Skrev den här efter att en god vän gått bort. Så den är aningens sorglig.

//Plutten

---

 

Det var en mörk och regnig kväll. Regnet slog emot fönsterrutorna som trummade en monoton melodi, nästan likt en vaggsång vilken ville fördriva nattens ensamhet. Anneli, en 53-årig kvinna med gråsprängt hår, satt i sin bekväma fåtölj, insvept i en tjock filt. Dåsig efter den goda middagen som hennes make gjort och tabletterna. Tankarna vandrade tillbaka till sin barndom, då sagorna var hennes främsta sällskap. Berättelserna om magiska varelser, vänskap mellan människor och fantastiska äventyr hade alltid fascinerat henne.

Men den här kvällen var annorlunda. När blixten lyste upp rummet, trodde hon sig se en skugga dansa förbi fönstret. Nyfiket reste hon sig och gick mot dörren. Det kändes som om något kallade på henne, en mystisk kraft. Utanför dörren, i ett sprakande ljus av regnet, stod en gestalt klädd i en lång, mörk mantel som svepte omkring fötterna. En låg röst, nästan som en viskning, sa: ”Kom, Anneli. Vi väntar på dig.” Med hjärtat bultande av både skräck och nyfikenhet följde hon figuren ut i natten.

De vandrade genom en tät skog, där träden svajade och viskade hemligheter. Anneli kände hur magin omslöt henne. Snart nådde de en glänta där ett bord var dukat för fest. Runtom stod varelser hon trott bara funnits i sagorna: älvor med glimmande vingar, små tomtar med röda mössor och häxor med kloka ögon som glittrade av visdom. ”Vi har väntat på dig, Anneli”, sa en av älvorna och räckte fram en kopp fylld med ångande dryck. “Ditt hjärta har alltid varit öppet för magin, och det är dags för dig att se den.”

Man började berätta historier för henne, historier om mod och vänskap, om att aldrig ge upp och om att alltid tro på det omöjliga. Anneli kände hur hennes själ fylldes av glädje och nostalgi. Det blev klart för henne att dessa varelser inte bara var i sagorna; de lever i oss alla, i vår fantasi och våra drömmar. Med varje berättelse hon hörde väcktes en gnista inom henne, som hon trott var bortglömd. Hon insåg att livet själv är en saga, fylld av oväntade vändningar och mirakler. När så natten närmade sig sitt slut och gryningen började sprida sitt ljus, kände Anneli att hon fått en ny förståelse för sig själv och världen. Hon hade mött det som hon trott bara existerade i sagorna, och i den stunden insåg hon att hennes egen saga, precis som alla andra, var långt ifrån över. En av varelserna sa med en ljus, klingande röst: ”Anneli! Tiden är inte inne för dig än, dags att gå tillbaka”.

När hon blinkade och slog upp ögonen igen, stod Lars hennes make där framför fåtöljen och log. Den mörka, regniga kvällen hon upplevt hade förvandlats till en magisk upplevelse som skulle stanna kvar i hennes hjärta för alltid. Hon bar med sig en ny sorts livskraft.

Kvällen därpå, när Anneli väl gick till sängs, kände hon sig fortfarande uppfylld av magin från det tidigare mötet. Dussintals stjärnor glittrade på den klarblå himlen som var i det närmaste en perfekt balsam för hennes själ. Regnet hade upphört, och i stället för att somna in i sin vanliga trötthet, föll hon återigen ner i en drömvärld som var både underbar och mystisk. I drömmen befann hon sig på en stor, grön äng, där blommorna blommade i alla regnbågens färger. Vindens mjuka susande och fåglarnas kvitter var som melodier vilka vävdes samman den storslagna atmosfären.

Mitt på ängen stod en man — lång och ståtlig, med ett vackert skägg som glimmade likt silver i det mjuka ljuset. Hans ögon var djupa och grönaktiga, och bar på en visdom som kändes både skrämmande och trygg. Mannen presenterade sig som Eirik, var klädd i en tunika av mjuk, grön ull som kramade hans muskulösa kropp. Runt hans midja hängde ett bälte av läder, dekorerat med sniderier av träd och löv avbildade. Eirik stod bland sitt folk, en grupp av likaså vackra, mystiska varelser som påminde om de Anneli träffat tidigare, älvor med skimrande vingar, tomtar skrattade med klara röster, och spöklika häxor vars blickar bar på hemligheter från en annan tid. De dansade i en cirkel på ängen och bjöd in Anneli att delta. När hon tog ett steg fram, kände hon hur en varm känsla av gemenskap och acceptans omfamnade henne. ”Jag vet att det här är en del av min saga”, tänkte hon. ”Det här är en plats där man inte dömer och där varje själ har sin plats.”

