Året var 1992 och jag gick andra året på gymnasiet. Gymnasiet hade blivit en befrielse. Från att ha varit en ensam outsider hade jag plötsligt vänner, riktiga vänner och särskilt en som jag umgicks med mycket även på fritiden.

Min stora hobby var dykning och jag spenderade flera dagar i veckan i simhallen och övade både fridykning och dykning med lufttuber. Min första certifiering gick utmärkt och det var självklart att jag skulle gå vidare.

Magnus blev nyfiken när jag hade med mig delar av utrustningen till skolan en dag för att vi skulle direkt ut på ett dyk. Det var obekvämt att släpa våtdräkt, fenor, snorkel och mask, men jag orkade verkligen inte åka omvägen hem för att hämta det efter skolan. Han frågade vad jag höll på med och samma dag följde han med ut för att observera. Hans närvaro uppskattades, inte bara för hans västkustscharm, utan också för det ständiga behovet av folk som kunde köra bilar och båt, bära utrustning och hjälpa folk på och av med alla grejer. Jag brukade säga att det var 95% släpa och frysa och resten dykning. Det låg en hel del i det.

Han blev såklart fast, ett par helger senare följde jag med honom på en intensivkurs som innebar några kvällars teori och en helgs praktik. Sen var han en nycertifierad dykare. Allt gick fort när vi höll på, vi köpte kompletta egna utrustningar för att slippa hyra och vi tvingade hans pappa att laga deras båt som skulle bli en perfekt dykbåt för oss. En ruffad båt med stora utrymmen ute i sittbrunnen och en 50hk utombordsmotor som kunde ta oss en bit på kort tid, det kunde inte bli bättre.

Oktober kom och hösten var här. Vi hade många dyktimmar bakom oss och vi såg fram emot att gå kursen i isdykning. Det var enda gången jag trodde att jag längtade efter vinter. Det skulle förvisso aldrig inträffa igen när jag väl fått den erfarenheten. Men hösten var fin, kalla men soliga dagar. Skärgården var också fin på ett annat sätt, en annan lukt när det var kallt och framför allt helt tomt på andra fritidsbåtar sånär som på någon enstaka entusiast.

Det var lördag och vädret lovade sol och 8 grader på dagen. Det skulle vara helt vindstilla, så det var liksom en perfekt dykdag. Min flickvän tyckte inte om att jag dök och ännu mindre att vi skulle åka ut själva på havet och dyka. Vi gjorde upp ett dykschema med tider och lovade att ringa när vi gick ner och direkt när vi kom upp. Inte för att det skulle hjälpa om något verkligen skulle hända, men hon nöjde sig med denna falska trygghet.

Nu såhär många år efter tror jag nog att jag uppskattade kaffet, samvaron och båtturen mer än dykningen. Dykningen gav mig med tiden mardrömmar och tendenser till panikångest, särskilt efter våra senare upplevelser under bärjningsuppdrag. Men vid den här tiden gick det ändå fortfarande ganska bra. Jag förstod inte riktigt själv lättnaden jag kände efter att dyket var över. Det krävdes psykologhjälp senare för att få det på plats.

Lukten av kaffe i vinden från en kall skärgård, blandad med avgaserna från en 4-takts utombordare är ren och pur kärlek. När vi for ut över viken mot öppna havet var jag lycklig. Magnus styrde båten och jag stod bredvid, precis som det skulle vara.

Vi nådde vårt mål, ett känt vrak utanför Lillsved där vi ankrade och påbörjade våra förberedelser. Jag ringde min flickvän och meddelade att vi var framme och lovade att ringa även precis när vi skulle påbörja vårt dyk, vilket säkert kunde dröja ytterligare en halvtimme. vi hade inte bråttom och behövde inte stressa. Jag ringde flickvännen igen och meddelade att ”nu går vi ner, ringer om en timme och 20 minuter”. Jag sa till Magnus att om något skulle hända vore jag ändå död sedan länge vid den tidpunkten. Vi skrattade ganska manligt, kärvt.

Dyket gick bra, vi hittade vraket, stoppade in huvudena i öppningarna men simmade inte in eftersom vi varken hade lampor eller linor för sådant. Det var kallt som fan, den halvtorra dräkten släppte in vatten mot våra kroppar som sedan skulle värmas upp och stanna kvar. Det fungerade ganska bra, men minsta häftiga rörelse och nytt kallt vatten rann in vid halsen, handlederna eller benen och uppvärmningsprocessen började om men gick bara långsammare för varje gång. Därtill den avkylande effekten från vattnet utanpå dräkten. Så det var omöjligt att inte frysa.

