Det var en helt vanlig dag. Sydsvensk vinter, alltså 5 plusgrader, vind som alltid blåser mot en vart man än går och ett lätt regn som alltid kommer snett underifrån. Jag hade hög volym på musiken i lurarna bara för att försöka stänga ute skitvädret på väg hem genom stan, men på något sätt lyckades iskall vind blåsa in innanför kragen.

Plötsligt spelade ingenting av det någon roll. Musiken, regnet, den iskalla vinden på halsen, allt tonades bort när jag såg vem som stod och väntade på bussen längs trottoaren jag följde. Jag tvivlade först, men det var definitivt hon. Det kunde inte vara någon annan.

Jag hade sett henne en gång tidigare, för lite mer än ett år sen. Jag hade fått för mig att jag behövde friska upp mitt liv med en ny hobby och plötsligt var jag anmäld till en konstkurs i klassisk måleri. Det var exakt vad du tror. Staffli, pensel och palett. Akvarell, oljefärger och akryl. Stilleben, landskap, porträtt, fri konst och kroki. Det sista betyder att man målar av en naken person. Och hon hade varit modellen.

Under flera månader efter det hade jag inte kunnat sluta tänka på henne.

En människokropp borde inte kunna vara så fulländad. Det fanns inte utrymme för förskönande i målandet. Inte en kurva man kunde överdriva det minsta utan att det såg overkligt ut. Inte en enda detalj som inte var vackrare i verkligheten än på våra dukar.

Hon hade brinnande rött hår och blyga fräknar som kikade fram på näsan och på brösten. Hennes ansikte var som en fransk fotomodells, perfekt i varje linje, proportion och kontur. Lederna slanka, men det saknades inte fyllighet där man önskade det. Hon gav ett graciöst, men också ståtligt intryck, utan att vara särskilt lång egentligen.

Jag hade förutsatt att hon var en världskändis som vi förunnats att få måla av på vår lilla kurs. Jag var själv för blyg för att fråga, men jag hörde när en av de kvinnliga kursdeltagarna frågade kursledaren om henne. Tydligen hade den ordinarie modellen fått förhinder och någon på konstskolan hade bara råkat känna någon som kunde ställa upp. Kursledaren hade frågat i personalens whatsapp-grupp och någon, vars nummer hon inte hade sparat, hade lovat att fixa någon. Som en ängel som dök upp ur ingenstans, förgyllde ett par timmar i ateljén för att sedan försvinna spårlöst.

Men nu stod hon här, på trottoaren, fem meter ifrån mig. Jag hade stannat och tagit av hörlurarna utan att ens tänka på det. Allt hade bara stannat. Hon såg inte mig, eller så ville hon inte veta av mig. Kanske kände hon min blick bränna, men hon måste vara van vid det. Förmodligen jobbade hon som modell nånstans och var dödligt trött på kåta män som inte kunde sluta tråna efter henne och som inte förstod när det var dags att sluta stirra.

Allt talade för att jag bara borde gå vidare. Det fanns ingenting jag kunde göra som inte skulle vara både pinsamt och dumt. Men samtidigt visste jag att om jag lät henne försvinna igen skulle jag ångra det varje dag i resten av mitt liv. Gud, universum, ödet eller karma på kredit, hade gett mig en chans jag inte förtjänade, men som jag inte kunde låta slinka undan. Jag var inte ute efter att på något sätt ragga upp henne, så dum var jag inte. Men jag behövde åtminstone få veta vem hon var. Det övergick mitt förstånd att begripa vad en så måttlöst vacker person ägnade sig åt på vår simpla jord och jag behövde få veta vad hon ägnade sig åt här, bland oss dödliga, skröpliga, fula varelser.

Där stod några till vid hållplatsen och väntade på bussen, men på typiskt svenskt sätt stod alla med några meter mellan varandra, så när jag gick fram och ställde mig en meter ifrån henne, vänd mot henne, så gick det inte att missförstå att jag sökte hennes uppmärksamhet. Kanske fladdrade blicken bort åt mitt håll i ett kort ögonblick, men utöver det reagerade hon inte.

“Hej!” sa jag.

Hon sa ingenting och rörde sig knappt men sneglade skeptiskt på mig i ögonvrån.

“Hej?” sa hon till sist och vände blicken mer mot mig. Men det var inte en blick och ett ‘hej’ som räknades som att hon hälsade tillbaka, utan snarare som att hon krävde en förklaring till varför jag tilltalat henne. Tystnaden efteråt krävde att jag sa något, men jag visste inte vad.

“Jag känner igen dig…” började jag men när jag ångrade mig var det för sent att byta spår. “… från … en … kurs.”

Hon såg lika skeptiskt på mig och utan att svara något alls denna gången. Jag skämdes redan och ville helst bara gå därifrån, men påminde mig om hur mycket mod jag hade behövt samla för att gå fram till henne alls.

“Jag undrade om du kanske hade kunnat tänka dig att någon gång gå på en middag?” mumlade jag. “Ihop med mig, alltså.” förtydligade jag även om hennes min fick mig att ångra att jag överhuvudtaget fortsatt prata med henne.

“Varför skulle jag det?” frågade hon efter några sekunder.

“För att …” började jag och försökte bestämma mig för en bra anledning. “För att jag gärna skulle vilja lära känna dig?”

“Lära känna mig?” upprepade hon med höjt ögonbryn som antydde att hon visste att hon var för snygg för vanliga människor som jag. “Tror du inte att jag fattar vad det är du vill?”

Ouch. Det där träffade hårt. Fast efter ett par sekunder insåg jag att det faktiskt inte var helt sant.

“Nej, det tror jag inte.” invände jag, med lite mer trotsigt självförtroende än innan. “Jag menade vad jag sa och inget annat. Jag vill lära känna dig.”

“Jaså?” frågade hon, som om hon inte alls trodde mig, men hon vände sig mot mig som om hon kunde gå med på att låtsas att jag talade sanning bara för skojs skull. “Och jag ska alltså låta dig ‘lära känna mig’ av ren välgörenhet, trots att jag inte har det minsta intresse att lära känna dig?”

Det var hårda ord, men hade jag inte gett upp ännu tänkte jag inte göra det nu heller.

“Det har du visst.” chansade jag. “Du vill bara pröva mig, se om jag håller måttet.”

“Och hur tror du att det går för dig, då?” frågade hon, fortfarande överlägset skeptisk i blicken.

“Helt okej.” svarade jag. “Faktum är att jag räknar det som att vår första dejt redan har börjat!”

“Va?!” utbrast hon med ett hånleende.

“Ja, vi lär känna varandra på tu man hand.” sa jag. “Det tycker jag kan räknas som en dejt.”

“Oerhört romantiskt” sa hon och nickade sarkastiskt.

“Inte lika romantiskt som vår andra dejt kommer att bli.” sa jag.

“Jag är inte lika övertygad” sa hon.

“Då kommer du bli positivt överraskad!” svarade jag.

Hennes mask brast för ett ögonblick. Ett leende sken igenom när hon skakade på huvudet. Hon försökte hitta tillbaka till överlägsenheten, men hennes koncentration var på någon annan tanke inne i huvudet och skymten av ett leende hängde kvar medan hon tänkte.

“Det finns en ny ukrainsk restaurang i stan.” sa hon. “Jag har inte provat den.”

“Ses vi där imorgon klockan åtta?” frågade jag.

“Inte imorgon” svarade hon och hon stirrade i luften med ofokuserad blick medan hon såg något för sitt inre som inte jag såg. Kanske hennes kalender. “Men på lördag. Då kan jag.”

Jag såg henne i ögonen under ett par sekunder, i hopp om ett leende till men det kom inte. Jag log ändå.

