Adam vaknade och fann att han var ensam i hyddan. Kroppen var ganska stel, så han sträckte på den ena leden efter den andra. Så klev han ut i den gassande solen. Först såg han några av de manliga infödingarna, lika nakna som han, men längre bort hade en stor grupp människor samlats. När han kom dit såg han Bethany och Victoria, nu omsvepta av varsin filt. Bredvid dem stod ett stort antal brittiska soldater och några civilklädda britter. Soldaterna bar de röda dräkterna de hade på 1800-talet, och de civila hade kläder från den tiden, så Adam gissade att han befann sig i den tiden, i den här drömmen.
Victoria hade hamnat vid sidan om, och han kunde ta sig till henne innan han hade blivit uppmärksammad av de som ivrigt och högt diskuterade någonting viktigt.
”Det är männen i vår expedition som hittat hit och köpt loss oss,” säger hon så bara han hör. ”Just nu diskuterar de DIG, och de våra vill döda dig, och de kommer att kunna köpa dig vilken sekund som helst. Passa på nu när ingen bryr sig om dig att fly. Spring österut. En dagsmarsch däråt finns en missionsstation.”
Hon kramade honom, och sade att de båda kommer att sakna honom, men han måste fly NU!
Han gjorde så. Men några av männen i byn spärrade hans väg. En kort stund stod han bara och glodde på dem utan att veta vad han skulle göra, men så kom en grupp nakna kvinnor, ledda av de två flickor han hade haft sex med, och såg till att vakterna en kort stund inte kunde komma åt honom. De två flickorna log åt honom och klappade sig själva på magen och log. Så pekade de åt öster och visade tecken på att han måste skynda sig.
Så han sprang! Genast täckte skogen hela byn bakom honom, men han fortsatte att springa. Det var förvånansvärt lätt att ta sig fram, trots stor vegetation. Med små pauser fortsatte han mot vad han trodde var åt öst. Inget vatten mer än lite dagg från stora löv, och ingen mat alls, och efter flera timmar tog det ut sin rätt. Han hade inga krafter kvar och bara staplade sig fram.
Plötsligt såg han några träbyggnader i västerländsk stil, ute på en yta som var öppen och uppodlad. Han såg inga människor, men med sina sista krafter tog han sig fram mot en trädörr. Den öppnades inåt och han tvekade inte att kliva in. Han var så sliten att han bara satte sig på golvet, lutande mot väggen bredvid dörren som stängdes sakteliga.
Allt blev mörkt, men han var för matt för att riktigt bry sig. När ögonen vant sig vid mörkret, såg han att han åter var i en av dessa korridorer. Han hade nästan glömt bort dem. Förbryllat sträckte han sig efter dörren han hade kommit in genom, men fann att där inte fanns någon dörr. Det var en slät vägg där nu. Hade inte ens ork att bli besviken. Sakta segnade han ner på golvet.
Han blev irriterad först, men märkte att det var vatten, så han gapade och tog emot. Då först förstod han att han hade varit borta ett tag, och nu vaknat bryskt. Han låg i någons famn. Någon som gav honom vatten. Vatten som i sin tur gav inte bara kroppen tillbaka sin kraft, utan även hjärnans förmåga att fungera. Det första han såg av den vars knä hans huvud var i, var två stora ögon. Onaturligt stora, som på en tecknad disneyfigur. Såg såg han en liten leende mun och däremellan en liten näsa. Ansiktet såg nästan ut som en av prinsessorna i ”Frosen”. Onaturligt mänsklig.
Denne figur hjälpte honom upp i sittande ställning, och nu såg han hela figuren. En väldigt smal kvinna med lång man av guldfärgat hår, löst uppsatt på hjässan men ändå långt så det nådde golvet där hon satt i skräddarställning. Hon var klädd i en naturligt grönfärgad tunika och ovanpå den ett läderharnesk. Eller mer än gördel i läder, då de uppenbarligen inte täckte brösten, två toppiga och pigga bröst, som verkade vara fria under tunikan. Det som skiljde henne från en människa var, förutom de stora uttrycksfulla blå ögonen, de två spetsiga öronen.
