Femton minuter

Femton minuter.

Känner mig som ett kugghjul i en maskin, insnärjd i tid och regler, medan allt jag vill är att tiden ska spricka, rinna iväg som vin ur en flaska som vält i gräset. Hans hand nuddar min handled, en oskyldig rörelse, men huden brinner under hans fingrar. Att röra vid varann är både en del av förspelet och en ren njutning i sig.

Smartwatchen vibrerar mot handleden med en ilsket kort signal, som en mygga vilken inte går att vifta bort. ”Femton minuter. Mer tid än så har vi inte”. Viskar jag och och ser in i Ludwigs ögon. Hans blåa, vanligen så rofyllda blick, glittrar som om han just dragit vinstlotten på en tombola han inte visste att han deltog i.

Han är fin med sina långa välbyggda ben, fasta rumpa, och muskulösa hårda kropp. Det märks att alla timmar på gymmet gett resultat. Jag ryser till av välbehag vid tanken på hur hans nakna muskulösa kropp brukar kännas liggande ovanpå mig med kuken som tömt sin säd långt inne i mig.

”Femton minuter,” upprepar jag lite andfådd och låter som jag sprungit uppför en trappa. Ludwig ler. Han har en liten leverfläck på vänster underarm, som jag råkar stirra på längre än nödvändigt, kanske för att det är lättare än att möta hans blick. Han lägger sin arm runt min midja och drar mig intill sig så vi står alldeles tätt intill varandra. Jag känner hur det pirrar i kroppen av att känna hans värme.

En blick. En doft. En lätt beröring. Mer behövs inte för att hormonerna i min kropp ska börja studsa runt som glada tennisbollar och förbereda mig för det som i alla tider fört mänskligheten vidare, sex. Rått, hämningslöst, lustfyllt sex mellan två vuxna individer.

Utifrån hörs genom den höga musiken skratten från Urban och de andra i trädgården. Ett klickande av skummande ölburkar som öppnas, köttet som fräser mot gallret. Doften av grillad kyckling och fläskfiléer letar sig in genom fönstret som står på glänt. Himlen där ute är blå, med moln där ett just nu ser ut som ett katthuvud – spetsiga öron, en liten nos, och sedan suddar vinden bort konturerna tills bara en vit, fluffig klump återstår.

Han lutar sig närmare, tillräckligt för att märka doften av billig parfym, en sådan där som säljs i genomskinliga flaskor på mataffären bredvid kassan. Inte dålig, bara… studentikost billig. Kontrasten mot Urban, som alltid luktar dyr aftershave från taxfree-shoppen, är nästan komisk. Jag fnissar till, helt fel tillfälle, men det bubblar upp ur mig ändå. ”Vad?” viskar han.

”Inget,” svarar jag, min blick fastnar på ett ensamt hårstrå på hans skjorta. Ljust, nästan vitt, definitivt inte hans. Någon annans hår? Eller bara en tråd från tvättmaskinen. Jag vill pilla bort det, men behärskar mig.

Fingrarna darrar. Tänker att vi borde inte göra det här, nu. Att detta är för dumt, någon kan öppna dörren vilken sekund som helst. Men det är just spänningen som får hjärtat slå hårdare, kinderna att bli röda och min fitta våtare. Ludwig flinar och ser vad jag tittar på. ”Lugn, jag låste dörren. Ingen kommer in” Säger han och lägger sin hand ömt på min kind och drar mig mot sig.

När han väl böjer sig ner för att kyssa mig känns den varma andedräkten och tungan som leker i min mun som levande ting. Jag smeker upphetsat hans bula utanpå linneshortsen, känner hur det innanför växer och vaknar till liv av beröringen. Han fumlar med mina knappar på framsidan av klänningen och lyckas öppna några så han bättre kan komma åt att smeka mina bröst.

Ludwig drar ner bh:n lite och blottar ena bröstvårtan. Den är styv och en liten lätt rodnad lägger sig runt vårtgården, när han böjer sig ner för att slicka och suger lite lätt på den. ”Mmmmhhh”, flämtar jag och känner hans läppar runt den. Det pirrar i mig och vätan nertill växer.

Ärret på mitt ena knä gör sig påmind, gammal handbollsskada som aldrig riktigt blivit bra. Jag gör mig fri och går trots smärtan mödosamt ner på knä framför honom. Drar i snöret som håller uppe shortsen och får kämpa lite för att få fram hans tingest ur Calvin Klein kalsongerna. Den spänner hårt och efter vad som kännas som en hel evighet släpper greppet, shortsen och kalsongerna glider ner mot golvet. Svajande tungt framför mina ögon, visar lemmen upp sig i all sin prakt.

Då ger Smartwatchen ifrån sig ett nytt, påminnande pip.

Fjorton minuter kvar.

