Det här är del 12 av 12 i Ovan molnen är himlen alltid blå

Det var en i och för sig ganska intressant föreläsning men jag satt och funderade lite på det som Carl gick igenom. Finansierings- och investeringsteori var en kurs ur Handelshögskolans ordinarie utbud jag tog och jag gick den tillsammans med ordinarie studenter. Det var den sista kursen inom ramen för Managementprogrammet som inte var avslutad och jag såg fram emot när den var det. De flesta av eleverna var väldigt unga, välklädda och med mycket hög svansföring. Det märktes att de visste att de gick en elitutbildning och att de skulle få bra arbeten i framtiden. Någon eller några av dem skulle säkert dyka upp i Wall Group. Jag satt och funderade lite på Carls exempel och förmodligen så drev jag i väg lite för långt i mina tankar.

– Hannes! Är det något du inte förstår? frågade Carl.

Jag tittade upp lite generat medveten om att jag var i allas fokus. Hela kursen visste givetvis vem jag var och vilken position jag hade och det florerade en del avundsjuka som jag inte kände mig bekväm med.

– Jag är ju ingenjör så jag funderade lite, sa jag.

Det suckades lite nedlåtande i salen bland de elever som var mest avundsjuka. Det var en ganska hård studiemiljö och konkurrensen var hög mellan eleverna. En del elever skulle nog få problem i sitt yrkesliv om de inte visade lite mer ödmjukhet.

– Låt höra!

Jag reste mig upp och gick fram till tavlan och tog upp en av spritpenna.

– Du använder den här algoritmen för att bestämma brytpunkten när en investering blir lönsam, sa jag.

Jag markerade några ekvationer som Carl skrivit upp. Det var en ganska komplicerad iterativ beräkningsgång i flera steg med många parametrar inblandade och den kändes mycket omständlig. Långt ner i mitt ingenjörssinne så hade jag omedvetet börjat att försöka förenkla på samma sätt som jag förenklade de ekvationer jag använde i min profession.

– Ja!

Jag tog Carls ekvationer och transformerade dem på samma sätt som jag brukade och fick fram en betydligt enklare ekvation som skulle gå att lösa.

– Det är bara det att den här ekvationen påminner om en ekvation jag använder för att beräkna approximativt när ett flöde övergår från laminär till turbulent strömning, sa jag.

Jag skrev upp min turbulensekvation på tavlan bredvid Carls utvecklade ekvation. Likheten var tydlig även för någon som inte kunde något om den matematiska bakgrunden efter att jag förenklat lite. Jag gjorde en tabell med ingångsvärdena från Carls exempel samt resultatet av samtliga ekvationer och de stämde förvånansvärt bra överens.

– Som jag ser det så är det snabbare och enklare att använda turbulensformeln eftersom den kan du i princip räkna i huvudet jämfört med den här ganska komplicerade beräkningen. Vad har jag missat? sa jag.

Jag pekade på Carls långa beräkning och väntade på någon typ av reaktion från Carl. Att ekonomisk teori skulle följa ett naturvetenskapligt samband höll jag inte för troligt eftersom mycket inom ekonomin var konstruerat och i min mening hitte-på.

– Det var den doktorsavhandlingen sönderplockad! sa Carl.

– Va? sa jag.

– Det tog mig fyra år att komma fram till det du just ägnat tio minuter åt att beskriva här, sa Carl.

Han ramade in turbulensformeln med en röd penna.

– Är det tillräckligt bra konfidens? frågade jag.

– Ja mot en approximation som är mellan tummen och armbågen. Lönsamhetsanalysen för en sådan här investering är inte noggrannare än så här, sa Carl.

– Så? sa jag.

– Du har i princip uppsatsen för den här kursen klar här på tavlan och rent krass så kan jag inte sätta något annat än högsta betyg, sa Carl.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Carl bjöd mig att sätta mig ner på min plats igen. När jag tittade mig omkring så möttes jag av imponerande blickar. En del av mina kursare skulle nog omvärdera sin egen förträfflighet och inte längre se ner på eller undervärdera människor som inte gått på Handelshögskolan.

– Kära elever! Det är så här som metodutvecklingen går framåt och jag är ganska säkra på att ni kommer att komma ihåg den här föreläsningen i framtiden. Jag har själv en rejäl hemläxa att göra. Dessutom så vet jag att många av er ser er som mycket smarta och tycker att ni vet bäst men kunskap kan komma från de mest oväntade håll. Kom ihåg det i framtiden när ni sitter som beslutsfattare, sa Carl.

Föreläsningen blev lite avslagen efter mitt inhopp och jag hade lite dåligt samvete för att jag förstört för Carl. Efter avslutad föreläsning så tecknade Carl åt mig att stanna kvar.

– Det där var nog den skarpaste näsbränna jag någonsin fått och samtidigt en ögonöppnare, sa han.

– Det var inte min mening att vara dryg eller göra någon till åtlöje. Jag började bara fundera lite och det ena gav det andra, sa jag.

– Det är jättebra med kritiskt tänkande! Nu var ju brytgränssambandet bara en liten del av min avhandling men trots det en slakt, sa Carl.

Han såg helt ärlig ut och jag slappnade av lite.

– Det är det här jag arbetat med i större delen av mitt liv, att hitta genvägar, sa jag.

– Jag har länge argumenterat för att vi måste ha mer matematik i utbildningen men som ekonom räknar man tydligen inte, sa Carl.

Jag skrattade till högt åt Carl kommentar. Den kanske förklarade en stor del av problemen som uppstod när ekonomer fick bestämma.

– Det är ju egentligen inte så avancerad matematik utan snarare problemlösning och rimlighetsbedömningar. Naturvetenskapen har ju sina fysiska begränsningar men den ekonomiska teorin har jag inte fått grepp om än. Det lustiga är att sambanden sammanfaller, sa jag.

– Du har alldeles rätt! Jag skulle vilja att du skriver ett papper på det här. Som jag sa så har du redan klarat kursen, sa Carl.

Jag hade funderat mycket på vad jag skulle skriva om i min examinationsuppsats och egentligen inte hittat något lämpligt att skriva om. Det stressade mig enormt eftersom kursavslutningen bara låg några veckor fram. Om Carl tycket att min genomgång av hans algoritm var ett bra ämne så var det tillräckligt för mig med.

– Absolut! Men du får kanske räkna med lite mer matematik då, sa jag.

