Bara en liten sommar story, utan grafiska detaljer. Fick lite ”feeling” och skrev snabbt ner den 🙂

Kommentera gärna.

//Plutten

………………………………………………………………..

En tisdag i juli

Det var hett i Stockholm den dagen. Temperaturen pressade sig uppåt redan tidigt på morgonen, och vid lunchtid hade termometern i skuggan passerat 25 grader. Stan sjöd av förväntan. Uteserveringarna var fyllda av skratt, solglasögon, bara ben och lätta blickar.

Ölburkar klirrade i parker, föräldrar svettades med barnvagnar och tonåringar trängdes i skuggorna med engångsgrillar och Bluetooth-högtalare.

Jag hade inga måsten, den dagen.

Min fru var upptagen med sitt. Egentligen var vi båda upptagna, men jag struntade i det idag. Inte när allt liksom stannade upp i solen. Jag promenerade genom torget, långsamt, mest för att fördriva tiden. Tog in dofterna, varm asfalt, ny grillat kött, parfym, och ljuden.  Skor mot sten, ett klirr från ett café, ett fnitter.

Kaffe! Jag behövde kaffe, tänkte jag, och gled in på ett ställe jag gått förbi hundratals gånger men aldrig satt mig på.

En plats längst ut vid gatan var ledig. I skuggan, under en markis. Perfekt.

Jag satte mig, beställde en svart kaffe, och lutade mig tillbaka. Och där satt jag. Långsamt sippande på drycken. Ögonen vilade på folket som passerade. Jag lät blicken vandra. Som män gör. Inte nödvändigtvis för att söka något, men för att känna något. En bekräftelse av liv, rörelse, kanske en droppe hunger i ett annars stillastående liv.

Och så kom de förbi. Ungdomarna. Solbrända, fnittriga, insvepta i korta vita klänningar och ännu kortare shorts. De skrattade högt, nästan teatraliskt. Smala ben, bar mage, sportiga sneakers. Kläderna lika åtsittande som självförtroendet. De gick snabbt, studsande, doftande av parfym och nytvättat hår.

Jag tittade. Självklart gjorde jag det. Jag är 53, inte död. Men tanken som kom efter var nästan reflexmässig: de där kläderna är gjorda för att dra till sig män som tänker med kuken. Gubbar. Såna som jag. Jag flinade lite åt mig själv. Visst var det vackert. Men inte på det sättet som stannade kvar.

Och så… Precis när jag skulle ta nästa klunk kaffe, passerade hon.

En annan sorts kvinna. Kanske i min ålder, kanske något yngre. Svårt att säga. Hon bar en svart klänning som föll stramt längs kroppen, utan att vara utmanande. Den bara… följde med. En djupare urringning, men inte överdriven. Skuggan från en solhatt dolde halva ansiktet, men hennes mun syntes tydligt. Lätt böjd. Inte ett leende. Ett försprång.

Hennes steg var mjuka, kontrollerade, höfterna rörde sig med den där självklara rytmen som bara kvinnor över fyrtio har. Inte för att locka. För att det inte kan hjälpas.

Våra blickar möttes. En sekund. Kanske två. Men den landade i kroppen som ett kallt glas vatten mot magen. Hon saktade in. Vände bort blicken. Sedan – diskret – tittade hon tillbaka. Hon såg att jag såg. Och hon höll kvar den blicken ett ögonblick längre än vad som var neutralt.

Hon gick vidare, långsamt, försvann in på en tvärgata. Jag satt kvar, men kaffet smakade plötsligt tunt. Sen såg jag det: hon stod vid en port, en halvtrappa upp, fortfarande i rörelse. Hon tittade bakåt. Mötte min blick på nytt. Höjde handen, långsamt – och vinkade. Ett kort, elegant: Följ med.

Jag reste mig. Ingen stress. Ingen tvekan.

Porten slog igen bakom mig med ett djupt klick. Hon stod längre upp i trappan nu, bara tre steg. Vände sig halvt om, drog fingrarna lätt längs räcket. Jag följde efter. Hjärtslagen i öronen. Inte nervöst. Inte skuldtyngt. Mer som inför något stort. Något oundvikligt.

Andra våningen. En dörr. Hon öppnade den. Gick in. Höll den öppen. Och när jag klev in var det som att all luft i kroppen förändrades.

