Wacken 2013

”På riktigt?!” sa hon högt, men för sig själv.

Hon petade med kängan på högen som låg på marken framför henne. Högen som skulle föreställa hennes… pojkvän. Mer närgången kontroll än så behövdes inte. Hon såg allt hon behövde för att veta precis hur det låg till. Där låg han med öppen mun, bar och lerig överkropp. En spya låg inte långt ifrån och spåren ledde till hans ansikte. Flaskan låg kvar i handen, lika tom som hans mage, gissningsvis. Besvikelsen och ilskan bubblade inom henne. Hon slets mellan att vilja sparka på honom hårt och att väcka honom. Kanske skulle det ena ge det andra? Jävla idiot! Inte nog med att han satt flaskan och polarna framför henne, han hade inte ens försökt anstränga sig. Samma byxor som när de åkt, nu mer skitiga än någonsin. Var hans skor var visst hon inte, säkert inte han heller. Hans tajming var imponerande precis. Huvudakten, det som de främst åkt för att se, det som fått henne att trotsa förnuft och åka med honom, skulle snart börja. I ett dygn hade de varit där och äntligen var det dags. Inte för de andra banden var dåliga, eller jo, några hade varit det. Nu var det äntligen dags för vad de kommit för att se. Se och höra. Uppleva.

Det var ingen idé att försöka väcka honom. Han var däckad. Skulle han kvickna till fanns alltid risken för att han skulle vilja fortsätta supa. Eller festa som han benämnde det. I värsta fall skulle hon behöva släpa omkring på honom, stinkande och redlös. Eller ännu värre, missa spelningen. Nej tack! Inte nog med att hon kände sig övergiven och bortprioriterad, hon kände sig korkad. Dum som svalt hans ord om att det skulle bli en kul resa. Dum som valt att ignorera magkänslan. Att han och hans polare skulle åka på suparresa, att hon följt med som nåt sorts kuttersmycke. Inte var för hennes sällskap, inte ens för att ha sex med. Det hade han med all tydlighet visat. Då hade han visat henne någon form av intresse, men hans fokus hade legat på festandet. I stället hade han kommit med idiotiska kommentarer om att hon alltid klädde sig så tråkigt. Att hon behövde släppa loss lite, inte vara så tillknäppt och trist och grå. Det hade varit droppen. Tyvärr hade de redan passerat gränsen till Danmark när det stod klart för henne att hon gjort ett uselt val att följa med och kanske ett uselt val att vara ihop med honom. Det enda som gjorde det uthärdligt var tanken på att äntligen få se bandet live.

”Klä dig snyggt! Var lite sexy baby! Släpp loss lite för en gångs skull!”

Hon fnös. Nu var när det äntligen var dags så låg han där. Som ett enda levande långfinger till henne. Hon hade haft det dåliga omdömet att göra just det, klä sig snyggt och sexigt. Det sista hon gjort innan hon försökt leta rätt på dyngskallen framför henne. Till vilken nytta? Inte för hans skull, bevisligen. Det var med utstuderad medvetenhet hon valt alla plagg. Skulle hon ”släppa loss lite för en gångs skull” skulle det fanimej vara all-in! Hon hade packat ett par olika alternativ men övervunnit sin osäkerhet och valt det vågade av dom – efter stort tvivel. Det som stärkt henne när hon valt klädseln, var folket hon såg omkring sig. Så här skulle hon aldrig klä sig hemma, ever! Här var det en annan femma. Här var hon i gott sällskap. Folk hade på sig lite vad som helst och det var inget konstigt med det. Merparten i stil med festivalens musikstil, jeans, läder, nitar och band-tishor. Sen fanns de som bara… körde sitt race. Från one-piece till nästan nakna. Hon hade till och med sätt ett gäng snubbar i kilt!

Hon hade aldrig varit bekväm med sin kropp och i synnerhet sina bröst. Hon såg ned på sig själv och suckade när hon såg sin byst skjuta fram. I vanliga fall gjorde hon allt för att hålla den på plats, diskret och bekvämt. Nu var den lyft med svart spets och såg större ut än hon någonsin sett den. Inte verkade den mindre av att hon hade en vit, kortärmad blus på sig. Knapparna i den gjorde ingen nytta alls, hon hade knutit ihop blusen under brösten i stället. Blusen var tunn och öppningen visade det mesta av vad som fanns under. Resten lös igenom. Hon gillade kontrasten mellan det svarta under och det vita utanpå. Magen var bar, trots att hon alltid haft svårt att visa den. Hon var inte tjock men hade inte sina lagkompisars magrutor, till sin stora förtret. Trots ansträngningar att nå dit. Trosorna hon bar matchade Bh:n men det skulle knappast någon se, allra minst puckot framför henne. Även de svarta stay-upsen som gick en bit uppå låren matchade. De gick inte så långt upp att de nådde kjolen hon hade. Mest för att kjolen var så pass kort. Den var skotskrutig och veckad och matchade blusen i stället. Hon bar nästan aldrig kjol och definitivt inte så kort att hon måste tänka sig för om hon skulle böja sig framåt eller sitta ned. Kängorna i sin tur, matchade hennes nitbälte som hängde över hennes höfter, och inte minst chokern i läder och nitar. Hon hade velat leka med kontraster och sin vana trogen gjorde hon inget halvdant.

