Det här är del 9 av 12 i Ovan molnen är himlen alltid blå

Jag tittade på mitt armbandsur för att kontrollera så att jag inte blev sen. Breitlingens komplicerade urtavla hade inledningsvis varit lite förvirrande men jag hade snabbt vant mig även om jag uppskattade min gamla Omegas enkelhet emellanåt. Jag fyllde upp en kopp kaffe från termosen som stod bredvid kaffekokaren. Vid något tillfälle så hade den avancerade kaffeautomaten kompletterats med en gammal hederlig kaffekokare. Jag gick bort mot sammanträdesrummet där vi skulle ha mötet. Förutom Mikael så var vår styrelseordförande Ilkka där vilket förvånade mig lite. Jag hade förväntat mig att Jessica skulle vara med. Vi hälsade och slog oss ner vid den lilla soffgrupp som fanns i rummet.

– Vi tar det på en gång så att du slipper fundera. Jessica kommer att sluta hos oss för att gå vidare till nya utmaningar, sa Ilkka.

Ilkka kom från Finland och talade en charmig svenska med finsk brytning, han lät som ett mumintroll.

– Tråkigt för oss, sa jag.

Både Mikael och Ilkka nickade medhållande. Jessica var en riktigt duktig ledare som fört fram företaget till den position där vi befann oss. Egentligen så var det en utmaning att vara lokaliserad till Malmö när nästan alla affärer befann sig i Stockholm. Det var arvet i form av Kockums varv som gjorde att vi fanns i Malmö. Ursprungligen så hade företaget endast arbetat mot varvsindustrin men den delen blev mindre och mindre i takt med att kunderna inom industrin blev allt mer dominerande.

– Det är inte officiellt än men Mikael kommer att axla rollen som VD, sa Ilkka.

– Grattis! sa jag.

Mikael skulle bli en utmärkt VD och jag gladdes med honom.

– Tack! sa Mikael.

– I och med det så kommer chefsstolen för beräkningsavdelningen att stå tom och vi skulle vilja att du tar den rollen, sa Ilkka.

Erbjudandet kom plötsligt men det var inget jag egentligen tvekade eller ryggade för. Efter allt som hänt efter skilsmässan så hade jag insett att det inte var så farligt att kasta sig ut i det okända.

– Efter Seoul så är vi övertygade om att du är rätt man. Vi inser även att det är ett stort ansvar så om du vill fundera på det till imorgon så är det okej, sa Ilkka.

– Behövs inte! Jag accepterar givetvis, sa jag.

– Jag har ju arbetat halvtid som chef för beräkningsavdelningen och halvtid med marknadsföring. Vi tänker oss att du förutom chefstjänsten fortsätter med dina vanliga arbetsuppgifter. Nerskalat givetvis! Hur låter det? sa Mikael.

– Det låter perfekt. Hade varit självmål att slarva bort min doktorsexamen på marknadsföring, sa jag.

Vi skrattade till alla tre åt kommentaren.

– Vi har ju inte pratat villkor, sa Ilkka.

– Jag är övertygad om att vi kommer att komma överens där, sa jag.

Ilkka nickade gillande.

– Det är som sagt inte officiellt än utan vi offentliggör allt på fredag, sa Ilkka.

– Låter bra sa, sa jag.

– Vi har dessutom beslutat att förstärka beräkningsavdelningen, sa Mikael.

Vi var verkligen i behov av att nyanställa för avdelningen var överhopad av arbete.

– Förutom nyanställningar så skulle vi vilja höra din åsikt om en fundering vi har, sa Mikael.

– Låt höra, sa jag.

– Utväxlingen på din doktorstjänst var över förväntan och vi funderar på att erbjuda Hanna samma möjlighet, sa Mikael.

– Att doktorera menar du?

– Precis! Skulle hon passa tror du? frågade Mikael.

– Hon hjälpte mig mycket med min avhandling och hon skulle utan problem klara av det. Dessutom så tror jag att hon verkligen skulle uppskatta möjligheten, sa jag ärligt.

– Och du som chef för beräkningsavdelningen är villig att ge henne den tiden? frågade Mikael.

Jag skrattade till lite åt kommentaren att det var jag som var chef för avdelningen.

– Absolut. Om min budget tillåter det. Jag har dessutom en idé om vad avhandlingen skall handla om, sa jag.

– Budgeten tillåter det! sa Mikael och flinade lite.

– Det låter som att vi är överens! Jag överlåter åt Mikael att ta fram nödvändiga dokument. Du Hannes tar kontakt med universitetet. Sen så offentliggör vi din tjänst på fredag, sa Ilkka.

– Bra! sa Mikael.

– Hanna då? frågade jag.

– Vänta tills du pratat med universitetet om det är möjligt så vi inte ger henne falska förhoppningar, sa Ilkka.

– Okej, sa jag.

Vi ställde oss upp och jag skakade hand med både Ilkka och Mikael.

– Du gör mig inte besviken Hannes, sa Ilkka.

– Tack! sa jag.

Jag gick försjunken i mina tankar bort till mitt skrivbord efter att ha tagit svängen om fikarummet där jag ställt in min kaffekopp i diskmaskinen. Helt ärligt fick jag inte speciellt mycket gjort resten av dagen för jag hade fullt upp med att fundera igenom vad min befordran skulle innebära.

*

Jamie var hemma när jag kom hem och hon stod och strök tvätt. Tacksamt släppte hon den tråkiga arbetsuppgiften och kom för att ge mig en kram.

– Jag fick erbjudande om en ny tjänst idag, sa jag.

– Vad då? frågade Jamie.

Hon tittade nyfiket på mig.

– Jessica skall sluta och Mikael tar hennes tjänst så jag fick frågan om att ta chefstjänsten för beräkningsavdelningen, sa jag.

