Del 2 – flyttlasset

För att förstå dynamiken bättre bör denna serie läsas i ordning. Betygsätt gärna mina noveller och om ni gillar serien och vill läsa mer, kommentera!

—- Del 2 —–

Tiden gick och jag och Matilda blev ett par. Min och Annas relation var lite kall till en början. Jag tog nästan alltid Matildas sida i syskonbråken, då Anna hade en tendens att köra över sin syster. Men jag stod på mig, vilket gjorde att det kunde bli lite hett ibland.

Efter att vi blivit officiellt ett par sågs vi varje kväll. Gud, vad jag älskade denna unga kvinna. Hon gjorde mig galen. Men denna novellserie heter ”En tvillingsyster” av en anledning – vanlig kärlek mellan två unga vuxna känns lite uttjatat, eller hur?

Första året tillsammans gick fort. Matilda jobbade ströjobb och jag fortsatte min utbildning till pilot. Jag bodde hemma och sparade pengar till att resa; vi gjorde två månader i Sydostasien. Inget vilt direkt…

När vi kom hem från vår resa skulle Anna precis flytta till Umeå för att plugga. Då jag var van vid att köra långt erbjöd jag mig att hjälpa till med flyttlasset, dessutom hade deras pappa dålig rygg och skulle inte vara till så stor nytta. Matilda var inget fan av att sitta tio timmar i en bil, och med bara två personer i kupén kunde vi fälla alla säten i kombin. Anna lyckades med att få med hela flickrummet, säng, soffa, ett litet bord och två stolar, och en hel drös med kartonger pressades in i släpet.

Matilda erbjöd sig att flyga upp, men jag sa att det här var en möjlighet för mig att bonda och kanske läka lite sår med Anna. Hon litade fullt ut på mig, och jag hade faktiskt inga onda intentioner.

Vi satte fart riktigt tidigt på morgonen för att hinna fram och lasta av allt samma dag. Jag har alltid varit en morgonmänniska, men Anna var raka motsatsen. Bilresan började med att hon kurade ihop sig mot dörren och sov hela vägen till Sundsvall medan jag lyssnade på en ljudbok i lurarna. Det enda som hördes i kupén var det dova dånet från däcken och Annas djupa, jämna andning.

Efter drygt fyra timmar på vägen svängde jag äntligen av. Den tidiga augustisolen hade redan börjat värma upp asfalten och när jag öppnade dörren slog den ljumna, tunga doften av bensin och varm tallskog emot mig. Anna rörde på sig, gäspade långsamt och drog av sig sovmasken med en irriterad min över det skarpa ljuset.

Vi klev ur samtidigt och jag kände hur skjortan klibbat lite mot ryggen efter de timmarna i sätet. Det var där, på den solstekta mackplanen, som jag fick se den lite mörkare versionen av min flickvän sträcka på sin av resan stela kropp. Det korta linnet hon bar under sin zip-hoodie åkte upp en bit och jag skymtade undersidan av hennes nakna bröst, ingen bh på tydligen. Jag slog bort blicken i tid och fokuserade hårt på att få i munstycket i tanken.

”Vill du ha något?”, frågade Anna och nickade mot mackens butik.
”Tvär korvar, allt på, tack”, svarade jag snabbt och försökte förtränga det jag precis sett. Gud, varför kunde jag inte sluta tänka på hur hon såg ut naken? Jag vet ju i princip redan det. Anna och Matilda må vara tvåäggstvillingar, men jag skulle snarare säga att de är ”en-och-ett-halvt-äggstvillingar”. Det är nästan bara pigmentet som skiljer… jag undrar om hennes bröstvårtor är mörkare än Matildas rosa.

Dagdrömmen avbröts av att pumpen slog ifrån lagom till att Anna kom ut från macken. Grå mjukisbyxor, ett varv nedrullade, höftben, platt mage och navelpiercing. Ding, ding, ding – bingo, jackpot. Allt det som jag går igång på.
”Skärp dig nu”, fick jag tänka för mig själv.

