– Prolog
Jag må vara ett svin, men inte ett så stort svin.
***
Kapitel 1
***
Jag tar henne hårt och snabbt, jag ser henne ända dallra framför mig. Jag känner hennes inre smeka mig och jag ser att minst en tredjedel av min penis inte kommer i henne, jag tar henne snabbare. Hon är skitig precis som jag, men vad jag kunde se när hon visade mig så har hon inga sjukdomar.
Jag valde att ta henne så här så att vi slipper se på varandra. Jag känner ilningarna komma, jag drar mig ur henne. Det behövs inga fler bastarder i världen, jag vet för jag är en av dem. son till en hora, lika oälskad som en sådan. Jag tar min penis i handen och jag smeker mig fort och tömmer min säd på marken.
När jag är klar så drar jag upp mina byxor och under byxor, jag knyter dem i midjan. Kvinnan reser sig och vänder sig mot mig.
– Det är rejäl sak du har där.
– Ja, jag har hört det förr.
– Vad är ditt namn?
Jag ser på henne.
– Ingen, jag heter ingen och jag är son av ingen.
Jag går till min väska och tar den, jag drar upp nederdelen som täcker min mun och näsa. Jag drar upp huvan och går ut från ladan, kvinnan ser på silverdalern som jag betalat henne. Hon biter i den för att se om den är äkta, jag ler lite bakom nederdelen. Jag lurar aldrig en kvinna på hennes sold, jag betalar alltid det överenskomna priset.
Som sagt jag är en son till en hora, jag går igenom köpingen och ser på portarna. Jag går ut och börjar gå, vakterna ser efter mig och de skakar på huvudet. Det är bara idioter som ger sig ut på vägen på natten. Men de bryr sig inte, jag är en sjaskig vägstryckare som passerat deras by. Varken mer eller mindre.
När jag inte syns från köpingen längre så går jag in i skogen, den skrämmer mig inte. Jag har varit på platser som skrämt mig mer än skogen. Jag stannar och sätter min väska på marken, jag öppnar den och tar fram underarmsvapnen. Jag spänner fast dem och drar ner ärmarna över dem, jag tar de två halvsvärden och sätter den i sina fästen på ryggen.
Jag tar upp de två delarna och för samman dem och vrider till och jag tar en sträng på min pung som sitter i bältet och strängar bågen. Jag tar kogret och fäster det runt magen och mitt vänstra lår. Ytterligare ett lyte, jag är vänsterhänt. I vissa delar av vår värld så ses det som ett tecken på att jag är släkt med den onde.
Det skulle inte förvåna mig, min mor hade legat med honom om han kunnat betala för sig, det var vad de sa i det hus där jag bodde mina åtta första år i livet. Sen dog min mor och jag såldes till en man. En man som lärt mig allt om att ta hand om mig själv. En av de utstötta, en Ranger.
Till sist så tar jag upp mina knivar och sätter dem på sina platser, fem till antalet, fem för de tecken som jag har på min kropp. Hade kvinnan sett dem så hade hon inte knullat med mig, inte ens för ädelstenar. Jag är en utstött, min styvfars arv till mig.
Att bli en utstött, fast det har jag varit i hela mitt liv. En utstött som inte vet vem hans far är, med en mor som är död. Hon dog med en kniv mellan revbenen när hon försökte stjäla av en kund.
Jag hänger väskan på snedden över min rygg, jag börjar gå och blir ett med natten. Du ska ha en alvs ögon och öron för att upptäcka mig och då ska du vara en tränad alv. Jag rör mig ljudlöst genom skogen och låter stjärnorna guida mig rätt.
Jag har mitt mål, de grönas rike och deras huvudstad. Fem riken, fem färger, Grönt, Blått, Rött, Brunt och Gult. Alla med sina lagar och förordningar, alla olika men ändå lika. Dödstraffen för en sådan som mig är borta, när de sållat bort nittioprocent av oss så insåg de att vi behövdes. Man erkände inte det, för då så skulle man behövt erkänna att man hade fel.
Fem riken, ett nav. Icke riket i mitten. Det svarta och vita, neutralmark. Där kan alla blandas utan fruktan för att bli mördad, det är grundtanken i alla fall men det förekommer mord där också. Men de utförs i det dolda. Fem riken, fem raser. Alver, dvärgar, troll, bestar och människor. Människornas rike är störst, trollens är minst. Alvernas, dvärgarnas och bestarnas är ungefär lika stora.
Men vitt skilda, Alvernas är det mest blandade, gröna fält, djupa skogar och höga berg. Dvärgarnas är mest bergrikt, bestarnas är mest skog och stäpp. Trollens är nästan bara skog och berg. Människorna bygger städer, byar, köpingar. De odlar mark, fiskar fisk men de bor tillsammans.
Jag är inte bara utstött, son till en hora och Ranger. Jag är även blandblod, en styggelse. Sådana som jag dödas när vi föds. Men inte jag, nej jag överlevde eftersom min mor var en hora och mitt blandade blod inte märktes förrän det var försent för att döda mig.
Min mor var människa och min far är en alv. Ytterligare en märklig sak, en alv som knullade med människa, till på köpet en hora. Horor finns inte hos alverna, inte hos de andra släktena i heller.
De finns bara hos människorna, jag stannar och lyssnar. Jag hör skogen hålla andan som min styvfar sa. När han insåg att han köpt ett blandblod så hade han lett lite och skakat på huvudet och sagt.
– Det var som fan.
Sen började min träning, mitt yttre avslöjar mig inte. Varken formen på mina öron, ögon eller näsa avslöjar mig. Min kropp skulle kunna göra det om man vet vad man ska se efter. Jag är lång, inte lika lång som alverna men inte långt ifrån.
Jag är lång för att vara människa, men inte överdrivet lång. Det finns de som är långa som jag, vissa är till och med längre. Jag är muskulös, men inte som slagskämparna. Nej mina muskler är långa, sega. Jag är stark som en alv, jag hör, ser och luktar som en alv. Fast att mina organ inte är formade som deras.
Jag ser på stjärnorna, ett moln drar förbi. Jag sjunker ner, det känns inte naturligt. Det rör sig mot vinden, kan det vara ett trollkarls moln? Trollkarlar, shamaner, Warlocks och druider. De leker med magi alla fyra, var och en snarstuckna på sitt vis. Vissa är att tala med, andra springer man ifrån. Den trollkarl som styr det molnet, han springer man ifrån. Trollkarlar och Warlocks är uteslutande män, druider och shamaner finns av båda könen. Frågan är vad trollkarlen letar efter, finns det fler landstrykare i skogen?
Jag smälter in i skuggan av trädet och slutar andas, min alv sida och min styvfars träning låter mig göra det. Jag ser stjärnorna igen, trollkarlen letar vidare efter vad han nu letade efter. De som leker med magi finns hos alla släkten, utom druiderna. De är unika för alverna, jag väntar för att se om molnet kommer tillbaka. Det gör det inte.
Jag börjar röra mig igen, jag börjar springa och tar mig fram ljudlöst. Jag ska igenom skogen, sen en dag över öppen mark sen så är jag framme.
***
Jag går bredvid kärran, oxarna som drar den håller ett makligt tempo. Jag har lagt ner bågen och svärden i väskan, de drar till sig onödig uppmärksamhet. Ranger bågen och Ranger svärden, som sagt det finns inget dödsstraff längre. Men det hindrar inte raserna från att spotta efter oss.
Jag går bredvid kärran in i staden, det är ett gytter av gator och ett hav av människor. Husen står tätt tillsammans och gatorna är smala. Jag lämnar kärran och går igenom staden, jag kommer till de kvarter som vanliga hederliga människor inte besöker. Jag går fram till ett värdshus och går in, jag ser på människorna här.
Jag ser ut som en landstrykare, så ingen lägger någon större notis om mig. Jag ser mig omkring i lokalen och hittar den man jag söker, jag går fram till hans bord och sätter mig. Mannens underhuggare ser på mig, mannen ser på mig.
– Så du lyckades.
– Ja.
– Får jag se?
– Jadå, när jag får se betalningen.
Mannen ser på mig, jag ser på honom. Han ser inte mina ögon under huvan, men jag ser hans. Han tar fram betalningen och jag ser på den, jag öppnar väskan och tar fram det som han betalt mig för att hämta, jag sätter trälådan på bordet och han ser på den. Jag tar betalningen och han tar trälådan.
– Det var ett nöje att göra affärer med dig.
Jag reser mig och går igenom värdshuset, mannens underhuggare ser på mig.
– Ska vi låta honom gå chefen?
– Ja om du vill överleva så ska vi låta honom gå.
***
Jag njuter av värmen i vattnet, jag reser mig och tvättar av mig. jag ser på min hårlösa kropp när jag tvålar in mig. Ytterligare ett arv av min far, alver är hårlösa på kroppen, inte på huvudet och ansiktet.
Jag sköljer av mig och smeker märket på mitt vänstra bröst, det som visar vad jag är, vem jag är. En Ranger, jag går upp från badet och torkar mig, jag tar på mig de rena underkläderna och går ut från badet, jag går över den lilla fyrkantiga gården och tar ett äpple från trädet.
Jag går in i ena byggnaden och går uppför en trappa och fram till en dörr. Jag öppnar den och går in. Detta hus är för Rangererna, en gång i tiden så stod vi högt i kurs. Vi var alltings väktare, vi var lagens män.
Fram till den dag då ett tio tal av oss försökte mörda alvernas kung. Ingen vet varför, men när de gjorde det så blev vi parior. De försökte utrota oss, tills de insåg att de behövde oss.
Vi var de enda som var tränade att hantera det som behövdes hanteras, men för att överleva så hade Rangererna börjat göra annat. De gjorde uppdrag för pengar, det enda vi inte gör är lönnmördar, kidnappar eller våldtar. Annars så gör vi allt annat.
Som de uppdrag jag gjort nu, avhyst en sak för pengar. Jag äter upp äpplet sittandes på sängen lutandes mot väggen. Jag sluter ögonen och somnar.
***
Jag ser på plattan och går fram till den, jag böjer mig fram och sätter händerna på spiken. Jag andas in och börjar min träning. Jag går fram till tavlan och tar mina pilar, jag sätter dem i kogret och går över golvet. Jag ser en av mina fränder komma in, jag sätter höger handen på mitt vänstrabröst och bugar mig.
– Harald, må den vise visa dig vägen
– Dig med Michael. Må han ge dig en plats på hans högra sida när tiden är kommen.
– Det vet bara den vise.
Vi avslutar ramsan tillsammans.
– När kom du Michael?
– Igår Harald, jag har varit i Trond och hämtat en sak.
– Där ser man, hur var vägarna?
– Farbara, men en trollkarl letade efter något. Han var rätt enveten.
– Så du har inte hört Michael?
– Nej vadå?
– Kungens dotter är borta, alla letar efter henne.
Jag ser på honom.
– Inte du Harald?
– Haha, nej. Hon har väl fått en nyck igen och gömmer sig på ett eller annat värdshus. Det har hänt förr.
– Förvisso Harald, men när trollkarlar ger sig in i leken så känns det allvarligare än så.
Han ser på mig och nickar, en eftertänksam nickning.
– Vad utlovar kungen denna gång, hennes hand och halva riket?
– Haha, nej Michael, men tusen guldmynt. En sådan belöning lockar fram de flesta.
– Ja Harald, jag förstår att du inte sticker näsan i det getingboet.
– Nej Ingen, det kommer ta ände med en förskräckelse. Inga guld mynt är värda att få en kniv mellan revbenen.
– Sant Harald.
Han går fram till plattan, Harald är en klok man, en försiktig man. Ger han sig inte in i leken så kommer inte jag göra det jag i heller. En positiv sak med att alla de andra letar efter kungens dotter är att det blir lättare att sätta pris på de andra uppdrag som ska göras.
Jag går till mitt rum och jag ser på mina rentvättade kläder, som kommer vara rena i två eller tre dagar efter att jag gett mig av. Sen kommer de att bli lika smutsiga som innan. Just nu så har jag mina underkläder på mig, den kortärmade tröjan och de korta byxorna. Jag ser på vapnen som hänger i skåpet, jag går fram till det och smeker mina svärd.
Jag minns när jag fick dem av min styvfar, när jag blivit vuxen som han sa. Efter tio år, så ansåg han mig vara vuxen. Då fick jag det sista brännmärket och vår tatuering, den som visar vem vi är. De två drakarna, med ormen runt dem och triangeln som är utanför de andra.
Texten med våra löften, löften som de tio bröt. Som kostade oss allt, eller mina föregångare. Jag tar en frukt från skålen och tar en tugga. Jag ställer mig vid fönstret och öppnar luckorna och släpper in ljus i rummet. En eller två dagar till sen så får det gärna komma någon med ett erbjudande. Tre eller fyra dagars vila är vad jag klarar sen så börjar det krypa i kroppen på mig.
***
Jag stoppar skeden i munnen, jag ser på Harald och Ivan. Den ene respekterar jag, den andre föraktar jag. Men vi är bröder, vi delar broderskapet som innebär att vara vi. De ser på mig och jag på dem, jag äter vidare. Mitt förakt för Ivan kommer av att jag misstänker att han lönnmördar emellanåt, ryktena säger det.
Det finns inga bevis, så jag kan inte anklaga honom. Skulle jag få bevis så kommer jag att framföra dem. Då får vi döma honom, det är knapert ibland. Men inte så knapert, min misstanke är att jag tror att han njuter av att döda.
Döda får vi alla göra, men vi lönnmördar inte. Min styvfar mer eller mindre slog in det i mig. Vi är inga lönnmördare.
Dörren öppnas och en tjänstekvinna kommer in, hon kommer fram till mitt bord.
– Mäster du har besök.
– Tack Clara, jag kommer strax.
– Ja mäster.
Hon går iväg och de andra två ser på mig, jag äter upp och reser mig.
– Så du ska inte leta efter prinsessan Ingen?
– Nej Ivan, det finns andra som är bättre lämpade för det än jag.
Jag sätter handen på märket och bugar mig, jag går ut från matsalen och går till mitt rum och klär på mig, jag tar på mig strumporna, sen byxorna av hydra skinn, den tunnare skjortan av samma material. Jackan av drakskinnet, jag går ut från rummet och går nerför trappan och går till det rum där vi tar emot de som vill hyra våra tjänster.
Jag öppnar dörren och ser på de som väntar, två män och en kvinna. Jag ser på deras kläder, de är adel. Högadel till och med, de brukar inte komma direkt till oss. De brukar skicka ombud, jag blir på tårna. Det brukar innebära problem när de kommer själv. De ser på mig när jag kommer in i rummet, jag sätter min hand på bröstet och bugar mig.
– Min dam, mina herrar. Vad kan jag göra för er?
De två männen ser på kvinnan, så det är hon som är den som har högst rang. Ännu mer intressant.
– Är du Ingen?
– Ja min dam, jag är Ingen.
– Det sägs att du är bäst av er sort.
– Tack min dam, det vet jag inte. Det får andra avgöra, vi jämför oss inte med varandra, den vise har sett oss som värdiga.
Hon ser på mig, de flesta blir oftast förvånade över att vi inte är bestialiska bestar som vi framställs i historierna som berättas om oss. Framförallt från alverna, vilket inte är konstigt. Det var ju dem som de tio attackerade, frågan är om fallet blivit lika tungt om det varit någon av de andra som blivit attackerade. Alverna är vältaliga och fruktansvärt långsinta.
– Vad kan jag hjälpa er med?
Kvinnan ser på mig, hon ser på de två männen.
– Vi skulle vilja hyra dig för att hämta en sak åt oss.
– Vad för sak min dam? Och kanske framförallt var min dam?
Hon ser på männen igen.
– Ett diadem, ett diadem som tillhör vår familj. Sist den sågs så fanns den i Bestarnas land, en kvinna stal den från oss och försvann med den.
– Och denna kvinna är?
– Hon är en förbannad häxa.
Jag ser på mannen som spottar ur sig orden, frågan är om hon är en riktig häxa, eller om han bara är arg på henne.
– Häxa?
– Ja, hon är en häxa. Hon förtrollade oss och stal diademet, sen försvann hon.
– För hur länge sedan var det min dam?
– För tre år sedan, vi har sökt efter henne i tre år. Så fort någon kommer nära så förtrollar hon dem och försvinner.
– På vilket sätt förtrollar hon dem min dam?
De ser på varandra och sen på mig.
– Hon charmar och förför sina offer, hon får dem att göra saker, saker som jag inte vill ta i min mun. Sen lämnar hon dem, vissa blir aldrig sig själv igen.
– Vad betyder diademet för er?
– Det är en släktklenod, den första hertiginnan i vår släkt fick den av kungen.
– Den är värdefull misstänker jag.
– Ja.
– Och om den är värdefull varför skulle hon då inte sälja den?
De ser på varandra och sen på mig.
– Den sägs besitta magiska egenskaper Ingen.
– Vad gör den?
– Den gör det fula vackert, det är vad som sägs om den. Vi använder den inte, för den sägs vara förhäxad, att den förvrider huvudet på den som använder den.
Jag ser på dem, det är alltid ett helsicke med magiska föremål. Som tur är så är de oftast inte det, men de gånger de är det så är det ett helsicke.
– Så det ni vet är att hon sist sågs i Bestarnas land, hon har ert förtrollade diadem som ni inte använder men är viktigt för er?
– Ja, precis.
– Vet ni när hon sågs i Bestarnas land?
– De vi hyrde sist meddelade oss att de hittat henne där för två månvarv sedan, den ene av dem kom tillbaka. Han skickade med en hälsning från henne att vi aldrig skulle få tillbaka diademet och det spelade ingen roll vem skickade efter henne, sen drog han sin kniv och skar sig över halsen, med ett leende på läpparna.
Jag ser på dem, som sagt magiska föremål innebär alltid bekymmer.
– Jag uppskattar er ärlighet, men vad får er att tro att inte jag skulle fara offer för henne?
– För att du är en Ranger.
– Jag tackar för förtroendet för oss, men vi är varken immuna mot skönhet eller magi. Om den som utför den är skicklig och hon verkar vara skicklig så vad får er att tro att jag ska lyckas och varför har det tagit er tre år att söka upp oss?
De ser på mig, jag vet varför. Högadeln vill inte beblanda sig med oss.
– Ni behöver inte svara min dam, jag vet svaret. Jag begär femhundra guldmynt, eller tio tårdroppar, hälften nu och resten när jag levererar diademet åt er.
– Är du galen!
Jag ser på den man som säger det, jag möter hans blick och sen damens.
– Det är mitt pris, ta det eller gå. Det är helt upp till er, ingen av mina fränder kommer göra det för mindre. Ingen av mina fränder kommer ta uppdraget, det var därför ni valde mig och inte de andra. Ni har redan frågat dem och fått nej, så mitt pris är femhundra guldmynt eller tio tårdroppar. Färgen spelar ingen roll. Hälften nu och hälften vid leverans.
Mannen öppnar munnen igen, kvinnan höjer handen. Mannen tystnar, hon ser på mig.
– Taget.
– Tack, så fort jag har guldet eller tårdropparna så reser jag. Förresten har kvinnan ett namn?
– Glenda var det hon använde hos oss, sanningssägarna meddelade oss att det var hennes namn.
– Då vet jag det, min dam, mina herrar. På återseende, jag bugar mig och går iväg.
Jag går upp på mitt rum och öppnar skåpet, jag tar fram min väska och packar den. När jag är klar så tar jag en frukt och sätter mig på sängen och sluter ögonen.
***
Jag rör runt i elden och tar en klunk av mitt vatten, de levererade guldmynten inom en timme. Jag tog emot den, gömde dem i mitt lönnrum och tog väskan och lämnade huset. Jag gick ut från staden och styrde mina steg mot bestarnas land, det tog mig en vecka att komma dit, jag passerade gränsen och gav mig in i deras land. Bestarna, hälften djur och hälften människor.
De är resultatet av trollkarlarnas galenskap som den kallas, för tusentals år sedan så stred trollkarlar mot varandra, ena sidan skapade Bestarna. När kriget tog slut så var de så många att de fick ett eget land, här lever de som alla vi andra.
Jag har vandrat runt här i tio dagar och lyssnat på rykten, ställt diskreta frågor om henne. Svaren har varit varierande, som de alltid är. Men de flesta har lett mig norrut i deras land, så nu sitter jag här och lutar mig mot ett träd och ser på stjärnorna och närmar mig vad jag hoppas i alla fall är den plats där häxan ska finnas.
Bestarna är rädda för henne, det är sällan Bestarna är rädda för något så jag är på min vakt. Vi kan stå emot magi, jag bättre än de flesta av oss på grund av mitt blandade blod. Men jag är inte immun, verkligen inte.
Ingen är immun mot magi, ja ingen förutom drakarna. Men ingen av deras släkte har synts till på tusentals år så jag får säga ingen, inte ens högalver. Vilket inte är konstigt då de lever med magi hela tiden.
Jag sluter ögonen och drömmer mig bort, jag gör det ofta. Jag rider på drömmar som jag kallar det, drömmar om vackra platser jag sett. Vackra kvinnor jag träffat, av alla släkten, eller inte trollkvinnor. De är inte vackra, dvärgkvinnor är för korta även om vissa av dem är vackra.
De vackraste är alv kvinnorna, men de är uppnåeliga. Framförallt för en som mig, halvblod och Ranger. Men jag kan ju alltid drömma. Ett leende spelar på mina läppar, det finns Bestkvinnor som är väldigt vackra, eller framförallt exotiska. Jag har varit med ett par av dem, de är väldigt passionerade.
Jag rider på mina drömmar och ett leende spelar på mina läppar, i mina drömmar så är jag på dimöarna. Det är en av de vackraste platser jag varit på, jag var där för att hämta hem en ädlings son.
Han hade försvunnit och jag spårade honom dit, det krävdes en hel del övertalning för att få honom att lämna den ö han var på, jag förebrådde honom inte.
Kvinnorna där var både villiga och vackra, men jag fick honom med mig. Till kvinnornas stora förtret. Mina drömmar störs av ett skrik som skär genom natten. Det är ett skrik från ett sårat djur, ett väldigt stort och sårat djur.
Skriket påminner om ett kattdjurs skrik, men det är för högt för att vara ett av bestarnas skrik. Jag öppnar ögonen och släcker elden och reser mig, jag tar min båge och rör mig mot skrikandet, eller nu är det mer ett morrande från ett sårat djur.
Jag hör gnällandet och jag rör mig mot det, jag närmar mig försiktigt. Av ljuden att döma så är jag nära, jag stannar och smälter in i skuggan av ett stort träd. Jag lyssnar och ljuden säger mig att det är ett kattdjur, ett väldigt stort kattdjur.
Jag rör mig väldigt långsamt framåt, en av mina stora brister. Jag är väldigt nyfiken, den har lett mig till mig en massa bekymmer genom åren.
Men även till rikedomar, rikedomar som jag slösat bort på för mycket alkohol och kvinnor. Framförallt det sista, jag stannar och sjunker ner. Jag hör gnyendet igen, jag slickar mig om läpparna. Mina misstankar är rätt, det är en Tigris.
De är väldigt stora kattdjur, alverna använder tama sådana som sina riddjur. Men de är tama och inte vilda, frågan är vad som finns här mer, frågan är vad det är för något eftersom det lyckats skada en Tigris.
Jag har sett en ensam Tigris ger sig på tio troll utan att blinka och den slaktade dem. Jag går ut i gläntan och jag ser Tigrisen, den är kolsvart med gula ögon. De lyser som de största tårdroppar jag sett, den ser mig och gör ett utfall. Jag kastar mig bakåt och Tigrisen skriker till av smärta, jag ser fällan som den sitter fast i.
Jag har aldrig sett en svart Tigris förr, jag ser dem i en massa färger. De är alltid spräckliga, denna är som sagt svart som natten. Den är större än de största Tigrisar jag sett innan, jag reser mig och ser på den. Min blick låser fast den, jag börjar tala till den på alviska.
– Fällan är inte min, jag kan hjälpa dig om du låter mig göra det.
Den visar sina tänder, dess hörntänder är större än mina svärd. Till min förvåning så är jag inte rädd.
– Det är inte min fälla, jag kan hjälpa dig. Men då måste du lova att inte försöka döda mig.
Den morrar och öppnar sitt gap och morrar. Jag ser på den, mina ögon lämnar inte Tigrisens ögon.
– Då får du sitta kvar till de som satt ut fällan kommer och dödar dig.
Jag backar tre steg och vänder mig, den gnyr till och jag stannar och vänder mig igen och ser på den.
– Är vi överens?
Den fnyser till, jag ser på den och min blick är frågande.
– Jag hjälper dig gärna, men jag riskerar inte mitt liv.
Tigrisen ser på mig och lägger sig på mage, jag går långsamt fram till den och går runt den och ser på fällan. Det är en riktigt elak sak, jag trampar på ett utskott på fällan och särar på den med min hand.
Med den andra handen så tar jag loss dess tass. Jag lägger ner den försiktigt på marken, Tigrisen ser på mig, jag släpper fällan och den slår igen. Jag ser på tassen och på blodet.
– Kan du gå?
Tigrisen ser på mig och reser sig, den är stor. Jag är en lång man och mitt huvud når till halva hans eller hennes bröst, jag tar ett steg bakåt och den ser på mig och börjar röra sig. Den haltar betänkligt, jag ser på tassen.
– Vänta är du snäll.
Den stannar och ser på mig.
– Jag ska bara hämta min väska sen hjälper jag dig om du vill.
Tigrisen ser på mig och nickar, den lägger sig på mage och jag springer iväg snabbt, jag tar mina saker vid min lägerplats och springer lika snabbt tillbaka. Jag stannar och Tigrisen ser på mig.
– Kan du lägga dig på sidan?
Den tittar på mig och gör som jag ber den, jag öppnar väskan och tar fram en kräm och en flaska med en gul vätska. Jag tar flaskan och öppnar den, jag ser på såren och häller fem droppar i min hand. Jag sätter på korken på flaskan och smörjer in mina händer med dropparna.
– Det kommer göra lite ont, men försök att inte dra åt dig tassen är du snäll.
Tigrisen nickar, jag andas in och sen ut. Jag börjar mumla och sätter mina händer mot såret. Den gnyr till och ser på mig, jag mumlar vidare och det börjar lysa under mina händer. Jag rör dem försiktigt över såren och det lyser skarpare jag mumlar vidare och jag känner såren läkas under mina händer.
De ben som brutits av fällan helas också. Mitt mumlande fortsätter tills lysandet slocknar, jag släpper tassen och såret är läkt. Jag tar krämen och tar en klick på mina fingrar och smeker in den på tassen. När jag är klar så reser jag mig.
– Pröva att gå nu är du snäll.
Jag lägger tillbaka krämen och flaskan i min väska, alvernas sätt att hela. Jag kan hela alver och djur med de sakerna och alvmagin. Jag kan hela mig själv med den, mitt blod tillåter mig det. Men jag kan inte hela andra raser med den, jag kunde inte hela min styvfar med den.
Jag försökte men det gick inte, Tigrisen rör sig och den springer iväg in i skogen bland träden, trots dess storlek så är den väldigt smidig, den kommer tillbaka till mig och stannar.
Den står framför mig med sin mun och nos väldigt nära mig. Jag ser på den och den ser på mig, den lutar sig fram och dess nos rör min panna. Jag känner dess andedräkt mot mitt ansikte. När nosen rör pannan så känns det som om jag doppas i en iskall tjärn.
Jag känner huden knottras och jag blir kall, kallare än vad jag någonsin blivit tidigare. Den känslan går över och en värme fyller mig, en behaglig värme. Den tar ett steg tillbaka.
– Tack, panterhjärta.
Jag ser chockat på Tigrisen, jag hör honom eller henne i mitt huvud.
– Jag är en hona.
– Du hör mina tankar?
– Ja, vadå då?
– Det är tillhör inte vanligheterna för min ras.
– Du är alv, i alla fall invändigt. Alverna talar med oss såhär, givetvis med vår tillåtelse.
Jag slickar mig om läpparna, så det är så det går till.
– Ja hur trodde du annars att det går till?
– Jag har inte en aning eftersom jag inte lever med alverna. Har du ett namn?
– Nattdräpare.
– Passande namn.
– Tack, min mor kallade mig Leonora. Det var min far som gav mig namnet.
– Det var ett vackert namn.
– Återigen tack, vad är ditt?
– Ingen, mitt namn är Ingen, det var det namn som min mor gav mig.
Hon ser på mig.
– Jag har aldrig ett en Tigris som du.
– Det betvivlar jag inte, jag är ingen Tigris. Jag är en Pantris, vi är väldigt ovanliga. Vi är bättre än Tigrisarna, du är en alv som inte lever med alver. Du ser ut som en människa men ditt inre är alv. Hur är det möjligt?
– Det är en lång historia.
– Jag har tid Ingen, vi är bundna till varandra nu med band som bara döden kan bryta.
– Förlåt?
– Du räddade mitt liv Ingen, så vi är bundna tillvarandra. Sammansmältningen som skedde mellan oss kan bara brytas av döden Ingen.
– Även om du gjorde det utan att fråga mig?
– Ja, även då.
Jag ser på henne, något säger mig att detta inte är förhandlingsbart.
– Varför tvekar du Ingen?
– Jag är van vid att vara själv, jag har varit själv sen min styvfar dog och jag inte kunde rädda hans liv. Vi levde tillsammans i tjugo år, en dag så kom åldern ikapp honom och han dog. Han förlorade en strid med en av Bestarna, jag hann inte fram för att hjälpa honom, jag försökte hela honom som jag helade dig. Det gick inte, han var inte alv. Det är begränsningen med deras sätt att hela, du kan bara hela alver, djur och växter med deras sätt att hela. Men jag ser det som en ära om du vill vara mitt resesällskap Leonora.
Jag sträcker fram min hand och smeker hennes kind, hon ser på mig.
– Detsamma Ingen, så din historia?
Jag ser på henne och börjar gå, hon går bredvid mig och jag börjar berätta. Vi kommer tillbaka till den plats som jag valt som lägerplats, jag sätter mig på marken och lutar mig mot trädet och fortsätter berätta. Hon lägger sig bredvid mig, mitt berättande fortsätter.
***
Leonora står bredvid mig, vi har kommit fram till den plats där kvinnan bor. Jag ser på skogen framför mig och jag ser på träden, på trädkronorna.
– Det är väldigt tyst Leonora.
– Ja Ingen, något känns…
– Fel?
– Ja fel Ingen.
– Frågan är om hon är starkare än vad alla andra anat?
Jag ser mig omkring, mina ögon söker av omgivningen. Det är alldeles för tyst här, jag gillar inte tystnaden. Den är onaturlig, jag sveper med blicken igen och jag vänder mig och går kanske hundra steg tillbaka. Här finns det liv, liv som berättar att detta är en slätt, insekter, fåglar, spår efter vilda djur. Leonora ser på mig.
– Frågan är om vårt intrång där förvarnade henne Leonora.
– Det är inte omöjligt, hon leker med farlig magi Ingen.
– Ja, elemental magi. Hon påverkar naturen på något vis, jag har bara råkat utför det en gång tidigare. Den konfrontationen höll på att kosta mig livet.
Leonora ser på mig, jag sätter mig och ser på skogen där framme. Frågan är om jag ska ge mig på detta, frågan är om jag har något val? Hon leker med saker som hon inte ska leka med, frågan är om diademet är inblandat. Om det på något vis förstärker hennes krafter.
– Någon kommer Ingen.
Jag ser på Leonora och sen mot trädgränsen, jag ser en kvinna med långt blont hår. Hon är en väldigt vacker kvinna, den vackraste kvinna jag sett.
– Det är en illusion Ingen.
– Vilket?
– Hennes skönhet, den är en illusion Ingen. Slut dina ögon.
Jag ser på henne och gör som hon säger, något händer. Det känns som hon tar plats i mitt huvud.
– Öppna ögonen nu Ingen.
Jag gör som hon säger och jag ser med hennes ögon. Det är rätt överväldigande, min alv syn gör att jag ser bättre än de flesta, men detta är väldigt annorlunda. Jag blinkar och öppnar ögonen igen, jag ser på kvinnan som står vid trädgränsen och hon är gammal. Väldigt gammal, nog är hon häxa allt. En väldigt stark häxa.
– Tack Leonora.
– Vi är ett, jag är inte intresserad av att dö idag.
Jag ser på henne och jag smeker hennes hals.
– Inte jag i heller vännen, inte jag i heller. Ska vi presentera oss?
– Varför inte, hon är ond Ingen.
Jag ser på kvinnan igen, jag håller med Leonora. Hon utstrålar ondska, hon stinker av den. Jag fnyser till lite.
– Ja Ingen hon stinker, värre än ett kadaver.
– Ja vännen det gör hon.
Vi börjar gå och jag ser kvinnan le, det leendet hade säkert varit väldigt inbjudande om jag inte haft Leonoras syn. Nu ser det bara elakt ut, värre än elakt.
– Välkommen till mina domäner.
– Tack min dam, får jag fråga vem du är?
– Den fagra Clara.
– Nej jag menar inte det namn som du lurar byfånarna med, jag menar ditt riktiga namn. Vad är ditt riktiga namn?
Hon ser på mig, hennes blick förändras och hennes röst med.
– Vad menar du?
– Precis det jag säger, du är en illusion varken mer eller mindre. Du har ett namn som inte är ditt, du visar upp ett utseende som inte ditt och du visar upp en skog som är en illusion. Du är skicklig det får jag ge dig, men inte tillräckligt skicklig för att göra den perfekta illusionen, det är för tyst. Inget av dig är äkta, ja inte av det du visar upp. Frågan är vem som lärt dig elemental magi och hur du kommit undan med det, Warlockarna brukar inte uppskatta att taskspelare leker med deras krafter.
– Taskspelare!
– Ja min dam taskspelare, som jag sa dina illusioner lurar byfånarna häromkring. Men inte mig.
Hon skakar av ilska och hon tappar sitt fokus, illusionen fladdrar till.
– Så det lurar inte dig?
– Nej min dam, som sagt det är nog för att lura de lokala byfånarna. Men inte mig, eller oss.
– Oss?
– Min vän och mig, vi blir inte lurade av ditt taskspelande. Jag har sett gycklare på marknaderna som är skickligare än dig.
Illusionen darrar till rejält nu, ilskan strålar ut från henne.
– Vad gör du Ingen?
– Retar henne, ju argare hon blir desto svårare blir det för henne att bibehålla sitt fokus. Brister det så kan jag stoppa henne.
– Hur?
– På det enda sättet som finns, hon måste dö. Hon är farlig, väldigt farlig vännen.
– Då vet jag det, vill du ha hjälp?
– Får du det?
– Vad menar du?
– Att alvernas Tigrisar inte får attackera.
– Pft, jag är ingen Tigris. Jag är en Pantris, ingen bestämmer över mig. Jag är inget tamdjur Ingen.
– Då vet jag det vännen, du får gärna hjälpa till.
Hon exploderar och hon begraver sina tänder i kvinnans hals och biter till, kvinnans blick är överraskad. Illusionen flimrar till och jag ser på Leonora.
– Tack vännen.
– Ingen fara, ni talar mycket?
– Så är det kanske.
Jag ser på kvinnans kropp som torkar ut och en vind skingrar kläderna och det som var hon. Jag ser på stugan som är en bit bort, jag börjar gå och Leonora går bredvid mig. Vi kommer fram till stugan och jag ser på tecknen på dörren, jag öppnar dörren och går in. Jag ser på stugan och jag ser på inredningen.
Jag går fram till diademet. Jag känner kraften i stenen som sitter mitt på diademet, jag stänger locket på den och tar min väska från ryggen och stoppar ner den. Jag ser på böckerna på hyllan, jag går fram till den och ser på dem. Jag stoppar ner dem och stänger väskan. Jag går ut från stugan och ser på Leonora.
– Då är det dags för oss att bege oss tillbaka vännen.
– Då gör vi det.
Jag känner henne, lämna mig. Jag kan inte förklara det på något annat vis.
– Hur gör du det där?
– Det är svårt att förklara Ingen.
– Vi har tid på oss.
– Vi kan träna Ingen.
– Javisst, det fördriver tiden i alla fall.
– Ja precis Ingen, har du något emot att rida?
– Nej, men jag trodde inte att du skulle vilja.
– Jag tackar för din finkänslighet, men ditt gående är långtråkigt. Jag behöver sträcka på benen.
Hon lägger sig på marken och jag sätter mig på hennes rygg och hon reser sig, jag känner hur musklerna spelar när hon reser sig.
– Håll i dig Ingen.
– Javisst vännen.
Hon börjar springa och jag känner fartvinden vina i håret.
***
Leonora är i stallet, jag står på knä bakom en av skänkflickorna och jag ser min penis glida in och ut ur hennes inre. Jag hör hennes stönande och jag ökar takten i mina rörelser, hon gömmer sitt huvud i kudden och hon skriker ner i kudden och jag ökar takten igen.
Jag känner kittlingarna i min kropp och jag drar mig ur henne och tar min penis i handen och tömmer mig över hennes rumpa och rygg. Hon faller framåt och jag ser på min säd på hennes rygg. Jag reser mig och tar vatten från fatet och tar en trasa och torkar av hennes rygg och rumpa.
***

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 2
***
Vi kommer fram till huvudstaden, resan hit har gått betydligt fortare än vad den gjorde dit. Vakterna ser oss gå in i staden, Leonora drar blickar åt sig. Jag går bredvid henne, att rida på henne här hade varit att utmana ödet. Vi går på gatorna som leder till de högadligas del av staden, vi kommer fram till vindbryggan som leder in till deras del av staden.
– Vad vill du?
– Jag ska lämna en sak till Hertiginnan Janelle.
Vakterna ser på mig, egentligen så vill de köra iväg mig. Men de vill inte stöta sig med en hertiginna, de ser på Leonora och sen på mig.
– Ni kan stoppa mig, men då får ni ta det med henne mina herrar.
Om jag lärt mig något genom åren så är det att inte stöta mig med vakter. Oavsett ras.
– Gå in med dig Ranger svin.
Jag hör en morrning från Leonora, vakterna tar ett steg bakåt.
– Lugn vännen, det är vad det är.
Vi går förbi vakterna och kommer in i högadelns del av staden, vi ser på de stora palatsen. Jag ser blickarna som vi får av de vackert klädda människorna, här är ingen trängsel, gatorna är rena, ljudnivån är väldigt låg. Leonora ser sig omkring.
– Här är renare Ingen.
– Ja vännen, de har pengar nog att betala för städningen, sen så bor det mindre människor här.
Vi kommer fram till det palats som är hertiginnans, vakterna ser på oss.
– Jag är Rangern Ingen som ska lämna tillbaka diademet till hertiginnan.
Vakterna ser på mig och Leonora.
– Ett ögonblick Ingen.
– Javisst herrn.
Vakten går iväg och vi väntar, de andra vakterna ser på oss. Framförallt på Leonora. De har säkert sett Tigrisar förut, men inte en sådan som Leonora. Hon är större än alvernas Tigrisar, hon gäspar och visar sina tänder och vakterna ser på henne och hon stänger munnen och jag kliar henne i nacken.
Det är inte bara vakten som kommer, det ser ut som alla i hela palatset kommer ut med vakten och hertiginnan går väldigt fort, hon passerar vakten på väg ut. Hon kommer ut och hon ser på mig och sen på Leonora, hon har säkert sett Tigrisar. Hon stannar och ser på mig.
– Har du den Ingen?
– Ja, det har jag. Vi ska kanske inte plocka fram den här ers nåd.
Lite hyfs har jag, det lärde min styvfar mig. Det tog tid men jag lärde mig.
– Nej, nej givetvis inte. Kom in.
Jag hör de häftiga inandningarna, Leonora hör dem också och morrar till. Ädlingarna ser på henne, vakterna spänner sig.
– Jag skulle inte råda er till det, hon har inte de begränsningar som Tigrisar har. Jag bestämmer inte över henne, hon är sin egen.
De ser på mig och sen på henne, hertiginnan ser på mig och sen på vakterna.
– Ifrågasätter ni mig?
Alla tittar på henne och slappnar av, hon börjar gå och vi går efter henne. Vi går igenom en korridor och efter en stund så kommer vi fram till en större sal. Vi går in och hertiginnan sätter sig i en stol, jag och Leonora stannar och de andra ädlingarna sätter sig. När de satt sig så ser hertiginnan på mig.
– Min betalning ers nåd.
– Givetvis, hämta den.
– Ja ers nåd.
Jag tar av mig väskan och sätter den på golvet, jag öppnar den och tar fram asken. Jag märker spänningen i luften, mannen kommer med min betalning. Han går fram till mig och ger mig min belöning, Jag ger honom asken. Jag stoppar ner den i väskan och hänger väskan på ryggen.
– Då tackar jag för mig, vi hittar ut själv.
Jag bugar mig lite och vänder mig och går ut från salen, vi lämnar palatset och går ut från ädlingarnas del av staden. Vi går på gatorna och vi kommer fram till vårt boende, vi går runt det och vi går in på baksidan av byggnaden där stallarna finns. Vi går in på bakgården och jag ser på de som är där, de ser på mig och Leonora.
– Ingen.
– Mina bröder.
De ser på Leonora och sen på mig.
– Hon är en vän, visa henne respekt mina bröder. Hon har inte Tigrisarnas begränsningar, jag bestämmer inte över henne. Hennes namn är Leonora.
Jag kliar henne i nacken.
– Jag kommer om en stund vännen.
– Ja Ingen.
Jag går in i byggnaden och går uppför trapporna och går till mitt rum, jag går in och går till mitt lönnrum. Jag öppnar det och tömmer väskan på böckerna och min belöning. Jag stänger dörren och sätter byrån för, jag klär av mig byxorna och jackan.
Jag lägger dem på sängen, jag packar upp vapnen och hänger in dem i skåpet. Jag stänger dörren och går ut från rummet, jag går nerför trappan och går ut på bakgården, Leonora ligger under ett träd. Jag går fram till henne och sätter mig bredvid henne på gräset.
– Allt väl?
– Ja Ingen.
– Så bra, jag ska gå och bada sen så ska jag se till så att du får mat.
– Tack Ingen.
Jag kliar henne i nacken och reser mig, jag går till badet och klär av mig. Jag sätter mig i tunnan och sluter mina ögon.
***
Vi har varit i huset i en vecka, det kryper i kroppen på mig. Det är snart dags att ge sig iväg, jag slår ihop den sista boken som jag tog av häxan. Jag reser mig och ser på Leonora.