Det är något så fånigt i det hela – att vi står här, två vuxna människor, och räknar minuter som om vi är bankrånare vilka synkar våra klockor efter polisens förväntade ankomst. Jag känner pulsen bulta på halsen.

Kuken känns otroligt tung i min hand. Jag drar undan förhuden och får syn på ett blålila och lite rynkigt ollon. En skarp doft av manslem sticker i min näsa när jag lutar mig fram, sluter ögonen och tar den i munnen. Smaken är som förväntad, något otvättad och lite svettig. Försöker klämma åt så hårt jag kan med mina läppar och suger in den med ett slurpande ljud.

Han lägger sina händer på mitt huvud medan jag envist försöker få in honom i munnen. ”Glurg glurg” låter det när jag ger kuken en så rak väg som möjligt ner i halsen. Håller en hand precis där läpparna inte når längre och släpper ut honom för att hämta andan.

Den delen som varit i munnen är härligt slemmig av saliv. Ler lite förläget och slickar honom lustfyllt från pungen hela vägen upp på ollonet, och sen ner igen. Runkar honom med ena handen medan min ena hand söker sig ner till min fitta och flyttar på trosan för att finna min knapp som är blodfylld och känslig.

Han hårdnar aningens mer och tittar ner på mig. Känns så syndigt när han ser ner på mig som står på knä framför honom.

Tar ett djupt andetag, böjer mig fram och vill göra ett nytt försök att svälja mer av honom. Lägger först mina läppar runt hans ollon och smeker med tungan över toppen på ollonet. Det hörs ett stön från Ludwig och han viskar: ”Oohh, så skönt!”. Jag ler och för in kuken i min mun, suger på den, för den ut och in, slickar på den lite retsamt, kysser ollonet och tar hela långt in, om och om igen. Han, flämtar och stönar, nästan i takt med mina rörelser.

Glömmer av att andas medan den slår hårt mot mitt gomsegel, skrapar ollonet med tänderna medan han med ett stön bryskt pressar så hårt att det nästan svartnar för mina ögon. Smeker mig själv nu i samma tempo som han munknullar mig. Hårt och intensivt, darrar till av lust att få känna den inuti mig. Min kåthet vet inte längre några gränser, jag är tvungen att bli förlöst, känner att fingrarna inte räcker till längre, och kuken är verkligen härligt grov och hård.

Jag låter mig bli munknullad av honom så saliv och försats blandas för att rinna längs mungiporna, ner över hakan där de bildar strängar som dinglar i luften. För att till slut landa på den mjuka mattan under mig. ”Får inte glömma att torka bort det sen”. Far en tanke genom mitt huvud innan jag släpper honom, sjunker ner på knäna och andas tungt.

Smartwatchen ger ifrån sig ett nytt, påminnande pip. Känns som en evighet sedan förra pipet.

Tretton minuter kvar.

Medan jag lätt grymtande och lite stelt reser mig upp från mina värkande knän, ser jag hur hans fingrar drar i skjortknapparna som om de är små gåtor vilka måste lösas innan tiden rinner ut. Två knappar flyger upp, en tredje hakar sig fast, och jag skrattar nervöst, nästan ljudlöst, medan jag själv rycker i knapparna på min klänning. Hans skjorta hamnar till slut på golvet. Tyget i min klänning prasslar, faller ner över höfterna som om den också är otålig och vill vara med i hemligheten.

Hans hand hittar min nacke, varm, darrande av samma nervösa energi som min egen. Jag ställer mig på tå och våra munnar möts, ivriga, nästan klumpiga, som om vi båda försöker hinna med allt på en gång. Jag känner smaken av öl på hans läppar, inte obehagligt, bara jordnära, vardagligt. Det får mig att le mitt i kyssen.

Luften i rummet blir tjockare. Värmen från grillen där ute verkar ha smugit sig in hit. Här doftar det nu tyg, svett och något nästan elektriskt.

Jag ser honom raskt dra den vita T-shirten han hade under, över huvudet. Det mörkblonda håret reser sig statiskt, som en liten tufsig gloria. På det rakade bröstet har han ett smalt ärr, inte mer än fem centimeter, som om ett äventyr någon gång gått lite snett. Jag vill fråga, men det finns inte tid för frågor.

Våra kläder hamnar huller om buller – min klänning som en färgklick på golvet, hans skjorta halvvägs under sängen. Jag noterar, nästan fånigt, att han bara fått av sig en av strumporna medan den andra fortfarande sitter kvar på hans fot. Små, obetydliga detaljer, men de sticker ut i den intensiva rusningen, som om verkligheten själv påminner oss om att vi inte är filmstjärnor utan människor.

Jag uppför mig som en hormonstinn tonåring i hans sällskap, men utan den blyghet och osäkerhet som normalt sett förknippas med den åldern.