Resan gick vidare. Nu fick jag också vaket sällskap, vilket var trevligt. Missade sommarprat och lätta konversationer om förväntningar på plugget, Umeå och nollning varvades med musik. Efter att ha pratat om hur jag och Matilda hade det, frågade jag om Anna hade några planer på förhållanden. Det blev en lång, djup och känslosam monolog där jag bara nickade, hummade och lyssnade. Hon berättade om hur hon varit tillsammans med en kille i gymnasiet, hur hans psykiska ohälsa och toxiska relation med sina föräldrar dränerat henne, och hur hon nästan utvecklat en fobi för att bli kär.

Efter en stunds obekväm tystnad och några låtar lutade Anna sitt huvud mot min axel.
”Tack för att du lyssnade, det är inte många som orkar med mig… jag tror jag kanske har ADHD, på riktigt”, sa hon och lät blicken vila på den grå asfalten som slukades av huven.

”Det har aldrig handlat om att jag vill vara i centrum”, fortsatte hon med en röst som nu var låg och ovanligt naken. ”Det handlar om att jag aldrig har kunnat sitta still i mitt eget huvud. Under hela uppväxten var Matilda den som bara… funkade. Hon var den harmoniska. Den som fick höga betyg utan att gråta över läxorna, den som tränarna älskade för att hon faktiskt lyssnade på instruktionerna.”

Hon tystnade och drog upp knäna mot bröstet i sätet – en rörelse som påminde mer om ett barn som söker skydd än den kaxiga tjej jag mött på grillfesten.

”Jag har tävlat mot henne i tjugo år, men det är en tävling jag aldrig kan vinna. Jag jämförde mig med henne varje dag – hur hon åt, hur hon pratade, hur lätt hon hade för att bara vara. Och det värsta var att Matilda aldrig behövde göra detsamma mot mig. Hon behövde aldrig snegla på mig för att se om hon dög, för hon visste att hon var originalet och jag var den stökiga kopian.”

Hon suckade, och jag kände värmen från hennes kind genom min skjorta.
”Folk ser bara festerna, ljudet och att jag tar plats. De ser inte hur utmattande det är att hela tiden försöka springa ikapp någon som inte ens vet om att det är ett lopp.”

Jag svalde hårt. Jag tänkte på Matilda hemma i Stockholm – hennes lugn, hennes stabilitet, de rosa tånaglarna och hur enkelt allt var med henne. Samtidigt kände jag en plötslig, intensiv impuls att lägga armen om Anna och hålla fast henne, så att hon för en gångs skull kunde få sluta springa. Men jag höll händerna hårt på ratten.

”Du är ingen kopia, Anna”, sa jag, men mina egna ord kändes tunna i den laddade tystnaden.
Hon svarade inte, men hon lät huvudet ligga kvar mot min axel i flera mil medan skogarna i Ångermanland svischade förbi. Det var en annan sorts tystnad nu; inte obekväm, utan snarare tung av allt som blivit sagt. Jag kände mig märkligt skyddslös. Det var som om hennes bekännelse hade skalat av ett lager även på mig, och varje gång jag växlade eller rörde armen var jag smärtsamt medveten om hennes närhet.

När vi till slut rullade in i Umeå och såg skyltarna mot universitetet, rätade hon på sig och drog ett djupt andetag. Det var som om hon tryckte på en strömbrytare. Den sårbarhet jag nyss sett packades undan, och den där rastlösa, högpresterande Anna var tillbaka på ett ögonblick.

”Okej, piloten”, sa hon och klappade på instrumentbrädan med en kaxig energi som inte riktigt nådde ögonen. ”Nu visar vi Umeå hur man tömmer ett flyttlass.”

