Det här är del 3 av 3 i Chead

– Inledning.
I.
Min mor ser på Allmodern, hon hör på vad hon säger.
– Skölden är nere.
– Jag vet, vi är ganska så övertygade om att det är vår son som stängt av den.
– Varför?
– Vi har inte en aning, nej jag ljuger inte. Vi har inte en aning, vi är lika ställda som alla andra är. Men det förekommer ingen strålning där, den vita sanden analyseras nu. De första resultaten tyder på att det är stoftet från människor, alvingar, dvärgar, mutanter, halvmutanter och halvlingar. Att den vita sanden är resterna av de raser som levde i druidernas rike. Allt levande som fanns där, de har försökt skicka upp drönare som ska flyga över sanden men de störtar direkt. Det finns något som vaktar den vita sanden, ett par soldater modigare eller dumdristigare än andra gav sig ut på den vita sanden. De dog, deras dödsskrik hördes och sen tystades de.
– Men var är er son och de andra?
– Ingen vet, vi får inte kontakt med dem. Men vi fruktar att den galningen gett sig ut i den vita sanden.
– Som dödar de som försöker?
– Ja, men vi misstänker att han funnit en väg. Bevisligen så kommer de från andra hållet och hit.
– Det är sant.
– Precis.
– Så vad ska vi göra då?
– Mobilisera och vänta på vad som kommer, det är rådet som vi gett till de andra husen. Mobilisera och avvakta, vi ska inte försöka ge oss på att försöka passera den vita sanden utan att veta var vi ska.
– Så avvakta?
– Ja Allmoder, avvakta.
Kapitel 1
I.
Jag ser på palmerna, vi har passerat den vita sanden. Omar blev vansinnig andra natten som vi var därute, ljuden som rullade över sanden drev honom över gränsen och innan någon av oss andra han reagera så sprang han rakt ut i sanden och försvann.
Hans galna skrikande klipptes av när han blev attackerad av djuren som finns därute, kvinnorna såg på mig och sen mot ljudet som klipptes av. Jag sätter mig ner på marken och jag lutar mig mot palmen, jag öppnar min ryggsäck och jag tar fram en påse.
Jag öppnar den och slår i lite vatten i påsen och skakar den en stund, de fyra kvinnorna sätter sig vid mig och de gör som jag gjorde. Jag visade dem hur de skulle göra i berget, jag öppnar munnen och häller mig blandningen.
Jag stänger munnen och sväljer, när jag är klar så stoppar jag ner skräpet i en påse som jag har i ryggsäcken.
– Hur kan man se bättre med ögonen stängda än dem öppna Chead?
Jag ser på Freja som frågar.
– Man bor i en grotta i ett år och en dag med två ormar och femtiofem djur som jag inte vet vad de heter. De biter dig flera gånger om dagen, deras gifter inte bara botar dig från ett designat gift som ska döda dig, utan det ger dig en massa andra fördelar. Mina sinnen boostades kan man säga, så jag ser bättre i mörker om jag stänger ögonen, jag hör bättre, jag luktar bättre osv. jag var vältränad innan. Det boostades också, man kan säga att hela jag boostades. Det gör att man ser bättre med ögonen stängda än öppna Freja.
Jag tar en klunk av vattnet i min dräkt, jag stänger ögonen och jag ler lite.
– Om det var ett prov Claire så var det rätt tydligt, sen med en mor och en syster som är de, de är så kan ni ju lita på att de lärt mig ert hand och fingerspråk. Förutom det som de bruna lärde mig när de lärde mig hemligheterna. Där ert handspråk är en av de sakerna. Nej jag skryter inte, jag rekommenderar er inte att testa den metoden. Jag är den ende på tio tusen år som överlever därnere. Jag vet inte varför, verkligen inte. Det fanns tillfällen när jag bara ville ge upp, när jag inte orkade med betten längre, när jag inte orkade träna mer, när jag på fullaste allvar funderade på att springa med huvudet först i en vägg. Men jag gjorde inte det, viljan att leva var större. Min kärlek till Lei, mina föräldrar och syster. Min vilja att leva, den största anledningen till att jag gick in där, var för att jag var övertygad om att vad som än skedde därinne så om jag överlevde det så skulle jag hitta en lösning på hur jag skulle bota förgiftningen. Vilket jag gjorde, jag kom ut därifrån som druid. Det som låg sovande inom mig, blev väckt där i den grottan.
– Jag ber om ursäkt.
– Ingen fara, en sak ska ni veta om mig. Det är ytterst sällan som jag ljuger, för är det en sak jag lärt mig den hårda vägen under min uppväxt så är det att sanningen för eller senare kommer fram ändå, ju mer man ljugit. Desto större blir skammen när den kommer fram, sanningen då.
– Vet du något om länderna här?
– Inte mer än att det hette Tiberia, dess huvudstad hette eller heter Defcon. Tiberia var större än hela vår kontinent, det ska finnas länder längre söderut än Tiberia. I alla fall enligt de äldre böcker som jag läst.
– Så Tiberia var större än vår kontinent?
– Ja, så att en del av del av deras invånare överlevde betvivlar jag inte. Har du läst något om detta Claire?
– Inte mycket, det är en mörk sida av vår historia. Man kastar sig inte över sina misstag med samma entusiasm som man gör med ens framsteg, men jag har också läst att Tiberia var stort. Väldigt stort med en massa olika klimat och landskap med alltifrån bördiga slätter, till savanner, öknar, kargt bergsland och djungler. Att det ska ha funnits djur som inte finns i norr och tvärtom, det ska ha funnits samma raser som hos oss, kanske fler det vet man inte säkert. De har vad jag vet inget som är motsvarande som systrarna.
– Jo rådet, de som styr i Tiberia. De tillsammans med fem olika kungahus styr Tiberia, medlemmarna i rådet är ungefär lika bevandrade i magi som ni är. Enligt vissa lärda så ska det finnas druid blod i kungahusen och när någon visar tecken på att vara druid så skickas de i väg för att lära sig leva som druid. Rådet består av fem personer, de har sitt säte i Defcon. Det är en blandning av en religiös orden och något som liknar demokrati. Rådet är som kejsaren och Katedralen i ett, men gud och religion har större påverkan här än vad den har i norr. Där den är en instution till största del, förutom i Parisa, där men har en rätt så strikt syn på religionen. Men man har anpassat den för att den ska passa in med oss andra. Eller man kan säga att den har anpassats, det fanns en religiös stridande orden innan. De var totalt hängivna rådet och sin tro, en tro på en gud, en gud som ser allt vad du gör och du blir bedömd på den utsatta dagen om du ska få leva i paradiset eller i helvetet. De fem kungahusen påminner till viss del om våra hus. Men de är betydligt mer styrda av rådet, eller de var det. Jag har svårt att tro att det ska ha ändrats så fantastiskt mycket, i tider av kriser så behöver man struktur. Så jag tror att den styrande strukturen är densamma. En sak till, om ni kan gamla språket så ska ni använda det så mycket som möjligt.
– Varför?
– Därför att något säger mig det, den dator som styrde sköldmuren. När jag avaktiverade skölden så var jag tvungen att läsa och skriva på gamla språket, som sagt något säger mig att det är gångbart här. Därmed inte sagt att de inte kan tala det allmänna umgängesspråket, men jag tror att gamla språket är vanligare. Eftersom ni är mödrar så ska ni behärska det språket, har ni vapen?
– Ja, jag har. Det tror jag vi alla har, i alla fall våra knivar.
– Bra, ha dem tillgängliga. Från och med nu så är alla fiender, tills de bevisar något annat. Jag och Lei kommer göra vårt bästa för att skydda er.
– Vart ska vi?
– Vi följer vägen, det går en väg söderut på andra sidan oasen. Som sagt jag ser bättre när jag har ögonen stängda. Vi ska kanske passa på att sova, om vi ska vidare i morgon så får vi vara utvilade.
Jag sluter ögonen igen och jag somnar och drömmer om hemma, jag drömmer om att gå i hamnen och se på de stora segelskeppen.
II.
Vi ser den vita staden framför oss, jag stannar och ser på den höga vita muren. De vita husen som är byggda från marken och sen upp på bergsväggen, staden växte inte utåt utan uppåt och frågan är varför?
Vi går inne bland vagnar och dragdjur, vi samtalar med tecken för att inte avslöja oss av misstag med vår dialekt. Det vi hört av de som samtalat här i karavanen är gamla språket, en blandning av det gamla språket och umgänges språket, få talar bara umgängesspråket och när de gör det så är det med en underlig dialekt.
Vi kommer fram till öppningen som leder in i staden, vi går bredvid den stora vägen som är till för motoriserade transportmedel. Karavanen som vi följer förlitar sig på djur och inte motoriserade transportmedel. Vi passerar porten in i staden och de fyra kvinnorna ser på mig, vi följer karavanen till marknadsplatsen.
– Vänta här.
– Vad ska du göra?
– Skaffa betalningsmedel.
– Hur?
– Jag är mästertjuv Erika.
Jag drar upp huvan och Lei lättar från min axel och jag sätter min ryggsäck bredvid de fyra kvinnorna.
– Vänta här, jag kommer strax.
Innan de hinner säga något så är jag försvunnen.
III.
Min mor ser ut genom fönstret, de är kvar hos sin dotter och hennes man. Han i sin tur har bjudit in de sex husen för att berätta om utvecklingen, han har fått svar från dem alla att de kommer att komma.