Vi rör oss mot sängen och faller ner, lite för hastigt. Madrassen ger ifrån sig ett gnisslande ljud som om den protesterar mot att bli indragen i dramat. Jag stänger ögonen en sekund, hör rösterna där ute igen, någon skålar, någon skrattar så det nästan blir till hosta. Här inne tickar bara klockan på min handled, envist, obevekligt.

Smartwatchen piper till, en kort signal som skär genom bruset.

Tolv minuter kvar.

Jag kippar efter andan, lika delar av skratt och åtrå. Vi trycker oss närmare varandra, som om närheten i sig kan lura tiden, fördröja klockans tickande.

Hans bröstkorg pressas mot min, huden fuktig av värme och nervositet. Jag känner hjärtat slå snabbt, nästan lika hårt som mitt eget. Våra rörelser är fumliga först, otåliga, men snart hittar vi en rytm, en sorts tyst överenskommelse, där vi låter kropparna tala i stället för orden.

Lakanet under oss är svalt mot ryggen, men snart blir även det en del av hettan, vridet och skrynkligt av våra ivriga rörelser. Jag hör honom andas tungt mot mitt öra, små flämtningar som blandas med mina egna, och varje ljud känns som ett avslöjande. Som om hela huset borde kunna höra oss.

Hans hand glider över min höft, tvekar inte längre. Fingrarna lämnar spår som bränner till, som om varje beröring är en tändsticka mot huden. Jag följer konturen av hans rygg med naglarna, känner musklerna spänna sig, darrningen i dem.

Smartwatchen..igen.

Elva minuter kvar.

Jag blundar hårt, nästan arg på den lilla apparaten, men samtidigt gör det oss båda mer ivriga. Som om tiden själv driver oss, manar på oss att kasta oss ännu djupare in i stunden.

Han trycker sina läppar mot min hals, lämnar ett sugmärke som kommer att avslöja mer än jag vill förklara senare. Jag skrattar ändå till, halvt nervöst, halvt förtjust, och han ser upp på mig – blicken är både osäker och modig, som om han fortfarande inte kan fatta att detta faktiskt händer.

Sedan ruskar han leende på huvudet och glider neråt. Kysser min hals, mitt nyckelben, ner över mina bröst som sugs in i hans hungriga mun. Fortsätter ner över magen med tungspetsen som utforskar min navel. Han kysser mitt kejsarsnitt som nu är dolt av en tattoo designad att likna ett blixtlås. En present till mig själv efter födseln av Alicia, min fjortonåriga dotter.

Då kände jag mig förstörd och ful, men när jag var i Tyskland på en veckas utbildningsresa med jobbet. Träffade jag den där sexiga killen som visade sig ha en tatueringsstudio. Givetvis hamnade vi i säng och hade sex i hans lägenhet ovanför studion. Han tyckte inte alls att jag var förstörd eller ful, utan det visade bara min kvinnlighet samt vilja att bli mamma. Det var modigt ansåg han och ville ge mig en present. Under tiden som vi var där gjorde han tatueringen och den blev väldigt bra. När jag kom hem visade jag Urban den, ”sexig” var hans kommentar.

Allt det far igenom mitt huvud medan jag känner hur Ludwig med säker hand tar tag om mina vita trosor, drar ner dem och slänger lite nonchalant iväg dem i rummet.

I den korta paus som uppstår kommer ett pip från Smartwatchen

Tio minuter kvar

Han lägger sina händer i mina knäveck, trycker upp och isär mina ben så att min pulserande fitta ligger vidöppen för honom. Ludwig kysser först mina yttre delar, slickar i sig mina safter som runnit ut. Det slaskar och jag tänker lite kåtfnissig att han beter sig som när man slickar en halvsmält glass ur en glasstrut.

”Skönt!” får jag stönande ur mig samtidigt som mina höfter reser sig spontant av njutningen han ger mig. ”Bra! Jag gillar att känna smaken av din fitta”, Viskar han och trycker återigen in tungan i mitt blöta inre. När tungan glider in igen lyfts hela min kropp mot hans lekfulla mun och tunga så bara mina hälar och axlar ligger kvar på sängen, men det skyndar inte på Ludwig. Liggande på rygg i sängen. Hörs bara hans smaskande och kyssande mun medan han tar mig till himmelen.

Med jämna, lugna tag glider hans tunga upp och ner längs mina fittläppar, Ibland stannar den till över klittan och då flämtar jag högt, men han håller samma lugna takt. Den enda förändringen är hur hårt han trycker tungan mot mitt längtande sköte. Det gör mig galen, helt galen av kåthet. Jag kan till slut inte hejda mig längre och trycker ner hälarna i madrassen och tar tag i hans huvud för att trycka honom hårdare mot mig.