Carl skratta högt och gav mig en klapp på axeln

– Det blir bra! sa han.

Vi lämnade föreläsningssalen tillsammans och vi skakade hand när våra vägar skulle skiljas. Carl gick vidare bort mot sitt kontor medan jag ringde fram en taxi för att ta mig till Wall Group huvudkontor där jag skulle ha ett möte med Oscar och den nya marknadsdirektören.

Jag tog trapporna upp till direktörsvåningen eftersom träningen hade fått stått tillbaka på grund av allt resande. I och för sig så hade jag alltid ett par löparskor nerpackade men det blev inte riktigt samma regelbundenhet i träningen. Lätt andfådd anlände jag till direktörsvåningen där Sofia tittade upp lite förvånat bakom sitt skrivbord när jag kom från trapporna i stället för hissen.

– God middag! hälsade jag.

– God middag, svarade hon.

– Banksy som vanligt? frågade jag.

– Precis, sa Sofia.

– Tack, sa jag.

Jag gick bort till Oscars kontor där hans dörr stod öppen som vanligt. Den nya marknadsdirektören visade sig vara en gammal bekant. Mikael och Oscar satt och diskuterade när jag knackade lite diskret på dörrkarmen. Mikael hade varit marknadschef för ett av de större företagen i Wall Group efter att han lämnat AQ och hade tydligen gjort så bra ifrån sig att han fått chansen som marknadsdirektör.

– Hej Hannes! Kom in, sa Oscar.

Han reste sig och gick mig till mötes och skakade min hand.

– Mikael känner du, sa han.

Oscar gjorde en liten gest mot Mikael som även han rest sig upp.

– Grattis till nya tjänsten! sa jag.

– Tack! sa Mikael.

Jag tog hans utsträckta hand. Med Mikael som marknadsdirektör så visste jag att arbetet skulle bli både enklare och mer uppstyrt än vad det varit tidigare. Han hade även en förståelse för verksamheten i Korea som den tidigare marknadsdirektören inte haft.

– Det var inget svårt val när jag fick klart för mig att det var du och Min-Jung som drev expansionen i Asien, sa Mikael.

– Och det är väl där det skaver, sa jag.

– Både Hannes och Min-Jung har axlat ett alldeles för stort ansvar och det är det vi skall ändra på nu, sa Oscar.

Vi gick in i Banksy och slog oss ner. Oscar och Mikael hade som jag bedömde det gjort sin hemläxa ordentligt och marknadsplanen var rejält uppdaterad. Framför allt så var resursbasen korrekt den här gången och ansvaret låg på marknadsdirektören och inte mig. Trots det så skulle mycket av arbetet falla på Min-Jung.

– Jag tycker att Min-Jung borde vara med när vi diskuterar det här. Det är trots allt hon som är ansvarig för det praktiska på plats, sa jag.

Även om jag var involverad i mycket så var det Min-Jung som fick ta ansvaret för att det fungerade på plats och hände saker i vardagen. Att då diskutera och ta beslut över hennes huvud kändes inte bra.

– Du har helt rätt, sa Oscar.

– Det blir nog effektivast om Min-Jung kommer hit till oss i Sverige och vi måste göra det innan sommaren. Jag tycker vi kan göra något utanför kontoret så vi får chans att lära känna varandra ordentligt. Det blir ett par dagar och jag bokat upp något. Låter det bra? sa jag.

Min-Jung hade inte varit så många gånger i Sverige så jag tyckte att vi kunde göra något utanför kontoret så att hon fick se lite mer av landet och kulturen när hon ändå reste runt halva jorden. Dessutom så hade jag en idé om vad vi skulle hitta på som jag funderat på länge.

– Det låter bra. Jag känner ju inte Min-Jung så bra som du så det låter som en bra idé, sa Mikael.

– Räkna inte med att jag kan närvara hela tiden, sa Oscar.

– Jag förutsatte nästan det, sa jag.

Efter att ha stämt av kalendrarna så packade vi ihop och tog en gemensam tidig lunch i personalmatsalen.

*

Det var strålande väder när S/S Nova ångade ut från Motala. Alla stod på fördäcket och tittade när fartyget gled ut ur hamnen. Min-Jung var verkligen fascinerad över både Nova och upplevelsen att glida ut ur hamnen till ångmaskinens stånkande. Det var med en känsla av saknad jag bordat Nova. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle ha en sådan känslomässig relation till henne. I och för sig så var det nog inte så konstigt med tanke på hur mycket tid jag tillbringat med henne.

Jag hade bokat en kryssning över tre dagar lunch till lunch med två övernattningar på Göta kanal mellan Motala och Söderköping. Rederiet blev jätteglada när jag kontaktade dom och var mycket tillmötesgående för att försöka uppfylla mina önskemål Det visade sig att rederiet byggt om Nova för att öka möjligheten till övernattning ombord. Man hade minskat lite på storleken på kolbunkern och på passagerarutrymmet för att skapa utrymme för sex hyttplatser varav två i enkelhytt. Därutöver fanns två toaletter och en separat dusch. Kabyssen fanns kvar men hade utrustats lite bättre för att klara av lite mer avancerad matlagning.

Förutom Mikael, Min-Jung, Oscar och jag själv så deltog Emelie som var ansvarig för Asien i Mikaels stab. Alla sov över ombord förutom Oscar som anslöt dag två för att lämna efter middagen. Eftersom vi bara var fyra så fick alla en egen hytt vilket kändes skönt. Rederiet hade riggat upp med projektor och duk så att vi spegla upp våra presentationer utan problem. Det var nog ett av det trevligaste konferensrum jag haft möte i eftersom Göta kanal visade upp sig från sin bästa sida.

Under en av pauserna så var jag bara tvungen att ta mig ner till maskinrummet för att inspektera maskin. Jag klättrade ner till maskinrummet och maskinisten som var en äldre herre tittade förvånat upp.

– Hej Hannes! presenterade jag mig.

– Ah! Hej, det var du som ägde Nova tidigare! sa han.

– Stämmer, sa jag.

– John!

John höll fram handen och jag skakade den. Man hade låtit maskin vara oförändrad och John och jag klängde runt och tittade på olika detaljer medan jag pratade lite om bakgrunden och vad Henrik och jag gjort. När vi stod där och pratade så hördes plötsligt ett susande ljud vilket fick mig att le igenkännande.

