av skogsmaskiner, så kollegan hade inte vågat köra längre. Det var flera mil till närmsta samhälle. Det fanns enstaka hus och något gammalt torvbruk lite närmre, men inte mer än så.

Olivia njöt av tystnaden i ett par minuter innan hon svingade upp ryggsäcken på ryggen, rättade till spännena och klev ut i blåbärsrisen. Hon tog riktning mot riksgränsen ungefär, men bara ungefär. Det var halva poängen att inte veta riktigt var hon var. Att navigera i skogen efter karta och kompass kunde vem som helst göra. Men det var betydligt mer spännande att ta sig fram helt utan sådana hjälpmedel. Planen var att gå runt som hon själv kände för under två eller tre dagar och bara följa naturen dit den ledde henne. Sen skulle hon försöka hitta någon höjd och använda utsikten till att försöka förstå var hon var eller vart som var en lämplig riktning för att hitta tillbaka till civilisationen. I nödfall kunde hon använda kartan och som en sista utväg fanns mobiltelefonen – om hon kunde hitta mobiltäckning.

Ingen visste var hon var, mer än kollegan. Men till kollegan hade hon sagt att hennes syster hade koll på vart hon skulle gå, och till systern hade hon sagt att kollegan hade koll. Det var skönast så, att inte ha någon hemma som höll på och oroade sig för hur det gick. Det var bättre att alla bara litade på att det fanns någon annan som hade koll. På det viset fick Olivia rå för sig själv. Så småningom skulle hon hitta en väg, ringa till kollegan eller systern och sen skulle någon av dem kunna plocka upp henne inom något dygn eller så. Men tills dess var hon helt ensam.

Efter ett par timmar hörde Olivia hur regndroppar föll på hennes ryggsäck och jacka. Kul. Nu började vädret. Det var nästa sak hon börjat göra för att göra äventyret mer spännande. I hemlighet kollade hon upp när och var vädret skulle bli riktigt dåligt, när hon planerade sina hajker. Att vara i skogen några dygn med fint väder kunde vem som helst klara av. Men i storm var det en helt annan sak. Det var farligt, ja, men det var också just det som var poängen. En gång hade hon blivit överraskad av oväder på en hajk, och märkt hur mycket hon älskade kicken det gav att vara utelämnad till naturens krafter. Mer än något annat var ovädren Olivias knark. Kicken hon alltid längtade efter att få uppleva igen.

Olivia fortsatte genom skogen. Hon kom till en sjö som hon följde en bit tills hennes väg korsades av en å. Den var lite för bred för att ta sig över, så hon följde den en bit tills hon kunde korsa med hjälp av en nedfallen trädstam. Vattnet i ån var färskt och fint, men hon hade inget behov av att fylla på ännu. Nackdelen med att vara ute på vinterhalvåret var såklart mörkret och när det började skymma blev det svårt att fortsätta. Hon tog sig upp för en backe, för att komma bort från våtare marker och myggorna. I nästan totalt mörker spände hon upp hängmattan och kokade sen upp vatten på stormköket till termosarna innan hon kröp ner i sovsäcken.

Morgonen efter var kylig. Det mesta var blött av regnet som tilltagit under småtimmarna och temperaturen var bara någon grad över noll. Olivia låg kvar i sovsäckens värme en stund, tills hon förmådde sig att krypa ut och packa ihop. Hon behövde använda de ljusa timmarna till att vandra. Hon blandade ihop en frystorkar frukost innan hon gav sig vidare.

Vinden tilltog och hon kom ut på en hed där vinden helt enkelt var för jobbig, så hon tog sig tillbaka till trädens skydd. Dagen fortsatte och både mindre kvistar och större grenar kom fallande från trädkronorna när Olivia kämpade vidare. Molnen var så tjocka att Olivia knappt kunde avgöra om det börjat skymma eller om det bara var ovädret, men plötsligt var det svårt att se var hon gick. Skogen var snårig så hon fick gå med armarna framför huvudet för att inte få grenar i ansiktet, medan det knakade och drog i trädstammarna runt henne.

Olivia försökte vifta bort rädslan och stressen och bara lugnt kliva vidare. Snåret var inget bra ställe att slå läger på. Vädret var nog lite för dåligt för att sätta upp hängmattan, så hon borde egentligen söka skydd under någon bra gran, men det började på allvar bli för mörkt för att kunna se och hitta rätt gran. Snåret verkade dessutom bara bli tätare.

Olivia kände lite hopp när det plötsligt blev en aning ljusare. Molnen hade släppt fram lite ljus, från solen eller månen, men bara under några sekunder. Sen blev det mörkt igen, kanske ännu mörkare än förut. Aj, detta var inte bra, visste Olivia. Hon intalade sig att det var detta hon gillade, och tryckte sig vidare genom snåret med ny kraft.

Ett träd föll. Olivia visste inte hur långt bort, men det lät som att det var nära. Plötsligt gick hon emot en nedfallen stam, kanske från trädet som precis fallit. Hon försökte kliva över stammen, men snodde in sig i snåren, halkade på den hala stammen och landade fel på foten. Äsch, bara en stukning, tänkte Olivia. Det bästa sättet att behålla rörligheten i en stukad fot är att fortsätta röra på den direkt, så Olivia trampade vidare. Skogen blev mindre snårig, men marken var svår och Olivia trampade snett om och om igen med den stukade foten. För varje gång blev ledbanden mer uttänjda och foten lättare och lättare att stuka igen. Hon borde egentligen stanna och linda eller tejpa den. Fast det var inte värt att göra innan hon slagit läger och det kunde hon inte göra här. Men hon var trött. Och kall. Och hade ont.

Olivia försökte tänka rationellt, men det blev allt svårare. Gran. Måste hitta en gran. Ett högt brak hördes och en ny stam började falla, ännu närmre Olivia. Olivia slogs till marken, kanske av det fallande trädets krona. Hon förstod knappt vad som hade hänt utan låg kvar en stund. Grenarna runt henne skyddade henne från vinden och det var skönt att ligga ner och vila lite.

När Olivia insåg att hon måste ta sig upp och ta sig vidare kom hon ingenstans. Ena foten satt fast under en gren och hon kunde varken lirka ut foten eller rubba den tjocka grenen. Ryggsäcken satt snett och hade fastnade i något, men hon lyckades krångla av sig den så att hon kunde röra på överkroppen i alla fall.

Olivia leta fram telefonen i ryggsäcken. Hon tog av sig en vante och försökte låsa upp telefonen med kalla, blöta fingrar. Ingen täckning. Olivia tände lampan på telefonen och lyste runt sig. Hon var verkligen mitt i trädkronan av ett fallet träd. Hon hade verkligen haft tur att hon inte slog sig värre av stammen eller någon av de grövre grenarna. Men hon satt verkligen fast. Utanför mobilens sken var det kolsvart. Hon försökte samla krafter några gånger och lyfta grejen, men den vad som fastmurad. Vad skulle hon göra? Försöka sova här, med foten under trädet? Nej, om blodtillförseln var strypt till foten kunde den vara bortom räddning imorgon. Dessutom var hon kall och blöt överallt. Marken under henne var sank och vattnet började ta sig in genom klädlagren.