Min kropp guppar upp och ner i juckande spasmer av längtan efter mer njutning, njutning som kommer lite i taget. Hela min kropp känns nu som ett enda dallrande kön och jag är så nära, så oerhört nära. Mina ögon är slutna, munnen lite öppen och min kropp är spänd av njutning. Jag flämtar till lite medan andhämtningen blir allt mer ansträngd.

När hans fingrar tränger in i mig, djupt och retfullt. Först en, sedan två och till sist tre på en gång och börjar stöta inuti mig med sina långa maskulina fingrar, stönar jag högt.

För varje gång han trycker in sina fingrar i mitt underliv växer en glödande boll av njutning i mitt inre. För varje gång Ludwig masserar klittan med sin tumme driver han mig ett steg närmare orgasmen.

Det som får mig över kanten är inget han gör utan vad han viskar efter att ha sugit in och placerat en kyss på min blodfyllda sprattelknapp: ”Släpp taget och kom för mig!.” Ett tyst litet skrik kommer ur min mun och snörvlande näsa. Det var det sista som behövdes. Drar hastigt efter andan, trycker mitt underliv hårt mot Ludwigs ansikte och slungas in i en fantastisk orgasm. Märker inte att jag faller ihop på rygg i sängen. Försvinner en kort stund och hämtar andan.

Ligger så med särade ben och vidöppen fitta när jag flämtande hör Smartwatchen pipa till.

Nio minuter kvar.

Långsamt vaknar jag till liv igen. Ludwig ligger först alldeles still. Sedan kysser han min fitta farväl med lätta lätta läppar, torkar munnen lite mot insidan på mitt ena lår, och kommer upp till mig. Jag kysser honom, kan känna smaken, lukten av mitt eget kön.

Därefter lägger han sig över mig och jag känner något hårt som nosar kring min kladdiga öppning. Är så kåt nu. Det ska bli så skönt när han tränger in i min våta fitta.

Med långsamma rörelser börjar han arbeta sig in i mig med sin fulla längd. Efter en stund när min kropp anpassat sig till storleken börjar Ludwig röra sig in och ut ur mig långsamt ökande och med en kontrollerad takt. ”Gud vilken stor kuk du har. Den känns så underbar i min fitta.” Får jag fram lite tyst.

Våra läppar söker återigen upp varandra och vi kysser varandra passionerat alltmedan våra kroppar förenas.

Jag svarar på hans rörelser, och ett svagt gnyende ljud lämnar mina läppar; en musikanpassning till den symfoni av känslor som utspelar sig mellan oss. Vi rör oss i samma takt nu, nästan som dansare, fast det här är klumpigare, svettigare, sannare.

Sängen gnisslar, och jag biter mig i läppen för att inte låta för högt. Hans hår faller fram i ansiktet, en mörk lock klibbar mot hans panna, och jag stryker bort den, nästan ömt, mitt i all hast.

Klockan tickar, tiden fortsätter rinna iväg. Men just nu känns de minuter vi har kvar som en hel evighet.

Hans höfter möter mina, först trevande, sedan mer beslutsamt, som om vi båda insett att det inte längre går att hålla tillbaka. Det är en rytm som är både otålig och vacker, ivrig och nästan klumpig, men just därför känns den så verklig.

Jag hör ett dämpat stön lämna mina läppar, snabbt kvävt i hans axel. Hans hud smakar salt, en blandning av svett och något rent, ungt, nästan metalliskt. Fingrarna klamrar sig fast i hans rygg, känner musklerna arbeta under huden, varje rörelse laddad med något oförlåtligt men oemotståndligt.

Lakanet trasslar sig runt våra ben, en av hans strumpor sitter fortfarande på och det blir nästan komiskt när han försöker sparka av sig den utan att släppa taget om mig. Jag skrattar till mitt i hettan, och det skrattet blandas med ett nytt stön, högre nu.

Smartwatchen vibrerar hårt mot handleden.

Åtta minuter kvar.

Den kalla, logiska siffran står i kontrast till den hetta som pulserar mellan våra kroppar. Varje sekund blir en kapplöpning, men också en förlängning, som om just knappheten gör allt intensivare.

Hans hand famlar längs mitt lår, pressar mig närmare, och jag svarar med att höja bäckenet mot honom, ivrigare, otåligare. Luften fylls av ljudet av vår andning, hud mot hud, den gnisslande sängen som nästan ropar högre än vi själva.

När jag blundar är det som att rummet försvinner, inga röster från trädgården, inga bestick som klirrar i porslin. Bara hetta, rörelser, kroppen som öppnar sig för honom och känslan av att vara alldeles för levande.

Hans ansikte begravs mot min hals, munnen hittar min hud, tänderna rispar lätt. Jag kippar efter andan, känner vågen bygga sig i magen, den där oemotståndliga spänningen som växer snabbare än jag hinner tänka.

Nästan perverst piper Smartwatchen till.

Sju minuter kvar.