”Klä dig snyggt! Var lite sexy baby. Släpp loss lite för en gångs skull!”

Orden ekade i hennes huvud. Hon såg sig omkring. På alla människor, glada, skrattande och klädda precis hur fan de kände för att vara klädda. Det var där och då hon bestämde sig. Allt negativt fick stanna i den sovande högen framför henne. Han skulle inte bara missa bandet, utan henne. Alla UTOM han skulle få se henne ”klä sig lite sexigt”. Hon skulle vara en del av de som hade det kul och levde livet. Hon klev över honom och mot området där stora scenen var. Stannade upp. Fick ett infall. Han skulle få något som visade honom vad han missat. Om han alls skulle märka det. Hon funderade kort. Övervägde blusen men hejdade sig. Det var för subtilt som enskilt plagg. Hon såg sig om och konstaterade att ingen tittade, inte på henne specifikt åtminstone. Med några hastiga rörelser hade hon knixat av sig trosorna. Hon lät det tunna, svarta lilla plagget hänga på sitt finger, innan hon klev fram och lät det dala ned i ansiktet på honom. Det fick bli hennes långfinger tillbaka. Med det gick hon med bestämda och lätta steg mot stora scenen. Känslan av att ha underlivet bart var berusande och fick henne att känna sig busigare och sexigare än hon ville erkänna. Mot musiken. Mot livet och folket! Fylld med självförtroende och belåtenhet stegade hon allt närmre stora scenen. Sitt tilltag med klädseln hade hon snart glömt.

Plötsligt tog det stopp. Det var just det. Hon var inte ensam. Det var hon och några… tusen till. Tiotusentals till. Med samma mål i sikte. Att dela en upplevelse. Alla på en och samma plats. Hon suckade. Hur i helvete skulle en kort, nätt person som hon ha en chans att komma närmre scenen? Det var chanslöst att se något på det här avståndet, men att komma närmre? Här skulle man behöva vara två meter och muskler för att ha en chans. Fan! Hon backade bakåt en bit och utvärderade situationen. Hade hon varit tidigare på plats hade det knappast varit något problem, men nu? Folkhavet framför henne var massivt. Så här längst bak var det ingen trängsel men vem ville vara här? Runt om henne satt folk ned på gräset. Drack öl, pratade – så gott det gick i det stigande sorlet och ljudet från scenen. Den stigande upphetsningen i publiken till trots, de som var spridda runt henne tycktes ta trängseln framför med ro. Frustrationen och besvikelsen steg åter upp inom henne. Tvingade tillbaka det negativa. Hon var ju här. Folket omkring henne, de som inte trängdes. De fångade hennes intresse.

De verkade ha trevligt. De som ägnade sig åt varandra, åt att titta på folk och ta det lugnt i stället för att trängas. Huvudakten hade inte börjat än, trots allt. Först blev hon lättad och glad. Sedan kände hon sig ensam igen. Riktigt ensam. Att vara en i folkhavet var en sak, men en utanför det? Avslappnade eller inte, de var inte ensamma. Eller jo. En var det. Plötsligt fastnade hennes blick på en person som stod ut i mängden. En som faktiskt var ensam. Precis som hon. I motsats till henne satt han ned. Han såg oförskämt avslappnad ut. Han utgjorde en intressant avvikelse bland paren och kompisgängen som satt utspridda längs kanterna av folkhavet. Det var inte bara att han var ensam som fick henne att stanna till och betrakta honom. Han var en av de hon sett som burit kilt. Han hade de rätta tillbehören till kilten, konstaterade hon, men bara nedtill. Överkroppen var bar men var det något han gjorde så var det att klä i den där kilten. Jävlar alltså. Det sög till i underlivet på henne, innan hon ens tänkt tanken att han såg bra ut.

Han såg så oerhört tillfreds ut, i sin ensamhet. Som om inget i världen kunde bekymra honom. Sin iögonfallande och för att vara man minimal klädsel till trots, han verkade inte vara den som klädde sig för att bevisa något – utan för att han kände för det. Det gjorde honom bara mer intressant. Han såg muskulös ut, utan att vara biffig. Hade det inte varit för den där kilten hade hon tagit honom för en MC-snubbe som ägnat sig åt att svinga vikter i stället för öl. Hans hjässa var kal men ansiktet var det inte. Ett klädsamt mörkt skägg med grått och vitt i förstärkte intrycket av en man som… en… man. Hon måste tittat på honom ett ögonblick för länge, för han mötte hennes blick och log. Nickade åt henne, samtidigt som han gjorde en gest som visade att han tyckte att hon kunde slå sig ned bredvid honom.