– Det låter ju jättebra, sa Jamie.

– Det är inte officiellt än så du får inte berätta för någon, sa jag.

– Självklart inte! När är det officiellt?

– På fredag informerar vi personalen på morgonmötet och direkt efter så går det ut ett pressmeddelande, sa jag.

– Grattis förresten! Jag bara antog att du skulle tacka ja, sa Jamie.

– Ja, det var inget svårt val efter erfarenheten från Seoul, sa jag.

– Har du släppt ansvaret helt för Seoul? frågade hon.

– Det är inte helt utrett än men jag känner någon typ av ansvar men vi får se vad det leder till, sa jag.

Seoul hade på något sätt blivit mitt lilla skötebarn och jag kände stort för verksamheten. Det var ju trots all jag som tillsammans med Min-Jung byggt upp verksamheten. Oavsett så kunde jag inte släppa verksamheten och jag längtade tillbaka till Seoul så min förhoppning var att jag skulle få spela någon roll där i framtiden också.

*

På fredagen svängde jag förbi Hannas arbetsplats direkt när jag kom på morgonen. Jag hade diskuterat möjligheten till en industridoktorandtjänst med Bengt direkt efter mötet med Mikael och Ilkka och han var inte ointresserad. Industridoktorander hade tydligen en gräddfil eftersom finansieringen låg utanför universitetet. Vi hade tydligen dessutom bra rykte och Bengt hade en tom plats vilket underlättade. Den akademiska byråkratiska kvarnen kunde mala långsamt ibland men den här gången gick det förvånansvärt fort för på torsdagen så fick jag ett positivt besked från fakulteten.

– Du Hanna! Ta en kopp så tar vi ett snack. Jag behöver din åsikt, sa jag.

Hon tittade upp lite förvånat eftersom hon visste att Jessica och Ilkka kallat till möte senare på dagen. Vi slog oss ner i det lilla konferensrummet med soffgruppen och jag stängde dörren om oss.

– Jag har fått i uppdrag att fråga dig om du är intresserad av att doktorera, sa jag.

Hanna såg både förvånad och förvirrad ut.

– Uppsidan med min utbildning blev så stor att vi skulle vilja upprepa den med dig. Men det blir för Bengt och det blir strömningslära, sa jag.

– Skojar du? frågade Hanna.

– Självklart inte. Skall jag tolka det som ett ja? frågade jag.

Hanna skakade lite upprymt på huvudet samtidigt som hon svamlade lite.

– Absolut! Du fattar nog inte hur mycket jag funderat på detta! Får jag chansen så tar jag den, sa hon.

– Då blir det så! sa jag.

Hanna visste inte riktigt vad hon skulle göra så hon gav mig en liten trevande kram.

– Det kommer att bli till efter sommaren, sa jag.

– Det blir tufft för dig när jag försvinner, sa Hanna.

– Det finns en lösning på problemet som du snart kommer att få veta. Dessutom så kommer det att bli jag som godkänner det, sa jag.

Hanna tittade lite förvånat på mig och innan hon hann säga något mer så inflikade jag:

– Som sagt, du kommer att få veta mer på mötet.

När personalmötet närmade sig så gick Hanna och jag till konferensrummet efter att ha hämtat upp våra kollegor Emma och Viktor samt tog omvägen via fikarummet och kaffekannan. Ilkka, Mikael och Jessica var på plats och jag smet upp bredvid Mikael och viskade lite diskret.

– Hanna är intresserad, sa jag.

– Bra. Förresten har du något emot att ta Seoul under dina vingar? sa han.

– Min-Jung är vuxen uppgiften men jag tar gärna det övergripande ansvaret, sa jag.

– Tills vidare får du vara Min-Jungs chef eftersom det är du som har bäst kunskap om Seoul. Om det är okej med dig, sa Mikael.

– Inga problem, sa jag.

Jag kände mig barnsligt nöjd över att jag fortsättningsvis skulle få spela en roll i Seoul. Det var lika mycket möjligheten att återigen få besöka Seoul som tillfredställelsen att få fortsätta bygga upp verksamheten som gjorde mig nöjd.

– Då säger vi så. Jag skall informera Ilkka, sa Mikael.

Jag gick och satte mig på stolen bredvid Hanna och väntade på att resten av kollegorna skulle dyka upp. Mötet började när Jessica ställde sig upp och påkallade uppmärksamheten. Det var många negativa och besvikna utrop när hon aviserade att hon skulle sluta. Efter att ha förklarat sina skäl där hon verkligen fått ett erbjudande som hon inte kunnat tacka nej till så tog Ilkka över. Han tackade av Jessica och jag kunde se att det nog var lite fuktigt i ögonvrån på henne.

– När Jessica nu lämnar oss så har styrelsen beslutat att utse Mikael till ny VD, sa Ilkka.

Det gick ett litet sus genom personalen. Mikael var allmänt omtyckt och det var nog inte många som misstyckte till hans utnämning.

– Ett erbjudande som jag givetvis accepterat, sa Mikael.

Det kom en liten spontan applåd innan Ilkka fortsatte.

– Mikaels tjänst som chef på beräkningsavdelningen kommer att fyllas upp av Hannes som även tar ansvaret för verksamheten i Seoul, sa Ilkka.

Det blev många förvånade miner. Jag var tydligen inte det förväntade valet då det fanns en del påläggskalvar i organisationen som därmed sidsteppades. Att klättra på karriärstegen hade aldrig lockat mig utan jag tog utmaningarna som de kom. Förmodligen så skulle någon karriärist bli sur med det brydde jag mig inte om så länge jag hade stödet från Mikael och Ilkka.