– Vi kommer snart ge oss ut på vägarna vännen, det kliar i kroppen på mig.
– Ja att ligga och lata sig är inte roligt Ingen.
Jag går upp till mitt rum, jag flyttar på byrån och öppnar dörren till lönnrummet. Jag sätter in böckerna och stänger dörren och sätter byrån för lönnrummet, jag ser på mina kläder och öppnar dörren till mina vapen.
Jag tar fram dem och går igenom dem. Jag hänger in dem igen och stänger dörren, jag går fram till fönstret och ser ut på gatan utanför.
Huset ligger på en lugn gata, jag ser på värdshuset på andra sidan. Butikerna som ligger bredvid värdshuset, jag ser kungens soldater närma sig Huset. Jag ser dem stanna utanför och en officer går fram till dörren, han knackar på den.
Jag vänder mig och går till sängen och klär på mig, jag går ut från rummet och går nerför trapporna. Jag hör röster från matsalen och går in i den, jag ser officeren sitta med fyra av mina bröder, Harald, Ivan, Olof och Claes. Officeren ser på mig, jag sätter mig och han fortsätter.
– Hans dotter är fortfarande försvunnen, de äventyrare eller vad vi ska kalla dem har alla kommit tillbaka tomhänta.
– Varför kommer ni till oss nu?
Det är Harald som ställer frågan.
– Jag vet inte, den frågan kan bara kungen svara på.
– Hur länge har hon varit borta?
– Ett månvarv.
Jag reser mig och officeren ser på mig.
– Jag är inte intresserad, mina bröder är säkert det.
– Belöningen är rejält tilltagen.
– Som sagt mina bröder är säkert intresserade.
Jag går ut från matsalen, som sagt det är alldeles för många andra som jagar henne, oavsett om de kommit tillbaka tomhänta. Jag går upp på mitt rum, jag packar min väska och hänger den på ryggen. Jag går nerför trappan och går ut på baksidan.
– Vi lämnar nu vännen.
– Javisst Ingen.
Vi går ut genom stallet, vi går på gatorna och går ut från staden. Leonora ser på mig, hennes sinne smeker mig.
– Var ska vi Ingen?
– Jag har längtan efter att besöka vårt första hem, med din hjälp så kanske det kan gå.
– Var finns det?
– I Dimbergen som finns i alvernas rike, det är en farofylld färd. Jag har inte gjort den innan för att den varit för farofylld, men med dig vännen så har vi kanske en chans.
– En chans att göra vadå Ingen?
– Ta reda på vad som hände.
Hon ser på mig, jag ser in i hennes gula ögon.
– Då får vi göra det.
– Tack vännen, det betyder mycket för mig.
Jag hoppar upp hennes rygg, hon sätter fart. Jag böjer mig fram och hon sträcker ut, hon är snabbare än någon häst jag någonsin ridit på. Hon är uthålligare med.
***
Vi ser på bergen topparna är inhöljda i dimma, det är de alltid. Därav namnet på bergskedjan, alla vägar upp dit är igenkorkade. Alla utom en, men den kan man inte ta sig upp på själv. Jag lutar mig mot ett träd och elden sprakar i den djupa hålan som jag grävt, jag tar en klunk av vattnet. Leonora ligger bredvid mig på marken och hon ser på mig.
– Hur ska vi komma dit upp Ingen?
– Det finns en väg vännen, den är inte lätt. Men tillsammans tror jag att vi kan klara det.
– Varför stängde man vägen?
– Därför att tio av oss fick för sig att de skulle döda alvernas konung, de lyckades nästan. Jag är väldigt nyfiken på varför de valde att gå emot allt det som vi står för, vi är inga mördare. Vi var, eller är vår världs lagmän. På den tiden så var vi respekterade i alla rikena, vi bespottades inte. Men en dag så försökte de tio attackera alvernas konung, ingen har någonsin försökt ta reda på varför. Vi blev parior, alla försökte döda oss. De lyckades nästan tills de insåg att vi fyllde en viktig funktion, att göra det som de själv inte lyckades med. Ta hand om tjuvar, banditer, mördare, urspårade magiker osv. men för att överleva så hade mina företrädare fått ägna sig åt andra saker för att överleva. Vi är inte respekterade för det vi gör, vi är på sin höjd tolererade. Vi bespottas när de olika raserna får en chans, jag kallas för öknamn rakt i mitt ansikte för något jag inte är skyldig till. Så jag vill ta reda på sanningen om varför de gjorde som de gjorde.
– Jag förstår Ingen, så det finns en väg upp?
– Ja vännen, men den är svår.
– Då får vi vila Ingen.
– Ja vännen det får vi.
Jag fyller igen eld gropen och rullar in mig i manteln.
***
Vi ser på den enda vägen upp, Leonora ser på den och sen på mig.
– Det ser ut som en besvärlig väg.
– Ja vännen, som jag sa det kommer bli en utmaning.
– Hoppa upp Ingen.
– Ja vännen.
Jag hoppar upp på hennes rygg och hon börjar springa uppför den knappt urskiljbara vägen, hon rör sig snabbt och jag ser ner på marken under oss. Vi ser uppåt och vi kämpar vidare, eller hon kämpar. Jag sitter på hennes rygg och håller i mig bäst jag kan, hon stannar. Jag ser på stenbumlingen som ligger framför oss. Jag kliver av henne.
– Ni får vi se om du har rätt vännen.
– Angående Ingen?
– Om jag är en alv på insidan.
– Vad ska du göra?
– Röja vägen för oss.
– Hur Ingen?
– Jag läste häxans böcker om elemental magi, om jag nu är alv inuti som du säger så ska jag kunna använda elemental magi.
Jag går fram till stenen och sätter mina händer på den, jag börjar viska fram orden som jag läst i boken. Jag samlar mig och viskar.
– Brist.
Det blir sprickor i stenen och jag tar ett par steg tillbaka och sprickorna växer över stenen och den splittras och blir till en hög som vi kan ta oss förbi. Leonora ser på mig.
– Det sa jag väl, du är en alv inuti.
– Det gjorde du vännen, ska vi? Jag kan gå en bit så får du vila dig lite.
Vi tar oss över den krossade stenbumlingen, vi fortsätter gå på den smala knappt synliga vägen. Jag går bakom Leonora och följer hennes steg, hon stannar emellanåt för att välja väg. Vi kommer fram till en grotta och hon ser på den.
– Det blir snart mörkt Ingen. Ska vi slå läger därinne?
Jag ser på grottan och sen på henne.
– Javisst vännen.
Hon går före mig och vi tar oss in i grottan, jag går in en bit och jag kommer fram till en liten sjö. Jag sätter mig på huk och doppar handen i vattnet och doppar tungan försiktigt i vattnet, det smakar friskt. Leonora kommer fram till mig och luktar på vattnet. Hon sträcker ut tungan och smakar på det.
– Det är friskt Ingen.
– Ja, jag smakade också på det vännen.
– Vad var det för böcker hon hade Ingen?
– Böcker om elemental magi, Warlock böcker skrivna på deras språk. Det var väldigt gamla böcker som berättade om magin, om hur man använder den. Det finns en massa restriktioner som hon struntade i, så magin tog över henne. Det är en av farorna med den, en annan är att om du försöker få något att försvinna så kommer du själv att implodera. En annan är att du inte ska blanda vissa element för då så kan du orsaka kaos, som sagt det finns en massa regler. En av de böckerna handlade bara om regler.
– Och du minns dem Ingen?
– Jag minns allt jag läst, jag glömmer aldrig något vännen. När min styvfar väl lärt mig läsa och skriva så slukade jag allt jag kom över, jag lärde mig de sju språken och när jag lärt mig dem så lärde jag mig, Warlockernas, druidernas och trollkarlarnas. Jag lärde mig högalviska, jag talar de flesta språken i vår värld.
Leonora ser på mig, vi dricker färdigt och reser oss.
– Ska vi se om vi hittar en plats att sova på vännen?
– Javisst.
Vi går längre in i grottan och vi hittar en gång som vi följer, den lutar lätt uppåt. Våra sinnen smälter samman och jag ser genom hennes ögon och mörkret försvinner. Jag ser på väggarna och säger.
– Dessa är tillverkade, de är inte naturliga.
– Nej Ingen, jag noterade det också.
Vi går vidare och följer gången, jag ser på den vita sanden på marken. Leonora stannar och jag gör detsamma, jag luktar och ser på henne. Det luktar vilt.
– Vilt?
– Ja ingen.
Hon rör sig ljudlöst framåt och vägen kröker, vi stannar och jag smyger mig fram till kröken och ser runt hörnet, jag ser en öppning som leder ut. jag börjar gå och Leonora följer efter mig. Vi kommer fram till öppningen och vi stannar, jag sluter ögonen och lyssnar.
– Vildgetter?
– Ja Ingen.
– Jag känner något annat med, men jag kan inte placera lukten.
– Inte jag i heller.
Jag tar av mig väskan och tar fram bågen och kogerna, jag sätter ihop bågen och sätter på mig kogret, jag tar fram halvsvärden och sätter dem på ryggen, sist så tar jag fram knivarna och sätter dem på sina platser, Leonora ser på mig.
– Det är alltid bäst att räkna med det värsta och hoppas på det bästa vännen, det sa alltid min styvfar åt mig.
– En klok man Ingen.
– Ja verkligen, ska vi?
– Ja.
Vi går ut från gången, vi ser på växtligheten och vi ser en smal stig och vi börjar följa den. Jag går före henne och sätter en pil på strängen och vi ser oss omkring, vi ser bara runt en meter in i växtligheten.
Lukten av vildgetter är fortfarande den lukt vi känner mest, men det finns fler lukter. De är inte lika skarpa, men de finns där. Vi kommer fram till en glänta och stannar, vi går ut i den och går till mitten av den.
– Ska vi stanna här vännen?
– Ja, det blir snart mörkt här.
– Om inte månen lyser upp åt oss vännen.
– Sant, men jag tycker att vi stannar.
– Då gör vi det vännen. Du ska kanske passa på att jaga lite vildgetter?
– Kanske det.
Jag ser leendet på hennes läppar, jag ler tillbaka och tar av mig väskan och sätter mig på knä och viskar lågt. Ett hål uppenbarar sig i marken, när jag tycker att det är tillräckligt djupt, så ser hon på mig och springer iväg.
Jag samlar kvistar och trädgrenar, jag bär dem till gropen och tänder en eld. Jag hör henne jaga och ett leende sprids på mina läppar. Jag sätter mig vid elden och tar fram torkat kött från väskan. Jag tar en av mina knivar och skär av en bit och tuggar på den. Jag dricker lite vatten och tar en bit kött till.
Leonora kommer tillbaka och hon ser på mig.
– Det finns gott om getter här Ingen.
– Så bra vännen.
Hon lägger sig bredvid mig och jag lutar mig bak mot hennes sida. Jag ser upp på stjärnorna och jag undrar var månen är. Den kanske inte stigit så högt än.
– Passa på att sova Ingen, jag vaktar.
– Tack vännen.
Jag rullar in mig i manteln och stänger mina ögon.
Jag vaknar av att jag känner henne spänna sig.
– Vad är det vännen?
– Vi är inte ensamma Ingen.
– Djur?
– Vet inte, jag tror det.
– Vill det oss illa vännen?
– Jag vet inte, den iakttar oss.
– Var?
– Bakom mig.
– Då vet jag det.
Jag tar min bågen i handen och lägger en pil på strängen, jag är redo om det skulle behövas. Jag sluter ögonen och lyssnar, jag hör det hon hör. Andetag, hjärtslag. Jag luktar och kan inte placera lukten, det kan inte Leonora i heller.
Hon rör sig snabbt och jag rullar runt och drar strängen till min kind, Leonora morrar och jag ser ögonen på den som iakttar oss. Det är röda ögon jag ser, jag känner ingen rädsla från den andra varelsen. Om jag känner någon känsla så är det nyfikenhet.
– Vänta vännen, den vill oss inget illa.
– Är du säker Ingen?
– Ja Leonora, jag är säker.
Jag slappnar av och sätter tillbaka pilen i kogret och jag reser mig och jag ser att de röda ögonen följer mina rörelser. Jag börjar gå mot ögonen och stannar halvvägs fram till den, vad den nu än är för något. Jag sätter mig på huk och släpper inte de röda ögonen med blicken.
– Var beredd Leonora.
– Ja Ingen.
– Tack vännen.
Jag ser på ögonen och följer mina rörelser, som sagt den är nyfiken. Jag tar lite torkat kött från en av mina bältesväskor och tar en tugga. Jag kastar resten mot den plats de röda ögonen är, dess blick följer köttetsväg genom luften.
Det landar och jag avvaktar, den rör sig väldigt långsamt framåt. Den kommer ut i gläntan och mina ögon spärras upp, jag tror inte på det jag ser. Jag känner hur Leonora spänner sig.
– Nej vännen.
– Det är omöjligt Ingen.
– Tydligen inte vännen.
Vi ser båda på varelsen som går fram till köttet och snappar det åt sig, den börjar tugga på det och jag ser hur den sväljer. Jag har sett en sådan varelse innan, jag har en sådan på mitt bröst. I samma färg som den som sitter framför mig, en röd drake. Den tittar på mig igen och den gnyr till lite, jag ler och kastar resten av köttet till den. Den hoppar och fångar köttet i luften och börjar tugga innan den landat.
– Hur har den hamnat här Ingen?
– Har inte en aning vännen, men jag har en sådan på mitt bröst. En röd och en vit, frågan är om den vita också är här.
Draken gnyr till igen och jag visar med mina händer att de är tomma, den fnyser lite och fäller ut sina vingar den är av en falks storlek, kanske lite större. Den skjuter ifrån och slår med vingarna och stiger till väders, vi följer den med våra blickar och vi ser den flyga till ett hål i bergsväggen.
– Det såg ut som en unge Ingen, vi får hoppas på att dess mor inte är här.
– Ja verkligen, men något säger mig att det inte är så vännen.
– Ja kanske det.
Jag vänder mig och går fram till henne, hon lägger sig och jag lutar mig mot henne igen. Jag sluter ögonen och somnar.
***
– Det är ljust nu.
Jag öppnar ögonen och ser mot hålet.
– Har du sovit vännen?
– Jag har vilat, vi behöver inte så mycket sömn.
Jag tar min väska och hänger den på ryggen, jag tar min båge och vi går fram till den smala stigen och följer den. Efter en stund så kommer vi fram till en grott öppning, vi går in i den och följer den. Den lutar också uppåt som den andra gjorde, hon går före mig och jag ser på väggarna när också och på den vita sanden på marken.
Jag vet inte hur länge eller hur långt vi gått när vi kommer fram till en dörr. Jag ser på dem och läser på den, jag läser för Leonora.
– Härinne råder fred och välstånd för de som är våra vänner, för de som inte är det väntar död och förstörelse.
– Hårda ord Ingen.
– Ja, så det är kanske tur att vi är vänner.
– Ja Ingen.
Jag sätter handen på handtaget och trycker ner det, dörren öppnas och vi går in. Vi kommer in i en korridor, vi ser åt höger och vänster.
– Jaha vad tycker du vännen?
– Vi går åt höger Ingen.
– Då gör vi det vännen.
Vi går i korridoren, jag ser på dörrarna och läser på dem. Texten är precis som på dörren vi gick in genom på högalviska. Det är förrådsutrymmen enligt texten, vi kommer fram till en dörr och jag drar mitt ena halvsvärd. Jag ser på Leonora och jag sätter handen på handtaget och öppnar den, vi kommer ut i en ny korridor och jag ser på Leonora. Hon börjar gå och jag går bredvid henne.
***
Vi går genom dörrar och andra korridorer vi går uppåt och efter vad som känns som timme så kommer vi till en stor öppen plats, jag ser på målningarna på väggarna, marmorn på golvet och ljuset som strålar in genom de stora fönsterna. Jag ser på den stora trappan som leder uppåt, jag ser på den stora porten. Leonora ser på mig.
– Det är stort Ingen.
– Ja vännen.
Jag ser på dörrarna och här är ingen text på dem, jag börjar gå mot en av dem. Jag har fortfarande svärdet redo i handen, Leonora går bredvid mig, vi kommer fram till en av dörrarna och jag öppnar den. Rummet är möblerat med stolar, jag stänger dörren och går till nästa och öppnar den. Det ser ut som ett kontor, där är stolar, en bokhylla med lite böcker. Ett skrivbord, en tjock matta på golvet.
Jag går fram till bokhyllan och ser på böckerna, jag drar ut en av dem och öppnar den. Jag läser snabbt och slår igen den, jag sätter tillbaka den. Vi går ut från rummet, vi går vidare och öppnar de andra dörrarna och det är fler kontor.
Jag ser på Leonora och vi går vidare, vi följer en annan korridor. Vi ser ut genom fönsterna och vi ser bergstopparna därutanför. Vi ser dimman som gör att vi inte ser till marken därnere, korridoren tar slut och vi står framför två stora dörrar.
Jag sätter handen på handtaget och öppnar den ena dörren, den glider upp lätt. Vilket överraskar mig lite med tanke på hur stor den är. Vi ser in i en tronsal, jag ser på stolarna som står mot en tron. Vi går in och vi ser på väggarna och jag ser på målningarna, det verkar vara berättelser, varje målning har en historia att berätta.
Vi går fram till tronen. På en pulpet ligger en tjock bok, den är uppslagen. Jag går fram till den och stänger den och läser på ryggen, jag öppnar den igen och läser på första sidan. Leonora ser på mig.
– Det är deras eller vår lagbok kan man väl säga, eller kanske kodex. Allt här är skrivet på högalviska.
Leonora ser på mig, jag läser vidare. Jag läser snabbt och jag vänder blad lika snabbt. När jag är klar så slår jag ihop den.
– Vår kodex har förvanskats en hel del sen fallet som alla kallar det.
– Vad menar du Ingen?
– Att jag är rätt glad för att jag inte tillhörde dem, de levde bland annat i celibat. De var som människornas präster kan man säga, detta var deras religion.
Jag sätter handen på boken, Leonora ser på mig.
– De levde strikt efter denna, vi som är Rangers nu hade inte haft det lätt.
Jag sveper med blicken och ser på målningarna igen.
– Jag hade inte fått bli en av dem.
– Varför Ingen?
– Därför att jag är en bastard, de var alla av ädelt blod så att säga. Kom vännen.
Jag går fram till en dörr och öppnar den, vi går in ett litet rum. Vi går igenom det till en annan dörr. Jag öppnar den och vi följer en smal korridor, vi kommer fram till en annan dörr och jag öppnar den och vi kommer in ett stort bibliotek. Jag ser på alla böckerna som är här, ett leende spelar på mina läppar.
– Vänta Ingen.
Jag stannar och ser på henne.
– Vi är inte ensamma Ingen.
Jag ser på henne och vi smälter samman, jag blinkar till och andas in. Denna lukt känner jag igen.
– De vill verkligen inte ha oinbjudna gäster här vännen.
– Vad menar du?
– Att de plockat hit ödlor som är större ön vildgetterna, de är intelligenta och deras bett är giftiga. Får du deras saliv på dig så paralyseras du och de äter upp dig.
Jag sluter ögonen, tio stycken. Jag tar av mig väskan och tar fram bågen och kogret, jag sätter ihop bågen och spänner på mig kogret. Jag ser på Leonora.
– Som sagt de är intelligenta, starka och snabba. Frågan är vad alverna inte vill att man ska läsa härinne.
Leonora ser på mig, jag snurrar runt och skjuter två pilar. De sitter i ögonen, ödlorna skriker till och dör.
– Det är det effektivaste sättet att döda dem på vännen, jag blev kallad till en Ö i havet utanför dvärgarnas land, någon gillade inte den klanen som bodde där så de hade transporterat dit två ödlor. De två blev snart fler.
Jag snurrar runt igen och skjuter tre pilar, fler skrik hörs.
– Jag prövade det mesta för att döda dem, jag kom fram till att skjuta dem i ögat var det effektivaste sättet att ha ihjäl dem och att låta dem komma till dig.
Jag skjuter två pilar till, två nya skrik hörs.
– De har en ledare, ledarhonan. Hon är den smarta av dem, hon studerar en. Letar efter blottor, hennes avkommor är just det för henne avkommor. Hon offrar dem för att kunna smyga sig på dig och döda dig.
– Då vet jag det.
Sju nere, tre kvar. Jag sluter ögonen igen och lyssnar, jag hör två hjärtljud.
– Hon är större än de andra, kan du hoppa upp på bokhyllan där vännen?
Jag visar med huvudet.
– Ja.
– Gör det är du snäll vännen.
– Vad ska du göra?
– Döda de andra två sen kommer jag också upp, hon kommer bli arg när jag dödat dem. För när jag gjort det så kan hon inte föda nya ödlor.
Leonora ser på mig, hon samlar sig och skjuter ifrån. Hon landar på bokhyllan, jag ser dem komma och jag skjuter. När jag gjort det så hoppar jag uppåt och slår en bakåt volt och skjuter två pilar. Jag hör skriken från ledarhonan när pilarna träffar, hon anföll mig bakifrån. Hon kolliderar med en bokhylla jag ser blodet rinna från träffarna. Jag landar, tar två steg och skjuter ifrån och landar bredvid Leonora. Jag lägger bågen och drar mina svärd.
– Nu kommer det svåra vännen.
– Vadå Ingen?
– Att döda henne, det räcker inte med pilarna på henne. Jag måste sätta svärden i hennes nacke.
– Hur hade du tänkt göra det Ingen?
– Som jag gjorde med ödlan på ön, se till att komma högre än henne och vänta på rätt ögonblick.
– Och sen?
– Sen hoppa och hoppas på de bästa vännen.
– Vad menar du?
– Att jag är snabbare än henne.
Jag ser på ödlan, hon vänder huvudet mot oss.
– Du kan inte bita henne vännen, hennes blod är giftigt.
Jag ser henne samla sig.
– Var beredd på att hoppa till nästa bokhylla.
– Ja Ingen.
Utfallet kommer och vi hoppar, vi landar springer och hoppar igen. Ödlan skriker av vanmakt.
– Svara på hennes skrik vännen.
Leonora ser på mig och sen ryter hon så att det ekar mellan väggarna, ödlan ser mot vår bokhylla.
– Fortsätt vännen.
– Javisst.
Hon fortsätter ryta och jag springer och hoppar, ödlan märker mig inte. Hon är så fokuserad på att lyssna på Leonora, jag är bakom henne. Jag sjunker ner lite och gör mig redo.
– En gång till vännen.
Leonora ryter igen och ödlan samlar sig, hon börjar springa och jag följer efter henne, hon tar ett språng, jag gör detsamma och Leonora hoppar hon med. Jag känner svärden träffa och jag trycker till och känner dem penetrera skinnet och jag släpper svärden slår en volt och landar. Ödlan brakar in i bokhyllan och jag landar. Leonora ser på mig.
– Är du okej Ingen?
– Ja vännen, jag är okej.
Jag går fram till ödlan hjärtslagen är tysta, jag ser på mina svärd. Det var bra svärd, jag kommer sakna dem. Jag kan inte dra ut dem, de är fördärvade av hennes blod. De stoppar även hennes blod från att rinna ut på golvet och fräta sönder allt. Jag går till de stora gardinerna och drar ifrån dem, biblioteket lyser upp. Jag ser ödlorna stelna.
– De gillar inte solljus vännen.
– Dina svärd Ingen?
– Är fördärvade, det är synd men de är ett billigt pris att betala för att döda dem. För detta.
Jag ser på böckerna, jag ser på pulpeten där det ligger en bok. Jag går fram till den och ser på den. Märket som pryder mitt bröst, pryder framsidan på den. Jag lägger handen på märket och känner en kittling i min handflata, jag slickar mig om läpparna och trycker till med handen och en isande smärta träffar min handflata och jag skriker till. Det sista jag hör är Leonoras morrande.
***
Jag öppnar ögonen och ser upp i taket, jag slickar mig om läpparna. Jag reser mig till sittande och Leonora ser på mig.
– Vad hände?
– Jag vet inte vännen.
Jag ser på min handflata, den är normal. Jag känner en isande känsla på mitt bröst. Jag tar av mig jackan och min undertröja, jag ser på märket på mitt bröst. Det är detsamma, men ändå inte. Eller märket är detsamma men drakarna rör sig, texten lyser med ett svagt blått sken. De fem märkena på mitt bröst lyser med samma svaga sken. Jag slickar mig om läpparna, Leonora ser på mig. Jag ser på henne.
– Vad hände Ingen?
– Jag vet inte Leonora, jag har inte en aning. Mina märken är utbytta.
Jag går fram till boken och ser på den, jag öppnar den.
– Det måste finnas mat här någonstans Leonora, ödlorna måste ha ätit. Frågan är om det finns en utgång där de kunde jaga vildgetter. Du ska kanske leta upp den så att du kan äta, för något säger mig att detta kommer ta lite tid vännen.
– Ja, jag letar Ingen.
– Gör så vännen.
– Men du mår bra Ingen?
– Ja, jag mår bra vännen.
Jag öppnar boken och börjar läsa, Leonora ser på mig och hon ser mina ögon röra sig. Hon börjar leta efter en utgång.
***
Jag öppnar en av mina bältespåsar och tar en bit torkat kött och tuggar på den, jag gör det frånvarande. Orden i boken trollbinder mig, Leonora ligger på golvet och tittar på mig. Hon hade hittat utgången, jag hade haft rätt. Det fanns vildgetter därute, jag vänder blad i boken och fortsätter läsa. Leonora sluter ögonen och somnar.
***
– Vännen.
Leonora öppnar ögonen och hon ser på mig.
– Är du klar?
– Med den boken ja.
– Så det finns fler?
– Ja det gör det vännen, jag ska läsa dem alla.
– Hur många Ingen?
– Det finns fem böcker, en för varje element. En för varje rike, de kommer inte vilja låta mig läsa dem vännen.
– Varför inte Ingen?
– Därför att de är rädda för vad jag kan bli då, de tio skulle inte mörda alvkungen. De ville läsa i boken, de tio var utvalda av de hundra. De hade samma märke som nu pryder mitt bröst, alverna ville inte låta dem läsa böckerna.
– Varför?
– Därför att då skulle de bli mäktigare än dem, eller inte mäktigare. Men de skulle få krafter som gjorde dem väldigt svåra att ha ihjäl. De skulle kunna stå emot varje ras magi. Varje ras magi skulle bli deras, märkena de märken jag har nu tillåter mig att hantera dem. Mina föregångare var högmodiga, de bara reste dit och krävde sin rätt att få läsa dem. De började med fel bok, de reste till de mäktigaste först. Det ska inte vi göra vännen, vi ska läsa dem i rätt ordning. De gapade över för mycket, de var som sagt högmodiga.
– Så vi ska lämna Ingen?
– Inte riktigt än vännen.
Jag tar på mig min undertröja och sen min jacka, jag hämtar min båge och väska. Jag går fram till en dörr och öppnar den, vi ser en trappa som leder neråt. Leonora ser på mig, jag börjar gå och hon går efter mig.
***
Det tar oss en dag att komma ner, vi stannar och vilar på vägen. Jag sover en gång, mina tankar bearbetar det jag läst. Det jag är på väg mot, vi kommer ner och Leonora ser på mig. Hon ser på dörren och på märket som finns på dörren, det är samma märke som finns på mitt bröst. Jag tar av mig väskan och börjar klä av mig, när jag står naken så ser jag på henne. Jag tar fram torkat kött åt henne.
– Om det skulle ta tid vännen min.
Hon ser på det torkade köttet och sen på mig.
– Jag väntar på dig här Ingen.
– Tack vännen .
Jag går fram till dörren, jag andas in och öppnar den. Jag ser ljusskivan och går igenom den. Leonora ser mig försvinna, hon blundar för det starka ljuset. När hon öppnar ögonen igen så är dörren stängd. Hon lägger sig ner och funderar på människor och andra rasers krumbukter.
***
Jag går igenom ljusskivan och kommer ut på en äng, jag ser på det gröna gräset och på träden. Jag sätter mig på huk och smeker gräset, det känns levande. Jag känner hur det lever, jag reser mig och börjar gå. Det flimrar till och jag står framför ett träd, jag stannar och ser på det. Det är det största träd jag någonsin sett, jag slickar mig om läpparna.
Jag lyfter min ena hand och sätter handen mot barken och trädet attackerar mitt sinne. Jag kastas ut i intet, ljusstrålar attackerar mig. Jag känner dem genomborra mig, jag skriker, min röst ekar i ingenting. Mitt skrik varar onaturligt länge, jag känner mina märken fyllas med en isande smärta som gör att jag skriker ännu högre. Alla tankar försvinner, allt försvinner.
***
Jag öppnar ögonen, jag svävar i ett mörkt tomt intet. Jag snurrar runt och allt är mörkt runt omkring mig, jag ser en ljuspunkt och den närmar sig. Jag ser på färgerna som strålar ut från den, det är de färger som representerar de fem märkena.
Ljuset och pulserandet ökar i kraft och till sist så måste jag stänga ögonen. Men jag ser vad som händer innanför dem, jag ser en explosion. Den går inte att beskriva, den är för monumental. Jag inser att jag ser en födelse, jag ser alltings födelse.
***
Jag ser de fem färgerna, de dansar runt varandra utan att röra varandra. De snurrar i en perfekt balans, något händer som rubbar balansen. Jag ser de fem färgerna störta mot en planet, jag ser dem slå ner i planeten och ljusstrålar lyser upp det totala mörkret.
***
Jag öppnar mina ögon och jag ser på trädet, jag blinkar till och öppnar ögonen igen.
– Så det är dags igen?
– Det verkar nästan så.
Jag vänder mig och ser på de två drakarna, En röd och en vit, de är gigantiska. Jag har aldrig sett något större än de två.
– Han har märkena, de fem, den som visar vad han är och den som visar vem han är.
– Jag känner något annat med, ett band.
– Ja ett band, det hade inte de andra.
– Nej, det hade de inte, intressant.
– Ja intressant. Du har förstått ditt uppdrag Ingen?
De ser på mig, jag slickar mig om läpparna. Frågan är vad de kommer göra med mig om jag säger nej.
– Att försöka bringa ordning i kaos?
– Han ställde det som en fråga, klokt.
– Ja han verkar klokare än de andra. De var så hur ska jag säga fulla av sig själv.
– Ja min bror det är en bra sammanfattning av dem.
– Ja Ingen, det är ett sätt att se på det. Ett annat är att få symmetrin att spela igen. Det är dissonans just nu, det klingar fel.
– Det var poetiskt min bror.
– Tack min syster.
De lutar sig fram, de ser på mig.
– Inte nog med att han ställde det som en fråga, han sa även försöka.
– Ja, han verkar klokare än de andra. Inte lika full av sig själv.
– Nej, men ett ädelt hjärta har han.
– Men inte alltför ädelt, bra, mycket bra.
– Ja det är mycket bra.
Den röda draken skrockar, den manliga draken.
– Kom närmare, trädet blir så kinkigt om vi skulle råka fälla ett löv från det.
– Ja verkligen, då kommer hon att gnälla. Du kan inte ana hur hon kan gnälla.
Grenar rasslar och jag ser på dem.
– Du ser, hon är så kinkig.
– Hon är också lite full av sig själv. Bara för att hon var först, den äldsta levande varelsen. Se så kom ut nu.
Jag går ut från trädet och de ser på mig, jag ser deras gigantiska ögon. De ler, deras leende är dubbeltydigt, antingen så är de glada eller så kommer de att äta upp mig, det säger de leendena mig.
– Snurrar runt är du snäll.
Jag ser på den vita draken och gör som hon säger. Jag snurrar ett varv, när jag gjort det så ser de på mig.
– Det är vackert.
– Ja det är det.
Trädet rasslar till igen, inte lika intensivt som innan. Mer som för att visa tacksamhet. Jag undrar vad de talar om.
– Trädet på ryggen naturligtvis.
– Ja naturligtvis. Utan det så kan du inte göra det du ska.
Jag ser på drakarna, så jag har fått ett träd på ryggen.
– Oss har du ju redan, nu har du henne med Ingen. Ett passande namn förresten, det kommer reta gallfeber på dem.
– Vem?
Frågan hoppar ur min mun, drakarna ser på mig.
– Alla givetvis, jag hade haft väldigt roligt om jag hetat Ingen. När de frågat mig vem som var där och jag svarat Ingen så hade de blivit förvirrade.
Den röda draken skrockar, den vita ser på honom och sen på mig.
– Jag får be om ursäkt för min bror, han är lättroad.
– Nåja min syster, du måste hålla med om att det kommer reta gallfeber på dem.
– Förvisso min bror, förvisso. Men ska vi gå vidare, tiden rör sig.
– Ja min syster, tiden rör sig. Men han har ett behagligt sinne.
– Ja verkligen, inte som de andra. De var så präktiga, du är inte så präktig. Verkligen inte.
Hon rör sig snabbare än jag kan se, hennes nos rör vid mig och hon andas på mig och jag slår ut med armarna och ett vrål lämnar mina läppar. Jag känner hur min hjärna expanderar, hon lämnar mig och den andre draken gör som hon gjorde och hans kraft träffar mig och jag fortsätter vråla.
– Ta emot vår gåva och använd den väl Ingen.
– Var klokare än de andra och lämna inte din utstakade väg, fortsätt vara den du är. Ta emot våra gåvor, rädda oss. Rädda oss alla.
Jag öppnar ögonen, jag sitter på knä med mina händer på gräset. Jag blinkar till och andas in sen ut. Jag reser mig och ser mot trädet och bugar mig, det rasslar med grenarna. Jag går mot den lysande skivan, jag går in i den och ljuset omsluter mig.
***
Leonora öppnar ögonen, hon ser mig komma ut i korridoren.
– Du lever Ingen.
– Ja vännen jag lever.
– Vad hände därinne?
– Jag fick kunskap vännen.
– Om Ingen?
– Allt och inget kan man väl säga vännen, jag fick ett par gåvor med.
– Vadå?
Jag sluter ögonen och rör på mina händer, ett rött ljus syns på mina händer, jag går fram till väggen och sätter ena handen mot den. En dörr uppenbarar sig, Leonora ser på mig. Jag ler mot henne och öppnar dörren och går in, ljuset släcks och jag ser på sakerna, på vapnen, på kläderna.
De böcker som finns härinne, jag går fram till kläderna och tar på mig underkläderna, sen strumporna, byxorna och sist jackan. Jag ser på den vit och röda bågen, på kogret och pilarna. Jag ser det långa svärdet, jag sätter handen på skidan och jag ser på den röda och vita draken. Jag drar det och jag ser på klingan, ena sidan är vit, den andra är röd.
Jag stoppar tillbaka det, jag ser på de två mindre svärden och det ena är rött det andra är vitt. Jag ser på knivarna, tre röda och tre vita, sist så smeker jag handleds bladen, den ena röd, den andra vit.
– Vad var det för magi Ingen?
– Drakmagi vännen, det var drakmagi. Den är deras, den är inte bunden till de andra. De tio fick aldrig den, varför vet jag inte? Kanske för att de var för högmodiga, de var rätt irriterade på det.
– Vem?
– De två drakarna, den röda och den vita draken. De tio fick inte dessa i heller, varken vapnen eller böckerna. Kanske också beroende på deras högmod vännen. De var rätt tydliga med att de ansåg dem att vara stroppar, de var väldigt noga med att jag inte ska ändra på mig. Att jag ska vara den jag är.
– Och vem är det?
– Ingen, jag ska fortsätta vara Ingen vännen. Att jag inte ska låta detta växa mig över huvudet, som jag sa. De gav sig på alverna först, det min vän var övermodigt. Alldeles för övermodigt, trädet var först, sen kom drakarna. De i sin tur skapade alverna, sen skapade alverna resten av oss. De andra tre raserna, magikerna skapade Bestarna med alvmagi.
– Vad ska du göra då Ingen?
– Enligt drakarna skapa harmoni och ta bort dissonansen, tydligen så är det dissonans. Ett irriterande ljud, ett irriterande ljud som sjunger falskt.
Leonora ser på mig.
– Jag vet vännen, det låter märkligt för mig med. Men jag ska läsa fem böcker, en bok för varje ras. En bok för varje färg, men innan jag läser de böckerna så ska jag läsa dessa tydligen.
Jag pekar på de tio böckerna som står på en hylla.
– När jag gjort det så ska vi lämna Borgen och ge oss ut på äventyr vännen.
– Där ser man, har du någon aning om var böckerna finns?
– Nej, men det är det som är äventyret vännen. Att inte veta.
Jag ser på henne och ler, hon ser på mig och fnyser lite. Jag skrattar till och går fram till hyllan med böcker, jag tar den första och börjar läsa. Leonora ser på mig.
***
Jag packar ner vapnen och böckerna i min väska, jag hänger den på mig och det känns inte som om den väger något. Frågan är vad de mer gjorde med mig, något måste det vara med tanke på vad jag har i väskan. Jag rör på händerna och de lyser vita denna gång, jag stänger dörren och den försvinner. Leonora ser på mig, jag går åt andra hållet och rör på händerna igen och de lyser rött.
Jag sätter handen mot väggen och en dörr uppenbarar sig. Jag öppnar den och ser på trappan som är där. Leonora går ut och ser på dalen som vi befinner oss i, hon ser på mig. Jag vänder på mig och rör på händerna igen och de lyser vitt, jag stänger dörren och den försvinner.
– Då min vän, vad säger du, vart ska vi? Eller vi måste till en stad.
– Vad ska vi göra där?
– Jag måste köpa ett halsband,
– Ett halsband Ingen?
– Ja vännen ett halsband, den ena boken var tydlig med att jag kommer behöva ett halsband.
Hon ser på mig och börjar gå, jag går bredvid henne och vi går längsmed en å. jag smeker hennes rygg och hon ser på mig. Jag möter hennes blick och jag ler.
***
Min tunga slickar hennes hals, ner till brösten. Jag tar det ena i munnen och det andra i handen. Jag slickar och masserar dem mjukt, min mun och tunga skiftar bröst, jag hör hennes andning förändras. Jag slickar mig nerför hennes mage, jag känner doften av henne och jag ler. Min tunga finner sitt mål, den möter hennes safter och jag börjar slicka henne.
Min tunga leker med hennes läppar och hennes slida, jag smakar på henne och min tunga letar sig in i henne och jag smakar på henne. Jag hör hennes andning komma stötvis, min tunga slickar hennes klitoris och hon åmar sig. Jag ler lite till och för in ett finger i henne, jag slickar henne och jag smeker hennes innersta.
Hennes kropp spänns och ett skrik lämnar hennes läppar, det ekar mellan väggarna och hon kommer. Min tunga tar mitt fingers plats. Jag slickar henne genom orgasmen och hennes smaker är ljuvliga.
Hon landar och jag lämnar hennes slida och ser hennes leende och hennes ögon som gnistrar. Våra läppar möts och vi särar på dem, våra tungor dansar runt med varandra. Jag tar min penis i handen och sätter den mot hennes slida och trycker till, jag glider in i henne och jag tar henne med långa tag. Hennes ögon spärras upp, hon stirrar på mig.
– Så stor, du fyller mig oh vid alla gudar vad du fyller mig Ingen.
Jag ler mot henne och lutar mig fram och vi kysser varandra igen. Min penis glider in och ut i hennes slida. Jag reser mig på raka armar och tar henne, jag ser på henne att hon närmar sig. Jag ökar farten i mina rörelser och jag för henne över kanten, ytterligare ett skrik lämnar hennes läppar.
Jag ler och ökar takten lite till, jag känner svetten rinna längsmed min rygg, värmen från den öppna spisen och från fällen som ligger på och det vi gör. Gör att värmen i rummet får mig att svettas, hennes kropp är också svettig, vi kommer få bada igen.
Jag drar mig ur henne och hon tar mig i munnen och jag känner hennes tunga leka med mig, jag känner säden lämna mig och fylla hennes mun. Jag känner hur min penis med henne hjälp pumpar ut säden.
Vi ligger bredvid varandra hennes fingrar smeker mitt nakna bröst, mina märken hade inte skrämt henne. Tvärtom dess svaga lysande hade fascinerat henne. Jag känner henne somna, jag reser mig och lägger tre mynt på den kudde jag legat på.
Jag samlar ihop mina saker och tar på mig underkläderna, resten packar jag ner i väskan och går nerför trapporna. Jag går till badet och klär av mig, jag går i tunnan och sköljer av mig. Jag tar en svamp och tvålar in min kropp och sköljer av mig igen.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 3
***
Jag ser elden dansa, mina ögon följer lågorna. Leonora ligger bredvid mig och jag smeker hennes sida. Hennes mjuka päls känns rogivande mot mina fingrar, jag tar en klunk av vattnet och sätter på korken på flaskan.
– Vad tänker du på Ingen?
– Inget speciellt egentligen, eller det kanske jag gör. Något med prinsessans försvinnande pockar på helt plötsligt, något med det känns konstigt.
– Hur menar du Ingen?
– Jag vet inte, eller det gör jag kanske. Hur ska jag förklara det, innan när jag tänkte på det så brydde jag mig inte, nu när jag tänker på det så kliar det.
– Kliar Ingen?
– Mm, vännen kliar. Vi får ta oss till ett av våra hus, jag behöver information.
– Så vi ska leta upp henne Ingen?
– Ja om det inte har hittat henne så ja då ska vi hitta henne.
Nu när jag bestämt mig så infaller sig ett lugn, kliandet är där men det är hanterbart. Jag stänger mina ögon och jag somnar.
***
Vi kommer fram till Icke Riket, Leonora ser på staden från kullen vi står på. Det är den största staden som finns, alla rikena finns representerade här, alla lever sida vid sida med varandra, människor, Bestar, Troll, alver och dvärgar. Jag ser på karavanerna som går in och ut från staden. Den är i ständig rörelse, varor kommer in och de lämnar. Det finns fyra portar som leder in i staden, Leonora ser på mig.
– Den är stor Ingen.
– Ja det är den största staden, ståthållaren styr. De andra har ingen makt över honom, han bestämmer och alla släktena måste respektera hans lagar. Det var han som räddade oss, eller inte han personligen. Men en av hans företrädare, han var den som insåg nyttan med oss. Han övertalade de andra att inse den också. Här är vi relativt fredade, vi har samma rättigheter som alla andra. Så är det inte i alla riken, där alverna är värst. Förståeligt kanske, men när jag frågade en alv om jag var en av de tio och varför jag skulle lida för vad de gjort så blev han arg. Han gick muttrande därifrån, så jag är inte så populär hos dem. När de sen fick reda på att jag är halvblod så blev den än värre, min fars skam blev min skam.