Hon frös till. Hade hon stirrat? Shit, visst hade hon det. En snabb blick på hans leende som bröt fram genom skägget och hon betvingade sina tvivel och sin osäkerhet. Ignorerade att kinderna hettade, vare sig det var av genans eller nåt… annat. Varför inte sitta bredvid honom och fundera på nästa steg? Bättre det, än att stå här och se ut som ett fån. Dessutom erkände hon för sig själv att han tickade alla hennes svaga punkter – trots att han säkert kunde vara dubbelt som gammal som hon själv var. Hon log tillbaka och gick med stadiga kliv mot honom, utan att vika undan blicken. Det pirrade angenämt i henne. Utan att vänta på vare sig ord eller gest slog hon sig ned bredvid honom. I sista sekund kom hon på att hon fick se upp med hur hon satte sig ned eller för all del satt. Det hade varit befriande att lämna trosorna bakom sig men nu saknade hon dom. De hade ett rätt bra syfte, minimalistiska till trots. Hon satt tyst bredvid honom. Försökte känna sig lugn, men hjärtat rusade och tankarna virvlade.

En tanke som virvlade förbi stannade. Hon insåg att han borde ha samma utmaning att sitta och sätta sig ned. Om nu ryktet med män i kilt stämde. Hon kunde inte släppa den tanken och återigen sög det till i magtrakten. Hon sneglade diskret på honom. Han satt bakåtlutad mot armbågarna och hade benen utsträckta, men lagda i kors. Tittade framåt mot folkhavet och scenen. Hans lugna sätt fick henne att slappna av, trots att hon bara ville stirra på honom skamlöst. Ta reda på om ryktet stämde. Utan att se på henne talade han. Hon ryckte nästan till av förvåning.

”Ja det är nog bäst att vara försiktig om du ska sitta i den där”

Rösten var lugn, dov men tonfallet var varmt och vänligt. Hon kunde ana att han drog på mungipan bakom skägget. Hans ögon avslöjade leendet mer än vad munnen kunde. Som om han läst hennes tankar. Hon skrattade till, spontant och hjärtligt. Två själar, en tanke? Svaret kom snabbare och än mer spontant än skrattet.

”Tja, då är vi väl två som har det problemet, om ryktena stämmer.”

Hade hon inte lutat sig bakåt på armbågarna hade hon slagit händerna för munnen. I stället fick hon koncentrera sig på att titta rakt fram. Han kastade huvudet bakåt i ett rungande skratt som nästan fick henne att hoppa till. Sen såg han på henne. Hans ögon var snälla och såg kloka ut. Det kändes som de såg rätt igenom henne. Han vände sedan blicken mot scenen igen samtidigt som han svarade. Han bytte ämne lika naturligt som han börjat prata.

”Du såg lite tveksam ut där ett tag. Tappat bort dina kompisar?”
”Nåt sånt” svarade hon och kände att det inte var ett samtalsämne som intresserade henne.

Kanske märkte han det, för han satte sig upp och drog fram liten väska han haft bredvid sig. Ur den kom en plunta. Han räckte den till henne.

”Dricka?”

Nu var hon inte den som ville dricka sig full. Att ta en klunk från en främlings plunta var dessutom något hon aldrig skulle göra i vanliga fall. Ändå var det precis vad hon gjorde. Hon tog emot flaskan, sneglade på honom och flinade. Drycken var stark och det rådde inget tvivel om vad det var. Hon hostade till, mer av förvåning än av styrkan.

”Drickat matchar klädseln…” konstaterade hon hest och räckte tillbaka pluntan.
”Självklart. Från högländerna. Fina grejer. Skam att dricka ur plunta. Men är man på fälttåg så är man”
”Fälttåg? Erövrat nåt då?” replikerade hon snabbt.
”Nej. Inte mer än den här platsen jag sitter på” skrockade han.

De tystnade och studerade skådespelet framför sig. Hon insåg att det bara kändes naturligt och skönt att sitta där. Se det hela på lite avstånd och låta publiken vara showen, snarare än det som skedde där borta på scenen. Det var ändå för långt bort för att se. Höra däremot, var inga problem. Då och då erbjöd han henne sin plunta. Som hon tackade ja till, mer för att det gav en känsla av samhörighet än för drycken i. Den tog hon inte många droppar av. Då och då växlade de några ord, inte sällan med sexuella undertoner eller ironi. Det var bevisligen något mellan dom som knöt dom samman. Mer än avsaknaden av underkläder under skotskrutigt kjoltyg. De var på helt samma våglängd.