Han har även bjudit in Allmodern, men bara henne inte de andra. Vilket hade lett till att de förde liv, då hade han frågat om de ville komma överhuvudtaget. Det ville Allmodern så hon gick med på kravet, hennes man kommer fram till henne.
– Vad säger Declan?
– Att Aisha är villrådig, det är hennes generaler med.
– Varför valde han att ta bort muren?
– Den enda anledningen som jag kan ske min make, eller anledningar är för att han skulle kunna ta sig till Tiberia.
– Och den andra?
– Att de inte ska kunna smyga sig på oss.
Min far ser på min mor och han nickar svagt.
– Men vad är han ute efter där?
– Vem vet min make? Men vi ska trycka på att muren togs bort för att de inte ska kunna smyga sig på oss.
– Ja inte att han gjorde det för att stilla sin nyfikenhet.
– Nej.
De ser på varandra och de ler lite svagt.
IV.
– Kom.
– Var ska vi?
– Till ett värdshus, ni är hungriga?
– Ja.
– Då går vi.
Jag tar min ryggsäck och Lei sätter sig på min axel igen och jag börjar gå. De följer efter mig och vi kommer fram till ett värdshus som ligger i en lugnare del av marknadsplatsen. Vi går uppför trappstegen till dörren och jag öppnar den och vi går in.
– Ett ögonblick.
Det är den där blandningen av gamla språket och umgängesspråket. Jag kommer hålla mig till gamla språket. Jag ser på väggarna och jag går fram till en tavla och jag läser på den.
– Så vad kan jag hjälpa sällskapet med?
– Fem rum, middag och frukost i morgon bitti.
– Javisst, då ska vi se. Fem rum, middag och frukost i morgon bitti. Tre hundra Jens.
Jag tar fram tre papperssedlar och jag räcker dem till honom.
– Tack herrn, då ska vi se. Här är era nycklar, era rum finns på våning tre.
– Tack mäster.
Jag tar min väska och går fram till hissarna, kvinnorna följer med mig och hissdörrarna öppnas och vi går in i den och jag trycker på nummer tre och hissdörrarna stängs. Hissen rör sig uppåt och jag ser på de andra fyra.
– Middagen serveras om tre timmar, passa på att duscha och vila er innan middagen.
– Hur fick du tag på pengar?
– Som sagt Erika, jag är mästertjuv, förutom att jag är mästerlönnmördare och mästerlärd.
Hissen stannar och dörrarna öppnas och jag går ut och de går efter mig.
– Och en yrkesman avslöjar inte sina hemligheter. Vi ses därnere om tre timmar.
Jag sätter kortet mot dörren och det piper till och jag öppnar dörren och går in, jag ser att de fyra kvinnorna gör detsamma. Dörren stängs bakom mig och jag sätter väskan på golvet och jag börjar klä av mig. Lei flyger fram till fönstret och ser ut genom det, hon ser på de andra husen och på den vita staden.
– Hur ska vi komma vidare och vart ska vi?
– Till Defcon, det går tåg dit, det satt en tidtabell på väggen därnere. Det finns möjlighet att spela Barracuda här.
Lei ser på mig och hon ler lite.
– Det var väl bra.
– Visst är det, det är det eller slåss för pengarna. Då föredrar jag Barracuda.
– Jag med.
Barracuda är ett kortspel där det gäller att komma så nära tio som möjligt, på två kort. Jag är väldigt bra på att spela Barracuda, jag kommer att få de pengar jag stulit att växa.
V.
Declan ser på Aisha, han ser villrådigheten i hennes ögon. Han ser henne smeka sin dotters kind.
– Mitt råd ers nåd är att flytta dina trupper till söder och sydöst. Det finns två platser som de kan komma på, om de inte har hittat på en teknik som klarar av att flyga över den vita sanden. Så finns det bara två platser, det är värre för Parisa. Det finns ett flertal tunnlar och grottor som de kan använda.
– Mina generaler är tveksamma att lämna mina norra gränser obevakade.
– Hotet om det finns ett sådan kommer inte ifrån norr ers nåd, det kommer söderifrån.
– Ja, jag tror det jag med.
VI.
Jasmina ser sin far tala med hennes storebror, de ser lätt upprörda ut. Sen muren försvann så har hennes far blivit alltmer irriterad, eller sen Vargarna och Järvarna bildade sin allians så har han varit väldigt irriterad, sen försvann muren och irritationen blev ännu värre.
Jasminas far ger hennes bror de sista instruktionerna innan de ska resa till Zentral för mötet hos den nye kejsaren. Hur ska hennes far kunna förklara för Storhertigen att hans arvtagare är försvunnen, hur ska han kunna förklara för Allmodern att fyra systrar är borta?
Sen alla pengar han lagt på att försöka få fördelar i Pasternack ser nu ut att vara förslösade. Hennes far går förbi Jasmina utan att säga något, hon är övertygad om att jag inte är död, inte systrarna i heller. Jasmina är ganska säker på att det är jag som tagit bort muren. Hon går fram till sin bror som slår upp ett glas vin med flytande krediter.
– Vill du ha Jasmina?
– Nej tack Hadi.
– Han är mer irriterad än en ökenräv som fastnat i en kaktus.
– Det är en hel del som slagit fel för honom.
– Jo det kan man säga, det blir inte bättre av att jag fick rätt.
– Angående?
– Pasternack svinen.
– Då var vi två som tryckte det i huvudet på honom.
– Du med?
– Ja Hadi, jag med. Jag är orolig för honom min bror.
– Vadå då?
– Han använder mer flytande krediter än någonsin, det gör så att han fattar dåliga beslut Hadi.
Hennes bror ser på henne.
– Ja, jag har sagt det också åt honom. Jag har erbjudit mig att åka till Zentral i stället för honom. Han vill inte höra talas om det.
– Han har bett mig följa med, jag sa att jag ska gifta mig om en månad. Då fick han ett utbrott Hadi, han kallade mig en liderlig haremflicka som bara tänkte på att få knulla. Sen så sa han att jag skulle gifta mig när det passade honom och inte mig.
– Vid den vise.
– Det kan man säga.
VII.
Vi sitter vid ett bord och äter, maten serveras i olika skålar där man plockar det man vill ha och lägger det i ett bröd som man gör ett paket av och sen äter man. De fyra kvinnorna ser på mig när jag visar dem, när jag visat och tagit en tugga av mitt paket så gör de sina egna och börjar äta.
Kryddningen är annorlunda än där vi kommer ifrån, den är livligare kan man säga. Maten är rätt stark, vilket vi alla känner av när vi äter de första tuggorna. Jag tar en stor klunk av mitt vatten, jag sätter ner glaset.
– Det var starkt.
– Ja, jisses.
De andra fyra nickar och tar en djup klunk av sitt vatten, jag äter vidare och jag tar ett runt tunt bröd till och jag är mer försiktig med min blandning denna gång. Freja ser på mig.
– Vad händer nu?
– Ikväll så ska jag tjäna pengar så att vi kan ta oss härifrån till Defcon.
– Hur ska du göra det?
– Genom att spela Barracuda.
– Kortspel?
– Ja Freja, kortspel. Det är det eller slåss för pengar, då föredrar jag att spela kort.
– Det förstår jag, men är inte det en chansning? Kortspel kan vara gäckande.
– Inte Barracuda.
– Hur ska vi ta oss till Defcon?
– Med tåg, det går tåg tre gånger om dagen härifrån till Defcon.
– Vad är det som lockar med Defcon?
– Innan det som hände, hände så var det den största staden som fanns. Den var fyra gånger större än Zentral, något säger mig att den inte är mindre nu och i en så stor stad så bör där finnas ett bibliotek, universitet osv. så att vi kan skaffa oss kunskaper som vi behöver för att kunna tillbringa tid här utan att dra för mycket uppmärksamhet åt oss.
– Klokt.
– Tack, Claire.
– Vad ska vi göra ikväll?
– Stanna på era rum eller titta på när jag spelar. Ge er inte ut på äventyr bara.
– Varför?
– Därför vi inte vet vad som händer därute på kvällarna.
VIII.
Suri ser ut genom fönstret, hon har fått andra kläder att ha på sig. En vit skrud som påminner henne om en novis kläder i Katedralen innan man blir antagen och väljer färg. Hennes arbete påminner en del om det som man får göra som novis i katedralen, fast det är klart här är hon slav.
Fotbojan är en påminnelse om det, det rakade huvudet är en annan påminnelse om det. Hon drar sin hand över det rakade huvudet, hon känner ögonen tåras. Hon var stolt över sitt hår, hon grät bittert när de rakade av henne det.
Hon drar upp huvan och tar brickan och går fram till dörren, hon öppnar den och går ljudlöst in i rummet och hon sätter brickan på ett litet bord och Álainn ser på henne.
– Ah Suri så det är dags för te?
– Ja Álainn.
Hon dukar fram fyra muggar och hon slår upp te i muggarna, hon tar honung och droppar tre droppar i muggen åt kvinnan. De andra tre som sitter i rummet ser på henne, de ser på henne med förakt i sina ögon.
– Så muren är borta?
– Ja prinsessa.
– Vem tog bort den?
– Vi vet inte, men det gjordes på andra sidan.
Álainn ser tankfull ut, hon vänder sin blick mot Suri.
– Du säger att du inte visste vad ni gjorde där, rådets telepater säger samma sak. Var där någon viktigt person med er?
– Ja Álainn.
– Vem?
– Kejsarens yngsta dotter, hon var en av de som dödades. Hon stod bredvid den röda systern som drog vapen mot de svarta.
