För att jag vill

Ibland tyckte jag synd om Olof. Vi var nog egentligen inte så snälla mot honom. Men det händer något med mig när jag är med Kajsa. Jag dras liksom med i hennes gränslöshet och då spelar det ingen roll hur Olof känner. Hans nervösa sätt är så tacksamt att driva med. Oftast var det ganska harmlösa små skämt vi ägnade oss åt på hans bekostnad, men denna gången hade vi definitivt gått för långt.

Olof satt bakbunden på en stol, fastbunden i stolen runt bröstet och anklarna, med händerna bakbundna, munkavel och förbundna ögon. Kajsa hade skrattat rått åt hans läge.

“Kommer du inte loss?” hade hon sagt. “Så går det när man stirrar för mycket på oss! Du kommer aldrig få oss och det vet du! Hoppas du lär dig det en gång för alla!”

Och jag hade skrattat med henne. Jag blir sån när jag är med Kajsa, jag kan inte hjälpa det.

Jag har undrat många gånger varför jag dras med av hennes gränslöshet. Kanske är det av rädsla att bli mobbad av henne själv. Eller så vill jag bara inte göra henne besviken. Kajsa har alltid varit mycket coolare än jag, så jag har känt mig smickrad att hon vill vara med mig. Och om jag skulle säga emot henne, så skulle jag kanske inte få vara hennes partner in crime längre. Oavsett varför, så visste jag att vi hade gått för långt denna gången.

“Är inte detta typ … brottsligt?” hade jag viskat till Kajsa när vi lämnat rummet Olof satt i och slagit igen dörren.

“Chilla, fegis” hade hon stönat. “Vi ska inte skada honom, bara ge honom en läxa. Vi släpper ut honom snart. Han kommer ändå aldrig våga berätta för någon.”

“Okej, men …”, trevade jag. “Påminn mig, varför gör vi detta?”

“För att jag vill” svarade Kajsa och himlade med ögonen.

Hennes svar lugnade mig inte. Saker är inte okej bara för att man vill. Men jag orkade inte tjafsa emot. Eller vågade inte.

Kajsas grin varade ända upp till hennes lägenhet. Jag visste inte vad vi skulle göra nu, men jag följde med henne in, eftersom … ja, jag följde alltid efter henne bara. Kajsa drog av sig sitt tajta linne, utan att bry sig om att vinkla om persiennerna, och satte på sig en pushup-behå och jag hann skymta att hon hade fyllningen i. Med den såg hennes klyfta nästan lika djup ut som min, trots att hennes bröst egentligen var betydligt mindre.

Plötsligt slogs jag av en tanke. Kunde Kajsa ha bestämt sig för att gå utan behå idag bara för att dra till sig Olofs blickar med sina sylvassa bröstvårtor? Att Olof sneglade på oss visste jag mycket väl och det var inte så konstigt. Nästan alla killar gjorde det. Vi brukade reta honom för det, men idag verkade han ha gått över en gräns, om jag skulle döma efter Kajsas reaktion. Åtminstone trodde jag det då, men nu började jag undra om allt var planerat från hennes sida.

Kajsa hade kallat till sig Olof och bett honom följa med ner i källaren. Kajsa hade varit ordförande för en antikvariatförening som hade hyrt en källarlokal i vårt bostadshus, men på senaste årsmötet hade hon lämnat uppdraget och sedan dess hade de skaffat en annan lokal. Lokalen i vår källare stod alltså tom sen några veckor, men Kajsa hade kvar nyckeln tills kontraktet gick ut om en månad. Och där satt nu Olof, fastbunden och inlåst i lokalen som bara Kajsa hade nyckeln till.

Jag skämdes för att jag inte insett tidigare att det var något lurt med att rummet var nästan helt tomt sånär som på en stol, en rulle silvertejp, några rep och lite bråte i ett hörn. Usch, det här var inte rätt!

“Vart ska vi?” frågade jag när jag plötsligt märkte att Kajsa var på väg ut ur lägenheten igen.

“JAG ska till jobbet.” svarade hon medan hon väntade på mig i dörren. Hon måste ha sett mitt frågande och oroade ansiktsuttryck. “Lugn, fegis. Jag har ett kort pass idag. Om fem timmar är jag tillbaka och då släpper vi ut honom.”

Jag tvekade en sekund i dörren, men följde sen med ut. Ett ögonblick senare hade Kajsa låst sin dörr och var på väg ner för trapporna. Jag stod kvar utanför hennes dörr med bultande hjärta. I min hand kramade jag nyckeln till källarlokalen, som jag hade lyckats ta från kroken innanför dörren utan att Kajsa märkte det.

Med långsamma steg gick jag ner för trappan, medan allt mitt fokus gick till att tänka. Vad skulle jag göra? Tankarna flög kors och tvärs och när jag stod med nyckeln mot låset till källarlokalen hade jag fortfarande inte bestämt mig.

Skulle jag befria honom bara? Nej, jag skulle inte stå ut med hur besviken Kajsa skulle bli över att jag både stulit hennes nyckel och förstört hennes prank. Jag kunde ju gå in och prata med honom, be om ursäkt och försöka lugna honom. Fast vad skulle min ursäkt vara värd om jag inte kunde släppa loss honom?

Utan plan stack jag nyckeln i låset och öppnade dörren till lokalen.

Olof såg så ynklig ut där han satt. Han hängde med huvudet men rätade på det och vände huvudet åt mitt håll även om han inte kunde se något för ögonbindeln. Han hade glidit ner så långt i stolen som repen tillät och försökte trycka sig upp, men hans stackars ben orkade inte lyfta hans vikt. Usch, det kunde inte vara skönt.

Olof hade nån form av milt funktionshinder. Kanske en mindre CP-skada eller något. Jag visste inte och var ingen expert. Såvitt jag kunde avgöra var han helt med i huvudet, men han hade svaga ben och gick liksom med knäna inåt på ett sätt som var svårt att inte lägga märke till.

Mitt hjärta ville säga något. Men jag vågade inte. Efter allt vi gjort kunde jag inte plötsligt förmå mig att visa medkänsla. Det var lättare att bara gömma mig bakom den kaxiga fasaden. Det skulle bli mindre komplicerat i fortsättningen. Och dessutom, om jag inte sa något kunde Olof inte ens veta att det var jag som kommit. Det kunde vara Kajsa, eller båda två.

