Tjejen i rullstol gav mig fantastisk njutning och en större värld

Året är 1981.  

Jag är 21. 

Anledningen till att minns årtalen är att jag är född -60 och just har muckat som befälselev vid artilleriet på Gotland. 

Och enda anledningen till jag vet det, är att den enda anledningen till att jag är på ett ställe som Monte Carlo, i hörnet Kungsgatan, Sveavägen, är att mina lumparkompisar vill det. De är från Norrköping och Linköping och andra bonnhålor och vill gå på Grand Garbo, Golden hits och Monte Carlo. Ställen som de uppfattar som lättraggade och jag som sunkiga. Jag är östermalmskille och festar mest med mina vänner på universitetet. 

Hur som helst. Sen lördagskväll. Monte Carlo är inte ett särskilt trevligt ställe. Befolkas i rätt hög grad av juggemaffia.  

Mina kompisar är skingrade på olika håll i mer eller mindre hopplösa försök att få ett ragg.  

De tror att de är bra på att ragga.  Men vad de inte fattar är de är högvilt hemma hos sig; det är därför de varit befälselever.  Dessutom ingår de i ett socialt sammanhang på hemmaplan. De kanske tror att de drar hem en tjej de inte känner, men i verkligheten har alla koll på varandra.  Att alla känner alla betyder inte att alla är kompisar — det betyder att man vet ungefär vilka som är i relationer, vilka som är knäppisar, vilka som har hög och låg status. Den grundläggande information som en tjej behöver för att tryggt gå hem med en kille finns i systemet. Väninnorna tar hand om varandra.  

På Monte Carlo är de chanslösa. Brudarna här är kanske formellt singel, men det vet vem de eventuellt tänker gå hem med. Och det är inte med bonnläppar som måste hänga av sig jackan i garderoben. Här är högstatus att ha läderjackan på. Att vara någon den stöddiga garderobiären inte vågar ta jackan från för att få sin tia. 

Jag för min del har inte riktigt det problemet. Jag syns lång väg i min randiga Busnelltröja och seglarskor med vit sula. Jag är inte en läderkille. Min lodenrock hänger snällt i garderoben.  

Jag är chanslös. Men vet om det. Och struntar i det. Det här var dessutom innan jag hade börjat dricka så mycket. Omdömet var hyggligt intakt.  

Står vid ett litet bord och kratsar ur min pipa. Den är slurpig och varmrökt efter en lång kväll. Kom ihåg att detta är 1981. Nästan alla röker.  Att en 21-åring röker pipa är inte konstigt. Uppfattas (med rätta) som lite fånigt, men inte värre än mycket annat. 

Jag har tidigare lagt märke till en grupp tjejer i rullstol som sitter kring ett bord. Några av dem är i sällskap med killar, men inte alla. De sitter tio-femton meter bort. Jag tittar nyfiket ditåt ibland. Är noga med att inte glo på dem. På den tiden var människor med handikapp ingen självklar syn i offentligheten. Det förekom att restauranger och hotell nekade rullstolsburna tillträde. 

Men en av tjejerna i rullstol möter min blick. Tittar ett ögonblick och vinkar till mig. Jag går dit. Säger hej. “Vill du ha en öl” frågar hon. Jag svarar att det vill jag gärna, men att jag kan betala själv. Erbjuder att köpa en till henne också. Hon tackar ja och jag går till baren. Återvänder med två öl. Hon har på något sätt fixat fram en stol. Jag presenterar mig. Hon heter Annika.  

När vi skakar hand lägger jag märke till att hon har grova och nariga händer. Sådana man får när man kört rullstol ett helt liv.  

Hon är verkligen inte snygg. Stor och grov, kort hals, dubbelhaka, förmodligen född med spalt som är opererad. Kraftiga ben som verkar orörliga. Brösten ligger på den stora buken. Nån sorts blus med rysch och jeans.  Hon är dessutom antagligen mer än tio år äldre än jag. Det är mycket när man är 21. Men hon har en fantastiskt leende och kortklippt, hennarött hår.  

Dessutom är hon riktigt charmig. Efter den inledande stolpiga konversationen pladdrar vi om allt möjligt. Musik, böcker, hon läser SF och fantasy precis som jag.  

“Som du förstår behöver jag verkligen drömma mig bort, drömmer om allt möjligt” säger hon och ser lite ledsen ut.  