Vi rullade in på parkeringen och det tog emot i hela kroppen att kliva ur efter tio timmar i sätet. Men det fanns ingen tid att dega. Anna var redan ute och slet i bakluckan innan jag ens hunnit få ur nyckeln. Den djupa stämningen vi precis haft i bilen blåste bort på en sekund och ersattes av bärande, svett och spring i trappor.

Visst visade vi tävlingsmänniskornas effektivitet. Vi tömde nog bilen på under trettio minuter, och när jag kom tillbaka efter att ha lämnat OneWay-släpet hade Anna bäddat sängen, satt på kaffe och tömt ut nästan alla sina kläder på golvet. Typiskt Anna. Mina ögon föll instinktivt på en hög med riktigt snygga stringtrosor i världens alla färger, och en låda med kuvert som låg misstänksamt nära.
Jag låtsades som ingenting och gick in på toaletten för att försöka ”lätta på trycket”, men han där nere stod i givakt, så det blev inte helt lätt. Tanken på vad Anna gjorde med alla de där trosorna hjälpte inte direkt.

När jag kom ut var kartongen och trosorna borta, men allt annat var som vanligt. Jag tog en av kartongerna och började packa upp. ”Kök”, stod det på den.

”Anna, visst har du en högtalare? Det känns som att lite musik hade passat”, sa jag utan att vända mig om.

”Jag tror den är i lådan som heter ’Under sängen’ eller ’Badrum’ kanske. Jag brukar ha den när jag fixar mig.”

Jag hittade badrumskartongen först, sneglade ner men såg den inte direkt. Jag ”kill-letade” lite men skiftade snabbt fokus till att hitta lådan märkt ”Under sängen”. Efter lite omorganisering fann jag den. Där i låg någon kudde, ett överkast och en svart kartong från JBL. Bingo!
Jag lyfte upp kartongen ur lådan och skulle ta ut högtalaren när Anna kom flygande bakom mig. Men hon hann inte stoppa mig i tid.
Jag såg vad som fanns i den svarta lådan, om än bara för en sekund. En stor lila dildo, säkert tjugo centimeter lång, en liten fjärrkontroll och en guldfärgad metallplug.

Anna slet JBL-kartongen ifrån mig och kastade in den under sängen. Det var tyst länge. Anna var högröd i ansiktet.

”Sorry, jag…”, försökte jag.
”Det var inte ditt fel”, avbröt hon.
Det blev tyst en stund till.

Jag kunde inte hålla mig.
”Men det är klart att du inte hittar någon kille som kan mäta sig med den där”, sa jag bubblande och brast ut i ett asgarv. Medan jag skrattade så att jag knappt fick luft, började Anna sakta mjukna och fann till slut det roliga i situationen. Till slut började även hon skratta. Det slutade med att vi båda var knallröda, kippade efter luft och hade ont i magen.

Kvällen fortsatte utan fler pinsamma eller roliga händelser, och när vi var klara med det mesta av uppackandet kände jag mig svettig, dammig och ofräsch. Planen var att jag skulle sova på den lilla soffan och sedan åka hem dagen därpå.

Inne i duschen spelades dagen upp igen medan vattnet spolade bort svett och flyttdamm. Jag blundade och försökte tänka på Matilda för att få lite ordning i skallen. Vi hade varit ett par i över ett år nu, rest i Sydostasien och suttit tätt ihop på svettiga nattbussar genom Vietnam. Hon var min trygghet, tjejen jag faktiskt älskade. Men bilderna av oss kändes långt borta, nästan som en film jag sett för länge sedan.

Istället var det Anna som dök upp på näthinnan. Konturerna av hennes bröst på macken, hur navelpiercingen glimrat till och hur de grå mjukisbyxorna vilat lågt över höftbenen. Och så dildon. Jag såg den framför mig igen – den lila silikonen i JBL-kartongen. Visst hade den en sugpropp? Tanken på att den skulle sitta här på kaklet, precis där jag stod nu, fick det att vända sig i magen på ett sätt som var både förbjudet och eggande.