– Vad tusan är det för något som genererar det här susande ljudet? frågade John.

Jag skrattade till. Det var en ventil som satt lite dolt bakom några rör.

– Här, sa jag och visade.

Jag justerade ventilen lite och ljudet försvann direkt. John klängde in bakom rören och tittade samtidigt som han vred lite på ventilen varvid susandet återkom innan han återställde min inställning.

– Den kanske jag borde listat ut, sa John.

– Den borde kanske ha bytts men vi ville ha kvar originalet så vi renoverade den men ljudet blev vi inte av med, sa jag.

– Nu när jag vet vad det är så skall jag titta på den men du har säkert helt rätt. Jag har aldrig sett en så komplett dokumentation på en så gammal maskin som den du satt ihop.

Jag skrattade till.

– Henrik som ägde henne före mig var lite överambitiös när det gällde dokumentationen men det berodde nog mest på att han inte kan något om ångmaskiner. Jag fortsatte på hans inslagna bana bara, sa jag.

– Det är guld värt, sa John.

Vi pratade en stund till innan jag klättrade upp ur maskin igen.

När Oscar lämnade Nova så kunde jag se att han gjorde det motvilligt. Han hade nog egentligen velat stanna kvar ombord och övernatta han med. Kocken hade verkligen lyckats och det var otroligt stimulerande och avslappnade att sitta på Novas akterdäck och dricka ett glas vin samtidigt som vi långsamt tuffade fram längs kanalen. Jag kunde se på Min-Jung att hon verkligen sög in allt hon såg och jag visste att hon skulle ha mycket att berätta om när hon kom hem igen.

*

Vi hade ledningsgruppsmöte och vi satt på kontoret i Malmö. Jag hade passat på att lägga in ett möte när Min-Jung ändå var i Sverige. Vanligtvis så deltog hon elektroniskt men det blev inte riktigt samma sak. För ovanlighets skull så kändes det som att jag hade kontroll på allt. Mötet på S/S Nova hade löst upp huvuddelen av de bekymmer jag hade och när det gällde AQ så kändes det som att allt föll på plats där också.

– Jag tänkte ta en vecka ute på Gotland för att skriva min uppsats till Managementprogrammet, sa jag.

Jag hade kommit fram till att jag behövde komma bort för att kunna fokusera på uppsatsen. Jag hade egentligen bara en vecka kvar tills deadline och när jag satt på kontoret så blev jag störd hela tiden och hemma så var det Jamie som fick mig att tappa fokus.

– Jag blockar alla telefonsamtal förutom ledningsgruppen och Oscar och jag förväntar mig att det bara är världens undergång ni stör mig med, sa jag.

Jag tittade på klockan och kunde konstatera att vi hunnit med allt på agendan och att Min-Jung skulle hinna ta sig till Kastrup utan att behöva stressa. I stället för att låta henne ta tåget över så skjutsade jag henne själv. På resan över hann vi ha ett förtroligt samtal om situationen i Korea och jag förstod på henne att hon kände sig pressad. Jag lyckades i alla fall lugna henne med att Oscar verkligen tog våra åsikter på allvar och att det skulle lösa sig. Min-Jung såg lite lugnare ut när jag släppte henne vid ”Kiss & Fly” på Kastrup.

Jag skulle ta bilen ut till Gotland. Vi hade kompletterat huset med en garagebyggnad med två platser och ett litet förråd och flyttat ut E-Typen eftersom vi behövde en parkeringsplats till Jamies tjänstebil i Malmö. I och för sig så var det logiskt att ha E-Typen på Gotland för den skulle förmodligen rulla mer där än hemma i Malmö. Ville jag nostalgiåka i Malmö så kunde jag säkert låna Mikes Mustang. När även jag fick en tjänstebil så beslutade vi att även flytta ut Teslan till Gotland också i stället för att sälja den. I stället så sålde vi bruksbilen vi hade där som kanske var lite i för dåligt skick. Jag fick planera resan upp till Oskarshamn lite efter möjligheterna att ladda bilen och jag fick övernatta i Kalmar för att hinna vara på plats när färjan avgick.

Jamie skulle flyga ut till helgen med Pipern och jag skulle hämta henne på flygplatsen för att vi skulle kunna ha en liten avslappnad helg tillsammans. Sen skulle Magnus skjutsa oss in till Visby igen när vi skulle flyga hem. Det kändes ovant att ta färjan över. Det gick mycket snabbare och smidigare att ta Pipern men när jag väl rullade av färjan i Visby så gick det smidigt. Jag stannade till i Burgsvik och handlade innan jag anlände till huset. Våren hade definitivt övergått i tidig sommar och grönskan hade kommit ungefär lika långt som i Malmö. Det första jag gjorde efter att ha burit in matvarorna var att kolla till E-Typen. Den startade på första försöket och jag satt och njöt lite av motorns mullrande. Därefter tog jag en sväng runt huset och kollade så att allt såg bra ut. Badtunnan behövde som vanligt fyllas på lite men i övrigt så var allt som förväntat. När vi byggde garaget så passade vi även på att sätta upp solceller och installera en Powerwall från Tesla samt en liten bensindriven generator. Strömavbrott var egentligen ingen stor fråga men tidvis så var det ganska stora problem med överföringen mellan fastlandet och Gotland.

Lugnet hade infunnit sig omedelbart och jag kände hur stressen rann av mig när jag promenerade ner till stranden. Vattnet var givetvis iskallt men vinden låg inte på så solen värmde och luften var varm. Jag slog mig ner på en sten och satt och andades i havsluften och bara njöt en stund innan jag gick upp till huset igen. Efter att jag ätit en enklare lunch så packade jag upp datorn och slog mig ner vid köksbordet. Jag hade skrivit ut en del av materialet som jag tänkte använda, då kunde jag markera och skriva små noter. Efter en stund så tog jag med mig allt ut i solen på terrassen och satte mig i en solstol i lä med en filt över benen och läste.

Carls artikel om brytgränssambandet var intressant även om han gjorde det hela onödigt komplicerat för sig. Metodiken och matematiken lämnade en del övrigt att önska men jag kunde ganska enkelt förstå hur han resonerat även om den ekonomiska teorin inte kändes självklar. Förmodligen så berodde det på bristande förkunskaper i ekonomisk teori från min sida. När det började att bli lite kyligt så hade jag i alla fall läst så mycket att jag hade huvuddragen klar för min uppsats.