Men tiden känns redan utplånad.

Hans rörelser blir hårdare nu, mer otåliga, som om varje sekund bränner honom i bröstet. Jag känner hans tyngd mot mig, den heta pressen av hans kropp, och hur madrassen gungar under oss. Det gnisslande ljudet blandas med våra andetag, våra halvkvävda ljud, och det blir nästan farligt högt – som om vi ber om att bli avslöjade.

Jag drar ner honom hårdare mot mig, naglarna lämnar röda märken över hans skuldror. Han stönar lågt, ett djupt, nästan djuriskt ljud som får mig att pressa mig uppåt, möta honom i varje rörelse. Våra kroppar slår mot varandra, inte elegant, inte perfekt – men med en hunger som känns som att den har väntat i åratal.

Hans hand är överallt: mellan mina bröst, över min mage, nedåt – ivrig, oförsiktig, men jag vill inte ha försiktighet. Jag vill ha det precis så, rått, flämtande, bråttom. Jag trycker mig närmare, nästan krossar oss samman.

På nytt vibrerar Smartwatchen.

Sex minuter.

Jag hör pipet som en elak påminnelse, men det gör oss båda bara mer desperata. Han höjer tempot, våra rörelser blir snabba, ofokuserade, nästan som om vi tävlar mot klockan.

Hans hår är vått mot min kind, små droppar av svett blandas med mitt eget. Jag slickar instinktivt mot hans nacke, känner smaken av salt, och det är något snuskigt, nästan förbjudet, i hur vi hungrar efter varandra. Våra kyssar är kladdiga nu, blöta, fyllda av tänder och tungor, mer sug än ömhet.

Han pressar sig in djupare, hårdare, och jag biter honom i axeln för att inte låta för högt. Ett kort, djävulskt skratt bubblar ur mig – för att det är så galet, så fel, så otroligt hett att jag inte bryr mig om något annat än just detta.

Utanför hörs grillen spraka, någon ropar till om korven är klar. Här inne förlorar jag mig i rytmen, i värmen, i ljudet av våra kroppar som möts om och om igen.

”Pip, pip” låter det om klockan.

Fem minuter kvar.

Och vi blir bara vildare.

Hans kropp slår mot min i ett allt snabbare tempo, varje rörelse får sängen att gnissla så högt att jag måste bita mig i underläppen för att inte skratta hysteriskt mitt i all extas. Men det är inget skratt som vill slippa ut nu – det är ljud jag knappt kan kontrollera.

Ludwig varierar sina stötar med att stanna och långsamt röra sig in och ut, vilket är så otroligt skönt att det får mig närmare min klimax.

Han stönar mot min hals, högt och hest, och jag känner vibrationerna ända ner i magen. Fingrarna gräver sig in i mitt lår, drar mig uppåt, pressar oss tätare samman tills jag nästan inte kan andas. Men jag vill inte andas. Jag vill drunkna i det här, i oss.

Jag känner hur värmen byggs i kroppen, våg för våg, en glöd som sprider sig upp från bäckenet och får hela mig att darra. Varje stöt, varje rörelse, varje halvt kvävda kyss är en ny gnista, och snart är jag ett helt bål.

Han är lika nära. Jag hör det i hans andning – det korta, hackiga flämtandet som får hans bröstkorg att skaka mot min. Våra blickar möts för en sekund, svettiga, sammanbitna, nästan vilda. Ingen av oss vill sakta ner. Ingen vill dra ut på det. Vi jagar slutet som om det är det enda som finns kvar i världen.

En vibration på handleden stör mig.

Fyra minuter kvar.

Ett hån. Och samtidigt en piska.

”Snabbare,” väser jag, och han lyder. Våra kroppar krockar i en takt som nästan är för mycket, för hård, men det är precis vad jag vill. Hettan, fukten, friktionen – det är snuskigt, kladdigt, helt utom kontroll.

Jag känner hur spänningen i kroppen når bristningsgränsen. Hela jag är en båge, pressad mot honom, ljuden som slipper ur mig är inte längre ord utan råa, djupa rop som jag hoppas drunknar i ljudet från trädgården.

Han klamrar sig fast vid mig, hårt, hårdare, som om jag är det enda som håller honom kvar på jorden. Hans rörelser blir ojämna, nästan panikartade, och jag vet att han också är där, precis vid kanten.

NU, är det nära och plötsligt piper det till.

Tre minuter kvar.

Och vi exploderar nästan samtidigt, fast inte helt. Vi hänger kvar vid gränsen, darrande, vilda, med våra kroppar pressade mot ett klimax men inte riktigt där.

Våra rörelser blir korta, hackiga, nästan desperata. Det finns inget annat än ljudet av hud mot hud, våra andetag som slår i varandra, och sängens protesterande gnissel. Hela min kropp spänns, dras åt som en båge innan den släpper iväg pilen.