Det var några av de sista rationella tankarna Olivia lyckades få fram. Hon blev kallare och mattare. Hon höll mobillampan tänd även om det bara var dumt. När desperationen kom var hon för kall för att göra något åt den. Det fanns bara ett alternativ kvar. Nödraketen. Det var lönlöst, men hon kunde inte gå under utan att prova.

***

Nästa sak Olivia hörde var knastrande, som från en eld. Hade nödraketen tänt eld på skogen? Eller åskan? Om det började brinna i trädet hon låg under, hur skulle hon ta sig loss? Olivia mindes bergsklättraren som fastnat med armen under en sten och som hade behövt skära av sin egen arm med kniv för att överleva. Skulle hon behöva skära av sitt ben för att komma loss innan elden tog henne?

“Hoppas du gillar tomatsoppa.”

Va? Något stämde inte. Tomatsoppa?

Olivia öppnade ögonen. Det tog några sekunder för henne att förstå vad som måste ha hänt. Hon låg alltså under en filt i en soffa, i nån sorts timmerstuga. En brasa knastrade och hon kände värmen stråla mot sin kind. Hon hade alltså blivit räddad? Jo, uppenbarligen.

“Hknmgm” väste Olivia, harklade sig och försökte igen. “Jag kan ta lite tomatsoppa.”

Att uttala orden fick henne att inse hur hungrig hon var. Och hon kunde fortfarande känna hur frusen hon måste ha varit. När kroppstemperaturen går under 33 grader lägger musklerna ner och även när temperaturen kommit upp igen kan det ta ett tag innan musklerna går med på att röra på sig igen. Hur länge hade hon legat där ute? Och hur hade de hittat henne?

“Så bra att du börjar vakna” sa rösten igen. Det var en lugn röst. Den kändes nästan bekant, men Olivia kunde inte placera vem det i så fall var. Kanske var det bara något i dialekten och tonläget som lät hemvant. En röst och dialekt som fick henne att känna sig lugn och trygg och som hon gärna ville höra mer av.

“För jag är väldigt nyfiken” fortsatte rösten, “… på vad det är för dumheter du håller på med!”

Olivia var lite för chockad för att komma för sig att svara innan en skål med rykande tomatsoppa ställdes ner på bordet intill soffan. Hon vred på nacken – ännu fler muskler som inte var vana vid att röra på sig efter nedkylningen – och mötte en bister min.

“Va?” sa mannen med den bistra minen. “Vad gör du ute i det här vädret?”

Olivia visste inte vad hon skulle svara. Mannen hade fått henne på defensiven och hur hon än försvarade sin dumma vana att ge sig ut ensam i farliga väder skulle det bara låta dumt och oansvarigt.

“Nej, förlåt, jag är dålig på att ge ett gott första intryck” sa mannen med ångerfull min. “Men jag är ändå nyfiken. Vad gjorde du ute i det här vädret?”

Han röst var mycket vänligare nu, tillbaka till den mysiga rösten Olivia ville höra mer av. Och plötsligt kände hon sig inte rädd för att berätta om sitt dumma och farliga intresse.

“Jag är ensam, där är inte fler kvar där ute.” började hon. “Jag gillar helt enkelt att vara själv. Med naturen. Inte minst när naturen är som värst. Men denna gången tog jag mig nog vatten över huvudet.”

“Ja, det gjorde du.” sa mannen.

Han försökte låta anklagande, men lyckades inte riktigt och efter ett par sekunder sprack hans ansikte upp i ett leende. Olivia var inte alls beredd på det leendet, varken att det skulle komma, eller hur sexigt det var. Det var ett sånt leende som är omöjligt att värja sig mot, som får en att känna sig speciell och sedd, och det värmde Olivia mer än brasan.

“Otto heter jag” sa han och sträckte fram handen till Olivia.

Olivia behövde någon sekund för att få fler ovana muskler att vakna till liv, så att hon kunde få fram en hand till Otto. Hans hand var enorm jämfört med hennes och samtidigt som hon upptäckte det gled filten ner från hennes axlar. Reflexmässigt drog hon upp filten och rodnade. Hon nästan ingenting på sig under filten, tydligen. Bara topp och, konstaterade hon efter att känt efter, trosor, men inga långkalsonger. Och inga strumpor, men den stukade foten verkade vara lindad. Någon hade klätt av henne alla blöta kläder och tagit hand om hennes fot. Det hade kunnat kännas som en ovälkommen kränkning, att klä av henne till underkläder utan att be henne om lov.

Men om hon var nedkyld och blöt var det naturligtvis rätt sak att göra. Och dessutom hade hon ingenting emot om det var Otto som gjort det. Det överraskade Olivia att hon kände så, men en man med ett så hett leende, så breda axlar och ett så snyggt ansat skägg, fick gärna se lite mer än andra av hennes kropp. Tanken på att han klätt av hennes medvetslösa, frusna kropp, lindat hennes fot och burit henne till soffan, var oväntat upphetsande.

“Olivia” svarade Olivia. Hon satte sig upp i soffan och hade tänkt låta filten glida av henne lite mer, men hon kände plötsligt hur hon fortfarande var frusen ända in i märgen och drog filten om sig igen. “Bor du här?”

“Nej” svarade Otto. “Men jag kommer hit så ofta jag kan. När jag vill vara själv. Med naturen.”

Hans ögon gnistrade till på ett sätt som gjorde det tydligt att han avsiktligt använt samma ord som Olivia. Och på ett sätt som fick Olivia att smälta ännu mer. Hon sträckte sig efter skålen med tomatsoppa och förde den till munnen. Den var nog fortfarande lite för varm för att dricka av, men värmen från skålen och ångan var skön och hon höll kvar den nära ansiktet. Den doftade fantastiskt. Olivia hade suttit ute och luktat på många varma tomatsoppor och testat alla olika konserver hon kunnat hitta, men ingen av dem luktade så här äkta.

“Vilken är det?” frågade hon och förtydligade efter Ottos förbryllade min. “Vilken soppa är det?”

“Tomatsoppa?” upprepade Otto, inte med ett dumförklarande tonfall, utan ett som visade att han inte riktigt förstod vad Olivia var ute efter.

“Jo, men var kommer den ifrån? Vilket märke?”

“Öh, heter den Lucid Gem, kanske?” svarade Otto och Olivia svarade med en oigenkännande min. “En jättefin bifftomat. Klarar klimatet här och blir bara bättre av att lagras lite. Men de här kommer från frysen.”

Olivia tog ett djupt andetag till över den rykande soppan. Hade han gjort den själv? Av egna tomater? Hon kände försiktigt med läppen på kanten av skålen och sög i sig en liten droppe. Nej, den behövde svalna någon minut till. Men ändå, Olivia kunde knappt hålla tillbaka sin entusiasm och visste knappt var hon skulle börja.

“Odlar du här?”