Jag packade ihop allt och tog en promenad längsmed stranden innan jag tog itu med att ordna till lite kvällsmat. Givetvis så grillade jag fisken jag köpt och luften fylldes med angenäma aromer. Jag tog en flaska vitt ur vinkylen och njöt av fisken och ett glas vin innan jag gick till sängs. Jag somnade omedelbart utan att älta en massa problem och jag sov hela natten utan att vakna.

När hela veckan passerat så stod jag utanför flygklubbens entré och väntade på att Jamie skulle komma ut. Uppsatsen hade nästan skrivit sig själv och jag hade inte blivit störd på hela veckan. Det var med stor tillfredställelse jag e-postat uppsatsen till Carl. Jag kände mig verkligen utvilad och laddad på ett sätt jag inte gjort på länge. Jag hade tagit rejäla promenader dagligen hela veckan och all den friska luften hade gjort mig gott. Jag åkte in lite tidigare till Visby för att hinna promenera runt lite innan jag skulle hämta upp Jamie. Turistsäsongen hade inte startat ordentligt och det var riktigt angenämt att strosa runt i medeltidsstaden.

Jag såg när Pipern flög in för att landa och som jag förväntat mig så dök Jamie upp en stund efter. Jag visualiserade checklistan efter flygning framför mig tillsammans med lite kallprat med medlemmar i flygklubben. Hon vinkade glatt när hon fick syn på mig och jag gick henne till mötes. Jag fick en kram av min hustru och tog axelväskan som utgjorde Jamies packning. Vi promenerade bort mot bilen som stod parkerad en bit bort på flygplatsens parkering.

– Jag behöver träffa Sofia för att skriva på anställningskontraktet med henne, sa Jamie.

Rekryteringen av Sofia hade dragit ut på tiden då Sofia i grunden hade accepterat Jamies erbjudande. Tydligen så var det något med flygtimmar som gjorde att Sofia inte kunde sluta hur som helst vilket hade frustrerat de båda. Oavsett så antog jag att SAS var besvikna av att ha förlorat ytterligare en erfaren pilot till Williams Air.

– Okej! Skall vi äta inne i Visby innan vi åker hem? frågade jag.

– Låter som en bra idé, sa Jamie.

– När och var skall ni träffas?

– Hemma hos Sofia och när det passar oss, sa Jamie.

– Men då åker vi dit direkt så tar vi och äter när ni är klara, sa jag.

– Låter bra! Jag skall ringa Sofia så att hon vet att vi är på ingång, sa Jamie.

Jag lastade in Jamies väska i bilen medan hon ringde Sofia. De satt och pratade medan jag körde oss hem till Sofia. Jag svängde upp på garageuppfarten till Sofias och hennes mans nya hus. Det var när de skulle köpa huset som vi fått köpa deras sommarhus. Jamie hade fått guida mig eftersom jag aldrig varit där tidigare.

– Hej! Kom in, sa Sofia när hon öppnat dörren.

Sofia var ensam hemma och vi fick oss en rundvandring i huset som var samma stil som vårt sommarhus. Medan Sofia och Jamie slog sig ner vid köksbordet med anställningskontraktet så tog jag en sväng genom trädgården och tittade innan jag gick in igen.

– Välkommen till Williams Air, sa Jamie.

Hon höll fram handen som Sofia fattade.

– Tack! sa Sofia.

– När kan du börja? frågade Jamie.

– Jag har formellt en månads uppsägningstid och jag har faktiskt redan sagt upp mig så om tre veckor är jag tillgänglig, sa Sofia.

– Jättebra! Kan jag boka in dig på typinflygningskursen om en månad även om det blir mitt i sommaren?

– Det har jag räknat med, sa Sofia.

– Det blir i USA, sa Jamie.

– Du! Jag tar sista flygningen för SAS till USA så slipper vi ta den kostnaden, sa Sofia.

– Perfekt! Jag skickar över all information om kursen när jag bokat den och så bokar jag upp hotell och en biljett hem till dig, sa Jamie.

– Jättebra! sa Sofia.

Sofia såg helnöjd ut och Jamie var nöjd hon med när vi satte oss i bilen. Jamie vinkade åt Sofia som stod i ytterdörren och vinkade tillbaka när jag backade ut från uppfarten.

– Skönt att Sofia föll på plats, sa Jamie.

– Har du all besättning du behöver nu? frågade jag.

– Nej, vi måste rekrytera mer när vi får Kingen, sa Jamie.

Williams Air hade köpt en Beechcraft King Air 350 i väntan på att Aliceplanet skulle kunna levereras. Det var en tvåmotorig turbopropmaskin med åtta passagerarplatser som givetvis inte gick att jämföra med Gulfstreamen i komfort. Men som trots det var ett mycket trevligt plan med en räckvidd på runt 330 mil vilket var tillräckligt för de kortare sträckor som Williams Air avsåg att använda det på. En stor fördel var att det kunde landa på mycket mindre flygfält än Gulfstreamen. Enda nackdelen var egentligen att det inte fanns någon separat toalett ombord utan bara en toalett under kabinvärdens sits längst bak i planet. Egentligen så behövde inga av William Airs flygplan någon kabinpersonal utan kunde flyga med bara piloterna men med tanke på klientelet så hade man kabinpersonal på samtliga plan för komforten och servicens skull.

– Den skall levereras i slutet av sommaren och jag hoppas få tag i en pilot till tills dess. Julia känner någon från flygskolan som kanske skulle kunna passa som andrepilot på Kingen, sa Jamie.

Det var nog enklare att få tag på en mindre erfaren pilot som inte direkt behövde kliva upp och klara av typinflygningen på Gulfstreamplanen. Jag misstänkte att Beechkraftplanet skulle vara kvar även när eller om Aliceplanet blev levererat. Leveransdatumet för Alice sköts hela tiden framåt i tiden eftersom det inte var helt enkelt med elflyg.

– När vi började så var jag mest orolig för om vi skulle ha tillräckligt med flygningar för att gå runt men nu så oroar jag mig mest för att vi inte har kapacitet, sa Jamie.

– Angenäma problem, sa jag.

– Både och! Med tanke på våra klienter så är vi ju inget vanligt flygbolag och måste vara hundra procent tillgängliga, sa Jamie.