Jag tände lampan, försäkrade mig om att jag hade nyckeln i fickan och lät dörren smäcka igen efter mig. Med skarpa steg gick jag ett varv runt i rummet, för att försöka utstråla självsäkerhet med ljuden av mina steg. Ganska snart insåg jag att stegen förmodligen också avslöjade att det bara var en person som kommit in i rummet. Jag undrade en sekund om jag skulle kunna kasta något till andra änden av rummet för att ge sken av att både jag och Kajsa var här, men gav upp idén. Jag stannade rakt framför Olofs stol, på ett par meters avstånd, och betraktade honom medan jag försökte komma på vad jag skulle göra.

Alla minnen av Olof spelades upp i mitt sinne. Olof hade bott i huset redan innan jag flyttade hit. Vi hade mötts ibland på innergården och vi hade hälsat på varandra nån gång, men inte så mycket mer än så. Han var en nervös och blyg person, förmodligen med något nördigt intresse som han var rädd att folk skulle tycka var töntigt om de fick reda på det. Med hans handikapp ville han verka så normal som möjligt. Jag hade egentligen aldrig haft något emot honom, varken för hans handikapp eller hans förmodligen nördiga intressen och jag mindes att jag till och med tänkt en gång att jag och Olof skulle kunna bli vänner på sikt.

Sen hade Kajsa kommit. Vi kände varandra sen gymnasiet, och vi hade blivit så glada båda två över att hon lyckats få tag på en lägenhet bara en trappa bort från min. Jag hade alltid roligt med Kajsa och hon fick mig att våga prova saker som jag aldrig hade vågat prova annars, och hon var nog glad över att ha någon som hängde med på hennes ofta lite galna upptåg.

“Herregud, vilken tönt” hade Kajsa sagt, högt nog för att inte bara jag skulle höra det, när vi stått på innergården och snackat när han gick förbi en gång. Och på den vägen hade det fortsatt sen. Nån gång hade vi visslat på honom, och när han tittade åt vårt håll sa vi “Nej, inte du, fattar du väl!”. Flera gånger hade vi börjat viska och peka åt hans håll när han kom, som om vi ständigt stod och snackade skit om honom, trots att vi egentligen pratade om något annat.

Skammen gjorde ont i kroppen, när jag nu stod framför honom i källaren. Vad hade vi hållit på med egentligen, varför hade jag gått med på det? Vad hade han gjort för att förtjäna det? Visst, han verkade helt klart beundra oss. Ibland hade jag tänkt att det rättfärdigade vårt beteende, att pinan vi skapade för honom vägdes upp av att han fick uppmärksamhet av oss. Att det var den närmsta kontakten en kille som han kunde få med tjejer som oss. Andra gånger, efter att Kajsa hade gått, kunde jag tycka att det kändes lite mysigt att veta att killen i trappuppgången bredvid var så förtjust i mig och min kompis. Som att jag visste att där har jag ett frikort till lite kärlek om jag nån gång behöver det.

Jag ryckte bort mig från drömmarna och såg på Olof igen. Han tog det bra ändå. Han verkade inte ha panik eller vara särskilt rädd, utan tycktes vara redo på att invänta det som skulle komma, vad det än var. Jag hade inte klandrat honom om han svettades och skakade av fruktan, om han legat på golvet efter ett försök att slita sig bort från stolen, eller om han försökt ropa på hjälp genom munkaveln.

Han förtjänade egentligen nån sorts beröm eller uppmuntran för sitt mod, tänkte jag. Kanske borde jag gå och inhandla nån sorts belöning, och ge honom när vi släppte honom fri efter Kajsas jobb? I brist på andra planer tog jag ett par steg mot dörren, medan jag funderade på vad han kunde tänkas vilja ha. Öl? Sprit? Tänk om han inte drack sånt… Blommor? Nej, det var inte Dolda Kameran han medverkat i. Jag stannade upp vid dörren och tänkte intensivt. Vad visste jag egentligen om Olofs intressen? Något ägnade han sig åt på fritiden, men vad? Modelljärnvägar? Gamla radioapparater? Målning? Kanske skrev han noveller? Nej, jag hade verkligen ingen aning, jag visste inte nånting om vad han tyckte om.

Nåja, det fanns ju en sak som jag visste att han gillade. Tanken var mycket mer kittlande än den borde vara. Det fanns säkert hundra sätt som detta var en dålig idé på, men min hjärna hade trätt in i ett läge där jag inte kunde komma på en enda av dem.

Försiktigt, så att det inte skulle höras för tydligt, drog jag av mig toppen, knäppte upp behån och lät dem falla till golvet. Plötsligt stod jag där med bar överkropp framför Olof. Han hade ingen aning om det, för han kunde inte se mig, men det pirrade ändå rejält. Tänk om han visste!

Jag tog tysta steg mot honom, men han hörde mig ändå och rätade sig. Han visste inte vad som skulle hända, men han ryggade ändå inte tillbaka. Det modet hade jag inte själv och jag fylldes av lika delar skam över min egen feghet, och beundran för Olofs mod. Tillsammans gjorde de känslorna mig ännu mer beslutsam om vad jag tänkte göra.

“Schhh” hyschade jag, kanske mer ömt än beordrande, och sträckte mina händer runt hans huvud för att knyta loss munkaveln. “Schhh…”

Olof förblev tyst när jag lossade munkaveln från hans mun, men han gapade stort, grimaserade och sträckte ut ansiktet när hans mun äntligen blev fri från den hårt åtdragna tygbiten. Jag lät honom få några ögonblick för att vänja sig. Hans andetag var häftiga och jag förstod att han var rädd, trots att han fortfarande inte visade några tecken på att rygga tillbaka.

Så försiktigt jag kunde klev jag fram lite till, gränslande över stolen medan jag försökte att inte nudda vid hans ben. Det var krångligare än jag tänkt och jag blev tvungen att ta stöd av ena handen på ryggstödet för att nå fram ordentligt. Olof märkte att nånting var på gång, att nånting närmade sig hans ansikte och drog bak huvudet ett par centimeter. Läpparna var ihopknipna, som om han var rädd för att jag skulle stoppa något äckligt i munnen på honom.

Mina andetag var nästan lika häftiga som Olofs när jag till sist lyckades med att nudda hans ansikte mycket lätt med min ena bröstvårta. Han ryckte till, men satt sen blick stilla medan han flåsade ännu häftigare. Jag nuddade honom igen och han satt kvar, redo för vad de än var jag tänkt göra.

Vad han än förväntade sig så var det nog inte att jag skulle trycka mer av mitt bröst mot hans ansikte. Han satt stel i några sekunder innan han verkade förstå vad som hände. Långsamt slappnade han av mer och mer medan jag fortsatte att dutta med brösten mot hans ansikte. Och när han till sist verkade spela med och möta brösten med sitt ansikte råkade jag skratta till av nån sorts lättnad.