Det var en alv-kvinna. En fantastiskt vacker alv-kvinna.
Nog var hon vacker och helt fascinerande, men det som gladde honom mest var när hon överräckte lite bröd till honom. Först då märkte han hungern. Med dessa småbitar i sig spreds en energi genom kroppen. Hon ledde honom ner på rygg med huvudet i hennes knä, där hon satt med korslagda ben. Hon klappade honom över huvudet och på kinden och började sakta sjunga en rogivande sång, som verkligen fick honom att slappna av.
Händerna rörde sig sakta runt hans huvud, över bröstkorgen och hans armar. De kom allt längre ner på hans kropp och det kändes fullt naturligt att hon smekte områdena runt hans nu åter ståndaktiga organ. Händerna följde den lilla rytmen av den mjuka sången, for ner över hans ben så långt hon nådde och sedan sakta upp igen. Fingrarna kramade hans pung en stund. Verkligen lekte mjukt med hans pungkulor. Med bara fingertopparna gled hon upp på könets svullna stam och följde kanten på hans ollon.
När hon greppade honom var det varligt och ömt, allt medan den rogivande sången fyllde hans själ via öronen. Handen kramade och masserade honom en stund, innan hon åter gick till hans pung, därefter insidan låren och upp igen på utsidan, sakta tillbaka över hans kropp till hans mun, där hon lät ett finger i tagen komma in i hans mun och han sög på dem med stor njutning. Under en stund hade han slutit ögonen och märkte nu en viss skiftning i sin ställning. Det långa håret smekte honom nerför kroppen, så han förstod vad som var på gång.
Håret smekte hans stånd först, varefter hon lät kinden smeka dess sida. En lätt puss på pungen och sedan mjuka läppar upp sakta mot ollonet. En hand greppar runt dess bas när munnen delar sig och låter ollonet glida in i munnen. Mjukt, harmoniskt och väldigt rogivande. När hon sedan börjar suga, känns det inte som en vanlig avsugning, utan som en magisk rit. Hon växlade med att låta enbart tungan leka med ollonet innan hon sög in honom igen i några drag.
Alven föste ner honom på rygg och satte sig upp, utan att lämna sina orala sysslor. Smidigt klev hon över och sänkte sitt sköte till hans ansikte. Det var tydligt vad hon ville. Adam hade aldrig sett nått liknande. En fitta på en alv. Den såg väldigt liten ut. Som på en minderårig. Undra om han skulle kunna rymma i den. Det inte bara var fuktigt där, det glänste på ett sätt han inte var van vid. Och doften. Den var… både starkare och mildare på samma gång. En doft som lockade. Snart var han där med munnen, och han ville försöka ge henne vad hon gav honom.
Smaken på hennes utsöndring var också annorlunda än på människor. Men inte det minsta otrevlig. De smala blygdläpparna verkade nästan levande i sig. Det var mer de som smekte hans tunga än tvärt om. Hon verkade gilla att han var varlig, så det var vad han strävade efter. När han med händerna på hennes små muskulösa skinkor drog isär dem, öppnade sig slidan mer, och han märkte att det fanns mer blygdläppar där, längre in. De viftade lockande på honom. Så upptäckte han hennes klitoris. Som en blomma som vaknade på våren kom den upp som en en liten kula, och när han lätt läpparna ömsom glida och ömsom vibrera på den, öppnade den sig, just som en blomma. En typ av kronblad slog ut och blottade en liten kon, som sken av ljus.
Först blåste han lätt på den, och såg hur det verkade ge ett positivt resultat. Hennes lilla slida flödade med sav, och blygdläpparna verkade dansa, som alger i havet. Så snart han vidrörde den med tungan stönade kvinnan till, och pressade sig ner hårdare. Han vek inte undan, utan såg till att hans sträva tunga verkligen gled över den. Hon ylade som en varg och hennes svank rörde sig så hon fick mer påverkan på den lilla pricken. När Adam hämtade andan lite, såg han att den lilla kulan lyste nästan som en stjärna. Något sade honom att inte vika undan, utan han fortsatte oförtrutet att gnugga sig mot henne. Så sög han in hela blomman i munnen och lät tungan såväl som läpparna och även tänderna lätt, ge sig hän, och nu skakade hela alvkroppen. Så väste hon och stelnade till. En lång stund var allt stilla utom hans tunga. Så sjönk hon ner som en urvriden trasa. Från att ha spänt alla musklerna i kroppen i darrande kramp, var plötsligt alla muskler så avslappnade det gick. Det var som hon dog.