– Då blir det väl bra när ni får Kingen också, sa jag.

– Jo, men det kommer förmodligen inte att räcka, sa Jamie.

– Mer plan?

– Än så länge räcker det med mer besättningar men om inget dramatiskt sker så blir det nog ett plan till inom ett år, sa Jamie.

Jamie slöt ögonen drog in den salta havsluften när vi klivit ur bilen. Lunchen inne i Visby hade varit både trevlig och lyckad. Turistsäsongen hade som sagt inte startat ordentligt än och alla turistfällorna hade inte öppnat.

– Jag tror pulsen går ner automatiskt bara man kommer hit, sa hon.

– Bättre terapi går inte att finna, sa jag.

Jag lyfte ur Jamies väska ur bilen och tog den med in i huset medan Jamie tog en sväng runt utomhus.

– Skall vi ta en promenad? frågade hon när jag kom ut igen.

– Absolut, sa jag.

Vi tog en rejäl runda innan vi återvände till huset för att ordna kvällsmaten. Efter kvällsmaten så satt vi ner i soffan och pratade samtidigt som vi gjorde slut på vinflaskan vi öppnat. Det var avslappnade tillfredställande att bara få sitta ner och prata om allt och inget utan att något störde. Klockan hann bli ganska sent innan vi gick och la oss. Jamie gled in under mitt täcke och jag vände mig mot henne. Jamies läppar var heta mot mina och vi kysstes med tungorna brottandes med varandra. Hon kved in i min mun och lät ett långt slankt ben glida upp över mig. Hennes hud var mjuk och len och jag smekte det långa benet upp över höften och vidare uppåt.

Jamies bröst var stort och fast och jag vägde det i handen. Bröstvårtan styvnade till under min handflata och jag kunde känna den som en hård knopp i min hand. Långsamt lät jag min hand glida ner längsmed hennes kropp igen! Ner över höftens och rumpans mjuka rundning. Jamie smekte mig på bröstet ner över magen och hennes hand var het mot min hud.

Jamie la sig ner vid sidan om mig och särade på sina långa ben. Hon greppade mig samtidigt som jag gled med mina fingrar genom hennes sträva könshår mot hennes sköte. Jamie kved lågt in i munnen på mig när jag gled ner mellan hennes kala svullna blygdläppar! Hon var het och våt och jag behövde bara glida fram och tillbaka i skåran några gånger med mitt finger för att det skulle bli kladdigt av hennes safter.

Jamie kramade min lem hårt när jag utan problem gled upp med ett finger djupt i henne. Hon kved lågt när jag masserade det skrovliga området inne i henne samtidigt som jag stimulerade hennes klitoris med mitt finger. Plötsligt verkade det som om hon kom på vad hon höll i handen! Jag stönade rakt ut när hon började runka min lem mjukt.

Jamie släppte greppet om min lem och drog mig i axeln. Hennes ögon skvallrade om vad hon ville och jag gjorde henne till viljes. Jamie smekte mig över bröstet när jag positionerade mig mellan hennes särade ben. Hon greppade mig och förde mig mot sitt savande kön. Jamie var så våt att jag utan problem gled in i henne hela vägen. Mjukt pressade jag mig in och hon stönade till när våra blygdben gick ihop.

Långsamt och i symbios började vi att älska med varandra. I långa mjuka rörelser gled jag in och ut ur Jamie som likt en skugga följde mina rörelser. Utan att släppa varandra med blicken så tog vi oss allt närmare det gemensamma målet. Jamie rörde sig alltmer oroligt under mig i takt med att hon kramade min lem allt hårdare. I hennes ögon kunde jag se att hon inte hade långt kvar till orgasmen och jag utgick från att hon kunde se detsamma i mina.

Jamie pressade sitt underliv hårt mot mig samtidigt som hon krökte rygg och skrek till. Jag pressade mig så lång in i henne jag kunde samtidigt som jag började pumpa säden långt upp i henne när jag samtidigt fick min utlösning. Jamie pressade in sina naglar hårt i mina armar samtidigt som orgasmen slet i hennes kropp. Smärtan från hennes naglar förstärkte bara min egen orgasm och jag fortsatte att pressa mig hårt in i henne samtidigt som säden pumpade ut.

Jamie kropp var het under mig när jag rullade av henne. Hennes hår var rufsigt och hon sjönk snabbt in i djup sömn efter att jag fått en snabb god natt-puss. Jag låg stilla bredvid henne och lyssnade på hennes andetag innan jag själv föll i sömn.

*

Det kändes jätteskönt att få avsluta managementprogrammet. Det var ett litet seminarie där deltagarna presenterade sina uppsatser tillsammans med några föreläsningar av professorer på skolan samt några näringslivsföreträdare. Seminariet var öppet för alla och det var många studenter där med förhoppningen om att få kontakt med en möjlig framtida arbetsgivare. William representerade Wall Group och som alumn vid Handelshögskolan var han uppmärksammad och många i personalen var framme och hälsade på honom. Det lyftes på en del ögonbryn när vi stod och samtalade ganska intimt innan föreläsningen. Inte många ens inom Wall Group hade koll på att han var min blivande svärson.

Efter seminariet så delade skolans President ut diplom och William lämnade över en liten gåva och blommor från företaget till alla deltagare. Familjen inklusive William var framme och gratulerade och jag fick en kram av mina flickor förutom Wilma som inte var med. När det började att lugna ner sig lite och jag stod och pratade med familjen så dök det upp en ung man och sträckte fram handen som jag fattade.

– Josef! sa han.

– Hej! svarade jag.

Det tog en sekund innan jag kunde placera hans ansikte.

– Jag har haft dig som elev, eller hur?

– Precis! Jag gick din och Bengts kurs i beräkningssnål tillämpad numerisk strömningsmekanik. Faktiskt en av de bästa kurserna jag tagit.

– Tack! Du gick teknisk fysik om jag inte minns fel, sa jag.

– Precis, sa Josef.

– Vad för dig hit?

– Jag doktorerar i finansiell ekonomi, empirisk prissättning av derivat. Jag bygger matematiska modeller i framför allt MATLAB, sa Josef.

– Simulering utan något facit, sa jag med ett skratt.

Josef skrattade till han med åt min kommentar.

– Du har en poäng där. Jag ville bara säga att jag har läst din uppsats och den var riktigt bra, sa han.

– Tack! Snubblade över ämnet av en slump, sa jag.