Eirik sträckte ut sin hand mot henne, och när deras fingrar möttes kände hon en elektrisk gnista som flödade genom hennes ådror. ”Välkommen, Anneli. Du är en del av oss nu”, sa han, med en röst som var djup och lugn likt en fors som flyter över stenar. Hon visste instinktivt att Eirik och hans folk, trots att de verkade magiska och ofattbara, var verkliga på sitt eget sätt. De var väktare av färg, liv och hopp. Han började berätta historier om sin värld, om de svårigheter de hade övervunnit och om de skatter de hade funnit i naturen och i sig själva. Varje ord var som en stråle av ljus, och Anneli kände hur hennes hjärta svällde av en djupare förståelse för livet. Varje berättelse fick henne att känna mod och styrka.

Drömtiden flöt fram, och de dansade under en stjärnhimmel som verkade blixtra av liv. När han så tog henne i sin famn. Trängde en känsla av eufori och upphetsning in i Anneli, som om något hade saknats och nu återfunnits. Hon såg in i hans ögon och han höll kvar hennes blick ett ögonblick längre än han behövt. Och hon visste – såg det i hans blick, hörde det i hans röst – att han kände precis samma sak. Han lutar sin mun mot henne och deras läppar möts. Först bara lite lätt, snuddar de vid varandra. Det var en kort, vänskaplig kyss men trots det hade den väckt något nästan förbjudet inom henne. Anneli ville ha mer och sätter munnen mot Eirik igen. Nu fastnar läpparna mot varandra. Sakta öppnar Anneli sina, känner lite med tungan. Eirik besvarar kyssen. Armarna kommer upp i en omfamning. De står bredvid varandra, munnarna klistrade mot varandra, tungorna utforskar det nya okända. Anneli tar upp en hand, smeker Eiriks kind sakta. Låter handen hamna i nacken och pressar honom mot sig.

Men plötsligt, när gryningsljuset började bryta genom mörkret, kände hon att drömmen var på väg att ta slut. Anneli bryter kyssen. Eirik böjde sig fram mot henne och viskade leende i hennes öra, ”Kom ihåg, Anneli. Magin finns alltid nära, om du bara är villig att se den.” Med de orden föll tårar av glädje och tacksamhet från hennes ögon över kinderna.

När Anneli vaknade, satt hon fortfarande insvept i sin filt på fåtöljen, men med en ny glöd i sitt hjärta. Regnet ute hade slutat falla, och en ny dag hade börjat. Hennes sinne var fortfarande förtrollad av nattens händelser. Det var som om Eiriks röst fortfarande ekade inom henne, och en stark längtan att se honom igen fick hennes hjärta att klappa snabbare. Hon visste att det även i drömmen hade funnits något verkligt, något som sträckte sig bortom tid och rum. Men nu kände hon att något hade förändrats; det var som om Eirik inte bara observerade henne från avstånd utan nu aktivt sökte efter henne. Hon log för sig själv; livet var, liksom sagorna, fullt av oväntade möten och möjliga mirakel.

Dagarna gick, och så fort skymningen föll kände Anneli en dragning bortom de vanliga bekymren och smärtorna i sitt liv. Sättet som vindarna viskade genom träden i hennes trädgård verkade som ett kall, och natten bjöd in henne att återvända till ängen där Eirik och hans folk befann sig. Varje kväll när hon somnade var känslan av den magiska världen starkare, mer påträngande. I sin dröm återkom Eirik, denna gång klädd i en skinnbrun mantel som hade lyfts av vinden, blottade hans muskulösa armar. Hans ansikte lyste av intensitet, och hans ögon, stora och djupa, bar på en eld som Anneli kände kunde smälta allt som höll dem åtskilda. Han tog hennes händer i sina och sa med en mäktig röst, ”Jag har letat efter dig, Anneli. Du är den jag länge har sökt, den som kan förena vår värld med din.”

