Kärlekens Förstånd

Tack och lov för vinden. Temperaturen har legat runt 30 grader i över en veckas tid när jag kliver ur bilen och går över gården. Gruset knastrar under mina fötter, och jag kommer på mig själv med att gå alldeles för snabbt i de högklackade skorna. Jag sänker farten. Den lätta brisen söker sig in under klänningen, svalkar litegrann, och sprider doften av skog. Det jag då jag får syn på honom, precis intill den gamla ladan.

Hans svettiga kropp är som hämtad ur den grekiska mytologin. De breda axlarna, armarna som pumpas upp med varje spadtag, grus som lyfts, sänks, dammet runt den bara, sandfärgade kroppen.
”Hej,” säger jag och går fram. ”Du måste vara pappas nya dräng?”

Det är en lintott med klarblå ögon och oskyldig blick som tittar upp på mig ifrån grushögen. Jag ler och hans ansiktet blossar upp som en mogen jordgubbe. Han ser nästan rädd ut, sänker blicken och fumlar med spaden som stöter till mina bara smalben. Det går hål i strumpbyxorna och börjar blöda. Lintotten spärrar upp ögonen, han är rädd hinner jag tänka precis innan han slänger ifrån sig spaden och springer in i ladan. Vad har pappa nu anställt för något, egentligen?

”Det är Anton,” förklarar pappa medan han ställer fram bomull och en emaljerad mugg fylld med hembränt. ”Kan inte hjälpa det,” fortsätter han. ”Har ingen intelligens.” Jag sitter på kökssoffan med ena foten  uppdragen på den randiga sittdynan.
”Det är inte så farligt,” säger jag medan jag slickar på pekfingret och gnider bort blodet. Men tyst för mig själv svär jag över maskan som gått. Pappa greppar muggen, häller i sig hälften av innehållet, resten rinner ut över hakan och halsen, innan han ställer tillbaka koppen med en smäll.
”Ja du låter honom vara. Jag har bara lånat honom, förstår du,” brummade han med sin mörka sönderdruckna röst.
”Lånat?”
”Ja, lånat! Han är bara här till låns förstår du. Det är Maj-Lis son, och…
”Ante?!”
”Ja, Ante, och efter sommaren ska han bort.” Han torkade sig om munnen med armen och svor. ”Fan också, att det ska vara så svårt att få tag på riktig arbetskraft!”

Anton var alltså den förståndshandikappade lille pojken som vi alla hade retar oss på 12 år tidigare. Han sa nästan aldrig något, höll sig undan från oss andra och var barnsligt lätt att lura. Klassens pojkar hade bytt ut innehåll i hans matlåda, en ostmacka till en bajsmacka. Anton hade gråtit hysterisk, kräkts illa och fått gå hem. Gud, vad jag hade tänkt på den lille pojken och undrat vad det blev av honom. Och nu hade pappa alltså lånat honom till att arbeta på gården. Lånat betydde, enligt pappas normer, att arbeta utan lön.

Pappa fyllde 53 i juni och gården var hans liv och arvegods. Jukkasjärvi var hela hans själ. Han hade aldrig besökt mig i Stockholm, för han skulle aldrig sätta sin fot utanför gården. Och han skulle definitivt använda bössan utan minsta frågetecken om han såg en enda man i min närhet. Det trots att jag var 26, egen företagare, med tre spruckna förhållanden bakom mig.

”Har du ätit?” Han ställde fram en tallrik renskav åt mig. Ingenting gick upp mot renskav med pappas egen potatismos och norrländska lingon. Han hällde upp mer hembränt åt sig, satte sig med ryggen mot köksfönstret, och tittade på mig med varm blick. ”Du är så lik din mor.” Ute på gården låg spaden fortfarande slängd i gruset.
”Ska inte Anton äta?” frågade jag.

Pappa var tyst. Människor var inte riktigt hans grej. ”Ja, han äter då inte här!” Så jag reste mig och plockade fram en tallrik och fyllde den rejält med nystekt renskav, potatismos med en klick smör och lingonsylt.
”Jag kommer snart,” sa jag och försvann ut på gården.

Anton satt på kanten av en gammal kärra med blicken sänkt. Det prasslande höet avslöjade mig.
”Jag tänkte att du kanske är hungrig.” Han tittade på mig under  den gyllene luggen, men sa ingenting. ”Här,” försökte jag och sträckte fram tallriken, men han sänkte blicken igen utan att ta emot den.

Jag satte mig intill honom med tallriken i knäet och lät honom vara. Tittade på honom, och tänkte att han måste vara helt okunnig om hur han ser ut. Jag ville smeka honom på armen, få honom att känna sig trygg, men ville inte skrämma honom igen. Han överraskade mig med att titta upp. Och så sa han:
”Du är fin, Carina. Vet du det?”
Alldeles paff ställde jag ner tallriken i höet, och såg intensivt på honom. Han visste alltså mycket väl vem jag var. Ja, nu förstod jag att han blivit rädd.
”Du…Förlåt för allt det där jag sa. När vi var barn,” bad jag mjukt. Min hand kom åt hans arm, lätt, och jag drog snabbt  tillbaka den, som om jag bränt mig. ”Förlåt, det var inte meningen.”
”Men jag vill att det ska vara meningen.” Han log generat, men utan att våga titta på mig. Jösses. Alla dessa känslor av skam, förvåning…. och inte minst åtrå bara vällde upp inom mig! En så fin man han hade blivit! Han la försiktigt sin hand på min och smekte den ömt. Jag drog undran min.
”Det är inte… passande,” sa jag. Han blev sårad, det syntes.
”Skäms du för mig?” frågade han. ”Skäms du för att jag tycker om dig?” Jag kände mig alldeles förvillad.
”Nej, jag skäms inte för dig” sa jag.  Anton var ju förståndshandikappad. Lättlurad. Jag kunde inte älska med honom. Och i pappas lada skulle han få huvudet bortskjutet om han bara tittade på mig.

Han stirrade på mina bröst. Nu är du dum, tänkte jag och knäppte upp blusen. Han fortsatte att stirra och jag tog hans hand och ledde den in mot ena bröstet. Han fumlade med handen, på samma sätt som han gjort med spaden runt mina ben.
”Försiktigt,” sa jag och kysste honom mjukt. Vi lade oss ner i höet och Anton plockade av mig kläderna som om han aldrig sett en naken kvinna förut. Det hade han förmodligen heller aldrig gjort. Men han visste vad kärlek är, och gjorde mig medveten om att jag aldrig förut haft någon kärlek i mitt liv. Förr än nu.  Jag visade honom in i värmen mellan mina ben, gav mig fullständigt åt denna gudomlige man, och han sköt in kuken i mig.

Pappa sköt aldrig huvudet av Anton, men han slutade prata med mig samma dag som vi gifte oss.