– Det låter inte rättvist Ingen.
– Nej, men de är så högdragna att det räcker och blir över för oss alla andra vännen. De spred det med, att jag är ett halvblod. Vissa bryr sig inte, andra gör. Människorna är de som bryr sig minst, det är därför som jag bor i människornas rike. De bryr sig inte om att jag är halvblod, det finns fler halvblod bland dem. Dvärgarna är misstänksamma mot alla, Bestarna är rädda för alverna och trollen är troll. Men jag behandlar alla med samma respekt, även alver och det retar dem, de vill att jag ska uppföra mig som en människa. När jag inte gör det så är det de som förlorar ansiktet inte jag. Vi ska gå in genom den östra ingången vännen, vi kommer träffa på alver och Tigrisar här vännen. De kommer reagera på att du inte har begränsningar vännen.
– Det gör de bara en gång Ingen.
Jag smeker hennes hals och ler, hon börjar springa och vi kommer ner till vägen och de som sitter på sina kärror, går eller sitter på sina riddjur ser på oss. Jag ser och känner blickarna vi får. Vi kommer fram till porten och vi rider in, vakterna skänker oss inte en blick.
De är upptagna med annat, vi kommer in i staden och Leonora går i maklig takt. Jag får en känsla av att hon vill visa upp sig, jag ler igen och smeker hennes hals. Jag berättar vart hon ska gå, vi kommer fram till vårt hus. Hon stannar och jag hoppar av henne och landar på stenen.
Jag visar henne hur vi ska komma in genom stallet, hon lägger sig under ett träd och jag smeker sidan på henne. Jag går in i huset och går till det som är mitt rum här, jag sätter min väska på sängen och går ut från det. Jag går ner till matsalen, jag ser på de som sitter där. De ser på mig när jag kommer in, de ser på mina kläder. Det är inte de som jag brukar ha på mig.
– Ingen.
– Gustav, Erik.
– Var har du varit?
– Letat uppdrag, men det är alldeles för lugnt. Ingen behöver hjälp, så jag tänkte höra mig för om de hittat prinsessan.
Jag sätter mig och en tjänsteflicka kommer med en skål mat till mig och dricka. Jag tackar henne och hon går iväg.
– Tala inte om henne, framförallt inte så att Ivan och Harald hör dig.
– Vadå då Erik?
– Det höll på att sluta i förskräckelse för dem, de spårade henne till Trollens land. När de kom dit så visade det sig att hon varit där, trollen kunde berätta att de sett henne och det sällskap som har henne. De trollen då hade fått på öronen av sällskapet, de har tydligen ett par skickliga trollkarlar med sig, förutom legosoldater. Harald och Ivan gav sig efter dem, de nådde fram till sällskapet när de precis skulle rida in i dvärgarnas land.
– Och Erik?
– De fick på öronen Ingen, rejält på öronen. De lyckades ta sig hit och de blev omplåstrade, när de blivit det så svor de på att om de hörde någon nämna henne igen så skulle de personligen skära öronen av dem, oavsett vem de var. Tydligen så ska hennes far ha vetat om trollkarlarna och legosoldaterna med inte berättat om dem.
– Så dvärgarnas rike?
– De sågs där sist ja.
– Är han skyldig dvärgarna något Erik?
– Vi vet inte, som sagt vi vågar inte fråga Ivan och Harald, Ingen. Vi gillar våra öron.
Jag ser på dem, Erik och Gustav har varit med lika länge som jag. Inte lika länge som Harald och Ivan dock, Harald kände min styvfar, Ivan hade varit med i ett år när min styvfar köpte mig och började träna mig. Eller utbilda mig är ett mer passande ord.
– Var är de nu Erik?
– Ivan försvann, argare än vad han brukar vara. Harald är här, han skulle iväg ett ärende sen så skulle han komma tillbaka. Men vad du än gör så ta inte upp det som hände Ingen, inte om du vill behålla öronen.
Jag ser på dem och nickar, jag äter färdigt. Reser mig och tackar för sällskapet, jag går ut på baksidan och går fram till Leonora. Jag lägger mig och lutar huvudet mot hennes bröst. Jag stänger ögonen och somnar.
– Ingen.
– Harald.
Jag öppnar ögonen och ser på honom, han sätter sig stelt och svär till lite.
– Har du ramlat av hästen Harald?
Han ser på mig med en sur blick.
– De varnade mig ifrån att tala om det som hände, jag gillar mina öron.
Han ser på mig och nickar.
– Vi skulle gjort som du, rest oss och gått. Men Ivan övertalade mig att följa med, jag mitt förbannade nöt lyssnade på honom.
– Så illa Harald?
– Värre Ingen, det var värre än så. Vi dödade ett par av legosoldaterna, förbannade lönnmördare från syd. De är ta mig fan nästan lika skickliga som oss, men i alla fall. De förbannade trollkarlarna gav sig in i leken och de anföll oss med allt de hade. Jorden skakade, det regnade jord och stenar. Sen blev de elaka på riktigt och började leka med vädret för att avsluta det med att skicka all världens otyg mot oss i form av insekter och skit.
– Var hände det Harald?
– På gränsen till dvärgarnas rike, är de där så kan de vara i vilken jävla grotta som helst. Hur många var de Harald?
– Femton lönnmördare och tre trollkarlar.
– Bara trollkarlar?
– Ja bara trollkarlar men det räckte Ingen. Det räckte mer än väl, vi får väl vara tacksamma för att där inte var andra magiker.
– Vem fan har han retat Harald?
– Jag har inte en aning och helt ärligt så skiter jag i det, vi har spridit ut vad som hände och att han lurade oss. Han kommer få svårt att få någon som kommer hjälpa honom.
– Hans dotter är oskyldig Harald.
Han ser på mig och öppnar munnen, jag möter hans blick och han sväljer det han har på tungan.
– Ja Ingen, hon är oskyldig. Hon såg rätt tagen ut, fast det är klart de har ridit runt med henne i mer än ett månvarv. Frågan är hur många av de där äventyrarna de dödat.
– Så dvärgarnas rike Harald?
– Ja, de var på väg dit. Ska du ge dig efter dem?
– Som sagt hon är oskyldig, är hennes far skyldig någon något så får han stå för det. Det är inte hennes fel, vi är de vi är Harald. Lagmännen, de som ska försvara de oskyldiga och föra de skyldiga inför dom. Antingen inför den vise eller lagen. Det är en av våra eder Harald.
Han ser på mig, jag ser en viss rodnad på hans kinder.
***
Vi har varit på väg i två veckor nu, det tog oss tio dagar att få upp spåret efter dem. Vi stannade i huset över natten, sen gav vi oss av genom den norra porten och red mot dvärgarnas rike. Rakt norrut ligger trollens land, i nordost och österut ligger dvärgarnas rike, i syd sydost ligger människornas rike, i syd, sydväst ligger Bestarnas rike. I väst, nordväst ligger alvernas rike.
Vi kom fram till den plats där Harald och Ivan fått på nöten, en lätt dunst av magin dansade fortfarande på platsen. Magi lämnar en viss lukt efter sig, beroende på hur stark magikern är så stannar lukten kvar ett tag. Med tanke på hur länge denna doft stannat kvar så är det inga amatörer. Vi har rest genom mindre städer, Köpingar och byar och förhört oss om deras framfart.
***
Jag ser på de som sitter i värdshuset, vi är rätt nära gränsen till människornas rike. Så värdshuset är anpassad efter människor med, dvärgarna här är inte lika snarstuckna som de norrut. De får anpassa sig efter handeln med människorna, då finns det sådana här värdshus där klientelet är blandat. Leonora väntar i stallet, hon gillar att ligga i höet. Hon tycker att det är varmt och behagligt, jag hade varit lite orolig för det i början.
Hur hon skulle reagera på att så stanna i stallen. Men som sagt hon gillade det, jag ser på de som sitter här. Det är både människor och dvärgar, jag lyssnar på samtalen runt borden och i båsen. Jag tar en klunk av det mörka lätt bittra ölet, det står en tom tallrik framför mig.
Dvärgar är väldigt duktiga på att laga mat, framförallt vildsvin. Jag försöker alltid äta vildsvin när jag är i dvärgarnas rike. Mina öron uppfattar ett ord, jag vrider inte på huvudet. Jag hör svaret och jag tar en klunk till av ölen, jag ser en vacker kvinna sitta med de män som påtalat min uppmärksamhet.
Jag ser på hennes klädsel, hon är en prisjägare. Hennes frågor kommer ställa till det för henne, jag ser ett par andra män se mot hennes bord. De har också hört vad hon sa, vilket säger mig att de är lönnmördare. Annars så hade de inte hört vad hon sagt, de två männen vid kvinnans bord svarar henne. Jag ser mot lönnmördarna, de kommer att försöka döda alla tre. Deras blickar säger mig det, jag dricker lite till av det mörka ölet.
– Vännen?
– Ja?
– Gör dig redo, vi kommer lämna snart. Vi kommer inte stanna över natten.
– Då vet jag det.
Vårt band blir starkare för varje dag, vi behöver inte tänka på att smälta samman längre. Vi bara gör det, vi kan tala med varandra i tanken över avstånd. Eller i alla fall femtiosteg, vi testade det en dag när vi red. Vi stannade och hon sprang iväg, jag talade med henne i tanken. När hon stannade så var gränsen nådd, jag räknade stegen och kom fram till femtio steg.
De två männen som suttit med kvinnan reser sig och de lämnar värdshuset, kvinnan sitter kvar. Det gör lönnmördarna med, så de är bara ute efter kvinnan. I alla fall just nu, de kanske vet vem männen är så de tar hand om dem senare. En skänkflicka tar min tallrik och jag tackar för maten och ber henne hälsa kocken att det smakade utmärkt.
Hon ler mot mig, vid ett annat tillfälle så hade jag gjort något mer än jag gör nu. Hon går iväg och jag ser på hennes rullande höfter, det är något med dvärgkvinnor och deras höfter. De är experter på att rulla med dem, när de vill. Ett leende spelar på mina läppar och jag hör Leonoras röst.
– Det kommer två män som luktar som dem som jag kände lukten av där i skogen.
– Då vet jag det, det sitter två till härinne. De vill ha ett samtal med en prisjägare, frågan är om det är en tillfällighet eller om de kan kommunicera med hjälp av magi.
– Går det Ingen?
– Ja om du har rätt magiska föremål så går det.
De två männen kommer in och de ser på de två som redan sitter här, de kastar en blick på kvinnan. De nickar och börjar gå mot henne, jag lossar på två av mina knivar och gör mig redo. Hon kommer inte ge sig utan strid, fast mot fyra lönnmördare så kommer det att bli svårt för henne. Jag följer dem med blicken, de andra två reser sig också och börjar gå mot kvinnan. Hon ser dem, men det är försent. Hon kommer inte kunna smita, jag ser de två som precis komma in föra sina händer mot sina vapen. Jag reser mig och ropar till.
– Är inte fyra mot en lite fegt?
De stannar och ser på mig, alla på värdshuset ser på mig och sen på de fyra. De ser på mig, de ser på mina kläder vad jag är. Jag ser rörelsen från en av de som satt vid bordet, jag snabbare än honom och min kniv sätter sig i halsen på honom. Nästa kniv flyger genom rummet och dödar den som stod bredvid honom, de två som kom in vänder sig mot mig, kvinnan utnyttjar deras rörelse och drar sina halvblad och dödar dem. Jag ser bladen sticka fram genom deras bröst, hon dra ut dem och hon tittar på mig. Värdshusvärden ser på röran och han öppnar munnen.
– Jag är Ingen, en Ranger som letar efter kungens dotter.
– Ivana, prisjägare med samma uppdrag som honom.
Jag går fram till bardisken och lägger fem silvermynt på den.
– För besväret min gode värd.
Han ser på dem och sen på mig, han snappar åt sig mynten. Det är Icke rikes silver, de mest gångbara.
– Ett råd värdshusvärd.
– Ja?
– Gräv ner dem snabbt och glöm vad som hänt.
Han ser på kropparna och sen på mig, han nickar.
– Tack för väldigt god mat och dricka min gode värd. Jag kommer rekommendera det till mina bröder.
Han ser på mig och nickar. Jag går fram och tar mina knivar, jag torkar av dem på männens kläder. Jag skär loss en bit av den ene mannens kläder, jag stoppar undan knivarna och prisjägaren ser på mig. Hon går bredvid mig när vi går ut från värdshuset.
– Ska du ge dig efter dem Ingen?
– Ja, det är mitt kall kan man väl säga. Jag är en Ranger, det är vårt yrke, kall eller vad man ska säga, skydda de oskyldiga och straffa de skyldiga. Hon är oskyldig, inte hennes far kanske men hon är. De som tagit henne oavsett anledning är skyldiga, de måste straffas för det. Du gör det för prispengarna, jag gör det för rättvisan. Fyller den sen penningpungen så är ju inte det fel.
Vi kommer fram till stallet och Leonora ser på mig, Ivana stannar och ser på henne.
– Leonora, Ivana, Ivana, Leonora.
– Hon är ingen Tigris.
– Nej, det är hon inte. Hon är min vän, hon är en Pantris. Hon är sin egen, ingen äger henne. Ingen säger åt henne vad hon ska göra.
– Så de är inte bara en myt?
– Haha nej, men de är intelligenta nog att hålla sig för sig själv Ivana. Vi är rätt lika hon och jag, vi håller oss helst för oss själva och umgås bara med vår familj eller likar.
– De har trollkarlar Ingen.
– Jag vet tre stycken, de är habila. Två av mina bröder träffade på dem, de attackerade utan begränsningar och förvarning. Så något säger mig att de är utstötta, utstötta trollkarlar är ofta skoningslösa för de vet vad som väntar dem om de blir tillfångatagna. Där är minst åtta lönnmördare med.
– Vet du var de är Ingen?
– Nej, men min vän här kanske kan hjälpa mig.
Jag tar fram läderbiten som jag skar av lönnmördaren.
– Kan du spåra var han varit vännen?
– Vi får se Ingen.
Hon luktar på den och när hon klar så går hon ut från stallet, jag går fram till henne och hon luktar i luften. Vi smälter samman och jag luktar också. Vi vrider på huvudet åt samma riktning.
– Det kunde vi vännen.
– Ja Ingen det kunde vi.
– Lyckades hon?
– Ja, hon har en riktning.
– Får jag följa med Ingen?
Jag ser på henne, hon kommer säkert bara följa efter oss ändå. Frågan är om vi kan lita på henne.
– Kan vi lita på dig att du inte försöker sätta en kniv i ryggen på mig när vi hittat henne?
Jag ser på henne, jag ser in i hennes ögon. Jag ser henne slicka sig om läpparna.
– Du har vackra ögon Ivana, men inte så vackra. Vi vill ha ditt ord på att du inte försöker något, med något så menar jag allt. Befriar vi henne så överlämnar vi henne tillsammans, går du med på det så får du följa med Ivana.
– Och om jag inte gör det?
– Så önskar jag dig lycka till med att hinna med oss, halva belöningen är bättre än ingen belöning.
Hon slickar sig om läpparna igen, hon nickar. Spottar sig i handen och sträcker fram den.
– Försöker du lura oss så blir Leonora sur, tro mig du vill inte se henne sur.
– Jag lovar.
– Bra.
Jag går till min väska och hänger den på ryggen och går fram till Leonora och hoppar smidigt upp på hennes rygg. Ivana går fram till sin häst och sätter sig på den. Hon kommer ut till oss och vi rider iväg.
***
Jag ser på den lilla borgen framför oss, jag blinkar till och ser på omgivningen med Leonoras ögon. Jag blinkar till igen och ser på Ivana.
– Där är ett tiotal vakter förutom lönnmördarna. Vad de är vet jag inte, men de är inte lönnmördare. Så mycket kan jag säga.
Jag reser mig och klär av mig jackan. Jag tar fram mina handledsvapen, jag sätter på dem. Jag tar på mig jackan igen och tar den andra vapnen. Jag sätter dem på sina platser och jag sätter nederdelen på plats och drar upp huvan, Ivana blinkar till. Det är som om jag smälter in i mörkret.
– Ni två väntar här, när jag dödat trollkarlarna så tar ni hand om vakterna. När ni gjort det så tar ni er in i borgen så dödar vi lönnmördarna. Leonora, se till så att hon inte blir kreativ.
Ivana ser på mig och sen på Leonora.
– Ja hon förstår mig Ivana. Testa henne inte, tro mig du vill inte testa henne.
Ivana ser på Leonora hon vänder blicken mot där jag stod, men jag är borta. Hon slickar sig om läpparna, Leonora lägger sig på mage och ser mot borgen.
***
Jag klättrar uppför väggen, jag kommer fram till ett fönster och jag ser in i rummet. Jag ser de tre trollkarlarna, de samtalar och dricker vin. Jag ler lite och klättrar upp en våning till och tar mig in i ett tomt rum, går ljudlöst över golvet och fram till dörren. Jag drar mitt långa svärd och öppnar dörren och kikar ut, det är tomt.
Jag går ut och går till trappan och går nerför den. Jag rör min ena hand och viskar lågt och släpper trollformeln, jag öppnar dörren och går in i rummet, de tre trollkarlarna sover. Jag viskar ingen och släpper trollformeln och en av dem öppnar sina ögon. Han stirrar på mig.
– Ett par av mina bröder är väldigt irriterade på er, de bad mig smiska er när jag hittade er. Men innan dess, vem har hyrt er och varför?
– Kungen backade på en uppgörelse.
– Som innebar?
– Att hon skulle gifta sig med en ädling, men kungen fick reda på hans plan om att döda honom när de gift sig så att han fick makten.
– Där ser man och ni är laglösa?
– Ja, lönnmördarna hyr oss vid tillfälle.
– Där ser man, som sagt. Ni har retat mina bröder, ni försökte döda två Rangers. Vi tar illa upp när det sker, väldigt illa upp.
Jag går fram till honom och tar hans amulett, han stirrar på mig, jag ser på pentagrammet. Jag känner kittlingen i den, hans kraft är knuten till den. Utan den så är hans magi inte starkare än en marknadsgycklare, det vill säga att han inte har någon magi alls. Jag rör på handen igen och han somnar, jag tar de andra två amuletter med och jag stoppar dem på mig.
– Nu Leonora.
***
Leonora reser sig och ser på Ivana och sen rör hon sig ljudlöst ner mot vakterna. Ivana går bredvid henne, Leonora samlar sig, sen attackerar hon två vakter. Ivana stirrar på henne, sen så attackerar hon en vakt.
***
Jag har lämnat rummet och rör mig nerför trapporna och ställer mig vid dörren som leder ut, lönnmördarna har hört vad som händer därute. De kommer springande och de ser mig stå vid dörren.
– Jaha, ska vi se vad ni duger till?
De ser på mig, på mina kläder och på mitt svärd. En Ranger som har ett långt svärd, det har de aldrig sett förut. Jag ser på de sex som är här, deras vapen. Jag ler bakom min mask. Jag här Leonora och Ivana rensa därute, ett morrande hörs emellanåt. Blandat med skriken från män som dör. De väntar på något, jag ler lite bredare bakom masken.
– De kommer inte, de sover.
Jag ser deras stirrande blickar på mig, en av dem anfaller och jag möter hans attack, en annan attackerar mig från andra sidan. Jag möter dem, den ene får mitt svärd genom hjärtat, den andra får handleds klingan genom halsen. Jag ser på de andra. Sen attackerar jag.
Jag öppnar dörren och släpper in Leonora och Ivana, de ser på sex kropparna.
– Här är minst två kvar, jag misstänker att de vaktar prinsessan. Ska vi?
Ivana ser på de sex döda lönnmördarna, hon sväljer och hon är glad för att hon inte försökt något med mig. Inte efter hon såg vad Leonora gjorde därute.
***
Vi rider fram till porten och vakterna stirrar på oss.
– Ni ska kanske släppa in oss utan för mycket bråk idag?
De aktar sig utan att säga något. Vi hade hittat de kvarvarande lönnmördarna och dödat dem med, jag öppnade cellen och hjälpte prinsessan ut. Vi hämtade en häst och satte prinsessan på den, vi gick till Ivanas häst och mina saker. Jag bytte om och la undan mina vapen. Jag klädde på mig mina andra kläder och satt i upp och red iväg.
Vi red över gränsen och sen så red vi till huvudstaden, resan tog drygt tio dagar. Prinsessan var tagen, ju närmare vi kom huvudstaden. Desto piggare blev hon. Nu rider vi in i ädlingarnas del av staden och de ser på oss, de bugar sig och niger för prinsessan. Mig och Ivana ägnar de knappt en blick, vi rider fram till slottet och vi rider över vindbryggan.
Vakterna sträcker upp sig när de ser prinsessan, vi rider förbi dem och vi kommer in på borggården. Vi stannar och vi hoppar av. Det blir fart på vakterna och de ställer upp sig och går framför och bakom oss när vi går in i slottet.
– Det är stort Ingen.
– Ja vännen, lite för pråligt för min smak.
– Jag hade sluppit sova utomhus om era hus var lika stora.
– Förvisso vännen.
Vi går igenom korridorerna och hovfolket ser på oss, de stirrar på prinsessan och på Leonora. De niger och bugar sig när vi passerar dem, vi kommer fram till tronsalen och prinsessan ropar.
– Far!
Han stirrar på henne och reser sig och rör sig snabbt mot henne, oväntat snabbt. De möts i mitten av gången, vi går fram till dem och stannar. De kramar varandra hårt och intensivt, det står där ett tag och delar på sig.
– Vem är dina befriare min dotter?
– Ivana prisjägare ers majestät.
– Ingen, Ranger, ers majestät.
Jag ser reaktionerna på de som är i tronsalen.
– Jag har en hälsning från två av mina bröder ers majestät.
– Vad är den Ingen?
– De uppskattar inte att bli lurade ers majestät.
Jag hör de uppbragta rösterna, Leonora morrar till och ryter. De drar sig tillbaka och tystnar.
– Hon uppskattar inte när man talar så till hennes vän.
Kungen ser på mig och sen på Leonora.
– Vad ni alla tycks ha glömt är att Rangers är lagensmän, varken mer eller mindre. Jag räddade henne för att hon var oskyldig, Ivana gjorde det för belöningen. Vilken jag inte kommer tacka nej till jag i heller, men huvudorsaken till att jag räddade henne är för att det är mitt kall, mitt yrke och min heder. Att beskydda de oskyldiga, nu visade det sig att du också var oskyldig ers majestät. Men en Greve Orban är det inte, han både konspirerade mot dig och kidnappade henne, med hjälp av tre avfällingar och lönnmördare från syd. Men innan ni spottar på mig och mina bröder nästa gång så minns ederna, de eder som ni styrande svurit och de vi svurit, som min kropp vittnar om. Vårt märke svärs med eden om att upprätthålla lagen, att skydda de oskyldiga och straffa de skyldiga. De tio gjorde något oförsvarbart, men det var de som gjorde det för länge sedan. Det var inte jag och mina bröder ers majestät, vi uppfyller våra eder. Kan vi säga detsamma om er? De ord, det spott och spe som kastas efter oss. Det förtjänar vi inte ers majestät, inte från dig eller dem. Jag har läst vår historia, har ni?
Det är knäpptyst i tronsalen.
– Så nästa gång du kommer till oss, berätta sanningen. De hade gjort vad de gjorde ändå ers majestät, men de hade varit förberedda och din dotter hade kanske varit hemma tidigare. Hon hade kanske besparats umbäranden, hårda umbäranden. Är här en trollkarl?
Jag sveper med blicken och jag ser på en äldre man.
– Som jag sa, tre avfällingar var delaktiga i detta.
Jag tar fram deras amuletter, jag visar honom dem.
– Ni har ert uppdrag, ni var snara på att straffa oss. Men ni straffar inte era egna.
Ädlingarna stirrar på mig och sen på trollkarlen, han i sin tur stirrar på amuletterna.
– Ni kan komma och hämta dem när ni tar ert uppdrag på allvar trollkarl.
Det sista säger jag med förakt.
– Från och med idag så ska ni behandla oss med den status som vi har, med den ära vi förtjänar och framförallt med respekten som jag och mina brödet förtjänar. Vi är rikenas samvete, vi är rikenas lagmän och försvar. Oavsett rang, precis som vi är desammas straff. Enligt ederna svarar vi inte inför någon, eder som ni alla kungar och drottningar svurit på när ni fick era ämbeten. Så länge vi utför vårt uppdrag, vi utför våra uppdrag, varje dag med livet som insats. Försök bryta mot ederna trollkarl så kommer er kung falla död ner mellan ett andetag och ett annat, så skulle inte rekommendera det du försöker göra. Minns ederna, de gäller er med. Så länge jag har rent samvete så kommer dina trollformler inte fungera trollkarl, fråga din kung.
Tystnaden är än mer påtaglig nu, kungen slickar sig om läpparna.
– Nå ers majestät, vad säger ederna?
– Det du säger är sanningen Ingen.
– Tack ers majestät. Så vill du testa mitt samvete trollkarl? Enligt ederna så är en feg attack mot oss lika med dödsstraff, som jag sa. Han kommer dö mellan ett hjärtslag och ett annat. Vi ska kanske testa ditt samvete trollkarl?
Frågan hänger i luften, den röda färgen lämnar hans kinder och han blir vit som ett lakan.
– Inte? Det säger kanske mer om dig än mig trollkarl, varje regent hade en Ranger som sin närmsta man innan de tio blev för högmodiga, en Ranger för att vara deras samvete. Du ska sprida till de andra regenterna vad jag sagt här idag. Du ska hälsa dem att vi Rangers lever upp till våra eder, det är dags för er att göra detsamma ers majestät. Jag har rent samvete, frågan är hur många fler som kan säga det ers majestät. Ivana här vill säkert ha sin belöning ers majestät, ge henne det guld som du lovat henne och de andra som gav sig iväg på detta äventyr. Min belöning, det jag vill ha är kunskap.
Han ser på mig, jag ser något i hans blick. Hans girighet syns tydligt i hans ögon.
– Vad för kunskap?
– Jag önskar få läsa i en bok av eget val, varken mer eller mindre.
– Så du vill inte ha guld?
– Nej jag vill ha kunskap, den kan jag inte slösa bort på vin eller lösaktiga kvinnor ers majestät.
Han ser på mig, girigheten lyser ännu mer nu.
– Du har mitt ord på att du får läsa vilken bok du vill.
– Tack ers majestät, då säger du till honom att plocka fram den gula boken.
Jag pekar på trollkarlen och han blir ännu vitare i ansiktet, kungen ser på mig och sen på trollkarlen.
– Seså du hörde honom, plocka fram den.
– Men, men…
– Säg inte emot mig, gör som jag säger.
Han andas som en fisk på torra land.
– Bryter du ditt ord ers majestät?
Han ser på mig och sen på trollkarlen och han säger precis vad som kommer hända om han inte hämtar boken. Trollkarlen stirrar på honom och går iväg.
– Är det den boken?
– Ja vännen, som sagt guld hade jag slösat bort. Det kommer jag inte göra med den.
– Klokt val Ingen.
– Ja jag tyckte det.
***
Jag ser på boken och jag sätter handen mot den, boken börjar lysa och jag sluter ögonen och känner kraften ifrån den attackera mig. Leonora ser på mig och hon är beredd på det värsta. Ljuset slocknar och jag öppnar handen och ser på den gula stenen i min hand. Jag öppnar spännet på kedjan och sätter stenen på plats. Jag viskar lite och låser knäpper till, nu kommer jag inte tappa den i alla fall, ingen kan sno den ifrån mig. Jag öppnar boken och börjar läsa.
***
Jag räcker boken till trollkarlen, han ser på mig och jag ler lite. Han drar den åt sig, jag tittar på honom. Frågan är om jag ska sätta honom på plats eller inte, jag väljer att inte göra det. Jag går ut i tronsalen igen och den är nästan tom, Leonora går bredvid mig. Vi går igenom korridorerna och går ut från palatset, vakterna ser på oss. Vi får en nick av vakterna, jag nickar tillbaka och jag smeker sidan på Leonora och vi börjar gå.
– Ingen!
Jag vänder mig och ser Ivana komma gående med en väska på sin axel, hon kommer fram till oss.
– Så en bok?
– Ja en bok, som jag sa. Det du har i väskan hade för eller senare lett till elände, eller avundsjuka. Vilket i och för sig är ett elände i sig, men kunskap kan ingen ta ifrån mig.
Vi lämnar palatsområdet och vi går igenom ädlingarnas stadsdel.
– Så avundsjuka?
– Ja, i ditt fall så kommer någon säkert vilja ta den ifrån dig. Guld brukar har den förmågan på människor.
– Det var ett eldigt tal du höll, det talas en del om det när du gick. Där var de som ansåg att de skulle kasta dig i en fängelsehåla, men där var de som ansåg att du faktiskt hade rätt. Jag skulle säga att de var flest faktiskt.
– Där ser man, jag tappade humöret lite. Jag är ganska trött på att bli spottat på för något som jag faktiskt är väldigt oskyldig till, eller alla som är Rangers nu. De tio var jag ska inte säga galna, men de var väldigt uppblåsta av sig. Eller uppfyllda kanske är ett bättre ord för att beskriva dem.
Vi lämnar ädlingarnas stadsdel, vi går på gatorna och vi kommer fram till vårt hus. Vi stannar och jag ser på Ivana.
– Jag önskar dig lycka till, hade jag varit som du så hade jag köpt en stuga eller ett hus någonstans och köpt lite höns och suttit på en veranda och druckit lite vin emellanåt.
– Haha, ja kanske det. Vi får se helt enkelt.
Hon tar mig och nacken och ger mig en kyss, hon fäster väskan på sadeln och sätter sig i sadeln på hästen och böjer på huvudet, jag svarar på den och hon rider iväg. Frågan är vad som kommer hända när andra får reda på att hon har en väska full med guldmynt, sådana här historier bruka ha en tendens att sprida sig och ryktet om vad som hänt växer.
Den där väskan kommer snart vara en tunna, för att bli en kärra. Vi går runt huset och går i stallet och går igenom det, vi kommer ut på baksidan av huset och Leonora lägger sig under trädet och sluter sina ögon. Jag går in i huset och jag går uppför trappan och går till mitt rum, jag klär av mig och öppnar dörren till det rum där jag har mina vapen.
Jag tar upp bågen, handledsvapnen och knivarna, jag lägger dem på sina platser och ser den tomma ytan där mina svärd hängt. Jag sätter väskan på golvet och stänger dörren, jag klär av mig mina kläder och lägger dem på sängen. Jag går ut från rummet i mina underkläder och går till badet, jag klär av mig naken och går i tunnan och sluter mina ögon.
***
Vi går runt bland stånden på marknadstorget, ryktet om mitt anförande i slottet har spridit sig. Även ryktet om att jag var en av den som räddat prinsessan, ryktet har också spridit sig om vem som låg bakom kidnappningen och varför. Vi får blickar med respekt nu jag och Leonora, det är faktiskt ingen som säger okvädningsord eller spottar mot mig.
Sen om det beror på det som hänt eller att Leonora går bredvid mig, det låter jag vara osagt. Jag stannar vid ett stånd som säljer tomma anteckningsböcker, jag ser på dem och köper fem av den. Jag köper bläck och skrivdon med. Leonora ser på mig.
– Jag fick inte ta boken med mig, jag har den i huvudet men något säger mig att jag ska anteckna vad jag läst i den.
– Klokt Ingen.
– Tack Leonora.
Vi går vidare, jag ser på stånden vi går vidare. Vi kommer fram till ett stånd, jag ser på det som ligger på bordet och jag ser på mannen som säljer det. Jag går fram till ståndet och lyfter malmen som ligger där, jag lyfter en av bitarna och sticker ut min tungspets och smakar på den, mannen som står i ståndet ser på mig.
– Vad kostar de?
– 50 Icke rike silver per skålpund, det är det finaste dvärg malm du kan hitta. Det är brutit i norr.
Jag ser på honom, han menar det han säger. Frågan är vem han har köpt det av, skulle alverna får reda på att han har Glittermalm så kommer hans öde att bli som vårt.
– Du får en tårdroppe för två skålpund.
Jag ser på honom, det är inte riktigt 100 icke silver men nästan. Han slickar sig om läpparna, en tårdroppe är mycket silver, eller guld.
– Taget.
– Tack men då vill jag välja själv.
– Givetvis herrn.
Han tar malmsäck och jag börjar välja bland bitarna som han har liggande på bordet. När jag har mina två skålpund så bugar jag mig lätt och han ser förvånat på mig, jag tar fram en tårdroppe och räcker honom den. Leonora ser på mig.
– Det är inte dvärg malm vännen, det är alvernas Glittermalm. Hur han kommit över den övergår mitt förstånd.
– Är det ovanligt.
– Ja, väldigt. Jag har aldrig hört talas om att det synts utanför alvernas rike innan.
– Vad ska du göra med det?
– Svärd vännen, jag ska göra svärd.
Hon ser på mig, vi går vidare på marknaden och jag köper material för att kunna göra mina svärd, material att göra formar av. Vissa kemikalier att blanda i malmen för att kunna bearbeta malmen och färger för att smycka klingorna. När jag är klar så går vi tillbaka till Huset, vi går in bakvägen. Jag går upp med mina saker och lämnar dem på mitt rum, jag klär av mig mina ytterkläder och tar materialet att göra formerna i. jag tar verktygen och går ner till Leonora på baksidan. Jag sätter mig på gräset bredvid henne och börjar skapa mina formar.
Jag börjar leta i mitt minne, jag hittar det jag söker och ler. Minnena är från en bok på högalviska om hur man ska behandla deras Glittermalm, om sångerna man ska sjunga. Runorna som ska ristas in på klingorna.
***
Jag ser på Husets smed, han ser på mig och nickar. Jag tar fram malmen, han ser på den och sen på mig. Han vet också vad det är för malm.
– Hur har du fått tag på den Ingen?
Jag hör förvåningen i hans röst.
– Jag köpte den på marknaden av en man som hävdade att det var dvärg malm, från norr. För en ovan så kan den misstas för det, frågan jag ställer mig är hur han kommit över den. För han har köpt den av någon John.
– Vid den vise, skulle alverna få reda på det så finns det risk att det blir krig Ingen.
– Kanske inte krig men en hel del diplomatiska förvecklingar John, alv kungen är ingen förlåtande person. Se på oss John.
– Ja Ingen.
Jag tar en stor smältkopp och stoppar ner malmen i den och jag går med den till ugnen och börjar sjunga lågt, elden stiger och sjunker i takt med mitt sjungande. Jag lägger formarna på en arbetsbänk och fortsätter sjunga, smeden ser på mig, jag vet vad han är mest förvånad över, att jag kan högalviska eller att jag kan sjunga.
Min röst är en smekande viskning, sjunger jag högre så kommer elden blir för varm, jag delar på formarna och inspekterar dem en sista gång, jag tar den längsta formen och spänner fast den i bänken. Jag placerar tvingar på formen och jag sjunger vidare, jag går fram till smältkoppen och ser på den snart smälta malmen.
Ett leende spelar på mina läppar och jag sjunger vidare, jag går till mina kemikalier och ser på dem. Jag tar dem och droppar i dem i malmen försiktigt, smeden ser på mig och han ser mitt leende och han hör mitt sjungande. Leonora ligger utanför och ser på vad jag gör, hon hör mitt sjungande.
– Du har en vacker röst Ingen.
– Tack Leonora, min styvfar lärde mig sjunga när vi var ute på våra resor.
Hon ser på mig.
– Jag är rätt hyfsad på att spela Luta med.
Jag ser i smältkoppen nu är den snart redo, då kommer det svåra. För då så måste jag sjunga två visor samtidigt. Så vi får hoppas att mitt alv inre är tillräckligt mycket alv för att klara det. Jag ser ner i smältkoppen och sjunger lite högre och det blir varmare, jag ser färgerna och ler lite till.
Jag tar smältkoppen och häller den smälta malmen i formen och börjar sjunga den andra visan samtidigt, Leonora lyfter lite på huvudet och John ser på mig, jag lägger i mer malm i smältkoppen och sätter tillbaka den i elden. Jag fortsätter sjunga, jag ser på formen. Min röst dansar runt i smedjan, en visa som de kan höra tydligt och en som är lägre i bakgrunden.
Jag tar handtaget och John ser på det, jag sjunger vidare och ser på malmen i formen och för in handtaget och sätter det på plats. Jag sjunger vidare och ler mot de andra två, jag går till smältkoppen och ser på malmen. Jag går tillbaka till formen och tar loss den från bänken och lägger den på bänken och tar en av de mindre formarna och spänner fast den.
***
Jag ser på de tre svärden, jag ser på mönstren som kemikalierna bildat i malmen. Det är säkert tio olika nyanser av blått som dansar fram över klingorna, John ser på mig och sen på svärden.
– Jag har aldrig sett något liknande Ingen.
– Inte jag i heller John, inte jag i heller.
Jag tar det längre svärdet och går till slipstenen och sätter mig, jag börjar trampa och stenen rör sig. Jag börjar sjunga igen, Leonora ser på mig och hon slickar sig om läpparna och hon lägger ner huvudet och somnar. Jag ler lite och fortsätter slipa, svärden är smalare än de svärd vi använder. Jag hade stött på formen på en av mina resor, i Österhavet finns det en större Ö där utformande av svärd påminner om dessa, inte riktigt men nästan, de kommer bli dubbelslipade med en rak sned spets.
Mörkret har fallit sen länge när jag slipat klart, vi är ensamma i smedjan nu. John gick och la sig för länge sedan. Jag tar en rits, jag sätter mig vid arbetsbänken och börjar sjunga lågt och sen ritsar jag in runorna på bladen. Ritsen glöder och runorna framträder på bladet.
***
Jag rör mig i våra mönster med det längre svärdet i min hand, handtaget är tillräckligt långt för att jag ska kunna greppa det med båda händerna om det krävs. Leonora ser på mig när jag avslutar rörelserna, jag stoppar ner svärdet i skidan och tar de två mindre svärden. Jag går igenom rörelserna med dem, när jag är klar så stoppar jag tillbaka dem.
– Dina andra svärd du fick av drakarna?
– Väcker för många frågor just nu Leonora, världen är inte riktigt redo för dem. Dessa är vackra och väldigt användbara, de andra är fantastiska men som sagt världen är inte redo för dem än.
– Ska vi stanna länge till?
– Nej vännen, vi ska snart resa.
– Vart Ingen?
– Jag vet inte, vi får se vart ödet för oss.
Hon tittar på mig och jag möter hennes blick.
***
– Ingen.
– Harald.
– Så du räddade prinsessan och skällde ut kungen?
– Kanske det, han irriterade mig och jag sa kanske ett och annat som behövde sägas.
Han ser på mig och ler lite.
– Ett och annat som behövde sägas, jo så kan man se det.
– Jag är trött att bli spottad på Harald, jag är trött på att de inte lever upp till sina eder när vi tvingas göra det Harald. Helst så skulle jag vilja att du red upp till slottet och bad om att få din lagliga plats däruppe, den plats som ederna ger oss rätt till.
– Jag?
– Ja du Harald, jag känner ingen med renare samvete än dig och tro mig. Det skulle behövas någon med rent samvete däruppe. Det hade skickat signaler till de andra regenterna, dvärgarnas Knurla, trollens kung, Bestarnas drottning och alvkungen. Som jag sa till honom Harald, jag är trött på att vi får lida för någonting som vi är helt oskyldiga till, de tio var uppblåsta fjantar som tog sig själv på alldeles stort allvar. De försökte med något som låg utanför deras fattningsförmåga Harald. Alvkungen var i sin rätt att försvara sig, men de var inte där för att mörda honom Harald.
Han ser på mig, han vet att jag läser allt jag kommer över.
– Hur vet du det Ingen?
– Därför att jag till slut samlade mod och reste till Borgen, med min väns hjälp så tog vi oss in där. Jag har läst krönikan Harald, jag har läst vem vi var, vad vårt kall var eller är Harald. Jag vet precis vilka eder som svors, vilka vi svär och vilka regenterna svär. Vi har vår rätt, vår status Harald och det är inte att bli behandlade sämre än vattensjuka hundar. Tvärtom faktiskt, vi lyder inte under någon. Men vi bestämmer inte över någon i heller, vi utdelar straff eller rättvisa. Det min vän är vårt kall, oavsett om du är hög eller låg. Vi delar ut straff men mördar inte, vårt samvete måste vara rent. Han höll på att kissa på sig när jag sa att jag kan ederna, både våra och deras. När övertrollkarlen försökte döda mig så sa jag att om han försökte det så skulle kungen dö på grunda av ederna. Han började svettas då Harald, så ja. Jag skulle vilja att du satte dig på din häst, red upp dit fullt stridsklädd och sa åt honom att minnas ederna.
– Vid den vise, så du har varit i Borgen?
– Ja, alverna hade lämnat en överraskning där.
– Vad för något?
– Gift ödlor, Harald Jingo ödlor. Tio stycken.
– Tio!
– Ja de menade allvar med att ingen skulle få läsa om vad som hänt, de är långsinta alverna.
– Varför gjorde de tio det de gjorde Ingen?
– För att få läsa i en bok, alverna ville inte det. Då blev det ohanterligt, de attackerade alverna och de försvarade sig, men de var inte där för att döda honom. Det är en förvanskning när han blev förbannad, ingen direkt lögn men en förvanskning. De sjunger inte om ett mordförsök, de sjunger om att de försökte döda honom. Som sen vuxit till något annat, som de andra hängde på för att slippa ha ett samvete.
– Vid den vise!
– Ja.
Han ser på mig, jag ser på honom.
– Jag har inte gjort något olagligt, det är ingen som förbjudit oss att resa dit. Jag har rent samvete när det gäller det, de har försökt stoppa oss men inte förbjudit oss. Att jag dödade deras förbannade ödlor får de ta på sig, det är på deras samvete inte mitt Harald.
– Så fullstridsmundering?
– Ja, fullstridsmundering, han ska tillhanda dig logi med enligt ederna. Det finns ett rum däruppe som är vårt.
– Hur vid den vise vet du allt detta Ingen?