Känslan av deras närhet var överväldigande; Anneli mindes hur deras munnar möttes. Och hon kunde inte motstå att kyssa honom igen. Denna gången kändes det mer magiskt, fullt av energi, vilket fick henne att glömma allt annat. Det kändes verkligt, så påtagligt att hon kunde känna hans andedräkt och den värme han utstrålade. I drömmen låg de tillsammans på ängen under stjärnorna, omringade av blommor som glimmade likt juveler i månskenet. ”Vi är förenade genom magi, och vår kärlek kan övervinna de mest oskiljaktiga avstånd”, viskade han.

Anneli kände sig trygg när hon var med honom. Det var som om hon alltid känt honom. Men ibland nuddade en oro vid hennes hjärta. ”Tänk om detta bara är en dröm? Tänk om det inte är sant?” frågade hon, men Eirik svarade alltid med ett lugnt leende, ”Drömmar är inte mindre verkliga än det liv du lever. Det är i dem du finner ditt sanna jag. Det vi har mellan oss är äkta.” Hans röst bar ett löfte som hon trodde på.

Så, en natt när månen var som mest lysande och nattens stjärnor som gnistrande juveler, kände Anneli att hon var redo. Tanken på att få känna honom i sig lockade henne mer än hon ville erkänna för sig själv. Hon bestämde sig för att söka upp honom, att återigen korsa gränsen mellan dröm och verklighet. Med nyfunnen beslutsamhet tog hon sig till skogen som skilde hennes hem från ängen. Träden svajade i vinden, och natten var stilla, nästan som om världen höll andan. Anneli ilade genom den mjuka mossan, hjärtat bultande av förväntan. Hon passerade den gläntande månen, som lyste upp stigen som en vägvisare, och snart stod hon vid den plats där hon först stött på Eirik.

Och där, mitt i gläntan, stod mannen. Hans ansikte lyste av glädje och kanske även en smula längtan, som om han visste att hon skulle komma. ”Du har kommit tillbaka till mig!” utbrast han, med en röst som sken av lättnad och glädje. ”Jag har väntat på dig.”

De förenades igen, som magnetiska poler som dragits mot varandra. Eirik tar henne i sin famn och medan han trycker sina läppar mot hennes och de möts i en passionerad kyss. Känner båda hur världen omkring försvann. Det enda som existerade var deras kärlek, det magiska bandet som knöt dem samman. Anneli besvarar kyssen utan att tveka och öppnar munnen när hans tunga pressas mot sin mun. Han låter sin tunga invadera hennes mun och smakar på hennes tunga, tänder och saliv. Hon smakar gott och friskt. Hon besvarar med att låta sin tunga leka med hans och de kysser varandra intensivt.

Efter en stund känner Eirik hur hennes hand letar sig in under tunikan, smeker honom över bröstet, ner mot magen. Knäpper upp hans bälte och hasar ner hans tunna byxor mot marken. Därefter tar hon ett tag om hans mandom och säger viskande i hans öra: ”Jag vill att du tar mig här i stjärnornas sken”. Han lägger henne försiktigt ner på den mjuka mossan. Drar upp hennes kjol och använder sina händer med försiktighet, där hon är som varmast, silkeslen. Fingertoppars lätta beröring, handflatans ömma strykning. Eirik njuter av att se henne så. Rodnande kinder, höfterna som rör sig och snäckans skimmer i takt med skogens viskningar. Hon försvinner inåt med ögon som glimrar, ser ömt på honom under halvslutna ögonlock. Därefter sätter han sig på knä mellan hennes ben med mandomen blottad som ett spjut. Speglar sig i hennes blick, böjer sig framåt och glider upp mot hennes fuktade läppar. Anneli är redan våt och har inga problem att ta emot honom.