Álainn ser på Suri.
– Skulle de leta efter henne?
– Otvivelaktigt.
– Skulle de leta efter dig?
– Nej, inte mig personligen.
– Men…?
– De skulle nog vilja utröna vad som hänt med mig.
Álainn tar en klunk av teet.
– Gott te Suri.
– Tack Álainn.
– Vi ska nog göra en bra tjänare av dig vad det lider. Skulle de skicka systrar efter dig?
– Kanske.
– Vad skulle de annars skicka? Ni har inga stridande styrkor.
– Nej, det har vi inte.
– Nej, så vad skulle de skicka?
– Möjligtvis lönnmördare.
– De som du kallar munkarna och nattensjägare?
– Ja, Álainn.
– Skulle inte det bli dyrt?
– Jo så det är osannolikt, men som sagt de vill kanske utröna vem som dödat kejsarens yngsta dotter.
– Ja, det låter sannolikare än de skulle försöka hitta dig Suri. Så kejsarens yngsta dotter, det däremot låter sannolikare. Kontakta Logan i norr, han får bege sig till nordöst och kontrollera övergången om någon tagit sig över där.
– Det är omöjligt Álainn, de skulle irra sig ut i den fördömda sanden.
– Inget är omöjligt, eller i alla fall få saker min käre Erik.
Han ser på henne, han nickar lite.
– Så kontakta Logan, be honom skicka dit en patrull av de svarta riddarna.
– Genast Álainn.
– Tack Erik.
Suri ställer sig på den plats som är hennes i detta rum, hon smälter in med väggen och säger inget. Men hon lyssnar och lägger på minnet, de ska få betala för hennes hår, de satans svinen.
IX.
Rådet läser meddelandet ifrån Álainn, de läser hennes rekommendationer.
– Så de letar efter de som dödade en av deras kejsares barn. Låt dem leta, de kommer förirra sig i den vita jorden. Druidernas ben kommer att döda dem, djuren och försvarana kommer stoppa dem, de har stoppat dem.
– Ja Jans, men jag håller med Álainn. Det är bäst att vara på den säkra sidan, det var klokt av henne att be Logan kontrollera det.
– Ja, jag håller med.
De sitter runt bordet, de har alla läst Álainns meddelande. De har alla hört talas om att muren är nere, överraskningsmomentet är borta. De kommer inte kunna invadera svinen i norr utan att de märker att de kommer. Jans irritation är påtaglig, så pass påtaglig så att hans tre märken lyser.
– Det hjälper inte Jans.
Han ser på kvinnan till höger om sig, Ilna.
– Nej jag vet, Ilna.
De är fem ledare i rådet, tre kvinnor och två män. Två alvingar, en dvärg, en halvling och en människa. Alla fem är druider med tre märken, Jans, Ilna, Olvon, Dida och Esme.
– Även om det kommit någon hit, vad skulle de kunna göra? Invadera oss?
De ser på Dida, hon hetsar väldigt sällan upp sig.
X.
Logan har skickat ut svarta riddare som ska finkamma övergången, det finns inte så mycket mer att göra, han bor i norra tornet. Det finns fem torn, ett i norr, ett i nordost, ett i sydost, ett i sydväst och ett nordväst. Hans torn är det bruna, det i norr, i nordöst, i det gula styr Cecil, i det grå styr Ester, i det röda i nordväst styr Urban och i sydväst i det blå tornet styr Álainn.
Hon är den enda av de styrande som är brännmärkt, ingen vet med hur många. De har alla sina svarta riddare som styrs av kyrkans doktriner. Alla torn har sin rådsmedlem som sin druid, varje torn har sin Sagart (präst) på gamla språket. Som tar hand om utbildningen av de svarta riddarna, både den andliga och den stridande.
Men tornets herre eller dam är den som styr, med de andra två som rådgivare. Vissa lyssnar mer på dem än andra, vissa lyssnar mer på prästen och andra lyssnar mer på druiden. Álainn gör som hon vill. Logan reser sig och går genom sitt arbetsrum, han öppnar dörren och går ut ur rummet.
Han går nerför trappan och han fortsätter ner i källaren, han går fram till en dörr och öppnar den. Han går in och han ser på kvinnan som står bunden på alla fyra, han ser på hennes nakna kropp. På hur det glänser vid hennes två öppningar som väntar på honom.
Kvinnan är en halvling, han föredrar dem. Deras slidor och stjärtar passar hans penis bäst, han har testat sig fram. Han klär av sig naken, hans blick lämnar inte den nakna bundna kvinna överhuvudtaget. När han är naken så går han fram till henne, hans stånd svajar när han går, hans hand smeker penisen och han kommer fram till henne.
Han sätter penisen mot hennes slida och han trycker till och glider in i henne. Hon gnyr till, han ser på henne och drar åt munkavlen lite till. Sen tar han henne, han tar henne snabbt och hårt. Han drar sig tillbaka och lugnar ner sig, sen sätter han penisen mot hennes stjärt hål och han trycker till och hon tjuter till igen.
Han trycker sig in i henne och deras kroppar möts, han tar henne hårt igen. Han blundar och tänker på en annan kvinna, en kvinna som han älskar. Eller älskade, hon kastade sig ut genom ett fönster i ren desperation att komma ifrån honom och hans övergrepp.
Kvinnan han ser innanför sin ögon är sin syster, han tar kvinnan brutalt hårt nu. Han ser sin syster ansikte innanför ögonen och han kommer med ett vrål.
X.
Jag ser på mina två kort, jag håller. De andra ser på mig, jag har spelat i tre timmar. Markerna framför mig är betydligt fler nu än när jag började, vi är fem som sitter runt bordet och spelar. De två nästföljande lägger sig, de andra två köper ett kort till och satsar.
Jag svarar på deras satsningar, vi visar korten. Jag har nio, de andra två har åtta. Jag vinner potten, hamnar man på samma så delas potten i lika många delar. Jag samlar ihop markerna och jag satsar, Lei är inte här.
Hon sitter i en annan del av lokalen tillsammans med de fyra kvinnorna. Lei sitter inte med mig när jag spelar, vi har blivit anklagade för att fuska mer än en gång när hon suttit på min axel. Vi får våra kort och jag ser på dem och jag passar, de andra ser på mig och de satsar allihop.
Jag lägger mig och de spelar vidare, vinsten delas ut och en ny runda börjar. Jag lyssnar på samtalen i lokalen samtidigt som jag spelar, jag lyssnar på så många samtal samtidigt som jag bara kan. Jag lägger allt på minnet, jag får nya kort och jag ser på dem.
Jag satsar och de andra ser på mig. Tre av dem lägger sig, jag köper ett kort och jag tittar på det och jag satsar. Den andre som är kvar, en dvärg med ett bistert ansikte. Han köper ett kort till och han ser på det och han lägger sig.
Jag samlar in markerna och jag samlar ihop dem och jag reser mig och tackar för sällskapet. Jag tar markerna och växlar in dem och jag får betala växlingsavgift på tio procent. Jag får pengarna i kontanter, jag stoppar papperspengarna på mig och jag går fram till de fyra kvinnorna.
– Nu kan vi resa med tåget i morgon.
– Hur mycket vann du?
– En del, vi kommer klara oss ett tag. Vi får handla det som behövs handlas i Defcon, något säger mig att ökenkläder inte är det senaste modet där.
– Haha, nej det tror inte jag i heller Chead.
Jag ser på Erika som svarat mig, de andra tre kvinnorna ser på mig och de ler de med.
– Nu ska jag gå och lägga mig.
– Det är väl lika bra att vi gör det allihop.
Vi reser oss och lämnar lokalen och vi går uppför en trappa och vi går fram till hissen och vi åker upp till våra rum.
– God natt, vi ses i morgon.
– Det gör vi Chead.
XI.
Min mor ser på de som sitter vid det stora bordet, överhuvudena från de sex husen, Allmodern och hon och hennes dotter, generalerna sitter bakom bordet tillsammans med spionchefer och andra rådgivare.
– Så er son är inte död?
– Nej, han är inte död.
– Hur vet ni det?
– För om han är död min käre Shah så hade vi fått reda på det. Låt det stanna vid det.
– Vi har en rätt att få veta.
– Säger vem?
Shahen ser på min mor, hon möter hans blick lugnt.
– Du vill att vi ska säga att han är en druid och att det är häxkonster inblandade? Ja han är druid, den förste druiden på tiotusen år här i våra länder. Anledningen till att vi vet att han inte är död är att Lei är där och inte här.
– Hon kan också vara död.
– Nej, det finns inget som kan döda henne. Hon är halvdrake min käre Shah, drakar dödar man inte hur som helst, hur det är med de andra i sällskapet har jag inte en aning om tyvärr. Men att vår son lever är jag väldigt övertygad om, utan häxkonster. Som faktiskt är mer substansfulla än dina böner till den vise. Ni ska kanske fokusera på vad ni ska göra i stället för att försöka lägga skulden för dina brister på oss andra.
Han stirrar på henne, han slickar sig om läpparna. Alla vet om hans bakslag i Pasternack, Vargarnas Storfurste sitter på sin plats. Han ser på Shahen och sen på min mor.
– Varför var där ingen bevakning vid muren? Vid den byggnad som styr muren.
– För att ingen före Chead har tagit sig igenom de tunnlarna.
– Och den stationen styrde hela muren?
– Ja.
– Varför tog han ner den?
– Vi tror för att de inte ska kunna överraska oss igen, vilket de gjort i Parsia och i Farika. Nu kan vi se dem komma innan de kommer in i våra länder.
