Andra mötet: Bibliotekarien

Det luktar papper och stillhet.
Den där specifika doften som bara finns i bibliotek – torr, dammig, fylld av gammalt bläck och långsamt åldrande pärmar. Luften är sval och mjuk, som om ljudet dämpas redan innan det hunnit uppstå. Det enda som hörs är det lågmälda knappandet på tangentbord någonstans längre bort, en dämpad hostning, en stol som skrapar mot golvet.
Lisa rör sig långsamt mellan hyllorna, låter fingertopparna vandra över bokryggarna medan hon går. Det är en gammal vana, en gest hon gör utan att tänka, njutningen av den fysiska beröringen. Böckerna står tätt packade, många av dem nötta, ryggarna slitna av hundratals händer, vissa blekta så att titlarna knappt går att läsa längre.

Hon stannar vid en av hyllorna och höjer blicken.
Boken hon letar efter står högt upp, på gränsen till onåbar. Hon suckar tyst. Det är alltid likadant. Hon känner sin egen kropp så väl vid det här laget, känner dess begränsningar, hur vissa rörelser kräver en anpassning, en medvetenhet.
Hon höjer sig lite på tå och sträcker sig uppåt.
Och hon känner det genast.
Bröstens tyngd skiftar när hon sträcker sig.

Det är som en naturlag – deras vikt drar henne neråt, pressas mot tyget som spänts över dem hela dagen. Hon är van vid den känslan, van vid att kroppen reagerar som den gör, van vid att kläder aldrig riktigt sitter som de borde.
Hon bär en mjuk omlottklänning i svart viskos idag, ett plagg hon valt lika mycket för bekvämlighet som för hur det formar sig efter kroppen. Tyget är lätt, följsamt, smiter åt som en smekning.
Den är knuten i midjan med ett enkelt band av samma tyg, korsad över bröstet i den klassiska omlottmodellen. Den har långa ärmar, lite lösa vid handlederna, och en djup v-ringning som på vilken annan kvinna hade varit elegant och diskret – men på henne blir något helt annat.

Brösten är för stora helt enkelt, för svällande.
De skapar sin egen form, sin egen närvaro. Oavsett hur tyget draperas, oavsett hur försiktigt hon knutit bandet, dras klänningens linjer obönhörligt in mot kroppens centrum – till den enorma tyngdpunkt som definierar henne.
Det är som om tyget får utstå en kamp. Det försöker hålla brösten på plats, försöker forma sig efter deras konturer, men det är en ojämn kamp. Klänningen är sydd för en annan slags kropp, en annan slags byst.
Tyget ligger spänt över de höga, runda formerna, draperar sig över den svullna mjukheten men följer ändå varje linje, varje välvning. Och bröstvårtorna – de är alltid synliga, oavsett plagg.
Stora, markerade, oftast styva på grund av friktionen mot tyget. De skapar skuggor i det tunna materialet, antydningar som syns tydligare i visst ljus, som formar sig i takt med hennes rörelser. De är alltid där, alltid närvarande, som en tyst förklaring till varför blickar fastnar där de gör.

Lisa drar in ett långsamt andetag när hon förnimmer något nytt i sin närhet.
Hon är så van vid det här. Så van vid hur kläder anpassar sig till henne snarare än tvärtom. Så van vid att känna blicken innan den ens fallit på henne.
Och den är där nu.
Hon hör honom innan hon ser honom.
”Jag… jag kan ta ner den åt dig.”
Rösten är försiktig.
Lisa sänker armen och vänder sig långsamt om.
Där står han.
Bibliotekarien.

En man i trettiofemårsåldern med smal kropp och tunna glasögon, med ett uttryck i ansiktet som är både vänligt och osäkert. Han är en sådan som är van att befinna sig i bakgrunden, en sådan som vet hur man gör sig själv osynlig.
Han står som fastfrusen, ögonen har redan hamnat där de inte borde vara.
Först kommer stelheten i ansiktet, den där mikroskopiska spänningen i musklerna som avslöjar att han sett. Sedan den snabba, omedvetna blicken – den som dyker upp innan tankarna hunnit stoppa den, innan han hunnit påminna sig själv om att det inte är artigt.
Men han ser.
Han ser tyget, ser hur det pressas över de massiva formerna, ser hur klänningens linjer bryts, förändras, anpassar sig efter något som vägrar döljas.
Han blinkar till.
Sväljer.