– Ett uppdrag som jag givetvis accepterat, sa jag.

– Grattis chefen! sa Hanna skämtsamt.

– Som första uppdrag som ny VD så har Mikael fått i uppdrag att expandera. Affären i Seoul har visat på potentialen och jag vill tacka alla inblandade för väl genomfört arbete, sa Ilkka.

Han bjöd med en liten gest Mikael att ta över. Mikael målade med ganska svepande drag upp framtiden som han såg den för företaget. Bilden var kontrollerat expansiv men trots det ganska aggressiv. Jessica hade lagt en stabil grund som Mikael kunde bygga vidare på. Oavsett så var det en spännande framtid som väntade. Efter mötet så kom Jessica fram till mig.

– Grattis till din nya tjänst, sa hon.

– Och grattis till din, svarade jag.

– Jag ber om ursäkt för att det inte var jag som fick utse dig. Du har varit på tal länge men jag ville absolut ha dig på beräkningsavdelningen. Det var därför jag förespråkade att du skulle doktorera, sa hon.

– Aha, sa jag.

– Din insats i Seoul bara bekräftade vad jag misstänkt, att du har potential, sa Jessica.

– Tackar, sa jag.

– Ditt val att fördjupa dig i skeppsbyggnad under din tid vid MIT bara visar hur förutseende du är, sa Jessica.

Det lät bättre än det var för jag hade valt skeppsbyggnadskurserna eftersom jag var intresserad utan någon som helst plan att de skulle leda till något. Arbetet med Nova hade väckt ett intresse för skeppsbyggnad som jag tog chansen att förkovra mig inom när möjligheten gavs.

*

Jag mötte upp Viktor, Hanna och Emma uppe vid kontoret. De stod beredda med sina packningar och såg allmänt förväntansfulla ut. Vi skulle ha vårt första egentliga gruppmöte med mig som chef. Jag hade tänkt att vi skulle flyga ut till Gotland för att ha en övernattning i huset och en inne i Visby. Jag hade kontaktat Ludvig som drev Busters Mack för att höra om han inte kunde göra en liten specialare för oss då säsongen egentligen inte börjat. Vi hade blivit riktigt bra vänner och jag betecknade mig som en solid stammis.

– God morgon allihopa, sa jag.

Alla besvarade min hälsning medan vi började att lasta bilen med allas packning. Jag gled ut i trafiken efter att alla spänt fast sig och satte kurs mot Sturup. Det började att tisslas och tasslas lite ju närmare Sturup vi kom men jag sa ingenting. Alla förstod nog att vi skulle flyga men jag kunde se hur Hanna och Viktor smålog lite åt Emmas förvirrade blick när vi svängde upp och parkerade vid flygklubbens ingång. Skyddsvakten släppte in oss genom grinden och jag styrde stegen mot Pipern som stod redo på plattan framför flygklubbens hangar. Jag hade varit ute i ottan för att förbereda planet eftersom Jamie var ute på en flygning och inte kunnat hjälpa till.

– Skall vi flyga i den där? sa Emma.

Hon lät lite orolig och jag log mot henne.

– Flygrädd? frågade jag.

– Nä! Men får vi plats?

– Det är fyra platser så det är inga problem, sa jag.

– Men vem skall köra?

Jag skrattade till högt.

– Det är jag som är piloten och som skall ”köra”, sa jag.

– Visste du inte att Hannes har flygcertifikat? frågade Hanna.

Emma skakade på huvudet samtidigt som hon såg skeptisk och nästan rädd ut.

– Det är ingen fara. Jag har många flygtimmar i det där planet och jag har alla certifikat som behövs för den flygning vi skall göra, sa jag.

– Okej då! sa Emma.

Hon verkade fortfarande inte övertygad så jag placerade henne på sätet bredvid mig när vi lastat in all packning och jag gjort alla åtgärder före flygning. Emma fick följa med mig runt planet när jag synade av det och jag berättade vad jag gjorde och varför. Hon höll sig hårt i sätet när jag gasade på inför start och började att rulla längsmed bana 11/29. Flygupplevelsen är mycket starkare i ett litet flygplan än i ett stort och suget i magen var så mycket tydligare när vi lättade. När vi kommit upp på marschhöjd så såg jag hur Emma slappnade av.

– Vill du prova att flyga? frågade jag.

– Får jag det?

– Visst! sa jag.

Jag förklarade för Emma hur hon skulle göra och jag kunde se hur all osäkerhet rann av henne när hon upptäckte att det inte var så svårt.

– Får man fråga vart är vi på väg? sa Viktor.

– Vi skall till Gotland, sa jag.

– Oj! sa Hanna.

– Det blir en natt i Visby och en i mitt sommarhus. Det blir lite teambuilding och sightseeing idag och så övernattar vi i mitt hus i natt. I morgon så åker vi in till Visby för att checka in på Villa Alma i Almedalen där vi skall ha konferens och övernatta. I kväll kommer vi äta på en liten lokal restaurang i Burgsvik som heter Busters Mack och i Visby så skall vi äta på en restaurang som heter Bakfickan. Jag tänkte även att ni skulle få lite egentid i Visby i övermorgon innan vi avslutar med lunch och flyger hem igen, sa jag.

– Du kostar på! sa Emma.

– Det är Villa Alma som kostar. Kostnaden för flygningen och restaurangbesöken är marginell, sa jag.

Pipern skumpade fram längsmed Visby flygplats gräsbana och jag stannade till på anvisad plats. Jag genomförde proceduren efter flygning samtidigt som jag förklarade för mina medarbetare vad jag gjorde och varför. Förhoppningsvis så lyckades jag få Emma lite mindre flygrädd genom att visa hur genomkontrollerat allt var när det gällde flygning. Efter en dryg halvtimme rattade jag ut hyrbilen från flygplatsen.

