Det här är del 1 av 1 i Hollywood Diaries

Maria Lockwood var fortfarande en vacker kvinna vid 64 års ålder. Det syntes att hon levt ett hårt liv, men hon var fortfarande mycket vacker och såg yngre ut.

– Aaaah, Chateau Marmont, jag har alltid älskat det här stället. Många bra minnen.

– Det är vackert. Ja, till och med klassiskt.

– Mmm, kända människor, stjärnor, har alltid kunnat komma hit och slippa påträngande fans, fotografer och skvallerjournalister.

– Jag förstår.

– Jag insinuerar inte att  du ör en skvallerjournalist.

– Nej, nej, jag är bara glad att få göra intervjun, ni har ju inte sagt ja till någon på 10 år.

– Nej, jag tänkte att det mesta sagts.

– Jag vill gärna ha något som inte står i en officiell biografi.

Maria Lockwood såg på mig, nöp av några vindruvor och stoppade en i munnen som hon långsamt och eftertänksamt tuggade.

– Du vet, det öppnade året innan jag föddes.

Jag hade kämpat länge för att få till den här intervjun. Maria Lockwood hade dragit sig tillbaka 10 år tidigare, bara två år efter hon fått sin andra Oscar för rollen i 70-talets största relationsdrama. I mina papper stod det att hon var född  1924, tre år innan Chateau Marmont öppnade.

– Jag tänker att vi börjar från början. Vem är Maria Lockwood egentligen.

– Ja, jag spelade amatörteater innan jag fick en chans i filmindustrin…

– Ursäkta om jag avbryter fröken Lockwood, men jag menade inte det jag kan hitta i din officiella biografi.

Jag såg den kända skådespelerskans bröstkorg häva sig medan hon nickade och drog med handen genom sitt blonderade hår.

– Sååå…?

– OK. Maria Lockwood gjorde sin första filminspelning 1945 vid 21 års ålder, Maria Escalante Gonzales var 17 år…

– Maria Escalante…?

– Mexikanska, Spanska, namn gick inte direkt hem i Hollywood på den tiden, så jag fick ta ett engelskklingande namn.

– Så du är egentligen från Mexico?

– Jag är Angelina, född i Los Angeles, uppvuxen i Chavez Ravine innan man bestämde att en baseballarena var viktigare än en massa ”chicanos”.

– Av mexicanska föräldrar?

– Av föräldrar från Los Angeles, vi var här först.

– Jag tror inte…,?

– Du är inte från Los Angeles antar jag.

– Nej, östkusten, Boston.

– Mina föräldrar var jordbruksarbetare. Vi var fattiga, men saknade inget. Trots alla mina pengar bodde de kvar i Chavez tills de tvångsflyttades…

Hon stirrade ut genom fönstret.

– … Det är 30 år sen nu.

– Jag förstår. Men tillbaka till … Jag menar, det står 1924 överallt?

– Och idag drar folk av 5-10 år istället. 17 år var lite ungt, så jag, vi, gjorde som otaliga för unga män som ville slåss mot japanerna.

– Aaah, nu får jag ihop årtalen. Men tillbaka till din karriär,  hur hamnade du i Hollywood?

– Jag var amatörskådespelare och dansare när John McIntosh upptäckte mig. Jag var visserligen bara 16 år, men han såg något i mig, blev min manager och arbetade hårt för att få in mig som kontraktsskådespelare vid ett av de stora bolagen.

– Och det gick bra uppenbarligen.

– Ja, jag provfilmade på ett flertal bolag, men det var först på Gold Vision Studios som vi fick napp.

…

Den rödhårige mannen hade varit på klubben många gånger nu. Maria visste att han alltid satt vid ett bord men flyttade fram till scenen när hon gick på.

Klubben var inte direkt en av stadens bättre, men de var populära eftersom de erbjöd helt naket. Det var kanske inte något staden och poliskåren såg blitt på, men klubbens ägare hade en överenskommelse med patrullpoliserna i området.

Hon gjorde sin vanliga rutin oavsett vem som var i huset, Filmstjärnor, politiker, miljonärer, och hon var populär.

Kanske var det hennes ungdomliga fasta bröst, kanske hennes fylliga fasta rumpa, kanske hennes naturliga skönhet.

Hon gled sensuellt ur sina små, glansiga underbyxor och spann runt medan de lystna männen, ibland kvinnorna, slängde längtande blickar mot hennes gungande bröst, svängande rumpa och av svart hår täckta venusberg.

Musiken klingade ut och hon samlade ihop sina, få, kläder och plockade upp dollarsedlarna från scengolvet.