“Jo, på sommarhalvåret. Då är här hur fint som helst. Med rosorna, silveraxen och lavendeln som bina älskar! Fast våren är nog bäst. Med liljorna, scillan och äppelblommen. Äppelträden börjar få riktigt fina kronor nu.”

“Åh, riktigt gamla äppelträd är det finaste som finns!” instämde Olivia.

“Så är det. Men mina äppelträd är bara fyra år gamla. Utom Astrakanen, som jag satte innan husgrunden lades.”

Olivia höjde på ögonbrynen. Nä, han kunde väl ändå inte mena … Olivia såg sig om. Det var nån sorts timmerstuga, med timmarstockarna synliga på alla tre väggar som måste vara ytterväggar.

“Fast du har väl inte …” började hon.

“… Byggt det själv? Jo!” avslutade Otto, som inte ens försökte dölja att han var lite stolt över det. “Eller ja, lite hjälp fick jag ju, men det mesta var jag med på.”

“Haha!” skrattade Olivia. “Du är alltså en totalt tvättäkta hipster?” Sättet som Otto rynkade ogillande på näsan åt uttrycket bekräftade att hon hade rätt.

Olivia tillät sig att skratta hjärtligt åt hur obekvämt Otto tyckte det var att bli kallad hipster, men egentligen var det mest för att hon skulle hålla sina egna känslor lite på avstånd. Vad var det för en man egentligen? Vartenda svar han gav golvade henne igen med hur manligt och sexigt det var. Hon ville bara ligga kvar där under filten och fortsätta höra Ottos mysiga röst berätta om allt han kunde. Ingen kunde se hur blöt det gjorde henne innanför trosorna, eller att bröstvårtornas styvhet inte längre gick att skylla på kylan. Världens sexigaste man hade alltså räddat hennes liv och nu låg hon hjälplös och blev uppassad i timmerstugan han byggt själv?

För Otto betydde hipster fortfarande att man var noga med sitt utseende och vilka märken man hade på sina kläder och sin elektronik. Otto hade själv alltid varit raka motsatsen, och som för att jäklas hade uttrycket plötsligt bytt betydelse till att leva enkelt, nära naturen och med en förmåga att klara sig utan en massa massproducerat skit. Plötsligt hade det blivit inne att vara precis som han, men eftersom han varit sådan redan innan det var inne vägrade han att räkna in sig i samma grupp som de andra. Men även om Olivia skrattade åt honom kunde han inte låta bli att känna sig lite nöjd. För visst hade hon antytt att hon förstod att han inte var en hipster på samma sätt som alla andra? Eller åtminstone förstod hon väl det? Och det gjorde honom lite stolt.

Otto gillade inte att skryta. Eller rättare sagt, han gillade inte att han skröt. Han hade alltid haft lite svårt för det sociala spelet och lite för lätt för att prata om sig själv. Det var egentligen inte för att han ville framhäva sig själv, utan mer för att alla andra var så duktiga på att spela artiga och intresserade, så när han berättade om något och folk ställde intresserade följdfrågor så fortsatte han att berätta. Först efter samtalet brukade han inse att han helt glömt bort att ställa några frågor tillbaka. Att, kanske hade de frågat honom vad han gjorde i helgen för att få frågan tillbaka, snarare än att höra honom berätta i 20 minuter om vad han gjort, bakgrunden till det, historian bakom företeelsen han ägnat sig åt, och så vidare.

Han försökte verkligen att bli bättre på det, och även nu. Den lilla tjejen som hamnat i hans soffa var ju intressant på många sätt, men ändå kunde han inte låta bli att fortsätta prata om sig själv och allt han gjort. Fast på något sätt fick hon ju skylla sig själv när hon hela tiden ställde så nyfikna följdfrågor. Hon lyckades gång på gång ge honom intrycket av att han faktiskt var intresserad av det han berättade om, så att han smickrades att fortsätta berätta istället för att fråga något tillbaka.

Fast på ett sätt var det väl bra att han gjorde bort sig social. Det var svårt att gissa hur gammal Olivia var, men han kunde bara gissa att hon var lite för ung för honom, så att säga. Inte för att Otto var särskilt gammal än, han hade några år kvar innan man kunde kalla honom medelålders. Men visst var hon snarare runt 20? Fast hon var visserligen ovanligt klok och kunnig för att vara 20. Och när Otto väl lyckats ställa nån liten fråga tillbaka till Olivia, som hade med skolan att göra hade hon svarat att “Jag är äldre än jag ser ut”, så hon var ju åtminstone förbi skolåldern. Men hur som helst klamrade sig Otto fast vid tanken att Olivia var för ung för honom och att det var bäst att glömma hur söt hon var. För att inte tala om kroppen som han hade råkat se lite för mycket av när han hjälpt henne ur de blöta, kalla kläderna. Eller minen hon gjorde när hon drack av soppan, som om soppan var så god att den framkallade något erotiskt hos henne. Nä, då var det bättre att han gjorde bort sig socialt inför henne, än att han drogs in i att försöka stöta på henne. Det skulle bara leda till att han gjorde bort sig på ännu värre sätt. Så därför tillät han sig att fortsätta berätta och berätta, om hur han byggt stugan, vad han odlade, eller hur han upptäckt nödraketen när han suttit och tittat på hur regnet smattrade mot fönsterrutan och hur han sen hittat henne tack vare hennes mobillampa, bara någon kilometer från stugan.

Han såg däremot till att inte berätta om vem han var. Det fanns saker han skämdes för med sig själv, och hur enkelt han hade tjänat alldeles för många miljoner på att råka sjösätta rätt idé vid rätt tidpunkt, var en sån sak. Det fanns inget sätt att berätta om det som inte uppfattades som skryt, och samtidigt var han helt ointresserad av att ge den bilden av sig själv som folk fick när de hörde om det. Han var en motvillig mångmiljonär som skänkte bort så mycket pengar han hann och som höll sig ute i stugan så mycket han kunde när inte företaget behövde honom. Företaget ville han ändå hålla kvar vid, för han ville inte att någon annan klåfingrig skulle förstöra hans idé. Och om han nån gång trots allt skulle skaffa familj, så var det kanske inte dumt att ha försörjningen på det torra. Så oavsett hur nyfikna frågor Olivia än ställde, så värjde han bort allt som kunde leda in på just det ämnet.

Det var i alla fall skönt att se att Olivia vaknade till så fint. Ett tag hade han varit orolig att hon skulle vara riktigt illa däran, men påstod ganska snart att hon kände sig mer eller mindre helt återhämtad. Otto var noga att erbjuda henne all hjälp han kunde ge. Lite förvånande ville hon hellre en öl än ett glas vatten och Otto vågade knappt berätta att han bryggt ölet själv, men när man kommer med en apa på omärkt brun glasflaska och är stämplad som “hipster”, så behövde han inte säga det för att hon skulle fatta. De hade kul och Otto lät tiden gå även om klockan var över midnatt.

“Hur är det med foten förresten?” frågade Otto medan glöden i brasan fick rummet att växla mellan helt mörkt och svagt oranget. .

“Vet inte” svarade Olivia. “Lite ont gör den ju, men det är svårt att känna när den är lindad. Det kanske är dags att linda om den egentligen?”