Vid huset var allt förberett och klart och jag guidade in mina gäster efter att alla stått och beundrat utsikten över havet.

– Vad fint! sa Emma.

– Håller med, sa Hanna.

– Finns sämre lägen, sa jag.

Vi hjälpes åt att packa upp all mat och gemensam utrustning som vi tagit med från kontoret.

– Jag har tre sovrum varav ett dubbelrum. Viktor och jag kan ta dubbelsängen, sa jag.

Viktor skruvade lite på sig.

– Jag flyttar ihop med min Jonas nästa vecka och han uppskattar nog inte att jag delar säng med en annan man, sa Viktor.

– Då är det avgjort! Då tar Viktor och jag enkelrummen, sa jag.

Jag lyfte upp väskan för att gå till Wilmas rum.

– Bara så där? sa Viktor.

– Hur menar du?

– En del är så fördomsfulla, sa Viktor.

Då förstod jag.

– Vem är jag att döma någon annans kärlek, sa jag.

Viktor såg bara tacksam ut över mitt svar.

– Däremot så får du nog räkna med att jag klampar i klaveret av oförstånd då och då. Men då säger du till så att jag lär mig, sa jag.

Dagen försvann fort i teambuilding och sightsing. Vädret log mot oss och Gotland visade upp sig från sin bästa sida. Hoburgen var uppskattad och lunch intog vi på Grå Gåsen med hög igenkännes-faktor bland mina medarbetare.

På kvällen tog vi familjens cyklar upp till Busters Mack och Ludvig hälsade glatt när vi svängde upp framför restaurangen.

– Tjenare Hannes! sa han.

– Hej! sa jag och skakade hans utsträckta hand.

– Det är bara Anton och jag här ikväll så vi har ingen i baren men den tror jag du klarar av själv, sa Ludvig.

– Om du vågar släppa loss mig bland flaskorna så löser jag det, sa jag.

– Inga problem! När det blev känt att jag skulle ha gäster ikväll så fick jag fler förfrågningar så jag tog mig friheten att boka in lite fler men senare så ni får äta i fred, sa Ludvig.

– Helt okej! sa jag.

Jag vände mig mot mina medarbetare.

– Det här är Ludvig som driver Busters Mack, sa jag.

Jag presenterade alla för varandra.

– Eftersom personalen är lite tunn ikväll så är det jag som kommer att stå för fördrinkar, sa jag.

Emma och Hanna fnissade lite medan jag gick runt och ställde mig bakom bardisken. Ludvig hade fyllt upp ordentligt och det fanns rejält med is i ishinken och glasen stod kylda i kylskåpet. Viktor, Emma och Hanna slog sig ner på varsin barstol. Jag hade tänkt att jag skulle försöka blanda till dem varsin drink baserat på vad jag kände till om deras personlighet och jag hoppades att de skulle ta det för det lekfulla det var.

– Då skall vi se. Jag skall försöka blanda till drinkar som jag tror passar er. Gillar ni den inte så ordnar vi något nytt, sa jag.

Jag tittade på mina medarbetare en efter en. Det kunde bli hur fel som helst.

– Viktor, du är definitivt en Cosmopolitan. Elegant och världsvan. Favoritdrinken i Sex and the city.

Jag byggde drinken i shakern, skakade och silade upp den i ett kylt cocktailglas. Efter att ha dekorerat med en apelsinzest så sköt jag över drinken till Viktor.

– Hanna, du är en Whiskey Sour. Attityd men mycket balanserad.

Jag silade upp den skakade drinken och sköt över glaset till Hanna efter att ha dekorerat den med två stänk Angostura Bitter på det tjocka lagret av skum som bildats när jag skakat ingredienserna.

– Snygg! sa Hanna.

Emma var svårast eftersom jag inte hade haft så mycket tid tillsammans med henne.

– Emma, du är en Pink Lady. Inte bara söt utan även syrlig och elegant.

Beskrivningen av Emma som söt var kanske på gränsen men jag hoppades att hon skulle ta det för var det var, ett försök att lätta upp stämningen. Jag dekorerade drinken med ett Maraschinokörsbär på en pinne och sköt över glaset till Emma. Ingen hade smakat på sina drinkar än utan det var uppenbart att de väntade in mig.

– Så vad skall du ha då? frågade Emma.

– Jag är definitivt en Manhattan. Enkel, komplexa smaker och stark, sa jag.

Jag rörde upp drinken i rörglaset med en rejäl bit is. Efter att ha kontrollerat utspädningen så silade jag upp den i ett cocktailglas och släppte ner ett Maraschinokörsbär. Vi sippade alla på våra drinkar och jag kunde konstatera att alla såg ut som om de uppskattade det jag blandat till.

– Första gången jag blir jämförd med en drink, sa Hanna.

– Jag hoppas ni ursäktar min lekfullhet, sa jag.

– Den var god och Cosmo är min favorit, sa Viktor.

– Brukar mest dricka öl men det här gav ju mersmak, sa Emma.

– Hoppas jag inte gick över gränsen när jag sa söt men Pink Lady har en sötma, sa jag.

– Förstod att du försökte skoja till det och den är mycket god. Är du amatörbartender? sa Emma.

– Fick en bartenderkurs i present av företaget när jag doktorerade, sa jag.

– Najs, sa hon.

Vi stod och sippade på våra drinkar samtidigt som vi pratade om allt annat än jobb. Det var ganska underhållande för jag fick en ny bild av mina medarbetare. Förmodligen så fick mina medarbetare en mer balanserad bild av mig också.

– Nu tror jag att Ludvig är redo att servera maten, sa jag.