– Jag läser Harald, varken mer eller mindre. Läs om rikenas historia, det står där. De vet om det, men eftersom de kuvat oss och vi tillåter oss att bli kuvade så har de fått göra som de vill. Jag satte ner foten och sa hit men inte längre, nu räcker det. Min styvfar var en ärans man, jag vill att man ska minnas honom som en sådan, inte som en vattensjuk hund Harald.
Han ser på mig, jag möter hans blick.
– Vi kan inte skicka Ivan dock, hans samvete är inte rent Harald.
Han tittar på mig, jag ser i hans blick att han misstänker det jag misstänker.
– Nej.
– Möjligtvis till trollen, men inte till någon annan.
– Så du menar allvar Ingen?
– Ja Harald jag menar allvar, men jag kan inte säga det till de andra Du måste visa vägen, ta på dig din dräkt, dina vapen och rida upp där och säga åt honom att minnas ederna. Bli hans samvete, Vi skickar Erik till dvärgarna, Gustav till bestarna.
– De andra då?
– Alverna kommer inte ta emot oss och trollen, ja de är troll. Skulle de hävda sin rätt så skicka dit Ivan.
Han ser på mig med ett snett leende.
– Du då Ingen?
– Jag blir för rastlös, Leonora med. Det hade inte fungerat, prål är inget för oss. Du hade fått för många diplomatiska kriser i ditt knä.
– Jag?
– Ja Harald, du är vår ledare. Alla ser upp till dig, så om du gör som jag säger så kommer de andra att göra detsamma. Ja kanske inte Ivan, frågan är hur länge till han kommer överleva. Han retar sin omgivning, en dag så får han en kniv i ryggen Harald.
Han ser på mig, jag ser på honom.
***
Jag slickar hennes bröst, våra kroppar är svettiga av älskogen. Hon rider mig långsamt och vi njuter båda av det som sker, hon tar tag om mitt huvud och vi kysser varandra. Mina händer smeker hennes rumpa och jag kramar hennes skinkor. Hon rider mig fortare, jag känner hennes inre krama mig när orgasmen kommer hon gnäller och gnyr när orgasmen rider henne.
Jag kramar hennes skinkor och rullar runt oss, jag tar henne med långa rörelser och våra ögon möts. Jag ser in i hennes bruna ögon och jag ser glittret i dem. Glittret som säger mig att hon njuter lika mycket av detta som jag gör. Jag känner ilningarna komma och drar mig ur henne och tar min penis i handen och smeker mig fort.
Säden lämnar mig i långa strängar och träffar hennes hud, den landar på hennes hals, hennes bröst och mage. När orgasmen klingar av så lägger jag mig bredvid henne och ser upp i taket.
Kapitel 4
***
Harald gjorde som jag bett honom, vi red upp till palatset tillsammans. Vi gick intill kungen och jag krävde vår rätt, de upprörda rösterna var inte lika många denna gång. När jag frågade om de hade så mycket på sina samveten så tystnade de. Jag påminde kungen om ederna och han vek sig, Harald stannade kvar när jag gick.
Jag packade min väska, tog boken och gömde den i mitt lönnrum. Tog väskan och gick nerför trapporna och vi lämnade staden jag och Leonora, vi gav oss ut på vägen och jag satte mig på hennes rygg och frågade henne vart vi skulle. Hon såg på mig och satte av.
***
Jag smakar på ölen och sväljer, Leonora ligger i stallet och sover. Jag lyssnar på rösterna och letar efter något att göra. Jag hör inget som intresserar mig, jag reser mig och lägger en silverslant på bordet och går uppför trappan till mitt rum. Jag går in och stänger dörren och lossar på läderremmen i nacken och skakar ut håret. Jag klär av mig och lägger mina kläder på en stol, jag lägger mig i sängen och sluter mina ögon.
***
Vi sitter under ett träd och regnet faller utanför det täta grenverket ovanför oss, vi är i bestarnas land. Leonora ser på mig, jag ser på henne.
– Kan du sjunga för mig Ingen?
Jag ser på henne och ler.
– Vad vill du höra vännen?
– Något mjukt, det får mig att somna.
– Något mjukt, då får vi se.
Jag sluter ögonen och börjar sjunga en visa jag hört på en av mina resor, en visa om en ungflicka och hennes öden. En sorglig visa, men den är mjukt. Min röst är lite högre än en viskning. Jag lägger mig med huvudet på hennes bröst och sluter ögon jag med och sjunger vidare.
***
Vi går på marknaden i Bestarnas huvudstad, jag ser blickarna vi får av dem som är här. De ser på mina svärd, min båge och knivarna, jag gömmer inte vem jag är längre. Jag ser på sakerna och stannar vid ett stånd som säljer böcker, jag läser titlarna och där är ingen som intresserar mig. Vi går vidare och Leonora stannar vid ett stånd, jag ser på henne och sen på ståndet. Ett leende spelar på mina läppar, jag går fram till det.
– Så vännen, du vill alltså att jag ska köpa en Luta?
Jag ser på dem och jag pekar på en av de mindre och mannen som står i ståndet, han tar den och räcker den till mig.
– Vad kostar den min gode man?
Han tittar på mig, jag frågade honom på deras språk, inte umgängesspråket. Han är en utter, hans kropp är en människas men hans huvud är en utters, jag ser svansen som sticker ut därbak.
– Fem Icke silver min herre.
Jag ser på honom och knäpper på strängarna, jag stämmer den lite och börjar spela på en visa. Leonora ser på mig, det ser ut som hon ler. Jag börjar sjunga på en glad visa och hon spinner. De som står runt oss ser på oss och jag kan se en hel del förvånade miner på deras ansikten. Jag spelar och sjunger klart, tonerna tystnar och jag hör applåderna och bugar mig höviskt.
– För fem silver så får jag få ett fodral med min gode herre.
– Givetvis.
Jag tar fram fem silver och betalar honom, han räcker mig fodralet, Jag hänger lutan över axeln och böjer på huvudet och går iväg. Vi fortsätter gå på marknaden och vi stannar vid fler stånd, men vi köper inte mer. Vi lämnar marknaden och går till vårt Hus här, vi går in genom stallen och jag går till ett av rummen och klär av mig. Jag lägger kläderna på sängen, jag tar lutan med mig och går ner. Jag lägger den vid Leonora och går till badet, jag klär av mig och går ner i tunnan och njuter av värmen i vattnet.
***
Jag spelar på lutan och sjunger för Leonora, mina fingrar glider över stängarna. Hon ligger med huvudet i mitt knä, jag spelar färdigt och lägger ner Lutan i fodralet och lutar huvudet mot trädet.
– Kliar det Ingen?
– Nej vännen, det kliar inte.
– Jag skulle kanske valt en annan väg Ingen?
– Nej vännen, vi fick köpt en Luta.
– Var ska vi nu?
– Bestäm du vännen, jag njuter av att vara ute på vägarna.
Jag smeker hennes päls och hon spinner.
***
Vi kommer fram till Icke Riket och rider in genom den östra porten, vi har varit på väg i ett månvarv nu. Vi har inte gjort något speciellt mer än ridit, stannat på värdshus, eller i en bondes lada. Jag spelar på Lutan för henne och vi tar dagen som den kommer. Nu rider vi på gatorna fram till vårt Hus, jag hoppar av Leonora och vi går genom stallet och kommer ut på baksidan. Jag ser på Ivan och Nils som sitter där. De ser på mig när jag och Leonora kommer ut på baksidan.
– Mina bröder.
– Ingen.
– Så du befriade prinsessan Ingen?
– Ja Nils, jag, Leonora och en prisjägare befriade henne.
Ivan tittar på mig, han ser på mina svärd och min pilbåge. Jag har dem fullt synliga och inte i min väska.
– Så Harald är kungens dräng nu?
Jag ser på Ivan.
– Nej han är det som vi ska vara, rikenas samvete. Varken mer eller mindre min bror.
– Erik och Gustav ska också bli samveten hörde jag.
– Ja Nils, Harald ville det. Vi är de vi är, jag är trött på att bli spottad på. Är inte ni det?
De ser på mig, Nils med en medhållande blick. Ivans är inte lika glad, Leonora gäspar och lägger sig under trädet.
– Så tre svärd Ingen, är inte det ett för mycket?
– Nej Ivan, det är precis lagom.
Jag går förbi dem och går upp till rummet, jag klär av mig och lägger kläderna på sängen. Jag stoppar ner vapnen i väskan och tar Lutan och går nerför trappan och lägger den vid Leonora och går till badet.
Jag kommer tillbaka och sätter mig vid henne och låter solen torka mig, Ivan och Nils ser på mig.
– Har du blivit marknadsgycklare Ingen?
Jag öppnar ögonen och ser på Ivan.
– Kanske det, det fyller magen ibland. Sen så gillar Leonora när jag spelar och sjunger för henne, det var min styvfar som lärde mig, både att spela och sjunga. För som sagt, ibland så behöver man fylla magen. Har ni förresten sprungit på Glittermalm?
De ser på mig.
– Nej, inte jag i alla fall.
Det är Nils som svarar, Ivan spottar på marken. Om det är något Ivan ogillar mer än mig så är det alver, det är kanske därför han ogillar mig. För att jag är en halv alv.
– Vem fan är svagsint nog att sälja sådant?
– En man som blivit lurad att det var dvärg malm från norr. Han sålde det öppet på marknaden i huvudstaden. Det är rätt likt om man inte vet vad man ska titta efter, eller smaka.
De tittar på mig, jag möter deras blickar.
– Den mannen hade rent samvete, men de som sålt till honom hade det inte. Eller någon på vägen innan hade det inte. Vi behöver inte ha en massa förbannade alver som anklagar oskyldiga för något de inte gjort. Det vet vi hur det är eller hur mina bröder. Vem vet? de kanske till och med blir tacksamma om vi hittar de som snor Glittermalm av dem.
– Jag skiter i vad alverna tycker fräser Ivan.
Han reser sig och spottar på marken igen, Leonora lyfter på huvudet och tittar på honom. Han ser på henne och han ser något i hennes ögon som får honom att hålla igen med resten.
– Kanske det, jag kan inte hjälpa att jag är halv alv Ivan. En alv betalde min mor för att få ligga med henne, han gjorde henne med barn. Inte hennes val och inte mitt. Min avsky för alver är minst lika stor som din, men ingen av oss behöver de bekymmer som kommer med detta Ivan. Alver är långsinta så det räcker och blir över, vi ska kanske vara glada att jag inte är lika långsint Ivan?
Jag möter hans blick och han ser något i mina ögon som får honom att ta ett steg tillbaka. Jag ser honom slicka sig om läpparna, Nils ser på mig och sen på Ivan.
– Jag har svurit samma eder som du Ivan, jag är en Ranger som du Ivan. Min styvfar såg något i mig, han såg förbi min härkomst och såg något i mig. Han fostrade mig och lärde mig vad det innebär att vara Ranger.
Han tittar på mig och jag möter fortfarande hans blick. Jag reser mig, jag är längre än honom. En bra bit längre än honom.
– Du har alltid föraktad mig min bror, det är upp till dig. Men jag kommer inte acceptera att du visar ditt förakt för mig på grund av något som jag inte kunde kontrollera, om du tycker att jag är en dålig Ranger så säg det. Men jag kommer inte acceptera ditt förakt för min härkomst Ivan.
Nils reser sig, han ser på oss. Ivan slickar sig om läpparna, han tar ett steg bakåt.
– Det gäller inte bara dig Ivan, det gäller alla. Om ni har synpunkter på mitt kall som Ranger så ska jag nog kunna försvara mig med edsstaven i min hand. Men för något som jag inte kunnat kontrollera Ivan, det tar jag inte skit för längre.
– Ingen, det är ingen som ifrågasätter dig som Ranger.
Jag vänder mig mot Nils, han ser på mig.
– Så då är det för min härkomst?
– Inte från min sida, du är min bror.
– Tack Nils.
Jag vänder huvudet mot Ivan.
– Ska vi resa till huvudstaden och hålla i edsstaven Ivan? Mitt samvete är rent, är ditt?
Jag ser färgen stiga på hans kinder, han vänder sig och går iväg. Jag ser på hans rygg och går tillbaka till min plats, jag sätter mig och lutar mig mot trädet.
– Vad handlade det om Ingen?
– Att han är så van vid att kunna köra med mig, jag tröttnade på det. Som jag sa mitt samvete är rent. Frågan är om hans är det Nils.
Nils sätter sig och han ser på mig, hans blick säger mig att han också hört ryktena. Men så länge det bara är rykten så kan vi inte göra något, jag ångrar inte det jag sagt eller gjorde. Som sagt mitt förakt mot alver är minst lika stort som hans. Men min anledning är i alla fall personlig, vad hans är vet jag inte. Den kanske också är personlig.
– Bra Ingen.
– Tack vännen.
– Så malmen Ingen?
– Ja den retar mig, som sagt det kan bli för mycket tjafs.
– Så vart ska vi Ingen?
– Norrut vännen, vi ska norrut. Vi får köpa det vi behöver för en sådan resa på marknaden. Jag får be dem lägga fram vinterkläder åt mig.
– Till vilket rike ska vi?
– Trollens vännen, vi ska till trollens rike. Glittergrottorna ligger i norr, De enda som skulle våga sig på ett sådant företag är troll, möjligtvis svart dvärgarna.
***
Jag ser snön falla utanför skyddet från granen, vi hade besökt marknaden. Vi köpte det vi behövde för en resa till norr, jag har vinterkläderna på mig. De tjocka byxorna, de fodrade stövlarna och anoraken. Den fodrade jackan med foder i huvan, jag har nederdelen över mitt ansikte så bara mina ögon syns.
Leonora kommer tillbaka till lägret, hon lägger sig bredvid mig, det ångar om henne. Jag ser på hennes tjockare päls. En liten användbar trollformel jag lärt mig, hennes päls blev tjockare av den. Hon hade sett på mig när jag utförde den och sen på sin päls.
– Det är kallt i norr vännen, jag vill inte att du ska frysa.
– Tack, men det kommer ta tid att vänja sig vid den.
– Kanske det, men du kommer tacka mig vännen.
Det hade hon gjort när vi pulsat fram i snön i två dagar. Hon lägger sig bredvid mig.
– Mätt vännen?
– Jadå, de behornade djuren är inte så intelligenta. De står och väntar på mig.
– Det är för att de aldrig sett någon som dig, det finns vargar här. Men inga Pantrisar, vargar springer de ifrån. Men inte dig vännen.
– Hur länge ska vi stanna här Ingen?
– Vi beger oss i morgon, vi är två dagar från trollens huvudstad. Men vi ska inte gå vilse i snön därute. Snöfallet kommer avta i morgon vännen, då kan vi bege oss vidare.
– Då vet jag det Ingen.
Jag lägger mig på det som blivit min plats, med mitt huvud på hennes sida. Jag börjar sjunga lågt för henne. Hon andas lugnare, jag sluter mina ögon och somnar jag med.
***
Vi ser på trollens huvudstad, den är byggd mot en bergssida med en massa ingångar i. Trollen trivs bäst i jordhålor eller i grottor i bergen, de är storväxta. De är lika långa som alverna, de är dock muskulösare. Deras tal hämmas en del av de två betar som sticker ut från deras munnar. De kan tala umgängesspråk men de gör oftast inte det, deras språk består mest av gutturala ljud som styrs långt bak i halsen.
Vi kommer fram till vakterna, de ser på oss.
– Ingen Ranger, jag skall besöka vårt Hus.
Vakterna ser på mig och Leonora, de aktar sig och vi rider in i huvudstaden. Jag känner blickarna vi får, det är sällan det kommer någon från de andra raserna hit. De flesta tycker att troll är lortgrisar som stinker, jag delar inte den uppfattningen. Varken att de är lortgrisar eller att de stinker, de luktar inte mer än någon annan ras. De flesta dömer dem efter deras utseende, ungefär som de gör för min blandade härkomst. Vi kommer fram till huset och vi går in i stallet, stallpojkarna ser på oss. Jag drar bak huvan och drar ner masken.
– Ingen Ranger, detta är Leonora min vän. Se till så att hon får ren halm och en fläsksida eller två.
– Ja herrn.
– Ingen blir bra pojk.
Jag går in i huset och går till ett rum, jag klär av mig och lägger kläderna på sängen. Jag går nerför trapporna och över gården till badet, jag går in och klär av mig. Jag tvättar av mig och sänker mig ner i vattnet igen och sköljer av mig. Jag ligger kvar i vattnet och njuter av värmen.
När jag är klar så torkar jag mig och tar på mig underkläderna och går över gården till Huset, jag går in och går till matsalen. En tjänsteflicka kommer med mat och jag tackar henne, hon niger och går iväg. Jag börjar äta, dörren till matsalen öppnas och Ragnar kommer in i matsalen. Han ser på mig och jag ser förvåningen spela över hans ansikte.
– Ingen?
– Hej Ragnar min bror.
Han kommer fram till bordet och sätter sig, tjänsteflickan kommer med mat till honom med.
– Är det din katt i stallet Ingen?
– Ja eller nej, hon är vän som valt att följa med mig på mina resor.
– Vän?
– Ja vän Ragnar, hon är sin egen. Skulle hon ge sig iväg så kommer jag att sakna henne men jag kommer inte tvinga henne att stanna.
Han ser på mig och tuggar, han sväljer och säger.
– Det märks vem som var din far Ingen.
– Kanske det Ragnar.
– Vad gör du här i denna håla Ingen?
– Någon snor Glittermalm från alverna, det kommer leda till bekymmer som inget rike vill ha.
Han stannar med skeden halvvägs till munnen.
– Det var som fan, vem fan är dumdristig nog att ge sig ut på ett sådant företag?
– Har inte en aning, men någon är det. Det finns bara två raser som är dumdristiga nog, vilda troll eller svart dvärgar. Där jag föredrar vilda troll, de har lyckats lura någon att det är brutit i dvärgarnas gruvor häruppe.
– Är du säker Ingen?
– Ja Ragnar, jag är väldigt säker. Jag köpte två skålpund för en tårdroppe. Så ja jag är säker, både på malmen och på att någon luras.
– En tårdroppe!
– Ja en tårdroppe, så de som säljer det vidare är inte vidare intelligenta. De inser inte värdet på malmen, eller så gör de det. De luras för att de vet att det skall en speciell teknik till att få det att smälta. Eller i alla fall väldigt varma ugnar.
– Sant, så antingen Svart dvärgar eller vilda troll?
– Ja vem är annars så dumdristiga?
– Inte många på rak arm Ingen.
– På sned arm då Ragnar.
– Haha, vitsigt. Det finns en del rövarband, de är rätt välorganiserade. De stjäl för det mesta skinn och hudar från jägarna som jagar vildoxar, trollen betalar en vacker slant för dem. De skulle möjligtvis kunna slå till mot en karavan eller två innan alverna surnar till.
– Är de många?
– Det varierar, de är allt mellan tio och trettio. Beroende på hur framgångsrika de är, när de börjar få ont om mat så gör de raider mot bosättningarna och försvinner.
– Var håller de till Ragnar?
– I bergen, de bor i grottorna däruppe. Trollens soldater är för få för att kunna göra något, det är för kallt till och med för dem.
– Det kan jag tänka mig, så de kan ge sig på ett sådant uppdrag?
– Ja Ingen.
– Frågan är hur de vågar ge sig på alverna.
– Deras karavaner är inte alltid så välbevakade, har du tålamod så kan du slå till när de inte är så många vakter. Vet du vad du sysslar med så.
– Så kan du överraska dem.
– Precis, de är vana vid att leva häruppe. De är bra på att gömma sig och de är skickliga på det de gör. Där är en nätt lösensumma på deras huvuden, ska du ge dig på dem?
– Som sagt, deras raider kommer att reta alverna Ragnar.
– Sant, vill du ha sällskap Ingen?
– Gärna Ragnar.
– Då ger vi oss av i morgon Ingen.
– Javisst Ragnar.
***
Jag ser på bergen och Ragnar som sitter på sin Vildoxe, trollens riddjur. Den är i samma storlek som Leonora.
– Så de är däruppe?
– Ja Ingen, de är däruppe.
Jag sveper med blicken och ser på bergen och letar efter en grott ingång. Leonora ser på mig.
– Vad gör ni Ingen?
– Letar efter ingång till grottorna där de bor vännen.
– Inget kunde vara lättare Ingen.
– Säger du det vännen.
Jag ler bakom masken, vi smälter samman och jag ser på bergen igen. Leonora börjar gå och Ragnar följer efter oss, vi kommer fram till berget och Leonora börjar gå upp för en knappt skönjbar liten väg. Ragnar följer efter oss och Leonora går vidare. Efter ett par timmar så går hon bakom en snövall och vi kommer fram till en grotta. Jag kliver av henne och Ragnar går av sin oxe.
– Hur vid den vise hittade du denna Ingen?
– Leonora hörde vad vi talade om, hon började gå och hon ledde oss hit.
Han tittar på mig och sen på Leonora.
– Man kanske skulle skaffa sig en sådan vän, så hon förstår vad vi säger?
– Ja, en sak till. Hon har inte de begränsningar som Tigrisar har, som jag sa. Hon är sin egen.
Han ser på mig och sen på Leonora, han inser vad jag menar och ett elakt leende syns på hans läppar.
– Som sagt man skulle kanske skaffa sig en sådan vän Ingen.
– Kanske det Ragnar.
Jag ser på honom och ler, han är nästan lika lång som jag. Han är lite kraftigare än vad jag är, han binder fast oxen i grottan. Vi börjar gå och jag tittar på Leonora.
– Du känner också lukten av dem vännen?
– Ja Ingen det gör jag.
Vi följer en av gångarna och vi rör oss ljudlöst. Vi kommer fram till en annan grotta efter en stund, jag och Leonora har hör dem ett tag. Ragnar ser på mig och jag nickar. Vi stannar och tar av jackorna, jag tar mig min vanliga jacka. Jag sätter på mig svärden igen, Ragnar ser på mig, han ser på mitt långasvärd och på de två kortare. Jag drar det längre och han ser på klingan och hans ögon spärrar upp lite. Vi rör oss och vi går in grottan och attackerar dem, de blir tagna på sängen och stridens utgång är given.
***
Jag ser på den man som jag slagit ner, jag väcker honom och han ser på mig med lite vimmelkantiga ögon. Jag klappar honom på kinden och han samlar sig.
– Se på mig.
– Vad fan vill du?
– Tala med dig, var det ni som stal Glittermalm?
Han tittar på mig och slickar sig om läpparna.
– Om du inte vill hamna i hennes mage så är det bäst att du talar.
Han stirrar på Leonora, han ser hennes tänder och sväljer.
– Nej, eller vi slog till mot de som snott malmen.
– Vem var det?
– Troll, det var troll. Soldater, kungens soldater.
Ragnar ser på mannen och sen på mig, det betyder bekymmer om det kommer ut. Frågan är om kungen vet om det eller om någon agerar bakom hans rygg, troll politik är lite ljusskygg.
– Är du säker på att det var kungens soldater?
– De hade sådana uniformer i alla fall, det är inte första gången det händer. De har gjort det förr, minst två gånger innan.
– Och detta var första gången ni stal från dem?
– Ja, ja det var första gången.
– Vem sålde ni malmen till?
– Svart dvärgar, de betalade bra för det och var intresserade av att köpa mer om vi kom över mer.
Jag slår till honom och han tuppar av, jag reser mig och ser på Ragnar.
– Vad kokar han nu ihop Ragnar?
– Jag inte en aning Ingen, men om han kommit på hur man behandlar malmen så kan han skapa vapen och rustningar som de andra rikena kommer ha svårt att sätta något emot.
– De kan inte bearbeta malmen, det är en komplicerad process. Framförallt så behövs det en alv som kan högalviska.
– Dina svärd Ingen?
– Är gjorda av malmen som jag köpte.
– Har du en alv som arbetar för dig?
– Nej Ragnar, jag är halv alv. En halv alv med en styvfar som tvingade mig att studera.
– Kan du Högalviska?
– Ja, det kan jag. Men som sagt, det enda sättet han kan göra något med malmen är om han fått en alv som kan Högalviska, vilket är osannolikt. Om han inte kidnappat en Ragnar.
– Vid den vise! Skulle det komma ut Ingen.
– Så kommer vi få ett krig på halsen.
– Minst.
– Ja, så det bästa hade varit om det var någon av hans underhuggare som är kreativ Ragnar. Vem av dem är mest kreativ?
– Gronk, det är en elak fan. Det skulle ta mig fan vara likt honom, han är nog det mest krigiska troll som någonsin fötts. Stor som ett hus och stark som två vildoxar, men det är inte bara muskler bakom hans tjocka skallben. Han är listig med.
– Så Gronk?
– Om det inte kungen så är det han.
– Då får vi se till att få träffa kungen.
– Då får vi ta med deras huvuden, vi kan säga att vi vill ha belöningen för dem. Det är kungen som betalar ut dem.
Jag ser på honom och sen på kropparna.
***
Vi rider fram till kungens grotta, vakterna ser på oss.
– Vi ska få betalt, vi har tagit hand om rövarna i bergen. Vi har deras huvuden i våra väskor.
Vakterna ser på oss, de aktar sig och vi rider in. Ragnar rider framåt och vi kommer fram till fler vakter, han upprepar det han sagt innan. Vakterna släpper förbi oss och vi rider in. Vi följer en korridor som slutar lätt neråt, vi rider en stund innan vi kommer fram till tronsalen, jag kliver av Leonora. Jag tar av mig den tjocka jackan och tar på den tunnare och mina svärd. Ragnar ser på mig, han gör detsamma och vi går in i tronsalen. Vi ser på trollen som är härinne, vi kommer fram till kungen och han ser på oss.
– Ragnar, vad vill du och vem är din vän?
– Han är Ingen, en Ranger som jag. Vi är här för belöningen.
– Vilken belöning?
– För rövarna i bergen, vi jagade ifatt dem och tog hand om dem ers majestät.
Han ser på oss.
– Bevisen.
– Förutom vårt ord som Rangers?
Han tittar på mig, jag ser något i hans blick.
– Är det du det ryktas om?
– Det vet jag inte, jag lyssnar sällan på rykten. Mer än när de är sanningen.
– Den som läxade upp sprätten?
– Om du menar människornas kung, så ja då är det jag.
Jag ser på honom och shamanerna som står bakom honom. De har hört talas om att jag läxade upp en trollkarl, det var intressant. Intressantare än att troll kungen hört talas om att jag läxat upp människornas kung.
– Ska du läxa upp mig med?
Jag ser något som liknar ett leende på hans läppar.
– Det behövs väl inte om du hört talas om att Harald Ranger tagit sin rättmätiga plats vid kungens sida, precis som Erik och Gustav gjort hos dvärgarna och Bestarna. Vi minns våra eder, de som ni så passande glömt.
Det är tyst i tronsalen nu, Ragnar tittar på mig. Han har inte hört talas om vad jag gjort.
– Varför har ni inte skickat någon hit Ranger, vi minns ederna vi med.
– Vi har inte hittat någon som kan stå ut med det förräderi som finns här ers majestät.
Jag känner spänningarna, i luften Leonora gör det också och hon morrar djupt från magen. Ragnar stirrar på mig som om jag vore sinnessvag.
– Jag kom hit för att någon stulit Glittermalm från alverna, eftersom den bryts här i norr så tyckte jag att det var passande att rida hit. Jag talade med dem kloke Ragnar och han berättade om rövarna. Vi gav oss efter dem och hittade deras grotta. Vi utdelade det straff som är vårt att dela ut som Rangers, vi förhörde en av fångarna. Han berättade en intressant historia.
– Vad handlade den om Ingen?
– Förräderi, uppvigling till krig och stöld.
– Från någon härinne?
– Han anklagade dig.
Jag hör morrandet från trollen, någon svingar sina klubbor. Kungen höjer handen och de lugnar ner sig.
– Något i din röst antyder att du inte tror på honom Ingen.
– Nej konung, det gör jag inte.
– Hur anklagade han mig Ingen?
– Han sa att de som de stulit malmen ifrån var troll klädda i kungens soldaters uniformer.
– Det var en allvarlig anklagelse, har du bevis?
– Ja faktiskt.
Jag tar min väska och tar upp en uniform.
– Vi hittade den i grottan.
Jag kastar den på golvet, han ser på den och sen på mig.
– Vad fick dig att fria mig från misstankar Ingen?
– Därför att du inte är så korkad så att du skulle starta ett krig som slutat med ert utrotande. För det hade blivit konsekvensen, sen så du skulle inte varit så urbota korkad så att du kidnappade en högalv. Vilket du måste ha för att kunna förädla den malmen som är stulen. Du skulle inte vara så korkad att du klädde dem i dina uniformer.
Ett vrål fyller grottan och ett stort troll attackerar mig.
– Håll vännen.
Jag undviker klubban och drar mitt långa svärd och slår en volt över trollet och svingar svärdet två gånger och trollet vrålar till av smärta jag sätter tillbaka de långa svärdet och drar de kortare och hoppar över honom och sätter dem i hans axlar. Han vrålar igen och sätter sig på knä, jag drar det långa svärdet och sätter det mot hans hals.
– Du måste vara Gronk, mycket muskler och ingen hjärna.
Han vrålar mot mig, de andra trollen ser på honom. De ser på honom med förakt.
– Som jag sa till din konung, vi minns ederna. Vi är Rangers, ditt straff eller din frälsning. Din konung kan inte rädda dig utan att bryta mot ederna, skulle shamanerna försöka något så vet han att han dör mellan ett hjärtslag och ett annat. Mitt samvete är rent, är ditt?
Ragnar stirrar på mig.
– Du förstår, vi Rangers kommer inte tillåta oss att bli spottade på längre. Vi är stolta över vårt kall. Att få straffa svin som dig, din konung sitter just nu där och är väldigt svettig, vill du veta varför? Därför att du har en högalv gömd i källaren. Det riskerar att slå tillbaka på honom, frågan är vilka shamaner som hjälpte dig att fånga honom. För det hade inte gått utan dem.
Tystnaden i grottan är total, det enda som hörs är sprakandet från eldarna. Leonora kommer fram till mig och ställer sig bredvid mig.
– Lukta på honom vännen och sen så följer Ragnar med dig och hämtar högalven, konungen kanske skickar med några vakter med?
– Ja givetvis.
Leonora luktar på Gronk, han stirrar på henne. Hon börjar gå och Ragnar följer efter henne. Tio vakter går bakom dem.
– Nå Gronk, vill du lätta på ditt samvete?
– Far åt helvete, jag kommer få min hämnd.
– Inte i detta liv Gronk, inte i detta liv. Som jag sa, din konung kan inte rädda dig. Inget i hela världen kan rädda dig. Du tror att mitt svärd inte kommer lyckas skilja din tjocka skalle från axlarna. Vill du veta en hemlighet? Vill du det? det är smitt av Glittermalm. Nå kommer du att avslöja vilka av shamanerna som hjälpte dig?
Han stirrar på mig, jag möter hans blick och han ser något i den som får honom att svälja tungt.
– Det var han!
Han nickar mot en av shamanerna vid konungen, jag hör hans viskande och kastar en kniv snabbare än vad någon kan se, den sätter sig i halsen på honom och han blir tyst och rosslar.
– Han var inte ensam Gronk, en shaman klarar inte av en högalv. Inte ensam, det var minst en till. Se in i mina ögon igen.
Jag hör viskandet igen och kastar två knivar till och ytterligare två shamaner rosslar till. De sätter sig på knä och försöker dra ut knivarna, trollen stirrar på det som händer. De ser på shamanerna och sen på mig, de ser mig se in i Gronks ögon.
– Frågan är vad de kommer göra med dig på andra sidan, ni lär inte komma till de gröna ängarna i alla fall.
Ragnar och de andra kommer tillbaka, de ser på de tre kropparna. Konungen stirrar på högalven och sen på mig och sen på Gronk. Högalven ser allt annat än nöjd ut.
– Så ni hittade honom Ragnar?
– Ja, han var i källaren. Där var en hel del Glittermalm, den är inte bearbetad.
– Då får du se till så att den och han kommer hem Ragnar.
– Ja Ingen.
Högalven ser på mig.
– Ja bastarden räddade dig, det måste svida. Frågan är vad som svider mest? Att Rangers inte längre kryper på marken eller att jag räddade dig? Frågan är om du inte hellre stannat kvar i källaren. Jag tror inte det kommer skrivas något epos om oss Ragnar.
– Jag klarar mig, det är oftast gallimatias i de eposen Ingen.
– Förvisso Ragnar, förvisso. Men du kan hälsa din kung att vi inte kryper i stoftet längre. Vi är tillbaka som vi är ämnade att vara, vi minns ederna. Eftersom jag vet att han aldrig glömmer något han i heller så minns han dem med. så försök gärna så kommer din kung att dö mellan ett andetag och ett annat högalv. Tre av fem riken har fått tillbaka sina samveten, möjligtvis fyra. Jag ska bara försöka övertala Ragnar att inta sin plats. Kommer ni att välja att vara samvetslösa alv?
Han ser på mig, jag möter hans blick och vi ser på varandra. Han precis som Gronk ser något i min blick, han sväljer.
– Jag har rent samvete, har du? Ni straffar oss för något som hände för länge sedan, jag ska kanske börja berätta vad som hände på röda fälten, eller Vandamms kullar? De slakterna min gode högalv var mycket värre än vad de tio galenskaper var. För det de gjorde var galenskaper, jag vet vad som hände. Vet du högalv? Som jag sa, de var uppblåsta av sin egen förträfflighet. Men de försökte inte döda kungen, det var inget lumpet mordförsök eller hur högalv. En attack ja, men inget mordförsök. Som sagt vi har rent samvete vi Rangers, har ni det, ni högalver?
Alla ser på högalven, han ser skärrad ut. En alv ser aldrig skärrad ut, trollen ser det också.
– Talar han sanning alv?
Alven ser på konungen.
– Ljug och du vet konsekvenserna av det högalv.
Han ser på mig, alla vet att alver inte ljuger men de är väldigt bra på att böja på sanningen.
– Han talar sanning.
Konungen ser på honom och sen på mig.
– Vi tar tillbaka vårt samvete, om det är Ragnar som kommer vara det.
Han ser snabbt på mig, jag ler lite och han ser på konungen.
– Det ska bli mig en ära ers majestät.
– Tack Ranger Ragnar.
– Då så Gronk, då är det dags för mig att utdela straff. För att mitt samvete ska vara rent så finns det bara ett straff.
– Ett ögonblick.
Jag ser på kungen.
– Ja?
– Han är en förrädare mot mig, det är väl inte mer än rätt att jag utdelar straffet.
– Vad säger du Ragnar, du är hans samvete.
Jag ser på Ragnar, han ser på mig och sen på kungen.
– Mitt samvete säger mig att konungen talat klokt.
– Då ser du till så att det blir utfört?
– Ja Ingen.
– Tack Ranger Ragnar.
Jag sätter tillbaka mitt svärd. Jag drar loss de korta svärden och han vrålar till, jag sätter dem i sina skidor.
– Så då var det dags att diskutera belöningen konung.
Han ser på mig.
– Javisst.
– Ragnar kan ta pengarna för dem, jag vill läsa i en bok konung.
Han ser på mig, jag ser på honom.
– Jaha, vilken bok?
– Den bruna boken konung.
Han ser på mig, jag ser högalven spärra upp ögonen. Han vill protestera men han kan inte säga något.
– Varför Ingen?
– Kunskap konung, guld hade jag bara spenderat på vin och kvinnor. Kunskap kan jag inte slösa bort.
– Med tanke på vad du gjort för oss så är det ett litet pris att betala.
– Tack konung.
Jag bugar mig och går fram till shamanerna och tar mina knivar. Jag sätter tillbaka dem. Jag tittar på högalven och han är blek i ansiktet, blekare än vad de brukar vara.
***
Jag sätter handen på framsidan av boken och den börjar lysa, Leonora ser på mig och hon ser mig blunda och ljuset falnar, jag tar stenen och sätter den i min kedja. Jag öppnar boken och börjar läsa, mina ögon rör sig snabbt.
***
Jag rider in i huvudstaden, jag rider fram till vårt hus och hoppar av. Vi går runt det och vi går ut på baksidan, Leonora lägger sig vid trädet och jag går till mitt rum. Jag klär av mig, jag lägger kläderna på sängen. Både vinterkläderna och mina vanliga kläder. Jag går ner till badet och lägger mig i vattnet och lägger mig på rygg och ser upp i taket. Jag sluter mina ögon och njuter av värmen.
***
Jag knäpper på strängarna och sjunger milt, Leonora spinner ett leende spelar på mina läppar och jag slutar spela och sjunga. Jag lägger mig med huvudet på hennes sida och jag ser på stjärnorna, mina fingrar spelar mjukt på Lutan. Vi lämnade trollens land när jag läst färdigt.
Ragnar hade sett på mig och nickat, jag svarade på den och jag hoppade upp på ryggen av Leonora. Jag lämnade det mindre roliga arbetet åt honom och konungen att reda ut kidnappningen och stölden åt dem. Jag tänka mig att det kommer krävas en hel del diplomati för att lösa den krisen. Men det kommer inte bli krig i alla fall, ryktet om alvernas förvanskning av vad som hände med de tio kommer också sprida sig.
Förhoppningsvis så kommer även det ge oss mer respekt tillbaka, den märks av här. Vakterna nickar när vi passerar dem, de bröder som är i huset märker också av den. Jag undrar om min styvfar varit stolt över mig, jag hoppas på det i alla fall. Jag sluter ögonen och somnar.
– Ingen!
Jag öppnar ögonen och ser på tjänsteflickan som kallat på mig.
– Ja?
– Det står tre alver vid dörren.
Jag sätter mig upp och ser på henne, Leonora ser på mig. jag rycker på axlarna.
– Är där ingen annan här?
– Nej Ingen, här är ingen annan hemma mer än du.
– Släpp in dem i matsalen, servera dem te och frukt.
– Ja Ingen.
Jag reser mig och går in i huset, jag går upp på mitt rum och klär på mig. När jag är klar så jag nerför trappan och går in matsalen. Jag ser på alverna, det är deras nattsmygare. De bästa av de bästa bland dem, ja förutom kungens elitvakter. Fast vissa av nattsmygarna hade säkert kunnat tävla med dem. Jag ser på deras vapen och går fram till bordet. De ser på mig, jag gör alv hälsningen.
– Ni får tyvärr hålla tillgodo med mig, bastarden.
De ser på mig och nickar, jag sätter mig och de ser på mig.
– Vad kan Rangers göra för er?
– Vår kung skulle vilja ha ett samtal med en representant härifrån.
– Där ser man, angående?
– Det vet vi inte, han bad oss rida hit och be att få tala med en representant från er.
– Specifikt härifrån? För Icke Riket är närmare för er.
– Ja specifikt härifrån Ingen.
– Där ser man vår ledare befinner sig på sin plats som samvete uppe på slottet, ni ska kanske bege er upp dit och tala med honom. Hans namn är Harald.
– Leonora, gör dig beredd vi kommer lämna så fort jag fått iväg dem.
– Ja Ingen.
De ser på mig.
– Tack då vet vi det, vi kommer att rida upp dit.
– Gör så.
De reser sig och jag gör detsamma. Jag gör deras hälsning igen och de svarar på den. De lämnar matsalen och jag springer upp på mitt rum och packar min väska snabbare än fort. Jag springer nerför trapporna och Leonora väntar på mig vid stallet.
– Vad händer Ingen?
– Alver Leonora, alverna händer. Vi ska till dvärgarnas land fortare än snabbt vännen.
Hon ser på mig och jag hoppar upp på hennes rygg och hon rör sig snabbt. Vi rider ut från huvudstaden och hon trycker ifrån och jag lutar mig fram. Jag känner fartvinden i ansiktet. Hon springer snabbare än vad hon gjort förut.
***
Min tunga slicka henne bakifrån, jag hör hennes gnyende när min tunga leker med hennes klitoris, mina händer smeker hennes bröst mjukt. Min tunga penetrerar henne och hennes smaker rullar på min tunga och de är så mycket godare än det mörka ölet som hon serverat mig under kvällen.
Min tunga finner klitorisen igen och jag slickar henne snabbare och snabbare och hon kommer med ett skrikande ner i kudden. Jag slickar henne mjukt genom orgasmen, när den ebbat ut så reser jag mig och ställer mig bakom henne. Jag tar min penis i handen och drar ollonet över hennes slida.
Hon njuter av vad jag gör, jag särar på läpparna och trycker till. Min Penis glider långsamt in i hennes inre, jag ser på hennes lilla kropp. Hon är mycket spädare än vad andra dvärgkvinnor brukar vara, men hennes rumpa är lika rund som deras brukar vara. Jag tar henne om höfter och börjar ta henne.
Jag ser min penis glida in i henne och sen ut och sen in igen. Jag hör hennes små gnyenden när jag når botten av henne, jag ökar takten efter hand. Hon stönar och gnyr om vartannat, jag ökar takten lite till min tumme glider över hennes anusrosett och hon piper till lite.
Jag ler och ökar takten igen och hon kommer med ytterligare ett skrik som dämpas av kudden. Ilningarna tar över mig och jag drar mig ur henne. Hon snor runt och tar mig i munnen, hon får inte in mycket mer än ollonet i munnen. Hennes tunga och händer får mig över krönet och jag kommer med ett tungt stönande. Jag ser henne svälja varenda droppe av min säd och jag är lite förundrad över att hon lyckas med det. Jag ser hennes leende ögon.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 5
***
Jag ser på havet, Leonora ligger bredvid mig på sanden och hon ser på havet hon med. Vi har varit på väg i ett månvarv nu sen vårt hastiga uppbrott från huset, vi har gjort ett par mindre uppdrag sen vi lämnade. De hade fyllt penningpåsen tillräckligt för att vi skulle kunna bo på värdshus emellanåt. Något i alvernas ton hade antytt att de var väldigt intresserade av att tala med mig. Jag hade ingen större lust av att tala med dem just nu, jag tar upp en sten och kastar den ut i vattnet och ser den landa i vattnet.
– Hur är det Ingen?
– Jag törstar efter nyheter, kanske mest få reda på vad de där alverna ville.
– Och hur kan de få reda på det?
– Genom att vi rider till dvärgarnas salar. Deras huvudstad heter så, den ligger precis som trollens i ett berg, men den är trevligare än deras.
– Ja det var rätt mörkt där Ingen.
– Haha, ja det är där.
– Så dvärgarnas huvudstad?
