Min kortaste novell nånsin, publicerad på Bubblan i mars 2022, inspirerad av en samtida populärkulturell händelse som förmedlade ett fint men melankoliskt budskap. Känner ni igen var det kommer ifrån?
—-
Jag vaknar till lite och ligger några ögonblick utan några särskilda tankar när jag plötsligt hör hur han andas intill mig. Yrvakna, blandade, känslor väller genom kroppen, men bara lyckan stannar kvar.
Jag känner att jag ligger med hans ena arm under nacken. Den andra handen ligger bakom mig, mellan oss. Innan jag hunnit tänka efter har jag letat upp hans hand med min. Mina fingrar stryker över hans breda handrygg innan de söker sig in mellan hans fingrar och drar hans arm runt mig.
Det är exakt så här jag vill sova, varje natt i resten av mitt liv. Men just för att det inte är så här jag sover varje natt, så vill jag inte somna om än. Jag drar hans arm ännu tätare runt mig. Hans andetag är fortfarande tunga och djupa, så han känner förmodligen inte att jag trycker hans hand mot mina bröst. Men jag njuter, suger ut varje ögonblick av den här stunden.
Det gick så fort, trots att det var ganska tidigt på kvällen. Inte så tidigt att det var alldeles för tidigt att lämna baren och gå hem med någon, och inte i närheten av så sent att man började bli desperat efter någon, vem som helst. Men när våra blickar möttes var det som att både visste direkt, utan att några ord behövde sägas.
Vi sneglade lite på varandra, jag log försiktigt mot honom när jag gick förbi honom med mitt gäng på väg in till damernas. Inne på toaletten spelade jag trött och sa att jag nog tyvärr måste gå hem. De andra skulle klara sig fint, och jag avböjde snabbt men vänligt när en av mina kompisar erbjöd sig att följa mig hem. Jag bodde ju ändå så nära. Så jag sa adjö, gick ut från damernas och fick omedelbart ögonkontakt med honom igen. Tio sekunder senare, fortfarande utan att ett enda ord utväxlats, stod vi båda två och log mot varandra ute på gatan.
“Vart ska vi gå?” hade han frågat.
“Hem till mig?” hade jag föreslagit. “Jag bor bara ett kvarter bort.”
“Vad synd” hade han svarat. “Jag som hade sett fram emot en lång mysig promenad.”
Jag stod orörlig i några sekunder, förlamad av blixtförälskelsen. Hans röst, hans dialekt och hans förslag om en mysig promenad – Så snabbt har jag aldrig blivit kär i någon. Han tog min hand i sin och sen gick vi långsamt tillsammans längs kanalen.
Samma hand ligger jag nu ligger här och håller hårt i. Jag vill aldrig släppa den. Men jag vet att jag snart måste göra det. Det är fortfarande mörkt ute, men så här års betyder det ingenting. Hur långt är det kvar av natten? Jag vill inte sträcka mig efter mobilen för att kolla vad klockan är, jag vill bara ligga här och hoppas att det är långt kvar. Långt kvar tills han måste gå.
Innan vi somnade, efter att vi … ja, ni vet … så hade jag legat i hans famn en stund, med hans arm runt mig precis som nu. Till sist kunde jag inte hålla tyst längre.
“Du får gärna stanna om du vill.” hade jag viskat.
“Förlåt, vad sa du?” hade han svarat först.
“Du får gärna stanna” upprepade jag. “Om du vill.”
Han kramade om mig hårdare innan han svarade.
“Jag ska inte gå någonstans” sa han sen. “Inte förrän imorgon.”
“Men jag menar…” skrattade jag. “Du får gärna komma tillbaka. Så du vet.”
Han kramade om mig hårdare igen och jag minns att jag började känna lyckan och förhoppningarna sprida sig genom kroppen innan han till sist svarade.
“Tyvärr, jag kan inte.”
Mitt hjärta sjönk som en sten och det tog en stund till innan jag vågade lita på min röst.
“Får jag fråga varför?”
“Alltså, jag har … Eller jag menar…” trevade han. “Alltså, det är inte du, jag hade gärna stannat. Men jag har så mycket på gång precis nu. Om vi bara hade träffats vid ett annat tillfälle så hade vi säkert…”
Det blev tyst. Han höll kvar mig i sin famn, fast lite försiktigare, men jag drog hans armar tätare om mig, precis som nu, och visade att jag ville passa på att vara här i hans närhet så länge jag kunde.
Imorgon kommer göra ont. Men det är imorgon. Nu är nu och nu är han fortfarande här. Den bästa människan jag nånsin träffat, den finaste, klokaste, varmaste och godaste av alla – Och då har jag inte ens kommit in på själva sexet än. Herregud alltså, tänk om jag kunde få uppleva det igen! Men även utan att räkna in det, usch, jag kommer vilja dö så fort han har gått imorgon.
Jag vill tro på det han sa, att det inte är jag utan att han faktiskt skulle vilja träffa mig igen. Inte för att det hjälper, han måste ju gå ändå, men jag kommer i alla fall kunna hoppas och drömma om att vi kan mötas igen, nån gång när det passar bättre, när han inte har ‘så mycket på gång precis nu’…
Jag känner efter bland känslorna, försöker välkomna sorgen, men den kommer inte. Sorgen kommer att komma imorgon. När jag vinkat till honom i hallen och sagt att jag önskar att allt ska gå bra för honom – fast jag egentligen bara kommer önska att jag kunde älska honom lite mindre. Jag kan se det framför mig, hur han kommer att kunna se i mina ögon hur jag känner, hur han frågar om det är okej. Och jag kommer ljuga och låtsas att allt kommer bli bra, att han inte behöver bry sig. Kommer han förstå hur mitt hjärta blöder? Kommer det ändra något? Nej, han har annat att göra, han kommer stänga dörren och gå vidare.
Då kommer smärtan komma. Men nu inatt tillåter mitt hjärta bara att jag ligger här och njuter av hur han håller om mig med sina armar. Jag har letat så länge efter den rätte. Och nu har jag hittat honom, fast vid fel tillfälle. Men åtminstone tills solen går upp är han min.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.