Hon sa ingenting. Utan gick till mitten av rummet. Klänningen föll till golvet med en lätt prasslande suck. Och där stod hon. Naken. Med ett uttryck som sa: Ta mig. På riktigt.

Brösten var fylliga, naturliga, svagt solbrända. Mörka bröstvårtor, svullna redan innan jag rörde henne. Magen rundad, mjuk – vacker i sin mognad. Höfterna kraftiga, formade för att hålla, bära, ta emot. Mellan benen: en mörk strimma hår, välskött, men inte tillrättalagd. Inget poserande. Inget barnsligt. Bara en kvinna som visste att hon var åtrådd.

Hon rörde sig inte. Och det var det mest erotiska av allt.

Jag gick fram. Förde handen över hennes höft, in mot magen, upp över bröstet. Hon andades in långsamt, lutade pannan mot min. Våra kroppar möttes – hela, nakna, ärliga.

Sedan tog hon min hand och förde den mellan sina ben. Hennes värme slog mot mig som ett slag i magen. Hon var blöt. Redan. Fingrarna gled in utan motstånd, och hennes huvud föll bakåt, munnen halvöppen, ett djupt stön trängde ut ur henne.

Jag föll på knä. Kyssarna jag gav henne var inga trevande smekningar. Jag drack henne, lyssnade på hur hennes kropp svarade, hur hennes fingrar spändes i mitt hår. När hon kom var det med hela kroppen, höfter som darrade, lår som höll mig fast, en kvävd viskning, ett andetag som vände sig ut och in.

Hon drog upp mig, och vi föll ihop på sängen som stod mitt i rummet. Hon klättrade upp, gled ned över mig långsamt. Höjde och sänkte sig långsamt med ögonen stängda, munnen öppen, våra kroppar kändes i fullständig samklang. Jag lät henne ta kontrollen. Och när hon efter en stund kom igen, ovanpå mig, djupt och skälvande. Följde jag efter. Sköt in min säd i henne med en tyngd jag inte visste jag förmådde.

Det var inte kärlek.

Det var något annat.

Något vi båda ville – och önskade.

När jag kom ut på gatan igen bländade solen mig nästan. Det var som om den inte hade någon aning om vad som just hänt där bakom porten. Eller så visste den precis. Ljuset föll hårt över asfalten. Jag kände fortfarande hennes doft på mig, mellan fingrarna, i skägget, över bröstkorgen där hennes bara, kladdiga hud legat mot min.

Lägenheten hade varit sval, men våra kroppar hade svettats ihop, klibbat, vridits i något som inte riktigt gick att kalla hunger. Det var något mer moget. Djupare. Ett utforskande. En påminnelse.

Jag gick långsamt, som om stegen behövde tid att hitta tillbaka till verkligheten. Folk passerade. Några skrattade. Någon grälade i mobilen. Jag var närvarande, men ändå inte. Som om jag ännu bar henne i mig. Och samtidigt… tanken på min fru.

Inte som en skugga av skuld. Snarare som ett eko av närvaro. För vi hade valt detta. Vi hade pratat, länge. Om vad som händer när åren går. När sexet blir något man gör efter disk och tvätt, när lusten drunknar i vardag och kalender bokningar. Så vi kom överens. Ett experiment, sa vi. En öppning. Bara om vi båda ville. Inga hemligheter. Inga lögner.

Det som överraskade mig mest… var hur lite svartsjuka jag kände. Istället: nyfikenhet. Värmen, doften från henne – kvinnan i lägenheten – hade väckt något. Men nu undrade jag: Hade min fru känt samma sak?

När jag öppnade dörren hem slog tystnaden emot mig först. Sedan – svagt – ljudet från duschen. Jag tog av mig skorna, ställde väskan vid väggen. Gick mot sovrummet. Duschdörren var halvt öppen. Ånga svävade ut.

Där inne stod hon.

Hennes rygg mot mig. Vattnet rann ner längs skulderbladen. Hon vände sig inte om, men sa: ” Du kom hem fortare än jag trodde.” Jag log. ”Jag gick långsamt. Men tänkte på dig hela vägen.”