– Varför kom han inte tillbaka?
– För att jag bad honom hitta vår förlorade syster.
Allas blickar vänds mot Allmodern.
– Jag gav de fyra systrarna samma uppdrag.
– Varför, vad gör henne så viktig?
– Suri av de blå sitter på en hel del hemligheter, hemligheter som kan göra oss sårbara.
– Vilka hemligheter?
Allmodern ser på dem sen börjar hon berätta, ansiktena på de som sitter runt bordet blir spända. När hon är klar så ser Darius på henne.
– Varför i hela världen skulle hon ta reda på det?
– Hon fick uppdraget av den förra ledningen.
– Hon har säkert satt upp sina blockader.
– Om hon hann.
– Så du skickade in dem där blinda och döva?
– Ja, ers höghet.
– Varför?
– Därför att de är vår enda chans att inte förlora allt. Har de knäckt henne och fått reda på det hon vet så är vi illa ute.
– Ja, men militära strategier kan ändras. Lager kan flyttas och vi kan starta nu när vi fått reda på det. Vi hade varit tacksamma om vi fått reda på det tidigare.
– Jag kan förstå det, men av olika anledningar så blev det inte så.
– Hur gör vi nu?
– Vi mobiliserar och gör oss beredda på att möta dem om de kommer. Vi håller våra tummar för att de fem återvänder, vi kan inte göra mer.
De som sitter runt bordet ser på min far som var den som sa det sista.
XII.
Vi ser på det stora tåget och på vagnarna, vi tar våra väskor och vi går på den vagn som jag köpt biljetter till. Det är förstaklass biljetter, vi går ombord och vi blir visade till vår kupé. Vi går in och jag ger dem deras biljetter. Jag lägger upp min väska på hyllan ovanför oss, de gör likadant och vi sätter oss.
– Som sagt hur mycket vann du?
– Så att vi klarar oss ett tag, något säger mig att det kommer behövas när vi kommer fram. Undersidan där är större än ovansidan och den är stor, jag lyssnade på en massa samtal igår. Vi kommer att bli överraskade av storleken, vi ska ta oss till den tredje cirkeln. Där kommer vi att bo anständigt men inte alltför dyrt, i tredje cirkeln finns även universitetet och biblioteket. Jag kommer att skaffa mig tillgång till det som finns där.
– Hur?
– Jag är mästertjuv, det lär inte bli några som helst problem.
Tåget startar och vi lämnar stationen, vi lämnar staden och kommer ut utanför staden och det känns ovanligt att åka tåg i ljus. Man ser inte så mycket för tåget kör fort, väldigt fort. Det mesta susar förbi därutanför.
– Tror ni att vi kommer att hitta henne?
Jag ser på Denise som ställer frågan.
– Jag hoppas på det.
Det är Erika som säger det.
– Känner du henne?
– Vi var noviser och antagna tillsammans, jag blev moder ett år före henne. Jag skickades i väg på ett uppdrag till Pasternack, när jag kom tillbaka så var hon borta och jag träffade henne inte förrän flera år senare. Då var hon förändrad, mer hur ska jag säga? Mer världsvan, hon hade nog upplevt ett och annat på sina uppdrag. Vi blåa blir oftast så, vi lämnar Katedralen oftare än de andra.
Jag ser på Erika, frågan är hur gammal hon är. Hon har det tidlösa ansiktet som de alla fyra har, systrarnas speciella kännetecken. Frågan är om det kommer att avslöja dem. Ingen har gett dem speciella blickar, ja inga sådana i alla fall.
XIII.
Logan lyssnar på de svarta riddarna som spanat och undersökt. Officeren avlägger rapport.
– Minst fem personer har kommit hit därifrån.
– Är du säker?
– Ja ers nåd jag är säker.
Logan ser på mannen och han ser på prästen som också står där. Druiden sitter i ett fönsterprång och ser ut i kvällen.
– Tack sergeant utmärkt arbete.
– Tack ers nåd.
Han och hans trupp går i väg, han gör tecken till prästen. Han ser på Logan och han möter prästens blick. Prästen viker undan sin först och nickar, han går i väg och Logan går fram till en vinkaraff.
– Där förlorade du nästan, Logan.
– Ja Harris det gjorde jag.
– Men varför?
– Vem tror du får skiten av de andra för att de slunkit igenom mitt nät?
– Du, men skiten kommer bli värre om de tar sig till Defcon och ställer till med oreda och det kommer ut att du visste.
– Kommer du att skvallra gamle vän?
– Nej, det kommer jag inte. Men frågan är vad prästen gör Logan.
– Tror du?
– Han gillade inte att bli tillrättavisad, han gillade inte din order.
– Kan du ta hand om det?
– Haha, nej att spela döv är en sak. Att döda präster gamle vän, det är något helt annat.
– Fegis!
– Nej, men intelligent.
Logan ser på druiden som heter Harris, han kommer inte försöka med honom. Prästen som Harris påtalade kommer att råka utför en olycka, ganska snart så kommer han att råka utför en olycka.
XIV.
Det knackar på dörren och Álainn ser på Suri som rör sig och går fram till dörren och öppnar den, mannen ser på henne och han går in. Det är Álainns kunskapare som de kallas här, spionchefer som de kallas hemma.
Hans fingrar rör sig snabbt, hon visar inget. Suri försöker läsa hennes ansikte och kroppsspråk, men hon visar inget. Hennes självkontroll imponerar, den imponerar verkligen på Suri.
– Det fanns spår av fem personer som tagit sig in i Tiberia ers nåd, Logan valde att inte rapportera det. Hans präst och de riddare som undersökte spåren är döda ers nåd.
– Álainn snälla Drusus.
– Förlåt, Álainn.
– Så vi har en av de fem som ljuger och undanhåller bevis från både oss och rådet. Han har dödat en präst och riddare för det och hans druid har inte rapporterat sina fynd.
– Vad kommer du att göra?
– Rapportera givetvis Drusus, jag kommer att rapportera. Jag må vara ny på min position, men jag är inte korkad. Att gå emot de andra fyra och rådet, det Drusus är korkat.
– Han kommer reagera på det.
– Ja, jag vet Drusus. Men han ljög för oss, det Drusus är inte att rekommendera.
– Nej Álainn.
– Så meddela dina fynd till rätt personer.
– Ja, Álainn.
– Tack Drusus.
Han bugar sig lätt och går ut ur rummet, hon vänder sig mot fönstret och hon ser ut genom det och hon ser på djungeln som breder ut sig under henne.
– Så de kommer efter dig Suri.
– Förlåt Álainn?
– Fem personer passerade den vita sanden och in i vårt rike, dit ingen av er har kommit på flera tusen år. Vad gör dig så speciell Suri? Nu är beslutet att hålla dig vid liv rätt. Varför kommer de efter dig Suri?
– Jag vet inte, rådet har dissekerat min hjärna, mig. De har våldtagit sig mentalt på mig, jag vet inte mer än det jag berättat, vad de läst av mina tankar. Vad du läst, jag vet inte!!
– Såja, såja lugna dig. Jag tror dig, men något fick dem att passera över gränsen hit. Fyra kvinnor och en man.
– Förlåt?
Álainn ser på Suri.
– De är fyra kvinnor och en man, vadå då?
– Systrarna reser aldrig med en man, vi reser alltid själv. Inte fyra tillsammans, inte med en man…
– Vadå?
Álainn ser på Suri.
– Det finns en man, en som det inte funnits på tio tusen år på vår sida. Han har fem brännmärken på sin kropp och två tatueringar, eller han har fler tatueringar. Men två som var viktiga för de bruna systrarna.
– Vad för märken?
– Märken för de fem elementen, druidernas hemligheter.
– De andra två tatueringarna?
– En drake i ett evighetstecken och de fem elementen, han lös. De där märkena lös alla fem.
Álainn ser på Suri, hon ler lite. Suri kan inte tolka det leendet, det är antingen nöjt eller elakt. Hon är inte säker.
– Vad heter han Suri?
– Han heter Chead, han är son till en blå vördad syster och en av våra hus ledare, en Storhertig. Den vördade systern satte sig upp mot Allmodern och födde pojken.
– Sätt dig Suri.
– Ja Álainn.
Suri sätter sig.
– Berätta vad du vet om denne man, denna An Chead, den förste.
– Javisst Álainn.
Suri börjar berätta det hon vet, vilket är både mycket och lite på samma gång. Álainn lyssnar uppmärksamt, väldigt uppmärksamt.
XV.
Vi står på något som kallas för tunnelbana, det är ett mindre tåg som trafikerar både under och över jord i Defcon. Staden är gigantisk, den är större än mina vildaste fantasier. De fyra är minst lika imponerade som jag är av storleken på staden, vi fick hjälp att hitta hit av vänliga personer.
Vi har löst biljett till den tredje cirkeln, jag ser på kläderna som personerna har på sig. Det är fler än vi som är klädda i kläder som man har på sig i utbygden, så vi drar inga blickar på oss. De andra raserna är mer avslappade än vad de är i norr.
Det är mer blandat i de grupperingar vi ser, det förekommer öppna kärleksyttringar mellan raser. Jag ser på de fyra kvinnorna, ingen av dem visar mycket men de är förundrade. Ett tåg kommer körande och stannar, dörrarna öppnas och resande går av.
När de gjort det så går vi på, jag ser på en karta och jag ser den plats som vi ska hoppa av på. Tåget rycker till lite och sen kör det i väg, vi ser på kartan hur lampor tänds.