Otto ångrade att han frågat om foten, men reste sig tjänstvilligt och satte sig vid Olivias fötter där hon halvsatt mot armstödet i soffan. Filten hade glidit ner igen och hur mycket Otto än försökte lyckades han inte låta bli att kolla både en och två gånger mot urringningen i toppen. Olivia la upp den stukade foten i Ottos knä och Otto började försiktigt lossa bindan. Det kunde göra ont när blodet strömmade till och Olivia stönade till några gånger med en röst som Otto fick anstränga sig hårt för att inte göra några konstiga associationer av.

Olivias fina lilla fot hade en enorm svullnad på utsidan, som Otto försökte undvika att röra vid medan han försiktigt rörde på foten. Han hade testat det lite när hon var medvetslös tidigare, men det var viktigt att försöka igen nu när hon var vaken. Om något var brutet skulle det kännas tydligt när han rörde på fotleden och tryckte mot undersidan av foten för att belasta den. Men allt tydde på att det bara var en rejäl stukning, vilket Olivia bekräftade med minnet från när hon halkade på stocken. Hon kunde ju inte veta om mer hade gått sönder när hon fick trädet över foten, men nu gick det att utesluta i princip allt utom några sträckte ligament. Så småningom var det nog bra att göra en röntgen på sjukhus.

“Kan du inte bygga en egen röntgen-maskin?” skojade Olivia och skrattade medan Otto lindade foten igen. Hon skämdes nästan över hur mycket hon njöt av att känna hur fint Ottos rejäla händer hanterade hennes ömma lilla fot.

“Nej” svarade Otto och småskrattade tillbaka. “Det skulle behövas …” började han, men insåg att det kanske inte var tillfälle att gå in på tekniken i en röntgenmaskin och vilka komponenter han inte kunde lösa i stugan. “Nej, men det börjar bli sent. Jag sover där uppe. Om du behöver något är det bara att … hojta eller nåt.”

Otto reste sig, borstade tänderna i det lilla badrummet, ställde Olivias ryggsäck inom räckhåll för henne från soffan, och klättrade upp till sovloftet. Han vinkade godnatt en sista gång till Olivia. Hon såg så ensam ut i soffan när hon tittade upp mot honom och han hoppades att hon inte hade blivit för skrämd av upplevelsen i skogen. Det hördes tydligt hur vinden drog och slet i stugan och även om det knarrade här och var, så var hon trygg och taket var tätt. Men hon hade nästan dött där ute och man vet aldrig var ett sånt trauma gör med en.

Olivia försökte somna i soffan, men det var omöjligt. Hennes kropp var klarvaken.Stormen ven i träden och drog och slet i Ottos timmerstuga. Det knakade i taket och ibland riktigt visslade vinden till i någon ventil eller något otätt fönster. Emellanåt smattrade något till mot fönsterrutorna. Kanske var det regnet, kanske var det kringflygande kvistar, eller kanske bara någon buske utanför fönstret som stretade mot vinden. Men det var inte det som höll henne vaken. Kanske borde hon vara mer skärrad efter eftermiddagens händelse ute i skogen, men hon var inte en sån som bekymrade sig för sånt. Snarare var det mysigt att ligga och lyssna på ljuden. Och i kroppen kände hon sig pigg, stark och utvilad, snarare än skakad och mörbultad, möjligen med foten som undantag.

Men Olivia brydde sig inte om stormens ljud. Nej, allt hennes fokus var på Otto uppe på sovloftet. Det hade varit så mysigt så länge Otto var där och passade upp henne och berättade med sin trygga röst. Men nu när hon var själv längtade hon verkligen efter honom. Hon ville höra mer av hans röst, förundrades mer av vem han var och vad han gjort, och framförallt känna mer av hans stora händer på hennes kropp. Det där sista var helt klart den starkaste känslan. Hon var tacksam att hon inte var man, så att hon kunde ligga där filten och bli gränslöst kåt utan att det syntes på henne. Utom kanske på de stackars bröstvårtorna som kämpat hårt mot sporttoppen hela kvällen.

När hon kunde höra Otto snarka lätt på sovloftet satte hon sig upp och drog försiktigt av toppen. Hon hade provat alla sporttoppar hon hittat och till sist hade hon hittat ett märke som specialtillverkade stadiga sporttoppar för kvinnor med stor byst och liten torso. Det behövdes för att inte brösten skulle störa när hon vandrade i skogen, men den var också svårt att få på och av den stadiga toppen – särskilt när bröstvårtorna var ömma efter att ha varit stenhårda av upphetsning så länge innanför toppen. Det var skönt att släppa brösten fria och Olivia kände på dem i sina händer. Hon hade inte tackat nej till lite massage från Ottos stora händer just nu!

Hon hittade en lång t-shirt i ryggsäcken som hon brukade ha som nattlinne i sovsäcken – man ville inte ha för mycket kläder på sig i sovsäcken för då fryser man lättare. Efter viss tvekan tog hon av sig trosorna också och först när hon tog av dem insåg hon hur blöt hon var. Det hade verkligen fått effekter av att ligga där under filten och mysa åt den underbart perfekta och sexiga mannens berättelser. Hon hade ett par extra trosor i topplocket av ryggsäcken, men allt i det facket var blött av regnet. De andra underkläderna fanns i den vattentäta packningen underst i ryggsäcken och hon hade inte lust att slita upp allt nu. Istället la hon sig tillrätta med bara nattlinnet i soffan och försökte somna igen, men det var lika hopplöst fortfarande.

Det enda hon kunde tänka på var Otto på sovloftet och hur mysigt det hade varit att ligga brevid honom. Det skulle vara så mysigt att ligga där och höra hans snarkningar på nära håll, känna värmen från hans kropp och … Åh, hon kunde inte förneka hur gärna hon skulle vilja ha sex med honom. Såklart. Egentligen var det säkert uppenbart för honom också, med tanke på hur överdrivet nyfiken hon varit på honom hela kvällen. Hon skämdes plötsligt för hur på hon hade varit. När hon tänkte efter måste han ju ha fattat hur intresserad hon var. En tjej som hon blir räddad av en skitsnygg man, som kan allt från blommor till timmerhus, från konst och musik till ölbryggning. Vilken tjej skulle inte bli både superkåt och störtkär i en sån man? Han var säkert van vid det och hade genomskådat henne direkt.

Men i så fall… Vad var egentligen skammen i att smyga upp till hans sovloft? Hon kunde ju låtsas att hon bara kände sig lite rädd för stormen, eller kanske behövde lite mer värme nu när glöden i brasan falnat. Och förmodligen skulle det stanna vid det. Men han hade ju faktiskt räddat hennes liv och vore det då så konstigt om hon ville tacka honom för det med lite “köttsliga tjänster”? Han kanske till och med skulle ta emot ett sånt tack? Hur mycket Olivia avskydde det i vanliga fall, så visste hon ju att i princip alla killar hon träffat förmodligen drömde att hon skulle ha anledning att tacka dem med just den sortens tjänster. Otto kanske inte var annorlunda?