– Ja om inget så för att få nyheter.
– Och om alverna är där Ingen?
– Då får vi hantera det då, men vi behöver få nyheter. Det och fylla på penning pungen lite vännen.
Hon ser på mig och jag petar lite i elden, jag lägger mig på hennes sida och lägger manteln runt mig. Jag sluter ögonen och somnar.
***
Jag ser på det höga berget som rymmer dvärgarnas huvudstad, Leonora vänder på huvudet och ser på mig.
– Finns vårt Hus därinne Ingen?
– Nej, det ligger utanför. Det är bara dvärgar som får bo därinne, så vårt Hus ligger utanför. Det är som en liten stad där vännen.
– Då vet jag det Ingen.
Vi rider vidare på vägen, solen lyser och vinden är klar och frisk men inte kall. Jag ser på vagnarna och vagnsförarna, det är av alla raser som kör sina vagnar hit. Det ligger en marknad utanför huvudstaden, jag ser den lilla staden närma sig. Jag ser på vakterna och de nickar när vi rider förbi dem, vi rider in i staden och jag styr Leonora till vårt hus. Jag hoppar av och vi går genom stallarna till baksidan av huset. Leonora ser på trädet.
– Ni bygger alla hus likadant Ingen.
– Ja de som startade vårt sällskap trodde väl på symmetri vännen.
Hon går fram till trädet och lägger sig, jag tar min väska och går in i huset. Jag går uppför trappan och går till mitt rum här. Jag går in och klär av mig och lägger kläderna på sängen. Jag gör som jag alltid gör, jag går till badet och när jag är klar så går jag till matsalen och äter. Sen så går jag ut till Leonora, jag ser på mannen som sitter där.
– Sten min bror.
– Ingen, min bror. Vad för dig hit?
– Nyheter, mina öron törstar efter nyheter. Det och silver, vi har varit på väg i en månad nu. Det är brist på båda.
– Haha. Ja du har alltid varit lite rastlös, det var din styvfars största bekymmer när det kom till dig. Din rastlöshet.
– Där ser man, så är det kanske. Men om jag sitter stilla för länge så börjar det att krypa i kroppen på mig.
– Jag vet hur det är, jag är likadan. Jag lämnar huset här och ger mig ut på vägarna med jämna mellanrum. Så vad vill du veta Ingen?
– Vad alverna ville oss Sten?
– Alverna?
– Tre alver kom till vårt hus i huvudstaden och meddelade att deras kung ville oss något, eftersom jag retades med en högalv hos trollen så trodde jag att det var mig de ville tala med.
– Vad de ville vet jag inte, det är möjligt att Erik fått reda på något men jag vet inte.
– Då får jag fråga honom.
– Men det däremot har vi hört talas om dina äventyr med Ragnar och trollen. Hur fan lyckades du med att få trollen till att gå med på Ragnar skulle bli deras samvete?
Jag ser på honom och börjar berätta, han lyssnar och kommer med kommentarer emellanåt. När jag är klar så tittar han på mig.
– Vi är alla tacksamma för det du gör Ingen, det är faktiskt skönt att inte bli spottad på, din styvfar hade varit stolt Ingen.
– Tack Sten, ja jag tröttnade på det. Sen när hatet kommer av långsinthet så gjorde det mig än mer irriterad, det kokade till rejält när kungen lurade Ivan och Harald, på den vägen är det.
– Där kan jag komma med lite nyheter.
– Om vad Sten?
– Ivan, han är eftersökt. Harald har uteslutit honom från broderskapet.
– Varför Sten?
Han ser på mig och slickar sig om läpparna.
– Så illa?
– Ja precis så illa. Han förgrep sig på en yngre dvärgkvinna, hon var inte kommen till ålder så att säga. Han förgrep sig på henne och lämnade henne för död, hon hittades och var vid liv. När hon var tillräckligt stark så berättade hon vad som hänt, Harald hörde hennes berättelse. Hon hittades i människornas rike, när han hört den så uteslöt han Ivan på studs. Han har låtit meddela alla regenter att Ivans Ranger status är förverkad och att han är en paria. Vårt rykte är intakt efter Haralds agerande.
– Vid den vise, är hon en ädling?
– Ja, mer än så. Hon är Knurlans systerdotter så dvärgarna vill se blod, massor av blod. De jagar honom som galningar, han har lyckats hålla sig borta i ett halvt månvarv.
– Vid den vise! Att han var förtappad har jag misstänkt länge, men inte att det var så illa. Vad gjorde hon i människornas rike?
– Hon är tydligen vän med prinsessan, hon skulle hälsa på henne efter hennes äventyr. De stannade på ett värdshus, Ivan var där. Han dödade hennes vakter, tog sig på hennes rum och tog henne från rummet och uti skogen. Där han förgrep sig på henne.
– Vi ska hitta honom Ingen.
– Han är farlig vännen.
– Det spelar ingen roll, Ingen. Vi ska hitta honom och ta honom hit, så att de kan utverka straff mot honom.
– Ja vännen.
Sten ser på mig.
– Vad är det Ingen?
– Har man någon aning om vart han försvann?
– Nej, ingen som helst tyvärr.
– Jag har länge misstänkt att han utfört lönnmord, men jag har inte kunnat bevisa något. Men om det var så, så måste han fått uppdragen av någon eller hur?
– Så du misstänkte det, du med?
– Ja, det har vi nog alla gjort. Men han har lyckats hålla det vid en misstanke, vi hade aldrig bevis. Vet du var han kommer ifrån?
– Nej tyvärr inte Ingen.
Jag ser på honom, jag har en misstanke. Men det är bara en misstanke, men det är bättre än inget.
– Vi ger oss av i morgon vännen.
– Ja Ingen.
***
Jag ser på byn framför mig, mina vapen är undanstoppade i väskan. Frågan är om jag ska rida in i byn eller om vi ska sova ute i natt igen. Vi är så långt söderut som det går att komma i Riket, på andra sidan bergssidan finns bara öken. Ingen som någonsin gett sig in där har kommit genom den. Antingen så hade vänt, eller så har de inte kommit tillbaka. Byn därframme är en del av lönnmördarna, deras Hus finns i djungeln. Det vet jag var den finns, jag har smugit mig på dem vid ett par tillfällen.
Jag bestämmer mig, vi rider inte in i byn. Det kommer bara dra onödig uppmärksamhet till sig. Eller Leonora kommer göra det, är han i deras Hus så kommer byn att skvallra och han kommer försvinna. Om han är där, antingen så är han där. Eller så gömmer han sig där ingen förväntar sig att han ska gömma sig. Hos alverna, i deras oändliga skogar. Vi rider i en vid rörelse förbi byn, jag rider nästan i kanten av djungeln. Dit in ska vi inte än.
– Du kan stanna här vännen.
Hon gör som jag säger, jag hoppar av hennes rygg och ställer mig bredvid henne och jag ser in i djungeln och jag smälter samman med Leonora, min syn förändras. Jag ser djuren som finns därinne, jag blinkar till och får tillbaka min vanliga syn.
– Nästan allt därinne vill döda oss vännen.
– De kan försöka, det därinne är mitt element Ingen.
– Jag har varit här ett par gånger, jag har klarat mig men inte utan besvär.
– Det är mitt element som jag sa, inget kommer hända dig därinne Ingen.
– Då litar jag på det vännen.
– Det kan du göra Ingen.
Jag öppnar min väska och tar fram mina vapen, jag sätter dem på sina platser och när jag är klar så börjar vi gå och går in i djungeln och försvinner.
***
Jag lutar mig mot ett träd, som hon sagt till mig så hade inga djur vågat sig nära oss. De fanns runt oss men de kom inte nära, det var som om de visste vad som skulle hända om de försökte. Att hon dödar dem, jag sluter ögonen och somnar.
– Ingen.
– Ja vännen.
– Där är en massa eldar en bit bort.
Jag öppnar ögonen och ser mörkret som omsluter oss, månens ljus kan inte leta sig ner mellan bladverken, jag vrider på huvudet och ser eldarna som är tända. Jag reser mig och vi rör oss ljudlöst mot dem. Vi ser två personer ligga på ett altare, en man och en kvinna. Det står ett tio tal män runt altaret, varav en präst.
Eller helig man som han kallas i denna kult, en kult som är förbjuden för att de ägnar sig åt bland annat detta. Jag är ganska övertygad om den kvinna som ligger på altaret lever, mannen är död. Deras äktenskap är för alltid, sen att det skiljer säkert fyrtio år eller mer mellan dem skiter de där männen i.
– Vi måste agera Leonora, de är förbjudna. Kvinnan lever och de tänker bränna henne levande, männen är tränade. De kan försvara sig så var på tårna vännen.
– Ja Ingen.
Jag sätter ihop min båge och drar en pil och sätter den på strängen, jag tar sikte och släpper den. Den träffar prästen i halsen, Leonora kastar sig över två män och jag skjuter tre pilar till. Sen drar jag mitt svärd och attackerar fanatikerna.
***
Jag lyfter kvinnan från altaret, som tur är så har de inte hunnit hälla brännoljan på dem. Jag lägger henne på Leonoras rygg och drar ut mina pilar från kropparna på männen och sätter tillbaka dem i kogret. Jag ser på kropparna, djungelns djur kommer ta hand om dem. Vi rör oss från platsen och vi går tillbaka till den plats som vi satt vid innan. Jag lyfter av kvinnan, eller hon är knappt kvinna. Hon är max sexton eller sjutton år. Jag svär lite och Leonora ser på mig.
– Hon är nästan ett barn, inte giftasvuxen än. Förbannade svin.
Leonora ser på mig, jag ser på hennes ögon. Hon är drogad, jag ser på Leonora och sen på flickan igen. På hennes juveler och guld. Hon skulle vara vacker i livet efter detta med. Liderliga förbannade kåtbock, det kommer ta ett tag innan hon vaknar.
– Hur ska vi göra Leonora, vi kan inte ta med henne dit vi ska och vi kan inte lämna henne här. Hon är drogad så hon kommer sova ett bra tag till. Närmsta stad är två dagar bort, frågan är var hon kommer ifrån.
– Vi sover på saken Ingen, du är upprörd?
– Ja hon är ett barn, hon fick säkert gifta sig med den mannen när hon var ung. Hade hon riktig otur, så var hon inte mer än sju eller åtta år gammal. Var han ett riktigt svin så utnyttjade han henne redan då, de skyller sin liderlighet på någon förbannad gud vännen.
Leonora ser på mig och sätter sin nos på min panna. Jag kramar henne, jag har sett vad liderliga män kan göra. Min mor träffade sin beskärda del av dem, hon drar sig tillbaka lite och vi lägger oss tillrätta. Jag lägger flickan på min plats vid Leonora, jag lägger mig bredvid henne och ser upp på stjärnorna.
***
Jag ser på flickan och häller lite vatten i hennes mun, jag ser det rinna in i hennes mun och hon sväljer. Hon är fortfarande rätt utslagen men hon reagerar i alla fall. Jag tar en klunk jag med, Leonora ser på mig.
– Så hur gör vi Ingen.
– Vi är en halvdag från lönnmördarnas hemvist, det är två dagars rid tur till staden. De har sina agenter där, men om vi kommer med henne och lämnar henne till myndigheterna i staden och berättar vad som hänt så kanske de inte rapporterar vidare. Eller så tar vi oss dit, ni två väntar i djungeln och jag går fram till dem och har ett samtal med dem. Är Ivan där så kan det bli intressant.
– Då rider vi till staden, du ska inte ge dig in där ensam Ingen.
Jag ser på henne och jag ler lite.
– Då gör vi så vännen.
Jag lägger flickan, eller den unga kvinnan på hennes rygg och sätter på mig väskan och vi börjar gå. Vi passerar altaret och jag ser asätarna kalasa på kropparna och jag känner en viss tillfredsställelse. Vi kommer fram till en stig och vi kan gå snabbare nu, den blir bredare efter stund och blir till en smal väg.
– Orkar du oss båda vännen?
– Ja Ingen det gör jag.
Jag hoppar upp bakom flickan och Leonora börjar springa, det går ungefär lika fort som en häst travar.
***
Jag ser på stjärnorna, flickan är fortfarande utslagen. Men hon reagerar när jag ger henne vatten, hon sväljer och jag känner mig nöjd med det. Vi kommer att komma fram till staden i morgon, som sagt vi får hoppas att den mannen inte bodde i staden utan i en av de mindre byarna eller köpingarna. Vi får lämna henne till sheriffen i staden, jag tuggar på lite torkat kött.
Jag sluter ögonen och jag tänker på vad Ivan gjort, jag spekulerar om varför han gjort det han gjorde? Förstod han inte var det skulle sluta? Var det, det han ville? Att vi skulle bli förkastade igen, trodde han att vi bara skulle acceptera det. Då var han en idiot, då var det tur att trollens kung fick höra det om alvernas slirande på sanningen. Sömnen tar mig och jag somnar.
Jag öppnar ögonen och jag ser att flickan har rört på sig, så frågan är om drogerna eller dekokterna som de fyllt henne med har avtagit, hon ligger med ryggen mot mig och på sidan med huvudet på Leonoras sida. Jag reser mig och går bort en bit och tömmer min blåsa.
Jag knyter snöret i midjan på byxorna och går tillbaka till de två andra och Leonora ser på mig. Jag lyfter upp flickan och sätter henne framför mig på Leonora och hon börjar springa. Här håller hon en betydligt högre fart, jag skulle räkna det som tre gånger snabbare än vad en häst galopperar. Hon kan snabbare men den farten kan hon inte hålla lika länge, grässtäppen försvinner snabbt.
***
Vi har stannat vid ett vattendrag, vi dricker och jag fyller min vattensäck. Jag häller vatten i flickans mun, hon öppnar ögonen och ser på mig.
– God dag, mitt namn är Ingen, Ranger är mitt kall, vad heter du?
Hon blinkar till.
– Maya, jag heter Maya. Prinsessa är mitt kall, eller titel. Var är jag?
– Vi är på väg till staden Jaouste, där tänkte vi lämna dig till myndigheterna så får de hjälpa dig.
– Det går inte, de kommer stänga porten och låsa den. Utåt så följer de inte den gamla vägen, men bakom stängda dörrar så gör de det. Hans son kommer döda mig så fort ni rest er väg. Vi förresten?
– Förlåt Maya, min vän Leonora.
Jag presenterar Leonora, flickan. Eller den unga kvinnan ser på Leonora, hennes ögon vidgas och hon slickar sig om läpparna.
– Du är magnifik Leonora.
Leonora ser på henne och går fram till henne sätter sin nos på Mayas panna, Maya smeker henne på halsen.
– Är du säker på att han kommer döda dig?
– Oja och gör inte han det så kommer hans fruar göra det.
– Har han mer än en Maya?
– Ja han har tre, han har aptit och han gillar dem unga. Jag hade tur, hans far var gammal när vi gifte oss. Hans lust hade falnat.
– Hur gammal var du Maya?
– Jag hade tur där också jag var elva Ingen. Vad gör ni här?
– Vi letar efter en våldtäktsman.
– Här Ingen?
– Ja jag misstänker att han gömmer sig hos lönnmördarna, men sheriffen i staden?
– Köpt och mutad av kungen som han kallar sig.
Jag ser på henne, sen på Leonora. Huvudstaden ligger sex dagars resa härifrån med den takt som Leonora kan hålla, kungen måste få reda på detta.
– Du delar inte deras tro Maya?
– Nej jag delar inte deras barbari, verkligen inte. De tog mig från mina föräldrar, när min far protesterade så skar de halsen av honom och lämnade honom på marken. Min mor skickade de iväg in dit.
Hon i riktning mot djungeln vi kom ifrån, jag ser på Leonora. Vi har inget val, oavsett hur mycket jag vill få tag i Ivan så just nu så går detta före. Jag svär till och slickar mig om läpparna.
– Vi rider till kungen och Harald, Elonora.
– Ja vännen.
Jag lyfter upp Maya på Leonoras rygg, jag känner på hennes kropp. Jag känner hennes muskler spela under de ceremoniella kläderna, jag sätter på mig väskan och tar ut riktningen. Leonora ser på mig.
– Jag hittar Ingen.
– Vana Leonora.
Jag ler mot henne och smeker hennes hals.
– Orkar du oss båda vännen.
– Ja Ingen fortfarande, din omsorg om mig är charmerande. Men onödig.
Jag ler igen och smeker hennes hals igen, Jag hoppar upp på hennes rygg och hon börjar springa och Maya piper till. Sen ökar Leonora och pipandet blir till ett tjut.
***
Vi sitter på marken och jag räcker henne frukter som jag plockat i den lilla skogen en bit bort. Jag bryter av en bit bröd och hon tar den i handen, hon tar en tugga och säger tack.
– Jag vill även tacka er för att ni räddade mitt liv Leonora och Ingen.
– Varsågod, Maya.
– Hur gamla är hans sons fruar?
– Aija är nio, Disa är elva och hans senaste tillskott är åtta. Han tog henne till sin fru på dagen hon fyllde åtta. Utåt sett om det kommer utbölingar som de kallar dem så är vi, eller de hans systerbarn. Inom familjen så vet alla att det inte är så, hela staden vet det. De mutar alla som behövs mutas, fungerar inte det så dödar de dem.
Jag tar en bit av det torkade köttet.
– Det kommer utrotas, om inte kungen agerar så kommer jag att göra det. Prinsen kommer inte se nästa månvarv fullbordas, varken han eller hans förbannade präster Maya, agerar inte kungen så kommer jag att göra det.
Leonora ser på mig, hon lägger sig närmare mig. Jag smeker hennes sida.
– Du kommer dö Ingen.
– Nej Maya, han kommer dö och alla som står mellan honom och mig. Jag är en Ranger, mitt samvete tolererar inte det han gör. Inte mina bröder i heller, skulle jag sprida vad som händer där så kommer mina bröder att komma, precis som vi alla jagar den av oss som begick ett avskyvärt brott så kommer vi inte vila förrän prinsen är ställd inför rätta, vår eller kungens. Där jag tror att han kommer föredra kungens.
Hon ser på mig, något i min blick skrämmer och fascinerar henne. Hon ser färger dansa runt där. Jag blinkar och de försvinner, elden måste ha spelat henne ett spratt. Hon ser på mig, de rena linjerna i mitt ansikte. De alv lika ögonen men ändå inte riktigt, den raka näsan. Läpparna som genom magi ändrar storlek hela tiden, öronen som är i perfekt symmetri med resten av ansiktet, Det långa glänsande svarta håret som är samlat i naken av läderremmen, min långa muskulösa kropp. Hennes ögon dras till mina ögon igen, hon hade sett förändringen. De snälla ögonen som förändrades och blev något annat, hon hade blivit rädd för den blicken samtidigt som den gjorde henne trygg.
Jag gjorde henne varm inombords, varm på ett sätt som ingen annan gjort henne innan. Jag är en vacker man. En väldigt vacker man, hon hade sett alver en gång. De var de vackraste varelser hon någonsin sett, jag var vackrare än dem. Hon ser mig öppna ett fodral och ta fram en luta, hon ser och hör mig knäppa på strängarna. Hon hör mig börja sjunga på ett språk hon inte förstår, men det känns lugnande, sövande. Hon känner sig trygg.
***
Jag öppnar ögonen och jag sätter mig upp, Maya ligger inte där jag lagt henne när hon somnat, jag vrider på huvudet och ser henne röra sig i olika mönster. Jag ser hur hennes kläder böljar sig runt henne, det är en stridsteknik. Hon gör rörelserna långsamt och i perfektion, jag kan se på rörelserna att man kan göra dem med vapen i händerna, säkert med svärd, knivar och stavar. Hon avslutar sina rörelser och sätter sig på marken och sluter sina ögon. Jag ser på Leonora, hon ser på mig.
– Hon kan ta hand om sig själv Ingen.
– Ja vännen, frågan är var hon lärt sig det. Det där var stridsmunkarnas sätt att strida och träna, det har hon inte lärt sig där. Det har någon annan lärt henne.
Jag går bort till den lilla skogen och plockar frukt som jag tar med mig tillbaka, jag drar en av mina knivar och skär frukten i bitar. Jag tar ett par av dem och tuggar på dem. Jag ser Maya öppna ögonen och hon reser sig och kommer fram till oss.
– God morgon Leonora och Ingen.
– Detsamma Maya.
Hon tar av frukten och tuggar på den, jag gör detsamma. Vi äter under tystnad, jag tar en klunk vatten och räcker henne säcken. Hon tar emot den och dricker. När vi ätit klart så sätter vi oss på Leonora och hon börjar springa.
***
Vi kommer fram till huvudstaden, resan hade tagit fem dagar. En dag mindre än vad jag trott, Maya hade gjort sina rörelser varje morgon och kväll. Jag hade sett på henne och hon gjorde varje rörelse till perfektion, när vi vaknade i morse så hade jag sett på henne. Jag plockade fram mina svärd och räckte henne de två kortare, jag tog mitt långa och hon såg på svärden och hennes ögon vidgades lite. Jag reste mig och gick bort en bit och hon kom efter mig.
– Någon har lärt dig stridsmunkarnas sätt att strida, träna och meditera. De och alverna är de enda som kan ge oss en match, oss Rangers. Gör som jag Maya.
Hon hade sett på mig och nickat, jag andades in och sen ut. Sen började jag röra mig långsamt, Eld, Jord, Metall, Trä och Vatten. Hon såg på mig och gjorde som jag. När jag gjort ett set så såg jag på henne.
– De fem elementen, det är munkarnas och alvernas sätt att strida. Vi Rangers har fem rörelser till, Ande, Vind, Luft, Själ och Intet som vi kallar det. Alverna är inte bättre än oss på att strida, men eftersom de är alver så vinner de. Inte för att de är bättre utan för att de har andra fysiska förutsättningar än vad vi andra har. De är de första, vi andra är deras avbilder kan man väl säga. De skapade trollen, dvärgarna och människorna. Alv magi skapade Bestarna, eller vi kallar det, det för att kunna sätta ord på det som vi inte förstår. Det är större än så Maya. Se på mig och gör som jag gör.
– Ja Ingen.
Jag gör samma rörelser som innan, när jag är klar med de fem så gör jag de andra fem. När vi gjort dem så ser jag på henne.
– Gör dem tiotusen gånger, när du gjort dem tiotusen gånger Maya så börjar din träning på allvar. Som sagt någon som kunde stridsmunkarnas stridskonst har lärt dig den.
– Min far, det var min far som lärde mig den. Jag såg honom göra så varje morgon och kväll, när jag kunde gå så satt jag och såg på honom. När jag var två så började jag härma honom, han log och började träna mig. Jag har aldrig gjort dem med vapen, han försvarade sig inte när de skar halsen av honom. Han hade lämnat den vägen som han sa, han kämpade inte emot. Men han hade lärt mig rörelserna, hade de inte drogat mig så hade jag försvarat mig när de tog mig. Jag har gjort dem två gånger om dagen sedan dess, tack för det andra Ingen.
– Varsågod Maya, som sagt öva på alla tiotusen gånger ska du göra dem.
– Sen då?
– Så fortsätter du öva, du har gjort dem två gånger om dagen. I tio år så gjorde jag inte mycket annat, hela dagarna. Samtidigt som jag lärde mig, läsa, skriva, räkna, jag lärde mig språk och filosofi, religion, lagar osv. När de tio åren gått så såg min styvfar på mig och sa. Då min son då börjar vi träna. Sedan dess Maya har jag tränat, framförallt denna.
Jag pekar på min panna.
– Jag har tränat den mer än min kropp, mitt huvud är mitt farligaste vapen mot alla andra. Det andra är bara redskap, min hjärna är det viktigaste jag har.
– Hur gammal är du?
– I människor år så är jag tjugonio, som alv har jag inte lämnat barndomen än.
– Alv?
– Jag är blandblod, tydligen så är mitt yttre människa och mitt inre alv.
Jag ser på Leonora och ler.
– Min styvfar köpte mig när min mor dog, han tog mig under sina vingarsskugga och gav mig en grund att stå på, sen så har jag fortsatt. Idag så är jag den jag är. En Ranger.
Hon hade sett på mig, jag tog vapnen och satte dem på mig. Jag lyfte upp henne på ryggen på Leonora, jag hoppade upp och satte mig bakom henne. Sen började Elonora att springa.
Nu rider vi in i huvudstaden och vi rider på gatorna till ädlingarnas stadsdel, vakterna bugar sig och släpper in oss. Vi rider på gatorna och ädlingarna ser på oss, jag ser en viss respekt i deras ögon. De ser på Maya och Leonora, den vackra flickan med guldet och juvelerna. De visar på hennes status, status förstår de, de ser på Leonora för att hon är den hon är. Vi kommer fram till palatset, jag kliver av och jag hjälper Maya ner från Leonoras rygg.
– Rangern Ingen söker att tala med kungen.
– Varsågod och gå in.
– Tack min vän.
Jag gör vår hälsning och han bugar sig lite. Vi börjar gå och vi följer korridoren till tronsalen och kungen ser på oss när vi kommer in, jag ser Harald och han ser på oss. Jag ser hans frågande blick, vi kommer fram. Jag stannar, sätter min hand på bröstet och säger.
– Rangern Ingen kommer med besked om förräderi mot riket och kungen. Detta är prinsessan Maya av Jaouste, de skulle bränna henne levande med sin make i djungeln i söder. Jag lämnar det till henne att berätta om skändligheterna så pågår där.
Jag ser på kungen, min blick möter hans och han ser något i den.
– Agerar inte kungen så kommer Rangers att göra det.
Han slickar sig om läpparna och jag ser på Maya och nickar. Jag hade sagt åt henne att berätta precis vad som försiggår där, att inte hålla igen. Tvärtom, ju mer skändligheter desto bättre. Hon öppnar munnen och börjar tala, när hon berättar vad som händer i staden och deras rike som de kallar det så hörs det upprörda ljud i salen.
När hon berättar om barnen som tvingas gifta sig, om vad de råkar utför så är där kvinnor som svimmar. Hon fortsätter berätta om skändligheter som händer där, fler och fler upprörda röster hörs. Kungens kinder är röda och när Maya tystnar så ser han på henne.
– Vi kommer ta hand om detta prinsessa, du kommer få stanna här som vår gäst.
Han ser på en kvinna och hon nickar, hon kommer fram till Maya och bugar sig och ber henne följa med henne. Så ska hon se till så att hon får bada och göra sig presentabel.
– Tack konung.
– Det är vi som tackar dig Ranger Ingen, hade du inte stoppat dem så hade vi inte fått höra talas om detta. Som sagt vi kommer att rätta till det, stoppa det som händer där.
– Tack konung.
Jag sätter handen på bröstet och bugar mig lätt.
– Nu ska jag ha ett samtal med min ledare ers majestät.
Han nickar och jag går fram till Harald.
– Min bror.
– Ingen, min bror.
Vi går iväg och vi går in i ett rum och han sätter sig bakom ett skrivbord, jag sätter mig mittemot honom och Leonora lägger sig på golvet, hon får precis plats.
– Hur hamnade du där Ingen?
– Vi jagar Ivan, någon har gett honom de uppdrag han gjort när han har mördat. Jag misstänker lönnmördarna så jag tänkte ta dem på pulsen, är han där så kommer jag ta hand om honom, paketera honom och presentera honom på ett silverfat för dvärgarnas Knurla. Men så kom detta emellan och vi fick prioritera.
– Vi?
– Jag och Leonora, vi har hittat ett sätt att kommunicera. Jag med tecken och hon med olika läten som jag tolkar.
Han ser på mig och sen på Leonora, hon gäspar och visar sina tänder.
– Du får se till så att kungen inte glömmer sitt löfte Harald för gör han det så kommer jag att besöka dem, det kommer inte bli vackert Harald.
– Och hon?
– Får stanna här, hon behöver landa. Hon är tränad av sin far, han var stridsmunk, en som lämnat vägen på egna premisser. Han hade sett för mycket död Harald. Hon kan alla tio Harald och hon gör dem två gånger om dagen.
Han ser på mig och nickar.
– Se till så att hon lär känna kungens dotter, hon kan bli ett utmärkt skydd för henne.
Harald ser på mig och ler.
– Kommer du att ta dig tillbaka dit?
– Ja, som sagt jag kommer jaga honom tills jag hittar honom.
– Bra Ingen.
– Vad ville alverna Harald?
Han ser på mig, han slickar sig om läpparna.
– Så illa Harald?
– Nja illa och illa, de var rätt upprörda för det som hänt i trollensland.
– Vilket Harald?
– Allt, Glittermalmen, högalven, ditt avslöjande, Ragnars plats, min, Eriks och Gustavs.
– Vem ville de tala med?
– Dig givetvis, jag förklarade för dem att de inte kan bestämma över oss. De blev på alvers vis förvånade och faktiskt lite spaka när jag meddelade att jag inte kommer beordra dig till någonting, framförallt inte för att sett till så att sanningen sett dagensljus. Högalven hade tydligen sett dina svärd, de frågade var du fått dem ifrån. Jag sa som det var, att jag inte visste. De var väldigt intresserade av dem.
– Jag smidde dem själv av Glittermalmen, det som upprör dem och vad de ofta tycks förtränga är att jag är en alv, i alla fall halv alv. För att kunna smida Glittermalm så måste du kunna högalviska, vilket du bara kan lära dig om dina föräldrar är högalver. Vilket innebär att det inte bara var vilken alv som helst som besökte min mor och gjorde henne gravid. Det var en högalv Harald. Så jag är inte bara vilken bastard som helst. Jag är en bastard till en högalv. Du kan ju tänka dig vad de tycker om det, hade de fått döda mig så hade de gjort det för länge sedan Harald, men deras egna lagar stoppar dem. Eftersom de inte får döda en av sina egna utan grund, att han gjorde som han gjorde är ju faktiskt inte mitt fel. Det inser faktiskt till och med de.
– Vid den vise.
– Kanske det Harald, kanske det.
***
Vi är tillbaka vid djungeln, jag ser på Leonora och vi går in i den och tar oss fram åter en gång. Precis som sist så följer vissa av djuren efter oss, kommer de för nära så stannar Leonora och morrar lite. Då försvinner de och vi går vidare, jag klappar henne och hon fnyser lite, jag ler och vi tar oss fram ljudlöst.
Vi kommer fram till samma plats som vi vilade på sist vi var här. Frågan är om det finns något kvar av dem mer än benen. Jag tar en klunk av vattnet och lutar mig mot trädstammen, mitt samtal med Harald hade inte varat så mycket längre. Vi reste oss och gick ut. Vi lämnade palatset jag och Leonora, vi red genom staden och ut på vägen som leder söderut och Leonora hade börjat springa direkt.
Nu sitter vi här igen och är på väg till samma plats som vi var innan vi räddade Maya. Frågan är hur vi ska ta oss an lönnmördarna, om vi ska spionera på dem ett tag och se om vi ser honom. Om vi inte gör det gå dit som Ranger och ställa frågor. Frågan är hur långsinta de är med tanke på de lönnmördare jag dödade när jag räddade prinsessan, men samtidigt.
Det är deras yrke, de hyr ut sig till de som kan betala för sig. De är medvetna om riskerna, eller vi ska spionera och sen smyga oss på dem och skrämma skiten ur dem. Båda alternativen har sin charm, men är han där så kommer det att få känna på vår ilska. Jag sluter ögonen och går igenom alternativen en gång till innan jag somnar.
***
Jag stannar och ser på Leonora.
– Vi är framme vännen, nu så ska vi spionera lite.
– Javisst.
Hon lägger sig ner och precis som jag så smälter hon in i omgivningen, jag har min andra dräkt på mig, den jag fick av drakarna. Den som anpassar sig till omgivningen. Jag ser på lägret, eller byn. Det röjda området är stort, det finns längor därnere där deras elever bor, ett större hus där de antagna bor och ett ännu större hus där deras ledare och familj bor. Jag ser dem träna därnere, jag ser de olika stationerna. Träningen utan vapen, med, med pilbåge osv. Jag vet att det försiggår mer träningen i det stora huset, under huset.
***
Vi har legat här i två dagar, vi har inte sett Ivan frågan är om han är här. Oavsett om han gömmer sig så har han inte tålamod att hålla sig instängd så länge, jag känner för väl för det.
– Vi har två val vännen.
– Vilka Ingen?
– Vi går ner där och ber att få tala med deras ledare, så pass mycket auktoritet har jag. Som den jag är, att de ska släppa in mig. Harald vet att vi är här, skulle vi inte höra av oss så kommer de att komma allihop och han vet om det. Han har en viss heder, den är lite speciell. Men han har heder.
– Det andra alternativet Ingen?
– Vi smyger oss ner där i natt och tar oss till hans sovrum och har ett privatsamtal med honom. Frågan är om han kommer ta det personligt och skicka några av dem efter oss.
– Varför tvekar du Ingen?
– Därför att första alternativet kanske innebär att vi får slå oss ut därifrån. Om han fått reda på att det var vi som dödade de lönnmördare som tagit prinsessan. De kanske är lite förbannade för det.
– Det andra?
– Som sagt frågan är hur sur han blir över att vi tar oss in där och skrämmer honom.
– Så oavsett så kan det leda till strid Ingen?
– Ja Leonora.
– Jag kallas nattdräparen, så du vet vad jag föredrar.
Jag ser på henne och ler.
– Då gör vi så vännen.
***
Mannen vaknar och stirrar in i mina ögon, sen in i Leonoras ögon och han ser hennes tänder.
– En fråga, avfällingen Ivan. Har han varit här, bara nicka eller skaka på huvudet.
Min röst är en viskning.
– Förresten, min vän här kan känna en lögn på två kilometers avstånd. Så funderar du på att ljuga så kommer de där tänderna skilja ditt huvud från axlarna. Förstår du?
Han nickar.
– Så Ivan?
Han nickar.
– Så det var er han fick uppdragen av?
Han nickar igen.
– Och han kom hit?
Han nickar.
– Men han har lämnat igen?
Han nickar, han öppnar munnen.
– Det svinet stal från oss, jag har skickat lönnmördare efter honom.
Hans röst är en viskning.
– Vad stal han?
– Pengar, juveler och ett riddjur.
– När?
– För ett halvt månvarv sedan, han är ett svin.
– Ja det kan vi vara överens om. Alla jagar honom, han är utesluten från Rangers, han är en paria. Alla som hjälper honom kommer att få smaka på vår hämnd och det är när dvärgarna är färdiga med dem. Han våldtog och dödade nästan Knurlans systerdotter.
Mannen stirrar på mig.
– Vet du vart han kan ha tagit vägen? Vet du var han kommer ifrån?
– En by på gränsen mellan alvernas och Bestarnas land.
– Han är ingen Best.
– Nej, det bor människor där. Alverna föraktar byn, jag vet inte varför men de gör det.
– Hur många lönnmördare?
– Tjugo.
– Frågan är om det räcker, men för ett halvt månvarv sedan?
– Ja.
– Tack.
Jag slår till honom och han somnar, jag ser på honom och vi försvinner.
***
Vi är ute ur djungeln och jag sitter på Leonoras rygg, vi är på väg till Bestarnas land. Vi ska rida till den där byn, något inom mig kliar med att han ska ta sig hem. Leonora springer fort, jag lutar mig fram lite till och det känns som om vi flyger fram över marken. Resan kommer ta ett bra tag, frågan är hur vi ska transportera honom tillbaka till dvärgarnas Knurla levande. Dödar jag honom så kommer hans kropp ruttna långt innan vi är framme. Jaja det får bli ett senare problem, nu gäller det att hitta honom.
***
Jag ser på kropparna, det som finns kvar av dem. Jag räknar till sex stycken, jag ser på pilarna som ligger på marken. Det som återstår av kläderna berättar vad de var, lönnmördare. Leonora ser på mig.
– Är det han Ingen?
– Ja, pilarna säger mig det. Det är Ranger pilar, han måste ha väntat på dem och anfallit dem i ryggen. Det bekräftar min misstanke.
– Som är Ingen?
– Att han är på väg hem, något eller någon väntar på honom där vännen.
– Ska vi Ingen?
– Ja vännen.
Jag sätter mig på ryggen av henne och hon börjar springa igen.
***
Jag tar en klunk av ölen, jag ser på människorna och Bestarna som sitter i värdshuset. Det förekommer blandningar här, av de olika raserna så kommer människor och Bestar väl överens. Men man brukar inte se det som sker här, att de är så nära.
Det förekommer vissa tecken på att de delar mer än information med varandra. Jag har inte sett detta innan på mina resor, inte för att jag varit såhär långt söderut så ofta innan i Bestarnas land. Jag sveper med blicken och jag ser lönnmördarna, sist jag såg dem så var de fiender. Nu är de om inte allierade så i alla fall neutrala, de är fem som sitter här.
Frågan är var resten är eller om Ivan dödat de andra. De kommer inte ge upp, de kommer utföra uppdraget eller dö. Varken mer eller mindre, kommer de tillbaka utan att ha dödat honom. Så kommer de att bli dödade av sin ledare, misslyckande har bara en lösning för dem. Det är döden.
Jag dricker igen och ser människor och Bestar gå uppför trappan tillsammans, jag ser på dem och sen på lönnmördarna. Jag ser avsmaken i deras blickar, är det därför alverna föraktar den byn. För att det likadant där? Hände det något med Ivan där och alverna när han växte upp? Är det därför han föraktar dem, föraktar mig för att jag med det blod jag har påminner honom om något som hände i hans barndom? Alverna gjorde något som drabbade honom, är han också halvblod?
Jag tar en klunk till av ölen, lönnmördarna dricker upp och lämnar skänkrummet. Jag drar mig tillbaka lite längre in bland skuggorna, de går förbi mig utan att se åt mitt håll. När de passerat så rör jag mig lite framåt, jag ser på de som sitter kvar i skänkrummet.
Jag lägger mitt silver på bordet och reser mig och går ut jag med, jag går till stallet och lägger mig i höet hos Leonora. Det var vad värdshusvärden kunde erbjuda mig. Jag hade tagit emot det och nu ligger jag här och tar fram lutan och börjar spela lite. Snart så sjunger jag en mild sång om kärlek, Leonora spinner och jag ler.
***
Vi sitter lutade mot ett träd och jag tar en tugga av brödet som jag köpte i den by vi passerade innan idag, jag tittar på Leonora.
– Du har vuxit vännen.
– Ja Ingen, jag är inte fullvuxen än.
– Hur mycket större kommer du att bli vännen?
– Jag vet inte, min mor och far är större än mig Ingen.
– Där ser man vännen.
Jag äter upp brödet och torkar mina händer, jag tar en klunk av vattnet och lutar mitt huvud mot trädstammen och sluter ögonen. Kliandet har ökat vilket säger mig att vi närmar oss den plats där han är.
***
Jag ser striden nedanför mig, Leonora sätter av och hon springer snabbt och jag drar mitt svärd och jag ser Ivan höja sina mot den person som ligger på marken. Jag ser vansinnet i hans ögon, jag hoppar av Leonora och mitt svärd stoppar hans attack. Klangen när svärden träffar varandra ekar och han stirrar på mig.
– Du ditt jävla missfoster.
– Detsamma jag kanske ska säga i så fall, var det din mor eller far?
Han ser på mig och slickar sig om läpparna, han tar ett steg tillbaka och öppnar munnen.
– Min mor, det var min mor.
Personen som höll på att bli dödad ser på mig och jag ser på henne.
– Akta dig så är du snäll, detta är mellan honom och mig.
Hon ser på mig och sen på Ivan.
– Seså akta dig nu, oavsett hur mycket det sårar din stolthet så är du ingen match för honom.
– Men du är?
– Ja, det är jag.
Hon ser mig i ögonen och sväljer, hon precis som Maya ser färger dansa runt i dem. Hon drar sig bakåt och ser på Leonora och sväljer.
– Vilken sorts djur min bror.
– Du är ta mig fan inte min bror, du är ta mig fan ett värre missfoster än mig.
– Som jag sa till dig en gång Ivan, jag hade inget att säga till om när jag skapades. Lika lite som du, men du tillskillnad från mig fick kärlek av dina föräldrar. Men far tömde sig i min mor, betalade och gick. Men mor blev gravid och gav mig skulden för att hon förlorade kunder. Dödade alver din mor eller far?
Han ser på mig och slickar sig om läpparna.
– Min far, han var jägare. Den bäste jägaren här, han gav sig över gränsen ibland och jagade deras djur.
– Och de tog honom och följde sin lag? Precis som vi följer lagen, vi är lagen Ivan. Du har vanhedrat ditt kall, du har vanhedrat de vi är Ivan. Varför Knurlans systerdotter?
– Visste inte vem slinkan var, jag trodde att jag dödat henne.
– Som du gjort förr? Vad var din mor för Best Ivan?
– Hon var en Lynx.
Han blinkar till och jag ser hans ögon förändras och han ändrar tillbaka.
– Och din mor dog av sorg, Bestar gifter sig en gång och det är för hela livet. När han dog, så dog hon av sorg. Din styvfar köpte dig och tog dig under sina vingars skugga?
Han ser på mig.
– Vi är bröder på mer än ett vis min bror. Men en sak ska du veta.
– Vadå?
– Du kommer få betala för vad du gjort Ivan, du har dödat oskyldiga. Hur många före Knurlans systerdotter? Tio, femtio, hundra?
– Jag vet inte, jag har tappat räkningen på slinkorna. Med deras flörtande, deras blickar som lovar dig en massa och när de ser mig så skriker de och springer. Men om man stryper dem först så kan de inte springa.
Jag ser på honom och minns att jag aldrig sett honom som vi andra i underkläder. Hans Best attribut måste finnas där, Lynxar är bedrägliga djur. Han tittar på mig och jag ser förändringen och möter attacken.
***
Han ligger över ryggen på Leonora, bunden och redo för att transporteras till Knurlan. Jag ser på min arm, han är skicklig. Väldigt skicklig, eftersom jag vill ha honom levande så fick jag strida utan att döda honom. Han ville döda mig så han var lite mer desperat. Jag tar fram den gula flaskan och tar ett par droppar på fingrarna.
Jag sätter dem mot såret och viskar tyst och såret läks, jag ser på huden när jag är klar. Jag stoppar undan flaskan och ser på min dräkt, ser på revan. Ser på de andra revorna, men där hade han inte träffat mer än jackan. Hade jag haft dräkten från drakarna så hade den inte gått i sönder.
Kvinnan från lönnmördarna ser på mig.
– Vem är du?