Efter en timmes dyk på måttligt djup simmade vi tillbaka till vår ankarlina och gjorde uppstigningen. Solen var fortfarande uppe och det hade bara blåst upp något mer än tidigare, men jävlar vad jag frös. Vi fick hjälpa varandra av med dykpaket och ta oss själva och utrustningen upp i båten. Att skruva isär allt fick anstå tills händerna blivit uppvärmda. Jag ringde genast min flickvän och sa att allt gått bra, att vi var uppe och färdiga och inte skulle dyka mer, men att vi ämnade stanna kvar länge för att torka, värma oss, fika och bara njuta. ”Vi ser båtklubben i horisonten” ljög jag för att inte behöva ringa mer förrän jag var hemma. Jag började nog tycka proceduren var tjatig och lite överdriven, vilket den självklart inte var.

Vi drog snabbt av oss våtdräkterna och bytte till värmande underställ och flydde med kaffetermos och koppar in i ruffen. Båten var inte utrustad med värmare och det fanns ingen dörr att stänga, men man var skyddad från vinden och det gjorde stor skillnad.

Jag frös så jag skakade. Jag har aldrig kunnat slappna av som det sägs att man ska göra. Jag hackade tänder och hade svårt att hålla i den jävla kaffekoppen utan att skvätta kaffe över hela stället av mina skakningar.
– Armhålorna är varmast och fötterna viktigast att värma, det får man lära sig i lumpen. Vi lägger oss såhär, sa han och visade hur vi la oss skavfötters med fötterna i varandras armhålor och en pläd över oss. Det hjälpte faktiskt och skakningarna upphörde ganska snart och då hjälpte även det heta kaffet till att påskynda processen. Där låg vi, pratade och fyllde på kaffe flera gånger och till slut började jag till och med känna debet på kroppstermperaturkontot. Vi pratade dykning, klasskompisar och kom snart in på tjejer och sex. Han berättade om sig och sin flickvän. Jag visste att de hade sex ofta och mycket och jag var alltid så avundsjuk på det. Min flickvän ville ha sex när det kändes rätt, det fick inte bli för ofta för att riskera att ta bort spänningen och bli slentrian och liknande konstiga idéer. Allt annat än missionären och allt i god traditionell ordning var äckligt och uteslutet. Först misstänkte jag att hon var troende, men det var sämre än så, bara idéer eller bristande sexlust, i alla fall med just mig.

Jag berättade om det för Magnus, att det hänt mer än en gång att jag fått gå undan och onanera efter att ha fått kela och smeka med henne tills hon tvärt satte stopp. Vi kom att prata om det ”oskuldstest” vi gjort på kul i skolan. Jag hade fått — beroende på hur man ser det — ett uselt resultat på över 70 och han meddelade skrattande att han fått ljuga lite för att inte hamna på under 20. Ju lägre resultat man haft, desto mer erfarenheter av sex. Och då var det självklart att börja prata om vad man gjort och inte gjort. Jag hade dejtat, kysst och legat med en tjej vid det här laget, men mer hade det inte blivit. Han frågade om jag inte onanerat med någon killkompis eller blivit avsugen av min flickvän ens, men det kunde jag bara svara nekande på.
– Analsex då, som är så skönt? Frågade han och jag satte nästan kaffet i halsen.
– Definitivt inte. Har du, hur känns det, vad hände? Frågade jag girig efter alla snuskiga detaljer och jag märkte att rösten inte riktigt bar ordentligt.
Han blev tyst en kort stund, berättade sen om sig och sin tjej men att hon inte tyckt så värst mycket om det.
– Det är nog oftast vi killar som uppskattar det, sa han lite lägre
Det blev sådär konstigt stelt tyst en stund. Jag visste inte vad jag skulle säga och jag var antagligen klädsamt röd i ansiktet. Pläden över våra magar och ben dolde taktiskt nog min erektion jag fått när diskussionen inleddes.

Jag blev plötsligt medveten om hur vi låg. Våra rumpor och kön kan inte vara mer än centimeter ifrån varandra. Som om han bara skulle ändra sittställning flyttade han sitt underliv så att vi plötsligt hade kontakt. Mina vitt särade ben gjorde att min pung nu låg mot honom och jag insåg att det var hans pung som låg mot min. Jag koncentrerade mig för att min kuk inte skulle röra sig, rädd att han skulle känna det, men det fick bara effekten att den rörde sig ännu mer. Och eftersom vi var nakna under underställen, smekte varje rörelse direkt mot könet när den rörde sig.
– Inte så kallt längre, sa jag med skrovlig röst, mest för att tystnaden inte skulle fortsätta.
– Nej nu är det varmt både här och där, svarade han och log.
Det var en sådan konversation som bara kändes stel men där man kände att man bara måste säga något.