– Fröken, fröken…

Den rödhårige mannen ropade efter henne och hon böjde sig ned, kanske ville han ha en privat dans. Många av de andra dansarna erbjöd full service, så att säga, men hon dansade bara.

– Ja?

Hon log vänligt mot honom. Han såg trevlig ut, inte snygg, men trevlig. Han hade ett inbjudande leende.

– Ring mig.

Hon tog visitkortet från hans hand.

”John McIntosh, Talangutveckning & Agent”

…

Meyer Goldfarb, VD och delägare av Gold Vision Studios la ned fotona som John McIntosh lagt framför honom och såg först på agenten, sedan på Maria. Han behövde inte foton för att se att den unga kvinnan var vacker.

– Så, Mac säger att du har talang. Vad har du gjort innan?

– Mest amatörteater, lite dans.

– Mmmm, jag förstår. Maria Lockwood… Du ser inte ut som en Lockwood, mer en Garcia.

Den unga kvinnan tittade på Mac som nickade.

– Ja, jag har egentligen ett spanskt namn.

– Vi kan arbeta med det. Och du är 21?

– Snart, Mac, höjde handen. När en eventuell film släpps är hon 21.

– Mmm, jag förstår.

Meyer var ingen dumbom, han förstod att kvinnan, flickan, var yngre, men det gick att lösa.

– Mac, Meyer viftade lite med handen, ger du mig och Maria några minuter.

…

Maria tittade på filmbolagsdirektören. Han satt i ett par svarta kostymbyxor som hölls upp av hängslen, en button down skjorta, som stramade lite över hans gubbmage och färgglad slips medan kavajen hängde över fåtöljen. Han gned sitt kala huvud.

– Jag tog emot dig för att Mac har ett öga för talang, men jag måste vara ärlig med att jag har en kö av unga kvinnor som vill bli nästa Gloria Swanson, nästa Greta Garbo, nästa Veronica Lake. Vad gör dig speciell?

Maria tänkte febrilt. Hon ville verkligen det här. Hon tittade på mannen, tog sitt beslut, reste sig och gick runt skrivbordet.

Den 55-årig mannen svängde runt sin stol och tittade på henne när hon sakta gick ned på knä framför honom.

Ingen återvändo nu tänkte hon och och började knäppa upp sin klänning. Hon såg hur det såg ut som ett tät restes i de luftiga byxorna. Gör vad som behövs, hade Mac sagt, Meyer gillar unga, vackra chicanas.

– Jag vill verkligen det här, sa hon.

…

Den unga kvinnan knäppte upp sin klänning knapp för knapp och vek ned den. Hennes vita BH trycke upp de lätt bruna brösten och klyftan mellan brösten ropade på honom. När hon knäppte upp den och tog av banden föll de mest fasta brösten han sett ut. Små, mörka bröstvårtor pekade mot taket.

Han satt still i fåtöljen. Den unga chicanan var inte den första som stod på sina knän på den persiska mattan och Meyer såg hur Maria drog ned hans gylf och lirkade ut hans redan stenhårda kuk. Med ögonen fästa på den drog hon bak förhuden och lät hon sina läppar sluta sig kring det blanka ollonet.

Hennes tung kittlade strängen på undersidan och han lutade sig tillbaka medan hon sög honom i djupa tag. Det slurpande ljudet var det enda som hördes och han fascinerades över hur hennes  fasta, tunga bröst gungade i takt med sugningarna.

Hennes röda läppstift färgade av sig på skaftet och hon sög hårdare och hårdare.

– Gillar du dem?
– Mmmm, Meyer fick bara ifrån sig ett lågt ljud.
– Du får gärna ta på dem.

55-åringens händer klämde girigt på brösten medan hans kuk närmade sig bristningsgränsen. Han nöp i de små mörka bröstvårtorna, sög sin egna fingrar och började tvinna dem.

– Du är så stor, suckade den unga latinan.

…

Att smickra hans ego kunde inte skada tänkte hon och fortsatte massera den styva gubbkuken med sin mun.

Mannen hörde orden och det räckte. Med ett högt stön sköt en stor vit sats ut från hans blå ollon och pumpades ut i Marias  klyfta.

16-åringen reste sig och stod nu framför filmdirektören med klänningen kring midjan.

– Har jag chans på ett kontrakt?
– Kanske, Meyer tittade på henne.

…

Maria mindes hur ofta hon behövt stå på knä för talangdirektör efter talangdirektör, studiodirektör efter studiodirektör, studioägare efter studioägare.