Han för sakta in sin stolthet i henne och hon skriker rakt ut mot den ljuva känslan. Låter sina smala armar hålla om de solbrända och muskulösa armarna medan hon möter hans mun och kysser honom intensivt. Instinktivt drar hon upp sina ben och lindar dem kring hans kropp. På så vis kommer han längre in i henne och hon stönar till av njutning. Han är noggrann med rytmen så att den passar hennes. In och ut igen med aktsamhet och känsla för gensvaret. Hon möter berusat, hetsar honom. Driver på. Svetten gör dem hala, pannorna är lagda i desperata veck. Lusten avspeglas i ögonen hos varandra. Hon låter sin hand lirka sig emellan. Känner på sig, på honom och dem båda. Gnider, smeker, rider honom stötande, stönar dovt. Han kan inte längre hålla sig. Ser henne först. Hur hon flyger iväg, ögonvitan, fransar som darrar lätt. En förvriden ansiktsmask så oändligt vacker. Hennes njutningsfyllda snyftningar låter genom skogsgläntan. Han ber henne utan ord att glittra, stråla, ge upp och sluter henne slutligen i sin famn.

I den dova gryningen, när solens första strålar kramade horisonten med ett gyllene ljus, låg Anneli och Eirik på den mjuka mossan i skogen. Fullständigt tillfredsställda och andades tungt. Träden stod tätt intill dem, deras stammar klädda i ett täcke av grön mossa som likt en mjuk matta dämpade ljudet av deras andetag. Luften var fylld av doften av jord och skog, en lätt bris förde med sig viskningar av trädens löv som ett godkännande på deras handlingar. Annelis ögon var halvslutna och visade ett lugn som fick Eiriks hjärta att slå snabbare. De låg där, omgivna av höga granar som skyddade dem från omvärlden, som om naturen själv ville dölja dem i sin famn. Det mjuka ljudet av en porlande bäck kom i bakgrunden, likt en lugn symfoni som ackompanjerade deras stilla stunder.

”Måste jag gå?” Frågade Anneli och suckade, hennes röst mjuk som den mest sällsynta av melodier. Eirik nickade, ”Ja, men vi kommer att träffas igen” svarade Eirik sakta, och hans röst bar på en drömfylld underton. Han sträckte ut sin hand och lät sina fingrar svepa över hennes kind, en lätt beröring som fick Anneli att rysa av glädje. Hon slöt sina ögon och världen runt omkring försvann.

När hon slog upp sina ögon igen. Möttes hon av en leende Lars som låg bredvid henne i sängen och viskade ”Det var fint. Jag älskar dig Anneli”. Med det gick han upp ur sängen och påbörjade dagens aktiviteter.

Anneli och Lars hade tillbringat en lång och intensiv dag och kväll tillsammans, fylld av samtal som sträckte sig långt in på natten. De satt i den mysiga soffan i sitt vardagsrum, inbäddade i mjuka kuddar och ett varmt, ljus från stearinljusen kastade ett magiskt sken över rummet. Ute var det en kall vinterkväll, där snön föll mjukt och tyst, som små vita fjädrar från himlen.

Lars, med sitt kortklippta hår och de spetsiga kindbenen, hade blivit en tröstande närvaro i sin frus liv. Hans isblå ögon var kloka och fyllda med empati, och trots att han var tystlåten av naturen, hade hans ord fått ett djup och betydelse som Anneli alltid uppskattat. Under deras kvälls konversation hade de navigerat genom minnen, drömmar och gemensamma åsikter, men nu kände de båda av tröttheten som kröp in.

Anneli stönade och sträckte på sig när hon reste sig för att blåsa ut den kvarvarande ljuskällan. Hennes filt föll ner från hennes axlar, och hon kände en bitterhet över att vara tvungen att lämna den trygga, varma atmosfären av deras samtal. Med ett leende sade hon: ”Dags för sängen, tror jag. Jag har tagit en sömntablett för att få sova hela natten.” Hon kände hur hennes ögon började bli tunga, som om sömnen redan ville vinna över henne.

Lars nickade förstående och reste sig för att följa henne till sovrummet. Deras rum var inrett med en blandning av gammal charm och modern stil; en stor säng med mjuka, krämfärgade lakan och en ullfäll låg prydligt vikta vid sängens fotände. Rummet hade också en fönstervägg, där den kalla vinterluften snuddade vid glaset och kastade svaga reflektioner av gatlamporna utanför.

De satte sig på sängkanten, och Anneli kände hur hennes axlar släppte på den spänning som samlats under dagen. Hon tog ett djupt andetag och fyllde lungorna med den friska, kalla luften som smugit sig in i rummet. ”Tack för allt, Lars. Du gör mig alltid glad”, sade hon ärligt, och hans leende var som en varm solstråle i den mörka natten.