Den varma kvällen blev allt mörkare. Det började kännas konstigt att sitta ned nu och hon verkade inte ensam om att tycka det. Fler och fler som varit utspridda längs kanterna reste sig eller bara försvann obemärkt. Blev en del av havet med människor, slukade av dess alltmer brusande vågor. Dessutom ökade trycket på scenen. Hon kände för att vara en del av publikhavet, inte bara en åskådare av det. Stunden bredvid sin reslige kavaljer hade påverkat henne. Hon kände sig glad, sprallig, fri och i gott sällskap. Det var således detta som oroade henne, då det skulle ta slut om hon kastade sig in i massan framför. Hennes tidigare problem skulle också kvarstå. Hon var en liten droppe i ett stort hav. För vilken gång i ordningen visste hon inte, men han tycktes ha läst hennes tankar ännu en gång:

”Ska vi?” frågade han och avbröt henne i hennes återupptagna tvivel.

Hon nickade och reste sig, samtidigt som honom. Mindre medveten om hur hon gjorde det, än vad hon varit när hon satt sig. Kanske var det drickat. Kanske något annat? Borstade av gräs från bak och ben. Med en tyst suck såg hon på honom och nickade. Sucken var mest för att hon trivts så bra där hon suttit, med sällskapet hon haft. Nu var det helt plötsligt ovisst igen.

”Jag vill, men hur?” började hon.

Han brast ut i ett av sina avväpnande skratt mitt i hennes mening. Det fick henne att komma av sig. Han svarade på hennes outtalade fråga. Nickade och log med hela ansiktet. Hon slogs av hur mycket en man kan le trots att delar av ansiktet var täckt av skägg.

”Följ bara mig. Håll dig nära! Jag tar hand om dig!

Hon hindrade sig från att säga något om att han minsann fick ta hand om henne. Med emfas på ordet ’ta’. Bet sig i läppen. Fokuserade på hans resliga ryggtavla. Det kändes betryggande att ha en muskulös jätte framför sig. I bar överkropp och kilt dessutom, vilket på något vis var väldigt… avväpnande. Han stegade rakt in i folkhavet, lika naturligt och lättvindigt som en tävlingssimmare dyker ned i en pool. Hon kom på sig med att stå och stirra, innan hon insåg att hon skulle följa efter! Tämligen omgående insåg hon att det där med att hålla sig nära innebar en sak. Hålla i honom. Om honom bitvis. Något hon tyckte var mer angenämt än hon ville erkänna. In i havet av svettiga, lyckliga kroppar som rörde sig med rytmerna och tonerna, likt sjögräs som böljar med vågorna och strömmarna. Hon kände sig helt uppslukad av upplevelsen. Det var som en brottningsmatch med tusen och åter tusen armar och ben, men också mot en massiv vägg av hög musik. Nej, inte vägg, mer som att luften var fylld av den. Hon andades den. Ensam hade hon varit livrädd, men nu? Bakom Honom var det bara underbart.

Tiden slutade att existera. Hon tappade helt begreppet om var hon befann sig och lät sig dras med vart än Han än tog henne. De var en del av havet. När de kommit så långt fram att hon började kunna ana ansikten på de som stod på scenen. Inte de – DOM. Dom hon kommit för att se. Som varit suddiga prickar där längst bak. Nu såg hon ALLT. På något sätt hamnade hon framför honom, kanske var det han som tagit om hennes hand och bestämt flyttat henne. Han såg till att hon stod nära och utan att bli nedtrampad. Precis framför honom. Hon förnam honom med alla sinnen. Hans doft, hans händer som då och då tog tag om hennes höfter, eller motade bort någon som riskerade att kasta sig in i dom. Som att ha en egen livvakt nästan. Samtidigt var de båda där för en sak och en sak endast. Vara en del av helheten. Njuta av musiken. Intalade hon sig. Hon blev nämligen mer och mer varse om en sak. Trots att hon stod precis där hon drömt om att stå, med resans mål inte många meter bort, var det mannen bakom henne som stod för hennes uppmärksamhet. Inte bandet framför. Det blev inte bara uppenbart, hon omfamnade det. Precis som att han omfamnade henne, mer och mer.