Defcon består av femton cirklar där den första är den plats där staden grundades, efterhand som den växte så lades det till ringar på den. I väster så finns det en gigantisk hamn, där är stora skepp. Större än de största som seglar på våra hav.
I den första cirkeln finns rådets byggnader, de styrande i staden och landet. Det väldigt stora landet, som är uppdelat i fem län, där varje län har sitt torn och sin härskare. De fem tornväktarna som de kallas styr Tiberia tillsammans med De fem i rådet, de tio är de som räddade Tiberia från undergång.
Ja inte just specifikt de personerna men administrationen gjorde det. Defcon klarade sig undan atomvapnen för att de kvarvarande druiderna samlade sig i en sista kraftansträngning och skapade en kupol som skyddade staden, både ovan och undersidan.
De druiderna var de första fem i rådet, de tillsammans med fem ädlingar, en alvling, en dvärg, en halvling, en mutant och en människa. De tio räddade Tiberia, det skulle ta flera tusen år innan de kunde ta ner kupolen och färdas ovanjord. Men de lyckades, de som de säger räddade en del av en del.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 2.
I.
Suri känner sig urlakad, Álainn har pumpat henne på information om den i hennes ögon groteske mannen som klädde av sig ner till underbyxorna. Hon hade pressat Suri om och om igen för att får reda på minsta lilla streck på hans tatueringar.
Inte bara de två som såg levande ut där i deras samlingssal, nej även de andra. Trädet på ryggen med boken och ugglan. Om tjuvarnas, de tre korparna och lönnmördarnas vapen. Om och om igen så tvingades hon beskriva hans kropp, hans muskler.
Hur de avtecknade sig, hur de var formade. Hur hans penis avtecknat sig i hans underbyxor, hur tydlig den blivit när den lyste blått. Hans ansikte, de grågråa ögonen, det vita håret, haklinjen, ja ner till minsta detalj och Suri var mest imponerad och kanske lite oroad över hur väl hon mindes honom.
Hon hade fått berätta om hur jag stoppat deras försök till att läsa mina tankar, hur jag fått dem att svimma. Hon hade frågat henne om vapen, om Lei. Hon hade ställt en massa frågor om henne. Men där kunde Suri inte svara, för hon visste inget om Lei.
Hon berättade om helvetets kammare, att jag tillbringat en dag och ett år där. Suri hade för första gången sett Álainn bli skakad, skakad och imponerad.
II.
Vi kommer fram till det värdshus som värden på det som vi bodde på i den Vita staden rekommenderade, vi går uppför trappan och vi går in. En kvinna säger.
– En minut.
Vi går fram till receptionen och en alvling kommer gående, hon ser på oss och vi ser på henne.
– Nå vad kan jag hjälpa er med?
– Fem rum i två veckor med frukost och middag, vad skulle det kosta mig?
Hon ser på mig och hon räknar tyst och säger.
– 6000 Jens.
– Taget.
Jag räknar upp sedlarna och jag lägger dem på disken, hon snappar dem åt sig och hon ger oss fem nycklar. Vi tar dem och vi börjar gå, jag stannar och vänder mig mot henne.
– Hinner vi äta middag idag?
– Jadå restaurangen har öppet i två timmar till.
– Tack frun.
– Fröken, Mari.
– Angenämt, mitt namn är Chead, An Chead.
– Trevligt och damerna?
– Mina kusiner, de är systrar. Freja, Erika, Claire och Denise.
– Vad för er hit?
– Universitet fröken Mari.
– Ska ni studera?
– Föreläsa, vi är skolade.
– Angenämt.
– Tack, men vi får byta om innan middagen.
– Givetvis Chead.
Vi går fram till hissen och vi går in i den. Dörrarna stängs och vi åker upp.
– Så kusiner och systrar.
– Det är en lögn som fungerar.
– Och om hon frågar vad vi ska undervisa i?
– Era specialområden, helande, statsvetenskap, metallurgi och vad du nu är bäst på Claire.
– Du då?
– Magi och helande kanske.
– Magi?!
– Det finns druider här, så ja magi. Lönnmord och stölder kanske blir svårt, jag tror inte de har de som ämne på universitetet.
Hissen stannar och vi går ur den.
– Det ger oss också en möjlighet att komma och gå som vi vill. Man studerar på olika tider och vi ska undervisa så vi följer våra egna tider.
– Sant, jag gillar det.
– Tack Claire.
– Ingen fara Chead.
Vi går in på våra rum och jag klär av mig, jag går in i badrummet och jag ställer mig i duschen och jag sätter på vattnet och jag duschar av mig.
III.
– De bör ha tagit sig till Defcon vid det här laget Drusus, men du får vara säker. Åk till Tagger och undersök se om du kan få upp spåret och följ efter dem.
– Ja Álainn.
– Tack Drusus.
Han ser på henne och nickar, han lämnar rummet och han går nerför trapporna och kommer ner på första plan. Han lämnar tornet och går han går fram till sin bil, han sätter sig i den och han kör i väg.
IV.
Min mor går fram till fönstret och hon ser utöver Zentral, hon längtar hem. Hon önskar att rådet snart ska vara slut så att hon kan åka hem, men samtidigt så kommer det att bli vemodigt. Väldigt vemodigt, för hon kommer att få lämna sin dotter och sitt barnbarn här. Det smärtar henne mer än vad hon visar, hon torkar sig snabbt under ögat.
V.
De fem i rådet ser på skärmen där Álainn berättar om den senaste tidens utveckling, de ser på varandra och sen på henne.
– Är du säker?
– Suri är.
– Kan du lita på henne?
– Ja, jag kan lita på henne. Ni har gjort ett gott jobb med henne, ni har knäckt henne. Till den grad att hon inte vill leva.
– Och du misstänker att han är här?
– Ja.
– Varför?
– Att skaffa sig kunskap.
– Förlåt?
– Tydligen så stjäl han för det mesta kunskap.
De ser på varandra.
– Och han har varit ett år och en dag i helvetets kammare och överlevt.
De fem stirrar på henne och de darrar.
VI.
Jag sitter på taket, även om man är på en annan plats än hemma. En helt annan plats än hemma så är känslan den samma innan jag ska göra det jag ska göra nu. Lei ser på mig och hon stiger upp i luften. Jag trycker på plastbiten och jag försvinner, sen börjar jag springa, en känsla av lycka och eufori fyller mig. Jag skjuter ifrån och jag flyger leende genom natten.
VII.
Jag släpper taget och jag faller ner och jag landar ljudlöst, jag ser uttaget och sätter i minnet och jag börjar ladda ner. Lei sitter kvar däruppe och väntar.
– Det är stort Chead.
– Ja, Lei det är det verkligen. Kom så ska jag visa dig något.
Hon svävar ner ifrån taket och hon landar på min axel, jag reser mig och jag går fram till en väg.
– Det är Tiberia.
Lei ser på väggen.
– Det är stort.
– Ja, verkligen.
– Väldigt mycket större än vår lilla del av världen, eller lilla så liten är den inte men den är mindre än detta.
– Att havet är så stort.
– Ja, det imponerar.
Vi ser på den stora landmassan och som det känns det ännu större vattnet som innesluter Tiberia på tre sidor. En tanke slår mig, våra skepp kommer att kunna segla ner hit nu. Tänk om vi skulle inleda handel med dem. Ett leende spelar på mina läppar.
– Det är inte utan att man undrar vad som finns åt öster och väster förbi haven.
– Ja du, det finns de som både med luftskepp och vanliga skepp försökt ta reda på det. Men de har alla försvunnit och aldrig hörts av igen.
– Där ser man.
Minnet piper till, vi går fram till det. Jag fäller ner masken och försvinner, jag sätter minnet mot plastbiten och säger.
– Börja.
– Ja, Chead.
Min AI börja läsa.
VIII.
Drusus lutar sig tillbaka i transporten som kommer ta honom till tåget som kommer att föra honom till Tagger, hon är inte sin far. Vilket är tur, för han var speciell. Väldigt speciell, transporten saktar in och han går ur den och går fram till tåget som väntar på honom.
Ett lok och två vagnar, Álainns specialtåg. Ett av dem, han meddelar vart han ska och lokföraren nickar och går till loket. Dörrarna stängs och Drusus känner hur tåget accelererar. Han kör ut på tornens spår, han gasar på och loket skjuter i väg som en pil.
IX.
Jag räcker minnet till Claire, hon ser på det.
– Universitetets bibliotek.
– Tack.
– Ingen fara, dela med dig till de andra.
– Jadå, jag saknar min dator.
– Ska vi se vad de har här?
– Gärna, hur mycket vann du på det där kortspelet?
– Mycket.
– Och det innebär?
– Runt nittiotusen Jens.
Hon ser på mig och hennes ögon vidgas lite.
– Det var en del.
– Jag hade kunnat vinna mer, men jag ville inte sticka ut. Inte för mycket, så jag spelade rätt konservativt.
– Klokt.
– Haha, ja kanske det. Men pengar kommer inte bli ett problem.
– Vad kommer att bli ett problem?
– Att hitta Suri kanske, att se till så att inte fler av er blir infångade.
– Du själv?
– Är inte speciellt rädd för det, skulle jag bli det så ska det rätt mycket till för att hålla mig inlåst. Om jag blir infångad så är det för att jag vill det.
– Självsäker?
– Ja kanske det, men jag vet vad jag kan. Det ska rätt mycket till för att kunna mer än mig. Sen så har jag Lei, min syster. Vi delar ett band som andra inte förstår.