Plötsligt kände jag hans hand rakt över min svullna lem. Han kramade lätt med fingrarna genom tyget.
– Åh, här var det hårt men inte fruset längre, konstaterade han och rörde handen sakta upp och ner utanpå tyget.
Min egen hand gled ner, stannade upp vid mitt kön men fortsatte över till hans. Den var lika hård och jag kunde inte låta bli att flämta till.

Efter att ha smekt upp och ner några gånger gled hans fingrar upp till kanten på mitt underställ och började lirka ner byxorna. Jag hade bara att göra likadant, men vi var tvungna att trassla ur våra ben för att det skulle gå. Jag lyfte på stjärten när han drog ner byxorna, jag fortsatte bara att göra likadant.

Våra bara händer omslöt nu varandras kön och vi låg stilla så en stund. Jag smekte upp och ner med pekfingret längs baksidan av hans kuk och han suckade djupt. Han drog lätt i mina ben och jag förstod att jag skulle flytta mig nedåt. Vi hade inte många decimeter att spela på men plötsligt låg jag där med hans svullna kön bara centimeter från mitt ansikte.

Det var han som först otroligt sakta riktade min snopp utåt och först kände jag den heta utandningsluften från hans mun, men sen kom sensationen av läppar och vått omslutande när han tog mig i munnen. Jag bara fortsatte att göra likadant, bara sekundära efter honom. Det var ovant och konstigt att ha en snopp i min mun. Jag tänkte genast på min flickvän, om det var såhär hon upplevde det och hur skönt jag tyckte det var när hon gjorde det. Det kändes inte obehagligt eller äckligt, men det var mest sensationen av min i hans mun omsluten av värme och väta och en tunga som lekte upp och ner som gjorde det skönt. Jag ville bara göra detsamma och jag tänkte att jag borde veta hur det ska göras skönt.

Där låg vi länge, läpparna gled upp och ner över skaften och de svaga slurpande ljuden och små mm-ljud var allt som hördes förutom det svaga kluckandet från skrovet som på något konstigt sätt lät avlägset. Jag kände hur Magnus rörde sig aningen mer fram och tillbaka för att möta min mun. Från hans lem kom droppar av tunn vätska som smakade salt. Det gjorde mig upphetsad, jag rörde mig också mer och jag kände det välbekanta pirret över låren och pungen sakta jobba sig upp mot min snopp i hans mun. ”Herre gud, jag kommer komma” tänkte jag och undrade om jag borde säga något eller låta bli. Hans snopp i min mun som dessutom rörde sig mer och mer ut och in avgjorde saken, det gick inte att säga något och att avbryta kändes fel. Gjorde inte han det så skulle inte jag heller göra det.

Orgasm var på väg började han stöna utdraget och knep hårdare med läpparna om min mun och började klämma lätt runt min pung. Jag trodde att det var min sats som börjat komma, men i nästa stund rörde han sig häftigare och försökte komma djupare in och min mun fylldes av en varm, tjock vätska. Det blev för mycket för mig, min kuk krampade om och om igen och jag visste att samma tjocka vätska fyllde hans mun.

Reflexmässigt svalde jag undan hans sperma som pumpade ut långt in i min mun på bakre delen av tungan. Det smakade inte gott, inte äckligt, bara salt.

Våra orgasmer avklingade och rörelserna i våra höfter mindre och mindre tills vi bara låg där med varandras kön kvar i munnarna. Först när vi slaknade gled jag ur hans mun varpå han suckade djupt.

Han låg med fingrarna runt min kuk och jag gjorde likadant. Vi var tysta en stund och jag visste inte vad jag skulle säga.
– Nu blir det avdrag i oskuldstestet, sa han tyst och vi skrattade.
– Men det är många poäng kvar, svarade jag och rodnade av mitt svar som bara kom som av sig självt.

——

EPILOG

Våtdräkten pressade mot kroppen, trycket från det omgivande vattnet pressade ut det tunna lager av varmvatten som samlats mellan dräkten och min kropp och gjorde att kylan trängde sig på. Jag sträckte ut armarna åt sidan och lät mig sjunka, långsamt till en början men allt fortare vartefter den lilla luften i flytvästen pressades ihop mer och mer. Trycket mot öronen ökade, viktbältet runt midjan drog mig nedåt allt mer och allt fortare.