Jag frös till. Han måste ha hört på skrattet att det var jag. Fast å andra sidan, det måste han redan ha räknat ut, eftersom han måste ha uppfattat vid det här laget att det inte var Kajsas små, tajta bröst som han hade fått att leka med. Jag slappnade av, lät honom leka med mina bröst och när han snart började nafsa efter bröstvårtorna och suga lätt på en av dem skämdes jag inte ens för att jag stönade av välbehag.

Han hörde det och koncentrerade sig ännu mer på bröstvårtorna. Det kändes bra, inte minst i hjärtat, att märka att han faktiskt njöt av chansen att få leka med mina bröst. Det var som om jag i någon mån gottgjorde lite av hur vi betett oss mot honom och med den känslan i bröstet var det inte svårt att knysta och stöna ännu mer. Jag tog hans huvud i mina händer och strök hans hår så gott jag kunde. Ögonbindeln var i vägen och jag kände mig frestad att ta av den, men det skulle ta bort mycket av magin i situationen och dessutom kände jag mig inte redo att se honom i ögonen än. Så ögonbindeln fick vara kvar, men min kropp blev mer och mer påverkad medan jag pressade mina bröst mot hans ansikte allt ivrigare.

Jämfört med planen jag format i mitt huvud när jag klädde av mig på överkroppen så hade jag redan gjort mer än jag tänkt. Men min kropp var uppväckt på ett sätt som gjorde det svårt att sluta. Jag kämpade för att tänka klara tankar, men Olof slickade på min ena bröstvårta på ett sätt som påminde väldigt lite om en kåt och oerfaren pojke och mycket mer om en man som visste hur man tog hand om en kvinna. Tankar började få fäste i mitt huvud, som inte alls var vad jag hade planerat.

Men det var en dum tanke, en idé som definitivt var dålig, och kanske inte ens praktiskt genomförbar utan att lösgöra Olof helt från stolen. Nej, det bästa jag kunde intala mig själv var att jag snart måste binda fast munkaveln på Olof igen, lämna honom och gå upp till min lägenhet för att avsluta det han fick mig att längta efter. Jag skulle bara … låta honom slicka liiite till. Ååh, det kändes så bra, så väldigt väldigt bra, men … det fanns ju också saker som skulle kännas ännu mycket bättre… Sättet som Olof slickade min bröstvårta gjorde mig väldigt väldigt nyfiken på …

När jag började knäppa upp mina shorts så hade jag ännu inte helt gett efter. Tanken var bara att jag med min egen hand skulle härma Olofs tunga och på det viset känna åtminstone litegrann av det jag längtade efter. Men så fort jag rörde vid mig ändrades allt. Jag var plaskvåt och så känslig att beröringen helt vände upp och ner på allt.

Det fanns ingen plan längre, inget omdöme, inga tankar på konsekvenser. Jag bara måste få känna hans tunga mot mig på riktigt. Jag fumlade mig ur shortsen och trosorna och det som nyss verkat som en omöjlig akrobatisk manöver var plötsligt lätt på grund av ren vilja och lust. Jag ställde mig över Olof, med ena foten uppe på stolens ryggstöd och han lyckades sänka sig lite till i stolen så att vi kunde komma åt varandra.

Som jag misstänkt visste Olof vad han gjorde. Hur han hade lärt sig vet jag inte, kanske var han bara en naturbegåvning, men hans tungas arbete slog allt annat jag upplevt från andra män med hästlängder, och det trots att han inte alls slickade mig på samma sätt som han precis slickat min bröstvårta. Istället började han lugnt och metodiskt, som om han inte förstod hur kåt och redo jag var – Eller för att han förstod just det. Han fick mig att kvida, inte bara av hur det kändes utan främst av längtan efter mer av det jag visste att han kunde ge mig, men som han tvingade mig att vänta med att få uppleva.

Några gånger drillade han till med tungan, som för att visa vad han kunde göra med mig, men sen återgick han till att låta mig, kvidande, torteras av längtan efter mer. När han så småningom började växla upp mer på allvar gick det pinsamt snabbt. Det var pinsamt, för jag ville inte låta honom veta hur totalt han kunde kontrollera min njutning, det var pinsamt för att jag hade velat få hinna uppleva mer, och det var pinsamt för att jag tappade balansen när orgasmen tog kontroll över min kropp.

Skamsen och högljutt flåsande tog jag mig upp på knä på det hårda och smutsiga betonggolvet, så fort jag började återfå kontrollen efter urladdningen. Det som precis hänt var något av det skönaste jag nånsin upplevt, men det hade gått för fort och räckte inte på långa vägar för att mätta den längtan han hade väckt.

Men jag hade redan gått för långt och att be om mer nu skulle vara alltför pinsamt. Jag behövde bara samla mig tillräckligt för att orka dra på honom munkaveln igen och sen avsluta själv uppe i lägenheten. Där hade jag de hjälpmedel jag behövde för att bygga upp en tillräcklig urladdning för att mätta lusten.

Men då fick jag syn på bulan i hans byxor. Att han hade stånd efter det han precis gjort var inte så konstigt, men storleken på bulan fick mig att ändra planerna igen. Jag var helt enkelt tvungen att ta mig en närmare titt. Och dessutom var det inte mer än rätt. Han förtjänade det nu.

Olof lät mig göra det, och hjälpte till så gott han kunde med sina svaga ben, så att jag kunde dra ner byxorna till knäna och se med egna ögon.

“Olof…” andades jag och hoppades att det inte hördes. Men jag ändrade mig sen och lät honom få höra hur imponerad jag var. “Åh, wooow…”

Alla kvinnor har väl fantiserat om den perfekta kuken? För det är väl inte bara jag? Men det är svårt att bygga upp en tydlig bild för sitt inre. Det finns så många element man vill ha med. Preferenserna ser väl olika ut och jag vill inte döma ut någon. Det viktigaste är ju mannen den sitter på, vad han kan göra med den och allt det där. Men givetvis var min bild av idealkuken stor, både längre och grövre än det som är vanligt. Det handlar dock om mycket mer än det. För mig ska den också vara hård, riktigt svällande hård, lagom ådrig, med rätt kurva för maximal komfort och en viss estetik i hela formen, ollonet, förhuden och allt det där. Ni tjejer vet säkert vad jag pratar om, även om er idealbild säkert är lite annorlunda.

