Gymmet

”Då går jag iväg, Anna”, säger Tina. ”Är det säkert att det är okej att du stänger själv ikväll?
”Jadå, Tina”, säger jag. ”Inga problem. Jag tror dessutom det bara är en enda person kvar och tränar. Den där äldre damen du vet, hon som är här nästan varje dag. Marianne tror jag hon heter.”
”Ja, jag såg henne gå till omklädningsrummet nyss. Hon ger sig nog iväg om en stund.”
”Så, kila iväg nu, Tina!” säger jag. ”Jag fixar det här. Du vill väl inte låta dejten vänta heller?”

Tina rodnar lite.

”Nej, såklart. Det ska bli spännande. Min första dejt på Tinder. Det brukar mest vara knäppskallar som hänger där, men den här killen verkar seriös. Snygg och trevlig det lilla jag har sett och pratat med honom. Är du med på Tinder, Anna?”
”Nej, herregud”, säger jag snabbt. ”Det där är mer för er yngre. Och Leif skulle nog få något slags anfall.”

Tina fnyser.

”Äh, vad han inte vet … det är ju mest kul att chatta, Kolla läget.
”Mm. Eller så är det bara en digital köttmarknad. Har läst en del om det.”
”Det blir vad man gör det till, Anna.”
”Ja, okej. Men jag tror ändå inte det är något för mig.”
”Du gör som du vill. Vi ses på fredag igen?”

Tina försvinner ut genom dörren. Hon vinkar genom fönstret. Jag vinkar tillbaka.

Jag heter Anna, är 50 år och jobbar i vården. Min lön är inte så hög, och därför jobbar jag extra på gymmet ibland. Jag har hoppat in här i snart tio års tid nu. Jag trivs väldigt bra, många trevliga människor som är här och tränar. Och en del snygga killar och män förstås. Det kan jag inte neka till.

Jag är gift med Leif som inte är någon träningsnarkoman direkt. Och jag tycker att han har slöat till sig på senare år. Det syns på hans begynnande kalaskula. Det är skillnad mot den Leif jag föll för en gång, och skillnaden är enorm mot en del av de män och yngre killar som brukar komma och träna på gymmet. Det är trevligt att vila ögonen på, tänker jag ibland. Själv är jag rätt nöjd när jag ser mig själv i spegeln. Ganska kort, blont hår och en hyfsat fin kropp tycker jag. Jag märker att männen, även de lite yngre, tittar uppskattande på mig.

Och ikväll är jag kvar ensam när det är dags att stänga för kvällen. Egentligen ska vi vara två men Tina var så förväntansfull inför den där dejten, så jag släppte iväg henne lite tidigare. Tinder, ja. Nog har jag funderat på att skaffa en profil lite i smyg. Mest för att prova på och kolla marknadsvärdet liksom. Jag skulle hålla det hemligt för Leif såklart. Han skulle nog inte uppskatta det.

Jag väcks ur mina tankar när jag hör någon komma uppför trappan från damernas omklädningsrum. Det är Marianne som dröjt sig kvar till sist. Som så ofta.

”Hej!” säger hon. ”Är det mig du väntar på? Jag är ledsen att det tog lite tid.”
”Det är ingen fara”, säger jag. ”Jag får ju betalt per timme här”, säger jag och blinkar åt Marianne. ”Och det är fortfarande fem minuter tills vi stänger.”
”Ja, det är klart. Det tänkte jag inte på. Ja ja, nu får du stänga i alla fall. Jag antar att jag är sist?”
”Ja, nu är det ingen kvar”, säger jag. ”Du får ha en trevlig kväll.”
”Tack, detsamma”, säger Marianne och försvinner ut genom dörren.

Jaha, då är det dags att stänga, tänker jag. Ska bli skönt att komma hem. Jag börjar i gruppträningssalen och släcker lamporna. Jag går ut till gymmet och kollar hur det ser ut. Det är lite träningsredskap som behöver plockas ihop och ställas i ordning. Gymmet känns plötsligt större, tystare och mer intimt nu när det är helt släckt. Det är bara några nattlampor kvar som lyser med svagt sken.

Dags för omklädningsrummen. Jag går in i damernas först och kollar att allt ser bra ut. Det gör det och jag släcker ljuset.

Då är det bara herrarnas omklädningsrum kvar.

Jag går iväg till deras omklädningsrum. Normalt brukar jag knacka på dörren, öppna den och ropa ”Hallå!” Ikväll låter jag dock bli det. Det är ju ingen kvar nu. Marianne var sist ut, tänker jag.

Jag skjuter tyst upp dörren och går in. Det är tomt i omklädningsrummet. Jag går runt och kontrollerar att inget är kvarglömt vilket det ofta är. Men ikväll verkar inget ha glömts kvar.

Men … längst in i omklädningsrummet ser jag att en skåpdörr står på vid gavel och det ligger lite träningskläder på bänken nedanför.

Typiskt, tänker jag. Det är visst någon slarver som glömt kvar grejor ändå. Så hör jag plötsligt att det börjar låta som om det strilar inifrån duschrummet. Oj, är det någon kvar ändå? Bäst att jag försvinner ut härifrån en stund.