Olivia hade egentligen inte bestämt sig, men slängde ändå av sig filten och satte sig upp i soffan. Kunde hon stödja sig på foten? Skulle hon klara av att klättra upp för stegen? Hon reste sig upp och testade. Jo, foten var ordentligt lindad och om hon stödde sig på hela foten, och inte bara på fotbladet, så gick det helt okej. Hon sneglade mot stegen, som knappt gick att urskilja i mörkret. Fortfarande utan att ha bestämt sig för om hon verkligen skulle klättra upp kände hon sig fram i mörkret tills hon hittade stegen. Utan att veta vad hon skulle göra, började hon klättra.

“Orolig för stormen?” viskade Otto när hon var uppe vid toppen av stegen.

“Ah, precis” svarade Olivia, lättad över att slippa komma på en ursäkt. “Och lite kall:”

“Kom här” sa Otto.

Olivia tog sig upp på loftet och kände sig fram till sängen. Otto höll undan täcket så att hon kunde lägga sig ner i värmen bredvid Ottos kropp. Olivia låg alldeles stilla bredvid honom och Otto trodde först att hon hade somnat omedelbart. Själv kunde han inte somna. Hans kropp var alldeles för medveten om den underbara lilla tjejen som låg bredvid honom för att hjärnan skulle kunna koppla av och somna. Han bara låg där, så stilla han kunde, helt klarvaken med allt fokus på Olivias tunga andetag. Hans stånd värkte och allt en man kan längta efter hos en kvinna kände Otto samtidigt, intensivt. Han ville ha henne, givetvis ville han ha sex med henne, men minst lika mycket ville han bara lägga en arm om henne så hon kunde känna sig trygg, han ville utforska hennes former med sina händer, han ville klappa hennes huvud, han ville visa henne våren och sommaren runt stugan och ge henne allt han hade. Men det enda vettiga han kunde göra var att ligga där och försöka att inte röra sig.

Då rörde sig Olivia. Hade hon inte somnat? Eller vände hon sig bara i sömnen? Tänk om hon märkte hans stånd. Det vore ju en snygg räddning, att hon blev hemburen från skogen till en ensam galning i en stuga som bara ville ligga med henne. Han kände i mörkret hur Olivia vred sig bredvid honom. Eller vad gjorde hon? Letade hon efter något?. Plötsligt kände han hennes fingrar mot sitt ansikte.

“Oj, förlåt!” viskade Olivia. “Jag bara undrar om jag kan få ligga med huvudet på din arm? Det skulle kännas tryggare då.”

“Såklart!” viskade Otto tillbaka och sträckte ut ena armen mot hennes sida av sängen.

“Tack” sa Olivia och la sig på sidan, tätt mot Otto.

Olivia blev stilla igen och andades lika tungt som nyss, men Otto vågade inte tro att hon somnat längre. Det blev ännu svårare att veta var han borde göra, ännu mer frestande att klappa hennes hår eller lägga lägga den andra handen på hennes axel. Eller kanske försöka hålla hennes hand med armen hon låg på? Om hon verkligen låg där och var orolig för stormen borde han kanske försöka lugna henne?

Medan han låg där och kämpade mot frestelsen att lägga en hand på henne började Olivia treva efter något i mörkret igen. Hon kände bakom sig och Otto hann precis få fram den lediga armen innan hon la handen på hans stånd. Olivia tog hans hand och drog den mot sig.

“Om det är okej?” viskade hon.

Otto vände sig på sidan, noga att hålla bak höften så att hans stånd inte skulle komma nära henne och lät henne dra hans arm om sig. Otto låg där, blickstilla, på sidan och kunde absolut inte slappna av utan att riskera att hans stånd stötte emot henne. Dessutom var det svårt att veta var han skulle göra av armarna och händerna utan att komma åt Olivias bröst. Men Olivia andades inte lika tungt som innan och låg inte lika still som innan. Istället låg hon och strök med fingertopparna över Ottos hand.

“Vad mysigt det är…” viskade Olivia. “… att höra regnet mot rutorna och vinden i träden.”

“Visst är det!” svarade Otto. Han hade legat många nätter och känt precis så där, men just ikväll var det svårt att fokusera på just det.

Det gick någon minut till och Olivia hade letat upp Ottos andra hand också och medan hon började stryka med fingertopparna över den också, styrde hon hans andra hand in mot klyftat mellan brösten. Det surrade i Ottos kropp, han visste knappt var han skulle bli av. Han borde kanske rycka loss handen för att visa att han inte alls hade för avsikt att göra något dumt mot henne. Men känslan av de varma, överflödande brösten, kunde han inte få nog av.

“Du?” frågade Olivia och Otto lyfte lite på huvudet för att höra bättre. “Tack för att du räddade mig.”

Sen drog hon handen från armen hon hade under sig, till sig och kysste de grova fingrarna. Den andra handen ledde hon till att tydligare grepp om det ena bröstet, medan hon pressade sig så tätt intill Otto att hon måste ha märkt av hans stånd.

Otto visste inte vad han skulle göra. Olivia kysste ivrigt fingrarna på hans ena hand och sög in ett finger i taget i munnen, medan hon pressade hans andra hand mot sitt ljuvliga, fylliga bröst där bröstvårtans hårda knuta trycktes mot hans handflata genom det tunna tyget. Menade hon allvar? Tänkte hon tacka honom för att han räddat henne genom att ligga med henne? Det vore ju som taget ur en dröm och just därför försökte Otto tvinga fram en rationell tanke. Han kunde ju inte kräva det av henne. Han borde kanske avbryta henne och säga att hon inte behövde tacka honom. Och framförallt inte på det sättet. Inte för att han inte ville, och egentligen vore det kanske inte så schysst att avvisa henne. Tänk om hon verkligen ville ligga med honom, och så gav han sken av att inte vara intresserad. Det vore ju inte bättre.

Men kyssarna på hans ena hand gick inte att ta miste på. Och det var inte av misstag som hon hade pressat hans andra hand mot hennes bröst. Hon måste ju ändå mena att han skulle … ?

Plötsligt tog Olivia Ottos hand från bröstet. Hon placerade den nere på höften och förde den upp under nattlinnet. Otto hann konstatera att hon saknade trosor innan hon lämnade handen längs hennes sida. Jaha, vad förväntades han göra nu? Skulle han fortsätta krama om hennes bröst innanför nattlinnet? Eller skulle han bara ligga där och invänta nästa instruktion? Skulle han rentav …?

Otto rörde försiktigt på handen upp och ned längs Olivias midja. Hon hade verkligen härliga former och han började smeka upp och ner längs hennes sida, tillräckligt långt upp för att snudda vid hennes bröst varje vända, men inte längre ner på höften än hon hade placerat hans hand från början, innan han förde upp den under nattlinnet. Fast jo, för varje vända lät han handen smeka någon centimeter längre ner på höften. Han kände sig egentligen otålig och sättet Olivia kysste hans andra hands fingrar kunde bara tolkas på ett sätt. Så egentligen fanns inga hinder från att gå snabbare fram, det fanns ingen anledning för honom att tveka och dra ut på det. Kanske var det just för att han ville det så mycket, som han tvingade sig till tålamod. Den som väntar på något gott, och så vidare. Men för varje smekning lät han handen röra sig lite längre ner över Olivias rumpa, känna lite mer av dess rundning, och kanske greppa en liten liten aning mer för varje gång.