Olofs kuk var allt det där. Fast snyggare än jag själv kunde föreställa mig att en kuk kunde vara, med sexigare ådror än jag visste fanns, hårdare än jag vågat hoppas på, med en kurva som fick mitt inre att pulsera av nyfikenhet. Men påtagligast av allt var storleken. Den var helt klart lång nog, nästan onödigt lång, och samtidigt grövre än jag vågade lova att jag klarade av att hantera.

Andäktigt sjönk jag tillbaka ner på knä för att betrakta den närmare, känna den i mina händer och komma nära den. Min mun är inte särskilt stor, men jag brukar aldrig ha några problem med att ta hand om killar på det viset. Med Olof var det besvärligt. Jag blev tvungen att resa mig upp och luta mig över honom för att ta mig an den med rätt vinkel och även då var det knappt att ollonet gick att få in, trots att jag gapade så stort jag kunde. Det var inte bekvämt, men jag gjorde vad jag kunde under ett par tappra minuter innan jag insåg att jag aldrig skulle lyckas ta Olof hela vägen på det sättet.

Jag sjönk ner på huk och övergick till mer renodlad beundran. Jag vet inte hur skönt det var för Olof, men för mig var det oerhört inspirerande att bara smeka den med båda händerna, kyssa skaftet och leka med den på alla möjliga sätt. Kanske påminde det lite om hur Olof hade lekt med mina bröst tidigare. Jag vet inte hur Olof upplevde det med ögonen förbundna, om det var skönt, upphetsande, eller tråkigt för honom, men eftersom ståndet fortsatte vara bultande stenhårt hela tiden så var det nog inte helt outhärdligt för honom i alla fall.

Det förvånade mig att jag kunde underhålla mig så länge med att bara smeka och gosa med en kuk, men den var så underbar att jag inte kunde få nog. Varje gång jag stannade upp och såg på den fylldes jag med ny inspiration, ny hunger. Litegrann som en kattunge som är alldeles för gullig för att man ska vilja sluta kela med den – Men på ett helt annat sätt.

Jag övergick så småningom mer till att runka honom. Inspirationen jag kände påminde mig tydligt om vad han precis fått mig att känna och det var inte mer än rätt att jag betalade tillbaka. Jag ville få honom att komma, återgälda skulden och se honom explodera och spruta ut sin säd över det smutsiga betonggolvet.

Antingen var jag inte lika duktig som han, eller så kunde han behärska sig på ett helt annat sätt än jag, för han kom inte så där pinsamt snabbt som jag hade gjort. Jag klagade visserligen inte, för jag hade inget emot att få fortsätta ha hans underbara kuk i mina händer. Jag bytte teknik och tempo några gånger för att se om det hjälpte till att få honom hela vägen, men jag fick bara större och större anledning att imponeras av hans uthållighet.

Jag reste mig upp bredvid honom så att jag kunde pressa ena bröstet mot hans ansikte igen, för att ge honom lite extra inspiration och stimulans för att se om det gav bättre effekt. Olof spelade med och lekte hungrigt med bröstet. Det var mäktigt att uppleva så tydligt hur kåt han blev av min behandling, även om den nya ställningen gjorde det jobbigare för armen att fortsätta runka honom.

Olofs tunga hittade min bröstvårta igen, hans underbara tunga, och jag kunde inte låta bli att leva mig in i vad den gjorde. Jag hörde mig själv stöna och andas häftigt, och insåg att handen som runkat hans kuk hade stannat av. Halvhjärtat fick jag den i rörelse igen, medan min andra hand letade sig till mitt sköte.

Jag behövde inte ens nudda mig själv för att veta att jag var så våt att det rann om mig. Försiktigt kände jag längs mitt drypande sköte med långfingertoppen. Min klitoris vågade jag knappt röra. Resten av skåran fick ett tjock lager av hal vätska att täcka mitt finger och min mynning var så uppsvullen och trång att jag knappt kunde hitta den med fingret. Jag höll om Olof grova stånd med andra handen medan jag lät långfingret försiktigt tänja mot mynningen. Mitt ena ben började darra.

Det spelade ingen roll hur sjuk idén var, hur många gränser jag passerat redan. Jag behövde göra detta och ingenting i världen skulle kunna stoppa mig. Jag MÅSTE få känna honom i mig.

Jag gränslade honom, tvekade lite om vilken ställning som var bäst, bestämde mig och gjorde mig redo. Jag höll den grova kuken under mig och riktade den rätt. Herregud, vad stor den var. Jag kände med fingret igen över min pulserande mynning och frestades att föra in fingret. Jag visste att det skulle kännas underbart att föra in bara halva fingret. Bara tanken på det fick mellangärdet att rycka till. Jag kände lätt med fingertoppen. Mynningen var så trång att jag verkligen skulle behöva pressa för att få in fingret.

Jag stod där i flera sekunder och kämpade mot impulsen att pressa in fingret medan jag kände Olofs väldiga kuk i min andra hand, innan jag fick rätt på prioriteringarna igen. Medan jag riktade in hans stånd sänkte jag mig mot honom. Mitt underliv var så blött och mynningen så trång att ollonet bara gled runt och ställningen för mina ben började bli jobbig.

Jag rätade lite på mig och tog nya tag. Jag tittade ner mot kuken under mig. Den var verkligen stor, men inte på något sätt groteskt stor. Jag hade leksaker i nästan samma storlek som jag visste att jag kunde ta utan större problem, så det var absolut ingen omöjlighet. Jag behövde bara träffa rätt och inte tveka.

Jag riktade in oss mot varandra och kände Olof spjärna emot med höften för att ge mig ett stabilare motstånd. Noggrant hittade jag rätt läge och vinkel och pressade mig med målmedvetenhet ner över honom. Jag kände att han låg rätt och till sist gav mynningen efter. Det väldiga ollonet pressades in i mig och började fylla mig, men jag var så fokuserad på att träffa rätt att jag inte brydde mig om hur det kändes.

Först när jag halvvägs ner till roten stannade jag upp. Jag släppte ut ett andetag och började flåsa som om jag hållit andan. Kanske hade jag gjort det när jag var som mest fokuserad. Nu när han var ordentligt i mig kunde jag ta stöd med armarna på Olofs axlar och avlasta benen lite medan jag testade att röra mig lite upp och ner. Oj, han var verkligen stor. Det spände och tryckte på insidan och jag kände att jag behövde vara försiktig för att inte något skulle gå sönder.