– Har insett att det du lärde oss är mer användbart än inom strömningsmekaniken och din uppsats fick mig att fundera i lite vidare cirklar, sa Josef.

Jag nickade lite.

– Skulle du vilja granska en artikel jag håller på att skriva? frågade Josef.

– Ur metodsynpunkt då?

– Precis!

– Det gör jag gärna. Carl har mina kontaktuppgifter så det är bara att skicka över artikeln när du känner dig redo. Du kanske inte får svar med vändande post men inom en vecka så borde jag hinna titta på den, sa jag.

– Det är helt okej med mig, sa Josef.

Vi avslutade samtalet och Josef försvann bort och i stället dök Carl upp.

– Du Hannes! sa Carl

– Ja?

– Jag skulle vilja använda din uppsats till ett konferensbidrag. Den behöver bearbetas lite textmässigt men du står givetvis med som medförfattare och inte källa, sa Carl.

Jag blev lite överraskad att han ville ha med mig som medförfattare men självklart så fick Carl använda min uppsats. Den var att betrakta som offentlig handling så alla som läste den kunde använda den inom citationsrätten.

– Absolut får du använda uppsatsen. Vill du ha hjälp med bearbetningen så hjälper jag hjärna till, sa jag.

Jag hade beskrivit nästan övertydligt i uppsatsen hur jag gått till väga så det borde inte vara något problem för Carl. Jag var egentligen mer intresserad av att kunna ha synpunkter på något som mitt namn skulle stå på.

– Självklart! sa Carl.

– Josef kommer kontakta dig för att få kontaktuppgifter till mig och det är okej att du ger honom det, sa jag.

– Fixar det! Ni kände varandra eller?

– Han gick en kurs jag gav när jag var doktorand och han hade läst min uppsats om brytgränssambandet och fått några idéer, sa jag.

– Det är det jag säger! Ekonomi är lite av en klubb för inbördes beundran och behöver lite mer influenser utifrån, sa Carl.

– Det blir säkert bra, sa jag.

Carl gratulerade mig till examen och efter att ha tagit mig i hand så försvann även han bort.

– Värst vad du är populär då, sa Jamie.

– Så här brukar det inte vara, sa jag.

– Din uppsats var riktigt bra. Hög klass. Hade med lite mer metod passerat som en C-uppsats, sa William.

William om någon borde ju veta eftersom han hade en examen inom ämnet. Dessutom var jag lite förvånad att han tagit sig tid att läsa uppsatsen.

– Det var nog mer tur än skicklighet, sa jag.

William skrattade till.

– Jag pratade med Carl förut och han störde sig lite på att du så enkelt plockat isär hans avhandling, sa William.

Nu var det min tur att skratta.

– Tror det tog lite på hans stolthet, sa jag.

Min kommentar fick William att skratta till. Några ekonomistudenter var framme och det var lika mycket William som drog som jag själv. William visade i alla fall en ödmjukhet inför studenterna som jag inte förväntat mig. Några visitkort fattigare så hjälptes vi åt att samla ihop allt som skulle med för att åka vidare hem till William och Julia där Jamie och jag skulle bjudas på middag. Det var med stor lättnad jag lämnade Handelshögskolan och Managementprogrammet bakom mig. Diplomet skulle jag hänga upp på kontoret där det skulle få göra sällskap med mitt civilingenjörsdiplom och disputationsdiplom.

*

Josefs artikel dök upp i min epost en dryg vecka efter avslutningsseminariet. Han hade bifogat ett par andra artiklar till för att jag skulle få lite känsla för hans forskning. Metodmässigt var det ingen större skillnad jämfört med strömningsmekaniken. Däremot så var den finansiella teorin helt väsensskild. Josef hade angripet problemet som den fysiker han var men det var något i den ekonomiska teorin som skavde eller jag egentligen inte förstod. Vi hade en liten epostkonversation och det hela mynnade ut i något som jag hoppades Josef kunde ha nytta av. Oavsett så var det ganska kul att se skillnaden mellan naturvetenskaplig teori och finansiell teori.

Efter ytterligare en tid så dök det upp ett nytt utkast på artikeln där Josef helt klart tagit en ny position. Han hade helt klart inspirerats av min uppsats om brytgränssambandet och utan att egentligen förstå den finansiella teorin så var det en bra artikel när jag läste den ur metodsynpunkt.

*

När Carls konferensbidrag kom så visade det sig att den till största delen bestod av min uppsats. Jag stod som huvudförfattare efter Carl vilket fick mig att lyfta lite förvånat på ögonbrynen. Carl hade gjort ett bra arbete men det var några partier jag fick korrigera där han missuppfattat min uppsats. På det hela taget så var det inget allvarligt men det var lika bra att det blev rätt om nu allt skulle granskas vetenskapligt innan en eventuell publicering.

*

Wilmas agronomexamen passerade ganska obemärkt. Hon ville inte ha någon fest eller tillställning så vi firade av henne samtidigt som vi firade midsommar. Hela familjen hade lyckats att stråla samman ute på Kråknäs där även Magdalena och hennes nya man, Lasse, var med. Konstigt nog kändes det inte konstigt att fira tillsammans med både Magdalena och Jamie. Troligtvis så berodde det på att så lång tid förflutet sedan vår skilsmässa. Jag uppfattade ingen spänning mellan Magdalena och Jamie i alla fall. Wilma och Benjamin hade gjort sig hemmastadda i huvudbyggnaden och Magdalena hade flyttat ut i annexet.

Efter att vi ätit den för Kråknäs traditionella midsommarmiddagen så satte jag mig i en av fåtöljerna i rökrummet med mitt vinglas. Det var midsommar så det regnade naturligtvis. Hela Kråknäs andades tradition och rökrummet var en av de traditioner jag hade haft svårast för. Där satt Carl och hans vänner och rökte cigarr efter middagen medan hustrurna fick göra något annat någon annanstans. När jag satt där kom Lasse med två glas som han satte ner på bordet mellan fåtöljerna.

– Kan jag slå mig ner? frågande han.

– Givetvis, sa jag.

– Jag tog med lite Whiskey, sa han.

– Tackar, sa jag.

Jag tog ett av glasen och smuttade på den bärnstensfärgade vätskan. Carl hade föredragit ganska rökig och tung Whiskey men det här var en som passade mig bättre. Carl hade införskaffat några flaskor som jag uppskattade och det var från en av dessa Lasse serverat mig.