Ludvig hade gjort en inbjudande gest mot bordet och vi slog oss ner runt bordet. Anton hade fixat till en överdådig sushibricka som Ludvig ställde ner på bordet framför oss. Jag hade givetvis kollat av innan så att alla åt sushi. Ludvig presenterade hela brickan och förklarade vad som fanns på den.

– Som dryck blir det ett ljust japanskt öl och givetvis sake, sa Ludvig.

Han serverade drycken och försvann diskret bort efter att ha önskat oss en trevlig måltid. Maten försvann snabbt och efter en stund så satt vi och pratade över våra öl. Precis som Ludvig sagt så började det att droppa in andra gäster allteftersom kvällen framskred men det var inget som störde. Det var mestadels lokalbefolkning och många var framme och hälsade. Oavsett så var det skönt att slippa alla stockholmare.

– Du Hannes, sa Ludvig.

– Ja, svarade jag.

– Tror du att du skulle kunna blanda till lite cocktails till några av de övriga gästerna? frågade han.

– Självklart! sa jag.

Resten av kvällen försvann snabbt och jag måste erkänna att bartenderkursen jag fått i present var mycket användbar. Jag stod bakom baren hela kvällen och jag tror att jag lyckades att sälja in en och annan drink som inte skulle blivit beställd i vanliga fall. Oavsett så fick jag rejäl träning i att agera bakom bardisken. Vi var nog alla ganska trötta när vi en stadig bit efter midnatt angjorde huset. Jag tror att alla hade uppskattat både dagen och kvällen och jag hoppades att workshopen dagen efter skulle bli lika lyckad.

*

Visby visade sig från sin bästa sida när vi checkade in på Villa Alma. Alla hade givetvis enkelrum och jag slängde in min packning innan jag gick för att kolla konferensrummet. Utsikten var över Almedalen och det var endast enstaka flanörer de flesta med hund som promenerade över den öppna platsen. Kontrasten mot Almedalsveckan var enorm. Mina medarbetare anlände en efter en. Vårt program var digert och det var mycket vi skulle hinna gå igenom. Trots det så tänkte jag inte tulla på egentiden.

– Vi måste planera in besöken från Seoul. De skall komma två och två och de bor på hotell men jag tänkte att vi på något sätt skall bjuda hem dem så de får se lite mer av Sverige, sa jag.

Alla var överens om att det var en bra idé att bjuda hem våra koreanska kollegor. Jag tänkte höra med resten av kontoret vilka som kunde tänka sig att ta emot en koreansk gäst i sitt hem. När vi kom till Hannas frånvaro och nyrekrytering så hade alla förvånansvärt många idéer.

– Jag tänkte att vi skall rekrytera någon senior med tanke på att Hanna skall doktorera, sa jag.

– Vi kanske även skall tänka framåt och satsa på någon junior, sa Emma.

– Varför inte, sa jag.

– Om vi kan bära det så är det ingen dum tanke, sa Viktor.

När jag släckte ner datorn så hade vi en i princip färdig verksamhetsplan för beräkningsavdelningen. Vi hade landat i att rekryteringsbehovet var en senior och en junior medarbetare. Fördelen med den juniora var att vi skulle få tid att lära upp denna innan den planerade beläggningen på avdelningen slog i taket. Förfarandet kostade givetvis en del pengar men när vi räknade på det så skulle det mer eller mindre gå jämt ut med alternativet att anställa en ytterligare senior medarbetare vid ett senare tillfälle. Fördelen med det upplägg vi skissat på var att urvalet av juniora kandidater var ganska bra och att vi kunde ha flera inne på examensjobb innan vi bestämde oss.

*

Jag vet inte vem som var mest stolt, Jamie eller Mike? Eller så var det jag! Julia var i alla fall gladast av oss alla och hon skrek ut sin glädje över att äntligen vara färdig trafikflygare. Det var som vilken examen som helst och vi hade öppet hus och gäster kom och gick som de ville. Julia bar stolt sina symboliska vingar på bröstet och minglade runt bland gästerna med ett champagneglas i handen. Jag svängde av mot ytterdörren när jag hörde dörrklockan pingla. Jag hajade nog till lite förvånat när William von Wall stod utanför tillsammans med ett par i min egen ålder.

– Julia! ropade jag in i lägenheten.

William handhälsade precis lika artigt som han brukade och vände sig därefter mot sitt sällskap.

– Det här är mina föräldrar, Oscar och Gabriella von Wall och det här är Julias pappa Hannes Stolpe, presenterade William.

Jag kände mig nästan lite skakig när jag besvarade Oscar von Walls handslag. Det var nästan en surrealistisk känsla att en av Sveriges största, inflytelserika och rikaste företagsledare stod i vår hall.

– Välkomna in. Julia finns här någonstans, sa jag.

Jag fick en lätt kram av Gabriella ungefär samtidigt som Julia dök upp. Lite diskret så gled jag tillbaka på scenen och lät Julia ta över huvudrollen. Hon var förvånansvärt familjär med Oscar och Gabriella och jag anade att hon tillbringat mycket tid i deras hem. Hon tackade artigt för presenten som Gabriella räckte över. Jag vinkade till mig en ur serveringspersonalen så att de nya gästerna skulle få varsitt champagneglas. Julia drog med William och jag blev stående ensam med von Walls överhuvud och hustru.

– Följ med så skall jag presentera er för de andra gästerna, sa jag.

Jag tog med Oscar och Gabriella runt och presenterade dem för de övriga gästerna. De var redan bekanta med stora delar av den adliga delen och när jag var klar så dök Jamie upp.

– Och här har vi Julias mamma Jamie, sa jag.

De hälsade på varandra.

– Är du den stora förebilden? frågade Gabriella.