Personlig livvakt eller inte, det som inte fick hända, det hände. Det gick så fort att hon aldrig hann se det komma. Dynamiken i publikens rörelser ändrade karaktär. Någon kastade sig från ingenstans, krockade med henne. Hon slogs omkull innan hon ens förstod vad som hänt. Väl på marken gick det fort att få panik. Tusen och en sak hann utspelas i hennes sinne och det var inga angenäma bilder. Ändå lyckades hon inte få fotfäste, trots att hon befann sig på marken. Det var som att sköljas runt av en kraftig våg, mot botten. Lika fort som hon hamnat på marken, lika snabbt var hon plötsligt uppe igen. Hon formligen sögs upp och det var först när hon flämtande var tryckt mot honom igen som hon förstod hur det gått till. Han höll henne om midjan, nära sig. Så nära att hon stirrade rakt in i hans oroliga ögon. Fötterna hängde i luften. Hans mun rörde sig men trots att den var bara några centimetrar från hennes ansikte hördes inget. Ljudnivån var för hög. Hon förstod fortfarande inte riktigt vad som hänt.

”Jag är okej” skrek hon tillbaka, men hörde inte ett ord av det heller.

Det stämde. Hon var okej. Mest för att han höll om henne, nära och med ett fast grepp. Han nickade mot sidan av scenen och sa något. Såg på henne frågande. Hon skakade direkt på huvudet. Hon ville inte lämna platsen de var på. Inte bryta ögonblicket, trots vad som just hänt. Han nickade och tycktes bestämma sig för något. Utan att försöka förklara satte han ned henne, nära. Hon såg upp på hans ansikte. Hon rös till av välbehag när hans starka händer la sig på hennes höfter och manövrerade runt henne. Vände henne så att hon på nytt stod med ryggen mot honom. Hans händer lämnade inte hennes höfter. I stället hårdnade greppet och innan hon visste ordet av lyfte han henne. Som om hon varit en vante. Det var först uppe i luften hon insåg var hennes luftfärd skulle sluta. På hans axlar. Återigen hade det hela gått fortare än hon insett. Plötsligt bara satt hon där. Alla tankar som kastats runt i hennes huvud, likt hon själv kastats runt i folkhavet, försvann. Hon såg sig om. Hon var över folkhavet. Hon såg allt. De intryck hon fick från alla håll fick henne att helt glömma bort vad som nyss varit.

Allt hon kunde var att bejaka allt. Folkhavet. Nu hennes allierade, inte en fiende. Scenen, bandet, musiken. Hon var ett med allt. Hon var ett med… honom. Upplevelsen fick henne att skrika högt av lycka. Ett med honom… just det. En tanke slog henne, mitt i allt. Hon var mer ett med honom än hon tänkt på. När tanken väl slagit henne kunde hon inte tänka på annat. Ett med honom. Hon satt på honom. På hans axlar. På hans bara axlar. Mellan hans lena hud och hennes troslösa sköte fanns… ingenting. Inte ens lite luft. Hud mot hud. Mitt i folkhavet. Mitt i folkhavet! Jävlar! Om någon stod precis bakom skulle de se.… iallt? Eller? Hur mycket täckte den där förbannade kjolen egentligen?! Hon hindrade en gest att känna efter. Det skulle bara rikta mer fokus på något som absolut inte behövde mer fokus. Inte från någon annan än henne åtminstone!

För andra gången på en kort stund stal hans inverkan på henne fokus från skådespelet framför dom. Nu var allt hon kunde tänka på och känna, punkten där hennes nakna blygdläppar gneds mot hans nacke och rygg. Hon blev varse om att hans ena hand vilade på hennes ryggslut, för att stadga upp henne. Hålla henne mot sin nacke. En hand som bara var några futtiga centimetrar från hennes bara bak. Hans andra hand vilade på hennes lår. Också det för att se till att hon satt stadigt. Eller? Allt hon kunde tänka på var hur nära handen var hennes känsligaste punkt. Den som … åh helvete. Helvete, helvete, helvete! Suget i magen, pirret i underlivet. Hon visste precis vad som hände. Vetskapen om att hon satt praktiskt taget naken på honom, känslan av att vara så utlämnad men ändå så trygg. Alla omkring. Intimt men ändå helt öppet. Allt samlades nu i en enda punkt. Resultatet var oundvikligt. Hon kunde känna hur hennes kropp flyttade all energi till hennes underliv. Det pulserade, det levde. Nästa medvetna tanke var om han skulle märka hur våt hon just blev. Skulle han märka att svetten som rann längs hans rygg blandades med hennes safter? Känna doften av hennes upphetsning? I stället för att bli generad eller obekväm av tanken, gjorde det henne ännu mer upphetsad.