– Det är många minnen härifrån, sa jag.

– Jag förstår det och jag hoppas att jag inte inkräktar på något sätt, sa Lasse.

– När det gäller Magdalena så är det definitivt överspelat för min del så där behöver du inte oroa dig. När det gäller Kråknäs så finns känslorna kvar och det är därför jag är så glad över att Wilma axlat arvet, sa jag.

Jag förstod på Lasse att han varit lite orolig över vad jag skulle tycka om hans och Magdalenas förhållande och hans relation med Wilma. Vi hade ett tror jag välbehövligt samtal som vi båda var i stort behov att ha och Lasses ingång i relationen med Magdalena kändes mycket seriös.

– Du var läkare om jag förstått det rätt, sa jag.

Det var dags att överge det allvarliga.

– Precis. Arbetar som kirurg på SUS i Lund, sa Lasse.

– Men du är inte härifrån?

– Är från Uppsala och arbetade på Ackis fram till min skilsmässa. För att bara komma bort så sökte jag en tjänst på SUS och där är jag kvar efter fem år, sa Lasse.

– Då bor du i Lund, sa jag.

Det var mer ett påstående än en fråga.

– Precis. Har en lägenhet med promenadavstånd till sjukhuset, sa Lasse.

Jag nickade lite.

– Tanken är att vi skall ha ett särboförhållande för varken Magdalena eller jag är redo att bo ihop än. Dessutom så vill jag inte ge upp närheten och enkelheten att ta mig till sjukhuset när jag arbetar, sa Lasse.

Jag hade förstått på Wilma att Magdalena bodde mer tid inne hos Lasse än tvärt om. Dels så slapp hon åka varje dag in till arbetet som hon återgått till när Wilma tagit över godset, dels så blev det nog lite ensamt i annexet. Oavsett så var nog Magdalena och Lasse bara särbo på pappret.

– Jamie och jag var betydligt snabbare på att flytta ihop, sa jag.

– Har förstått det! Magdalena störde nog sig lite på det om jag läst rätt mellan raderna, sa Lasse.

Jag tittade förvånat på Lasse men insåg ganska snabbt att Magdalena egentligen inte varit i balans när hon ville skiljas och att det gått lite för fort. Vi fortsatte att avhandla liven runt oss och när Jamie och jag åkte hem på kvällen så tyckte jag att jag fått en ganska bra bild av Lasse. Han var nog ganska bra för Magdalena som behövde starta om efter förhållandet med Jakob Silfverbielke som jag visste tagit hårt på henne.

*

Det hade nästan blivit en tradition att ta emot Williams Air nya flygplan på Sturup. Jamie, Wilma, Mike, Annika och jag stod ute på piren och tittade när Beechcraftplanet kom taxandes. Det stannade till på remoten medan vi gick ner till gaten där transferbussen som skulle köra ut oss väntade. Planet var redan målad I samma färger som de andra planen i företaget och det stod Williams Air på flygkroppens sida. Om Gulfstreamplanen var slanka och eleganta så var Kingen en best! Det var två motorer med en liten flygkropp emellan. Julia öppnade flygplanets dörr och log stort emot oss när vi steg ur bussen. Hon hade skaffat alla behörigheter i USA och därefter hämtat planet där det levererats vid Beechcraft servicecenter i Düsseldorf.

– Kom in, sa hon.

Inredningen var lika exklusiv som i Gulfstreamplanen men kabinen var betydligt mindre och vi fick nästan tråckla oss in. Jag tittade in i cockpiten och den dominerades av tre stora skärmar.

– Det är duktigt drag i den och den är en fröjd att flyga, sa Julia.

Efter att alla inspekterat planet så tog Wilma och Annika transferbussen tillbaka till terminalen medan vi andra spände fast oss för att flyga med upp till Bromma. Jamie slog sig ner på andrepilotens plats även om hon inte hade typinflygningen. Jag var inte säker på att hon egentligen behövde någon typinflygning på planet utan det kunde räcka med lite handledning och några flygtimmar med en lärare. De övriga besättningarna i Williams Air skulle se till att de fick de behörigheter de behövde de med men jag var osäker på om Jamie skulle ta den. Jag antog att hon hade fullt upp med arbetet som VD och de flygningar med Gulfstreamplanen som hon gjorde.

Ljudnivån var förvånansvärt låg och jag hörde tydligt Julias torra konversation med kontrolltornet. Planet vibrerade på ett helt annat sätt än Gulfstreamplanen när det taxade ut mot startbanan. Det välbekanta suget i magen när Julia släppte bromsarna och varvade upp motorerna var dock detsamma. Planet klättrade snabbt upp till marschhöjd och jag kunde höra hur Julia förklarade för Jamie inne i cockpiten.

– Trevligt plan, sa Mike.

– Otroligt vilken finish det är, sa jag.

– Ljudnivån skall vi inte prata om! sa Mike.

– Du hade flyget Pipern med Julia om jag förstått rätt? sa jag.

VI hade sagt till Mike att han fick låna Pipern om han ville och han hade blivit jätteglad.

– Stämmer. Insåg inte hur mycket jag saknat att flyga, sa Mike.

– Du får slåss om flygtiden i Pipern med oss andra, sa jag.

Mike skrattade till och nickade.

Det är inte lätt att ta piloten ur någon som flyget tusentals timmar i både trafikflyg och stridsflyg. I det sällskapet som satt i planet så var det jag som var amatören och jag skulle heller aldrig bli något annat. Jag lutade mig tillbaka i sätet, slöt ögonen och njöt av flygningen.

*

Jag satt och gick igenom en tråkig resultatrapport. Det var verkligen baksidan av att vara VD, alla omåttligt torra rapporter som jag var tvungen att läsa. Nu så var inte ekonomin jag behövde oroa mig för eftersom vi följde budget och inga prognoser pekade på något annat heller. Jag svarade ändå tacksamt i telefonen när Carl ringde för det var ett eftertraktat avbrott.

– Vi har fått artikeln antagen, sa han.

Det tog en stund innan jag kom på vad det var för artikel han menade.

– Grattis, sa jag.

– Du får gärna vara med på konferensen när den skall presenteras, sa Carl.

Jag var tveksam till om jag egentligen hade tid att åka på konferens inom ett område jag inte var verksam. Dessutom så var det frågan om kostnaden. Carl märkte nog min tvekan.