– Nej! Det är nog morfar, sa Jamie.

– Han var gammal stridsflygare om jag förstått det rätt. William nämnde det vid något tillfälle, sa Oscar.

De var förvånansvärt insatta i vår familjekonstellation och jag började att inse att Julia nog hade tillbringat ganska mycket tid tillsammans med familjen von Wall. Gabriella försvann bort med Jamie och jag blev ensam kvar med Oscar. Det visade sig ganska snabbt att vi hade gemensamma intressen i form av både konst och båtar. Jag antog att von Wall hade en helt annan nivå på sin konstsamling och när det gällde båt så var ju ”the Wall” i en egen klass.

– ”the Wall” är ju inte riktigt min typ av yacht utan det var William som ville införskaffa henne. Han räknade hem henne utan problem men jag tror att det egentligen handlade om att kunna festa och hålla sig borta från pressen, sa Oscar.

Det låg nog en hel del i det påståendet! ”the Wall” var ett perfekt ställe att festa på eftersom det bara var att åka ut från hamnen så var det i princip fritt från paparazzi.

– Hon är ju ett flytande nöjespalats, sa jag.

– Ja, inget för mig. Har faktiskt en Zeelander som jag använder själv, sa Oscar.

Jag kände till varvet Zeelander som tillverkade mycket exklusiva yachter. De var yachternas Rolls Royce och i en klass för sig själva. De var extremt skandinaviska i stil och tillverkades hantverksmässigt.

– Men du hade en gammal ångbåt tidigare, sa Oscar.

– Precis. S/S Nova, sa jag.

Vi pratade en lång stund om gamla ångbåtar och Nova specifikt medan vi cirkulerade runt. Oscar var mycket tekniskt intresserad och insatt och vi hade ett mycket givande samtal om gamla ångmaskiner varvat med konst när vi passerade någon av min konst som han ansåg intressant. Jag fick känslan av att Oscar precis som sin son var jordnära och ödmjuk och att pengar i sig själv inte betydde något utan det viktiga var vad man gjorde med dem. Familjen von Wall framstod alltmer som anspråkslösa och enkla i mina ögon trots sin uppenbara förmögenhet. De bodde inte i något palatsliknande hus som resten av näringslivets toppar utan i en lägenhet på Strandvägen. I och för sig ingen billig adress och ingen liten trea men med von Walls förmögenhet mätt ändå mycket modest. De hade givetvis lägenheter och hus spridda över världens metropoler men åter igen så var de ganska modesta i storlek.

Det visade sig att konst var Oscars stora passion och att konsten som hängde på von Walls väggar följde devisen ”kvalitet före kvantitet” och stavades Picasso, Monet och Hopper. Dessutom visste jag att han hade en av Munch fyra ”Skriet”. Våra intressen överlappade i stort varandra men den stora skillnaden var att vi spelade i helt olika ekonomiska divisioner. En av Oscars stora positiva gärningar var att han var en stor filantrop som donerade stora summor pengar årligen till kultur- och konstvärlden. Oscar var i mina ögon en mycket sympatisk man och trots de uppenbara finansiella skillnaderna mellan oss så vågar jag påstå att Oscar och jag fann varandra där och då vi gick och samtalade.

– Gabriella och jag måste tyvärr avvika men jag uppskattar stort att vi blev välkomnade till ert hem, sa Oscar.

– Det är jag som skall tacka för att ni ville fira min dotter, sa jag.

– Gabriella och jag är mycket tacksamma för att William får umgås med era döttrar och de är båda två alltid välkomna i vårt hem, sa Oscar.

När jag, Jamie och Julia tackat av von Wall så drog jag en djup suck av lättnad. Det var inte var dag jag hade en näringslivstopp på besök i mitt hem. När von Wall lämnat scenen så fick jag lite tid över till att mingla runt med de andra gästerna. När det började att lugna ner sig lite och gästerna började att droppa av så kom Magdalena fram. Jag fick en snabb kram av henne.

– Vilket fint firande ni hade ordnat, sa hon.

– Helt ärligt så är det faktiskt Wilma som ordnat det mesta, sa jag.

Magdalena nickade lite och jag kunde se på henne att det var något hon ville.

– Du Hannes! Du och pappa var ju väldigt nära varandra, sa Magdalena.

– Det stämmer nog, sa jag.

– Vi var inte överens om mitt yrkesval och relationen var lite spänd, sa Magdalena.

– Carl tvivlade aldrig på att du skulle ta ditt förnuft till fånga som han uttryckte det, sa jag.

Magdalena log mot mig.

– Hur resonerade han?

– Bortsett från det uppenbara att familjen kom först så var godset hans liv, sa jag.

Magdalena såg lite ledsen ut.

– Allt handlade om godset och att släkten skulle finnas kvar där, sa jag.

– Det känns som att jag svek honom, sa Magdalena.

– Det gjorde du inte och Carl hade uppskattat som det är idag där du driver godset och Wilma har bestämt sig för att göra detsamma. Han skulle varit omåttligt stolt över sina flickor, sa jag.

– Jag önskar att han fått vara det när han var i livet, sa Magdalena.

– Så skall du inte tänka. Han var stolt över er och jag fyllde din plats tills du skulle vända åter, så tänkte Carl, sa jag.

– Jag och Jakob har gått skilda vägar. Kråknäs skulle bara försvinna in i Silfverbielkes grevskap och det hade pappa inte velat. Det var inte den enda orsaken men den som avgjorde det hela, sa Magdalena.

– Jag är tacksam för att du berättade det här för mig och jag är lika glad över att Wilma vill ta över Kråknäs. Jag står bakom henne vad som än händer, sa jag.