– Ingen, Ranger är mitt kall. Nu ska jag transportera honom till Knurlan.
– Min herre vill ha hans huvud.
– Möjligt, det kommer sitta kvar där tills jag lämnat honom hos Knurlan. Efter honom så får din far ställa sig i kö. Där är en hel del som vill ha ett samtal med honom. Du förlorade mot honom, jag slog honom. Hade jag velat döda honom så hade jag avslutat den striden mycket snabbare.
Jag går iväg och letar upp hans häst, jag tar den i tömmarna och tar den med mig tillbaka. Jag ser på kvinnan, hon ser på Leonora.
– Det är inte vist att reta henne, hon som jag vill se honom levererad levande till Knurlan. Jag misstänker att vad det än var som han stal av er finns i sadelväskorna här. Du kommer få tillbaka det som är ert, varken mer eller mindre. Vad är ditt namn?
– Jasmine, mitt namn är Jasmine.
– Angenämt, jag är som sagt Ingen.
– Är det ditt riktiga namn?
– Ja Jasmine, det är det namn min mor gav mig. Jag var ingen i hennes ögon.
Hon ser på mig.
– Får jag följa med er en bit på vägen?
– Det är ett fritt rike och alla får rida i det Jasmine.
Jag lyfter över Ivan på hästen och binder fast honom, jag viskar lågt och släpper trollformeln. Han kommer inte trilla av nu. Jag hoppar upp på ryggen av Leonora och smeker hennes hals.
– Så vännen då rider vi.
– Ja Ingen.
Hon börjar springa och anpassar sig till hästarna, Jasmine rider bredvid oss och hon ser på oss emellanåt. Hon har något fundersamt i sina ögon.
***
Vi ser på dvärgarnas huvudstad, jag smeker Leonoras hals.
– Tack vännen.
– Självklart Ingen.
Jasmine ser min smekning, jag vänder på huvudet och ser på Ivan. Han stirrar på mig, sen på huvudstaden.
– Ditt förbannade jävla svin, ditt missfoster.
– Som du då, frågan är om du är imbecill? Du har inte sagt så mycket mer än så det senaste månvarvet Ivan, du ha försökt rymma men aldrig lyckats. Du har försökt en massa skit med aldrig lyckats. Jag har en önskan om att du kommer få leva länge i saltgruvorna, det är min önskan. Vi kommer att komma dit ibland och se på dig när du blir ännu galnare än vad du är nu ditt förbannade jävla svin. Ett ljud till så slår jag ut alla dina tänder, de lär du inte behöva i deras saltgruvor vid döda dalen. Allt är bara vitt där, inget växer och det blåser konstant. Saltet letar sig in överallt på dig, eller att de skickar dig till lavagrottorna Ivan. Det skulle också tillfredsställa mig, det skulle tillfredsställa mig enormt mycket.
Leonora börjar röra sig och vi rider fram till ingången till huvudstaden. Vakterna ser på oss.
– Jag vill träffa Knurlan, detta är svinet som förgrep sig på Knurlans systerdotter. Jag är Ingen, Ranger.
De ser på mig och sen på Ivan och sen på Jasmine.
– Och hon?
– Är lönnmördarnas ledares dotter, han har skuld till dem med. Hon har rätt till vissa saker i hans väskor, hon har rätt till att vara med när dom faller så att hon kan meddela sin far.
De ser på mig och sen på Jasmine, dvärgar förstår heder.
– Följ med mig.
– Javisst.
Han börjar gå och vi rider in med honom, vi går igenom de stora järnportarna och kommer in i dvärgarnas huvudstad. Vi följer efter honom och rider förbi butiker och andra inrättningar. Vi kommer fram till en öppning och han går in i den. Vi följer efter honom till hjärtat av salen och han går till vänster och vi kommer fram till en tronsal.
Jag stiger av Leonora och sliter ner Ivan från hästen. Jag tar honom om nacken och går fram med honom. Vakten stannar framför Knurlan och meddelar vår ankomst. De som är i tronsalen stirrar på Ivan. Erik ser på mig och sen på Ivan, han gör hälsningen till mig och jag svarar på den. Jag sparkar Ivan i knävecken och han landar hårt på sina knä. Knurlan ser på mig, sen på Ivan och sen på Jasmine. Hans blick söker sig också till Leonora och hans ögon vidgas lite.
– Så detta är avskummet?
– Ja Knurla, detta är avskummet. Han har en massa oskyldigas liv på sitt samvete, fler än vad han kan räkna.
– Rangers gör skäl för sitt namn, rikenas samvete.
– Ja Knurla.
– Ditt riddjur Ingen.
– Nej hon är min vän, inte ett riddjur Knurla. Hon är sin egen, ingen kontrollerar henne. Ingen bestämmer över henne, inte jag, inte någon. Men hon är en Pantris, hon har valt att följa med mig på mina resor. Hon är min bästa vän.
Han ser på mig och sen på Leonora, hon gäspar och visar sina tänder. Jag ser Knurlan svälja lite.
– Så vad ska vi göra med honom då?
Hans blick söker av de som sitter i tronsalen, en massa förslag hörs. Det ena värre än det andra, jag ser på Knurlan och han ser på mig.
– Du ska kanske fråga henne som överlevde hans attack.
Han tittar på mig och nickar, han vinkar på en vakt. Han stramar upp sig och går iväg. Erik ser på mig och sen på Ivan.
– Du är lönnmördarnas dotter?
– Ja Knurla.
– Där ser man, så han har stulit av er?
– Ja Knurla, det har han. Så vi har rätt till hans straff med, han har dödat nitton av oss med förutom stölden.
– Nitton?
– Ja Knurla nitton.
Han ser på mig, om Ivan dödat nitton lönnmördare och jag lever och lyckats ta honom levande så imponerar jag.
– Det kunde blivit tjugo om inte Ingen räddat mitt liv Knurla, jag har skuld åt honom.
Jag ser på henne, det kan bli ett problem.
– Det verkar vara ditt öde Ingen, att rädda damer i nöd som sen får skulder till dig.
– Ja vännen.
Jag kan inte säga emot henne, Leonora, Ivana, prinsessan, Maya och nu Jasmine. Jaja, det är vad det är.
Knurlan ser på mig och sen på Jasmine, jag anar ett litet leende på hans läppar. Som sagt det kan bli ett problem, de är konstigt hängivna vissa saker lönnmördarna. Där en sådan som jag gjorde, räddade hennes liv handlar om heder för henne. Hon måste betala tillbaka skulden.
– Hur ska vi belöna dig Ingen, det finns en belöning på femtusen guldmynt, eller femtio tårdroppar för honom.
– Tack, Knurla. Jag vill inte ha dem, jag vill ha något annat.
Jag hör de förvånade utropen, en man eller kvinna som tackar nej till en sådan belöning måste vara galen. Knurlan höjer sin hand och de tystnar.
– Vad vill du ha i stället Ingen?
– Kunskap Knurla, jag vill ha kunskap.
– Om?
– Från en bok Knurla, jag vill läsa i er röda bok.
Han ser på mig, jag ser trollkarlana spänna sig.
– Gör det och ni är edsbrytare och er Knurla kommer dö mellan ett andetag och nästa.
Han ser på mig och sen på trollkarlarna, han ser på deras miner.
– Vad skulle de göra?
– De samlade magi Knurla, antingen för att attacker mig, eller dig.
– Mig?
– Tvinga dig att säga nej Knurla.
– Hur visste du?
– Jag har varit denna position två gånger tidigare Knurla, en gång hos människorna och en gång hos trollen. Hos människorna så förnedrade jag deras trollkarlar.
– Och hos trollen Ingen?
– Så dog tre shamaner, de försökte döda mig. Så jag skyddade mig, de hade hjälpt till att fånga en högalv. De var beredda att testa ederna, så man kan säga att jag räddade livet på honom.
– Och du är beredd på att rädda mitt liv Ingen?
– Givetvis, jag är Ranger, rikenas samvete. De begår ett brott, att använda magi mot en oskyldig, en med rent samvete. Attacken mot mig är en attack mot dig, enligt ederna. Så ja jag hade dödat dem Knurla, utan att blinka, de hade dött för att mitt samvete är rent. De hade dött för att deras inte var det.
Han ser på mig och nickar.
– Du är väl förfaren i ederna Ingen.
– Det är mitt kall Knurla, min styvfar som går med den vise lärde mig väl.
– Styvfar?
– Ja Knurla, styvfar. Min mor var en hora, min far är eller var en högalv.
Jag hör inandningarna från de som är i salen. Knurlan ser på mig, trollkarlarna stirrar på mig. De hade dött, deras magi hade slagit tillbaka på dem.
– Där ser man och alverna vet om detta Ingen?
– Ja Knurla, mitt namn där är bastarden. Honom man skrämmer barn med, vilket jag kan tycka är orättvist. Jag bad aldrig om att bli född, jag bad aldrig min far besöka min mor. En fråga jag har är, varför ska jag lastas för deras val? Men mitt samvete är rent.
– Men inte deras Ingen?
– Det får du fråga dem om Knurla, men det är de som kallar mig Bastarden. Bastarden som de skrämmer barn med, det är möjligt att den högalv som jag, Ragnar och Leonora räddade hos trollen, att han är min far. Om jag nu var så hemsk, skulle jag då rest i ett månvarv med honom för att leverera honom till er? Ni kan behålla ert guld och tårdropparna, min önskan är att få läsa i den röda boken.
De i salen uppmanar Knurlan att låta mig läsa, han ser på mig.
– Jag tillåter dig det Ingen.
– Tack Knurla.
Jag sätter handen på mitt bröst och bugar mig. Knurlans systerdotter kommer gående och hon ser Ivan och ett tjut lämnar hennes läppar. Hon drar en yxa från en av vakterna och springer mot honom och svingar yxan och Knurlan ser på henne. Han stoppar henne.
– Nej inte så.
– Min dam, döden är en för lätt utväg för honom.
Hon ser på mig, hon är en väldigt söt dvärg.
– Vem är du?
– Rangern Ingen min dam.
– Det var du som räddade prinsessan?
– Ja min dam.
– Och nu så har du fångat honom?
– Ja min dam.
– Det kommer skrivas poem om dig Ingen.
– Nu blir jag generad min dam.
Jag sätter handen på bröstet, jag bugar mig och hon ser på mig. Hon niger lite och hennes ögon fladdrar lite.
– Knurla, boken?
– Javisst.
– Tack Knurla.
Han vinkar mot en av trollkarlarna, han ser på mig. Jag ser rädsla i hans ögon, han börjar gå och jag följer efter honom. Jag stannar och går fram till Knurlans systerdotter och viskar i hennes öra, hennes ögon spärras upp och hennes blick blir elak. Jag går tillbaka till prästen och går efter honom, jag hör henne förkunna domen och jag hör Ivan skrik som ekar mellan väggarna. Ett leende spelar på mina läppar.
***
Jag ser på boken, jag sätter min hand mot framsidan på den och den börjar lysa och jag stönar till lite och Leonora ser på mig. Ljuset falnar och jag ser på den röda stenen. Jag sätter den på halsbandet, det lyser rött, brunt och gult på mitt bröst. Jag stoppar in stenarna innanför tröjan och jackan, jag öppnar boken och börjar läsa.
***
Jag ligger på rygg i badet i huset utanför dvärgarnas huvudstad och mina ögon är slutna. Jag tänker på vad som hände när jag var klar, jag kom tillbaka till tronsalen och Knurlan och hans systerdotter var där. Hon hade räckt mig en påse och jag hade tackat nej med att jag redan fått min belöning, sen så hade hon varit väldigt vältalig och Erik hade sagt åt mig att ta emot påsen.
Jag hade gjort så under protest, jag såg till så att Jasmine fick det som var lönnmördarnas. Resten av det som låg i väskorna brydde jag mig inte om. Jag bugade mig mot dem och Leonora och jag började gå. Jasmine gick bredvid oss, vi kom ut från huvudstaden. Ingen av oss sa något, hon såg på mig när vi kom ut.
– Jag har blods skuld till dig Ingen.
– Nej Jasmine, du är inte skyldig mig något. Det är mitt kall att skydda oskyldiga, du var oskyldig och han skyldig, nästa gång så är det kanske du som är skyldig och då kommer vi utverka straffet Jasmine. Utan att tveka, vi tvekar aldrig.
– Du kan inte häva min skuld, Ingen. En dag så kommer jag att betala tillbaka.
Jag hade sett på henne och gjort vår hälsning, sen red hon iväg. Jag gick till vårt hus och Leonora la sig i trädgården och jag gick in i huset och gick upp till rummet och klädde av mig. Jag gick ner och gick till badet, här ligger jag nu och njuter av vattnet. Jag reser mig och tvättar av mig. När jag är klar så går jag till Leonora, jag sätter mig hos henne och Erik kommer ut till oss.
– Vad viskade du till henne Ingen?
– Att han är en Lynx och om han inte får se månen som kommer det att göra intressanta saker med honom.
Eriks ser på mig och slickar sig om läpparna.
– Jisses, det kommer driva honom till vansinne.
– Han är redan galen, detta kommer driva honom förbi det. Han har fler än hundra kvinnors liv på sitt samvete Erik, Knurlans systerdotter hade tur som klarade sig. Oskyldiga kvinnors liv, förutom de han dödat och tagit betalt för.
– Vid den vise!
– Ja det kan man säga Erik, vi kommer rida så fort jag ätit. Det känns som om hon kommer bli ett bekymmer min bror, när kvinnor börjar tala om poem så ska man springa.
– Haha, ja hon är en väldigt passionerad dvärg. De kommer sprida det du berättade om alverna.
– Så bra Erik.
– Du är inte rädd för att de kommer purkna till?
– Jag berättar bara sanningen Erik, de har styrt sanningen om så många saker så länge så det är dags för ett par sanningar om dem kommer upp till ytan. De kallar mig bastarden och de skrämmer sina barn med mig. Det är sanning Erik, det var en högalv som betalade min mor för att ligga med henne. Det är också sanningen Erik. Det är också sanningen att han aldrig velat veta av mig, jag vet inte ens vem han är. Så om det retar dem mer än min existens, då får det vara så.
Han ser på mig och jag på honom.
***
Jag ser hennes mun omsluta min penis, hennes huvud rör sig långsamt fram och tillbaka, hon tar mig relativt djupt. Halva min penis försvinner i hennes mun för att synas igen när drar tillbaka huvudet och slickar mig mjukt på undersidan av ollonet, penisen glider in i henne igen när hon rör huvudet fram igen. Jag andas in mellan tänderna och mina händer smeker hennes långa blonda hår, jag ser på hennes vackra gröna ögon.
Hon rör sig igen och jag känner tungan spela mot undersidan av ollonet. Hennes händer smeker mina skinkor mjukt. Jag drar upp henne och hon stönar lite besviket, jag lutar mig fram och kysser henne. Jag lyfter upp henne och hon slår sina ben runt mina höfter. Min penis känner vätan från hennes kön, min tunga har fått henne att komma två gånger.
Jag riktar min penis mot hennes slida och jag trycker till och hon skriker till lite och hon stönar när jag glider in i henne och jag tar henne mot väggen. Min penis glider in och ut ur henne. Vi ser på varandra och vi stönar båda två, jag känner svetten rinna på mig rygg. Mina märka lyser på mitt bröst, de lyser lite intensivare än vanligt.
Jag rör mig snabbare och snabbare. Hennes kropp spänns och hon kommer med ett skrikande som ekar i rummet, jag ökar takten lite till och tar henne genom orgasmen och jag känner ilningarna träffa mig. Jag drar mig ur henne och hon gnäller besviket.
– Jag kommer strax.
Hon ler och sätter sig på huk och tar mig i munnen, hennes hand, mun och tunga för mig över toppen. Jag vrålar så att det ekar igen när säden lämnar mig, jag känner sprut efter sprut lämna mig. Det svartnar för mina ögon och jag känner henne drar penisen ur munnen och det sista av orgasmen landar på hennes haka och byst.
Jag öppnar mina ögon och ser henne le mot mig, jag ser på säden och hon tar fingret och torkar hakan och stoppar in det i munnen och suger av säden från det. Hon reser sig och ser på mig.
– Måste du vila länge Ingen?
– Nej, måste du?
– Låt mig torka av mig bara.
– Javisst.
Jag ser på hennes ända när hon går iväg, jag stönar tyst och ser henne torka av sig med en trasa. Hon går fram till sängen och ställer sig på alla fyra och vickar på ändan, jag känner resningen och går fram till henne och ställer mig bakom henne. Jag tar min penis i handen och trycker mig in i henne och vi stönar båda två.
***
Jag ser på henne, jag lägger en ros på kudden bredvid henne. Inte trodde jag att ädlingar var så heta på gröten. Jag ler och lämnar rummet, jag går nerför trappan och går ut från värdshuset och går på gatorna till huset. Jag går genom stallet och in i trädgården. Leonora ser på mig, jag går fram till henne och klappar henne.
– Vi reser snart vännen, jag är snart klar med boken.
– Så bra, jag vill springa.
– Så bra vännen.
Jag går in i huset och går till mitt rum och klär av mig och viker kläderna och lägger dem på sängen. Jag ser ut genom de öppna fönsterluckorna och ser på månen. Jag tänker på Ivan och hans straff, livstids vistelse i lavagrottorna. Där kommer han aldrig få se månen. Lynxar lever länge.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 6
***
Vi sitter på en kulle och ser på djuren som rör sig nedanför oss, jag skrev färdigt boken och gömde den i mitt lönnrum. Tillsammans med den påse med röda och vita tårdroppar som jag fått av Knurlans systerdotter. Jag kommer hålla mig från dvärgarnas rike så mycket jag kan tills de hittat en make åt henne.
Jag tar ett bett av frukten, jag ser Leonora äta av det djur hon dödat. Benen krasar mellan hennes tänder och jag tar en tugga till av min frukt. Jag ser på himlen och jag ser på fåglarna som svävar däruppe. Ibland så kan jag fantisera om hur det skulle vara om jag kunde flyga, jag lägger mig ner på rygg och fortsätter se på fåglarna.
Jag smälter samman med Leonora och blinkar till och ser på fåglarna, jag ser dem betydligt tydligare nu. Det är två falkar som svävar runt däruppe, jag blinkar till igen och tar en sista tugga av frukten och kastar iväg resterna och sluter mina ögon och njuter av värmen från solen.
Krasandet har slutat och jag misstänker att Leonora är mätt, hon kommer och lägger sig bredvid mig.
– Vart är vi på väg Ingen?
– Vet inte Leonora, det kliar inte i någon riktning just nu.
– Två böcker kvar Ingen.
– Ja vännen min.
– Så Bestarna eller Alverna?
– Det får bli Bestarna vännen min. Vi ska inte resa till alverna förrän tiden är inne.
– När är den det Ingen?
– Jag vet inte men det är inte nu i alla fall. Är du trött på att springa vännen?
Jag öppnar ögonen och ser på henne.
– Nej, men jag vill ha lite äventyr, få känna hjärtat slå lite extra.
Jag ser på henne och ler.
– Jag har fördärvat dig, dina föräldrar kommer skälla på mig.
– Varför är magikerna så rädda för att låta dig läsa i böckerna Ingen?
– Därför att de inte kan vännen min.
– Kan de inte Ingen?
– Nej det skrivna på ett språk som jag aldrig sett, men jag förstår det när jag läser i dem.
– Vad är de då rädda för Ingen?
– Att jag ska avslöja dem, för alla tror att de kan läsa i dem. Det kan de inte, deras magi kommer inte från de böckerna vännen.
– Var kommer den ifrån?
– Alverna, den magin är alvisk. Som sen varje gren av magikerna gjort till sin. Det som står i böckerna är inte bara magi vännen, eller det är magi men det är så mycket mer. Det är allt som existerar kan man väl säga, där magi är en del av det. Det är svårt att förklara vännen, för jag hittar inte orden för det. Men som svar på din fråga vännen så kan de inte läsa i dem, de är rädda för det de inte förstår. De förstår inte hur jag kan läsa i dem, de vågar inte fråga för då skulle de avslöja att de inte är allvetande.
– Så rädsla och högmod Ingen?
– Ja vännen min, så länge jag är mig själv så kan jag läsa i dem. Så länge jag är Ingen så kan jag läsa i dem, så länge jag inte utger mig för att vara någon annan än den jag är vännen så kan jag läsa i de böckerna. Som drakarna sa åt mig. Var alltid den du är Ingen.
– Var ska vi nu Ingen?
– Stora skogen, jag är sugen på att gå bland träd lite vännen.
Hon ser på mig.
– Stora skogen?
– Ja stora skogen.
Jag sluter ögonen igen, stora skogen kändes rätt när jag rabblade platser i mitt huvud. När jag sa stora skogen så kliade det i min kropp lite.
***
Vi ser ner på alla träden, skogen därnere gör skäl för sitt namn, den är stor. Den täcker de nordvästra delarna av Bestarnas rike och sträcker sig en bra bit in i alvernas rike, vi rider nerför höjden. Vi kommer fram till utkanten på skogen, den är väldigt tydlig. Det är gräsmark fram till skogen, sen tar den bara över.
Det är ingen mjukstart, med mindre träd. Nej den bara börjar med massiva träd, härinne på denna sida om gränsen så lever det bestar som är vilda kan man väl kalla dem. Deras djur sida är starkare än den mänskliga, håller man sig på sin kant så låter de en för det mesta vara. Men ibland så händer det incidenter, framför allt i mitten av skogen.
Där håller vildkatterna till, de är som katter är i allmänhet. Fast värre, det är en hel del olika raser. Lejon, tigrar, pumor, osv. vissa med människokroppar, andra med människohuvuden och djurkroppar andra som är som enbart djur. Men de kan tala som människor, de kan inte leva i städer. Det är för trångt för dem. Alldeles för trångt, sen så finns det andra raser.
Björnar, vildsvin, hjortar osv. där den djuriska sidan är för stark. Jag tillåts här eftersom jag är halvblod som dem, även om jag är alv. De lika som jag hade ett eget val, vi är båda sorter tillverkade av alver utan att ha något att säga till om. Som alverna sen inte tagit ansvar för. Det stämmer till viss del, men jag argumenterar inte med dem. Det leder ingenstans.
Vi rider in i skogen och vi följer en liten stig, jag vet att den leder till ett vattendrag där vi kan fylla på vatten och Leonora kan dricka.
– Var säker på vad för djur du jagar härinne vännen så att du inte äter upp en Best, det finns en viss risk för att de blir lite arga då.
– Ja Ingen.
– Tack, de säger inget om du dödar djur. Det gör de själv, men de jagar inte varandra. Ja inte så, de kan bråka som alla andra. De är dock människor med.
– Djur kan också bråka Ingen.
– Jo jag vet, men människor är väldigt bra på det.
Hon går vidare och jag känner skogen på ett sätt som jag inte gjort innan. Vi säger inget mer, vi njuter av lugnet båda två. Vi kommer fram till vattendraget och jag kliver av Leonora. Jag tar min vattenpåse och doppar den i vattendraget och den fylls. Leonora dricker och hon ser på mig, hon ser min blick och hon ser björnen på andra sidan vattendraget.
– Ingen, har du skaffat riddjur?
– Nej Fjodor, hon är min vän. Hon insisterar faktiskt på att jag ska rida på henne, jag är för långsam när jag springer.
Han ser på mig och sen på Leonora, han brummar och hon svarar honom.
– Så en vän?
– Ja Fjodor en vän.
– Vart är ni på väg?
– Ingenstans, överallt.
– Som vanligt då Ingen, du är en lustig man. Alla andra av din sort har alltid bråttom någonstans, men inte du. Du tar dig tid att se dig omkring, man skulle kunna tro att du är en björn.
– Kanske det Fjodor.
– Se upp med katterna, de är mer än lovligt arga.
– Varför Fjodor?
– Alverna givetvis, de rör sig i skogen utan att ha frågat först.
– Måste de fråga Fjodor?
– Ja när de traskar runt i vår del av skogen, hade vi gjort det i deras så hade de jagat ut oss. Vi är inte naturliga.
Jag ser på honom, han vet att jag är alv till hälften. Men som han sa, jag är inte som någon annan.
– Vi ska vara försiktiga Fjodor.
– Bra Ingen, passa på att njuta min vän.
Jag ser på honom och bugar mig lite.
– Tack min vän.
Han går iväg och vi ser på honom, han är en stor brunbjörn. Vi dricker färdigt och jag sätter mig på hennes rygg, hon backar tar fart och hoppar över vattendraget. Vi går vidare och vi kommer längre in skogen, mörkret faller och vi stannar vid ett par vildäppelträd. Leonora ser på mig och säger.
– Jag ska jaga.
– Ja vännen, god jakt.
– Tack Ingen.
Hon försvinner och jag plockar äpplen från trädet och sätter mig och lutar mig mot ett av dem. Jag tar en tugga av äpplet och tuggar på det, mina tankar går till det som Fjodor sagt om alverna. Frågan är varför de inte följer de gemensamma överenskommelserna. Jag lägger äppelskrutten på marken bredvid mig, jag börjar äta på det andra. Jag hör Leonoras attack och djurets dödsskrik som blir en rossling för att tystna. Jag tuggar vidare och låter mina tankar sväva fritt.
– Ingen?
Jag vrider på huvudet och ser på vargen som står där, det är en hel varg.
– Niita.
– Så du kommer och hälsar på oss?
– Ja Niita.
– Fjodor sa att du skaffat en vän, en vacker vän sa han.
– Ja en Pantris, jag räddade henne från en fälla och helade henne.
– Där ser man, var är hon?
– Jagar, hon fällde precis sitt byte.
Leonora kommer in i gläntan med bytet i munnen, Niita ser på henne och sen på mig.
– Fjodor hade rätt Ingen, hon är vacker.
– Ja Niita det är hon.
Leonora kommer fram till oss, hon hälsar på Niita och hon svarar henne.
– Fjodor sa att han varnat er.
– Ja Niita, han varnade oss. Oavsett vad jag tycker om alver så brukar de väldigt sällan bryta mot överenskommelser. Frågan är varför de gör det denna gång Niita?
– Ja jag håller med, jag försökte tala med henne. Men du vet hur hon är.
– Ja Niita, jag vet precis hur hon är.
– Vem Ingen?
– Ledaren för kattdjuren, en väldigt envis lejonhona.
– Hon har sina anledningar Ingen.
– Ja jag vet Niita, men alla alver dödade inte hennes make. De som dödade honom fick sitt straff, han jagade deras djur. De är känsliga när det kommer till dem Niita och du vet lika väl som jag att de inte kan korsa gränsen som hon hävdar eller hur?
– Ja Ingen, alla är ganska så övertygade om vad som hände Ingen, nu ska jag till mina valpar. Jag ville bara hälsa.
– Tack Niita, jag uppskattar gesten. Hur är det med Miita din make?
– Det är bra tackar som frågar, var försiktig.
– Ja Niita, du med.
– Jadå.
Hon försvinner in i skogen, jag ser efter henne och smälter samman med Leonora. Jag ser henne längre än vad jag brukar. Jag blinkar till och ser på Leonora, hon har börjat äta. Jag tänker på varningarna och undrar om det var därför som kliandet startade när jag tänkte på stora skogen. För att det kokar här?
– Vad håller alverna på med?
– Jag har inte en aning vännen, det är så olikt dem. Som jag sa till Niita, man kan anklaga dem för en hel del saker men att inte hålla överenskommelser är inte likt dem. De gör det inte för att retas som hon fått för sig, hon hatar alver med en passion som överstiger Ivans med hästlängder.
– Mer än dig Ingen?
– Jag hatar dem inte, jag har vissa meningar om dem. Men jag hatar dem inte, verkligen inte Leonora.
– Vad hände med vännen Ingen?
– Förlåt, jag blev lite upprörd. Hata är för mig ett väldigt starkt ord, jag hatar inte någon. Varken djur eller av någon ras för den sakens skull, jag kan tycka illa om vissa. Eller inte gilla dem, men jag hatar inte dem. Verkligen inte vännen.
– Bra Ingen, när man hatar så blir man förblindad och tappar perspektivet.
– Ja vännen det gör man, men som sagt. Jag ogillar en del av alverna, men jag hatar dem inte. Frågan är vad hon kommer få för sig, hon kommer reta upp kattbestarna. Uppretade Bestar är inte roligt, det är inte roligt alls. De var bland de starkast offensiva djuren i det där kriget.
– Är de många Ingen?
– Så det räcker för att skapa kaos, jag har inte en aning om hur många de är exakt, men minst ett hundratal. Kanske fler men inte färre. Frågan är vad det är för alver som springer här i skogen, är det nattsmygare så kommer det att bli ordentligt med kaos vännen.
– Nattsmygare Ingen?
– Deras bästa soldater, förutom kungens elitgarde. Men de lämnar aldrig deras huvudstad om inte kungen gör det. Nattsmygarna är illa nog, de jagade mig en gång. Det tog tid att bli av med dem.
– Varför jagade de dig Ingen?
– För att jag korsade gränsen på en plats där man inte får korsa gränserna, jag ville se de tusen sjöarna. Jag hade läst om dem i en bok och jag blev fascinerad. Det sägs att vattnet där speglar månensljus på ett speciellt sätt, det stämmer. Det är magiskt att se, så pass magiskt att jag slappnade av. Det skulle jag inte gjort, jag hörde dem inte komma förrän de var nära. Jag smet iväg och de jagade mig, jag sprang hit och det följde inte efter mig. Jag är den ende i deras historia som smitit ifrån dem. Men jag fick använda alla knep jag hade. Det retar dem nästan lika mycket som att jag är den jag är. Bastarden som man skrämmer barn med, jag tror inte att de kommer skriva några poem om mig vännen.
– Så de sjöarna är vackra?
– Ja vännen, de är väldigt vackra i månljuset.
– Då får vi besöka dem en dag Ingen.
– Gärna vännen, men då kommer jag att be om lov först. Jag var yngre och hetsigare än vad jag är nu, när min styvfar fick reda på vad som hänt så blev han inte glad. Varken för att jag smitit iväg eller för att jag brutit mot reglerna, eller det gjorde jag inte. Jag är alv, alver får se på sjöarna. Men de gillade inte intrånget i alla fall.
Jag tar fram min Luta och börjar knäppa på den, jag börjar sjunga på en alv visa som handlar om de tusen sjöarna och månskenet där. När den är klar så ser Leonora på mig.
– Om de är så vackra Ingen så måste vi verkligen ta oss dit en dag.
– De är vackrare vännen, mycket vackrare.
Hon ser på mig och min fingrar smeker strängarna, tonerna dansar fram genom kvällen. Jag börjar sjunga milt, fler djur och Bestar kommer in i gläntan där vi är, de lyssnar på min låga röst om en svunnen tid. En tid innan det fanns några andra än alver som vandrade i rikena, en visa om hur alverna skapade allt. Tonerna dör ut och jag tystnar, jag ser på djuren och Bestarna som lyssnat. Jag stoppar undan Lutan och lägger mig på Leonoras sida och sluter mina ögon.
***
Vi vaknade tidigt och reste oss, jag åt äpplen och när jag var klar så började vi gå. Vi gick djupare in i skogen, vi träffade fler Bestar som varnade oss för att något var på gång. Att något var på väg att explodera, vi lyssnade på dem och gick vidare. Jag ledde oss rakt mot katternas hemvist här i skogen, jag såg upp på himlen och sen på Leonora.
– Vi stannar vännen.
– Jag jagar Ingen.
– Gör så vännen.
Hon försvinner och jag sätter mig och tar fram torkat kött och bröd från väskan, jag lutar mig mot trädstammen och tuggar på brödet och köttet. Kliandet är rätt intensivt, så att något kommer hända känns i luften så att säga. Jag tuggar på brödkakan och tar en klunk av vattnet och sväljer. Leonora kommer tillbaka och jag ser henne bära på bytet, hon lägger det på marken och börjar äta. Vi säger ingenting, det är som om vi båda väntar på vad som ska hända.
Vi äter färdigt båda två, jag sätter ihop min båge och spänner på mig kogret. Jag ser över svärden och sätter mig igen och drar upp huvan, jag sätter masken på plats och Leonora ser på mig.
– Vi sover nu vännen, något säger mig att det kommer bli en intressant natt.
– Ja Ingen jag känner det också.
Hon lägger sig bredvid mig, vi sluter ögonen och somnar.
***
Ett högt ljud av kattdjur som morrar och fräser väcker mig, de ljuden får svar av ett klingade ljud av ett horn. Sen så hör vi skrik av smärta och vrål av ilska, vi reser oss och börjar springa allt vad vi kan fram till där vi hör ljuden ifrån.
– Ryt högre än vad du någonsin gjort är du snäll vännen.
– Javisst vännen.
Hon öppnar munnen och ett rytande som ekar mellan träden hörs, det varar länge. Väldigt länge, tumultet kommer av sig lite. När hon slutat ryta så höjer jag rösten.
– Håll, mitt namn är Ingen och jag är en Ranger. Det räcker nu, ryt igen vännen är du snäll.
Leonora ryter lika högt och lika länge som första gången, alla tittar på oss och Leonora tystnar och alver och katter ser på oss.
– Bättre, vad tror ni att ni sysslar med?
– Vad har du med det att göra bastard?
Jag ser på den alv som sagt det, han är längre än mig, halvtannat huvud. Mina ögon som är det enda som syns av mitt ansikte möter hans.
– Om du ska håna mig, så ska du i alla fall använda rätt titel. Det är min rätt enligt ederna, mitt namn är Ingen och mitt kall är Ranger. När ni bryter mot lagarna så har jag med det att göra, förstår du. Tänk inte ens tanken, om du inte vill bli edsbrytare och låta er kung dö mellan ett andetag och nästa.
Jag vänder mig mot den alv så riktar sin båge mot mig, han ser mina ögon och han slickar sig om läpparna, en alv slickar sig aldrig om läpparna. De andra ser vad han gör, det är en annan sak med alver. De missar ingenting, han sänker bågen och alla noterar det med, även katterna.
– Bättre, som jag sa lågalv. När du tilltalar mig i fortsättningen så använder du rätt titel och tilltalsnamn, det är inte bastarden. Du är inte hemma nu och kan göra vad som faller dig in lågalv. Förnärma mig en gång till så får vi se hur rent samvete du har.
Jag höjer inte rösten, men alla hör isen i den. Han som hånat mig stirrar på mig och jag möter hans blick, han viker ner den och alla noterar det med.
– Du, vad vid den vise sysslar du med?
Jag vänder mig mot en lejonhona, hon är större än de andra katterna men mindre än Leonora. En hel del mindre än henne, hon ser på mig med sina gula ögon.
– Och innan du säger att jag inte ska lägga mig i så vill jag att du också minns ederna, du är inte drottningen. Även om du ibland uppför dig som det, er drottning sitter i sitt palats. Du är här, du kanske kan dupera de som bor här. Men du är inte drottning, är vi överens Xbel?
Hon ser något i min blick hon med som får henne att ta ett steg bakåt hon med.
– Jag frågade om vi är överens Xbel?
Samma isande röst som innan.
– Ja Ingen vi är överens.
– Bra, så vem ska det falla dom över? Er alla eller ingen?
Alverna ser på mig, jag ser på dem, sen möter jag Bestarnas blickar. Jag ser en alv hålla sig för sidan, jag går fram till honom.
– Får jag se?
Han ser på mig, jag tittar på honom.
– Nej du kommer inte få pest av att jag rör vid dig, men det såret kommer att inflammera om jag inte får se över det.
Leonora kommer fram och ser på alven, han ser på henne. Han nickar och jag tar av mig väskan och tar fram den gula flaskan och tar tre droppar på fingrarna och sätter min hand på såret och börjar viska. Jag rör handen och jag känner blickarna från alla som står här, de ser vad jag gör. När ljuset falnar så ser jag på huden.
– Någon annan som är sårad?
En av bestarna lyfter en tass.
– Jag är.
Jag lämnar alven som ser förundrat på mig, de andra alverna gör likadant. Jag går fram till Besten, en Leopard. Jag ser på hans spräckliga kropp och på såret efter dolken, jag tar tre droppar till och upprepar det jag gjorde med alven och helar honom. När jag är klar så går jag tillbaka till Xbel, jag tittar på henne. Jag sveper med min blick och stannar med den och ser in i skogen.
– Du vet att det är ofint att tjuvlyssna prinsessa, ska du inte komma hit till oss andra så att vi kan få slut på dessa tramserierna?
De som står här ser på mig och sen mot där jag tittar, de ser en rörelse och alvprinsessan kliver ut bland oss andra.
– Ers nåd.
Jag sätter handen på bröstet och gör vår hälsning, hon ser på mig och svarar på den. De andra alverna drar lite efter andan.
– Ingen.
– Ers nåd, som sagt ska vi försöka lösa detta utan blodspillan. Eller vi säger såhär, den med rent samvete utmanar mig så får det fälla dom.
Jag tystnar och ser på de som står här, de ser på varandra och sen på mig.
– Inte? bra, men innan vi fortsätter så finns det en sak som vi måste reda ut en gång för alla. Xbel, de dödade inte din make på er sida. De sårade honom på sin sida när han jagade byte där för att visa sin manlighet, han tog sig över till er sida och dog av sina sår där. Alverna var i sin fulla rätt att göra som de gjorde, sen att de kanske inte skulle gjort så är en annan sak. Men i den frågan Xbel så har de rent samvete, moraliskt så kan man diskutera om det var rätt. Men lagligt så var det så, hade de inte varit det så hade jag sett till så att det blev en samvetsfråga Xbel. Tro mig, jag hade letat upp de som gjorde det mot honom och dig. Din man Xbel hade många goda sidor, men han hade också ett ego som var lite för stort. Han var tvungen att visa sig manlig, framförallt för dig.
Det är knäpptyst, alla ser på mig och på Xbel. Jag ser ryckningarna i hennes ögon, jag går fram till henne och lutar mig fram och sätter min panna mot hennes nos och smeker hennes hals.
– Ni är de ni är, det är er natur. Hans natur var att kråma sig och det är din natur att uppskatta det Xbel, ni kan inte gå emot er natur. Tillåt dig att sörja honom, inte hata dem för något som faktiskt var hans eget fel. Hat förtär min vän, det äter upp dig inifrån tills allt bara är ett svart hål. Jag har sett vad hat kan göra Xbel, jag har sett det svartaste hat du kan tänka dig Xbel. Det är tomt och svart. Som sagt moraliskt så kan man diskutera det de gjorde, som jag sa han följde bara sin natur. Han var ett lejon, ett väldigt vackert lejon Xbel. Sluta hata, sörj din make och gå vidare Xbel. För hatet kommer krossa dig, till slut så kommer det att göra det.
Jag ser tårarna bildas i hennes ögon, jag ser dem rinna längs med hennes kinder. Jag kysser hennes panna och reser mig.
– Varför bryter ni mot en överenskommelse prinsessa? Det är en samvetsfråga och svaret bör vara rakt och tydligt, jag är inte på humör för era krumbukter.
Jag känner spänningarna, Leonora känner dem också och börjar morra, ett dovt tungt ljud som får alverna att titta på henne. Jag ser på henne och ler lite.
– Tack vännen.
– Självklart Ingen.
– Det är hemligt Ranger Ingen.
– Nej, prinsessa. Detta är en samvetsfråga, då får det inte finnas hemligheter. Precis som ni var i er rätt när ni sårade hennes man, de sår som han dog av så är de i sin rätt att attackera er och ingen av oss vet utfallet av den striden.
En av alverna fnyser, jag ser på honom.
– Nog för att ni är skickliga alv, men hade ni kunnat stoppa hela skogen? Du förstår det är inte bara katterna som är trötta på ert uppförande, det är alla de som bor i skogen här. Oavsett om det är Bestar eller vanliga djur, de får skicka dig tillbaka till skolbänken om du inte känner spänningarna i luften. Katterna följer sin natur, de är förbannade på er. De vågar visa det öppet, men jag vet fler som är trötta på ser. Vill du strida mot ett trettiotal brunbjörnar? Tio flockar vargar? Alla samtidigt, så nej kliv ner från dina höga hästar alv och visa lite ödmjukhet. Ni bröt mot en överenskommelse när ni inte bad om lov att ge er in här, om det varit omvänt alv, hur hade ni agerat? Deras samvete är rent, är ert det alv?
Bestarna ser på mig och sen på alverna, de i sin tur ser på mig och sen på Bestarna, fler Bestar visar sig i gläntan. Av flera raser, alverna ser på dem.
– Så prinsessa, hemligheter eller ej. Ni bröt mot en överenskommelse, så för att vi ska kunna fälla dom så får ni berätta varför.
Alla ser på prinsessan, alla alver, Bestar och djur, hon ser bara på mig.
– Jag kan avslöja det för dig.
– Mig och Xbel, en från dem ska höra vad du har att säga.
Xbel ser på mig, jag ser tårarna i hennes ögon. Prinsessan ser på mig, hon nickar och går iväg. Hon är lite längre än mig, hon är vacker, väldigt vacker. Hon är den vackraste varelse jag någonsin sett, hennes långa blonda hår som är samlat i nacken med en silverring. De svarta kläderna som visar hennes status i sin fars elitgarde, det är ingen hederstitel. Hon har fått bevisa sig, att hon är värdig den dräkten. Hennes långa muskler som spelar när hon rör sig, de perfekt formade brösten, den perfekt rundade rumpan. Som avtecknar sig tydligt i hennes svarta byxor, deras kläder är en kopia av de som jag har på mig i utförande, deras vapen med. Två halvblad, ett svärd, knivarna och pilbågen. Hennes lätt sneda ögon, som har färgen av issjöarna i norr, den raka näsan och de höga kindbenen. Läpparna som är röda och fylliga.
Vi går femtiosteg från gläntan och hon stannar och sätter sig på huk och tar fram en bärsele, i den sitter det ett litet barn. Jag ser på barnet och sen på prinsessan, det är ett Bestbarn, jag ser på prinsessan och hon ser på mig.
– Detta är drottningens tronföljare, hon har blivit förgiftad. Hon skickades till min far, men han kunde inte hjälpa henne. Den magi som förgiftat henne är inte naturlig, min far sökte efter källan till förgiftningen och kom fram till att den kommer ifrån De nio öarna.
Jag spänner mig lite, hon ser på mig.
– Du har hört talas om dem Ingen?