“Lördag klockan åtta utanför den ukrainska restaurangen” konstaterade jag och hon nickade. “Vi ses där!”

Hon nickade igen och såg sen bort längs gatan efter bussen, som för att markera att vår första dejt var slut nu. Jag stod kvar en sekund eller två och önskade att den kunde fortsätta längre, men när jag såg att bussen närmade sig accepterade jag dejtens avslut och gick vidare åt mitt håll.

Jag ville inte verka för nyfiken utan väntade lite med att titta bakåt efter henne och när jag väl gjorde det hade hon redan försvunnit in på bussen. Ändå kunde jag inte fatta att det precis hade hänt, att det hade lyckats!

Lyckan varade i ungefär två minuter, tills jag tagit fram telefonen och börjat leta efter den nya ukrainska restaurangen för att boka bord åt oss – utan att hitta något. Med växande desperation scrollade jag runt, justerade sökningen, scrollade igen, men hittade inget som verkade rätt. Det gjorde ont i hela kroppen när det började gå upp för mig att hon måste ha blåst mig.

Det var ett hårt nederlag. Jag försökte intala mig att jag inte hade förlorat något, att jag bara borde glömma hennes sätt att avvisa mig. Det var lite förödmjukande att ha blivit lurad så där, och jag insåg att jag måste ha varit så påstridig att hon tyckte att jag förtjänade det. Men det var inte det som var det jobbigaste.

Nej, det värsta var att jag hade trott på det, känt att jag hade lärt känna henne lite grann, genomskådat henne och fått kontakt. Och jag hade verkligen tyckt om det jag såg. Något i hennes sätt att pröva mig med en hård fasad hade tilltalat mig. Och den mjukare människan bakom fasaden hade börjat betyda något för mig. Jag ville säga till henne att jag såg hur hon tvivlade på sig själv och att hon var så otroligt mycket vackrare och coolare och mer beundransvärd än hon kunde ana, hjälpa henne att förstå hur underbar hon var. Men det hade inte varit på riktigt, utan bara mina förhoppningar. Eller kanske en projicering av det stöd jag själv saknade? Usch, den tanken fick mig bara att känna mig ännu mer ömklig.

Eftersom fredagskvällen var fri och jag hade sorger att dränka hängde jag på ett gammalt kompisgäng som skulle ut. Att dränka sorgerna gick sådär men efter några öl kom samtalet in på mat och jag kastade in en sista hopplös krok.

“Någon som provat den nya ukrainska restaurangen?” frågade jag.

“Nej, hur är den?” frågade en kompis tillbaka och jag blev tvungen att erkänna att jag inte visste något om den.

“Menar du korvstället? Nere vid kanalen, typ?” frågade en ny kille i gänget, som jag aldrig fattade om han hette Markus, Martin eller något annat på M.

“Korvställe?” upprepade jag.

“Ja, jag tror det är ukrainskt.” svarade han. “Det är bara ett hål i väggen, liksom. Men helt okej korv.”

Jag nickade och samtalet hann rullade vidare in på andra ämnen medan jag satt kvar i egna tankar. Ett litet litet hopp tändes. Fast egentligen, man säger inte restaurang om man menar ett hål i väggen som säljer korv. Jag kunde inte släppa tanken och någon timme senare gick jag hem i samband med att de andra i killgänget skulle dra vidare.

Natten och lördagen var bara en dimma av bakfylla, olust att leva och medvetet falska förhoppningar om hålet i väggen. Jag hade letat lite i telefonen, men inte lyckats hitta något om korvstället. Jag hade zoomat in kartan på gatorna närmast kanalen men inte hittat något annat än falafel och kebab.

Ändå duschade jag och bytte om framåt kvällen. Jag klädde mig inte fint, som för en finare restaurang, men i alla fall helt, rent och snyggt med visst fokus på att klara av att vara utomhus en stund i det kyliga vädret.

Jag gav mig av i god tid för att hinna gå själv längs kanalen och se med egna ögon om där fanns något ukrainskt korvställe som inte dykt upp i telefonens karta än. Jag började en bit ifrån där jag förväntade mig att det kunde vara, för att vara säker på att jag inte missade det. Jag kollade noga längs alla hus närmast kanalen efter något som kunde vara ett ukrainskt korvställe tills jag tappade energin och hoppet och ett tag var jag så ofokuserad att jag övervägde att gå tillbaka en bit för risken att jag kunde ha missat det. Men klockan var redan över åtta så jag gick vidare.

Till sist kom jag fram till det lilla torg längs kanalen som jag först sett framför mig när Martin, Markus, Mikael eller vad han nu hette, pratat om korvstället ‘nere vid kanalen typ’. Det var inte världens mittpunkt precis. Några människor gick förbi åt olika håll och utöver dem fanns det inte så många där. Ett litet sällskap stod och pratade och skrattade i ljuset från det lilla kebabstället där jag köpt en kebabrulle efter en längre utekväll nån gång i ungdomen. I brist på annat att göra, redan så uppgiven om mitt egentliga uppdrag för kvällen att jag inte ens kom ihåg det, gick jag fram mot kebabstället.

Först när jag var riktigt nära såg jag att det inte var som ett vanligt kebabställe längre. Utbudet med mat på skyltningen var skralt. Det enda som liknade mat på skyltarna såg ut som någon sorts pirog. Texten var skriven med kyrilliska bokstäver som jag ville läsa som nepeniyka även jag vet att deras bokstäver alltid uttalas tvärtemot vad man tror. Damen innanför luckan blängde på mig och muttrade något som hon inte kan ha förväntat sig att jag skulle förstå.

Det tog några sekunder för mig att fatta. Fler än det borde. Tafatt och förvirrat vände jag mig om mot gruppen som stått och pratat och skrattat framför hålet i väggen. Och där stod hon, i samma basker och kappa som häromdagen. Hon såg på mig och skymten av ett leende, gick fram och beställde mat åt mig på vad jag måste anta var ukrainska. En minut senare tog jag emot en pirogliknande klump i ett papper.

“Perepitjka” förklarade hon. “Varmkorv från Kyiv. Friterad i bröd.”

Hon stoppade det sista av sin egen perepitjka i munnen och beställde, såvitt jag förstod, en ny. Jag tog ett försiktigt bett av min, men den var ännu för varm.

“Det här är min pappa Yanis och hans barndomsvän Taras. Och detta är Olenka, Taras fru” fortsatte hon och vände sig mot damen som friterade korvarna.

Olenka och Taras svarade på ett obegripligt språk och jag blev inte ens klok på om de pratade med mig eller varandra. Yanis däremot såg på mig.

“Är det du som är målaren?” frågade han, med perfekt svensk dialekt, såvitt jag kunde bedöma.

“Eh, ja, det är jag det” erkände jag även om jag aldrig nånsin identifierat mig som målare innan och det kändes lite obehagligt att han redan visste att jag hade målat av hans dotter naken.

Han sa inget mer till mig, utan pratade obegripligt till sin dotter istället.

“Pappa, jag vet, tro mig” svarade hon.

Pappan tystnade och verkade gå med på att hon visste.

“Kom” sa hon till mig. Jag följde med henne bort från torget medan de andra fortsatte att prata obegripligt.

“De pratar ukrainska?” frågade jag.

“Ja” svarade hon.

“Är ni därifrån allihop?” frågade jag.

“Taras och Olenka flydde därifrån förra året.” berättade hon. “Men jag är född här i Sverige. Mamma var helsvensk. Jag har alltid sett mig som det också. Och pappa med, fram till för snart tre år sen.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag pratade och läste mycket om kriget i vanliga fall, men att prata om det med någon som var så nära berörd kändes känsligt. Jag lade ämnet åt sidan till ett tillfälle när vi kände varandra bättre.