Att hon bara suttit på hans axlar några korta minuter tänkte hon inte på. I hennes inre hade det varit en evighet. En evighet som gärna fick fortsätta i ytterligare en. Så kom låtbytet. Från stillsamt och melodiskt till hårt och intensivt. Publiken, han med den och hon med honom, fick liv. De gungande rörelserna blev ryckigare. Stötigare. Vad hon erfor var däremot betydligt mer konkret. Hennes svullna, savade kön fick en massage hon inte kunde värja sig mot. Hud mot hud. Hon kunde själv förnimma doften av sin egen kättja och åtrå. Det fanns inte en chans att han skulle undgå doften, om hon kände den. Han hade sitt ansikte betydligt närmre källan. Dessutom hade han, i samma sekund hon kände den bekanta doften fladdra förbi, flyttat upp handen längre upp på hennes lår. In under kjolen. Den bakre handen hade flyttat ned lite. Visst hade hans grepp hårdnat, i synnerhet där hans hand bara var någon futtig decimeter från händelsernas centrum. Så nära, men så långt bort! Tonerna studsade omkring dom, publiken med tonerna och hon med allt. I stället för att bekymra sig över om hennes bakdel syntes eller vad han må tänka, fokuserade hon på att bejaka rörelserna. Styra dom. Pirret tilltog. Det här var för mycket för henne att hantera på en gång. Hon höll emot. Försökte fokusera på musiken, men kom på sig med att gnida sig mot hans nacke och axlar. Det var en brottningsmatch med hennes inre muskler som främsta vapen. När hon till sist insåg att det osannolika höll på att ske, krockade två världar.

En del av henne som ville kasta henne utför stupet. Inför alla som var runt. En annan som fann situationen så främmande att det inte gick att hantera. Kollisionen uteblev. Något stup föll hon inte utför heller. Men väl en luftfärd ned på marken. Den hetsiga låten var till ända och med den hennes besynnerliga ridtur på hans axlar. Vad som fått honom att resolut lyfta ned henne, visste hon inte. Bara att det gick lika fort och lätt som färden upp hade gått. När hon så stod framför honom igen, fick hon svaren hon inte visste hon sökte. Musiken blev lugn. Han drog armarna om henne och tryckte henne mot sig. Precis mellan hennes skinkor kände hon med all tydlighet hur han uppfattat det som nyss skett. Hon stönade till när insikten om hans reaktion kom. Samtidigt kände hon hur han böjde sig ned över henne som för att viska något i hennes öra. I stället för ord kom ett nafsande. Ett oväntat hårt men lekande bett i öronsnibben. Hon trodde benen skulle ge vika. Instinktivt tryckte hon underlivet bakåt, mot hans hårdhet. Reaktionen kom direkt. Det var inte så mycket att hon hörde hur han stönade rätt in i hennes öra – hon kände det på luften som pressades ut ur hans mun och rätt in där han precis nafsat. Hans skägg kittlade skönt mot hennes hals.

De vaggade i takt med musiken. Hon kände hur hans väsen omfamnade henne. Runt omkring dom fanns ansiktslösa kroppar som följde deras rörelser. I takt med musiken. Hon njöt. Kände hur den orgasm hon just blivit snuvad på – eller om det var räddad från, tog ny sats. Sats ja. Just det. Det var ju inte bara hon som var bar undertill. Eller? Nu fick hon en idé, lika självklar som den var korkad. Det fanns bara ett sätt att ta reda på saken. De stod som de stod. Vilket antagligen bara var bra, eftersom hans tillstånd var allt annat än diskret. Det kände hon tydligt. Hon lät händerna vandra bakåt. In mellan dom. Vad han kände och tänkte kunde hon bara gissa men hon spillde ingen tid. Hon fann snabbt och flinkt vad hon sökte. Om det fanns en myt kring vad som bärs under kilt, så stämde den åtminstone på honom. Där och då. Så… behändigt. Nu var det hennes tur att vara snabb i vändningarna. I stället för att manövrera hela honom, så manövrerade hon en väl val del av honom i stället. Ögonblicket senare lät hon händerna hamna på hans, där de höll om henne. På vägen slätade de till tyget. De stod som nyss.

Med en väsentlig skillnad. Hon kunde nu känna hans hårda kuk mellan sina ben. Han var i perfekt höjd för att hon skulle ha hans stånd precis mellan benen. Hon kände hur han återigen väste och flämtade i hennes öra. Hon rös av välbehag. Vände ansiktet mot honom och flinade. Log skälmskt. Nu var det hennes tur att ha kommandot! Över honom. Hon kände med all tydlighet hur hans hårda kön vibrerade, gneds mot hennes eget. Hur hans ollon gled längs hennes hala springa. De stod där och gungade i takt med musiken. I takt med alla runt omkring. Hud mot hud. Kön mot kön. Väta mot väta. Hon funderade inte över vad som skulle hända härnäst. Hon väntade inte på det. Med en snabb rörelse lät hon ena handen finna hans kuk, där den nästan putade ut mellan hennes ben på framsidan av kjolen. Det behövdes bara en enkel och vältajmad justering med fingertopparna. Rörelsen mellan dom, som gått fram och tillbaka, riktades nu upp.