Då vände hon sig om. Våra blickar möttes genom glaset och ångan. Hennes hår låg blött mot halsen. Hennes bröst var ännu tyngre med vatten, magen glänsande, höfterna vända mot mig. Men det var i ögonen det verkliga låg.

Ett lugn. En värme. Och något annat. Laddat. ”Vill du komma in?” frågade hon. Rakt, enkelt.

Jag tog av mig kläderna, öppnade duschdörren. Steg in. Vattnet slog mot mina axlar. Hon mötte mig med en kyss som var… mycket. Inte bara het, inte bara närvarande – utan full av något nytt. Ett outtalat jag vet var du varit, och nu vill jag ha dig.

Hennes händer gled över mitt bröst, ner mot höfterna, ett fast grepp om min mandom. Ingen tvekan. Inget spel.

Vi tvättade varandra långsamt, sensuellt. Som om varje rörelse var en berättelse. Hon kysste mig på nacken, på nyckelbenet, mellan skulderbladen. Jag lät mina händer vila över hennes kropp – inte för att ta, utan för att hedra. När hon vände sig om och lutade sig mot väggen, lät hon blicken möta min över axeln och sa: ”Ta mig. Hårt.” Och jag gjorde det. Med hela kroppen. Hela själen.

Vi torkade oss i tysthet. Inte stelt, inte obekvämt. Snarare med en tystnad som vilade, som efter en lång promenad i varmt regn. Våra rörelser var långsamma, nästan ömma. Jag såg hur hon sneglade på mig när hon knöt handduken kring håret. Hon log. Inte stort, men tillräckligt för att något skulle hända i bröstkorgen.

”Du doftar som någon annan”, sa hon lågt, nästan som en konstaterande observation.

Jag stelnade inte. Vi hade förberett oss på det här. Vi hade sagt att det kunde hända. Men ändå – att höra det… direkt. ”Du också,” svarade jag efter en sekund.

Hon vände sig inte bort. Utan mötte min blick. Och i det ögonblicket förstod jag: det var inget svek vi bar. Det var ett mod.

Vi slog oss ner i soffan, nakna under varsin handduk. En fläkt surrade i fönstret, vinden var varm även nu, framåt kvällen. Hon drog upp benen under sig, såg på mig. Huden glänste ännu svagt efter duschen.

”Han var… stor… men försiktig”, sa hon till slut. ”Lyssnande. Inga stora gester. Mer… som om han verkligen ville veta vem jag var. Och när han kom, kändes det som om jag blev helt fylld” Jag nickade, nästan andlös över ärligheten.

”Hon var raka motsatsen”, sa jag. ”Inga frågor. Bara närvaro. Som att kroppen fick säga det som inte hann tänkas.” Min fru log. Inte avundsjukt. Mer… nyfiket.

”Hur kändes det?” frågade hon. Jag andades in djupt. ”Som att någon såg en annan version av mig. En som jag inte varit på länge.”

Hon lutade sig närmare. Våra axlar möttes, varma mot varma. ”Kände du dig otrogen?” Jag skakade på huvudet. ”Inte ens när jag kom. Inte ens när jag höll hennes ansikte i mina händer. För hon var inte du. Och det var aldrig en jämförelse. Bara… något annat.”

Hon såg på mig. ”Jag kände mig vacker igen. När han tog av mig kläderna. Som om åren inte syntes. Som om jag inte var en mamma, en hustru, en trött kvinna som betalar räkningar och lagar middag varje dag.”

Jag lutade min panna mot hennes. ”Du är vacker. Det har du alltid varit. Jag har bara glömt att se det ibland.” Hennes ögon blev blanka. Inte av sorg. Bara av tyngd. Allt vi burit. Allt vi ändå höll i.

”Tror du vi kommer vilja göra det igen? ”frågade hon. Jag tog hennes hand. ”Jag vet inte. Kanske. Om vi är med varandra i grunden. Om vi inte förlorar oss i andra.”

Hon log igen. Knöt upp handduken och la sig på rygg i soffan med särade ben . ”Då tycker jag att vi börjar om. Med varandra. Här. Ikväll.”

Och i det leendet fanns inget tillrättalagt. Inget måste. Inga rollspel. Bara hon. Min fru. Kvinnan jag valt. Naken. Varm. Och redo att bli sedd – på riktigt.