”Vad gulligt av dig”, säger Lisa lågt.
Hans kropp reagerar innan hans huvud gör det. Han nickar, rör sig närmare, sträcker ut handen.
Och det är då det händer: han hamnar precis vid henne. Vilket betyder att han är precis vid dem.
Lisa ser vad som händer inom honom.
Hur hans hand, som var på väg upp mot boken, plötsligt saktar in. Hur hans andning förändras. Hur han inser, sekunden för sent, hur nära han egentligen är.
Hans bröstkorg häver sig djupare än innan.
Hans fingrar är nästan vid bokryggen, men de når inte hela vägen upp. Han borde ta den. Han borde bara sträcka sig lite till, fånga boken och backa undan.
Men han gör det inte.
Hans blick rör sig, sveper neråt, dröjer.

Och Lisa vet.
Hon ser den där skiftningen i hans ögon, den där svårdefinierbara förändringen mellan vanlig attraktion och något annat.
Något djupare.
Något som handlar om mer än bara lust.
Han ser inte bara brösten.
Han försöker förstå dem.
Lisa för långsamt händerna till midjan, för hon inser att det är nu det händer. Det har redan börjat.
Hans andning fastnar halvvägs.
Hon drar i knytbandet. Det lossnar tyst, tyget slappnar av.
Hans blick sjunker till hennes händer, ser hur snörena glider ur varandra, hur spänningen försvinner.
Och sedan särar hon på tyget.

Brösten väller ut.
Bibliotekariens blick.
Den har förändrats.
Först var den trevande, osäker, flackande mellan henne och boken på hyllan, som om han ännu hade möjlighet att välja en annan riktning.
Men nu finns inget annat.
Nu är hans blick fastnaglad vid henne.
Eller snarare vid dem.

Brösten är helt blottade nu, hänger tunga i klänningens öppning. De är för stora för att ens lunna försöka döljas, för tunga för att hållas tillbaka. Deras mjuka, svällande form är det enda som existerar mellan dem nu, en ofrånkomlig verklighet som förändrar hela rummet.
Lisa ser den smale mannens händer, hur de lyfts aningen från sidorna, som om han kämpar med en impuls han ännu inte förstått. Hon ser hans bröstkorg häva sig djupare, långsammare.
Hans ansikte är inte en mans ansikte i det ögonblicket.
Det är ett uttryck av något annat, mer ursprungligt.
Något som kommer långt innan begär.
Något som handlar om saknad.
Hans läppar är lätt särade, som om han tänkt säga något men glömt bort orden.
Hans händer lyfts långsamt, trevande, som om han närmar sig något som kan försvinna om han rör det för fort.

Lisa låter honom ta in ögonblicket.
Hon behöver inte fråga vad han känner.
Hon vet redan.
Det är en tyst kunskap, en insikt hon har burit i många år. Hon har sett den i andra mäns ögon förut, den där speciella blicken, den som inte handlar om ren attraktion utan om något djupare, något ordlöst.
En längtan som de inte ens visste att de bar på.
Hon ser det i honom nu.
Han har saknat något hela sitt liv.
Och hon vet att han inte ens förstår exakt vad det är förrän nu.

Hans fingrar når försiktigt fram.
De nuddar huden, först bara lätt, som en viskning, som om han testar om det han ser verkligen är verkligt.
Sedan en lättare pressning.
Lisa känner hur han långsamt andas in genom näsan, som om han försöker samla in hela ögonblicket, bära det med sig, förankra det någonstans inom sig.
Hans händer formar sig kring tyngden nu, möter den, väger den.
Lisa ser hur hans ögon förändras igen.
Det är här det händer.
Hon har sett det förr.
Den där första chocken av tyngden.
Hur de alltid tror att de föreställt sig något, och hur verkligheten ändå överträffar det.
Hur han låter händerna sjunka in i mjukheten, hur han långsamt, nästan vördnadsfullt, lär känna den fylliga rundningen, värmen, hur kroppen formar sig under hans fingrar.
Han sväljer hårt.
Lisa står stilla, lutad mot hyllan, hennes klänning vidöppen, hennes enorma bröst blottade för honom att göra vad han vill med.