Mitt hjärta bara smalt i det ögonblicket och jag fick en av mitt livs viktiga insikter. Att man kan bli kär i vem som helst och det är det enda som betyder något.  

Jag blev förstås inte blixtförälskad, men jag kände en ömhet för den där lilla tjejen som i ett slag tog bort de svaga äckelkänslor jag haft.  

Runt oss vid bordet sitter tre andra rullstolsbrudar med sina killsällskap. De är alla invandrare och påfallande unga. Senare får jag veta att Monte Carlo under några år var stamställe för handikappade tjejer som raggade invandrarkillar. Tjejerna bjöd på öl och killarna ställde upp på sex. 

Samtalet går vidare. Mina kompisar verkar försvunna.

Vi sitter nära varandra och snart möts våra händer under bordet. 

Jag får omedelbart en stenhård erektion av tanken på hennes grova och lite nariga händer runt min kuk. 

“Vill du hjälpa mig hem” frågar hon. Jag svara ja. Det är förstås en ren invit. Hon behöver inte hjälp att komma hem.  

Jag minns för övrigt inte hur vi kom hem till henne. Förmodligen för att det var en ganska enkel process med färdtjänst. Men jag minns att hon bodde på ett gruppboende i Liljeholmen. Stor hiss. Lång, bred korridor. Lite sjukhusdoft. Jag hade förstås inte tänkt på att hon kanske bodde på någon form av institution. Hur som helst spelade det ingen roll. Hon hade ju sin egen lägenhet. En stor etta med kök och rymligt badrum, inga trösklar. Sängen mitt i rummet. Ostädat. Kläder på golvet. 

Hon rullar in. Jag stänger dörren. Hon snurrar runt och sträcker ut armarna. “Kom”. Jag knäböjer bredvid rullstolen och kysser henne. Hon håller mig om nacken. Vi hånglar. Det är mycket obekvämt. Hon drar upp min tröja, trevar under tennisskjortan, varma sträva händer. Hon kysser med vidöppen mun. Stor, köttig, aktiv tunga.   

Jag måste gå på muggen på grund av ölen. Där möts jag av den första lilla chocken. I handfatet ligger flera urinpåsar. Jag vet förstås vad en kateter är, men var inte riktigt beredd. Inser att jag vid det här laget knappast kan komma undan. Vill inte göra henne ledsen. Dessutom är jag vid det här laget enormt kåt. Kan knappast få ner erektionen tillräckligt för att pinka.  

När jag kommer ut rullar hon fram och sliter i min livrem, får upp den, knäpper upp byxorna, jag har klivit fram och står gränsle framför henne, hon tar fram min kuk och börjar suga intensivt. Hon håller hårt om mina båda skinkor och tar in hela kuken i munnen.  

“Vänta, vänta, jag kommer snart”. Backar, börjar dra i hennes ryschblus, den sitter fast men lossar, drar den över armarna. De är grova och muskulösa. Hon överraskar med en fin svart spets-BH. Jag gräver ner händerna mellan hennes feta rygg och rullstolens ryggstöd och knäpper upp den. 

Hon har kritvita små bröst med skära bröstvårtor. De flyter ut över hennes stora buk.  Ett grovt vertikalt ärr löper från halsen, hela vägen ner mellan brösten. Det fortsätter ner i jeansen.  

Hon suger mig igen. Jag kramar hennes lilla bröst med högerhanden och håller vänsterhanden om hennes nacke. Nu håller hon med båda händerna om min pung och kuk. Saliven rinner.  

Nu är jag helt bortom all tvekan på grund av urinpåsar, ärr, skvalpande vitt hull. Annika är sexigast i hela världen och jag bara måste sätta på henne. Jag är också helt uppfylld av min egen narcissism. Min mage är platt, armar och lår muskulösa, rumpan som en sten, vaderna seniga och ådriga. Hon har aldrig blivit knullad av nå’n som mig.  

“Kan vi ta oss till sängen?” 

Hon rullar fram till sängen, låser rullstolen, tar tag i sänggaveln och vältrar sig över i sängen. Den är obäddad och underlakanet måttlig rent.  

“Hjälp mig av med jeansen”. Hon är stor och tung, benen helt utan styrka, gungar fram och tillbaka jobbar ner jeansen. Hon har ett par svarta spetstrosor med string som matchar BH:n och svarta nylonstrumpor med spetskant. 