Redan innan han egentligen tog ett särskilt ordentligt tag om hennes skinka kunde han höra hur det smackade från hennes kön. Olivia stannade med Ottos pekfingerspets mellan sina läppar. Hade han hört det? Spelade det någon roll? Hon hade ju redan varit ganska tydlig med sina avsikter, men det kändes ändå pinsamt om Otto nu förstod hur kåt hon varit hela dagen.

Otto kunde inte låta bli att ta ett lite mer rejält grepp om skinkan och klämma till. Det smackade ännu högre och han kunde känna med fingrarna hur hon var blöt långt ut ifrån själva skötet. Otto kände den sista tvekan försvinna. Det var som om han trots alla tecken ändå klamrat sig fast vid tanken att Olivia kanske egentligen inte var inställd på sex egentligen, men nu var den borta. Visst kunde en tjej vara lite fuktig inne mellan vecken utan att vara kåt, men blöt långt ut på skinkorna blev man bara om man kåt på riktigt, så mycket visste han om kvinnor.

Han höll kvar om Olivias skinka, men tankarna rusade för fort för att han skulle lägga märke till hur perfekt den formade sig i hans grepp. Han var sugen på att låta fingrarna komma lite närmre, in till det det blötas ursprung, känna efter ordentligt hur blöt hon var och höra hur hon reagerade på när han smekte henne där. Men han var ännu mer sugen på att gå rakt på sak. Olivia hade börjat suga på hans fingrar igen och det avgjorde saken.

Han var tvungen att använda sin lediga hand för att bända ner det bultande ståndet och få det på plats mellan Olivias ben. Wow, hon var verkligen jätteblöt. Det var som om hela ståndet doppats på en gång när han lade det på plats mot hennes sköte. Det var så blött att det var svårt att känna riktigt var han var och han var på väg att ta handen till hjälp för att känna var själva mynningen var, men Olivia gnydde till på ett sätt som var alldeles för intressant.

Hon gned sig själv mot hans stånd, för hon kunde helt enkelt inte låta bli, samtidigt som hon försökte att inte avslöja med ljud hur skönt det var att äntligen få lite riktig stimulans. Hon hade lätt kunnat gnida sig längs hans stånd tills hon kom och just det fick henne att byta strategi. Det hade varit alldeles för pinsamt att komma så fort, ett alldeles för tydligt vittnesbörd om hur länge och mycket hon längtat efter just detta.

Otto lät Olivia röra sig som hon själv ville och återgick istället till att krama om hennes bröst. Han kände bara blött överallt och nånting av Olivias skinkor, sköte och ljumskar mot hans stånd mest överallt, så han märkte knappt vad som hände förrän han otvivelaktigt kände Olivias mynning strama runt toppen av hans ollon.

Olivia hann inte ångra sig. Hon märkte att hennes kön var så uppsvullet att Otto knappt verkade kunna komma in alls, och pressade sig därför ännu hårdare mot hans stånd och sen var det för sent. Hon hann knappt märka att Otto började tränga in förrän en värme växte fram som hon borde känna igen, men hon var inte beredd. Inte förrän benen började skaka förstod hon vad som hände. Med Ottos finger kvar i munnen försökte hon knipa ihop läpparna för att inte ge ifrån sig några avslöjande ljud. Otto fick inte märka att hon kommit så snabbt. Innan orgasmen ens var över försökte hon samla sig och pressa in lite till av hans stånd, men det blev som om orgasmen växte fram igen. Alla timmar av flödande kåthet hade gjort henne alldeles för känslig och trång.

Otto anade vad som hände, även om han hade svårt att tro det. För honom var den kvinnliga orgasmen det sexigaste och vackraste som fanns, men med de kvinnor han varit med hade han behövt arbeta mycket mer för att få uppleva en. Han kände sig så upphetsad att han helst av allt bara skulle vilja pressa in mer av sitt stånd i Olivia, men han tvingade sig att låta henne återhämta sig innan han långsamt trängde in någon centimeter till.

Olivia hade aldrig varit med om något skönare. Hon kunde knappt kontrollera sig utan var hela tiden i ett klimax medan Otto knappt rörde sig alls i henne. Hon slets mellan känslorna, skulle hon hålla igen vad hon kände för att det var så pinsamt att hon var så känslig? Hon försökte att hänge sig i njutningen, samtidigt som hon försökte hålla igen hur hon uttryckte den, för att det inte skulle bli för pinsamt. Kvidande och ryckande låg Olivia i nån sorts fosterställning medan Otto slöt båda armarna om henne medan han rörde sig så försiktigt han kunde i henne. Det var som om Olivia inte kunde sluta komma, även om Otto knappt rörde sig alls i henne.

Otto ville inte sluta. Det var fascinerande att ta in vilken njutning Olivia verkade uppleva. Å ena sidan ville han tränga in helt i henne, om och om igen, men för Olivia verkade det vara mer än tillräckligt att han bara långsamt rörde sig någon centimeter fram och tillbaka. Till sist kände han sig tvungen att dra sig ur henne och ge henne en paus.

Olivia tog ett tag på sig att hämta sig. Hennes kropp fortsatte att röra på sig i njutning efter att Otto dragit ur och hennes stön gick från djup njutning till djup tillfredsställelse. Sex hade aldrig varit i närheten av så skönt för henne innan och hon behövde någon minut för att smälta det hon fått uppleva.

Otto betraktade henne så väl han kunde i mörkret och lyssnade på hennes ljud. Det var så vackert, men samtidigt längtade han intensivt efter att tränga in i henne igen.

“Hur vill du göra nu?” frågade han. Kanske ville hon byta ställning?

Olivia svarade inte på några sekunder, utan försökte förstå frågan. Var det inte ens slut än? Eller syftade han bara på om hon ville ligga kvar i hans säng eller klättra ner till soffan igen? Hon vände sig mot Otto och råkade komma åt hans stånd med ena handen. Han var alltså fortfarande hård. Hon tvekade en sekund, men sökte sen upp ståndet och tog tag om det.

Otto kände hur hon greppade om det ett par gånger innan hon for runt i sängen, fumlade med något tills sänglampans ljus plötsligt stack i hans ögon.

“Oj, herregud!” utbrast Olivia. “Har jag haft den där i mig?!”

“Ja… “ svarade Otto tvekande. “Märkte du inte det?”

“Öh, jo!” svarade Olivia. “Men jag menar…”

Olivia visste inte ens hur hon skulle uttrycka sig. Om hon vetat innan hur stor den var hade hon förmodligen inte ens vågat prova. Hur kunde den få plats i henne?

“Förlåt, jag har bara aldrig sett en så stor snopp innan” förklarade hon.