– Ett band?
– Ja ett band, be mig inte förklara det för det kommer jag inte göra.
– Var är hon nu?
– På rummet och lyssnar.
Claire ser på mig.
X.
Mötet är slut, de har kommit fram till att mobilisera. Avvakta och se hur de på andra sidan agerar, ingen föreslog att de skulle attackera först. Declans rapporter om att det inte går att hitta rätt i den vita sanden, att det inte går att flyga där och att det finns något därute i det vita som stoppar de största bestyckade pansarvagnarna så inser de att försvar är bästa anfall så att säga.
Det diskuterades även flytande krediter, Eumarka och kejsaren tackade nej till de förhandlingarna. De andra husen såg på dem och nickade, nu blev det mer till deras hus. Mina föräldrar kramades länge med sin dotter och sitt barnbarn innan de satte sig på sitt luftskepp och reste hem.
De andra husen gjorde detsamma, Declan är kvar i söder. Aisha hade frågat om min far kunde undvara honom, han hade sagt ja. Jasmina ser på sin far, förhandlingarna om de flytande krediterna hade inte gått bra.
Han dricker utspätt vin som om det vore vatten och han somnar efter en stund. Hon är orolig för sin far, hon är orolig för Chead, för sitt kommande bröllop med en mer än dubbelt så gammal man. Hon ser på sin sovande far, hon torkar tårarna som rinner på hennes kinder.
XI.
Jag knackar på Claires dörr och hon öppnar den, jag räcker henne en dator.
– Bokstäverna är på gamla språket, det var vad de hade. Tydligen så är alla datorers tangentbord på gamla språket.
– Ingen fara det reder sig.
– Så bra.
– Tack förresten.
– Ingen fara.
Jag vänder mig och jag går till mitt och Leis rum, jag öppnar dörren och jag går in. Lei tittar upp och hon sluter ögonen igen och hon fortsätter lyssna. Jag packar upp datorn som jag köpt till mig och jag sätter i kontakten i väggen och startar datorn. Jag ser på skärmen och jag läser på den.
XII.
Det knackar på Erikas dörr, hon reser sig och går fram till dörren. Hon öppnar den och Claire står där.
– Här.
– Vad är det?
– Universitetets bibliotek, det är bara att börja lyssna.
– Tack, Chead?
– Ja, han och hans vän besökte biblioteket i natt.
– Där ser man, när han kunde göra andra saker på nätterna.
Claire ser på Erika och går i väg. Erika ler, hon gillar att retas med de andra men hon skulle inte ha något emot att ligga med Chead. Hon satt också i samlingssalen och såg min kropp och det som lös mellan benen på mig. Hon stänger dörren och ser på minnet. Hon sätter i gång det och börjar lyssna.
Claire knackar på de andra tvås dörrar och lämnar minnen till de med, det blir andra samtal med dem än sex med mig. De diskuterar mig, men det är inte sex de diskuterar. De diskuterar annat, när de är klara så går de in på sina rum igen och börjar lyssna.
XIII.
Jag sitter på taket igen och ser solen gå ner, jag reser mig och trycker på plastbiten. Jag försvinner och börjar springa, idag så ”tramsar” jag inte. Jag ska göra inbrott hos rådet, det kommer kräva koncentration. Full koncentration, jag lämnar den tredje ringen och tar mig över till den andra och fortsätter springa.
Jag kommer fram till muren som är den första ringen, jag har sprungit i en timme. Jag sätter mig ner och andas lite, jag tar lite vatten från slangen och sväljer. Jag ser Lei komma svävande ner och hon landar bredvid mig.
– Det finns magi där för att hålla nyfikna borta.
– Där ser man, vilken tur att de inte kan hålla oss ute då.
– Haha, ja.
– Hoppa i väskan.
– Ja.
Hon öppnar tjuvväskan och hon gömmer sig i den, jag reser mig och jag börjar klättra uppför muren. Jag kommer upp på kanten av muren och jag rullar över den och faller neråt, jag landar och börjar springa.
Jag har kartan över tornet på displayen i masken, jag stannar och öppnar fönstret och rullar in genom det och stänger det. Jag går fram till dörren och jag öppnar den ljudlöst, jag kikar ut och sen börjar jag springa.
XIV.
Drusus är framme i Tagger, han har skickat ut sina löpare som kommer att ta reda på allt som han behöver veta.
XV.
Álainn ser på stjärnorna som lyser väldigt klart ikväll, hon lutar sig mot balkongräcket och hon tänker på det som Suri berättat för henne om mig. Hon känner kittlingen i nacken, hennes träning varnar henne.
Hon snurrar runt snabbt och sätter den ena kniven i halsen på den man som är på väg neråt och den andra kniven sätter hon i låret på den andra mannen. Hon dödar dem snabbt och effektivt, hon går snabbt in i rummet och hon trycker på larm knappen.
Hon vänder sig mot balkongen och väntar med de långa knivarna i händerna, dörren öppnas och Suri kommer in i rummet.
– Vad händer?
– Lönnmördare, Logan gillade inte att jag skvallrade på honom. Kan du skydda dig?
– Ja.
– Bra, då skyddar vi oss tills vakterna är här.
– Javisst.
Tre lönnmördare kommer inrusande, Suri använder rösten och den ene av männen stannar och börjar riva sig i ansiktet, den andre faller ihop med händerna på magen och en tredje tvekar och dör med Álainns blad genom halsen. Suri sparkar till de andra två över deras strupar.
De stirrar på henne och de dör sakta av syrebrist. Álainn ser på Suri, ett leende spelar på hennes läppar. Hon har fångat en varg som kan bitas. Hennes dörr slåss upp och hennes vakter kommer in och de ser på lönnmördarna.
– Ta hand om dem, sök igenom tornet.
– Ja prinsessa.
XVI.
Jag ser på den stora salen, jag sitter på huk och jag ser på minnet medan det fylls på. Jag reser mig och jag går fram till en av böckerna som ligger på en hylla. Jag ser på den och jag tar upp den och jag läser på ryggen. Jag öppnar tjuvväskan och Lei ser på mig och sen på boken.
– Vad är det?
– En handbok för druider kan man kalla den för.
– Där ser man, ska jag börja läsa i den för dig?
– Gärna om du kan läsa orden, det är ett språk som är äldre än gamla språket.
– Jadå, inga problem.
– Så bra, men börja läsa.
– Då gör jag det.
XVII.
Erika ligger med sina ögon slutna och hennes nakna kropp är varm, hennes händer smeker hennes kropp. Hon kramar sina bröst och hennes andra hand glider ner över magen och hennes hand och fingrar finner hennes klitoris, hon börjar smeka sig själv.
Innanför sina stängda ögon så är det inte hennes fingrar och händer som smeker henne, nej det är jag med min tunga och fingrar som tillfredsställer henne. Hon smeker sig snabbare och snabbare och fantasin så är det min tunga som rör sig snabbare över klitorisen.
Hennes kropp spänns när hon kommer med ett litet skrik, hon låter två av sina fingrar penetrera hennes inre. Hon smeker sig snabbare och snabbare och nu så är det min penis som fyller hennes inre. Hon känner hur hennes inre krampar runt hennes fingrar när hon kommer för andra gången på ett par minuter.
XVIII.
Lei hoppar ur väskan och jag trycker på plastbiten och dräkten försvinner. Jag står i mina underkläder och jag ler brett. Jag klarade det, frågan är hur lång tid det tar innan de inser att boken saknas. Lei läser snabbt för mig och jag tar av mig mina kläder och jag går in i badrummet och jag sätter på vattnet och Leis röst hörs i mitt huvud när hon fortsätter läsa.
XIX.
Drusus lyssnar på en av männen, han rapporterar vilket värdshus vi bodde på, hur mycket pengar jag vann på kortspelet och med viket tåg vi åkt med till Defcon. Han nickar åt mannen och frågar honom om han vet var i Defcon jag skulle till.
– Nej sir, tyvärr inte. Han och hans sällskap lämnade värdshuset med tåget till Defcon men var de valde att stanna där vet jag inte.
– Ingen fara, jag löser det när jag kommer dit.
– Ja sir.
Drusus reser sig och han ser på klockan, han hinner sova en stund på tåget.
XX.
Jag öppnar ögonen och jag reser mig och går in på toaletten och jag gör min morgontoalett. Jag går tillbaka in i rummet och jag klär på mig, jag tar en blåfärgad klädsel idag. Min dräkt är nedpackad, det som Lei läste för mig i natt snurrar runt i mitt huvud och jag försöker processera det.
Sätta in det är rätt kontext och sen utvärdera det. Jag sätter i gång minnet och jag börjar lyssna på det som jag tankade ner i natt. Jag skruvar upp hastigheten på rösten, jag slutar ögonen och lyssnar vidare.
XXI.
– Så de var i Tagger?
– Ja Álainn, de reste vidare till Defcon efter det. Jag är framme där om en liten stund.
– Så bra, Logan skickade lönnmördare som försökte döda mig igår.
– För att du skvallrade på honom?
– Ja, jag tror det.
– Frågan är hur han kommer att reagera på att de misslyckades.
– Ja, min nya tjänarinna hjälpte mig att stoppa dem.
– Behövdes det?
– Nej men jag fick bekräftat att hon kan vissa av hemligheterna, stridstekniken och rösten.
– Där ser man, då kan hon säkert telepati med.
– Ja, som sagt hon kan vara användbar.
– Om jag hittar honom och hans sällskap, vad ska jag göra då?