“Du räknade med sex i kväll, ser jag”. 

“Jag försöker i vilket fall. Brukar funka på Monte Carlo. Där går killar som gillar handikappade tjejer. Men det är ändå svårt. Ibland blir jag ledsen. Senaste gången kom en kille i min mun och bara drog sen.” 

“Ok. Tänker inte jag göra. Du har bara kateter på natten?” 

“På dagen också ofta. Men inte när jag skall ut.”  

Hon var född med ryggmärgsbråck. Och mycket annat. Opererad flera gånger.  

Ärr på ryggen. Förlamad under midjan. Benen och fötterna grova och oformliga.  

“Du får ta mig bakifrån, men först med handen. Annars kommer jag inte.” 

Hon låg på sidan och jag förde in högerhanden mellan hennes lår, bakifrån, med tummen upp i slidan mot g-punkten och fingrarna utanpå. På så sätt kunde jag ta ett stadigt grepp över klitoris och över venusberget och knulla henne hårt med handen. En vridande, masserande rörelse.  Hon gav ifrån sig ett djupt, råmande ljud när hon kom.  

Därefter hjälpte jag henne att lägga sig på mage över ett par kuddar. Rumpan i vädret så att jag kunde ta henne bakifrån. Hon var bred, tung, ingen midja.  Ryggen konstigt sned. De grova armarna och händerna utsträckta framåt. Ett stadigt grepp i sängavelns metallrör. Jag nådde in under henne och fick tag i ett bröst. Bröstvårtan var hård som en mutter. 

Hon hade en stor vagina och var helt plaskvåt och vidöppen. Jag kunde knulla henne länge. Det var första gången jag hade sex med en kvinna med stor buk och upptäckte till min förvåning hur otroligt kåt jag blev av att hålla om hennes mage. 

“Får jag komma? Vi är inte skyddade”. 

“Ja, ja, kom bara. Jag har ändå ingen livmoder kvar.” 

Min orgasm var mycket kraftig. Det kändes som om jag vändes ut och in och bara kollapsade över hennes kropp.  Det var otroligt skönt att sjunka ner över all stor, mjuk kvinnlighet. Gled ur henne. Hon vred på sig och jag blev liggande bakom hennes stora kropp. Varm, mjuk. Hennes tunga orörlighet kändes enormt trygg och kvinnlig. 

Klockan hade hunnit bli tre på morgonen. Jag drog över oss täcket och vi somnade. 

Vaknade av att det ringde på dörrklockan och något öppnade dörren med nyckel. Ytterligare en oväntad konsekvens av Annikas handikapp. Hon hade assistent med egen nyckel.  

Lång, mycket snygg kvinna, nästan albino. Kläder med landstingsloggan.  Hon bröt på finska.  

“Du har sällskap. Vad roligt. Skall jag komma tillbaka senare?” 

Jag är bra på att finna mig i olika situationer och svarade att det var ok för min del att hon stannade. Annika behövde hjälp med katetern och att ta sig till duschen. Jag blev liggande kvar i sängen. Röksugen, men mindes att jag gjort slut på den sista piptobaken kvällen innan.  

Annika och finskan kom ut från badrummet. Annika satt i rullstolen i en tunn, grå morgonrock i bomull. Finskan lämnade rummet och stängde dörren tyst efter sig.  

“Vill du har frukost?”, frågade Annika.  

“Bara kaffe, tack”. 

Jag satte mig på sängkanten.  

“Måste gå på muggen”. 

Annika tittade på mig.  

“Tvätta av dig lite. Jag vill ha en förrätt innan frukost. Och jag vill att du skall få ett till minne av mig”. 

Jag tog en snabb dusch. När jag kom ut hade Annika dragit ner morgonrocken och blottat brösten. Solen sken in genom fönstret och gav stenhård kontrast. Brösten var blåvita med sina tunna ådror under huden.  

“Kom hit”. 

Jag gick fram och ställde mig gränsle över hennes ben. Jag hade redan en lätt erektion, som blev stenhård när hon tog tag med sina starka, grova händer; den ena kupad under pungen. På samma sätt i kvällen innan började hon suga. Långa kraftiga tag.  Jag höll försiktigt om hennes nacke med ena handen den andra under den stora mjuka dubbelhakan.   