“Och, förlåt men …” började jag. “Vad heter du?”

“Åh” skrattade hon vid insikten att jag inte visste vad hon hette. “Anna. Anna Johansson Didenko.”

“Och det stavas med ett uppochnervänt R, spegelvänt h, en liten tågvagn och ett S?” frågade jag.

Anna skrattade. Det var ett hjärtligt och underbart skratt att höra. Ett skratt hon inte hade kunnat fejka, utan ett som bevisade att hon var sig själv, utan fasader och att hon trivdes.

“Nej” svarade hon. “Tågvagn, i, tågvagn, e, stort H, k och o.”

“Nära!” konstaterade jag.

“Ja, faktiskt!” skrattade hon.

“Men du pratar, läser och skriver perfekt ukrainska?” frågade jag.

“Verkligen inte” svarade hon. “Pappa har inte pratat ukrainska med mig hemma när jag var liten eller så. Jag har kunnat några få ord från när vi hälsat på släktingar. Det är bara senaste åren jag försökt lära mig mer. Och att läsa och skriva. Så jag vet exakt vad du menar med bokstäverna.”

“Du får lära mig nån gång” sa jag. Det var djärvt sagt, att redan förutsätta att vi skulle träffas igen, men jag ville det och jag vågade visa det.

“Jag lovar, det ska jag!” bedyrade Anna.

Jag tog ett bett av min perepitjka. Den var precis lagom varm och fantastiskt god, mycket godare än jag nånsin tyckt att svensk varmkorv är. Korven var smakrik, det friterade brödet runtom var inte alls så torrt och smaklöst som svenskt korvbröd och innanför brödet fanns också nån sås, möjligen en sorts senap, som balanserade ihop smakerna perfekt.

Kanske hade det slutat blåsa och regna, eller så var det bara Annas sällskap som fick mig att glömma det. Men vi hade en underbar promenad ihop. Jag trivdes verkligen med henne, men ännu bättre var att hon verkade trivas med mig. Han var sig själv, genuin och ärligt, på ett sätt som jag aldrig hade vågat hoppas få uppleva. Och varje gång jag råkade se på henne slogs jag av hur overkligt vacker hon var.

“Jag bor här uppe” sa hon plötsligt och nickade upp mot ett av husen på gatan.

Det pirrade till i kroppen. Menade hon det jag trodde att hon menade? Hon hade stannat och stod lutad mot en lyktstolpe med ett lurigt leende på läpparna.

“Jag trodde inte att du skulle hitta mig.” sa hon. “Men du löste gåtan. Du hittade den nya ukrainska restaurangen. Det var imponerande.”

Hennes leende gjorde mig varm.

“Jag har tänkt lite…” fortsatte hon, med samma luriga leende. “Och jag har bestämt mig för att du ska få som du vill.”

Jag exploderade inombords, men stod så stilla jag kunde för att inte förstöra något.

“Du ska få lära känna mig.” sa hon allvarligt. “Om du fortfarande vill.”

Hon såg på mig med stort allvar och bara en liten skymt av det luriga leendet. Jag kom ihåg att det var det jag hade sagt, att det var det och inget annat jag ville – att lära känna henne. Hon tog ut en lapp ur fickan och räckte den till mig. Våra händer nuddade varandra litegrann när jag tog emot den.

“Hör av dig!” sa hon och hennes blick dröjde kvar på mig några ögonblick till innan hon vände sig bort och gick hem.

Jag stod kvar förstenad. Besvikelsen över att jag inte var inbjuden att följa med henne hem ikväll kändes inte så starkt som jag trodde att den skulle kännas. Jag bara stod där och höll mig kvar i känslan av när våra händer nuddat varandra. Och jag var lycklig över att hon ville träffa mig igen.

Så fort jag vaknade till liv och januarivädrets kyla började kännas igen tog jag fram telefonen och sparade telefonnumret från lappen. Anna Johansson Didenko. Wow.

Vi träffades igen, ibland flera gånger i veckan. Jag var kär. Det var så längesen jag var det senast att jag var chockad över hur jobbigt det är att inte kunna tänka på något annat än den man är kär i, eller hur det känns att verkligen längta efter någon. Vi sågs på kvällar, på eftermiddagar, och ett par gånger möttes vi snabbt på morgonen innan jobbet. Vi hade fina samtal, hon började träna mig i kyrilliska alfabetet och vi diskuterade kriget och Ukrainas framtid. Vi pratade lite om livet, våra bakgrunder och familjer och drömmar också.

Men efter några veckor började jag känna en viss oro. Hon hade fortfarande aldrig låtit mig följa med upp till hennes lägenhet och hon hade alltid haft en ursäkt när jag bjudit in henne till mig. Vi hade inte kyssts, eller ens hållit hand. Tiden stannade varje gång vi råkade nudda varandras händer, men utöver de gånger det skedde utan avsikt, så kom vi aldrig närmare varandra än så. Om jag påtalade att hon var vacker blev hon hård och stängd och ofta vad resten av dagen tillsammans förstörd. Flera gånger komma jag på mig själv med att tänka att det var tur att det är vinter och att vi oftast träffades utomhus, så att hon alltid hade så mycket kläder på sig att jag slapp påminnas om hennes kropps former.

Jag började känna mig orolig för att hon tagit mig för mycket på orden. Tänk om hon bara var ute efter vänskap, tänk om ‘att lära känna varandra’ var allt hon hade som mål med våra träffar.

Vi träffades en kväll. Som många gånger förr möttes vi upp framför Olenkas perepitjka-ställe och köpte varsin korv friterad i bröd. Hennes pappa och Taras stod också där, som de nästan alltid verkade göra. Han hade mjuknat en aning mot mig och vi hade haft några korta konversationer. Mest hade de involverat hat, Putin och ryssar, men det var ämnen så goda som några att enas kring.

Denna gången hann vi inte mer än hälsa innan Anna ville att vi skulle gå, men som alltid ropades han något efter henne på ukrainska när vi gick.

“Jag vet, pappa, tro mig” svarade Anna som hon brukade.

“Får jag fråga vad det är du vet?” undrade jag när vi var utom hörhåll.

“Ja, det får du” svarade Anna.

Vi hann gå nästan ett helt kvarter innan jag insåg att Anna inte tänkte berätta mer utan att jag faktiskt ställde frågan.

“Vad är det han påminner dig om?” frågade jag.

“Att jag är hans allt.” svarade hon. “Han är väldigt rädd om mig.”

“Aha” sa jag. “Det kan jag förstå att han är.”

“Ja, och han har helt rätt i det.” svarade hon allvarligt.

“Är han överbeskyddande?” frågade jag efter ett tiotal meters tystnad.

“Nej” svarade Anna. “Bara beskyddande.”

Vi gick vidare och började äta på våra korvar. Jag ville ställa hundra frågor om vad hon menade, men jag ville inte pressa henne.

“Jag är rädd” sa Anna till sist, flera kvarter senare.

“För vadå?” undrade jag och blev förvånad över att jag nästan viskade frågan.

“För att lita på dig.” sa hon.

Det gjorde ont i en sekund och Anna stannade. När jag också stannat tog hon min hand. Hon såg på mig allvarligare än nånsin. Hon hade inte tårar i ögonen och hennes underläpp darrade inte, men jag kände på henne att hon var nära.

“Jag vill” viskade hon. “Jag vill lita på dig. Men det är svårt. Det har inte gått bra när jag litat på folk innan.”

“Vad menar du?” frågade jag försiktigt.

“Min pappa älskar mig och han vill inte förlora mig.” sa Anna. “Jag är hans allt och han är mitt allt. Sedan vi förlorade mamma har vi hållit hårt i varandra. Men ändå gick jag emot hans vilja. Jag träffade en man som jag trodde att jag kunde lita på. Pappa sa åt mig att inte göra det, men jag gav mig till honom. Vi gifte oss. Och sen började helvetet.”