”Det är nog jag som ska tacka. Du har en förmåga att alltid få mig att känna mig som hemma”, svarade Lars med en låg röst, innan han reste sig för att släcka ljuset i rummet. En månstråle sipprade in genom fönstret och belyste Anneli som om hon var en del av en magisk dröm.

När Lars hade lagt sig på sin sida av sängen, tryckte Anneli sitt huvud mot kudden och stängde ögonen. Den påtagliga känslan av trygghet vaggar henne långsamt in i sömnens armar. Hon kände som om hela natten skulle omfamna henne, att de avidentifierade drömmarna skulle synka ihop med hjärtats önskningar. Det dröjde inte länge förrän Anneli föll in i en djup sömn, där drömmarna började flöda in i hennes sinne. Som en mjuk viskning började natten sträcka ut lösningen på hennes längtan, och hon föll handlöst in i en värld där magi och verklighet smälte samman. Den mjuka längtan hon kände för Eirik och hans folk återkom, och i sitt undermedvetna började hon utforska ljuset av en annan existens, en som inte blev begränsad av tid eller rum.

Medan Anneli drömde, kände Lars något nytt; en tyst förståelse av att något större hade börjat ske. Att vara i hennes närhet, att lyssna till hennes drömmar och att dela stunder som nu kändes avgörande, skapade en inneboende styrka som började växa inom honom. Natten kramade om dem, och den tysta gemenskapen mellan dem två var som en mjuk filt som skyddade deras tankar och känslor, en förbindelse som ingen kunde riva itu.

Det var mitt i natten när Anneli plötsligt vaknade med ett ryck. Mörkret i rummet var nästan totalt, men en svag glöd av månsken trängde in genom fönstret och skapade skuggor som dansade mot väggarna. Hon kunde höra en stilla vind som viskade utanför, men något kändes fel. Ett obehagligt surrande i hennes medvetande fick henne att sträcka fram handen mot Lars, som låg djupt försjunken i sömn intill henne. Hans kropp var trygg och stabil, och han andades lugnt; ett mjukt och tryggt ljud som normalt fick hennes hjärta att sjunka av välbehag.

Men i natt var det något som störde denna stillhet. Sakta och försiktigt vände hon på huvudet, och där, i skuggan av rummet, stod en gestalt. Mannen var klädd i en mörk kapuschong som täckte de flesta av hans ansiktsdrag, men en isig känsla av igenkänning sköljde över Anneli. Hon hade mött honom tidigare i sina drömmar, hans ansikte var bara en suddig silhuett men hans närvaro var påtaglig, som en stark magnet vilken drog i hennes själ. Det var Eirik.

”Anneli”, sa han med en röst som var både mjuk och kraftfull, som ett ekande eko av skogen där de en gång hade träffats. Det var en röst som fick hennes hjärta att slå fortare, blandande känslor av skräck och längtan. ”Jag kom för att hämta dig.”

Trots att rädslan skulle kunna ha paralyserat henne, kände Anneli en oförklarlig dragning till honom. Eiriks ögon var inget annat än två stjärnor som lyste i det dunkla rummet, så djupa att hon kände sig som om hon kunde förlora sig i dem. Månen kastade en blek ljusstråle över honom, som betraktade henne med en sådan intensitet att den fick hennes lungor att stanna upp i ett ögonblick av skön förundran.

”Vad gör du här?” viskade hon, osäker på om hon verkligen blev väckt av en verklig man eller om det var en fortsättning på drömmen. Rummet kändes plötsligt mindre, och en elektrisk spänning hängde i luften.

Lars fortsatte att sova, helt omedveten om den mystiska närvaron som nu dominerade rummet, och det kändes som en skyddande mur mellan dem. Eirik lutade sig närmare, hans röst var nu knappt mer än en viskning, ”Det är mycket som står på spel. Jag har kommit för att föra dig till det som är ditt öde. Tiden rinner ut.”