– Konferensen är i Köpenhamn och jag har för mig att du bor i Malmö så det är inget större åtagande från din sida vad gäller resande. Som författare av ett konferensbidrag så får du dessutom deltaga utan kostnad, sa Carl.

– När är det? frågade jag.

Det visade sig att dagen när vår artikel skulle presenteras så var jag på plats i Malmö så jag beslutade mig för att deltaga. Det var ett tag sedan jag åkt på forskarkonferens så det skulle bli ett trevligt ombyte mot mitt vanliga arbete. Jag försökte hålla mig ajour med utvecklingen inom strömningsmekaniken även om jag inte arbetade direkt med det i rollen som VD. Hanna och jag pratade dock regelbundet om metodutvecklingen på området.

*

Skåne bjöd på strålande vinterväder. Det var tre plusgrader, strålande sol och vindstilla. Solen speglade sig i vattnet när Öresundståget åkte över Öresundsbron. Jag såg verkligen fram emot att få delta på forskarkonferensen även om den inte avhandlade mitt specialområde utan ekonomi. Både Carl och Josef skulle vara där och presentera våra respektive konferensbidrag. Det kändes lite konstigt att jag skulle ha mitt namn med i två artiklar som var helt utanför mitt akademiska område. Men det var kanske därför som jag kände mig så förväntansfull och spänd.

Det var inte svårt att hitta fram till konferenslokalen på Köpenhamns Universitet. Proceduren vid inskrivningen var som jag var van vid men med skillnaden att min namnbricka var av en annan färg än övriga deltagare eftersom jag hade ett konferensbidrag. När jag hängt av mig ytterkläderna och gått in i salen där morgonfikat skulle serveras så hörde jag någon ropa mitt namn.

– Hannes!

När jag vände mig om så vinkade Carl åt mig. Josef stod med honom och jag gick bort till dom.

– Trevligt att du kunde komma, sa Carl.

– Trevligt att vara här faktiskt. Har saknat forskarkonferenserna och det skall bli kul att se om ekonomikonferenserna skiljer sig mot det jag är van vid, sa jag.

– Det är samma, sa Josef.

Konferensen som sådan skiljde inte mot vad jag var van vid, den akademiska värden höll på sina format. De flesta konferensbidragen handlade om finansiell ekonomi och prissättning av derivat. Efter halva konferensen så förstod jag varför Josefs artikel och Carls och min artikel blivit antagna. Det handlade mycket om prisprediktion av derivat och modeller för detta. Som vanligt så var mina grundkunskaper i ekonomi inte på den nivå att jag förstod allt men de matematiska metoderna förstod jag. En av de stora utmaningarna var att modellerna inte följde några naturlagar utan baserades på historiska data. Oavsett så kändes det tryggt att Carl tog presentationen av vår artikel så jag slapp oroa mig för eventuella frågor.

Efter att alla bidrag presenterats så var det en paneldebatt och till min stora förvåning så blev jag erbjuden en stol i panelen. När jag tvekade så föste nästan Carl fram mig och det var med en känsla av obehag som jag slog mig ner i panelen.

– Det är ett hedersuppdrag att få sitta i panelen och det innebär att vår artikel anses vara mycket bra, sa Carl.

Jag slog mig ner i panelen och vi blev presenterade av moderatorn. Då alla i panelen var professorer eller doktorer inom finansiell ekonomi så stack jag ut rejält som ingenjör om än disputerad. Det var kanske därför som jag kom att stå i fokus. I princip alla frågor handlade om mina metoder. Det var speciellt en liten ettrig dansk som helt klart passade in på alla mina fördomar och erfarenheter av en akademiker på universitetet som gick på hårdast och ifrågasatte mest. Till slut så var jag tvungen att gå i svaromål med honom.

– Min artikel har inget med prediktion av ekonomiska utfall att göra utan är en ren genomgång av metoder, sa jag.

– Men här jämför du ekonomi med turbulens! Hur förklarar du det?

– Om du läser ordentligt så handlar det bara om lösningsmetodik. Det faktum att doktor Graf brytgränssamband råkade sammanfalla med min turbulensformel är ren slump vilket framgår tydligt i artikeln, sa jag.

Den lille dansken fortsatte att argumentera på ett sätt som ganska tydligt visade att han inte förstod det han försökte argumentera mot.

– Om du jämför med Josef Karlssons artikel så blir det än mer tydligt att det enbart handlar om metodik eftersom han avhandlar prediktion men använder min lösningsmetodik, sa jag.

När dansken började att argumentera igen så fick jag nog och reste mig upp och gick fram till en whiteboard och tog upp en spritpenna. Det var en överhängande risk att jag skulle göra bort mig eftersom jag inte hade den skolning i ekonomi som jag egentligen behövde. Med Carls brytgränssamband och Josef prediktionsmodeller så gick jag genom min lösningsmodell rent matematiskt. När jag tittade ut över auditoriet så kunde jag se att det inte var många som egentligen förstod vad det var jag visat eftersom de inte hade de nödvändiga kunskaperna i matematiken.

– Så! Det handlar enbart om lösningsmetodik och inget annat, sa jag.

Jag la ifrån mig spritpennan och återvände till min plats och gjorde mig beredd på danskens motargument. Till min stora förvåning så kom inte argumenten utan i stället bröt Carl in och gjorde en lysande utläggning om behovet av metodutveckling. Det kändes som ett antiklimax och hela paneldebatten dog liksom ut av sig själv. Efter avslutat program så var många framme och pratade och jag förstod att det var många som inte höll med den ettrige dansken så han ansågs vara en bromskloss. Till min stora förvåning så var det även många som ville diskutera hur mina metoder kunde användas inom ekonomin.

Fortsättning följer…

Delar i serien

<< Del 11: Stora förändringar

Ovan molnen är himlen alltid blå

• Del 1: S/S Nova
• Del 2: Ovan molnen är himlen alltid blå
• Del 3: Gotländsk kalksten och saltstänk
• Del 4: Att flyga är att leva
• Del 5: The Big five
• Del 6: En mogen man i sina bästa år
• Del 7: La Dolce Vita
• Del 8: Vår man i Seoul
• Del 9: Lyckan står den djärve bi
• Del 10: Williams Air
• Del 11: Stora förändringar
• Del 12: Den nya Kingen