Jag visste att det var ljudet från en film jag sett, ljudet av någon som drunknar, gallskriker under vatten. Bara ett enda utdraget skrik och sedan tystnad. Personen som skrek släppte ut all sin sista luft i utdragen panik. Nästa andetag skulle fylla lungorna med iskallt vatten. En del sa att drunkningsdöden var barmhärtig medan läkekunniga sa att det var oerhört smärtsamt när lungorna fylldes av iskallt vatten.

Nedanför mig, långt där nere i det kalla mörka djupet låg Estonia. Det lös fortfarande ur alla fönster och bakom dem syntes desperata människor som kämpade för att komma ut. Ljudet av bankande av något hårt, en hammare mot stål ekade i öronen. Jag visste att även det var från en film. Bankande ljud under vatten. Plötsligt var det vraket av lastfartyget Harm som låg där nere. Vraket som jag varit med om att bärga kroppar ur.

Jag kom till sans igen. Snabbt fyllde jag västen med luft lagom för avvägning och jag slutade sjunka. Som en fågel i skyn låg jag alldeles stilla. Min djupmätare visade 43 meter. Under mig fanns inget vrak, bara mörkt, svart oändligt djup. Skriket i mitt huvud hade tystnat och inget bankande hördes.

Efter en titt på min klocka beräknade jag snabbt uppstigningen och fyllde västen ytterligare. Långsamt började min kropp sväva uppåt igen. På grundare vatten stannade jag den tid som behövdes för att undvika dykarsjuka, men jag hade inte varit nere särskilt länge. På sex meters djup tog jag ut en kompasskurs och började simma med långsamma, lugna simtag mot stranden. Ljudet av vågor som rör om stenar på botten och snart kunde jag ställa mig upp.

Jag tog regulatorn ur munnen och drog in ett djupt andetag frisk luft och gick mödosamt med den tunga utrustningen upp ur vattnet och började hänga av mig viktbälte, tuber, flytväst, mask och snorkel. Jag krängde av mig min våtdräkt som var av den halvtorra modellen och satte på mig varma och torra kläder.

Jag förstod att det här var sista gången jag dök, att det inte fungerade längre. Mardrömmar hade jag haft länge, mardrömmar om att vara instängd i en fisksump. Mardrömmarna handlade också om de dykare jag varit med att plocka upp, som senast när några simmat in i maskinrummet i vraket Harm utanför Lillsved och inte hittat ut. Båda hade varit döda men det hade känts som att släpa ut två kollin av dräkt, mask och slangar. Bara två tunga bylten. Vi hade fyllt deras västar med luft från våra tuber för att få upp dem till ytan. Där hade polis och ambulans tagit över. Vi hade åkt hem, druckit några öl och lyssnat på punk som om ingenting hänt.

Sedan, något år senare sjönk Estonia. Jag var inte där, men morgonen efter då jag vaknade till nyheten fick jag ändå panik. Mirja skulle ju vara med på den båten! Det dröjde många timmar innan jag fick veta att hon var en av de 137 som mirakulöst överlevt och låg på sjukhus i Mariehamn. Sommaren efter satt vi många och långa timmar ute på vår skärgårdsö vid lägerelden bara vi två. Hon pratade och pratade i timmar om allt som hänt, om och om igen. Jag lyssnade fascinerat och skräckslaget. Snart kunde jag händelseförloppet hon upplevt utan och innan. Vi bara satt där, jag höll om hennes midja, höll henne som vän tätt intill och lät henne prata och gråta. Jag hade inga problem att skapa mig bilder av det kaos hon varit med om och det kaos som de upplevde som aldrig fick komma hem. Alla de där långa, utdragna gallskriken under vatten, bara ett enda sista skrik. Det var det som förföljde mig i drömmarna och kropparna vi bärgade ur vraket Harm den där gången blev till Mirjas lealösa kropp.

Då tyckte jag inte att jag hade någon rätt att söka hjälp. Jag som levde och inte hade samma trauma som hon skulle tvingas bearbeta och leva med hela sitt liv. Det värsta var att vi båda var övertygade om att någon bestämt att fartyget Estonia skulle sjunka den där natten.

Nu här på stranden insåg jag att det var slut. Jag hade aldrig fått en blackout under dykning på det här sättet tidigare, aldrig hört skriken och bankandet i vaket tillstånd. Jag hade aldrig förut varit nära att ta livet av mig så som idag. Det var inget jag ville och inget jag styrde över. Men det fick aldrig hända igen.