Den unge bibliotekarien stirrar, först som i förundran, sedan med något djupare, något ordlöst som rör sig genom honom som en våg han inte kan värja sig emot. Hans händer lyfts, trevande, sedan lägger han dem om hennes bröst, känner värmen, tyngden, mjukheten som sväller mellan hans fingrar.
Hans grepp blir fastare. Han väger dem, kramar dem långsamt, nästan vördnadsfullt. Tummarna glider över den släta huden, letar sig till bröstvårtorna, cirklar runt dem, testar deras styvhet med försiktiga tryck. Lisa ser hans andning förändras, ser hur han sjunker djupare in i något han själv inte förstår.

Och sedan, som om han inte längre kan hålla tillbaka, böjer han sig fram.
Hans läppar nuddar först hennes hud, söker bröstvårtan, mjukt, prövande. Han suger in den försiktigt, drar ett darrande andetag genom näsan, som om han försöker memorera varje känsla, varje smak.
Men det räcker inte.
Ett ljud undslipper honom, en djup, låg ton av behov, och plötsligt tar han tag i hennes bröst med båda händerna, kramar det, drar henne närmare. Han vill ha mer. Han vill ha allt.
Lisa suckar lågt, lyfter en hand och låter den vila mot hans nacke. Han suger långsamt, djupt, som om han diar även om det inte kommer någon mjölk, medan hans händer fortfarande håller om hennes bröst, men hon känner hur han kämpar. De är för stora, för tunga, och han behöver hjälp.

Så hon hjälper honom. Lyfter bröstet åt honom, håller det stadigt i sina händer och pressar det varsamt mot hans mun. Han tar emot det, låter sina läppar sluta sig tätare kring bröstvårtan, hans tunga smeker den styva spetsen innan han suger igen, mer målmedvetet nu.
Det är som om han behöver detta. Som om han hittat något han alltid saknat. Och då inser Lisa vem hon blivit: en liten pojkes mamma.
Bibliotekarien suger som han inte fick suga som nyfödd. Han fick av någon anledning inte vara vid sin mammas bröst, fick inte känna den där ursprungliga närheten, tryggheten, och den har saknats honom sedan dess.
Men nu hjälper Lisa honom med det. Hon är hans mamma, och han är hennes bebis, och den känslan får något extraordinärt att blomma i henne, för vad vill en kvinna vara mest av allt, om inte en vilsen pojkes mamma.
Hon låter honom ta sin tid. Hennes andetag är djupa, långsamma, i synk med hans, och hon ser ner på honom, ser hur han släpper taget om världen utanför och sjunker in i det här ögonblicket med henne. Han suger djupt, håller hennes bröst som om han aldrig vill släppa, och hon låter honom.
För just nu är hon allt han behöver.
Och hon vill gärna vara det.

Hon vet inte hur lång tid som passerar, antagligen inte han heller. Men det finns ingen brådska, inget mål, bara den tysta, nästan andaktsfulla beröringen. Han håller, smeker, låter fingrarna följa hennes mjuka tyngd, som om han försöker förstå något större än honom själv.
Och sedan, till slut, stannar han. Han är mätt. Helad. Hans händer lämnar henne långsamt, yrvaket, tvekande, som om de redan saknar hennes tyngd, men han släpper.
Lisa ser det hända.
Hur hans axlars linje mjuknar, hur hans andning blir lättare, hur något i hans blick ljusnar – en stillhet, en lättnad, som om han just funnit något han inte visste att han saknade.
Hon vet att han kommer bära detta med sig. Minnet av hennes bröst, av deras värme, av hur de vilade i hans händer.
Hennes mission här är avklarad. Hon lämnar biblioteket med stuns i steget och fjäderlätta känslor. Och hon vet att hon kommer ställas inför en ny situation, en ny man som behöver helas, snart nog.

• De vidunderliga brösten historia 1 – Skräddaren
• De vidunderliga brösten historia 2 – Bibliotekarien
• De vidunderliga brösten historia 3 – Prästen