Hon var stadig på rösten och hade fortfarande inga tårar i ögonen, men jag visste att hon inte hade berättat detta för många människor i världen. Jag strök min tumme över hennes hand som jag fortfarande höll i. Men jag ställde inga frågor utan lät henne avgöra vad som var redo att säga.

“Och vad tycker Yanis om mig?” frågade jag efter någon minut och mitt hjärta bultade.

“Mycket bättre än om min exman” svarade Anna och nu glänste det i ögonen genom leendet.

Vi såg varandra i ögonen medan jag fortsatte att stryka med tummen över hennes hand.

“Förlåt att jag är så feg” sa hon och nu hörde jag något brista i hennes röst.

“Det är du inte” sa jag. “Du är modig. Och jag har inte bråttom. Vi tar det i din takt.”

Jag menade allvar. Ja, för bara en timme sen hade jag suttit hemma och bekymrat mig över att vår relation stod så still, men nu när jag förstod kände jag ingen otålighet. Att hon ville lita på mig betydde allt för mig. Att hon inte kunde göra det än kunde jag förstå.

Anna hade smugit sig närmre mig och jag märkte inte det förrän hon kysste mig. Det var nog ingen särskilt lång kyss för alla runt omkring oss, men för mig var den evig. En tår rann från hennes öga när hon avslutat kyssen och hon såg på mig.

“Min pappa kommer döda dig om du nånsin skadar mig” sa hon, men inte hotfullt, utan med ett leende som blommade ut till ett skratt genom tårarna. Jag skrattade också. Det var säkert sant, och helt utan överdrift, men det var ändå inte ett hot som skrämde mig. Om jag nånsin skadade Anna så skulle jag förtjäna vad Yanis än gjorde mot mig.

Jag hade gärna stått kvar där ännu längre och tagit Anna i min famn, men hon gick vidare. Hon höll i alla fall kvar min hand i hennes medan vi gick.

“Det är ändå sjukt” sa hon efter en bit. “Hur vi träffades.”

“Verkligen” instämde jag.

“Jo, men jag menar…” sa Anna. “Han ville använda mig. Min exman. Jag ville inte och han kunde inte tvinga mig till vad som helst. Men vissa saker lyckades han lura in mig i. Och det var så vi träffades första gången.”

“Ni var fortfarande gifta då?” frågade jag.

“Ja, men det var då jag bestämde mig för att jag hade fått nog.” sa hon. “Jag skämdes så jag ville dö. Jag kunde inte se honom i ögonen igen. Han fick aldrig lura mig till något igen.”

“Vad gjorde han?” frågade jag och kände en helig vrede pyra inombords.

“Han slog mig aldrig.” svarade hon. “Inte fysiskt. Och jag vet inte vad du tror, men han fick mig aldrig att göra något smutsigare än … när vi träffades. Inte inför andra i alla fall. Men det var en annan sorts terror. Jag var inget annat än hans ägodel. Att jag hade en egen vilja var bara en besvärlig liten bisak. I bästa fall klappade han mig medlidande på huvudet om jag var motsträvig mot hans planer. Desto oftare möttes det med hot. Allt smicker han lyckades snärja mig med när vi träffades, det var inte kärlek, utan bara ett tecken på hur han såg på mig. Hans ägodel, hans verk, hans …”

Hon fick inte ur sig mer och jag behövde inte höra mer.

“Vilket. Jävla. Svin.” sa jag med eftertryck.

Hon lutade sig lite mot mig medan vi gick. Jag kunde inte låta bli att snegla mot henne i gatlyktornas sken och kunde inte fatta att en människa kunde vara så fulländat vacker in i minsta detalj. Men jag sa det inte till henne. Jag förstod nu. Kanske visste hon hur perfekt hon var. Kanske hade hon hört det så det räckte. Åtminstone hade hennes exman smickrat henne med den informationen. Men för henne var inte sådana kommentarer längre en komplimang, utan en varningsklocka. Jag behövde lära mig att visa hur mycket jag avgudade henne på andra sätt än med smicker.

Plötsligt svängde vi in på hennes gata. Vi passerade lyktstolpen där hon en gång hade gett mig sitt telefonnummer. Vid samma lyktstolpe hade vi tagit avsked många gånger sen dess. Vi stannade några meter senare än vanligt. Anna höll kvar i min hand och stod helt stilla. Jag kunde ana vad som pågick och ville inte stressa henne.

“Godnatt, Anna” sa jag till sist.

Anna svarade inte och jag väntade. Jag ville inte pressa henne till något hon inte var redo för, men OM hon i alla fall gav mig en kyss till innan vi skiljdes åt skulle det vara det utan tvekan vara den mest fulländade dagen i mitt liv – om det inte redan var det.

“Jag skulle vilja visa dig en bild på min mamma” sa hon till sist och såg på mig.

“Okej” medgav jag. “Den vill jag gärna se.”

Hon log och vände sig mot porten. Så många gånger hade jag sett henne gå in genom den ensam och önskat att jag fick följa med. Nu var det nästan motvilligt jag följde efter. Jag ville inte att Anna skulle känna att jag förväntade mig att hon skulle ställa upp på något hon inte ville. Men jag följde med henne upp till hennes lägenhet.

Jag hade nästan hoppats att jag kunde behålla skorna och jackan på, men när vi kom in i hallen såg jag ett hem som var alldeles för välstajlat och fint för att kliva in med skorna på.

Anna hängde av sig. Det var en av få gånger, förutom första gången förstås, som jag sett henne utan kappan på. Varje gång var lite av en chock, som om jag hade glömt mellan gångerna hur löjligt perfekt hennes kropp var. Trots att hon hade en lös tröja och pösiga, om än modemedvetna, jeans så kunde de inte dölja att det som fanns innanför var något alldeles extra.

“Ja, här bor jag” förklarade Anna och gjorde en liten piruett med händerna utslagna i en presentation innan hon gick in mot vardagsrummet.

Jag var glad att ha något annat än hennes fulländade kropp att se på medan hon gick framför mig. Jag har alltid förundrats av människor som har inredningsöga, som kan titta på ett rum och visualisera en total förändring. Jag har svårt att se framför mig vilken effekt det skulle få att ens sätta upp en hylla eller hänga upp en tavla. Att måla eller tapetsera skulle jag aldrig falla mig på tanken, och än mindre att skapa genomtänkta installationer med blandade bruksföremål och rent pynt. Men det var tydligt att Anna hade öga för det. Förundrad följde jag henne in i lägenheten och försökte förstå hur idéerna till allt ens kunde uppstå.

“Här” sa Anna som hade dragit ut ett fotoalbum ur en hylla.

Hon bläddrade fram rätt sida och räckte över den till mig. Det var ett foto från kanske sent 80-tal eller tidigt 90-tal, av färger och stil att döma. En kvinna log i solskenet och man kunde ana en sommarträdgård i bakgrunden. Kvinnan var i ungefär samma ålder som Anna var nu och hon hade samma brandröda hår som Anna, men lite fler fräknar, kanske beroende på årstiden. Hennes ansikte var inte lika magiskt fulländat som Anna, men likheten var slående och hon verkade också ha varit en otroligt vacker kvinna. Jag vad på väg att säga det, men ändrade mig i tid.

“Du är väldigt lik henne.” sa jag.

Anna strålade mot mig.

“Det finns fler bilder där” viskade hon.