– Bjuda hit honom.
– Då vet jag det och om han vägrar?
– Säg att Suri är här.
– Ja, då vet jag det.
De avslutar samtalet och Drusus känner hur tåget saktar in, det stannar och han reser sig. Han tar på sig sin uniformsjacka och sin hatt, han ser väldigt officiell ut. Han går av tåget och han går ut på perrongen mot säkerhetsavdelningen.
XXII.
Jag går på en liten gata och jag ser på affärerna som ligger på båda sidor, de säljer allt möjligt här och jag ser in genom rutorna på sakerna som ligger där. Lei sitter på min axel, hon drar inte till sig uppmärksamhet överhuvudtaget.
Inte alls som hon gör i länderna i norr. Vi går vidare och vi kommer ut på ett torg och jag ser på uteserveringarna. Jag går fram till en av serveringarna och jag beställer te med lite honung. Jag får en mugg och jag betalar för mig, jag tar en smutt av teet. Lei ser på de som sitter här.
Hon som jag är imponerad av blandningen, frågan är om systrarna reagerar på det eller om de inte bryr sig? Jag ser de svarta riddarna emellanåt, jag ser hur de som ser dem stelnar till lite. De flesta verkar rädda för dem, en del verkar arga eller irriterade på dem, de gör lite som de vill.
Det förekommer en del övergrepp från deras sida, sken arresteringar osv. på väldigt lösa grunder. Ett besök i deras kloster lämnar sina spår så att säga. De går vidare och de som sitter på uteserveringarna lättar upp igen, jag hör rösten i mitt öra tala väldigt fort.
Det han säger fastnar i minnet, jag tar en klunk till av teet. Lei lättar från min axel och stiger uppåt. Hon flyger runt det öppna torget, jag dricker lite till av teet. Hon kommer tillbaka till min axel och landar.
– Vad händer vännen?
– Inte mycket, det är en turnering i fäktning på gång.
– Där ser man var då?
– Ett par kvarter bort.
– Visa mig.
Jag lägger pengar på brickan och vi reser oss och går vidare, hon guidar mig fram till det torg där de har satt upp en fyrkantig bur, där är läktare som publiken sitter på och tittar på skådespelet, eller vad man ska kalla det. Jag betalar en avgift och får komma innanför avspärrningen och sätta mig på läktaren.
De som ska fäktas är bara klädda i byxor, de har inga strumpor eller skor på fötterna, de har inget på överkroppen i heller. Två av dem går in i buren och de går till varsin sida och domaren undersöker deras svärd. Det ser ut som om de är gjorda av någon form av plastmaterial.
När domaren är klar så bugar de sig mot varandra och sen börjar matchen, svärden brakar samman när de attackerar varandra. Jag ser på matchen, den är jämn ingen av dem får övertag och det är ett misstag av den ene som gör att den andre vinner.
De var som sagt väldigt jämbördiga, vi i publiken klappar åt dem. Matcherna avlöser varandra och det känns som om det byggs upp en spänning för den avslutande matchen som ska vara mellan två vältränade män, de går in i buren och domaren undersöker deras svärd och när han är klar så ser jag på dem.
Jag ser på deras svärd, den enes klinga är bredare än den andres. Den är lätt böjd med, den andres är smalare och den påminner en del om mitt nya svärd. Det går att ta på spänningen runt buren, de bugar sig mot varandra. Domaren sätter i gång matchen och de attackerar och försvarar sig, de testar varandra.
De rör sig hela tiden och deras attacker ser spontana ut men de är inte det de är väl avvägda och precisa. Jag ser attacken, jag ser försvaret och jag ser vem som kommer att vinna. De börjar dansa och de ger publiken valuta för pengarna, den med det tjockare svärdet kommer att förlora.
Hans attack kom vid fel tillfälle, den med det smalare svärdet kommer att vinna. Striden varar i ett par minuter till sen får jag rätt. Matchen tar slut och mannen med det smalare svärdet tackar sin motståndare och sen börjar han fira.
Jag reser mig och lämnar läktaren och jag går genom gatorna tillbaka till det värdshus som vi bor på. Jag går in och jag går till matsalen, jag går in och sätter mig. Kvinnorna sitter redan vid bordet.
– Chead.
– Denise.
– Det var perfekt timat.
– Där ser man, ibland så har jag tur.
XXIII.
Drusus ser oss gå på ett av tågen, det leder in i staden och inte ut ur den. Han ser oss gå på tåget men kameran på den vagn vi åkte i är i sönder så han ser inte var vi hoppar av. Han reser sig och tackar för hjälpen, han ser på kartan igen. Han lämnar rummet och går till transporten, han sätter sig i baksätet och transporten kör i väg. Han åker till en byggnad som Álainns torn äger här i Defcon, han går in och kontaktar henne.
– Drusus.
– Álainn.
– Hur går det?
– Jag har spårat dem till vilket tunnelbanetåg de går ombord på, men kamerorna på tåget var i sönder så jag ser inte var de hoppar av.
– De åkte inåt, de är någonstans i tredje ringen.
– Vad grundar du det på?
– Hans jakt på kunskap, universitetet ligger där. Rådets torn ligger två ringar bort…
– Jag letar efter dem där, jag skulle tänkt på det själv.
– Ingen fara Drusus jag är imponerad av din effektivitet.
– Tack Álainn.
De avslutar samtalet och Drusus ser på klockan, han försöker hitta dem i morgon. Klockan är mycket och han har inte ätit på hela dagen.
***

 

 

 

 

 

Kapitel 3.
I.
Jag ser på Erika, hon ser på mig. Hon går nära mig och jag ser på henne, hon ser på mig. Hon är en attraktiv kvinna, innan jag hinner tänka efter så kysser vi varandra hungrigt. Hon öppnar mina byxor och de ligger snart i en hög på golvet, jag öppnar hennes nattrock och hon är naken under den, jag lyfter upp henne och bär henne till sängen och jag lägger henne på rygg och jag smeker hennes slida med min fingrar.
Hennes hand greppar min penis och hon smeker den snabbt, hon sätter den mot sin slida när den vuxit och blivit hård. Jag känner värmen från hennes slida mot mitt ollon, jag trycker till och jag glider in i henne. Jag når botten och jag börjar röra mig direkt, jag ser hennes ögon spärras upp och jag ser leendet på hennes läppar.
Jag svarar på det och jag tar henne snabbare och snabbare, jag känner ilningarna komma, de blir snart mer. Något som jag inte kan kontrollera, jag känner och ser henne komma. Hennes kropp spänns och jag kan inte hålla emot och jag kommer med henne, jag drar mig ur henne och jag tar min penis i handen och smeker mig snabbt.
Jag känner hur säden explodera ur mig och landa på hennes kropp. Vi kommer länge båda två, vi ser på varandra och ler båda två.
II.
Min mor ser på min far, de står på en av sina balkonger och de ser utöver staden. Båda deras barn har lämnat boet, den ena för att hon gift sig och den andre för att ge sig ut på äventyr min far ställer samma fråga som han gjort så många gånger till sig själv.
– Varför skickade hon Chead?
Min mor ser på min far.
– Av en massa anledningar där inte bara en är den riktiga eller vad man ska säga.
– Vad menar du?
– Hon kan ha skickat dit honom för att dö, för att han är den han är, en druid. Någon som bara finns i historierna och där framställs de som en obskyr grupp människor. Inte som de som under flera tiotusen år faktiskt formade och skapade vår planet. Hon kan ha skickat dit honom för att han är en druid, för att han är den han är. Det kanske finns druider där på andra sidan som bara han kan möta. För att han är den ende som kan spåra upp den blåa systern som vet så mycket om de andra fem husens försvar.
– De andra fyra som är med honom då?
– Är där för att bistå och faktiskt skydda honom, jag tror inte att hon skickade dit honom för att dö.
– Vi får hoppas på det.
– Är vi färdiga?
– Ja vi är färdiga, alla försvarsgrenar är mobiliserade och redo. Ska de invadera oss så ska det mycket till för att de ska inta oss.
– Det kanske inte händer.
– För att vi inte var med och anföll dem?
– Ja.
– Det är ett tunt hopp.
– Det finns en möjlig väg till.
Min far ser på min mor.
– Att de inte anfaller alls?
– Precis.
III.
Darius går genom palatset och kommer fram till sina kvarter han öppnar dörren och går in han ser på Violetta och ett leende som alltid visar sig på hans läppar, han går fram till henne och hon ser på honom och ler. Han kysser henne och sen sin dotter som sitter i sin mors knä.
Violetta spenderar minst ett par timmar om dagen med sin dotter. Hennes träning med henne har börjat, hon precis som sin mormor och sin mamma kommer att bli en syster. Hon är stark i kraften, det har både hennes mor och hon känt av.
– Nu är det beslutat och nedskrivet min älskade fru.
– Vilket?
– Att jag inte kommer att tvingas till att äkta tre fruar till, mina ministrar såg väldigt chockade ut när jag la fram förslaget, de blev ännu mer chockade när jag visade dem det som Chead sagt åt mig att visa dem att det inte alls är en lag, utan kåta män som velat ligga runt ”lagligt” de har varit så påtända av de flytande krediterna, vilket påverkat deras libido. För det finns en lag som ger dig rätt att avsätta mig om jag är otrogen, precis som jag får stena dig om du är otrogen.
– Stena?
– Ja stena.
– Där ser man.
– Men nu så är det nedpräntat att jag och mina efterföljande får själv välja hur många fruar eller män de vill ha. Sen en massa annat tjafs om tronföljd osv. Vi ska inte ha syskon som bråkar med varandra.