Jag försöker dra ut på det sköna så länge jag kan, men till slut griper orgasmen tag i mig som en våg på havet, och vill bara skrika ut min njutning under dessa långa, underbara sekunder. Värmen väller upp ur magen, den där vågen som redan svept in mig men nu exploderar.

Ett skrik pressar sig ur min hals, kvävt mot hans axel, samtidigt som kroppen rycker till i en våldsam, skälvande kaskad. Mina muskler drar ihop sig, allt blir blött, kladdigt, obekvämt men helt jävla underbart.

Ludwig flämtar högt, och jag känner hur han faller över kanten samtidigt som mig. En rå, snuskig, kladdig samhörighet. Vi kastas tillsammans in i samma hetta, samma urladdning, samma ögonblick där tid inte längre existerar.

Han trycker sig hårt in i mig, rörelserna blir ryckiga, okontrollerade. ”Åh, fan vad du är skön” Stönar han och kommer i nästa sekund djupt inne i mig. Kan riktigt känna hur hans kuk pulserar när den lämnar sin kladdiga last av säd inne i mig.

Smartwatchen vibrerar nästan ondskefullt på min handled.

Två minuter till deadline.

Han faller tungt över mig, båda andfådda, våra hjärtan slår som en trumslagare på speed. Jag stryker bort håret från hans panna, ser hur hans ögonlock darrar, hur munnen är halvöppen som om han försöker säga något men inte hittar orden.

Vi ligger först orörliga en kort stund. Flämtande, klibbiga, insnärjda i varandra likt två kroppar som smält ihop. Mina ben darrar fortfarande, små ryckningar som påminner om vad just sköljt över mig. Ludwigs panna är pressad mot min axel, varm och fuktig, och jag kan känna hur hans andetag tickar mot huden.

Jag skrattar lite tyst, fast jag fortfarande darrar. Ljudet låter nästan hysteriskt. Lakanet är fuktigt, rummet luktar svett och sex, och våra kroppar klibbar ihop som om vi är en enda varelse.

Utanför ropas det från trädgården, någon skrattar, antagligen åt ett dåligt skämt, någon frågar efter mer öl. Ingen frågar var vi är. Världen rullar vidare.

Här inne ligger vi kvar, flämtande, med en klocka som vibrerar för näst sista gången – vår hemliga påminnelse om att de femton minuterna är nästan slut.

En minut kvar

Vi drar oss loss från varandra motvilligt, nästan skrattande åt hur intrasslade vi är. Hans kuk glider ur mig och en stril av sperma sipprar ut från fittan. Ner på lakanet som är skrynkligt av våra aktiviteter. Han ser på mig ett ögonblick, ett snabbt, hemligt leende, sedan reser han sig från sängen och börjar fumla efter sina kläder.

Jag ser hur en strumpa ligger slängd på nattduksbordet, inser att jag måste ställa mig upp fast kroppen fortfarande skakar. Känner hur hans säd glider ner på insidan av mitt lår. Tar hans strumpa och torkar snabbt bort det som går. Ser mina trosor på golvet, tar på mig dem och hoppas de kan skydda mig från mer läckage innan jag kan gå på toaletten.

Drar därefter ner min behå som varit uppdragen och korvat sig. Rättar till den och medan Ludwig tar på sig sina kläder får jag tag i min klänning och drar på mig den. Knäpper och rättar därefter till den hjälpligt. Så de värsta skrynklorna försvinner.

Båda har ett knullrufs. Sveper snabbt med handen över håret. Får tag i en hårsnodd som ligger på golvet. Drar tankfullt med fingertopparna längs halsen där hans mun lämnat sitt avtryck.

Vi är fortfarande röda i ansiktet och glansiga av svett. Mitt hjärta dunkar fortfarande i bröstet, men jag försöker visa ett ansikte som är lugnt och neutralt, som om jag bara varit på toaletten lite för länge.

Ser hur Ludwig stoppar sina strumpor i fickan, även den jag torkade mig med. Han luktar på den och ler mot mig. Lite perverst men ändå hett.

Sedan vibrerar klockan igen. Den sista, obevekliga signalen.

Femton minuter – förbrukade.

Vi har slutligen samlat ihop oss. Hjälpligt fixat till sängen, öppnat ett fönster på vid gavel. Med en sista kyss öppnar vi dörren, och nästan samtidigt går vi ut. Låter en liten lucka av avstånd växa mellan oss i korridoren. Så vi inte kommer ner samtidigt, ifall någon skulle se oss.

I trappan på väg ner, kommer verkligheten ifatt mig. Jag går in i köket, hämtar en skål med potatissallad från kylen, för att inte komma ut tomhänt. Ser samtidigt i ögonvrån hur Ludwig får på sig sina blåa tofflor och går ut.