Jag bläddrade försiktigt vidare i fotoalbumet och såg fler från sommarträdgården. Jag kände igen en ung man som jag förstod var Yanis och några sidor senare såg jag en liten tjej med rött hår, som sprang så fort att kameran inte lyckats fånga henne skarpt. Det såg idylliskt ut och jag fylldes av en smärta över att Annas mamma inte fanns kvar. Jag ville fråga Anna om det, eller kanske om det var trädgården hon vuxit upp i, men hon hade gått in i ett annat rum för att ordna med något.

Jag ställde tillbaka fotoalbumet på samma ställe som Anna tagit det ifrån, fast jag lämnade den någon centimeter utanför de andra bokryggarna, så att jag kunde hitta den igen om det blev tillfälle att fråga Anna om bilderna och trädgården senare. Sen kom jag på andra tankar, sköt in albumet ordentligt och gick mot hallen.

Jag skulle precis ta ner min jacka från kroken när Anna kom ut i hallen.

“Gå inte” sa hon.

“Tack för att jag fick se fotona” sa jag. “Det var värdefullt. Men jag tror jag ska gå hem nu, det är sent.”

“Nej, gå inte” upprepade Anna och gick fram till mig.

Hon tog mina händer och såg sådär allvarligt på mig igen.

“Anna, vi behöver inte stressa” försäkrade jag. “Vi kan…”

“Jag har faktiskt en egen vilja.” påpekade Anna.

Och sen kysste hon mig. Och det var inte en kort liten godnattkyss för att säga adjö, utan en kyss som jag visste gjorde det omöjligt för mig att lämna lägenheten ikväll. Hon tryckte sin kropp mot min och jag la armarna runt henne. Att äntligen få känna hennes otroliga kropp i mina armar väckte all lust man kan tänka sig och mina händer blev ivriga.

“Vänta” viskade hon plötsligt när hon backat från kyssen.

Hon tog mina händer i sina och hennes ögon var lyckliga medan hon backade in i lägenheten och vidare in i sovrummet. Sovrummet var nedsläckt och gardinerna fördragna så när hon drog igen dörren bakom mig blev det totalt svart där inne.

“Nu” viskade hon.

Jag stod still i några ögonblick och reflekterade över situationen. Jag hade drömt och fantiserat om detta så många gånger det senaste året, i princip dagligen sedan den där målerikursen. Jag var ingen höjdare på att måla, trots kursen, men bilden av Anna naken hade åkt fram från sitt gömställe många gånger, både före och efter att jag började lära känna henne i verkligheten.

Nu skulle det hända i verkligheten. Hade jag fått välja själv hade jag velat se henne, men jag trodde mig förstå varför hon ville ha det släckt och det pirrade i hela min kropp av iver över att få använda andra sinnen än synen medan jag visade hur mycket jag älskade henne.

Innan jag hann ta steget fram och ta henne i mina händer kände jag hennes händer vid min midja. Hon hittade bältet medan jag kände med händerna framför mig, men hon fanns inte där, utan nere i höjd med byxorna. Jag lade händerna på sidorna av hennes huvud och ledde upp henne därifrån.

“Med mig går det inte till så där” viskade jag och kysste henne kort. .

Sen ställde jag mig själv på knä. Jag lyfte hennes tröja och kysste hennes mage medan jag knäppte upp hennes byxor. Långsamt förde jag ner byxorna och kysste henne ner till troskanten. Jag smekte hennes ben ner till anklarna och hjälpte henne att kliva ur byxorna, men jag aktade mig för att alltför hungrigt klämma på hennes rumpa eller göra något annat som kunde uppfattas som att jag bara var med henne för att jag ville ta på henne.

Jag vek ner trosorna några centimeter och smekte med nästippen längs troskanten. Jag fortsatte ner med näsan längs kanten på ljumskarna och kysste ljumskarna mjukt medan jag omsorgsfullt vek ner troskanten en gång till. Mina läppar följde den nervikta troskanten fram och tillbaka medan jag kämpade mot min längtan att få smaka på henne. Mina händer blev kanske lite ivriga medan jag tappade fokus i min längtan, innan jag mjukt drog ned hennes trosor till fötterna. Jag lät nästippen dansa fram och tillbaka över hårtussen som trosorna dolt och kysste hennes så mjukt jag kunde längs kanten där mage blir till ben.

Sedan, med näsan inborrad i klykan under hårtussen slot jag armarna om hennes lår, lyfte henne försiktigt och gick med henne mot sängen. Jag var tvungen att känna med fötterna i luften för att lokalisera sängkanten innan jag satte ner henne på den. Jag uppfattade hur hon självmant lade sig bakåt i sängen när jag lyfte hennes ben.

Det var en väldigt speciell känsla att göra detta i totalt mörker, att kyssa mig fram på hennes lår, utan att kunna se hur nära jag var. Jag ville inte gå rakt på sak, så när jag kände att jag började komma nära hennes sköte hoppade jag över med kyssarna till det andra låret. För varje gång kom jag lite närmare innan jag bytte sida och till sist stannade jag, med munnen öppen och läpparna vilande mot hennes hud precis vid kanten. Jag undrade om hon kunde känna mina andetag mot skötets fuktiga läppar.

Mina läppar rörde sig som om de själva ville nafsa sig närmre målet och till sist kunde jag inte stå emot längre. Jag kysste henne rakt över skötet och hörde hur Anna gav ifrån sig ett litet knyst. Jag drog med tungan längs skåran, som om den öppnade läpparna som ett blixtlås. Hon var våt innanför och jag bekantade mig med hennes kön i mörkret. Jag hade bara fått en skymt av det när jag målade av henne och nu kunde jag inte se det alls, men jag hade vant mig vid mörkret så att mina andra sinnen var skärpta utöver det normala.

Det var en underbar stund och jag lät det ta lite tid att långsamt lära känna hennes sköte och hur hon reagerade på vad. Men så småningom blev fokuset tydligare på hennes klitoris och hennes njutning. Hon stönade inte högt, men min skärpta hörsel hörde hur hon andades och det ledde min tungas rörelser. Jag ville inte maximera njutningen, inte än, och jag ville inte ta henne till en orgasm så fort jag kunde, utan jag ville hitta sätten att höja förväntningarna på fortsättningen så mycket som möjligt. Långsamt blev hennes kön med svullet och utblommat och hennes klitoris var snart stor, hård och känslig.

Jag lät ett finger närma sig mynningen till hennes slida och utan att jag behövde föra in det alls fick fingrets närvaro hennes andning att bli betydligt snabbare. Jag började röra tungan mer rytmiskt än tidigare över hennes klitoris medan mitt finger pressade retfullt mot den svullna öppningen tills hon började kvida och röra på höfterna.

Sen, innan det blev för bra, drog jag ner intensiteten igen. Anna flämtade hackigt och hennes höft ryckte till några gånger medan jag drog av mig på överkroppen och torkade av mig runt munnen på insidan av t-shirten. Jag drog av mig jeansen, men lämnade kalsongerna på. När jag kröp upp bredvid henne i sängen ålade märkte jag att hon hade dragit av sig sin tröja också men lämnat behån på, och vi lade oss tillrätta vända mot varandra mellan dubbelsängens täcken.

Hon kysste mig hårt och jag strök med min fria hans fingrar över hennes rygg tills hon drog upp benet över mig. Då lät jag handen vandra neråt och hitta hennes våta sköte igen och medan vi fortsatte kyssas vidtog jag behandlingen där nere med fingrarna. Jag märkte ännu tydligare på hennes kyssar än jag gjort på andningen tidigare, hur upphetsad hon blev och när hon snart började dra i mina kalsonger så drog jag av dem.