Innan hon fyllt 17 hade hon sugit av 30-40 män i jakten på kontrakt, men det var bara Meyer Goldfarb som hållit sitt löfte till henne, som gjort henne till stjärna.

Och Mac? Mac hade aldrig lagt ett finger på henne. Det var klart att han visste, ja uppmuntrade, det som hände, men han rörde henne aldrig på det viset.

– Så då fick du kontrakt med GVS?

Maria rycktes ur sina minnen.

– Ja, jo, men det var ingen dans på rosor…

Hon fnissade till som en ung flicka.

– … Fast det var det ju i en film. ”Rosengården” som vi spelade in 1946.

…

Jag nickade och noterade. 

Maria Lockwood såg fortfarande drömmande ut. Det vackra leendet gjorde hennes ansikte 20 år yngre.

– Det här var några av mina lyckligaste år. 1945-1952.

– Berätta gärna.

Hon nickade och log.

– Det var hårt arbete. Jag dansade i baletten på filmerna, och ibland fick jag några bakgrundsroller. Det fanns så mycket framtidshopp. I USA, i Hollywood. Kriget var över.

– Jag förstår…

– Det var inte bra betalt. Vi balettflickor hade minilön, men det var betalt arbete, för en Hollywoodstudio. En av de största… Jag hade till och med råd med en lägenhet…

Hon nickade återigen och log.

– … eller råd och råd. Jag och Vera Somerfeld, en annan av balettflickorna delade lägenhet. Det var en rolig och lycklig tid.

– Hur gick det för henne, höll ni kontakten?

– Du känner henne nog bättre som Veronica Summerlake.

Jag nickade igenkännande. Hon hade varit GVS svar på Veronica Lake vars stjärna i slutet av 40-talet dalade kraftigt.

– Hon var riktigt stor under några år. Det var tragiskt med självmordet.

– De säger det, jag vet inte. Vera var levnadsglad, vi var bästa vänner, men Gerald var inte bra för henne.

– Gerald Kirkwood?

– Mmmm, det var jag som presenterade dem. Han var bäste vän med Richard Lancershield som jag då… Ja… Han var väl min pojkvän. Säger man så. Inte exklusivt…

Jag noterade samtidigt som bandspelaren rullade, men sa ingenting.

– … Richard hade huvudrollen i ”Rosengården”, och det var så vi möttes. Jag hade en bakgrundsroll och även dansroll.

– Han var väl mycket äldre?

– Richard? Han måste varit 44 1946. Han var oerhört stilig och distingerad. Alla flickorna i baletten var kära i honom. För mig blev det ett lyckokast. Vi kom bra överens, han blev min mentor och ville ha med mig i en större roll i sin kommande film där han spelade en hårdkokt privatdetektiv.

– ”Skuggans Lag”?

– ”Skuggans Lag”. Den korta talscenen där jag kommer in på hans kontor gjorde min karriär.

Jag visste exakt vilken scen hon talade om. Hon var vacker, exotisk, ja sexig och man kunde fortfarande skymta en aning spansk brytning.

– Det är en klassisk scen.

…

Maria kom ihåg hur nervös hon varit. Hon, Maria Escalante Gonzales, var bjuden på fest hem till en av Hollywoods mest eftertraktade skådespelare.

Det var en galen fest. Alla som var något var där. Skådespelare, skådespelerskor, sångare och musiker, regissörer och politiker, affärsmän och mäktiga män med tveksamma verksamheter.

Hon var inte van att dricka, men Champagnen flödade, ett vitt pulver låg i linjer på silverbrickor, mat fylldes konstant på, musiken, jazzen, riktig jazz spelad av färgade musiker informerade någon henne, dånade genom det stora huset och plötsligt var det tyst.

Solen lös och de som inte lämnat festen låg utslagna i soffor eller solstolar när Richard Lancershield tog henne i handen och förde in henne i sovrummet.

Han knäppte varsamt upp hennes klänning, och lät den falla till marken, innan han knäppte upp hennes BH.

Hennes röda sidenklänning låg kring hennes fötter som en utslagen ros på den snövita mattan. Hon kupade sina händer över sina bröst och nickade mot den utslagne mannen på sängen.

– Det där är bara Gerald, han är stupfull som vanligt.

– Gerald?

– Gerald Kirkwood, Gerald Kasczynski, min mentor och Hollywoods grand old man.

Richard klappade den sovande mannen på höften och fick en frustande snarkning tillbaka.

– Se! Får jag se dig nu.

Hon klädde blygt av sig. Släppte händerna till sidorna och stod framför honom. Tjockt, svart, långt hår som täckte halva hennes ansikte, fasta bröst med små, styva, bruna bröstvårtor, smal midja och börjande höfter och en full, ansad, svart triangel.