Jag tittade ner på Olof. Han hade glidit ännu längre ner i stolen så att han riktigt hängde i repen i armhålorna. Det, ihop med ögonbindeln, huvudet som nu var obekvämt trängt mot ryggstödet, de bakbundna armarna och smalbenen som var fastbundna i stolsbenen, var verkligen en horribel syn. Jag övervägde att släppa loss honom. Just då brydde jag mig inte så mycket om hur Kajsa skulle reagera, men jag var lite orolig för hur Olof skulle reagera. Förmodligen skulle han fly.

När jag drog av mig toppen hade jag intalat att jag gjorde det för hans skull. När han förväntade sig ett straff, hånande ord eller kanske till och med våld, så överraskade jag honom med något fint som han aldrig trott att han skulle få uppleva. Det var så jag tänkte. Och längs vägen hit hade den tanken funnits kvar i bakgrunden, att jag återgäldade honom genom vad jag gjorde. Men precis nu, när jag såg honom, insåg jag hur självisk jag hade varit. Om jag ville kunna hävda att jag gjorde något av medmänsklighet så skulle jag släppa honom.

Jag höjde mig några centimeter. Kanske var poängen med den rörelsen att kliva av honom och släppa honom, som jag borde. Men när jag kände hur himla fint han gled i mig, hur mitt inre bildade en bestämd bana för honom att glida i, så glömde jag bort allt det andra. Jag höjde och sänkte mig lite till, bara för att känna igen hur han gled i mig, hur han totalt ägde min insida. Trots att han var så stor så kändes det så otroligt, oemotståndligt rätt.

För varje gång jag höjde och sänkte mig blev det skönare och jag kunde inte hålla tillbaka några hörbara knyst som snart blev till stön. Nånstans i bakhuvudet fladdrade tanken om vad jag borde göra, att jag borde släppa Olof fri, och jag skulle det, absolut, men inte riktigt än. Bara lite till av detta. Bara några gånger till av detta helt vansinnigt sköna först.

Det var inte mer än rätt förresten att jag red honom till en utlösning. Han hade gett mig en orgasm, då skulle han få en tillbaka. Att jag skulle ha svårt att märka när det hände spelade ingen roll. Om Olof kom i mig, vad spelade det för roll? Bara jag fick honom i mål.

Jag red honom allt ivrigare och djupare. Varje stöt var skönare än den förra och gjorde mig ännu hungrigare efter mer.

Det låter kanske dumt att jag säger att jag inte förstod vad som var på väg. Något höll helt klart på att byggas upp, det kände jag tydligt, men trots det ryggade jag inte tillbaka det minsta. Men ni måste förstå att jag aldrig tidigare kommit av enbart penetration, så jag trodde att jag skulle kunna hantera det och rida igenom det med siktet på HANS orgasm.

Jag skrek rakt ut när det hände. Flera gånger. Jag kunde inte röra mig, kunde inte bestämma vilka muskler i kroppen som skulle spänna sig och vilka som skulle skaka häftigt. Jag kunde bara skrika. Det var så vansinnigt skönt och det måste komma ut på något sätt.

Och redan innan det var riktigt över började jag rida honom igen. Jag tror knappt att jag kontrollerade det själv. Jag valde inte att fortsätta, jag bara gjorde det för att jag måste. Det är enda sättet jag kan beskriva det på. Och bara fem djupa stötar senare hände det igen. Lika kraftfullt, lika högljutt, lika okontrollerat kom jag igen.

Efter det kunde jag knappt röra mig utan att ta mig dit igen. Allt i mitt underliv var så uppblåst, Olof var så stor och varenda nervände så överkänslig att minsta rörelse verkade kunna utlösa det igen. Och jag ville ha mer, så jag lät det hända.

Precis då ringde min mobilen ifrån shortsen på golvet. Jag försökte att inte bry mig och lät samtalet ringa ut medan jag försökte hitta in i samma underbara hav av njutning som jag nyss befunnit mig i. Men jag hittade inte tillbaka och direkt efter att det första samtalet ringde ut ringde det igen.

Jag kände alla sorters kroppslig och mental frustration och grimaserade hårt innan jag gav upp, klev av Olof och sträckte mig efter mobilen i byxorna.

“JA?!” vrålade jag och ångrade direkt att jag inte åtminstone försökt att låta normal och oberörd.

“Herregud, Jessica, vad är det?” skrattade Kajsa.

“Inget!” morrade jag. “Vad vill du?”

“Jag har tänkt”, sa hon och lät plötsligt allvarlig. “Jag är på väg hem. Är du hemma?”

“Ja, jag är hemma. Snart.” svarade jag och försökte komma tillbaks ner på jorden och känna normala saker. “Vadå då?”

“Vi kan råka så jävla illa ut” konstaterade Kajsa. Sen avslutade hon samtalet.

Jag satt kvar på golvet, orörlig och bara stirrade ut i intet. Jag försökte tänka, men det hände inget. Det fanns för många tankar att tänka för att någon skulle lyckas bryta igenom utan jag upplevde bara tomt brus. Till sist blinkade jag några gånger och tittade på Olof. Hans kuk hade slaknat och låg ner åt sidan. Han försökte åla sig upp i stolen men lyckades inte riktigt.

Jag segade mig upp, kände plötsligt effekterna av urladdningarna, men tog mig fram till Olof. Jag drog upp hans byxor och försökte rätta till dem medan Olof hjälpte till så gott han kunde. Jag lyckades dra upp honom hyfsat upprätt i stolen. Olof vände och vred på fötterna och benen, som om ingen ställning han kunde hitta var särskilt bekväm och jag undrade hur ont han hade i knäna.

Mobilen burrade till och Kajsa skrev att hon skulle vara hemma om 5 minuter och att hon ville möta mig vid hennes port. Jag klädde på mig, plockade upp Olofs munkavel från golvet och gick fram till honom.

“Jag är snart tillbaka”, sa jag så tröstade jag kunde.

Alldeles nyss hade jag varit på väg att släppa Olof fri, men om Kajsa skulle komma så snart var det lättare att bara vänta in henne. Det lättaste nu vore att se till att Kajsa inte fick veta vad jag precis gjort.

Precis när jag skulle dra munkaveln över Olofs mun vände han bort ansiktet och slickade sig om läpparna.

“Varför gör du det här?” frågade han.

Jag frös fast, chockad över att han till sist pratade efter allt som hänt.

“Kajsa kommer snart”, berättade jag. Han hade kanske inte hört så mycket av Kajsa i vårt telefonsamtal. “Så jag behöver få det att se ut som…”

“Inte det”, avbröt Olof. “Allt det här andra:” förtydligade han och rörde huvudet runt i en cirkel.