Jag var lite orolig för denna punkten och uppskattade mörkret, för jag är av en storlek som kan verka avskräckande lika gärna som den kan verka upphetsande. Men nu kunde Anna inte se hur stor jag var och innan hon hann leta upp mig med händerna hade jag visat henne till att rulla över på andra sidan, med ryggen mot mig. Jag fick in ena armen under hennes midja så att den handens fingrar kunde bearbeta henne framifrån medan den fria handen kunde göra det underifrån. På så vis kunde klitoris få full uppmärksamhet medan den andra handen såg till att hennes mynning gjorde maximalt redo för att ta emot mig.

Hon var blöt nog för att jag med handen skulle kunna smeta in mitt stånd med lite av hennes vätskor. Hon putade med rumpan för att göra det lättare för mig att hitta rätt vinkel med ståndet och jag lade ollonet på plats mot hennes plaskvåta sköte. Jag trängde inte in, utan styrde ståndet med min fria hand och lät ollonet glida fram och tillbaka, dels för att samla upp hennes vätskor och dels för att göra henne mer redo.

Snart lät jag ollonet vila på rätt ställe och jag började ta spjärn för att kunna skjuta in det. Hon tryckte sig mot mig, men jag lät det fortfarande inte tränga in. Hon märkte ändå att jag inte trängde in så lätt som hon verkade ha förväntat sig och snart var hennes hand där och undersökte mig. Hennes andetag stannade upp, som om hon glömde att andas under några sekunder, medan hennes hand kände sig fram och tillbaka längs skaftet och greppade om tjockleken. Jag höll nog också andan i spänd väntan på hennes reaktion medan hon kände en gång till att det verkligen var mitt stånd hon kände på och att det verkligen var så långt och grovt som det verkade.

Sen lade hon handen på min höft och drog mig mot sig samtidigt som hon putade ännu mer mer rumpan. Jag undvik med nöd och näppe att låta mig pressas in i henne, men jag lät ollonet tänja mot mynningen mer än tidigare. Jag tog tag om hennes höftben med båda händerna, lite för att signalera att jag gjorde mig redo att tränga in, men mest för att kunna kontrollera hennes rörelser så att hon inte pressade sig ner över mig för tidigt. Jag provpressade några gånger, dels för att känna att ollonet låg rätt och dels för att göra henne ännu mer upphetsad.

Och sen till sist, när varken hon eller jag stod ut att vänta längre, så tryckte jag mig in i henne. Jag gjorde det långsamt, kontrollerat och inte för mycket på en gång. Med min storlek är det viktigt att tänka på. Är man för snabb in så kanske inte det naturliga smörjmedlet räcker till och då gör det ont för henne på ett sätt som kan döda lusten helt. I första rörelsen fick hela ollonet tränga in. Det var tillräckligt för att hon skulle ge ifrån sig det mest hörbara kvidandet hittills. Jag drog ut nästan helt och i nästa rörelse förde jag in ungefär halva ståndet. Nu gnydde hon ljudligt. I sista stöten, som gick så långt in jag vågade utan att riskera att stöta för hårt i botten, så stönade hon högt.

Jag gav henne fler stötar med samma djup, inte för snabba utan långsamma nog för att hon skulle hinna känna varje centimeter varje gång. Eftersom jag höll henne ordentligt i höften fanns det inte mycket annat för henne att göra än att ropa ut sin njutning och jag gav henne så mycket av den som jag kunde.

Ganska snart blev jag tvungen att avleda mina tankar på annat håll för att kunna fortsätta själv. Det är svårt att zona ut så där. Jag kunde tidigare komma ganska snabbt vid samlag, men ett ex fick mig att hitta sätt att undvika det och nu kom det naturligt. När jag lät tankarna återvända till Annas säng var jag långt ifrån att komma medan hon var mer uppspelt än nånsin. Jag rycktes med i hennes upphetsning och knäppte upp behån så att jag kunde krama om hennes bröst. Jag klämde in min undre arm under hennes nacke så att jag kunde knåda båda brösten ordentligt och den undre handen fortsatte med det medan den övre hungrigt tog för sig av hennes former och underbara rumpa, medan jag fortsatte att stöta i henne.

När jag kände hennes insida knyta sig och trycka tillbaka mot mig letade jag upp hennes svullna klitoris och gnuggade den ivrigt tills orgasmen fullständigt tog över henne. Jag blev chockad över hur kraftfull den var och av Annas skrik att döma verkade hon bli det också. När kulmen var över låg hon kvar och kved. Det verkade nästan som att det gjort ont på henne, antingen att jag kört på för hårt eller att orgasmen på något sätt blivit FÖR bra.

Jag sträckte ut handen för att smeka hennes rygg, men hon sköt den ifrån sig. Jag satt tålmodigt bredvid henne i sängen tills jag hörde att hon snyftade.

“Anna, hur är det?” frågade jag försiktigt. Jag hörde hur hon rörde sig, men jag kunde inte se vad hon gjorde. “Anna, jag kan inte se dig, du behöver nog prata.”

“Låt mig bara vara” sa hon, starkare än jag väntat mig.

Jag ville säga förlåt för om jag skadat henne, förklara att jag hade blivit lite för ivrig, men bestämde mig för att låta henne vara ifred. Jag samlade ihop mina kläder så gott jag kunde i mörkret och gick ut i hallen.

Medan jag stod där ute och klädde på mig vad jag hittat – ena strumpan saknades – så började jag inse vad som hade hänt. Jag hade låtit lusten ta över. Jag hade inte bara knullat henne för hårt, utan också tafsat på henne på ett olämpligt sätt. Jag hade fokuserat på min egen vurm, min falskt osjälviska vilja att se och höra min älskarinna njuta och komma. Jag hade inte satt hennes väl i första rummet utan trott att min egen hunger efter hennes njutning också var vad hon önskade.

Jag hade fått chansen med världens finaste tjej. Efter allt hon hade varit med om hade hon litat på mig. Och jag hade svikit henne. Det var en så tuff insikt att jag hoppades att Yanis skulle stå utanför lägenheten och slå ihjäl mig med en gång. Men han stod inte där. Världen verkade tom på människor. Jag gick med huvudet sänkt hem genom hela stan, utan att möta någon. Den kalla vinden verkade blåsa extra hårt på min nakna ankel och när jag kom hem kunde jag knappt ta mig upp för trappan eftersom foten utan strumpa var så frusen.

Jag klädde inte ens av mig utan lade mig bara raklång på sängen när jag kom hem och föll så småningom in i ett självhatande slummer. Dagen efter kände jag mig bakis, även om jag inte druckit något kvällen innan. Persiennerna var uppe, jag hade inte dragit upp dem när jag kom hem, och solen retades genom att lysa rakt så starkt att den sved i ögonen även om jag knöt ihop ögonlocken så hårt jag kunde.

Jag tvingade mig upp ur sängen, men fick inget gjort, hade lust till någonting, utan plågade mig med att tänka på hur det kunde ha varit att vakna upp bredvid Anna efter en mysig natt ihop. Kanske hade hon låtit mig skymta henne naken på morgonen medan hon klädde på sig. Hon hade kanske gett mig ett lätt generat leende när våra blickar möttes och hon såg hur jag åtrådde henne. Men nej, jag var inte värd henne, jag var ett lika stort svin som hennes ex.

På något sätt gick tiden och klockan var en bra bit in på eftermiddagen när jag tog mig ut ur lägenheten, bara för att få lite omväxling i tillvaron. Jag gick utan plan. Jag övervägde att gå till Olenkas korvställe, men jag ville inte möta Anna eller Yanis där, utan gick åt ett annat håll.

Promenaden fick mig att nyktra till lite och inse att jag kanske överdrev. Det var inte värt att ge upp livet innan jag pratat med Anna och försökt förstå vad som egentligen hade hänt. Jag tog upp telefonen och började skriva ett meddelande till henne, men när jag inte visste vad jag skulle skriva blev det snart kallt att hålla telefonen utan vantar. Jag närmade mig hemma och bestämde mig för att ringa henne.