Flämtande satte han sig upp, när den lätta kroppen föll ifrån ovanpå honom. Det dröjde några sekunder, men så såg han plötsligt att de inte var ensamma. De var omringade av alla de kvinnor han hade haft sex med sedan han anlände till huset. De såg glada och nöjda ut. En närmade sig honom, och han såg att det var drottning Antoinette, den vackra franska drottningen. Hon hukade sig ner bredvid honom.
”Du, min ädle sir Adam… har lyckats med det ingen annan av våra besökare tidigare… Du har tillfredsställt alvkrigaren. Det var ditt sista test, kära du…”
Han tittade sig runt, och mötte nöjda blickar från de unga kvinnliga studenterna, den blå och gula kvinnan, flera av skyltdockorna – som nu såg mer mänskliga ut än då, revolutionsbruden och de två brittiska kvinnorna med de två unga infödings-tjejerna.
Han harklade sig. Kände sig nästan generad.
”Test..? För vad..?” Vid en stor port han inte sett tidigare, stod riddaren, men nu med sitt stora svärd nedstucket i marken framför honom. Han verkade vara en vakt vid porten. Drottningen böjde sig mot honom och kysste honom.
”Nu ska du först få ta emot priset som få människor förunnats. Hon… Nimlohra… Vår alvkrigare… ska ge dig ett pris. Och det förväntas att du ska respektera priset, genom att bara tänka på din egen njutning. Det är väldigt viktigt. Hon har fått den största njutning hon kan få, och nu vill hon ge tillbaka. När du är färdig, ska du träda fram till riddaren, och han kommer att öppna porten till vad ni skulle kalla himmelriket.”
Så kom den korta clownen igen och föste bort alla i rummet. Alla kvinnor skickade honom pussar genom luften, och snart var bara han, Nimlorah och riddaren kvar i utrymmet. Och alvkrigaren har återhämtat sig, och ser på honom med ett leende och med stora ögon.
Han hör dock Antoinette med hög röst ropa det sista:
”Du förväntas offra dig… offra din säd i henne…”
Nimlorah säger något, som han inte förstår. Det är ett vackert språk, som passar hennes magiska skönhet väldigt bra. Även om han inte förstår språket, är kroppsspråk och ansiktsspråket detsamma för alla människor och humanoider. När hon sedan vänder ändalykten mot honom, är det bara en bekräftelse för det han redan visste.
Med handen runkade han upp sin lem, som hade förlorat den riktiga spänsten ett tag, och det behövdes inte mycket förrän den var återställd. Han visste att detta kommer han aldrig mer få erfara, att få knulla en alvkvinna, så han tog noga in allt de företog sig. Hon tittade tillbaka på honom, med sina stora glänsande ögon, och gled inte undan när han steg in bakom kroppen. Det var till och med hennes hand som mötte honom, greppade hans stake och styrde honom rätt.
Det enda han behövde göra var att greppa om hennes väldigt smala midja och när han kände att ollonet funnit rätt, och även påbörjat penetreringen, drog han in henne ordentligt, och han gled in i en av de minsta slidorna han hittills glidit in i. Det borde smärta för honom, men så är inte fallet. Han finner henne varm, trång, fuktig och hur varje muskel som kommer i kontakt med honom, anpassar sig. Kvinnan har en närmast total kontroll på sitt kön, och välkomnar honom helt och hållet. Flexibiliteten är enorm, men också känslan. Slidan är inte enbart anpassad till att hans storlek, utan även till att ge honom största möjliga njutning.