“Åh, jag vet inte…” svarade jag efter ett par sekunder. Han ville veta varför vi mobbade honom. “Jag blir sån när jag är med Kajsa. Jag vet att jag inte bara kan skylla på henne, men jag…”

“Jaja, den biten fattar jag”, avbröt han igen. “Jag är tacksam att mobba, jag vet…” Hans svar gjorde ont att höra. Det lät som att han tyckte att han själv förtjänade det. “Jag menar det som du gjorde nu.”

Aha, det. Oj. Jag visste inte ens själv. Min egen bortförklaring om att jag gjort det för att återgälda honom kändes så dum nu. Det var ju inte så jag såg det, som att jag egentligen var alldeles för bra för honom, men att jag kunde retas med hans känslor i en lek där jag lät min kropp bli en belöning för honom. Det var inte så jag såg på honom. Och jag skulle väl aldrig se på mig själv så heller, att min kropp var som ett verktyg som jag kunde ge till andra utan att det betydde något.

“För att jag vill”, svarade jag och insåg att det var precis det Kajsa hade sagt. Men jag menade det ju på ett annat sätt. Eller? Jag försökte utläsa Olofs reaktion. Om något verkade han förvånad. “Jag tycker inte så illa om dig som du måste tro, Olof.”

Mobilen burrade igen. JÄVLA TELEFON! Det var Kajsa som skrev igen, hon undrade var jag var. Shit.

“Jag kommer snart tillbaka”, sa jag igen till Olof och blev förvånad av darret på rösten.

Han lät mig binda fast munkaveln igen. Jag försökte att inte få den lika hårt spänd som innan, och tog sen en sista titt i rummet så att det inte fanns något alltför avslöjande som jag kunde rätta till. Sen lämnade jag Olof, låste dörren och tog andra hållet genom källaren så att Kajsa inte skulle förstå varifrån jag kommit.

“Kom nu då!” ropade Kajsa otåligt och jag skyndade mig över innergården. Vi halvsprang upp för trappan till hennes lägenhet. “Vi kan råka så JÄVLA illa ut!”

Direkt när Kajsa låste upp sin dörr sträckte jag mig in till nyckelkroken och låtsades ta nyckeln till källarlokalen därifrån. Kajsa såg snopet på mig, men verkade åtminstone inte ha fattat att jag redan hade tagit nyckeln.

“Chilla” sa hon, drog med mig in i lägenheten och stängde dörren efter oss och väste sen, “Vi måste se till att han aldrig nånsin berättar för nån.”

“Hur då?” undrade jag oroligt.

“Herregud, Jessica, vi ska inte mörda honom!” stönade hon. “Bara etablera en maktbalans.”

Hennes svar lugnade mig inte det minsta, men Kajsa var redan på väg ut ur lägenheten så jag fick skynda efter och kunde inte tjafsa emot henne i trapphuset.

“Varför har du så bråttom?” frågade jag nyfiket när vi korsade innergården.

“Han har suttit där i flera timmar nu.” väste Kajsa stressat.

“Kajsa då” sa jag och fick tillfälle att fånga hennes blick när vi stannade för att öppna porten ovanför rummet där Olof satt. “Det är nästan så man tror att du tycker synd om honom…”

“Så fan heller!” skällde hon och blängde på ett sätt som jag tror hon ville skulle säga att hon inte brydde sig det minsta, men som jag tolkade som raka motsatsen. Jag hann till och med se att hennes ögon var blankare än vanligt, innan hon vände sig bort igen och skyndade ner till källaren.

Hon stannade framför dörren, räckte ut handen och jag gav henne nyckeln. Efter ett djupt andetag vred hon om nyckeln och klev in. Jag följde oroligt efter, utan att våga gissa vad hon skulle göra. Olof vände huvudet mot oss, även om han inte kunde se oss.
Kajsa ställde sig direkt framför honom och jag kunde höra hur hon darrade när hon drog in andan. Hon var livrädd.

“Jag vet var din lilla mamma bor”, sa hon plötsligt, med tillräckligt tryck bakom rösten för att nästan dölja klumpen i halsen. “Det bästa sättet att slippa få reda på vad jag kan göra med henne är att se till att ingen nånsin får reda på detta.”

Hon vände sig om och såg mig inte i ögonen när hon gick tillbaka till dörren.

“Kajsa, det där är också olagligt” viskade jag till henne.

“Jag veet”, väste hon och öppnade dörren. “Du får knyta loss honom.”

Sen sprang hon ut.

Jag har känt Kajsa länge och jag älskar henne. Men hon är en sjuk människa. Jag kunde förstå henne på ett sätt. Som att hon var slav under sina egna galna idéer lika mycket som jag var det. Hon hade inte menat att sätta sig själv i denna situationen, hon visste att det var fel, men hon var för feg för att hantera den på något annat sätt än genom hot.

Men nu fick det faktiskt räcka.

“Olof!” ropade jag och skyndade mig fram till honom.

Jag började lossa rep och remmar, men väntade med ögonbindeln till sist. Jag var rädd för att se Olof i ögonen. Det var inte bara för att skämdes för vad vi gjort mot honom, utan för vad jag gjort när jag var ensam med honom. Ju mer jag tänkte på det, desto sjukare var det. Jag hade i princip våldtagit honom. Att han hade stånd var ingen ursäkt, det kunde han inte kontrollera och behövde inte betyda att han gav samtycke till vad jag gjorde med honom. Vad hade det tagit åt mig?!

Olof satt kvar i stolen och masserade sina handleder. Hans ena ben skakade. Men han tog inte av sig ögonbindeln, utan lät den vara kvar. Helst av allt ville jag bara smita. Han var ju fri nu och kunde gå hem. Anledningen till att han inte själv tog av ögonbindeln trots att han kunde, kanske var att han ville se mig i ögonen lika lite som jag vågade se honom.

Jag gick fram och ställde mig bakom honom, knöt loss ögonbindeln och vände mig omedelbart mot dörren för att gå. Han skulle få slippa se mig.

När jag kom fram till dörren hörde jag en duns, följd av ett kvidande. Jag vände mig om och såg Olof ligga på golvet. Att döma av hans krälande hade han försökt resa sig upp, men benen hade inte burit honom. Jag skyndade mig fram till honom och hjälpte honom upp på fötter. När han stod på båda fötterna klarade hans svaga ben av att hålla honom uppe, men när han försökte lyfta ena foten för att gå räckte inte styrkan till. Med hans arm över mina axlar kämpade vi oss fram genom källarkorridoren till Olofs hiss.