– Ja prinsessa, jag har varit där. Det är en snårig väg dit, det är ännu snårigare att ta sig över vattnet. Sen blir det värre när man kommer fram, de är fanatiker av värsta sorten prinsessa och de hatar er med en passion som överstiger Xbels tusenfalt. De är inte så imponerade av mig i heller.
– Varför Ingen?
– Vi kan väl säga att jag fick lämna öarna hastigt.
Hon ser på mig.
– Jag delade ut dom mot en av deras präster, de uppskattade inte det. De respekterade mitt ämbete och mitt kall, men de uppskattade inte domen. De skickade iväg mig fortare än snabbt.
– Men du vet hur man tar sig dit?
– Ja prinsessa, kommer hon att överleva resan dit?
– Ja om vi kommer dit inom tre månvarv, det var så länge som min far kunde sänka henne i dvala.
– Vi tre kommer hinna på den tiden, du får skicka hem de andra. De kommer bara sinka oss prinsessa.
Hon ser på mig, jag ser på barnet, Xbel ser på oss alla tre.
– Vad blir domen för deras brott Ingen?
– Att hon får vara i Bastardens närhet, att de får en tacksamhetsskuld till mig. Det Xbel är det värsta straff som de kan få, vissa hade hellre valt att segla på evighetens hav. Än att få ett sådant straff, de hade hellre mockat er avföring i resten av sina liv och alver kan bli gamla Xbel, vi är bara som en tillfällig sommarbris i deras liv.
– Det var poetiskt sagt Ingen.
– Tack vännen.
– Sen så får de lämna med svansen mellan benen Xbel, det kommer också reta dem. Det kommer såra deras ego och vi vet båda vad de tycker om det Xbel.
Hon ser på mig och jag ser ett elakt leende på hennes läppar.
– Ja Ingen, det vet vi. Jag accepterar domen.
– Tack Xbel och som jag sa, sluta hata. Hat leder dig bara nerför en ensam väg, du är en vacker kvinna Xbel. Det finns säkert en vacker hankatt för dig.
Hon ser på mig och fnyser lite, jag ler och smeker hennes hals.
– Jag och Leonora kommer hjälpa er prinsessa, men då är det bäst att du lyssnar på oss.
Hon tittar på mig, sen på Leonora. Hon möter hennes blick och jag ser på dem båda. Jag smälter samman med Leonora.
– Bara så du vet prinsessa så har vi inga hemligheter för varandra, har du något att säga så säger du det till oss båda. Du förstår, hon är min vän. Jag tvingar inte henne till något, jag begränsar inte henne. Jag har inget behov av att visa mig som mer värd än henne. Ska vi gå tillbaka till de andra och meddela dem vad som kommer hända? Leonora är du snäll och stannar här med flickan?
– Javisst Ingen.
– Leonora vaktar barnet prinsessa.
Prinsessan ser på mig och sätter ner bärselen och Leonora ser på barnet och sen på mig.
– Skynda er tillbaka Ingen.
– Ja vännen.
Vi går till gläntan och vi meddelar vad som ska hända, alverna stirrar på mig och sen på sin prinsessa. De utbryter i vad som för alver får kallas för vilda protester, jag viker inte en tum. Inte prinsessan i heller till alvernas förtret och förvåning.
– De kommer eskortera er till er gräns, ni bröt en överenskommelse. Detta är domen, följ den eller ta konsekvenserna av ert brott.
De tystnar och Xbel utser de som ska eskortera dem till gränsen, de lämnar och vi går till Leonora. Jag ser på barnet och sen på prinsessan.
– Vad är det botemedel som krävs prinsessa?
– Röd lotusblomma Ingen.
Jag ser på henne, jag skakar lite på huvudet.
– Givetvis så är det röd lotus som krävs.
Leonora ser på mig.
– Vadå då Ingen.
– Den finns på den ö där de värsta fanatikerna bor, i en krater där. Du kommer bara in i den kratern genom en grottgång som givetvis är bevakad med en massa otyg och trolldom. När du sen kommer in i kratern så finns de blommorna i en liten sjö ett par hundra meter upp på en klippa. I den sjön så lever det ormar som är väldigt giftiga. Så att få tag på blommorna kommer bli knivigt.
Prinsessan ser på mig.
– Du är välinformerad Ingen.
– Ja, jag läser böcker prinsessa. Jag kan läsa, skriva och räkna. Längre än vad jag har tår och fingrar.
– Vart ska vi Ingen?
– Österut vännen, vi ska igenom Bestarnas rike, sen genom människornas rike till Dvärgarnas rike, till Hurins hamn och gå ombord på ett skepp. Överfarten till öarna tar fyra dagar om vi överlever malströmmen. Sätter du på dig barnet prinsessa så beger vi oss? Om vi bara har tre månvarv på oss så får vi sätta fart.
– Javisst Ingen.
Hon spänner på sig barnet, jag ser på Leonora.
– Kommer du orka oss båda vännen?
– Jadå Ingen.
– Så bra vännen.
Prinsessan ser på mig.
– Ska vi Ingen?
– Javisst, var är din väska prinsessa?
– Jag har ingen, de andra bar mina saker.
– Då vet jag det, då får vi lösa det som dyker upp på vägen.
Hon hoppar upp på ryggen av Leonora, jag sätter mig bakom henne. Jag förklarar för Leonora var hon ska springa. Hon sätter av och hon springer genom skogen, jag känner doften av blommor från prinsessan. Frågan är hur arg hennes far kommer att bli? Leonora tar ett språng över ett vattendrag, hon landar på andra sidan och springer direkt när hon landar och hon springer mellan träden och jag sluter ögonen och börjar tänka.
***
Jag ligger med mitt huvud på Leonoras sida, jag knäpper mjukt på Lutan och börjar sjunga lågt, min röst hörs knappt och Leonora spinner lite. Prinsessan ser på oss och tar en tugga av äpplet, vi är ute från skogen. Vi är i människornas rike och vi sitter under ett träd på en kulle, här har vi översikt och slipper dimman som kommer att lägga sig på marken under oss, vi har fått köpa en mantel till prinsessan. Hon har den på sig nu och hon har hättan uppdragen, den skuggar hennes anlete och döljer de frågor som skulle kunna uppstå. Jag knäpper sista tonen på lutan och stoppar ner den i fodralet.
– Hur fann ni varandra Ingen?
– Jag hjälpte henne ur en knipa, jag helade henne och hon tackade mig och blev min vän. Inga band mer än vänskapens binder oss, hon är sin egen prinsessa.
– Skulle det ta emot att använda mitt namn?
– Nej, men jag vill inte bryta mot etiketten. Du har inte presenterat dig, vilket faktiskt jag gjort. Så jag tar inte illa upp för att du använder mitt namn och inte min titel.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick. Något i den retar henne, det finns inget hån i min ton eller mina ögon. Men ändå så känns det som om jag retar henne, mitt leende är vänligt, inte hånfullt. Det var en tillrättavisning, utan att vara det.
– Jag ber om ursäkt Ingen och Leonora, mitt namn är Arija dotter till Greandal, dotter till Dentor.
– Jag ser dig Arija, dotter till Greandal, dotter till Dentor, det är en ära att få stifta din bekantskap.
– Detsamma Ingen.
– Tack Arija, Leonora tackar också.
Hon tar en tugga från äpplet, jag ser på barnet som ligger i selen. Dess ögon är slutna, jag ser bröstet höjas och sänkas med jämna mellanrum, det är en jämnrytm, jag sträcker mig efter selen och lägger den bredvid Leonora.
– Jag vaktar henne i natt så att du kan få lite sömn Arija, du har inte vandrat i dvalan sen vi träffades.
Hon tittar på mig och nickar.
– Tack Ingen.
– Ingen fara, vi tillhör samma sällskap, då delar vi på bördorna.
Hon nickar och hon tar av sig sina svärd och lägger den framför sig, hon lägger bågen på dem och lägger sig på sidan. Jag ser henne sluta ögonen, jag börjar sjunga lågt och jag känner Leonora slappna av. Jag ser ett svagt leende på Arijas läppar. Jag sjunger färdigt och ser upp på stjärnorna och tänker på min styvfar.
***
Jag hör skriet och vrider på huvudet, jag reser mig och sätter på mig selen. Jag ser på Arija och Leonora, de har inte hört det. Det är min tur i natt att vaka över barnet, jag hör skriet igen och jag går mot ljudet. Jag ser på barnet, det andas i jämntakt och jag rör mig ljudlöst över gräset.
Skriet låter igen och nu så är det nära, jag går in i dungen och ser falken som sitter fast i nätet som bönderna därnere fångar fåglar i. Det drygar ut grytorna som sätts på deras bord, jag möter falkens ögon och den ser på mig. Jag ser på den och går fram till nätet, den försöker flaxa med vingarna och de kämpar och skriar igen. Ljudet skär lite i mina öron.
– Lugn min vän, jag vill hjälpa dig. Jag vill dig inget illa, förstår du?
De ser på mig, jag drar en av mina knivar och sätter den till nätet och skär loss den. Den faller och jag ser den landa på marken, den försöker fälla ut sina vingar och jag ser att den ena vingen är skadad. Jag sätter mig på huk och tittar på den, jag sätter tillbaka kniven och sträcker fram handen. Den gör ett utfall mot min hand, jag drar den åt mig.
– Jag kan hjälpa dig, vill du kunna flyga igen?
Våra blickar möts och falken knäpper med näbben, jag ser på dess klor. De ser vassa ut, likaså den krökta näbben. Det är den största falk jag sett, jag ser på dess färger, den är spräcklig i vitt, svart och gult som nästan ser guldaktigt ut.
– Jag kan hela dig om du vill, men då måste du lova att inte skada mig.
Jag sträcker fram handen igen och den ser på den.
– Jag hade inte befriat dig om jag ville skada dig eller hur?
Den ser på min hand och lyssnar på min röst, jag försöker låta så mild som jag bara kan. Jag tar den i handen och lyfter upp den, jag bär den i min famn till vår lägerplats. Jag sätter mig och lägger falken på marken, jag tar av mig barnet och lägger henne mot Leonora.
Jag tar min väska och tar fram den gula flaskan och tar två droppar på mina fingrar och rör dem, jag sätter på korken på flaskan och lägger min hand på den skadade vingen. Jag börjar mumla och det lyser från min hand. Falken ligger stilla och ser på mig, lysandet falnar och jag drar åt mig handen och ser på falken.
– Så min vän, pröva den nu.
Falken reser sig och fäller ut vingarna, den är som sagt större än någon falk jag sett innan. Den slår med vingarna och jag känner vinddraget från den och den lättar och flyger uppåt, jag smälter samman med Leonora och följer den med hennes syn. Den stiger högt och skriar, det låter som ett befriande skri.
Nästan som ett lyckligt skratt, jag ler och lägger mig mot Leonoras sida och ser på den flyga runt högt däruppe. Jag hör ett skri till och ser mot den, jag ser den fälla in vingarna och falla mot marken. Den försvinner från min blick, jag hör ett skri och den stiger igen. Den har något i klorna, den kommer tillbaka till lägret och landar. Jag ser haren som den har klorna, den börjar äta och jag ser på den och ler lite.
Jag ser på barnet och på bröstet som höjer och sänker sig. Vi har varit på väg i nästan två månvarv och vi närmar oss dvärgarnas rike. Vi har ungefär lika långt kvar till hamnen, där ska vi hitta ett skepp som ska till öarna. Ett skepp som släpper ombord henne, om det kniper så får jag använda min auktoritet som Ranger. Falken äter vidare, den verkar hungrig. Frågan är hur länge den suttit i nätet?
Jag ser på Arija, hon är en prinsessa. En av de förnämsta varelserna på planeten, men hon är fruktad och hatad för den hon är, en alv. Det är lätt att säga att de får skylla sig själv, men så enkelt är det inte. De har sitt sätt, deras reserverade sätt gör det lätt för omgivningen att döma dem. Jag är inte så förtjust i dem jag i heller, men jag hatar dem inte. Jag föraktar dem inte, jag fruktar dem inte i heller. Att jag är förbannad på dem får de skylla sig själv för, men jag hatar dem inte.
Falken har ätit färdig, den hoppar fram till mig. Jag ser på den och den hoppar upp på min mage, den ser på mig och jag på den. Dess huvud är väldigt nära mitt, jag lyfter handen och smeker den försiktigt. Jag känner en lätt darrning i dess kropp. Den sätter sitt huvud mot min panna och en isande känsla känns i min kropp och det känns som om jag badar i issjöarna. Känslan släpper och jag ryser till. Jag ser på falken och den ser på mig.
– Tack Ingen.
– Ingen fara, guldnäbb. Eller Frej som du kallar dig.
– Er väg är nu min väg.
– Du är välkommen att dela den Frej.
– Tack, vart leder vägen?
– De nio öarna och kratern.
– En svår väg, framförallt för er sort. Eller kanske inte för dig, du är annorlunda Ingen.
– Så är det, jag är två i en.
– Sant, men det är mer än så Ingen.
– Kanske det Frej, som alltid med sådana som oss så är det komplicerat.
– Sant, ni är ett komplicerat släkte ni på två ben.
– Haha, ja kanske det Frej. Kanske det, men som sagt det är en ära för oss att du vill dela vår väg.
– Tills den delar sig Ingen.
– Precis Frej, tills den delar sig.
Han hoppar ner på marken och ställer sig bredvid mig, han lägger sig ner och han sluter sina ögon. Jag smeker hans rygg försiktigt, frågan är vad Leonora kommer säga om detta. Jag börjar sjunga lågt, min röst omsluter oss som ligger här i vårt läger.
***
Arija, ser på falken och sen på mig. Det visade sig att Leonora inte hade några som helst synpunkter på att falken delar vår väg, eller sinne. Arija öppnar munnen.
– Jag har aldrig sett en liknande falk Ingen.
– Inte jag i heller Arija, han fastnade i böndernas nät. Jag hjälpte honom loss och helade hans skadade vinge, han blev tacksam och delar nu vår väg. Tills den delar sig för oss. Hans namn är Frej.
Hon ser på falken och sätter handen på bröstet och hälsar på honom presenterar sig, han skriar och böjer på huvudet.
– Han tackar.
Arija ser på mig och sen på falken. Han breder ut vingarna och lyfter, jag ser efter honom och han är snart en prick däruppe. Leonora ser på honom och sen på mig.
– Ska vi Ingen.
– Javisst vännen.
Jag spänner fast barnet på bröstet och vi hoppar upp på hennes rygg och hon börjar springa. Vi rör oss snabbt över slätten, vi hör falken skria emellanåt.
***
– Vem ligger bakom detta Arija?
Jag ser på barnet och sen på henne.
– De vet inte, hon blev sjuk och deras helare kunde inte göra något. Hon kontaktade min far och bad om hjälp, han bad henne komma och undersökte henne och kom fram till att det var magi bakom. Stark magi, som bara kan brytas med den röda lotus blomman.
– Hur?
– Den måste malas och sen kokas tillsammans med andra växter, sen så ska hon dricka den.
– Bryter det magin? Enligt vissa legender så ska den röda lotusen ha den kraften, men det är legender Arija. Vad jag vet så finns det inga bevis för att det fungerar.
Hon ser på mig, hon ser på barnet.
– Vi måste försöka i alla fall, hon är ett barn Ingen.
– Givetvis, men det kan också vara förgäves Arija. Jag vill bara förvarna dig om det, att det kan sluta med att det inte lyckas. Jag vet hur illa alverna tar misslyckanden.
Hon tittar på mig, hennes blick är bestämd.
– Det kommer lyckas Ingen.
– Då kommer det göra det Arija.
Jag tar fram Lutan, jag knäpper på strängarna och tonerna dansar de dämpas av grenarna från trädet som vi sitter under, min fingrar spelar på strängarna och jag börjar sjunga en alv visa. Jag börjar sjunga med mild röst, jag sjunger om en alv prinsessa och hennes kärlek till en alv prins.
En kärlek som slutade olyckligt, Leonora och falken ser på mig. Arijas ögon är lite förvånade, jag spelar vidare och sjunger en annan alv visa och Leonora börjar spinna lågt och jag ler lite. Det är en av hennes favoriter, det är en visa om alverna och deras band med djuren.
När den är slut så spelar jag mjukare på strängarna och Leonora lägger sitt huvud på framtassarna. Falken lägger sig nära henne och Arija lägger sig på sidan och sluter sina ögon. Jag sjunger med låg röst, sången får dem att somna. Jag ser på barnet och jag spelar färdigt, jag smeker hennes kind och stoppar undan lutan.
***
Jag ser på hamnstaden, vi sitter på Leonoras rygg. Falken landar och sätter sig på min axel, Leonora rör sig framåt och vi kommer fram till ingången till staden. Dvärgarna ser på oss och de nickar åt oss, jag svarar på nickningen och vi rider in. Jag leder Leonora på gatorna till ett värdshus, jag går in med henne till stallet. Frej hoppar ner från min axel och lägger sig i höet med Leonora, Arija ser på dem och sen på mig.
– Vi kan skaffa oss överfart härinne, det är rent och inte allt för bullrigt Arija.
– Ja Ingen.
– Ett mål varm mat och en mugg mörkt öl med.
Hon ser på mig, jag ler lite och vi går in i värdshuset. Jag samtalar med värden och betalar för två rum, mat och djurens vistelse i stallet. Arija har huvan uppfälld så att de inte ska se hennes anlete, värden skämtar med mig och frågar om jag blivit far. Jag ser på honom och ler, jag svarar honom att så inte är fallet.
Jag får reda på vilka rum som är våra och vi går uppför trappan, jag visar henne till sitt rum. Hon öppnar dörren och går in, jag öppnar min och går in på mitt rum. Jag sätter min väska på sängen och öppnar den. Jag tar fram en pung och öppnar den, jag tar fram två tårdroppar.
Det är det minsta en överfart kommer kosta oss, jag tar en till och stoppar ner dem i min ficka, jag tar av mig mina vapen och stoppar den dem i väskan och sätter den på sängen. Jag går fram till dörren och öppnar den, jag går till Arijas dörr och knackar på den.
– Kom in.
Jag öppnar dörren och ser in i rummet, jag ser henne sitta på sängen med barnet liggande bredvid sig.
– Stannar du här eller följer du med ner Arija?
– Jag stannar här, vi ska inte utmana ödet Ingen.
– Då ber jag dem komma upp med mat åt dig Arija.
– Tack Ingen.
Jag nickar och stänger dörren, jag går nerför trapporna och går till värden. Jag meddelar honom vad jag vill ha hjälp med, han ser på mig och nickar. Både maten till Arija och överfarten. Jag går till skänkrummet och jag sätter mig och blir serverad både dricka och mat. Jag börjar äta och tar en klunk av ölen och både maten och ölen smakar utmärkt. När jag ätit klart och tömt min första mugg öl och sitter med min andra mugg så kommer en man fram till bordet.
– Är du Rangern Ingen?
– Ja och vem har jag äran att tala med?
Han sträcker fram sin hand och jag skakar den.
– Orrin, Kapten på mitt skepp, Hurald sa att du behöver överfart till öarna.
– Ja Kapten Orrin, kan du hjälpa oss?
– Hur många är ni?
– 2 vuxna, ett barn och två djur.
Han ser på mig, han slickar sig om läpparna. Jag vinkar på en skänkflicka och beställer ett stop åt honom, han ler lite och säger tack.
– När skulle du vilja lämna Ingen?
– I morgon bitti om det går, vi vill att du väntar i hamn på oss tills vi kommer tillbaka.
– Hur lång tid kommer det att ta för er det ni ska göra?
– Ett halvt månvarv kanske.
Han ser på mig, han får sin öl och vi skålar. Han tar en djup klunk och jag gör detsamma. Han sätter stopet på bordet och ser på mig.
– Det kommer inte bli billigt Ingen.
– Det förstår jag kapten, vad är ditt pris?
– Femtio guldmynt Ingen.
Jag ser på honom, jag tar en klunk av ölen.
– Jag kan erbjuda dig två tårdroppar, en röd och en vit.
Jag ser hans ögon vidgas lite, de är värda ungefär det han begär. Beroende på dagspris så kanske lite mer, men inte mindre.
– Två tårdroppar?
– Ja Kapten, två tårdroppar och ölen.
Han ser på mig och ler, han skrattar till och spottar sig i handen och jag gör detsamma. Han meddelar vad hans skepp heter och vid vilken kaj det ligger. Han reser sig och tömmer stopet och sätter det på bordet, han sätter sin mössa på huvudet och går iväg. Jag ser efter honom och ler lite, jag tömmer min mugg. Jag lägger silvret på bordet och reser mig och går uppför trappan till våra rum. Jag knackar på dörren och hon säger.
– Kom in.
Jag öppnar dörren och hon sitter på samma plats som innan, hon har tagit av sig sin jacka och har en kortärmad undertröja på sig. Jag ser på hennes armar och brösten som trycker lite mot undertröjan.
– Vi har överfart, vi lägger ut i morgon bitti.
– Så bra, vad kostade det dig Ingen?
– Två tårdroppar, en röd och en vit Arija.
Hon ser på mig och hennes ögon vidgas.
– Det var en furstlig summa Ingen.
– Det är en speciell plats vi ska till Arija, jag hyrde honom för återresan med.
Hon ser på mig och nickar.
– Jag får önska dig en god natt, passa på att sova. Det kan bli svårt på skeppet, det brukar gunga en del på havet här Arija.
– Tack för omtanken Ingen.
– Viss hyfs har jag Arija, trots att jag är en bastard som man använder för att skrämma alvbarn med.
Jag nickar och går ut från rummet innan hon hinner säger något, jag går till mitt rum och stänger dörren. Jag klär av mig och lägger mig på sängen och sluter ögonen och tänker på min styvfar, ett leende spelar på mina läppar när jag tänker på hur mycket tid han fick lägga på att lära mig hyfs.
***
Vi går över landgången och kaptenen ser på oss och han ser speciellt på Leonora, jag ser honom svälja en extra gång när han ser på henne. Vi går ombord på skeppet och han hälsar oss välkomna, han visar oss till hytten. Leonora kommer inte få plats i den, Arija går in och Frej hoppar nerifrån min axel och landar på ett litet bord.
– Tack kapten, detta blir alldeles utmärkt.
– Så bra Ingen.
Jag stoppar ner handen i fickan och tar upp den röda tårdroppen.
– Hälften nu kapten och hälften när vi kommer tillbaka.
– Tack Ingen.
– Varsågod.
Han går iväg och Arija ser på mig, hon ser på hytten på de två smala sängarna.
– Jag och Leonora sover på däck, det är inte kallt och det känns inte som det kommer att regna.
Arija ser på mig och nickar, jag går ut från hytten och vi går upp på däck. Vi sätter oss längst fram i fören och jag lutar mig bakåt mot träet. Leonora ser på mig.
– Vad är det som trycker dig Ingen?
– Är jag så tydlig vännen?
– Ja, Ingen.
– Jag är rädd för att det inte kommer fungera Leonora och gör det inte det så kommer en liten flicka att dö. Hon har charmat mig den lilla flickan.
Jag tittar på Leonora och kliar henne i nacken.
– Vad får dig att tveka Ingen?
– Om vi mot allförmodan skulle lyckas med att få tag på blommorna så är det inte säkert att det kommer fungera vännen. Allt vi har att luta oss mot är legender som man inte vet har någon bäring. Vi ska ta oss förbi ett antal byar som är fanatiska anhängare till en kult som hatar alver med en passion som går utanpå allt du kan tänka dig, tar vi oss förbi dem och över broarna utan att falla ner och vi kommer fram till kratern så ska vi gå in i en grotta där det finns, fladdermöss stora som katter, ödlor förvisso inte lika stora eller farliga som i Borgen. Men de är farliga, sen så ska vi ta oss förbi kraterns väktare. Det är två väldigt stora och giftiga ormar. Skulle vi ha turen eller skickligheten att ta oss förbi dem. Så vet ingen vad det finns för otyg i kratern, för ingen har lyckats att ta sig in där förut. Skulle vi ta oss genom kratern så väntar en klättring på ungefär hundra eller mer fot uppför en klippvägg. Däruppe finns en sjö, i den sjön finns blommorna. Skulle vi ha kommit så långt väntar oss giftormar i vattnet. Skulle vi lyckas få tag på blommorna vännen, så ska vi ta oss ner igen. Koka dem med de andra växterna och sen så ska vi hoppas på att det fungerar. Tänk om det inte gör det, tänk om någon av er skulle dö på vägen dit. Du, Frej, barnet eller Arija. Tänk om ni dör på vägen dit?
– Ingen vet när det är vår tid, skulle den komma så kommer den Ingen. Då får man hoppas på att man får springa på de gröna fälten.
– Jag förlorade min styvfar vännen, när jag gjorde det och hanterade smärtan av det så lovade jag mig själv att jag aldrig skulle uppleva den känslan igen. Aldrig någonsin, då dör jag hellre själv. Du förstår vännen, jag håller av dig väldigt mycket. Jag skulle inte klara av att förlora dig på grund av att vi jagar en dröm, ett halmstrå.
Hon ser på mig och hennes enorma huvud är väldigt nära mitt.
– Detsamma vännen, så vi ser till så att det inte sker. När vi kommer till grottan så använder du drakarnas gåvor Ingen.
Jag ser på henne och sätter min panna mot hennes nos och blundar.
– Jag lovar vännen.
– Bra, sen så får vi lösa problemen efterhand Ingen.
– Ja vännen.
Hon lägger sig ner och jag sluter mina ögon känner vinden smeka mig.
***
Kaptenen lägger till vid kajen och vi går av skeppet, vi ser på hamnstaden och vi går in i den. Den är neutral och här är ingen fanatiker och lever runt. Utanför porten på andra sidan, där får vi räkna med ett annat mottagande. Vi går in i staden, jag handlar det vi behöver inför resan och vi gå igenom staden när vi är klara. Jag ser på himlen och sen på Leonora.
– Vi rider på natten och sover på dagarna vännen, då slipper vi de flesta av trosivrarna.
– Klokt Ingen.
Jag ser på Arija.
– Vi kommer rida på nätterna och sova på dagarna, då slipper vi de värsta av trosivrarna och vi slipper svara på en massa onödiga frågor.
– Det låter bra Ingen.
– Frej du flyger före oss och förvarnar Leonora om för stora folksamlingar.
– Javisst Ingen.
– Tack Frej, då sätter vi igång, vi ska västerut. Vi tar oss över första bron idag, efter den som kommer det en lite skog ungefär halvvägs till nästa bro, där stannar vi och gömmer oss tills det är mörkt igen.
Vi sätter oss på Leonoras rygg och hon börjar springa, Frej stiger uppåt och han skriar en gång.
***
Jag sitter med flickan i min famn, hon andas fortfarande lugnt och rytmiskt. Jag ser på de andra tre, de sover. Vi är i den lilla skog som jag sa att vi skulle stanna i, jag sluter mina ögon och förlitar mig på min hörsel för att förvarna mig om någon skulle närma sig.
Jag öppnar ögonen och väcker de andra, mörkret är på väg att falla därute.
– Vi får se var vi kan gömma oss i morgon, där är ingen skog på nästa Ö. Där är en del dalar och ett par mindre klippor. Vi får se om vi hittar något där.
– Ja Ingen.
– Då rider vi vännen.
Vi sitter upp och rider iväg, vi äter i sadeln och Frej guidar Leonora runt de värsta hindren. Jag ser solen börja stiga, jag sveper med blicken och jag ser ingenstans där vi kan gömma oss.
– Frej, finns det något skydd vad du kan se?
– Ja kanske, sväng till vänster Leonora. Om ett par fjärdingsväg så kommer du fram till en raserad borg eller liknande.
– Ja.
Hon svänger och springer vidare, vi kommer fram till den ruinerna. Hon stannar och vi ser på den, vi ser på varandra och går in. Vi går fram till ett utskjutande tak och vi går under det och vi sätter oss och lutar oss mot väggen. Jag öppnar min väska och räcker henne mat. Hon säger tack och vi äter under tystnad, vi dricker lite vatten och jag tuggar på det torkade köttet. Hon ser på mig, hon tar en tugga av frukten och tuggar på den och sväljer.
– Det är min tur att vaka Ingen, jag kan sova på Leonoras rygg i morgon.
– Tack Arija, jag vill be om ursäkt för min ton på värdshuset. Den var inte riktad mot dig, den var riktad mot mig själv. Jag misströstade lite och din ton antydde att jag överraskade dig när jag kan uppföra mig, trots att jag är en bastard. Det var inte rättvist mot dig, du har inte visat något förakt mig Arija. Så jag ber om ursäkt.
Hon tittar på mig och hon nickar.
– Tack Ingen, din ton var inte helt obefogad. Du är inte alls som vi fått berättat för oss att du skulle vara, du överraskar mig hela tiden Ingen. Du överraskar mig positivt hela tiden. Men jag tackar för din vänlighet och din ursäkt, som sagt din ton var inte helt obefogad och jag får också be om ursäkt.
– Tack Arija, väck mig oavsett hur litet det är.
– Ja Ingen.
Jag sluter ögonen, jag somnar och den lilla olust känslan i magen försvinner.
***
Vi ser på kratern, vi är framme. Vi har tagit oss hit utan incidenter, vi sitter gömda i en liten dunge och vi ser på ingången till grottan. Jag tar en tugga på en bit torkat kött, denna delen gillar jag inte alls. Hur vi ska klara den övergår mitt förstånd just nu.
– Måste vi gå genom grottan och tunneln?
– Ja Frej det finns ingen annan väg in där.
– Jo.
– Förlåt?
Jag säger det högt av överraskningen som hans avslöjande är.
– Vad är det Ingen?
– Frej säger att det finns en annan väg in där förutom grottan. Var finns den?
– Fyra fjärdingsväg åt norr, där en smal stig. Med tanke på att ni är de ni är så kommer ni att klara er uppför den. Ni kanske inte kan rida på Leonora hela vägen, men det finns en väg på denna sidan och en väg ner på andra sidan.
– Visa mig är du snäll Frej.
– Javisst Ingen.
Han flyger upp och vi smälter samman, jag ser genom hans ögon och han flyger till stigen. Han har rätt den är inte bred, men den är klart farbar och Leonora kommer få plats på den. Ett leende syns på mina läppar.
– Vi kan använda den Leonora och Arija, men vi ska inte ta oss uppför den när det är mörkt, så frågan är om vi ska börjar nu och kanske få stanna halvvägs och sen fortsätta eller vi ska stanna är tills tidigt i morgon bitti och ta oss över då?
Jag ser på de andra två, Frej kommer tillbaka och landar. Jag smeker hans huvud och han burrar upp sig, jag ler lite.
– Om vi gör som du sa först så slipper vi träffa på några fanatiker, men det kan bli obehagligt om det börjar regna och blåsa. Stannar vi här så riskerar vi att råka ut för fanatikerna. Jag tror att jag föredrar regn och obehag fram för dem Ingen.
– Leonora?
– Jag håller med Arija, jag tar heller lite regn och obehag än fanatikerna.
– Då ger vi oss av.
Vi reser oss och jag tar på mig väskan och hon spänner på sig selen med barnet. Vi sätter oss på Leonoras rygg och hon börjar springa, vi kommer fram till stigen och Leonora börjar gå på den, hon kan hålla en relativt hög fart. Snabbare än vad jag trodde, stigen går som en ringlande orm uppåt. När vi kommit en bit upp så får hoppa av och går själv det är lite för brant för henne, vi börjar gå och det går långsammare.
Men ändå lättare än jag trodde, så pass lätt så att vi når kanten högst upp innan solen går ner. Vi ser på varandra och vi går ner en bit och sätter oss. Det är varmare på denna sidan än vad det var på den andra, jag tar fram mat från väskan och delar med mig till Arija. Vi börjar äta och vi ser ner i den gröna grytan.
– Var är sjön Ingen?
Jag ser min runt i kratern och jag hittar den.
– Där Arija.
Hon följer mitt finger och ser var jag pekar, hon tar en tugga av frukten och tuggar på den.
– Det ser högt ut Ingen.
– Ja, jag håller med. Frågan är hur vi ska ta oss upp men vi får se hur vi gör när vi kommer fram. Frej?
– Ja Ingen?
– Kan du flyga dit till sjön, jag skulle vilja försäkra mig om att det finns blommor där i vattnet.
– Javisst Ingen.
Han lättar och vi smälter samman. Arija ser på mig, jag tittar på henne.
– Som sagt vi har bara legender att gå på eller hur, så innan jag tar mig ner där och går hela vägen dit och klättrar upp så vill jag vara säker på att det finns blommor åt oss.
Jag vänder blicken mot Frej, jag ser honom närma sig sjön och han sjunker ner och han svävar över sjön. Jag ser de röda blommorna, han sjunker lite till och jag ser hur det rör sig i vattnet. Han sjunker lite till och han lyfter när en av ormarna lyfter på sig och försöker bita honom. Den landar med ett plask och fler ormar rör på sig, Frej flyger en bit upp och ser ner på sjön.
Han flyger iväg en bit och letar upp en sten, han tar den i klorna och flyger tillbaka till sjön och släpper den ner den sjön, eller dammen är ett mer passande ord. Den träffar vattenytan och jag ser ormarna få panik, de börjar bita och attackera varandra. Varför vet jag inte men de gör det, Frej hämtar en ny sten och släpper den med och nu ser det ut som om det kokar i vattnet.
– Vid den vise…
Min röst är en viskning, Arija ser på mig.
– Vad är det?
– Blommorna är där, men hela dammen är översållad med ormar. Frej retar upp dem just nu genom att släppa stenar på dem, de blir som tokiga och attackerar varandra.
Frej släpper fler stenar och ormar är som galna, han dyker och drar upp en blomma. Han flyger iväg en bit landar och lägger ner blomman försiktigt och flyger tillbaka, han ser på sjön och kaoset som är där. Han släpper en sten som träffar en av de större ormarna och sen landar den i vattnet. Den blir som tokig och attackerar allt blint runt omkring sig. Frej fäller in vingarna och dyker ner och plockar en blomma till.
– Hur många behöver?
– Fyra, varför?
– Därför att Frej plockar blommor, åt oss frågan är om jag kan meddela honom.
Jag försöker få kontakt med honom men jag lyckas inte, det är för långt bort. Jag ser honom plocka två på samma gång och han hämtar en sten till och släpper den, det kokar mindre i vattnet nu, jag ser en hel del orörliga ormar. Stenen träffar vattnet och de ormar som fortfarande rör sig attackerar varandra igen och Frej plockar fyra blommor och lyfter och flyger till där han lämnat de andra och tar dem i klorna flyger till oss. Han landar och släpper blommorna i mitt knä, jag tar honom i händerna och sätter min panna mot hans huvud.
– Vid den vise, din galna fågel. Herregud, vi tackar dig för dit mod.
– Varsågod, räcker de?
– Jadå Frej det räcker och blir över.
– Så bra, ja vill inte göra om det.
– Det förstår jag, Frej.
Leonora rör vid honom med sin nos, han möter den och hon säger.
– Jag håller med Ingen, galning, men en modig galning.
– Tack Leonora.
Arija ser på oss, hon är exkluderad från vad som händer mellan oss.
– Vi gratulerar honom till hans mod och vi tackar honom för hans insats.
– Jag tackar honom också.
Hon bugar sig mot Frej, han nickar mot henne och går fram till henne.
– Ingen, säg åt henne att lyfta upp mig.
– Lyft upp honom Arija.
Hon ser på mig och sen på Frej, hon lyfter upp honom och han sätter sin näbb mot hennes näsa och jag ser hennes ögon spärras upp. Jag vet hur det känns och han lämnar hennes näsa.
– Du ska inte vara exkluderad från oss andra, välkommen Arija.
Jag hör vad han säger och hon ser på honom med stora ögon.
– Tack Frej, guldnäbb.
– Varsågod Arija.
Jag ler lite och är lite överraskad av hennes känsloyttring, den är så olik alvernas vanliga beteende.
– Vad behöver du för att göra dekokten Arija?
– En eld, en gryta och vatten. Resten av ingredienserna har jag innanför jackan.
– Då får vi köpa det när vi kommer tillbaka till fastlandet.
Jag tar blommorna och packar ner dem i min väska. Vi ser på varandra, vi lyckades med vad vi förutsatte oss för. Jag smeker Leonoras hals och Frejs huvud. Utan dem så hade det aldrig gått.
***
Jag ser på grytan och på dekokten som är där i, vi stannade över natten där på kanten av kratern och tog oss ner på morgonen efter. Vi red till gömstället och väntade på att mörkret skulle falla, när det gjorde det så började vi vår färd tillbaka till skeppet. Fyra dagar senare kom vi fram och gick ombord.
Kaptenen la ut och jag gav honom den andra tårdroppen och han tackade. Överresan tog fyra dagar och vi la till vid kajen, vi köpte det vi behövde för att kunna göra dekokten och sen gick vi till värdshuset och började koka dekokten.
Den är färdig och Arija tar liten flaska och öppnar munnen på barnet och droppar fem droppar i hennes mun. Vi ser flickan svälja dem, Arija ler och droppar igen. Så fortsätter hon till den lilla flaskan är tom, jag häller över det som är kvar i två större flaskor och stoppar ner dem i min väska och stänger den.
Arija börjar sjunga för den lilla flickan, jag hör sången och sätter mig bredvid dem och lägger min hand på Arijas och sjunger med henne. Flickan börjar lysa och vi hör henne dra djupt efter andan och sen andas hon normalt igen, vi ser ögonen röra sig bakom de stängda ögonen.
Arijas röst tystnar, min gör detsamma och jag flyttar på min hand och jag smeker den lilla flickans kind och hon tuggar lite med munnen och vrider lite på huvudet. Ett leende syns på mina läppar, Leonora och Frej är i stallet. Vi kommer resa vidare i morgon och resa till Bestarnas huvudstad, en resa som kommer ta nästan ett månvarv. Kanske mindre beroende på hur fort Leonora kan springa. Jag reser mig och tar min väska och lutar mig fram och kysser barnets panna.
– Sov gott du lilla.
Jag säger det på högalviska och ser på Arija.
– Du med prinsessa.
Jag går mot dörren och öppnar den.
– Du med Ingen.
– Tack prinsessa.
Jag går ut i korridoren och går till mitt rum och öppnar dörren och går in i rummet. Jag sätter väskan på golvet bredvid sängen, jag klär av mig och lägger mig på sängen och somnar med ett leende på mina läppar.
***
Vi rider fram till Bestarnas palats, vi kliver av ryggen på Leonora. Vakterna ser på oss och på barnet som Arija bär i sin famn, vi går in och de bugar sig. Jag nickar och Arija gör detsamma. Vi går i en korridor och vi följer den tills vi kommer till tronsalen, vakterna ser på oss och de bugar sig och vi nickar.
Vi går in och vi går fram till tronen där drottningen sitter, hon ser oss reser sig och springer fram till oss. Vi stannar och Arija räcker drottningen henne flickan, hon tar emot henne och hon ser på sin dotter och dottern ser på sin mor. Drottning lyfter upp flickan och kysser hennes panna.
Hon tittar på oss, jag ser Gustav och han gör stora ögon när han ser mig tillsammans med en alv, inte vilken alv som helst utan Arija, prinsessan.
– Hur lyckades ni?
– Vi hjälptes åt ers majestät, men Ingen, Leonora och Frej är de som förtjänar det största berömmet ers majestät, utan dem så hade vi aldrig lyckats.
– Ingen, dig har jag hört talas om. Det verkar som om du är i händelsernas centrum hela tiden, du räddar prinsessor i parti och minut. När du inte gör det så läxar du upp regenter och kommer med udda förfrågningar om att få läsa böcker i stället för att bli rikligt belönad. Sen när du inte har något annat att göra så fångar du galningar och läxar upp mina undersåtar.
Jag ser på henne och bugar mig.
– Jag utför bara mitt kall ers majestät. Att utdela straff och lindring där det behövs. Xbel behövde ett avslut, jag gav henne det. Varken mer eller mindre ers majestät, hon har lidit länge nog. Jag satte bara ord på det hon kände i sitt hjärta, som sagt hon fick ett avslut. Någon försökte mörda er dotter, mitt kall sa åt mig att göra mitt yttersta för att förhindra det. Vi fyra gjorde det tillsammans och hon kommer att överleva, frågan är om de skyldiga kommer göra det ers majestät.
– Vad menar du Ingen?
– Att de som ligger bakom det fega attentatet fortfarande är på fri fot, men jag kommer göra mitt yttersta som Ranger för att skipa rättvisa min drottning. Den hade enligt prinsessan magiskt ursprung, så det är där jag kommer leta. Bland magikerna.
– Och som belöning så vill du läsa i den gröna boken, vi kan inte fresta dig med guld eller juveler?
– Nej ers majestät, som jag sagt till de andra regenterna. Jag hade bara slösat bort det på vin. Men kunskap kan inte slösas bort.
Hon ser på mig, jag ser Arijas reaktion när hon hör mitt önskemål. Jag ser Druidernas reaktion.
– De är som vanligt emot att jag ska få göra det ers majestät.
Hon ser på mig och sen på druiderna, jag möter deras blickar och Frej skriar till så att det ekar i tronsalen. Leonora ryter som svar på skriandet och jag ser druiderna stelna till.
– Jag skulle inte rekommendera det mina damer och herrar, en attack från er kommer vara en attack på ederna. Mitt samvete är rent, är ert det? Attackera mig så kommer er drottning dö mellan ett andetag och nästa.
Jag håller min båge i handen, Frej lyfter och flaxar med vingarna och stiger. Leonora rör sig framåt och visar tänderna. Druiderna stirrar på henne, hon har vuxit lite till och hon är ett imponerande djur. Frej skriar igen och ett par av druiderna sätter händerna för öronen.
– Vad händer?
Drottningens röst är hög och klar.
– Någon av dem tror inte på ederna ers majestät, Frej och Leonora känner av magin, de som håller sig för öronen är oskyldiga. De som inte gör det, de kommer försöka testa ederna, som jag sa mitt samvete är rent. Jag beklagar ers majestät.
– Stoppa dem!
Arijas röst är klar, druiderna som inte håller sig för öronen ser på henne. De släpper mig med blicken och jag skjuter tre pilar, de träffar druiderna i halsen och Leonora och Frej slappnar av, Frej landar på Leonoras rygg och hon vänder ryggen åt druiderna som faller ihop. Jag ser på dem och säger.
– Straffet är utdelat, mitt samvete är rent, det var inte deras.
Drottningen ser på de tre döda druiderna, de två druider som höll sig för öronen stirrar på mig och på Leonora och Frej.