“Äsch, så stor är den inte.” svarade Otto. “Lite större än medel eller nåt kanske?”

“Eh, nej” sa Olivia. “Den är inte ‘lite större än medel’. Den är enorm!”

Otto förstod inte riktigt. Han hade fått komplimanger och kommentarer i sängen förut, men han hade alltid tolkat det som lite överdrifter. I stundens hetta kunde han ju också säga något till en tjej, att hon var den sexigaste tjejen han nånsin träffat, eller att hon visst var duktig på vad hon gjorde. Så funkade ju sex, man uppmuntrade varandra även om man kanske överdrev en aning ibland. Så Otto hade aldrig riktigt förstått hur stor han var, utan tänkte att han kanske var lite större än medel åtminstone och var nöjd med det.

Men sättet som Olivia nu försiktigt tog ståndet i sin hand igen, som om hon knappt kunde fatta att det var på riktigt, fick honom att börja acceptera uppfattningen att han kanske var mer än bara lite större än medel. Det skulle faktiskt förklara en del händelser med kvinnor tidigare.

“Hur mycket av den hade jag i mig?” frågade plötsligt Olivia.

“Kanske hit” svarade Otto och visade med fingret lite mer än halvvägs upp längs ståndet. “Mer än då verkade inte behövas. Jag låg mest still medan du hade det skönt.”

Olivia skämdes att hon inte klarat mer. Otto hade inte varit djupare i henne än vilken kille som helst, men med den tjockleken däremot, den hade tydligen totalt lamslagit henne. Hon mindes tydligt hur det känts och visste att han ville känna med. Samtidigt hade hon ju klättrat upp för stegen för att visa sin tacksamhet mot Otto och tillfredsställa honom, inte för att han skulle ligga stilla och vänta på att hon kom om och om igen. Och av någon anledning inbillade hon sig att om hon bara skärpte till sig, skulle hon klara av att göra det.

Så Olivia klättrade upp över Otto, hittade en vinkel som funkade för den lindade foten och försökte glömma hans storlek medan hon siktade in hans stånd och tryckte sig mot ollonet. Och hjälp, det gick inte att glömma bort hans storlek. Oavsett om Olivia var rekordsvullen eller inte, så var det väldigt mycket att ta in. Men hon försökte, med ren viljestyrka, tvinga in honom utan att komma direkt igen.

Otto fick äntligen se Olivias ansikte när hon kom och det var ingen dålig syn. Det var som om hennes ansikte var gjort för att förvridas i orgasm. Han betraktade Olivias vackra ansikte medan han kände hur hennes inre hårt kramade om hans ollon, och var inte alls beredd på det frustrerade morret Olivia gav ifrån sig när hon återfick fattningen. Hon bet ihop tänderna och sänkte sig en bit ner längs hans stake tills hon kom igen.

“AAAAAH, JAG KAN JU INTE!!” skrek Olivia plötsligt. Hennes kropp darrade fortfarande när hon höjde sig så att Otto stånd dunsade ner på hans mage. “”FAAAAN!”

Otto försökte förstå vad som hände, men lyckades inte. Olivia satte sig över Otto lår, tog det kladdiga ståndet i sina händer och började runka det.

“Är detta bättre?” frågade Olivia med frustrerad ton.

“Nej.” svarade Otto ärligt.

“Men vad ska jag göra då? Jag klarar inte det, du är för stor!” suckade Olivia.

“Klarar inte vadå? Gör det ont?” frågade Otto förvirrat.

“Nej. Tanken var ju att jag skulle tacka dig för att du räddat mitt liv. Men jag fixar inte det, jag är för känslig och du är för stor.” erkände Olivia. “Men jag gör vad du vill – om jag klarar det! Vill du knulla mig mellan brösten?”

“Ja, det vill jag” svarade Otto åt det extremt upphetsande förslaget. “Men om jag får välja fritt vill jag göra en annan sak först.”

“Vadå?” frågade Olivia efter ett par sekunder. Vad kunde han tänkas föreslå och vad hade hon lovat att gå med på nu?”

“Om det är okej för dig, så …” började Otto och Olivia nickade nervöst medan Otto undrade hur han skulle lägga fram sitt pinsamma förslag. “Jo, jag skulle gärna vilja se dig komma igen.”

“Va… Varför då?” frågade Olivia, igen först efter ett par sekunders paus.

“För att jag gillar det. Det är så fint och upphetsande att se, höra och känna hur du njuter. Bara lite till, om du orkar och vill.”

Olivia tittade på Otto. Menade han allvar? Vad var det för en kille, som inte bara tänkte på sin egen njutning, utan frivilligt ville ‘se, höra och känna’ henne njuta? Hade det inte varit för att hon såg på Otto hur han nästan skämdes för att be om det, hade hon nog trott att han drev med henne. Men i Ottos ögon såg hon en verklig oro för att hon skulle skratta åt hans förslag.

Hon kröp fram mot Otto och viskade nära hans ansikte.

“Du vill alltså se, höra och känna mig njuta?” frågade hon och Otto nickade nervöst. “Så du vill inte … att jag dunsar mina bröst i ditt ansikte?” Hon dunsade brösten mot Ottos ansikte medan hon tog tag om det väldiga ståndet bakom sig och styrde det rätt. “Du vill hellre … höra … mig …”

Fler ord fick hon inte ur sig medan hon pressade sig bak mot Ottos ollon igen. Hon höll inte igen denna gången utan lät det märkas så tydligt hon kunde att hon kom. Längre än så sträckte sig inte Olivias plan, men det gjorde ingenting. Otto tog över initiativet. Han behövde några ögonblick på sig för att hämta andan efter att nästan ha kvävts, begravd av Olivias bröst. Men sen la han försiktigt över dem båda på sidan och betraktade Olivias vackert förvridna ansikte medan han fortsatte att röra sig långsamt inuti henne.

Han vågade sig på att gå lite djupare för varje långsam stöt, tills han med tre fjärdedelar inne stötte i botten. Otto frös till och iakttog Olivias reaktion, men märkte inte av något negativt. Han försökte ändå att undvika att stöta i botten igen, medan han gjorde så djupa stötar han kunde. Han rörde sig sällan fortare än en centimeter per sekund. Olivia och hennes reaktioner var så vackra att det inte behövdes mer.

Otto behövde däremot mer, om han skulle ha en chans att avsluta. Och till sist var Otto tvungen att ställa sig frågan hur länge Olivia skulle orka fortsätta och hur han skulle komma själv. Han testade att höja tempot lite. Olivia blev som vild och tjöt högt, men verkade uppskatta det. För Otto var det dock fortfarande inte tillräckligt. Han behövde stöta hårdare, djupare, snabbare, om han skulle kunna komma.

Han försökte att höja tempot lite till, men det märktes att det blev för mycket för Olivia. Hennes ansikte förvreds i obehag snarare än njutning och hon spände sig på ett sätt som Otto inte vågade lita på var bra. Han sänkte tempot och försökte hitta gränsen till när det fortfarande var positivt för Olivia, men konstaterade snart att tempot var för lågt för att han skulle kunna komma av det. Det tröttade bara ut Olivia fortare utan att han själv kom närmre slutet.