– Mitt livs största misstag var när vi gick skilda vägar. Jag är glad att det gått bra för dig och jag tycker att du träffat en ny trevlig kvinna och att du fått utvecklats i ditt liv på ett sätt som du inte skulle ha fått tillsammans med mig, sa Magdalena.

– Jag skall ärligt erkänna att mitt nuvarande liv är allt jag någonsin drömt om men med det sagt så var jag nöjd med vårt liv också, sa jag.

Jag fick en kram av Magdalena innan hon försvann bort till Julia och Wilma som stod och pratade med några kamrater.

Lite senare på kvällen när alla gäster tackat för sig och Jamies föräldrar åkt hem och tagit mina med sig så samlade jag familjen. Vi slog oss ner i soffan tillsammans med tjejerna. De skulle ut lite senare för att fira Julia och jag antog att de skulle stråla samman med William och de andra någonstans i stan.

– Vad fick du i present av von Wall? frågade jag.

Julia hämtade en liten ask och visade. Det var ett armband och det glittrade rejält. Man behövde inte vara någon Einstein för att förstå att det var äkta stenar och att armbandet måste ha kostat en förmögenhet.

– Den där var inte gratis, sa jag.

Smycket var av klassisk modell men inte nytillverkat om jag tolkade slitaget på asken som det låg i korrekt. Jag skulle spontant säga att det hade runt hundra år på nacken och att det var gjort av en mästare för en mycket exklusiv kundkrets. Det hörde hemma inom adeln men arvegods spreds ju för vinden och kunde köpas av den som hade pengar.

– Det kommer tydligen från Williams mormor, sa Julia.

En svag misstanke började att ta form. Oscar von Wall var en self-made man från enkla förhållanden men hans hustru Gabriella hade jag inte koll på.

– Det där smycket skulle duga som morgongåva, sa jag.

– Vad betyder det? frågade Julia.

– Det är en gåva som en man ger sin hustru på morgonen efter bröllopsnatten, sa Jamie.

Julias röda ansikte bekräftade bara vad jag förmodligen anat och Jamie definitivt vetat. Julia och William hade umgåtts betydligt mer efter att Julia och Gabriel gjort slut utan att de för den skull gjort något avtryck i skvallerpressen. Faktum var att William försvunnit helt från paparazziscenen och han verkade inte umgås med Alexandra längre heller.

– Man kan säga att ni är tillsammans officiellt efter den där presenten, sa Jamie.

– Så är det nog, sa Julia.

– Det förklarar Oscars uppträdande, sa jag.

När tjejerna försvunnit ut och Jamie och jag var ensamma så var jag bara tvungen att undersöka Oscars hustru Gabriellas anor. Inte oväntat så var hon adlig av släkten af Grip. Det var gammaladel och det förklarade även Oscars vana att umgås med adeln. Han var ingift precis som jag varit och därmed så hade vi ytterligare en sak gemensamt.

*

Jag satt och planerade styrelsemötet för verksamheten i Seoul när Mikael knackade på. Jag vinkade in honom och han slog sig ner i min besöksstol.

– Vad händer? frågade han.

– Planerar styrelsemötet, sa jag.

Vi hade varit över en gång i Seoul så att Mikael i rollen som VD och styrelseordförande hade fått träffa personalen på plats. De hade givetvis träffat honom när de varit på besök i Sverige men han ville ha en känsla för Seoul och så var det något som han var tvungen att lösa på plats enligt myndigheterna i Korea.

– Är det inte bättre att du tar VD-rollen? Du känner personalen och är den som är mest insatt i verksamheten. Jag får ju fråga om allting så fort det är något, sa Mikael.

– Kom lite oväntat, sa jag.

– Det är ju din skapelse även om Min-Jung sköter det dagliga. Du byggde ju upp allt när du var där och du är där oftare än vad jag är så det är helt logiskt att du tar rollen, sa han.

Frågan kom som sagt lite oväntat men i sak så hade Mikael helt rätt. Han var egentligen inte insatt i verksamheten som jag var och beräkningsavdelningen hade mer eller mindre daglig kontakt med Seoulkontoret.

– Vad innebär det i praktiken? frågade jag.

– Du har ju varit inblandad i de flesta beslut jag tagit och förmodligen är det något administrativt tillkommande men inget överväldigande. Förutom ansvaret som VD då. Det jag skulle vilja är att du åker över lite mer regelbundet för att stötta Min-Jung och visa att vi bryr oss, sa Mikael.

– Är det ett skarpt erbjudande så tar jag det. Vi behöver anställa fler till beräkningsavdelningen så då kanske vi skall satsa på någon som kan bli team-ledare för att avlasta mig, sa jag.

– Jättebra idé! Jag kollar av med styrelsen och de andra i ledningsgruppen så vi inte är ute och seglar men det här blir bra, sa Mikael.

Han reste sig upp och sträckte fram handen som jag tog.

– Villkor och förmåner får vi diskutera men se dig som VD, sa han.

Några dagar senare så dök Mikael upp i min dörr.

– Det är klart! Styrelsen har tagit det formella beslutet och Ilkka kommer att kontakta dig för det formella, sa Mikael.

– Du får ge mig en snabbkurs i att bli VD, sa jag.

– Vi kommer att gå igenom arbetsuppgifterna och ansvaret, sa Mikael.

– Låter bra, sa jag.

– Om du känner att du behöver någon mentor eller någon annan att prata med så löser vi det på något sätt, sa Mikael.

Det lät som en riktigt bra idé med en mentor.

– Låter som något jag skulle behöva, sa jag.

Mikael skrattade till.

– Du kommer att klara det här galant. Jag tänkte att vi kommunicerar det hela när alla papper är påskrivna och så gör vi det i Seoul, sa Mikael.