Väl uppe i hans lägenhet tecknade han mot vardagsrummet och soffan där jag hjälpte honom att sätta sig. Jag var fortfarande lite rädd för att se honom i ögonen och min uppmärksamhet sögs åt ett annat håll. En hel vägg i vardagsrummet var fylld med hyllor, men inte så höga och djupa som bokhyllor brukar vara, utan grundare och tätare mellan hyllplanen. På hyllorna stod hundratals, nej minst tusentals pyttesmå figurer. Jag drogs närmare och studerade dem som jag råkade nå fram till först. Det såg ut som små krigare med svärd, yxor och andra medeltida vapen. Vissa hade trollstavar istället och några red på djur eller monster. Alla var otroligt detaljrika och fint färgade och det var inte förrän jag såg en som var lite slarvig som jag insåg att alla måste vara handmålade. Jag följde hyllan bort och plötsligt slog temat över från det mer fantasy-aktiga till nåt slags science fiction med robotar och futuristiska skjutvapen.

“Woow” utbrast jag fascinerat.

Jag tittade snabbt mot Olof, som såg förlägen ut. Jag hade anat att han höll på en nördig hobby, men hade aldrig gissat att det var … ja, vad nu detta var. Olof försökte resa sig upp, men ångrade sig snabbt och satte sig ner igen.

“Vänta där!” sa jag åt honom och gick tillbaka ut mot hallen. Jag hade fått en idé.

Jag gick in i hans badrum och hittade ett skåp med rena handdukar. Jag spolade fram riktigt varmt vatten i kranen och dränkte fyra handdukar i det varma vattnet och gick tillbaka med dem och två torra ut till Olof. Jag lade en torr handduk på soffbordet och lade upp hans fötter på den. Jag tog av hans strumpor och drog upp byxorna lite över smalbenen. Man kunde fortfarande se var repen hade suttit och jag började badda märkena med de varma handdukarna. Ärligt talat hade jag inte en aning om vad jag höll på med, jag hade aldrig gjort något liknande förr, men jag ville visa för honom att jag brydde mig och ville att han skulle ha det bra.

Efter ett tag tog jag mod till mig. Det räckte inte till att se honom i ögonen, men jag vågade åtminstone säga något.

“Jag skäms så mycket, Olof…” började jag. “För allt vi gjort mot dig, för vi måste ha fått dig att må.”

Det tog några sekunder innan han svarade.

“Jag tror inte du ska överskatta er förmåga att påverka hur jag mår.” svarade han sen.

“Fast vi har ju varit hemska…” invände jag.

“Du måste förstå”, avbröt han. “Jag har varit mobbad i hela mitt liv. Jag är van vid det.”

Jag tittade upp från handdukarna. Jag var färdig med fotlederna och det var att gå över till handlederna. Jag satte mig försiktigt ett par decimeter ifrån honom i soffan, men tvekade lite med att ta tag i hans hand.

“Fast lite påverkad måste man bli?” frågade jag. “Jag hade mått piss.”

“Det är inte så kul, det är klart”, bekräftade han. “Men man måste lära sig att stå över det. Jag har ett handikapp, ja, så är det. Jag kommer få kämpa med det hela livet, men det är mitt problem. Att andra hånar mig för det, är inte mitt problem. Det är deras. Det är deras problem att de inte mår bättre än att de måste ta ut det på andra.”

Jag begrundade hans ord. De var kloka, mycket klokare och mognare än vad jag hade kunnat säga. Men samtidigt gjorde de ont. Delvis för Olofs skull och hur det måste vara att leva ständigt utsatt för hån och mobbing – men framförallt för mig och alla andra som inte var bättre människor än att vi var tvungna att trycka ner andra så.

“Jag klandrar dig inte” sa han sen. Nu tittade jag upp och råkade möta hans blick under några ögonblick.

Jag tog hans hand, la den i mitt knä och började massera handleden med nästa varma handduk. Hans händer var fina. Stora och starka, men inte på ett grovt sätt. Det var lätt att dessa händerna kunde utföra precisionsarbete som att måla små krigsfigurer, men han hade också valkar. Kanske styrketränade han. Hans överkropp var inte på långa vägar lika klen som benen.

“Jag klandrar mig” sa jag till sist och fortsatte innan han hann flika in. “Jag borde kunna stå emot, jag vet ju att det inte är rätt.”

Jag tystnade. Jag ville säga något i stil mig att jag önskade att han kunde förlåta mig, men det var svårt att säga. Jag var klar med ena handen och tecknade åt honom att räcka över den andra och under tiden kom jag på vad jag kunde säga.

“Jag har alltid tänkt, redan innan Kajsa flyttade hit, att jag skulle vilja lära känna dig.” erkände jag. “Du är en så trygg person, så jag visste att du höll på med något nördigt intresse. Även om jag aldrig kunnat gissa att det skulle vara … det här.”

Olof blick följde min mot väggen med hyllorna.

”Warhammer”, förklarade han blygt. “Och lite Infinity.”

“Jag menar på ett positivt sätt! Jag beundrar människor som vågar göra det de älskar!” försäkrade jag. “Så, vad gör man med dem?”

“Spelar”, svarade han kort. “Det finns officiella regler och stora tävlingar. Men det roligaste är att bygga och måla dem. Så numera gör jag mest det. Säljer dem som blir bäst.”

Jag mötte hans blick och log för att visa att jag menade allvar med att jag lyssnade och han fortsatte att berätta. Han fortsatte att berätta, och när han försökte hoppa över någon detalj stoppade jag honom och bad honom förklara. Jag skulle säkert glömma allt till imorgon, men jag älskade att höra honom berätta. Jag var klar sen länge med att tvätta och rengöra hans andra handled, men jag ville inte släppa hans hand utan gjorde om det om och om igen.

Efter ett tag upptäckte jag en grej och jag fick en ny idé som jag inte kunde släppa.

“Vänta lite”, bad jag honom, och tog med mig de använda handdukarna tillbaka till badrummet.

Jag tittade mig i spegeln. Väl där drog jag av mig toppen, knäppte loss behån och satte på mig toppen igen. Jag rättade till toppen lite och försäkrade mig om att bröstvårtorna syntes. Sen sköljde jag handdukarna i nytt varmt vatten och gick tillbaka ut till Olof.

Jag tyckte mig ana att han lade märke till direkt att jag inte hade någon behå på mig under toppen och det pirrade till i kroppen.

“Om det är okej”, började jag. “Så vill jag gärna tvätta dina knän också.”