Han sänkte tempot igen, när till de långsamma rörelserna, och hänfördes igen av det vackra i Olivias njutning. Han kunde egentligen inte få nog av att se, höra och känna Olivia njuta på det sättet, och hade ingen brådska alls att komma själv. Så han låg där länge och rörde sig, nästan så långsamt han kunde, i Olivia, medan han såg på Olivias ansikte mellan kyssarna han inte kunde låta bli att ge hennes läppar.

Det var omöjligt att säga hur lång tid de låg där tillsammans innan Otto märkte på Olivia att hon började bli matt. Motvilligt drog han sig ur henne. Återigen tog det någon minut innan Olivia verkade märka att han inte längre var i henne och ytterligare någon minut innan hon blinkade några gånger och lyckades fokusera blicken på Ottos leende.

“Oj” viskade hon till sist. “Herregud. Ojojoj, det var skönt.”

“Jag märkte det.” svarade Otto.

“Så bra” sa Olivia och log matt. “Och du då? Har du kommit?”

Otto skakade på huvudet. Olivia blev nästan förvånad över att hon log igen. Hon tog ett par djupa andetag och försökte samla kraft. Lusten fanns kvar, och där var nog tillräckligt med ork också, konstaterade hon. Hon segade sig och drog med sig Otto till sängkanten där han satte sig. Olivia tog plats på golvet, mellan Ottos ben och omslöt hans stånd med sina bröst. Hon kunde se på Ottos ögon att han gillade det. Åtminstone en stund, men Otto kom inte och entusiasmen i hans ögon avtog efter någon minut. Olivia stannade upp och såg oroligt upp i Ottos ögon. Nånting måste det finnas som hon kunde göra för honom. Hon hade aldrig gillar avsugningar, men var redo att prova om det krävdes, även om hon förmodligen inte ens skulle få in hans ollon i munnen.

“Får jag föreslå något?” frågade Otto och Olivia nickade, beredd på det värsta. “Kom upp här.”

Otto ledde Olivia till att ställa sig på knä bredvid honom och förde hennes händer till ståndet. Det var lite otympligt att komma åt att runka hans stånd i den ställningen och Olivia undrade vad Otto hade för plan. Men sen såg hon hur Otto begravde sitt ansikte i hennes bröst medan hon runkade honom. Olivia trodde att hon fattat, när hon plötsligt kände Ottos hand på insidan av ena ljumsken.

Otto kände sig fram till Olivias kön med handen. Hon var inte lika blöt som innan, men efter några försiktiga vänder med en fingertopp fanns där ändå tillräckligt med fukt och Olivias klitoris var lätt att hitta. Olivia släppte ifrån sig ett lätt stön när Ottos ömma behandling började ge effekt, och äntligen fattade hon. Olivia fortsatte runka Ottos stånd medan hon tillät sig att njuta igen och lät det höras, samtidigt som Otto ivrigt buffade och nafsade i hennes bröst.

Hon kände hur hans stånd liksom styvnade och sträckte på sig ytterligare samtidigt som hon började känna något byggas upp av Ottos behandling av hennes klitoris.

Olivia kom först, men hon gav sig inte. Med ett hårt grepp och en ännu hårdare vilja tvingade hon sig att fortsätta runka Ottos stånd, genom sin egen orgasm, tills hon kände den varma sädesvätskan strömma ut över hennes mage och armar.

De hittade varandras läppar och rasade ner i sängen ihop. Båda var för trötta för att röra sig och när Otto vaknade till igen hade deras kroppsvätskor torkat in och stramade över huden. Han la sig tillrätta i sängen, drog Olivia till sig och drog täcket över dem båda.

Olivia vaknade sent på förmiddagen. Rummet var ljust och man kunde fortfarande höra vinden vina i träden, men det hade slutat regna. Hon kände en underbar blandning av att vara utvilad och tillfredsställd, med precis lagom mycket träningsvärk och ett enormt morgonstånd i ryggen.

Hon vände sig om och kysste Otto tills hon kände honom besvara kyssen.

“Godmorgon!” sa hon och greppade om morgonståndet.

Otto mumlade något yrvaket till svar.

“Exakt vad jag tänkte” skojade Olivia med ett finurligt leende medan hon strök med fingrarna upp och ner längs Ottos morgonstånd. För varje strykning kände sig Otto mer och mer vaken. “Jo, igår… När du körde på lite hårdare en stund…”

“Ja?” undrade Otto, lite orolig för om han gått för hårt åt henne. “Du minns det?”

“Jag minns varje sekund” svarade Olivia med en min som fick Otto att förstå att hon talade sanning. “Men … Vad säger du om att öva lite till på det?”

“Öva?” frågade Otto.

“Ja, jag vill lära att liksom … klara av dig bättre.” sa Olivia.

Plötsligt drabbades hon av en oroväckande insikt. Hon hade överraskat honom sent igårkväll och han hade gått med på att ligga med henne, antingen som ett tack för att han räddat hennes liv, eller för att hon hade låtsats vara rädd för stormen. Han hade haft tålamod med henne länge, innan hon lyckades få honom att komma. Olivia hade somnat med vetskapen, eller i alla fall förhoppningen om, att det hon precis upplevt skulle förändra hennes liv på något sätt. Sex skulle aldrig bli detsamma igen. Framförallt inte utan Otto. Men det var ju inte alls så självklart som hon hade inbillat sig, att Otto var lika överrumplad av nattens äventyr. För honom var det kanske inte alls lika självklart att han ville fortsätta med nattens aktiviteter idag.

“Ja, vi har ju tolv dagar på oss” sa Otto.

“Tolv dagar? Till vad?” undrade Olivia.

“Tills helikoptern kommer” svarade Otto och inväntade Olivias reaktion innan han förklarade. “Det finns inga vägar härifrån. Enda vägen är genom skogen, eller med helikopter. Jag blev lämnad här här i förrgår för att få två veckor för mig själv, och hade inte förväntat mig någon kontakt med omvärlden förrän helikoptern hämtar mig om tolv dagar.”

Olivia satt med stora ögon i några sekunder.

“Var är min telefon? Jag behöver kolla en sak med min chef.” sa hon sen.

“Går inte. Finns inget mobilnät här. Det är halva poängen med att komma hit.”

Olivia satt tyst några sekunder till. Det fanns några saker hon behövde fundera igenom. Skulle hon stanna här tills helikoptern kom? Eller skulle hon försöka ta sig tillbaka genom skogen innan dess? Skulle hennes fot klara det? Och vad skulle hennes chef säga om hon kom tillbaka från ingenstans först om två veckor? Och förresten, vem har tillgång till en helikopter egentligen? Det fanns en del kvar Otto skulle behöva förklara. Hon såg Otto i ögonen medan hon tänkte, men Ottos ögon påminde henne om något mycket viktigare. Frågorna fick vänta.

“Vi kanske ska börja lite försiktigt” sa Olivia. “Men var inte rädd för att köra på lite mer sen. Jag gillade det mer än du verkar ha trott”