Jag är på väg att gå ut från omklädningsrummet när nyfikenheten tar överhanden. Jag vänder och smyger mig fram mot duschrummet. Ställer mig försiktigt vid hörnet och kikar in.

Det står en kille under en av duscharna. Och vilken kille. Han står med ryggen mot mig, men jag känner igen honom direkt. Den yngre killen som ofta tränar här. Lång, bredaxlad, brunt hår. En riktig hunk. Nu står han bara några meter ifrån mig. Helt naken.

Vattnet rinner i täta strömmar över hans axlar, ner längs den spända ryggen, över den lätta kurvan vid ländryggen. Jag kan inte låta bli att bara titta. Den välformade rumpan. Den muskulösa ryggen. Alltihop glänser av vatten.

Så vänder han sig i profil. Jag flämtar till. Nu syns den svällande bröstkorgen … och den. En rejäl som hänger tungt mellan låren.

Han börjar tvåla in sig. Skummet och vattnet får huden att blänka. Jag följer hans händer när de glider över bröstet, ner över magen – och sedan längre ner. Han tar tag om den, drar tillbaka förhuden och tvättar långsamt. Jag känner hur magen knyter sig. Det är så fräckt. Så öppet.

Han tvålar in låren, benen, fötterna. Sen går handen upp mellan benen igen. Smeker den lätt. För händerna upp till bröstvårtorna och börjar cirkla med fingertopparna över dem. Han blundar. Ser ut som att han njuter på riktigt. Jag visste inte att killar kunde ha det så känsligt där. Men den här har det uppenbarligen.

Sen glider ena handen ner igen. Den här gången stannar den mellan benen. Han börjar bearbeta den med fasta, långsamma tag. Jag stirrar fascinerat. Ser hur den vaknar i hans grepp. Hur den fylls, hårdnar, reser sig. Till slut pekar den rakt upp, med det blanka huvudet blottat.

Herregud.

Luften känns plötsligt för tunn. Jag borde gå. Jag vet att jag borde gå. Men jag kan inte. Inte nu.

Hans rörelser blir intensivare. Vattnet rinner över handleden, droppar från knogarna. Axlarna spänns. Musklerna i överarmen arbetar i en långsam, rytmisk rörelse. Han ger ifrån sig ett dämpat ljud – inte riktigt ett stön, mer något som ekar mjukt mellan kakelväggarna.

Mina kinder bränner. Jag pressar ihop låren utan att tänka, och den lilla friktionen från trosorna gör bara allting värre.

Han böjer huvudet bakåt. Vattnet rinner över strupen, ner över bröstet. Magmusklerna spänns. Handen rör sig snabbare, mer krävande. Ett nytt ljud, mjukare den här gången, nästan vädjande. Jag anar att han är nära.

Min egen andning har på något sätt börjat följa hans. Jag stödjer mig mot väggen för att inte vackla. Han får för allt i världen inte se mig.

Så spänns hela kroppen. Ryggen buktar framåt, axlarna drar ihop sig, låren darrar. Han kastar huvudet bakåt och ett rått, nästan överraskat ljud bryter fram ur honom när han kommer. Vattnet sköljer bort det mesta, men jag ser hur det pulserar ur honom i flera starka stötar innan kroppen sakta slappnar av. Han lutar pannan mot kaklet och bara andas, med slutna ögon.

Jag står kvar och stirrar, alldeles knäsvag. Herregud vilken scen!

När han sträcker sig efter duschkranen och stänger av vattnet rycker det till i mig. Jag snurrar runt och smyger ut så tyst jag bara kan, nästan snubblande. Skyndar mig genom korridoren tillbaka till receptionen, ställer mig bakom disken och försöker få ner andningen igen.

Vad i hela fridens namn var det jag just såg?

Mina kinder blossar fortfarande när jag hör att det slår i dörren till omklädningsrummet och han kommer gående förbi receptionen. Han ler lite förläget.

”Hej då”, säger han. ”Jag är ledsen att jag är sen ut. Ni har väl stängt egentligen.”
”Ja, men det är ingen fara”, säger jag. ”Det händer ofta att folk dröjer sig kvar några minuter. Det kan ta sin tid att göra det man ska göra efter träningen.”

Oj, hur lät det där egentligen, hinner jag tänka.

Han ler ett illmarigt leende.

”Ja, så är det väl. Jag hoppas föreställningen var till belåtenhet i alla fall. Att det var värt att vänta.

Jag blir alldeles stum en sekund.

”Ha en bra kväll, Anna”, säger han och blinkar. Sedan går han.

När han är ute på gatan tittar han in genom fönstret och vinkar.

Jag står kvar bakom disken med kinderna brinnande. Så han visste. Hela tiden. Jag skakar på huvudet och skrattar tyst för mig själv.

Tina kommer att älska den här historien. Leif …han behöver inte veta något. Och nästa gång den killen dyker upp på gymmet tänker jag banne mig se till att vara den som stänger.