Anneli kände en klump i magen. ”Men jag kan inte lämna Lars! Jag… jag har byggt ett liv här.” Hennes ord var fyllda av osäkerhet och en stark vilja att stanna kvar, men hennes hjärta såg ut att luta åt Eirik, som en fjäril vilken dras mot ljuset. Eirik sträckte fram sin hand, och hon såg de små gnistor av magi som dansade runt honom, livfulla och drömlika. ”Det du upplever här är bara en del av din historia. Det finns mer, så mycket mer bortom vad dina ögon kan se. Kom med mig, och jag ska visa dig vägen.”

Hon tvekade, den osäkerheten som nu befann sig i hennes bröst var inget som hon lätt kunde bortse ifrån. Men samtidigt kände hon att en storm av känslor, av längtan och nyfikenhet, hände henne. Lars låg där, helt ovetande om den andra världen som nu knackade på hennes medvetande, och hon var fast mellan två liv. Anneli visste att det var en kritisk stund, och att valet hon skulle ta kunde forma mer än bara hennes egen framtid. Hennes blick flackade mellan Eirik och Lars; i mängden av det som var och det som skulle bli hörde hon sitt hjärta slå, och en röst inom henne viskade att kanske, bara kanske, var det nu eller aldrig.

Morgonen kom sakta smygande, med ett mjukt ljus som strömmade in genom fönstret och fyllde rummet med en varm gyllene ton. Snön utanför hade lagt sig som ett tunt, glittrande täcke, och den friska vinterluften var stilla och tyst. Lars vaknade med en känsla av förvirring. Det var som om han hade drömt en dröm fylld av mystik, men något i atmosfären omkring honom kändes annorlunda.

Han rörde på sig, och den behagliga tyngden av sömn försvann när han sträckte sig efter Anneli. Men till sin förskräckelse fann han att hon inte rörde sig. Hennes kropp låg orörlig under de mjuka, krämfärgade lakanen, och ett stilla lugn låg över henne som gjorde hans hjärta tyngre än en sten.

Lars satte sig upp i sängen, och hans gråa hår föll fram över pannan. Han kände hur hjärtat började slå snabbare, och med skakiga händer sträcker han sig fram för att smeka hennes kala huvud. Anneli såg ut att sova, men en iskall känsla kröp in under hans hud. Han lyssnade noga, men det var inget ljud av hennes andning, ingen rytm av liv – så fridfullt, så tyst

Tårarna började rinna nerför hans kinder, och han kände hur bröstkorgen svällde av sorg. Här låg hon, den kvinna som hade kämpat så tappert mot sin sjukdom, den kvinna vars skratt hade lyst upp även de mörkaste dagar. Nu var hennes kamp över, och tystnaden i rummet var en smärtsam påminnelse om det som hade förlorats.

Lars lutade sig över henne, hans hand vilande över hennes panna, och han kunde inte låta bli att minnas deras stunder tillsammans. Det var inte många månader sedan de hade drömt om framtiden, om allt de ville göra och se tillsammans. Men cancer hade brutit in i deras liv som en tjuv i natten, och nu låg hon här, borta från honom.

När han smekte henne över pannan, tyckte han se ett svagt leende spela på hennes läppar. Det var som om hon förmedlade en sista hälsning – en strimma av hopp som sträckte sig bortom detta liv. Lars föreställde sig att hon nu var med Eirik i en annan dimension, i en fantasivärld där kampen var över, där hon kunde vara fri och lycklig.

Han lutade sig ned och placerade ömt en kyss på hennes panna, en avskedskyss som sade vad ord inte kunde uttrycka. ”Jag älskar dig, Anneli. Må din själ finna lugn och frid i din nya värld.”

Ute studsade solens strålar över den glittrande snön. Lars kände sig plötsligt ensam, men det fanns en viss tröst i tanken att Anneli nu var fri från sin smärta. Kanske dansade hon i stjärnornas ljus, tillsammans med Eirik, i en värld där skratt och glädje flödade fritt, fri från sjukdom och sorg.

Sakta reste Lars sig upp, snubblade fram till fönstret och såg ut över det omgivande landskapet. En tyst bön och ett löfte om att alltid bära henne i sitt hjärta svävade i luften. Hans tårar föll, men nu blandades de med hoppet om att utanför dessa gränser fanns en verklighet där Anneli kunde vara lycklig – och det gav honom en strimma av ljus i det mörka.