Med skålen i högsta hugg, glider mina fötter i sandalerna på golvet. I dörröppningen hörs rösterna ännu tydligare, musiken från en bärbar högtalare, grillens sista fräsande strömmar emot mig.

När jag kliver ut i trädgården slår sommarvärmen emot mig på nytt. Solen bränner mot huden, och jag tackar i smyg för ursäkten den ger mig.

Min make, Urban står vid grillen, en öl i handen, och när han får syn på mig höjer han ögonbrynen lite. ”Du ser alldeles svettig ut, älskling,” säger han, med ett snett leende. Jag skrattar kort, vinkar bort det med handen. ”Det är ju trettio grader i skuggan, vad väntar du dig?”

Han nickar, och vänder tillbaka till köttet som behöver tillsyn.

Adam, min 21-åriga son står halvt bortvänd med en öl i handen och diskuterar något med en av de andra killarna. Ludwig går direkt ditåt, rättar till sin skjorta med en snabb rörelse, drar en hand genom håret för att tämja lockarna. Han ser inte på mig. Inte en blick.

Och det är just det – frånvaron av den blicken – som får det att hetta till igen i bröstet, som om hemligheten vi bär på just blivit ännu större, ännu mer laddad.

Det är då Urban vänder sig om och säger det utan att höja rösten. Nästan vänligt. Det är det som gör att jag först inte förstår vad han faktiskt säger. Han har vetat. I sex månader.

Orden landar inte direkt. De studsar runt i mig som om de söker fäste. Han står där med ölen i handen, grillen som fräser bakom honom, gästerna som skrattar några meter bort. Allt ser ut precis som för fem minuter sedan. Men världen har redan flyttat sig.

Urban säger att han har förberett sig. Att han har pratat med en jurist. Att han tänker ansöka om skilsmässa.

Skilsmässa. Det låter så administrativt när han säger det. Som om det handlar om att säga upp ett abonnemang. Han förklarar lugnt hur det går till. En ansökan lämnas in till tingsrätten. Det blir sex månaders betänketid om bara en av oss vill eller om det finns barn under sexton. Spelar ingen roll juridiskt vad jag har gjort. Allt handlar om bodelning, om att dela lika på det som är giftorättsgods efter att skulder dragits av.

Han har tänkt på det här. Läst på. Förberett sig. Jag har inte förberett mig på någonting. ”När gästerna har gått,” säger han, lika stilla, ”Packar du en väska och går.”

Först blir jag bara förvånad. Som om han sagt något orimligt, något som inte passar in i bilden av oss. Jag öppnar munnen men får inte fram något. Det är jag som har haft en hemlighet. Jag som har balanserat två världar. Jag som har trott att jag haft kontroll.

Sedan kommer ilskan, snabb och het. Hur länge har han spelat med? Stått där vid grillen, låtit mig tro att jag var smart? Låtit mig tro att han inte såg? Jag hör min egen röst bli skarpare än jag tänkt. Jag säger att han inte kan kasta ut mig så där. Att det är mitt hem också.

Han svarar fortfarande lugnt. ”Inte längre” Det är det som knäcker mig.

Och så, mitt i allt, spricker det. För ilskan räcker inte. Den håller bara några sekunder innan något annat tar över. En kall insikt som kryper upp längs ryggraden. Vart ska jag ta vägen?

Till Ludwig? Är det ens ett alternativ? Stulna minuter. Inte vardag. Inte räkningar. Inte ett liv som skall synas i dagsljus.

Tårarna kommer innan jag hinner stoppa dem. Inte för att jag blivit avslöjad. Inte ens bara för att äktenskapet är över. Utan för att marken under mig är borta. Det finns ingen plan. Ingen lösning.

Grillen fräser fortfarande. Någon skrattar högt borta vid bordet. Sommaren är oförskämt likgiltig.

Jag står där och inser att min hemlighet aldrig varit så hemlig som jag trodde, och framtiden jag skjutit framför mig, står nu och väntar vid ytterdörren.

Han väntar tills min ilska runnit av mig och bara lämnat efter sig varma fläckar i mitt ansikte. ”Det var Adam,” säger han. Jag hinner inte förstå meningen innan nästa redan är på väg.

”Adam såg bilden”. Nu känns det som om någon suger ut syret ur luften. Jag hör mitt eget blod i öronen. Adam. Min son.

Urban berättar som om han redogör för något på jobbet. Ludwig hade visat något i sin telefon. För någon. Inte ens särskilt diskret. Han kan inte hålla tyst, säger Urban, och i hans röst finns ett förakt jag inte hört förut. Den där dumdristiga stoltheten. Som om hemligheten var en trofé.

Adam hade sett bilden. Först inte förstått. Sedan förstått alldeles för väl. ”Han kände igen tatueringen,” säger Urban.