Han kunde ha kommit på en gång, men med en stor viljeansträngning, fick han själv kontroll över sina känslor. Genom att utesluta alla andra tankar och känslor, genom att bara var här och nu, så fick han en känsla som han bara hört talas om i böcker om taoistisk kärleksmeditation. När han sakta började föra sig ut och in i henne, var hennes hela kropp med i varje moment. Hennes rikliga hår låg som en vacker matta på ryggen och hon stönade så det lät som musik.
Givetvis kunde han inte hålla sig allt för länge att öka takten och verkligen ta för sig av detta magiska ögonblick. Med det började hon kasta sitt hår omkring sig och ryggen gick som stora vågor. Tanken var att det bara skulle vara hans njutning här, men hon verkade inte vara emot det han gav henne. Pirret kom till slut. Den där aningen om att hans säd var på väg att göra sin plikt. Han drevs av en önskan att låta detta sköna vara i evigheter, och en längtan, en smärtsam längtan, att gå genom den välvda porten och möta Jasmin.
Med ett brunstigt morrande pressade han sig så långt in han kunde, och släppte allt. Han var van vid att han i detta drömscenario alltid kom som om han inte kommit på veckor, men detta var långt mer än han väntat sig. Det flimrade för ögonen när han lät göra det eftertraktade offret på kärlekens magiska altare. Det var också som han glömde bort att andas, bara för att ta vara på varje mikrosekund av njutning, som denna vackra alv gav honom.
Hur mycket han än ville undvika detta, så detta härliga tog slut också det. Hans närmast gudomliga njutning ersattes av en sorg. Nimlorah vände sig om och han såg att det verkligen strålade om henne. Dessutom log hon mot honom. Hon gav honom en kyss, en lång magisk kyss, som verkade dela med sig av hennes strålglans till honom. Det var verkligen som om alla celler i hans kropp fick ny energi, nya krafter. Smidigt och snabbt vände hon sig åter bort och försvann till… någon annanstans.
Han stod kvar, på knä, med ett stånd som verkade glöda. Han vände blicken till den stora porten, som nu verkade ännu närmare än den var tidigare. Det var tydligt att det är den vägen han måste ta. Nu framför porten stod den store riddaren, i sin blänkande helrustning och sitt stora svärd. Men svärdet var inte upphöjt utan spetsen var nedkörd i backen och hans bepansrade händer höll bara lätt på greppet. Adam kände inte att han längre var ett hot och stegade fram och ställde sig framför riddaren.
Några sekunder hände ingenting, men Adam stod kvar och tittade lugnt in i de två springor i hjälmen där hans ögon borde vara. Så hörde han en dov bas till stämma inifrån pansaret.
”Var hälsad, Sir Adam! Du är nu berättigad att träda in!” Med det steg riddaren åt sidan och Adam lade handen mot porten som förvånansvärt enkelt gled upp. Innanför var det ljust. Så bländande att han måste kika med ögonen för att kunna märka någonting. Han såg en kort men bred korridor. Längst bort fanns ytterligare en port. Golvet verkade bestå av vita moln och både väggar och tak mer kändes än sågs. Så snart han klev in stängdes porten bakom honom. Först var där en trappa ner i den vita röken, och väl nere så nådde röken upp till ungefär hans knän.
Hela tiden kände han sig förvånansvärt avslappnad och avspänd. Han kände att han skulle vara här. Att han hörde hemma här. På samma sätt kändes det helt rätt att han stannade, som om han väntade på något… eller någon. Porten i andra änden av korridoren öppnades en aning ut klev en liten gestalt. Det var en ung vacker mörkhyad kvinna med en magiskt vacker kropp och ett närmast onaturligt fylligt och långt hår. Huden glänste som den ädlaste ebenholts. Ögonen var stora, mörka och klara, näsan knappt märkbar och med fylliga och markerade läppar. Hon utstrålade inte bara sensualism, utan även styrka och stolthet, när hon naken gled fram mot honom med små nätta steg.
Bara kort framför honom stannade hon upp och log mot honom.
”Välkommen, Adam, till Edens lustgård. Jag är Eva!”
”K”
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.