Jag hade inte ens sagt till honom vad jag gjorde eller varför, han hade bara accepterat det. Men när jag höll i hans hand innan hade jag lagt märke till att han hade stånd igen. Och det hade påmint mig om hur han hade behandlat mina bröst tidigare. Det hade inte varit en påtvingad lek, utan en ärlig och lustfylld sådan. Han hade tyckt om det. Jag kanske inte behövde skämmas så mycket för vad jag gjort med honom nere i källaren. Jag behövde kanske inte vara rädd att han såg det som en våldtäkt ändå.

Olof hade inte riktigt reagerat på det jag sa, men jag satte mig bredvid honom och visade att jag ville dra ner hans byxor. Olof lät mig hasa ner dem. Kalsongerna lämnade jag på, och även om hans stånd var påtagligt i högsta grad så låtsades jag inte om det alls. Istället vände jag uppmärksamheten mot hans knän. Det fanns väl egentligen ingen anledning att just tvätta dem, men det kanske ändå var skönt med lite värme och massage?

“Jag misstänker att Kajsa gick utan behå i morse med vilje”, sa jag som om det var ett helt naturligt ämne att plötsligt komma in på. Olof fladdrade lite med blicken och visste inte hur han skulle reagera. “Hon visste att du skulle kolla.”

Jag virade mjukt de varma handdukarna runt hans knän och arbetade med armarna nära kroppen så att jag hela tiden rörde vid brösten och fick dem att gunga och röra sig. Jag hoppades att Olof passade på att titta, men ville inte snegla upp mot honom så att han skulle känna sig påkommen. Jag tyckte mig åtminstone kunna se att hans stånd verkade styvare. Det såg ut som att det ville resa sig ut från kroppen, men det stramande kalsongtyget höll det kvar.

“Om du fick välja…” fortsatte jag sen och hoppades att han förstod vad jag syftade på. “Mellan mina och Kajsas. Vilka är bäst?”

“Dina” väste han fram genom en torr hals.

“Så bra”, svarade jag och log. Jag låtsades att jag koncentrerade mig på hans knän, men min blick var mer och mer fäst vid kalsongerna.

“Jessica” sa Olof plötsligt, oroväckande allvarligt. “Varför leker du med mig så här? Jag förstår inte.”

Jag mötte hans blick och skämdes. Olof var smartare än så här. Han förstod förstås vart jag var på väg, men han förstod inte varför.

“För att jag vill. På riktigt.” påminde jag honom, men han skakade på huvudet.

“Jag vet att jag inte drömmer.” sa han sakligt. “Men detta skulle aldrig hända i verkligheten. Det har hänt i min fantasi hundratals gånger, men jag fattar ju att det aldrig kan bli verklighet.”

“Hundratals gånger?” frågade jag.

“Ja. Minst.” svarade han. “Jag har hämnats på er i hemlighet. Varje gång ni mobbat mig, så har jag fantiserat om er.”

“Om mig och Kajsa?” undrade jag och höjde nyfiket på ögonbrynen. “Tillsammans? Och typ …”

“Tillsammans med mig” förtydligade han. “Och egentligen inte så mycket Kajsa. Hon är för ful.”

Jag skrattade åt hans frimodighet om Kajsa. Många tyckte nog att hon var snygg, men det är ju en smaksak. Sen insåg jag vad det var han hade sagt.

“Så … Du brukar tänka på mig när du runkar?” frågade jag allvarligt.

Olof nickade nervöst.

“Om min vilja spelar någon roll här…”, fortsatte jag ännu allvarligare. “Så vill jag att du slutar med det.”

Olof svalde och nickade, ännu mer nervöst.

“Olof, jag tycker inte så illa om dig som du måste tro” sa jag igen, precis som jag sagt nere i källaren. “Faktum är att jag …”

Jag försökte slå om från allvar till lekfullhet, men jag lyckades inte. Istället blev jag känslosam.

“Olof, jag … Jag önskar att du kunde förlåta mig.” fick jag till sist fram. “Och att du kunde våga lita på mig.”

Olof svarade inte, utan bara tittade på mig och väntade på att jag skulle fortsätta.

“Du är en beundransvärd man. Jag märker det mycket mer än du tror. Jag är mycket mer imponerad av dig än du tror.” berättade jag. Olof svalde några gånger.

“Jag hör vad du säger.” sa han känslolöst. “Jag förstår bara inte hur det skulle kunna vara på riktigt.”

Han såg sig om, som om han förväntade sig att det skulle sitta en kamera nånstans, eller kanske en fluffig canvas som när man drömmer i filmer. Tanken gjorde mig oerhört kåt. Olof hade alltså haft sexuella fantasier om mig och runkat med mig i tankarna hundratals gånger?

Jag drog av mig toppen, reste mig upp och tog av shortsen också, innan jag ställde mig på knä, gränslande över honom i soffan. Jag fick tag i hans händer och förde dem till min midja.

“Olof, du har fantiserat om mig för sista gången i ditt liv.” sa jag till honom. “Hädanefter gör vi bara detta i verkligheten. Om du vill.”

Olof nickade, en aning tveksamt, men jag såg att tvekan inte berodde på ovilja, så jag förde hans händer vidare upp till mina bröst. Jag såg honom i ögonen och log medan han kände efter hur mina bröst kändes i verkligheten. Men när han böjde sig fram för att kyssa bröstvårtan dök jag ner och kysste honom på munnen. Och när hans tunga dansade med min fylldes jag med minnen om vad den tungan kunde göra.

“Olof…” flämtade jag när vi bröt kyssen. “Var har du lärt dig att slicka?”

“Med dig”, svarade han enkelt. “Jag bara märkte vad du gillade det och testade mig fram.”

“På riktigt?” frågade jag.

Olof nickade förvirrat, men jag kunde knappt tro det. Han var alltså hundra procent naturbegåvning.

Jag behövde inte be honom om att testa mer, utan han gled självmant ner i soffan så att jag kunde ta plats över honom och låta honom märka vad jag gillade. När hans händer var med och tog på mig gick det ännu fortare än innan, men han slutade inte för det, utan testade sig vidare. Och när vi så småningom bytte aktivitet, så fick jag skrika ut den ofattbara njutningens vågor om och om igen, utan några avbrytande telefonsamtal.

Någonstans i all njutning kom jag att tänka på att han fortfarande inte kommit. Och jag lovade mig själv att det spelade ingen roll om jag kom hundra gånger för varje gång han kom en gång. Jag skulle ägna resten av mitt liv med att försöka återgälda varenda orgasm till honom. Och ju längre jag kom efter honom i ställningen, desto bättre. Inte för att jag höll räkningen, visserligen, men kanske gjorde Olofs grannar det.