– Er dotter är säker nu ers majestät, de låg bakom attacken på henne.
– Är du säker?
– Ja ers majestät, det är jag. Inget annat rike skulle våga attackera er, magin kunde brytas med en växt och inte med magi. Det pekar också på druider ers majestät, de försökte attackera mig fast jag varnade dem för följderna. Att du och din dotter dött. Vem som skulle tjäna på det för andra reda ut, mitt uppdrag är färdigt. Rädda livet på henne och dig och bestraffa de som utfört handlingen, de tre.
Hon ser på mig, hon slickar sig om läpparna.
– Vi kommer gå till botten med detta Ingen.
– Givetvis ers majestät, boken?
– Är din att läsa i Ingen.
– Tack ers majestät.
Jag sätter handen på mitt vänstra bröst och bugar mig.
***
Jag ser på framsidan av boken, Leonora och Frej ser på mig. Jag sätter handen mot framsidan och den börjar lysa och jag slutar ögonen och ljuset omsluter mig. jag stönar till och jag knäar lite av kraften i det som sker. Ljuset falnar och jag ser på stenen, jag sätter den på halsbandet och ser på de gröna märket på mitt bröst som lyser. Jag öppnar boken och börjar läsa, jag läser snabbt och förlorar mig i orden.
***
Jag lutar mig fram och slickar på hennes bröst, min tunga leker med bröstvårtan och jag känner hur den stelnar, jag hör stönandet från kvinnan som ligger på rygg. jag vänder mig och lutar mig fram och börjar slicka hennes slida, hennes tunga och slickar och suger på mig penis.
Jag låter min tunga smaka på hennes safter samtidigt som jag känner hennes tungas lek med min penis. Jag slickar henne hårdare och intensivare jag för int två fingrar i hennes inre och smeker henne intensivt. Jag känner hur hennes inre kramar om mina fingrar när jag slickar henne, hennes orgasm kommer hårt och kraftigt, min penis dövar de värsta skriken från hennes mun.
Jag slickar henne genom orgasmen och när den ebbar ut drar jag mig ur hennes mun och jag vänder mig och sätter mig mellan hennes ben. Jag tar min penis i handen och drar ollonet över hennes våta slida, hon rycker till lite när ollonet rör vid hennes klitta.
Jag stannar vid hennes öppning och jag trycker till och glider in i henne. Jag når botten och hennes ögon är uppspärrade, ett leende spelar på mina läppar och jag rör mig långsamt fram tillbaka, vi andas tungt båda två när min penis smeker hennes innersta, när hennes innersta smeker min penis.
Jag lyfter upp hennes ena ben, jag kommer lite djupare i henne, jag anpassar mig för att inte komma för djupt i henne. Jag ökar hastigheten och hon kommer med ett skrikande igen och jag tar henne genom orgasmen och jag ökar lite till Ilningarna träffar mig. Jag drar mig ur henne och tar min penis i handen.
Jag rör den snabbt och jag kommer över hennes bröst och mage. Jag känner säden lämna mig och jag sen den landa på henne. Jag ser hennes leende, jag ser Arija ligga där. Jag blinkar till och ser att det inte är det. Jag släpper ner kvinnans ben och lutar mig fram och vi kysser varandra.
***
När jag läst boken så väntade Arija på mig, vi lämnade tronsalen och gick ut från palatset. Vi lämnade staden och vi red till stora skogen, jag ställde frågan om vi fick rida genom den. Vi fick deras godkännande, vi red till gränsen och hon såg på mig. Jag såg på henne.
– Tack för hjälpen Ingen.
– Varsågod, Arija. Det var en trevlig upplevelse, som tack för hjälpen så skulle vi vilja besöka de tusen sjöarna en dag och se månen spela i dem.
Hon korsade gränsen och meddelade att hon gett oss sitt tillstånd, hon gjorde deras hälsning. Vi svarade på den och hon sprang iväg, vi vände om och red tillbaka till huvudstaden. Jag lämnade dem på baksidan, klädde av mig och gick till badet. Sen åt jag, när jag var klar så gick till Frej och Leonora och spelade och sjöng för dem. När jag sjungit och spelat för dem gick jag upp på mitt rum och tog fram en tom bok från lönnrummet och öppnade den och började skriva.
***

 

 

 

 

 

 

Kapitel 7
***
Jag ser på mina vapen, på mina dräkter. Jag smeker stenarna som jag har runt halsen, jag ser på märkena som lyser på mitt bröst. Märkena och stenarna känns levande, det känns som de har ett sinne. Eller fyra sinnen, ett för varje sten. Jag tar på mig underkläderna och sen så ser jag på drakarnas gåvor.
Jag ler och tar på mig de kläderna och de svärden, nu är det slut på att gömma mig. Eller inte gömma mig men inte sticka ut, nu bryr jag mig inte om jag sticker ut. Jag packar ner de svärd som jag smitt själv och mina vanliga kläder.
Jag öppnar lönnrummet och ser på böckerna och mina andra saker som jag sparat på genom åren. Jag stänger dörren igen och går nerför trapporna. Jag går till tjänstefolkets del av huset, en kvinna kommer fram till mig.
– Ranger Ingen, vad kan jag göra för dig?
– Husmor, jag behöver en väska.
– Javisst Ranger Ingen.
Hon går iväg och jag står och väntar på henne, hon kommer tillbaka med en likadan väska som jag har. Jag tar emot den och tackar henne.
– Tack så mycket husmor.
– Varsågod Ranger Ingen.
Jag bugar mig lite och går tillbaka till mitt rum, jag öppnar lönndörren igen och packar ner sakerna i väskan. När jag är klar så tar jag väskorna i mina händer och sen så går jag nerför trapporna och ut på baksidan. Leonora och Frej ser på mig.
– Är det dags Ingen?
– Det är dags Leonora och Frej.
Leonora reser sig och Frej lättar och landar på Leonoras nacke, vi går ut bakvägen och vi går ut i staden. Jag går bredvid Leonora och Frej sitter på hennes nacke vi går fram till portarna och går ut från staden. Jag sätter mig på Leonoras rygg och Frej lyfter. Han slår med vingarna och lyfter, jag ser honom stiga. Leonora börjar springa och jag ler lite. Vi är på väg.
***
Jag sitter under ett träd och spelar lite på Lutan, Leonora ser på mig och Frej äter lite av det torkade köttet som jag gett honom.
– Det är inte speciellt gott Ingen.
– Jaså Frej? Jag tycker att det duger, jag kanske bara är vanare än dig.
– Kanske det Ingen.
– Ingen?
– Ja vännen, vad är det?
– Var ska vi?
– Jag tänkte besöka min styvfars grav, jag har honom att tacka för mycket. Eller egentligen allt. Du förstår jag var ung när han köpte mig, väldigt ung. Han tog hand om mig och sen fostrade han mig, han fostrade mig milt men bestämt. Han slog mig aldrig, de gånger han höjde rösten var få Leonora. Jag skulle säga att han var en mild man, beslutsam men mild. Jag ville aldrig göra honom besviken, när han såg på mig med sina besvikna ögon så gjorde det mer ont allt stryk jag fick av min mor och alla andra på det horhus som hon arbetade på, jag fick mycket stryk under min uppväxt. En dag så kom en av hennes kunder på henne med att försöka stjäla från honom. Han drog en kniv och satte den mellan hennes revben. Hon dog ganska fort, ägarinnan gick med mig till stadens sheriff. Hon lämnade mig där, han såg på mig och jag sattes att tvätta golven i garnisonen. En dag så kom min styvfar dit med en fånge, han såg på mig och sen på sheriffen. Han erbjöd sig att betala för mig, sheriffen gick med på det. Jag hade ingenting att packa så jag sa bara ja när sheriffen bad mig följa med min styvfar. Vi gick ut från staden, min far satte sig på sin häst och lyfte upp mig framför sig och där och då så blev jag en Ranger, hans träning av mig började där och då. Jag tror att jag var åtta år, men jag är inte säker. När jag var tjugo så dödades han och jag kunde inte hela honom, det tog mig mycket hårdare än när min mor dog. Ibland så besöker jag hans grav och tackar för allt han gjorde för mig.
– Var finns hans grav Ingen?
– I hans födelsestad, den ligger på gränsen mellan dvärgarnas och människornas rike. Vi är två dagar ifrån den mina vänner.
Jag tar fram Lutan och knäpper på strängarna och börjar spela och sjunga.
***
Jag sitter på knä och ser på min styvfarsgrav, jag borstar bort lite smuts från den och sätter handen på hans namn så är på stenen. Jan, Ranger och far till Ingen. Jag sätter min hand på vänstra bröstet och mumlar vår bön, när jag är klar så torkar jag mina tårar.
– Tack far för allt, oavsett hur detta slutar så ska du veta att jag älskade dig. Jag älskade dig väldigt mycket.
Jag reser mig och torkar tårarna som rinner på mina kinder. Leonora och Frej ser på mig. Jag går fram till dem och jag klappar dem på deras huvuden.
– I vanliga fall så brukar jag rida in i staden där och gå till värdshuset och supa. Men jag tänker inte göra det idag, för det brukar sluta med att jag slår i sönder värdshuset och får betala en massa för reparationerna.
De ser på mig och jag ler.
– Men jag kommer köpa en flaska alkohol, en flaska av dvärgarnas jästa äppelvin. Sen rider vi iväg en bit, när vi stannar för dagen så kommer jag tömma den och gråta lite, kanske spela lite melankoliska melodier.
– Då gör vi så Ingen.
Vi går in i staden, invånarna ser på oss när vi kommer gående och jag går till en butik som säljer alkohol. Jag köper en flaska av deras äppelbrännvin, jag betalar och lämnar butiken. Jag sätter mig på Leonoras rygg och vi rider iväg.
***
Jag öppnar ögonen och jag har en avskyvärd smak i munnen, jag ser på flaskan som ligger bredvid mig på marken. Jag reser mig och tar av mig mina vapen och sen mina kläder. Jag går fram till floden och går ut i den och badar av mig, jag lägger mig på rygg och ser upp på den blå himlen. Jag ser Frej sväva däruppe, jag sluter ögonen och njuter av vattnet.
Jag går upp på sandbanken och sätter mig, Frej landar bredvid mig, jag smeker hans huvud.
– Hur mår du Ingen?
– Bättre än när jag vaknade.
– Så bra Ingen.
Jag reser mig och går till mina kläder och klär på mig, Leonora ser på mig och hon ställer samma fråga som Frej, hon får samma svar och hon säger samma som Frej.
– Bra.
– Nå var ska vi nu Ingen?
– Jag vet inte mina vänner, vad tycker ni?
De ser på mig och sen på varandra.
– Vi ska kanske bara se vart vägen leder oss?
– Det låter bra Ingen.
Jag tar väskorna och hänger dem på ryggen och sätter mig på Leonoras rygg, hon börjar springa och jag sluter ögonen och njuter av farten och tystnaden.
***
Vi sitter i Huset i Icke riket, vår väg ledde oss hit. Jag har tömt mitt rum här också, jag sitter under trädet på baksidan och sjunger för Leonora och Frej. Tjänstefolket stannar och lyssnar på mig. Jag ser dem och ler lite, jag avslutar sången och börjar sjunga på en visa som jag hört på något värdshus någonstans, en folklig visa.
Tjänstefolket ler och klappar med, jag reser mig och sjunger lite högre. Jag låter fingrarna knäppa på strängarna. Jag ser två av flickorna börja dansa med varandra, de skrattar och jag spelar vidare och sjunger.
När jag slutar spela så klappar de högljutt, jag bugar mig lätt och ler mot dem.
***
– Jag vill se sjöarna Ingen.
Jag tittar på Leonora, jag smeker hennes nacke.
– Är du säker vännen?
Hon ser på mig, hon hör något i min röst.
– Ja, du låter tveksam Ingen.
Frej ser på henne och sen på mig.
– Nej inte tveksam, men om vi ska rida dit så måste vi till dalen vid borgen.
– Varför Ingen?
– För att hämta två färdkamrater, när vi korsar gränsen så kommer det att ljuda som en klocka som kommer ringa så att alla alver hör det. De kommer att komma efter oss vännen, du kommer att få rida som aldrig förr. Vi kommer inte kunna stanna för att vila, vi måste träffa dem innan alverna kommer och ställer krav på oss. Krav som jag inte kan neka till, på grund av min insida. Du måste vara snabbare än alverna. Det måste ni båda.
De ser på mig, jag dricker av vattnet och sväljer. Det kommer bli en kapplöpning, en kapplöpning som jag inte är säker på att vi kommer vinna.
Leonora och Frej ser på mig och sen på varandra.
– Vi är redo Ingen.
– Då reser vi mina vänner.
Jag sätter mig på Leonora och Frej stiger till väders. Hon börjar springa och jag lutar mig fram. Hon är snabbare än när vi träffades första gången, frågan är om hon är snabb nog. Det får vi se, framtiden är oskriven.
***
Vi sitter på vid gränsen, jag har styrt oss så att vi är vid den närmsta punkten mellan här och Dalen som leder intill borgen.
– Vi ska till samma glänta där vi träffade den röde sist vännen. Kommer vi dit före dem så kan de inte stoppa oss. Frej, du får sitta med mig. Du är stark och snabb, men vi kommer inte vila. Inte härifrån och till dalen, Leonora kommer springa fort, fortare än vad hon någonsin gjort tidigare.
– Ja Ingen.
– Skulle de hinna upp oss innan vi är där mina vänner så ska ni springa åt andra hållet och inte se er om, förstår ni. För om ni inte gör det så kommer jag inte gå över gränsen.
– Vad kommer de att göra om de får tag på dig Ingen?
Jag ser på Leonora och smeker hennes hals.
– De om jag har tur dödar mig, har jag inte tur så låser de in mig. Det är alternativen.
– Varför Ingen?
– Därför att de är rädda för sanningen Leonora, de är rädda för att sanningen ska komma ut.
– Och vilken är det Ingen?
– Att de inte var först, att de inte är allsmäktiga eller utan skavanker. De skapade inte allt vännen, stenen skapade allt. Den skapade allt runtomkring oss, alla raserna, planeterna, stjärnorna på himlen. När den gjorde det så splittrades den. Fem skärvor av den landade på denna planet och kraften i de skärvorna skapade allt. Först alverna, sen visade de alverna hur de skulle skapa resten. Alverna har odlat myten om sig själv så hårt att de inte kan erkänna att de inte var först, de vill inte att stenen ska bli hel. Jag har fyra delar, de gör att jag tror att de inte kan döda mig. Men de kan låsa in mig och kasta bort nyckeln. Det för mig skulle vara ett öde värre än döden. Det vill jag inte utsätta er för, ni är fria varelser som måste få leva fria.
– Vem skapade drakarna?
– Trädet, som ett försvar mot alverna. Men de blev för starka, så de fångade dem. De fångade alla utom den röda och vita, de gick igenom skivan och lever med trädet. Trädet är stenarnas kärl kan man säga, hon är moder till oss alla, till allt som lever.
– Vad händer om vi lyckas Ingen?
– Då får de gärna fånga oss, eller vi kommer rida till deras huvudstad och be om att få läsa i boken. De kommer givetvis att vägra, men med er två, drakarna och stenarna så kommer de inte kunna stoppa oss i längden.
– Om du får läsa i boken och får stenen, vad kommer hända då?
– Då ska jag rida tillbaka till borgen, gå igenom skivan och efter det så vet jag inte vad som kommer hända.
– Så vi måste springa fort Ingen?
– Ja.
– Och om vi inte går över gränsen?
– Så fortsätter allt som vanligt, ja ett tag till sen blir dissonansen för hög och planeten sprängs. Om ett par tusen år eller så.
De ser på mig och jag på dem.
– Det har hänt förr, det händer hela tiden. Planeter lever och dör, vissa som jag lyckas andra gör det inte. Då slutar det med att planeten dör.
– Och om vi lyckas?
– Som sagt jag vet inte, så långt vet jag inte. Men det finns andra planeter därute i det stora svarta.
De ser på mig, jag ser på dem. Leonora samlar sig och börjar springa.
***
Jag sitter i gläntan, jag har mina ögon slutna och stenarna pulserar ljuset omsluter mig och jag ler lite. Vi hann, de kom men de hann inte ifatt oss. Jag känner deras närvaro, jag öppnar ögonen och de kommer skuttande fram till mig.
– Så Ingen, du lyssnade på oss.
– Ja, jag lyssnar alltid. Jag gör kanske inte alltid som jag blir tillsagd men jag lyssnar alltid.
Leonora och Frej ser på drakarna, drakarna i sin tur ser på Frej och Leonora.
– Som sagt du är klokare än dina föregångare Ingen, det var henne vi kände när du var därinne.
– Ja det var det, de kommer snart.
– Ja, låt dem komma. Denna gång så kommer de inte kunna charma oss.
– Nej min bror det kommer de inte.
– De som lurade er lever inte längre, frågan är om de som lever nu ens vet om vad deras förfäder gjorde.
Drakarna tittar på mig, de fnyser lite. Jag ler och smeker dem.
– Arija välkommen.
Frej och Leonora vrider på sina huvuden och ser på henne, hon ser på mig och sen på drakarna. Jag känner förvåningen som rusar igenom hennes kropp.
– Du kan stoppa undan vapnen, det kan ni alla göra. Ni behöver dem inte, vi följer med er av egen fri vilja. Mitt samvete är rent, är ert?
Jag reser mig och drakarna lättar och sätter sig på mina axlar, deras svansar hänger ner på min rygg. De alver som är i gläntan stirrar på oss.
– Som sagt, ni kan stoppa undan era vapnen om ni inte gör det så kanske min bror och syster tar illa upp. De är rätt irriterade på alver, vi kan väl säga att det är min välvilja om er hälsa som stoppar dem från att göra obehagliga saker med er Arija.
Hon ser på mig och på drakarna, Frej skriar till och hon ser på honom också. Hon stoppar ner pilen i kogret och höjer handen och de andra alverna gör likadant.
– Ska vi?
Jag tittar på Arija och hon nickar, jag tar mina väskor och sätter mig på ryggen på Leonora, Frej lyfter och flyger före oss andra. Drakarna hoppar av mina axlar och sätter sig på Leonoras huvud. De talar mycket i mitt huvud och de kommenterar en massa saker. Vi rider igenom korridoren och kommer ut i grottan och vi rider fram till öppningen.
– Ni ska kanske hoppa av Leonoras huvud?
De slutar prata med varandra och sen ser de på mig. Jag möter deras blickar och de hoppar ner på marken.
– Ni ska inte gå ut före dem, det är ett råd. Gör ni det så för ni skylla er själv.
Arija ser på mig och sen på drakarna, deras tungor känner på luften utanför grottan. De går ut och ett dån hörs, högre än den högsta åska jag hört och marken skakar till som om det vore jordbävning. Det dansar av olika färger därutanför och när de försvinner så står de två drakarna där, de är inte lika stora som på andra sidan skivan men de är stora. Alverna stirrar på dem, jag ler lite och manar på Leonora och hon går ut från grottan. Frej följer efter oss.
– Hur känns det?
– Det känns bra Ingen, det var skönt att få lämna det mindre kropparna.
– Jag är glad att ni inte är lika stora som ni var sist vi sågs, det skulle inneburit en del plats problem.
– Haha, ja men tänk så förvånade de där sprättarna skulle blivit.
Jag ser på alverna och de ser chockade ut, vördnadsfulla men chockade.
– Haha ja kanske det.
De ser på varandra och rör sig framåt och fäller ut sina vingar och lättar, de flyger uppåt och jag ser på dem.
– Visste du Ingen?
– Ja Arija, jag visste. Jag vet vad som hände med dem, jag ber dig stålsätta dig Arija, vissa sanningar kommer att komma upp till ytan. Sanningar som kommer skaka om er, om era förfäder.
– Vad hände Ingen.
– Det är inte min sak att berätta Arija, det är deras. Men jag vill förvarna dig, de kommer skaka om er uppfattning om det mesta.
Hon ser på mig, de andra alverna kommer ut från grottan och de ser drakarna sväva däruppe i skyn. De ser dem flyga över himlen, Leonora ser på dem och sen på mig.
– Vad menade de med att våra sinnen var delade Ingen?
– Att utan dig vännen så hade jag aldrig klarat detta.
Hon ser på mig och jag smeker hennes nacke, hon börjar springa och de andra följer efter oss. Frej flyger en bit över oss och han skriar och drakarna svarar honom. Ett leende spelar på mina läppar, jag ler lite bredare när jag inser att vissa kommer skrika rätt högt när de inser vad detta betyder. Framförallt alvernas magiker.
– Vad är lustigt Ingen?
Jag ser på Arija.
– Att vissa av era magiker kommer kissa på sig när de ser drakarna. Som sagt drakarna är lätt irriterade på er alver. Jag kommer att få vara bestämd när vi kommer fram till er huvudstad.
Hon tittar på mig, jag möter hennes blick och hon ser något i mina ögon. Något som får henne att slicka sig om läpparna.
***
Vi ser på den stora staden framför oss, drakarna står bredvid mig, Leonora gäspar och visar tänderna och Frej skriar. Framför oss utanför staden står kungen, hans magiker och hans elitgarde. Jag känner drakarnas otålighet.
– Nu tar vi det lugnt, vi ska inte rasera staden om det inte behövs förstår ni?
De ser på mig och de fnyser båda två.
– Tro mig, jag förstår er saknad. Eller det gör jag inte men jag försöker, men vi kommer inte rasera staden om det inte är absolut sista utvägen, förstår ni?
– Ja Ingen.
– Tack.
Arija har hört samtalet och hon ser på mig och sen på drakarna.
– Det enda som står mellan er utrotning och er överlevnad just nu är jag Arija och du vet vad jag tycker om alver.
Hon slickar sig om läpparna.
– De kan bli större Arija, de kan bli mycket större. Ett felaktigt ord från dem, så kommer jag inte kunna stoppa dem. Frågan är om jag kommer göra det, du förstår ert samvete är inte rent. Alvernas samvete är inte rent, för flera tusen år sedan så grumlades ert samvete. Tre av era magiker grumlade ert samvete, frågan är om din far är medveten om det. Jaha då får vi se om vi kan reda ut denna röra utan att denna vackra plats raseras. Utan att alverna dör ut, för det kommer bli konsekvensen Arija.
Hon stirrar på mig, alverna som står runt oss stirrar på mig.
– Så håll era tummar för att jag lyckas.
Leonora börjar röra sig och de andra går efter oss, alverna rör sig de med. Vi möts och jag ser på de som står runt kungen. Han är en imponerande alv, jag gör vår hälsning och han ser på mig och svarar på den.
– Så du är Ingen.
– Ja min kung, det är jag. Jag är Rangern Ingen, rikenas samvete. Jag minns ederna, gör du?
Han tittar på mig, hans blick låser fast min och jag möter den. Tystnaden är total.
– Ja jag minns dem Ingen.
– Så bra min kung, då kanske du ska påminna dina magiker om dem, vad konsekvenserna blir om de fortsätter med det de gör just nu, som jag sa till din dotter. Jag är den som står mellan er utrotning eller er överlevnad, min syster och bror är om jag uttrycker mig milt irriterade på er. Vår mor är besviken på er, hon skapade inte er för detta.
Jag hör inandningarna från de som står runt oss, jag tar av mig mina vapen. Jag öppnar jackan och viker den och lägger den över Leonoras rygg och tar av mig undertröjan och jag ser ögonen spärras upp på magikerna, ett leende spelar på mina läppar.
De ser lysandet från märkena på min kropp, jag hoppar av Leonora och vänder ryggen mot dem. Jag hör förskräckta utrop från dem, jag ser på drakarna och blinkar lite.
– Så min syster och bror nu får ni gärna skrämmas lite.
De lättar och flyger upp i luften och explosionen hörs igen och den skakar luften värre än vid grottan och jag ser skuggan som lägger sig över oss.
– Imponerande.
– Visst är de vännen min.
– Vilka vingar.
Jag hör längtan i Frejs röst och jag ler mot honom. Jag vänder mig och ser på alverna som står framför mig. Drakarna landar och marken skakar till.
– Mitt samvete är rent, är ert det? Innan du svarar min kung så ber jag dig överväga ditt svar. Beroende på hur du svarar så kommer det avgöra mycket här idag. Fel svar och mor kommer gråta ikväll, rätt svar så kommer hon inte göra det. Men hon kommer inte stoppa sina barn en gång till, den smärta som det innebar för henne sist hon gjorde det är för stor. Då kommer hon låta planeten gå under. Det kommer bli den yttersta konsekvensen, både för er och alla andra. Då kommer ert samvete inte vara grumlat min kung, då kommer det att vara svart som natten. Ni får en sista varning magiker, sluta med det ni gör eller så kommer jag sätta mig ner och låta min bror och syster göra det de helst vill. Straffa edsbrytarna, då kommer de att slakta er tills den siste av er är död magiker.
Jag tystnar och de ser märkena och stenarna lysa, de ser hur de dansar i mina ögon. Kungen ser på mig och sen på sina trollkarlar, de möter hans blick och kittlingarna slutar. Jag ler lite och de ser mitt leende, en av dem öppnas munnen och jag lyfter handen.
– Innan du kommer med en massa okvädningsord om mig så låter min mor hälsa att hon inte uppskattar när jag blir kallas för bastard. Du kan kalla mig vad du vill så länge det inte är bastarden, för gör du det så får du ta konsekvenserna av det. Jag bryr mig inte, jag är en bastard. Inte av eget val, men det är den jag är. Ett blandblod, en högalv hade ett behov. Han betalade min mor för att stilla det, jag är resultatet av det behovet. Jag är Ingen, men mor är trött på att hennes son kallas för det, så en vänlig varning. Använd inte det ordet. Du är säkert en väldigt bra magiker, du hämtar din kraft från henne. Hur ont skulle det göra om hon stoppade det flödet?
Han stirrar på mig och slickar sig om läpparna, de andra trollkarlarna stirrar på mig.
– Vad tror ni skulle hända om hon stoppade flödet till alla alver? Ni ska vara glada att hon är överseende med er, med tanke på vad ni sagt om mig genom åren. Om allt går väl idag så ska ni kanske tacka mig och henne för att jag inte tagit åt mig. Så kalla mig för Bastarden och ta konsekvensen av det magiker. Så min kung är ert samvete rent?
Han tittar på mig och han ser mig i ögonen.
– Du antyder att det inte är det, inte för att jag vet vad jag gjort för att det ska som du sa grumlas. Men jag får säga nej.
Drakarna slappnar av.
– Förutom att du förskjutit mig? så nej du har du rätt rent samvete. Renare än dina föregångares i alla fall, du förstår det mesta av er historia är förvanskad. Inga direkta lögner men förvanskade. Med magikernas hjälp så är de förvanskade genom årtusendena, de tio fick reda på sanningen. De blev väldigt malliga för det, de reste hit och ställde en massa krav om än det ena och än det andra, min bror och syster gillade inte dem överhövan. De missförstod sitt uppdrag, de skulle inte göra det jag gjort. De skulle vara samvetet, men de förstod aldrig det. Jag förstår att du gjorde som du gjorde, men inte att du lyssnade på dem när du sen baktalade Rangers. Du förstår de är livrädda för mig.
– Varför?
– Får jag avslöja det min bror och syster?
Jag ser på drakarna och de ser på magikerna.
– Det är väl lika bra vår bror.
– Tack det kan underlätta det som ska ske.
De ser på mig och nickar.
– Ni förstår, drakarna var först. De var före alverna, de var de första som mor skapade. De är hennes kärl kan vi väl säga, de levde sida vid sida med alverna. Ni förstår de andra raserna skulle aldrig skapats, drakarna hade aldrig gått med på det. Det var inte meningen, men tre av era starkaste magikers samveten grumlades. Det är en lång historia som skulle ta väldigt lång tid att berätta. Tid som vi inte har, men kontentan är att de tre magikerna lurade drakarna. De fick dem att försvinna, då startade dissonansen. Sen skapade de tre magikerna de andra raserna, de tillät trollkarlarna att skapa Bestarna. Så för att dissonansen ska upphöra och vi ska kunna leva vidare så måste jag få läsa i den blå boken. Jag kommer att få läsa i den, för säger du nej så kommer min bror och syster att inleda en slakt som det kommer talas om i årtusenden sinom årtusenden, mor kommer inte stoppa dem denna gång. Hon kommer inte låsa in dem igen. De kommer utrota alverna så att ni bara kommer vara ett minne som det talas om för att sen glömmas. Du kan rena era samveten min kung, du har makten att låta ert släkte överleva. De kommer försöka stoppa dig, gör de det så kommer du att dö mellan ett hjärtslag och ett annat. Mellan en utandning och en annan. Sker det så kommer de att dö, sen alla andra som står här, sen de i staden därinne. Sen alla andra alver, de kommer att dö. Ni kommer alla att dö och planeten skulle bli en tom plats att leva på. Så min kung, du har ett beslut att fatta. Lita på mig bastarden, den som ni skrämmer barn med. Eller magikerna som varit dina och dina föregångares rådgivare. Det jag kan säga dig att oavsett hur de eller ni ser på mig, så har jag rent samvete. Det har inte ni, men ni kan få det min kung.
Han ser på mig och sen på magikerna, hans blick ser på sin dotter och på staden. Han öppnar munnen och blixt slår ner i en av trollkarlarna, sen till och sen fler och jag ser på vad som händer.
– Är det ni?
– Nej.
– Det är inte jag i heller, vem fan är det då?
– Vi vet inte.
– Min kung det är inte vi som gör detta och är det inte vi så är det inte vår mor i heller. Mitt samvete är rent.
Han ser på mig och han nickar, jag andas ut och jag känner ett tryck mot mitt huvud. Stenarna lyser kraftigare och märkena med. Jag slickar mig om läpparna, det skakar i marken och Leonora ser på mig.
– Vad händer Ingen?
– Jag har inte en aning vännen, det är inte jag som gör detta.
Marken skakar till och en pulpet växer upp ur jorden och på den så ligger den blå boken. Stenarna och märkena minskar i lysande och de blir till ett pulserande, jag ser på pulpeten och sen på kungen och de andra.
– Det verkar som om de tröttnade på vårt talande.
– Vem Ingen?
– Alltings skapare, vi kan ha ett samtal om det en annan dag min kung. Men nu så måste jag läsa den där boken, annars så vet jag inte vad konsekvenserna blir min kung.
Jag går över gräset och fram till boken, Leonora och Frej går med mig. Jag ser på boken och stenarna och märkena pulserar snabbare, jag slickar mig om läpparna och jag lyfter min hand och jag tvekar.
– Vad är det Ingen?
– Frågan är vad konsekvenserna blir om jag gör detta vännen.
Hon ser på mig och jag på henne, hon lägger sin nos på min arm. Jag lyfter den och lägger den på boken och det blå skenet omsluter mig. Jag öppnar munnen och ett vrål lämnar mina läppar och jag badar i det blåljuset och jag vrålar tills det känns som om jag ska sprängas.
Då slocknar ljuset och jag öppnar ögonen, jag öppnar handen och öppnar halsbandet och sätter på stenen. Jag sätter på det igen och öppnar boken och ser ljuset pulsera från det sista märket. Jag ser dem dansa runt mig, jag öppnar boken och börjar läsa.
***
Jag slår igen boken och sluter mina ögon.
– Om jag inte kommer tillbaka vännen så vet att jag älskar dig, jag älskar er alla.
Jag samlar mig och sätter mig på gräset och andas in sen andas jag ut och ljuset från stenarna omsluter mig. Alla ljud försvinner, allt ljus uppslukas och jag öppnar ögonen och jag ser trädet. Ett leende spelar på mina läppar, jag reser mig och går över gräset. Det flimrar till och jag står vid stammen.
– Hej mor, jag hoppas att du är nöjd med mig och mitt lite tveksamma samvete.
Jag sätter min handflata på stammen, jag känner hur trädet darrar till och jag omsluts av ljus och jag ser på det och en kvinna kliver ut ur det. Jag ser på henne och jag ser på hennes leende.
– Ja min son, jag är nöjd med dig.
– Så bra mor.
Jag tar loss halsbandet och räcker henne det, hon tar emot det och släpper ner stenarna i sin hand. Hon sluter den försiktigt, hon tittar på mig.
– Slut din hand om min, min son.
– Javisst mor.
Jag känner kraften från henne och från stenarna, jag öppnar munnen och ett vrål lämnar min hals, ett skrik lämnar hennes hals. Vi badar i ljuset, hur länge vi står där vet jag inte. Men kraften landar, jag öppnar mina ögon och jag ser på henne, hon ser på mig och hon öppnar sin hand och stenen är hel igen. Jag ser på den och sen på henne.
– En vacker sten till en vacker kvinna.
– Så du trånar inte efter den min son?
– Haha, nej mor. Det gör jag inte, jag är inte så mycket för prål.
Hon ser på mig och sätter stenen mot mitt bröst och jag slår ut med armarna och skriker igen, jag känner dess kraft fylla mig och jag dansar på avgrundenskant och ser allt spelas upp innanför mina ögon och jag skriker lite till och när det känns som om jag ska sprängas så landar jag. Jag sätter mig på knä och jag andas tungt och känner min mors hand på mitt huvud, jag lyfter blicken och ser på henne.
– Någon får ju hålla dem i öronen mor.
– Haha, ja min son av Ingen. Ditt namn är passande.
– Ja mor av Ingen.
– Var inte för hård vid dem min son, de vet inte alltid vad de gör.
– Nej jag vet mor, ta väl hand om den.
– Ja min son.
Jag reser mig och kramar henne, jag kysser hennes panna.
– Till nästa gång mor.
– Till nästa gång min son.
Hon går in i ljuset och jag ser henne försvinna. Jag ser på mitt bröst och jag ler lite. Där de fem märkena var innan är där ett i symmetri, de fem färgerna dansar runt det. Jag smeker trädet och viskar.
– Då är det dags att återställa ordningen mor.
Trädet skakar och jag tar ett steg och kommer tillbaka till den plats jag satt på, jag sätter mig och sätter min hand på märket och ljuset omsluter mig. Jag blundar och ljuset försvinner. Jag öppnar ögonen och jag ser på de andra, ett leende spelar på mina läppar och jag reser mig. Jag ser på alverna, drakarna, Freja och Leonora, jag går fram till henne och smeker hennes hals.
– Tack vännen.
– Ingen fara Ingen.
Jag lutar mig fram och viskar.
– Tack mor.
Hon puffar på mig och jag ler lite.
– Vad hände?
– Ordningen är återställd Arija, eller nästan.
Jag blundar och en vit skiva av ljus uppenbarar sig och den växer och jag säger.
– Hämta era barn min bror och syster.
– Ja vår bror.
De rör sig mot skivan och går in i den.
– Ni ska nog akta er lite min kung, det kommer att komma ett trettiotal arga drakar mot er snart. Vi får hoppas att min bror och syster kan lugna dem, de har varit instängda där i ett par tusen år eller mer.
Alverna stirrar på mig och flyttar sig, de stirrar på den vita skivan och jag ler lite. Den första draken kommer rytande ut genom skivan, sen följs han av fler. Rytandet fyller luften, alla stirrar på dem. Jag ser på Leonora och hon ser på mig.
– Så det räcker, de är oskyldiga.
Drakarna landar och marken skakar, de ser på mig. Jag ser på dem och den fnyser.
– Vill ni tillbaka dit?
Det kommer fler drakar genom den vita skivan, sist kommer den röda och vita draken.
– Är alla ute?
– Ja vår bror.
– Så bra.
Jag får skivan att försvinna, de ser på mig.
– Så från och med nu så gäller följande, de som var ansvariga för det finns inte mer. De är oskyldiga, förstår ni?
Drakarna ser på mig och sen på alverna.
– Ni hörde vad jag sa?
– Ja vår bror, vi ska tala med dem.
– Bra, ni ska hämta Sten av Rangerna. Hälsa honom från mig att han kommer vara ert samvete. Han kommer kanske protestera men ni ska bara säga åt honom att han är ert samvete och att jag sagt det.
– Ja.
– Berget med omgivningar är ert, vem som kommer in där eller inte är ert val.
– Ja Ingen.
– Men och jag säger detta bara en gång, om ni ens tänker tanken om att hämnas så kommer det att vara en svart skiva nästa gång. Förstår vi varandra?
De ser på mig och sen på varandra.
– Jag ställde en fråga?
– Ja vi förstår varandra.
– Bra, ni ska kanske anpassa er min bror och syster.
– Ja vår bror, återigen tack.
– Ingen fara, mor hälsar.
– Hälsa tillbaka Ingen.
– Det ska jag göra.
Drakarna lyfter och börjar flyga, jag ser den röda och vita draken anpassa sig. De flyger iväg och jag hör dem ryta och jag ler lite.
– Ett råd min kung.
– Ja?
– Håll er borta från dem tills de kommer själv, de är fortfarande rätt arga på er alver.
Alla alver tittar på mig och sen på himlen.
– Vem är du?
Jag ser på alven som ställt frågan, jag knäpper min jacka och ler lite.
– Jag är Ingen, jag är bastarden, jag är en ensam man, jag är min mors son. Jag är min fars son. Jag är en vän, en ovän.
Alven ser på mig när jag tystnar.
– Nu får ni ursäkta mig, jag har ett löfte att infria till mina vänner. Arija gav oss tillåtelse att besöka de tusensjöarna. Så det ska vi göra, vi ska se månen dansa där. Jag kanske spelar lite på Lutan, kanske inte. Vi får se. Min kung?
– Ja Ingen.
– Hälsa min far, han kanske ser på mig med lite stoltare ögon nu. Frågan är om han visste vad som skulle hända här så det är därför han inte var med de andra. Men säg åt honom att jag inte är arg på honom, kanske lite besviken över att han inte vill erkänna mig. Min mor är rätt stolt över mig tror jag i alla fall, trots mina fel och brister. Hon har inte sagt något annat i alla fall, hälsa honom också att han lär upp de nya bättre. Hälsa honom att hans samvete är rent i alla fall när det kommer till mig.
Jag sätter mina vapen på sina platser, jag tar väskorna och hoppar upp på ryggen av Leonora.
– Hälsa honom också att han inte hade något val, något större än honom valde ut honom. Lika lite som jag hade något val att födas som ett blandblod, men enligt min vän här så är jag alv på insidan. Hon tycker att det är den sidan som räknas.
Han ser på mig, de andra alverna som står runt honom ser på mig och sen på honom.
– Det ska jag hälsa honom Ingen.
– Tack min kung, till nästa gång.
– Vem ska bli vårt samvete här Ingen?
– Fråga Harald, han är vår ledare. Jag är ingen bra ledare, jag är alldeles för rastlös. För nyckfull, som sagt jag är Ingen.
Jag gör deras hälsning och ber Leonora börja springa.
***
Jag sitter lutad mot en sten, Leonora har sitt huvud på sina framtassar. Frej sitter på hennes huvud och vi ser månen dansa i sjöarna. Mina fingrar knäpper på lutan, Frej skriar till lågt. Jag sjunger med låg mild röst, jag sjunger på ett språk som inte talas längre. Leonora ser på mig och jag ser på henne.
***
Jag ser månen lysa upp hennes kropp, jag ser hennes leende. Det blonda håret som är utsläppt jag lutar mig fram och våra läppar möts och vi kysser varandra. Våra tungor smeker varandra mjukt, hennes hand smeker mitt bröst. Jag drar mig tillbaka och hon nafsar mig lätt i läppen, vi ler mot varandra.
Min tunga slickar hennes hals, den följer hennes nyckelben. Den ritar cirklar runt hennes bröstvårtor, den lämnar ett vått spår över hennes mage. Jag känner lukten och värmen från hennes kön, min tunga når sitt mål. Hennes nakna kön ligger framför mig.
Min tunga rör vid läpparna mjukt, den särar på dem och den smakar på hennes väta. Smaken berusar mig, den smakar bättre än någon nektar jag någonsin smakat på. Min tunga dansar av lycka när den känner hennes inre, jag slickar hennes mjukt och länge.
Hennes andning förändras och små gnyenden lämnar hennes läppar och min tunga slickar sig upp till hennes klitoris. Den leker med knoppen och hon andas stötvis och gnyendena blir tydligare. Mitt finger letar sig in i hennes värme och den smeker henne.
Min tungas lek fortsätter och mitt finger assisterar tungan i att ge henne njutning. Hennes kropp spänns och ett rop lämnar hennes läppar, ett rop som rullar över sjöarna. Min tunga tar fingrets plats och jag slickar i mig hennes nektar.
Orgasmen klingar av och jag slickar mig uppför hennes mage och kysser hennes bröst mycket. Våra tungor möts igen, min penis glider mjukt in i henne. Den känner hennes inre krama den, massera den, smeka den. Jag når botten och jag reser mig på raka armar och rör mig långsamt, vi ser på varandra. De berättar för den andra om den kärlek som vi känner för varandra, inga ord behövs.
Våra ögon berättar sanningen för den andre, jag rör mig snabbare och snabbare, vi rör som mot det oundvikliga. Vi ser på varandra, inga ord behövs aldrig någonsin. Jag känner hennes inre krama mig, skriket lämnar hennes läppar och det får sällskap av mitt vrål när jag kommer sekunden efter henne. Jag känner min säd lämna mig, starkare, kraftigare, hårdare än någonsin tidigare.
Vi ser på månen och på stjärnorna, vi ligger på rygg och hennes hand håller i min. jag lyfter dem och kysser hennes handrygg, hon ler och vi ser på varandra och våra läppar möts.
***
Jag ser på kungen framför mig, jag kliar Leonora i nacken och Frej sitter på hennes huvud och jag säger.
– Jag har rent samvete, har du?
Han slickar sig om läpparna och ett tunt leende syns på mina läppar, de som sitter i tronsalen ser på oss. De ser sin kung slicka sig om läpparna, de ser mitt tunna leende.
***
Jag ser min son och dotter sitta på Leonoras rygg, jag smeker Frej på ryggen och tar en klunk av det mörka ölet. Jag hör dem skratta när Leonora rör sig.
– De trillar inte av Ingen?
– Nej, de kommer inte trilla av.
– Är du säker Ingen?
– Ja min fru, jag är säker.
Hon kommer fram till oss och smeker mig i nacken.
– De ska få ett syskon min make.
– Är du säker min fru?
– Ja min make jag är säker.
Jag ser på henne och hon ser på mig. Hennes lätt sneda ögon ler mot mig.
***