Jag behövde få utlopp för alla intryck. Sakta började jag smeka min lem, som redan var fullt med i matchen. Jag försökte fokusera på Matilda, men det gick inte. Det var Annas intensiva energi och de där rastlösa fingrarna jag föreställde mig mot min hud. Njutningen var tung och blandad med en hel del skam, men det gick inte att stoppa.

Det tog inte lång tid innan jag kom i Annas dusch. Jag siktade instinktivt på den plats där jag föreställde mig att hon skulle sätta dildon i framtiden. Det var en sjuk grej att göra, men jag tänkte att närmare än så här skulle vi inte komma varandra. Skamset stod jag kvar i duschen och hoppades att min skam, precis som min säd, bara kunde spolas ner i brunnen.

”Hallå, piloten! Dör du där inne, eller?”, ropade Anna och tre hårda knackningar på dörren fick mig att hoppa till så pass att jag nästan halkade på tvålen.

”Jag är klar! Snart!”, ropade jag tillbaka med en röst som var minst en oktav för hög.

”Bra, för jag har beställt pizza och de är klara om en kvart. Ut med dig nu, det är min tur att bli människa igen”, sa hon.

Jag torkade mig snabbare än jag någonsin gjort tidigare, drog på mig mjukisbyxorna och försökte se så oberörd ut som möjligt, och säkrade att han där nere höll sig lugn innan jag öppnade dörren. Anna stod utanför med en handduk över axeln och granskade mig med ett retsamt flin. Luften i det lilla badrummet var fortfarande tjock av ånga och… ja, allt annat.

”Du är alldeles röd i ansiktet”, konstaterade hon och drog in ett djupt andetag av den fuktiga luften. ”Var det så skönt att bli av med flyttdammet?”

”Ja… varmt vatten, du vet”, stammade jag och försökte smita förbi henne i den trånga hallen.

”Gå och hämta pizzorna nu, det är betalt och klart”, sa hon innan hon stängde dörren.

Kvarten senare klev jag in i den lilla studentlägenheten med två rykande heta kartonger. Doften av svenne-pizza blandades med den tunga ångan av nyduschad kvinna som fortfarande dröjde sig kvar. Anna kom ut från badrummet precis när jag ställde ner maten på det lilla bordet. Hon bar bara ett par enkla trosor och en urtvättad, vit t-shirt som sett sina bästa dagar, det blöta håret slarvigt virat i en handduksturban.

”Dör för den här doften”, sa hon, och rösten var fortfarande lite raspig efter allt skratt tidigare.

Hon tog bryskt sin kartong, hoppade upp i den lilla soffan och satte sig i skräddarställning. T-shirten var tunn och fuktig från ångan, och i det dämpade ljuset från fönsterlampan syntes konturerna av hennes bröst tydligt. Hon slet upp en stor slice, tog en enorm första tugga och blundade medan hon lutade huvudet bakåt mot ryggstödet.

Jag blev stående mitt på golvet med min egen pizza i händerna, oförmögen att se bort. Det mjuka tyget avtecknade hennes rakade kön så tydligt att det nästan kändes som om jag rörde vid henne. Visste hon exakt vad hon gjorde – eller var hon bara så där totalt gränslös som hon beskrivit i bilen, oförmögen att filtrera sin egen bekvämlighet?

Jag gick in i köket, slog på kallvattnet och sköljde ansiktet tills huden sved. Jag stirrade in i spegeln och försökte hitta spår av den där lojala killen som Matilda älskade, men allt jag såg var en man vars sinne var totalt ockuperat av hennes tvillingsyster. I min spegelbild kunde jag se den svarta JBL-kartongen stå hastigt undanplockad, men ändå fullt synlig under sängkanten.

”Åh gud, det är som att komma”, hörde jag Anna stöna från rummet med munnen full av pizza.

”…komma en gång till”, fyllde jag i i tanken. Tydligen hade båda en stund för oss själva i duschen, men frågan var om vattnet verkligen hade svalkat någon av oss.