– Du är vacker!

– Tack.

Han sträckte ut handen mot henne och drog henne till sig. Hans läppar sökte hennes och snart möttes deras tungor i ett vått, passionerat spel.

Hans läppar och tunga sköt stötar genom hennes bröstvårtor och när han till slut stod framför henne vajade hans lem svullen. Hon visste inte om den var stor eller liten, hon brydde sig inte, men när hon satte sig på honom, han ville se hennes ”perfekta bröst”, kändes han stor. Hon var blöt, men han kändes enorm där han sakta men säkert trängde längre in i henne.

Hon såg sina svullna, våta blygdläppar säras och hur den svullna, stenhårda fallosen gled fuktig in och ut i henne. 

Richard var varsam. Hon visste inte om han förstod att han var hennes förste, men hon började röra sig själv ovanpå honom medan han girigt smekte hennes bröst. Smärtan hade gått över till njutning och hon red honom i sin egen takt.

– Är det fritt för alla, eller…?

Den skrovliga rösten fick henne att stanna till innan hon såg på Richard som log och svarade.

– Delta gärna Ger, jag tror jag rider in ett ungsto.

Hon såg hur Gerald Kirkwood ställde sig upp och drog av byxorna. En gång hade han varit bäst betald i Hollywood, nu var han 52 år och spelade oftast stora biroller i stora produktioner, eller huvudroller i små. Han var sömndrucken och var fortfarande stilig med sin tunna mustasch, men lätt sliten. Den stora lemmen däremot var helt vaken och verkade yngre än sin ägare.

Han ställde sig bakom henne och spottade sig i näven. Hon förstod inte. Richard var fortfarande i henne. Sen kände hon trycket mot sitt bakre hål, mer saliv, den här gånger mellan sina skinkor.

Smärtan sköt genom kroppen när något penetrerade henne.

– Svanka flicka lilla, svanka ordentligt.

Hon mindes hur hon svankade, hon mindes hur den enorma lemmen trängde in i henne, hon mindes hur hon vänt sig bakåt, sett sina vitt särade skinkor och undrat hur hennes lilla hål kunde töja sig så mycket och ta emot den grova mannen, hon mindes hur de två männen stött in i henne, hon mindes ljudet av deras kroppar mot hennes, det smaskande och slaskande ljudet, hon mindes de diande munnarna, de alkoholstinkande andedräkterna, hon mindes hur betjänten kommit in med champagne och de där silverbrickorna, hon mindes hur Richard och Gerald turats om att ta henne i alla hål om och om igen, hon mindes skådespelarna och skådespelerskorna som kom på löpande band för att se henne uppträda som om hon fortfarande var huvudnumret på klubben, hon mindes hur solen gick ned och hur Richards betjänt stod redo med bilen när hon 24 timmar efter hon anlänt lämnat det stora huset.

Chauffören öppnade dörren, räckte henne handen och hjälpte henne ut.

”Mr Lancershield vill gärna träffa er igen”, hade mannen sagt och lämnat henne på trottoaren.

Tre månader senare började de spela in ”Skuggans Lag”, då bodde hon hos honom, fem månader senare introducerade hon Gerald för Vera. Vackra, snälla, roliga Vera.

…

Jag pausade bandspelaren.

– Fröken Lockwood, vill ni ta en paus?

Hon klappade mig på handen.

– Säg Maria, fröken Lockwood får mig att känna mig gammal.

– Maria då, paus?

– Nej, vi fortsätter.

– Vill ni förtydliga vad som hände med Veronica?

– Mmmm, sjunde juli 1952. Vi var båda stora stjärnor då.

– Sjunde juli?

– Jag presenterade henne för Gerald. Jag menar, hon var 22, två år äldre än mig, och hade precis börjat få större roller. Gerald var 53 då men blev störtförälskad. Han var fortfarande charmerande och stillig när han var nykter, men problemet var att han aldrig var nykter, att han åt piller, att han använde kokain och heroin, att han kunde bli väldigt aggressiv när det slog fel.

– Han dog väl inte långt efter?

– 1954, skrumplever, i Tijuana, men den sjunde juli 1952 ringde han Richard, Richard ringde Meyer, och… Polisen sa att det var självmord, men inget smink i världen…

Det vackra ansiktet skrynklade ihop sig och tårar rann längs kinderna medan en enorm sorg syntes i ögonen.

– Självmord, Vera var levnadglad, men det där arslet…

Jag tryckte på pausknappen igen.

Hollywood Diaries

• Hollywood Diaries: Maria Lockwood – del 1