Jag fick syn på Anna samtidigt som hon svarade. Hon satt på trappan upp till huvudingången till huset där jag bodde. Hon såg inte mig och frågade om jag hörde henne i luren, medan jag gick närmare. Hon ropade desperat efter mig i telefonen precis när hon fick syn på mig. Hon hade gråtit.

Jag gick fram till henne och när jag tog hennes händer kände jag hur iskalla hennes fingrar var. Vi såg på varandra. Det var svårt att tolka i hennes blick vad hon tänkte och själv visste jag inte vad jag skulle tänka, eller säga.

“Jag knackade, men du var inte hemma” sa hon till sist.

“Jag var på en promenad. Behövde reda ut tankarna lite.” förklarade jag.

“Vad kom du fram till?” frågade hon.

“Vad finns det att säga egentligen?” sa jag och släppte hennes händer för att slå ut med armarna. “Jag gjorde bort mig.”

“Ja, det kan man säga” instämde hon och på ett sätt kändes det skönt att få det bekräftat. “Vad hände? Fick du kalla fötter? Finns det någon annan jag borde känna till?”

“Va, nej!” utbrast jag och fattade ingenting.

“Varför stack du då?” frågade hon.

“Jag… va?!” Jag förstod fortfarande ingenting. “Du sa ju åt mig att gå!”

“Nej, det gjorde jag inte!” replikerade hon. Hennes ton var lite hård, men det var nog min också egentligen.

Vi såg på varandra. Vi flåsade båda av nån sorts ilska. Fast ju längre jag såg henne i ögonen såg jag att det inte var ilska utan rädsla. Jag mjuknade och såg hur hon började sänka sin gard strax efter. Någonstans hade det blivit ett missförstånt och vi behövde börja om.

“Vill du följa med in?” frågade jag.

Hon tvekade en sekund innan hon nickade. Jag öppnade dörren och visade in henne till min lägenhet. Jag såg på henne hur kalla hennes fingrar var medan hon hängde av sig och jag ville så gärna låta henne värma dem mot mig, men jag visste fortfarande inte hur besviken hon var på mig, så jag vågade inte föreslå något. Istället såg jag åt ett annat håll, vilket också berodde på att jag inte ville påminnas så mycket om hennes helt otroliga kropp.

“Vill du ha något?” frågade jag.

Hon tvekade en sekund igen innan hon svarade.

“Nej tack” avböjde hon. “Bara svar på en fråga.”

“Okej” svarade jag och gjorde mig mentalt redo för precis vad som helst.

“När du såg mig vid busshållplatsen, varför ville du så gärna bjuda ut mig på middag?” frågade hon.

“Kan vi inte sätta oss ner?” föreslog jag.

Jag kände mig inte bekväm med att prata om detta stående i hallen, det kändes stressigt och konfrontativt jämfört med att sitta i vardagsrummet. Anna gick med på det och jag visade henne till soffan i vardagsrummet och hon satte sig ner medan jag förberedde en brasa i kaminen. Det gav mig tid att fundera över mitt svar. Men eftersom det skulle ta ett tag för brasan att ta sig och ge värme, var det också en markering att jag ville hinna förklara och prata om ämnet ordentligt. Frågan kändes som ett minfält, men det vore ännu värre att ljuga sig ur situationen.

“Anna, du är otroligt vacker” började jag när jag satt mig ner i fåtöljen mittemot henne. “Det vet du om att du är. Så pass vacker att jag inte kunde sluta tänka på dig på flera månader efter … du vet när.”

Jag gjorde en liten paus och tittade upp på henne. Hon satt med benen i kors och huvudet lite skeptiskt på sned. Det var första gången jag hade sett henne på det sättet sedan busshållplatsen.

“När jag såg dig vid busshållplatsen kunde jag knappt tro mina ögon.” fortsatte jag. “Jag hade så svårt att tro att någon så vacker som du kunde göra något så vanligt som att vänta på en buss. Om man ser ut som du så borde man … jag vet inte … dricka champagne på lyxiga båtar, vara omgiven av agenter och assistenter, flänga över hela jorden på välbetalda modelljobb och däremellan försöka hinna med lite yoga och ett modeföretag. Det var min fördom om vem du var efter målerikursen.”

Annas ögonbryn var något i en blandning av förvåning och skepsis.

“Jo, men så tänkte jag!” försäkrade jag. “Men när jag såg dig vid busshållplatsen såg du så vanlig ut. Himmelskt vacker, men samtidigt stod du i samma smuts och snålblåst som alla vi andra. Och jag kunde inte fatta hur det gick ihop. Jag var tvungen att få veta mer om vem du var. Åtminstone ta chansen och fråga. Annars skulle jag fortsätta undra i resten av mitt liv! Därför envisades jag med att bjuda ut dig på middag.”

“Okej” sa Anna efter några sekunder. Hon nickade för sig själv och blicken flackade lite hit och dit medan hon tänkte på något. “Och vad var det som gjorde dig så besviken sen?”

“Besviken?” upprepade jag. “Anna, jag har aldrig blivit besviken.”

“Så varför stack du då?” frågade hon. “När jag till sist vågat börja lita på dig, öppna mig för dig. Jag har aldrig berättat för någon annan än pappa, det jag berättade för dig.”

“Anna, du bad mig att gå” svarade jag så mjukt, men tydligt, som jag bara kunde.

“Nej, det gjorde jag inte” sa hon medan tårar vällde fram i hennes ögon och en klump i halsen gjorde hennes röst gäll.

“Du sa ‘Lämna mig i fred’” påminde jag henne.

“Nej…” klämde hon fram genom klumpen i halsen innan hon såg upp i taket och hämtade sig i några sekunder. “Jag sa ‘Låt mig bara vara lite’. Jag var bara tvungen att återhämta mig lite.”

Jag tänkte efter. Jag mindes inte exakt vad hon hade sagt. Jag försökte spela upp minnet i huvudet, men det var svårt att minnas detaljerna.

“Förlåt Anna, jag missförstod” erkände jag.

Jag reste mig, justerade spjället till kaminen nu när elden tagit sig, och satte mig bredvid henne. Hon lutade sig genast mot mig, med ansiktet mot min axel. Jag tog hennes kalla händer och värmde dem, först i mina händer, men sen mot min mage innanför tröjan. Hennes fingrar var iskalla mot min hud, så kalla att jag fick anstränga mig för att fortsätta andas lugnt och avslappnat.

“Jag blev så självisk, tänkte bara på mig själv” förklarade jag.

“Vadå, när då?” frågade Anna.

“Igår kväll. Innan jag gick” förtydligade jag. “Blev lite för kåt, körde på för hårt…”

“Åh. Jag vill helst inte prata om det.” sa Anna kort och definitivt.

Det bekräftade mina farhågor, kände jag, men jag ville inte fokusera på det nu. Den kärlek jag utvecklat till Anna handlade om mer än lust och sex. Jag hade ju känt på mig redan igår att vi borde väntat. Jag måste ha tålamod att låta vår relation mogna ännu mer innan vi blandade in den sexuella biten igen. Det skulle bli jobbigt för mig, med tanke på vilken lust Anna tände hos mig, men jag måste klara av att visa den styrkan.

Annas fingrar hade börjat bli varmare och jag kände henne flytta dem lite på min mage och just den där lusten gjorde sig påmind och började hoppas, men ögonblicket senare hade hon dragit ut händerna från min tröja. Hon såg sig omkring i vardagsrummet.

“Jaha, här bor du?” frågade hon retoriskt. Jag skämdes lite för min brist på inredningsöga. “Det har … potential!”