Det blev en lång session. Hon höll mig ömsom om båda skinkorna med ett hårt grepp med fingrarna in mot anus och ömsom smekte hon min mage och bröstkorg. Jag kramade hennes bröst. Saliven rann nerför kuken. Hon tittade upp under den hennade luggen. Vackra blå ögon.  Solsken. Den obäddade sängen. Rullstolens hårda, blanka metall, grå galon, nötta däck. Hennes långa röda ärr. Jag kan inte minnas att jag vare sig förr eller senare haft en så stark känsla av verklighet under sex. 

Annika hade kört ner handen mellan sina lår och gnuggade sig hårt och snabbt i skrevet. Huvudet åkte upp och ner över min kuk med rasande fart. 

Så kom jag. En pirrande känsla av njutning i hela buken och insidan av låren som fokuserades till kuken och till sist känslan när jag pumpade min sperma i Annikas mun. Hon tittade upp. Våra blickar möttes en sekund innan hon rullade upp ögonen så bara ögonvitorna syntes. Sperma och saliv rann nerför hennes kinder och haka. Hon sög ett par tag till och mjölkade det sista ur min slaknande kuk. 

Senare fikade vi ute i dagrummet. Fler av hennes vänner var där. Tjejerna vid vårt bord. Ett par killar satt längre bort. Alla med synliga handikapp. Mycket gott humör.  

Fikat över. Hon följer med till entrén. “Har du ett telefonnummer” frågar jag. 

“Vill du ses igen?” 

“Tror det.”  

En kort puss. Plötsligt är jag ute i lördagsvimlet i Liljeholmen. Inser att jag inte riktigt haft koll på var jag varit. Redan på tunnelbanan hem börjar jag tänka på avsugningen och blir kåt. 

Prolog: 

Vi sågs några gånger, fikade på stan ett par gånger, lite sex, sen slutade hon svara på telefon. 

Tänkte inte så mycket på det. Minnet av Annika fungerar fortfarande över 40 år senare om jag behöver en fantasi för att bli riktigt kåt.   

Förklaringen fick jag senare. 

Träffade finskan som jobbat på hemtjänsten på en studentpub. Hon kände inte igen mig, men jag kände igen henne. Hon doktorerade i socialt arbete. Hette Lisa. 

Jag frågade varför jag blivit ghostad (även om termen inte fanns på den tiden).  

Hon kom ihåg situationen.   

“Det var nog så här”, började hon.   

“Det råder en ganska tydlig statusordning även bland folk med allvarliga handikapp. Högst status har män som fötts friska men blivit handikappade, helst genom någon actionsport. De accepterar inte att ha en handikappad partner. Näst längst ner finns killar som fötts handikappade, men ofta finns det en frisk tjej som vill ta hand om dem. Längst ner finns tjejer som fötts med handikapp. Få friska killar är intresserade av tjejer med handikapp. De tjejerna får hålla till godo med handikappade män som inte hittar en frisk partner.” 

Jag förundrades. Hade alltid sett handikappade som en homogen grupp. 

Annika hade haft en partner som också varit handikappad. Han hade lämnat henne för en frisk tjej. Det hade tagit slut, men han ville inte återvända till Annika. 

“Du var ett riktigt kap. Yngre, snygg, frisk och ville dessutom ses flera gånger.” 

Annika hade haft en del flirtar. Men bara engångsligg med fulla män som drog så snabbt de kunde efter sexet. Mindes hennes berättelse om killen som kommit och hennes mun, torkat av sig och bara stuckit.  

“När hon visat upp dig på boendet några gånger hade hennes status ökat och exet kom tillbaka. Hon var rätt kär i dig. Att du bad om hennes telefonnummer och ville ses flera gånger betydde oerhört mycket.  Men hon insåg att det inte skulle bli något på allvar”. 

“Hur är det med henne?” 

“Ingen aning. Jag slutade för ett par år sedan. Men senast var det bra. De skulle adoptera. Försöka i alla fall”. 

“Ok. Hoppas det går bra.” 

Historien med Annika lärde mig en viktig sak. Att förälskelse gör sådant som utseende eller handikapp oviktigt. Det viktiga är charm. Jag var inte dökär i Annika, men småförälskad. 

Genom åren har det gjort mig öppen för relationer utan att vara begränsad av sådant som utseende, åldersskillnader, handikapp, status.  

Det har på marginalen gjort mitt liv bättre och roligare. Och förhoppningsvis även andras.