Jag känner hur det knyter sig i magen. Min hand söker instinktivt över magen, som om blixtlåset plötsligt blivit synligt genom klänningen. Kejsarsnittet. Ärret jag en gång hatade. Som jag fick tatuerat över för att ta tillbaka kroppen, för att göra något sårbart till något jag själv valde. Ett blixtlås över en spricka. En privat symbol.

Urban säger att han kände igen det direkt när Adam visade honom bilden. Att han först inte ville tro det. Han tänkte att det måste vara någon annans kropp. Men blixtlåset. Formen. Placeringen. ”Jag gick i taket,” säger han, och nu spricker den lugna ytan en aning. ”Inte på dig. Inte då. På honom.”

Han beskriver hur Adam var lugnare. Märkligt lugn. Nästan vuxnare än sin far. Han hade sagt att de behövde tänka. Att de inte skulle göra något förhastat. Att de behövde vara säkra.

Min son har stått där och hållit sin pappa tillbaka. Och under tiden har jag gått runt i det här huset, lagat mat, kysst Urban god natt, mött Ludwigs blick ute med familjen. Helt ovetande om att min kropp redan varit bevismaterial.

Skammen är fysisk. Den kryper upp över halsen, bränner bakom ögonen. Inte bara för att jag blivit avslöjad. Utan för att Adam vet. Att han sett sin mammas hemlighet reducerad till en bild i en telefon. Att han har tvingats bära den.

Urban säger att det var då han började förbereda sig. Han ansåg att det inte bara handlade om oss två. Utan det handlade om respekt. Om gränser. Och om att vår son inte skulle behöva leva i något som luktade lögn.

Jag försöker säga något. Förklara. Skylla ifrån mig. Skylla på Ludwig. På värmen. På ensamheten. Men orden känns ihåliga innan de ens lämnat munnen.

Ett blixtlås över ett ärr.

Jag trodde att jag hade kontroll över vad jag visade och för vem. Nu inser jag att det som var tänkt att dölja något i stället blev det tydligaste kännetecknet av allt.

Urban drar handen över ansiktet, som om han är tröttare än han vill visa. ”Adam kommer ta det på måndag,” säger han. Jag förstår inte först vad han menar. Ta vadå. ”På träningen.”

Det klickar till i mig. Kallt. Metalliskt.

Han säger att Adam tänker konfrontera Ludwig inför de andra. Inte i ett omklädningsrum i smyg. Inte över ett samtal. Utan där, öppet. Inför laget.

Jag hör hur blodet rusar i öronen igen.

Urban berättar att Adam varit märkligt samlad när de pratade. Att han sagt att det finns regler. Oskrivna, men självklara. En sorts kod mellan killarna. Man är inte med någons mamma. Inte någons syster. Inte någons ex. Inte någons flickvän. ”Bro code,” hade Adam sagt.

Jag vill nästan skratta åt uttrycket. Det låter så barnsligt. Så trivialt. Men det är inte trivialt. Det är hierarki. Tillit. Status. En social väv som är tunn men stark. Och jag har slitit rakt igenom den.

Urban säger att det inte kommer gå väl för Ludwig. Han säger det utan hotfullhet, bara som ett konstaterande. Som om han beskriver vädret.

Jag ser det framför mig. Gräsplanen. De andra killarna som först inte förstår. Sedan förstår. Blickarna som förändras. Det där tysta avståndet som kan vara värre än ett slag. Eller så blir det inte tyst alls. Ludwig som rättar till sin skjorta, drar handen genom håret. Så säker. Så oförsiktig.

Och Adam. Min son. Som ska stå där och säga det högt.

Jag känner hur skulden byter form. Den är inte längre bara mellan mig och Urban. Den rör sig utåt. Mot honom. Mot laget. Mot en offentlig förnedring som jag indirekt har iscensatt.

”Han är förbannad,” säger Urban. ”Men han är också besviken.”

Besviken.

Det ordet gör mer ont än allt annat. Ilska är het. Den bränner snabbt. Besvikelse är kall. Den stannar.

Jag försöker föreställa mig måndagen som om det fortfarande finns tid att stoppa den. Som om jag kan ringa Ludwig, varna honom, be honom hålla sig borta. Men vad skulle det förändra? Skadan är redan gjord. Bilden finns. Orden är redan sagda mellan far och son.

Det finns något nästan primitivt i det här. Som om vi inte bara lever i ett modernt samhälle med juridik och betänketid, utan i en liten stam där lojalitet är valuta och övertramp straffas inför gruppen. Och jag har brutit mot en regel som inte ens behövde uttalas för att vara självklar.

Urban vänder tillbaka till grillen med en öl i handen.

Jag står kvar i trädgården medan gästerna fortfarande skrattar, äter och dricker runt mig. Utan att veta hur mitt… vårt liv är över.

Måndagen känns plötsligt mycket närmare än den borde.