Upp. In. Hon var våt och öppen. Han var hal och hård. De blev ett i en enda rörelse. Upp. In. Där stannade de till. Mer behövdes inte. De fortsatte gunga i takt. I takt med varandra och i takt med musiken. Han fyllde hennes väsen, han fyllde hennes kropp. Till djupet och till bredden. Händerna hans vilade på hennes mage. Tryckte henne milt men bestämt mot sig. Han nafsade henne då och då i örat. Stönade. Viskade ord hon aldrig hörde, men som hon kände desto tydligare. Både genom hans andedräkt och rörelser inne i henne. Om det var omständigheter eller inte visste hon inte, men ögonblicket kulminerade med sången de rörde sig till. Det sista hon gjorde vid medvetande var att dra hans armar om sig. Sedan föll hon. Inte till marken, som sist. Det var fysiskt omöjligt. Hon hängde på hans hårda stånd. Han höll om henne. Föll gjorde hon likväl. Orgasmen var inget hon dittills upplevt i sitt liv. Mitt bland alla människor, inför alla människor, med alla människor kom hon. Hårt och länge. Hon skrek ut sin kättja. Just när hon trodde att orgasmen skulle klinga av kom nästa. Hon fyllde lungorna med luft bara för att komma till sans så pass att hon kände hur han formligen exploderade i henne. Längst in. Hon förnam hur han började pulsera i kraftiga ryck i henne. Det tog henne till nästa orgasm, lagom till hon fyllt lungorna för att skrika ut även denna i luften framför sig. Utan att någon hörde henne.

Låten tystnade. Jublet steg. De stod kvar. Hon darrade i hela kroppen och hade han inte hållit om henne hade hon säckat ihop. Hon kände hur hans spasmer avtog i henne. Han tycktes inte krympa, men hon kände att han måste fyllt henne till bredden. Det gick inte att ta miste på. Hon förde ned handen och in under kjolen. Kände runt. Hur han fortfarande försvann in i henne. Hur halt och kladdigt det var. Fingrarna lekte runt i deras safter. Kände konturerna av deras sammanflätade kön. Han tog upp hennes hand och tryckte den milt mot sitt ansikte. Sög på hennes finger, som precis varit där de båda kommit. Nafsade och bet hennes fingrar. Tycktes inte bry sig nämnvärt om vems safter han sög i sig. Hon fann det extremt sexigt. Till sist gled han ur henne och hon kände sig med ens tom. Så när som den enorma laddning han lämnat kvar i henne. Hon visste att hon behövde mer av honom. I sig. Märkligt nog var musiken inte längre intressant. Hon tog hans hand och nu var det plötsligt hon som släpade honom efter sig. Ut åt sidan, genom publikhavet. Hon funderade aldrig på hur det gick till, men plötsligt var de i utkanten av den massa de just varit en del av. Ord kändes överflödiga. Men nu ville hon ha honom för sig själv. Resten av kvällen var deras.

”Ditt ställe!” kommenderade hon så fort de var så pass långt ifrån det dånande folkhavet att det gick att göra sig hörd.

Han såg på henne med sin kluriga blick. Återigen brast han ut i ett skratt som fick hela honom att le. Ögonen gnistrade till och han nickade kort utan att svara. Dirigerade henne mellan tält och husbilar, där han gick efter henne. Han gjorde några försök att stanna, för att hångla upp henne mot någon husbilsvägg eller bara stanna upp och kramas. Hon var obeveklig. Framåt. Han hade väckt något i henne och hon bejakade det och hon omfamnade det. Den scen som skulle komma att bjuda på resten av kvällens och nattens show, stod så framför dom. I form av en husbil. Det band som skulle spela hade stämt sina instrument. Spellistan var oklar, det skulle bjudas på improvisation anade hon. Det skulle bli både lugna och röjiga låtar. Det skulle bli en lång och intensiv spelning, anade hon. Ett tvåmannaband utan publik. Trodde hon åtminstone, när de klev in i husbilen. Det visade sig inte riktigt stämma.

Men det, det är en annan berättelse.

 

Epilog

Med en kropp som värkte in i sista muskel, men på det mest angenäma sätt, stapplade hon fram till sitt tält. Solen hade passerat sin högsta punkt och var på väg ned igen. Hon hade inte brytt sig om att räta till håret och det gjorde ordet ”knullrufs” rätta med och det med den äran. Framför tältet satt pojkvännen med sina kompisar. Drack öl. Det gjorde hennes val lätt. Allt hon hade där att göra, var att hämta sina grejer. Utan att ens hälsa på dom kröp hon in i tältet. Han sa något men hon lyssnade inte. Väl inne stod hon på alla fyra och rafsade åt sig sin väska och sin sovsäck. Resten kunde vara. Hon skulle precis krypa ut ur tältet igen när hon kände hur en hand lades på hennes skinka. Han hade krupit in efter. Utan att spilla någon tid letade sig handen in under hennes kjol. Det var lätt gjort, då den var precis lika kort som dagen innan. Och det var lika troslöst under som tidigare. Hans hand fann hennes springa direkt. Det hela gick så fort att hon aldrig hann reagera, innan hans finger gled in i henne.