“Haha, det var ett fint sätt att säga det på!” sa jag. “Jag har inte samma öga för det här med inredning som du.”

“Nej, men det ska vi nog kunna ordna!” konstaterade hon.

Hon reste sig upp. Lusten som väckts i mig ville passa på att smeka hennes höfter, rumpa och midja när jag hade dem så lättillgängliga framför mig, men jag var starkare än så och lät bli. Jag reste mig upp och följde efter Anna på hennes nyfikna tur genom lägenheten. Det var en lite annorlunda lägenhet, belägen i en lite större sekelskiftesvilla snarare än ett vanligt flerfamiljshus. Taket var högt, fönstren fulla med spröjs och golven belagda med ett slitet gammalt parkettgolv, vilket skiljde sig rejält från det 60-talshus som Annas lägenhet låg i. Ändå hade jag inte haft förmåga att göra det ens en tiondel så fint och mysigt som Anna hade gjort i sin.

“Här vill man ju sätta in ett nytt sekelskifteskök” konstaterade hon när vi kom till köket och hon kände lite i de laminerade 90-talsluckorna.

“Kanske det” sa jag, som åtminstone tyckte att det var funktionellt.

Det var svårt att hålla ögonen borta från hennes kropp när hon snurrade runt och granskade stuckaturer och taklister. Hon sneglade på mig och jag kände mig påkommen med att ha tittat och lovade mig själv att sluta vara en sån kåtbock.

Vi fortsatte upp till den halva av ovanvåningen som var min. Där uppe fanns bara ett badrum, mitt sovrum och en trappa upp till vinden som var svinkall så här års. Och en utgång till balkongen som Anna hittade. Hon öppnade dörren och vi gick ut. Det var kallt ute och solen hade gått ner så att hela staden hade färgats djupblå.

Anna lutade sig försiktigt mot det vittrade betongräcket och såg upp och ner längs gatorna åt båda hållen. Det hade lätt kunnat uppfattas som en oerhört romantisk situation och den del av mig som jag försökte tränga undan ville gå fram och hålla om Anna. Kanske kunde jag maskera det med att jag ville hålla henne varm? I mitt sinne kände jag hur härligt det hade varit att känna hennes kropp mot min medan jag berättade lite spännande kuriosa om olika saker i omgivningen man kunde se från balkongen. Tålamodets väg var svår, men jag ställde mig bredvid henne med händerna på räcket och såg ut mot parken snett över gatan. Om några månader skulle körsbärsträden blomma där.

“Hade du kaffe?” frågade Anna plötsligt.

“Öh, javisst!” sa jag. “Jag kan gå ner och sätta på ett par koppar!”

“Tack, jag kommer snart” svarade hon, halvt frånvarande medan hon spanade mot något långt ner längs gatan.

Jag gick ner, nästan lättad över att slippa frestelsen av att ha henne så nära, och satte igång kaffet i köket. Anna var kvar på ovanvåningen. Jag hörde henne gå in i badrummet när jag gick lite närmre trappan upp i väntan på att kaffet skulle rinna ner.

“Vill du ha mjölk i?” ropade jag upp.

“Nej tack!” fick jag till svar.

Jag kollade i skåpen efter något tilltugg och hittade en chokladkaka, Fazer och inte Marabou tack och lov. Jag bröt av några bitar och la på ett fat och väntade på att de sista dropparna föll från kaffefiltret.

“Kom lite, är du snäll” ropade plötsligt Anna från trappan när jag precis tagit kannan från bryggaren..

“Javisst, ska jag ta med kaffet?” frågade jag tillbaka.

“Nej, lämna det” svarade hon.

Jag ställde tillbaka kannan så att kaffet skulle hålla värmen bättre. Jag klev upp för trappan och försökte låta lugn och ostressad i stegen även om jag var nyfiken på vad det var hon hade hittat där uppe.

“Här inne” hörde jag inifrån sovrummet.

Dörren stod bara lite på glänt. Innanför var det mörkt. Persiennerna var neddragna.

“Stäng dörren” viskade Anna.

Jag drog igen den. En svag linje av ljus avtecknade sig längs sovrumsdörren och jag kunde skönja fönstrets och balkongdörrens persienner med sina ränder mot den nästan lika mörka himlen, men utöver det såg jag ingenting i sovrummet.

“Jag har varit så arg på dig” sa Anna från andra änden av rummet. “För att du lämnade mig igår. Först ger du mig bättre sex än jag trodde man kunde ha på denna jorden. Och sen bara går du.”

Jag undrade om jag skulle behöva förklara mig igen, men hann inte säga något mer innan hon fortsatte.

“Jag har undrat vad jag gjorde för del, varför jag inte dög för dig.” fortsatte hon. “Jag kan göra saker.”

“Du behöver inte göra något annorlunda” viskade jag. “Det var jag som blev för självisk. Körde på för hårt.”

“Ingen har nånsin slicka mig förut” sa hon och jag hörde hur hon närmade sig mig. “Ingen man har fått mig att komma. Inte ens på egen hand har jag nånsin upplevt en så underbart orgasm.”

“Jag trodde inte att du ville prata om det.” sa jag,

“Jag är väldigt blyg.” svarade Anna. “Jag tycker inte om att prata om sånt när jag inte är på rätt humör.”

Hon var nära nu. Jag kände hennes händer treva efter och hitta mig i mörkret.

“Ta på mig” viskade hon.

“Du måste inte. Vi kan vänta om du inte är redo” invände jag.

“Jag vet vad jag vill.” svarade hon. “Ta på mig!”

“Jag vill inte att du ska tro att jag bara vill ha din kropp.” sa jag.

“Jag vet att du inte bara vill ha min kropp.” sa hon. “Snälla, ta på mig nu.”

Jag förde upp händerna till hennes midja. Hon var inte klädd som innan, utan hade bara en tunn silkesklänning på sig. Det lena tyget fick hennes kropp att kännas fantastisk och lusten fyllde mitt sinne lika snabbt som blodet fyllde mitt stånd.

“Min exman köpte den till mig” förklarade hon, viskande i mitt öra. “Den och många andra utstyrslar som han tyckte om att se mig i. Han förtjänade inte att se mig i dem. Men det gör du.”

Hon stod still i några sekunder. Jag fortsatte att smeka hennes midja och rygg genom silkestyget, och vågade knappt röra mig i övrigt, i väntan på att förstå vad hon menade.

“Kom ihåg att jag är lite blyg.” sa hon.

Sen gick hon bort till huvudändan av sängen och plötsligt bländades mina ögon av ljus innan ljusnivån återgick till nästan helt mörkt. Med dimmern hade hon ställt in min sänglampa så att jag kunde urskilja aningen med än innan, men det räckte för att silkesklänningen skulle skimra och avslöja hennes former på ett mycket intressant sätt. Den var kort, knappt lång nog för att dölja hennes sköte och nedanför spirade hennes sagolikt formade ben.

“Woow” flämtade jag medan jag gick fram till henne.

“Jag gör exakt vad du vill” viskade hon. “Jag kan göra saker du bara fantiserat om. Låt mig veta vad du fantiserar om.”

“Det du måste förstå om mig är att jag har fantiserat mer om dig än du kan ana” viskade jag tillbaka. “Och i alla mina fantasier så är det du som njuter bortom mänskliga mått.”

“Men …” invände hon. “Hur kan det vara så? Vill du inte ha någon njutning själv?”

“Det bara är så” konstaterade jag. “Min bästa njutning är att se och höra dig njuta.”

“I så fall…” sa hon och återgick sen till att viska. “Så kan du väl börja som du gjorde igår. Men sen vill jag att du fortsätter. Jag var så kåt och hungrig efter mer efter att du hade gått.”