– Låter smart, sa jag.

– Så håll det för dig själv så länge, sa Mikael.

– Inga problem, sa jag.

Det var med en märklig känsla av lycka och vad har jag gett mig in på som jag promenerade hem. Komplikationerna kunde jag inte överblicka men jag antog att det skulle lösa sig som det löst sig alla andra gånger jag kastat mig ut i det okända. Oavsett så bestämde jag mig för att verkligen försöka lära mig koreanska. Att jag inte skulle lära mig det fullt ut var en sak men jag skulle i alla fall av respekt för mina koreanska medarbetare göra ett försök.

*

Jamie hade under en tid blivit alltmer nerstämd och inbunden och hon visade inte samma entusiasm som hon brukade. Hon rapporterade inte av hur flygningarna hade förlöpt utan skickade bara upp kaptensmössan på hatthyllan när hon kom hem. Det hade tagit ett tag för mig att upptäcka det eftersom jag själv var entusiastisk över min nya tjänst. Till slut så märkte till och med jag att något inte stämde.

– Du Jamie! Vad är det som inte stämmer? frågade jag.

Hon gick fram mot mig och slog armarna om midjan på mig och jag slöt henne i min famn.

– Det är jobbet, sa hon.

– Är det något som hänt? frågade jag.

– Efter utstationeringen till Singapore Airlines när vi bodde i Seoul så har jag insett att SAS kanske inte är helt rätt för mig. Och när sen Julia inte börjar på SAS efter sin examen så har jag funderat, sa hon.

Julia skulle till min stora förvåning börja flyga för Finnair i stället för SAS. Hon hade blivit erbjuden en tjänst innan hon tog examen som hon tackat ja till. Jag anade att SAS sjabblat och att Finnair agerat betydligt mer professionellt.

– Vill du byta arbete? frågade jag.

– Jag vill flyga men SAS är nog inte där jag vill arbeta. Men å andra sidan så vill jag inte jobba på något lågprisbolag som Norwegian heller, sa hon.

Jag förstod hennes dilemma. I och för sig så innebar närheten till Kastrup att det förmodligen inte skulle bli något problem med att hitta något flygbolag, frågan var bara var hon skulle bli stationerad.

– Egentligen så skulle jag vilja göra något eget men det är ju ganska orimligt, sa hon.

Det var nog ganska svårt att flyga i egen regi med tanke på vilken kapitalintensiv industri flyget var. Jag hoppades att Jamie skulle hitta något som hon skulle trivas med. Skulle hon inte det så klarade vi oss bra på min inkomst.

– Om du vill ta en time-out så klarar vi oss bra på min lön, sa jag.

– Så illa är det inte men jag känner ingen entusiasm just nu. Jag får deppa lite så blir det bättre sen, sa Jamie.

Det var inte mycket mer jag kunde göra mer än att bara finnas till där för Jamie om hon behövde prata. Det kändes i alla fall bra att jag hade ordnade förhållanden på arbetet så att det fanns lite stabilitet. Vi stod kvar länge och bara höll om varandra.

Jag hade nästan somnat när jag kände hur Jamie la sig i sängen bredvid mig. Hon smekte mig över ryggen och gled intill mig i skedställning. Pussen jag fick på axeln fick mig att inse att hon hade grubblat färdigt. Jag la mig ner på rygg och vände huvudet mot henne vilket resulterade i att Jamie helt enkelt la sig på mig och jag kunde konstatera att hon inte hade en tråd på kroppen. Det var helt omöjligt att inte ryckas med av Jamie och ganska omgående så var jag lika naken som henne. Jag kramade den varma nakna kvinnan och hon besvarade tacksamt min kram. Vi rullade runt lite i sängen och vi stannad till med Jamie liggandes på mig. Vi kysstes samtidigt som jag smekte henne över ryggen och rumpan.

Jamie satte sig upp och greppade mig. Hon förde min lem några gånger fram och tillbaka vilket fick hennes kön att dela på sig. När hon var redo så förde hon mig rätt och med en långsam med bestämd rörelse så satte hon sig på mig. I en enda rörelse så sjönk jag in till roten i henne och vi stönade till samtidigt båda två. Jamie red mig i långa långsamma rörelser. Det var så där retsamt nära att jag skulle glida ur henne när hon gled ner över mig igen. Jamies kyssar blev mer och mer aggressiva och ritten allt snabbare. Jag tog tag om hennes midja och drog ner henne ordentligt samtidigt som jag lyfte höften mot henne.

Utlösningen kom som en befriare och jag begravde ansiktet mellan Jamies bröst samtidigt som jag försökte var så djupt inne i henne som möjligt. Det var med en djup tillfredsställd suck jag slappnade av med lemmen djupt i Jamie. Innan jag hann slakna så tog hon sig till orgasm och jag höll den varma skakande kvinnan i min famn. Verkligheten infann sig återigen när jag var helt slak och säden rann ur Jamie. Hon gled av mig med ett belåtet ansiktsuttryck och la sig till rätta bredvid mig. Ganska omgående somnande jag tätt intill den varma kvinnan bredvid mig.

Fortsättning följer…

Delar i serien

<< Del 8: Vår man i SeoulDel 10: Williams Air >>

Ovan molnen är himlen alltid blå

• Del 1: S/S Nova
• Del 2: Ovan molnen är himlen alltid blå
• Del 3: Gotländsk kalksten och saltstänk
• Del 4: Att flyga är att leva
• Del 5: The Big five
• Del 6: En mogen man i sina bästa år
• Del 7: La Dolce Vita
• Del 8: Vår man i Seoul
• Del 9: Lyckan står den djärve bi
• Del 10: Williams Air
• Del 11: Stora förändringar
• Del 12: Den nya Kingen