Hon frös till. I stället för att bli precis så arg som hon borde, över hans tilltag och fräckhet, vände hon ansiktet mot hans. Hon förstod att han hittat hennes trosor. Att han trodde att allt var som innan. Hon log mot honom, med hans fingrar fumligt trevande i hennes våta hål. Det fanns en… öppning i denna prekära situation, lika självklar som hennes sorti ur tältets öppning. Ur hans liv, insåg hon plötsligt, med berusande klarhet.

”Babe. Ditt lilla kåtstycke, din fitta är ju plaskvåt! Nu jävlar ska du få ku…”
”Schhh” väste hon sammanbitet.

Hon krängde sig av hans finger och svängde runt. Hennes ord och rörelser hade varit snabba och bestämda. Hon betvingade den kväljande känslan när hans andedräkt slog emot henne och låste hans blick. Log mot honom och tog hans nu kladdiga hand. Förde den resolut mot sin mun. Pussade lätt men tryckte den sedan uppfordrande mot hans istället. Bestämt. Han hade aldrig velat gå ned på henne. Tyckte det var ”äckligt”. Något hon alltid stört sig på, inte minst för att han inte hade något emot att hon gjorde motsvarande med honom. Nu var det hans tur att smaka! Om det var stundens ingivelse eller hennes bestämdhet spelade mindre roll.  Han öppnade munnen. Lät henne trycka in hans kladdiga fingrar i sin egen mun. Först förvåning, sen tändes nåt i hans blick. Han sög till. Sög till igen. Hon log. Han sög. Slickade sig ren. Som ett barn som just upptäckt nåt nytt, gott.

”Plaskvåt mmmhmm… gott va?” sa hon uppfordrande.

Han såg på henne. Avvaktade men med en påtaglig glöd i blicken. Hon släppte hans hand, som nu var fuktig av hans egen saliv mer, mer än något annat. Det var nu eller aldrig. Med ett fast grepp om sina saker tog sikte på tältöppningen. Tryckte sig förbi honom och ut genom tältöppningen. Tyvärr hann hon bara ut bara halvvägs innan hon kände hur han fångade upp henne med ett fast grepp om hennes höfter. Hon frös till och såg sig runt. Utanför pågick festen och ingen brydde sig. Bakom henne kände hon hur han positionerade sig. Frilade henne. När hon kände hans hand på nytt göra ett ovälkommet och fumligt försök att tränga in i henne tog paniken över. Hon sparkade sig ur hans grepp och ur tältet. Istället för att hans kuk landade i hennes underliv, landande hennes fot i hans.

Vrålet var högt men dämpades något av tältet. Utgjorde inget avvikande nog för att någon utanför skulle göra mer än att titta upp, på sin höjd. Hon stannade flämtande upp utanför tältet. Betvingade flyktkänslorna när hon insåg att vrålet omedelbart hade övergått till ett dämpat kvidande. I ett infall av oro drog hon upp tältöppningen och kikade in. Han höll sig för skrevet och gungade av och an. Han mötte hennes blick. Hon såg smärta men mest av allt såg hon förvåning. Hennes oro ersattes snabbt av förakt över det hon såg.

”Fitta”, sa hon med så skarp ton att han ryckte till.

”Du gillade fitta, hm? Det är lustigt…”

Hon stannade upp och han såg om möjligt ännu mer förvånad ut. Hans flämtande stannade upp för ett ögonblick. Hon uttnyttjade tystnaden och fortsatte, nu med svårighet att tygla sitt förakt.

”Det där kladdet du slickade i dig… var nog mest sperma. Inte din, ifall du nu undrar.  Nu ska jag dra och få lite påfyllning tänkte jag! So long!”

Utan att invänta reaktionen gjorde hon hastig sorti. Bort från honom. Bort från hans tält och hans polare. Hon hann förvånansvärt långt innan ett andra vrål hördes. Vrålet var påtagligt högre än det första. Fyllt med ilska mer än smärta denna gång, lät det som.  Med ett allt bredare flin på läpparna sprang hon. Varje kliv hon tog kändes lättare. Hon slog av på takten först när hon insåg att hon inte längre sprang från något, utan mot något.

Mot nya spelningar. Tja, kanske rentav en hel… turné?

__________

Känner du igen novellen? Kul! Jag publicerade den 22021-05-19 på Bubblan.nu. Nu lägger jag istället upp den här på Erotopia. I nästan samma skick som den var i när den ursprungligen publicerades, bara lite småfixar här och där bara!

/J