– Nej Darius.
De kysser varandra mjukt.
– Jag önskar att din bror vore här.
– Varför?
– Därför att underjordens ledare vill träffa mig.
– Angående?
– De flytande krediterna, min far och sen bror skötte inköpen av dem innan. Som de sen sålde till underjorden, nu så är det mer okontrollerat vilket ha lett till att det är lite kaos därnere, så han vill att jag stämmer i bäcken.
– Kontakta Duncan, han har kontakter i Callandors undre värld, han kan kanske bistå dig med råd. Frågan är hur de gör hemma, du ska kanske fråga min far med. Förvisso så styr de sig själv därnere.
– Så Duncan?
– Ja, Duncan.
– Tack min fru.
– Ingen fara min man.
De kysser varandra igen och de delar på sig.
IV.
Jag sitter vid frukostbordet och äter, jag tillbringade natten med Erika. Vi tillfredsställde varandra och jag känner mig behagligt avslappnad i kroppen. De andra sätter sig vid bordet och de börjar äta.
– Vi har inte fått upp några som helst spår efter henne.
– Nej, men vi ska inte misströsta. Det är en stor stad och vi behöver bara lite tid på oss så tror jag att det kommer lösa sig.
De ser på mig.
– Vet du något som vi inte vet?
– Nej, men jag hoppas snart få svar på de krokar jag kastat ut i vattnet.
– Vad menar du?
– Att det finns tjuvar här, lönnmördare osv. jag har kontaktat dem och bett dem om hjälp. Om hon varit i staden så lär jag få reda på det.
– Hur tog du kontakt med dem?
– Jag letade upp en ficktjuv och sen frågade jag mig fram, det är ett universellt språk, tjuvspråket. Jag kom fram till den som leder tjuvarna här i staden, både på ovan och undersidan. Den är lika stor som ovansidan, men i alla fall. Jag fick träffa honom en stor man på många vis, både i omfång och i pondus. Jag bad om hjälp och han lovade mig den.
– Bara så där?
– Haha, nej inget är gratis. Verkligen inte, det kostade mig tjugotusen Jens.
– Det är rätt mycket.
– Ja, Denise det är det. Så jag kommer att spela lite Barracuda ikväll, pengarna börjar ta slut. Nya kläder och andra saker som vi köpt, det har kostat en slant.
– Så du litar på honom?
– Vill han ha betalt så är det bäst att han levererar. Försöker han lura mig så dödar jag honom.
De ser på mig, jag ser på dem.
V.
Drusus har samlat sina mannar som han hämtat ifrån Álainns beskickning här i Defcon, han visar bilderna på oss och säger.
– Sök och finn mina herrar.
– Ja sir.
De lämnar honom och han lutar sig tillbaka och slappnar av.
VI.
Jag lägger ner pengarna i tjyvväskan, jag sätter den på ryggen och trycker på plastbiten. Jag vann massor, mycket mer än vad jag vann i den vita staden Tagger. Jag klär av mig och jag går till sängen och lägger mig, jag säger god natt till Lei och släcker lampan och somnar.
VII.
Det knackar på min dörr och jag öppnar ögonen, jag reser mig och jag går fram till dörren. Jag öppnar den och jag ser på mannen som står på andra sidan.
– Ja?
– Här.
Han räcker mig ett minne.
– Jaha?
– Det är från Ivan.
Jag går in i rummet och tar fram resten av betalningen, jag ger den till mannen och han bugar sig lätt och jag gör det samma. Han går i väg och jag stänger dörren, jag tar minnet och jag trycker i gång det och jag börjar klä på mig samtidigt som jag lyssnar på rösten.
När jag är klar så tystnar rösten, jag vet var hon är. Hon är fången i det blå tornet hos prinsessan som heter Álainn, hon hade förhörts av de fem i rådet. De ska ha varit ganska så brutala med henne, jag tar minnet och går ut ur rummet. Jag går fram till Frejas dörr och knackar på, hon öppnar den och jag räcker henne minnet.
– Jag vet var Suri är.
– Var?
– Lyssna på minnet, säg åt de andra så att ni kan lyssna tillsammans. Sen packar vi och åker i väg.
– Vart ska vi?
– Blå tornets stad, Uisce.
– Vatten.
– Ja precis, men kalla på de andra, lyssna, packa sen äter vi och åker härifrån.
– Ja Chead.
Jag nickar åt henne och jag går in på mitt rum och jag börjar packa. Lei ser på mig och ser på mig när jag packar.
– Så vi lämnar?
– Ja vi lämnar, det är lite synd. Detta är en intressant plats.
– Ja, vem vet vi kanske kommer hit igen vännen.
– Ja Lei det gör vi kanske.
VIII.
Drusus kommer in på värdshuset, kvinnan som förestår det ser på honom och på hans följe.
– Sir, vad kan jag göra för blåa tornet?
– En man, fyra kvinnor de ska bo här hos dig. Mannen har en mutant som följer honom.
Hon ser på dem.
– De lämnade hastigt för två timmar sedan, tydligen så hade de fått bud hemifrån om någon släkting som blivit dålig.
– Sa det var det skulle resa?
– Ithir (jord) i norr.
– Tack frun.
Han vänder sig och börjar gå.
– Är de brottslingar?
– Nej, de är inga brottslingar. Hade de varit det frun, så hade inte vi kommit.
– Nej sir och det är fröken.
– Jag ber om ursäkt, fröken.
IX.
Vi står på perrongen och väntar på att de ska öppna dörrarna till vagnen som vi köpt biljett till, de fyra kvinnorna rör på fingrarna de diskuterar meddelandet som jag delat med mig av till dem.
– Ingen vet hur man reagerar i en situation som den som hon varit i.
Mina fingrar rör sig när jag svarar på deras samtal.
– Men att hjälpa den som låser in dig.
– Som sagt, man vet aldrig hur man reagerar. Kvinnan i fråga kanske visade sig mer human än de som förhörde henne, även om hon är fånge. Vi får se när vi kommer dit.
Dörrarna till vagnen öppnas och vi går in i den, vi letar upp vår kupé. Vi sätter oss och de ser på mig, jag möter deras blickar.
– Vi ska hålla oss väldigt diskreta där.
– Ja.
Tåget sätter sig i rörelse efter ett par minuter, vi känner hur det gasar och sen känns det som om vagnen svävar. Så fort kör tåget.
X.
Álainn ser på Suri, hon har fått andra kläder på sig. Kläder som passar en livvakt bättre, de är blåa och i läder. Hon har Crysknivar på bröstet och mindre knivar som är dolda.
– Mycket bättre Suri.
– Ja Álainn.
– Då går vi.
– Ja Álainn.
De lämnar rummet och går genom en korridor och de kommer fram till en större salong, de går in och de ser på de män som står där.
– Jaha mina herrar, hur tycker ni att jag ska svara på attentatet på mitt liv?
De uniformsklädda männen ser på henne, sen på den blåklädda Suri.
– Ni kan tala inför henne, hon är min livvakt. Hon räddade mitt liv när lönnmördarna slog till.
De nickar och sen sätter diskussionen i gång.
XI.
Logan ser på rapporten, hans lönnmördare misslyckades. Skökan klarade sig, förvisso en vacker sköka, förvisso en prinsessan men som alla förbannade kvinnor så är hon en sköka.
– Fan!
Hans druid vän ser på honom, eller vän är kanske att överskatta deras relation. De uthärdar varandra kanske.
– Vad är det?
– Nej inget, ett litet företag som inte gick som jag ville. Jag får sammankalla mitt krigsråd.
– Vad har du nu gjort Logan?
– Inget, inget alls.
– Jaså, varför sammankallar du rådet då?
De ser på varandra.
– Lägg dig inte i druid, förstår du. För då kanske det går för dig som det gjorde med prästen.
– Nej Logan, det kommer inte gå för mig som det gjorde för prästen. För jag vet precis vilket svin du är, rapporterar jag inte till tornet i Defcon var sjätte timme så kommer de att komma hit och läxa upp dig. Just det, det kommer en ny präst i morgon. Han ska undersöka vad som hände med den förre prästen, bland annat.
– Vadå då?
– Fortsätt hota mig så kanske vissa saker ser dagens ljus Logan, saker som du inte vill ska komma fram.
– Hotar du mig!!
– Nej Logan, jag är inte korkad. Jag bara förklarar för dig att du inte ska hota mig.
De ser på varandra.
XII.
Álainn ser på prästen, han meddelar om statusen på de svarta riddare som står till hennes förfogande. Hon tackar prästen och han bugar sig och går i väg. Hon reser sig och går fram till en vagn med flaskor på, hon slår upp en klar vätska i ett glas. Hon tar tre isbitar och lägger i glaset.
– Jag kan inte bli full Suri.
– Varför?
– Därför att jag är druid Suri, jag är märkt med fyra märken. Det är inte någon annan som har lika många, eller jo den man som du berättade om. Han har fem. Han har överlevt i helvetets kammare, vilken förunderlig man det måste vara. Arvtagare till det mäktigaste huset där i norr?
– Förutom kejsaren så ja.
– Och han var en landstrykare?
– Nja inte riktigt, han är mästertjuv, mästerlönnmördare och mästerlärd. Så nej han är inte en lanstryckare. Eller var, i den värld han levde i så var han en nobel man kan man kanske säga.
– Och vacker?
– Ja, han är en vacker man.
XIII.
Drusus sitter på sitt tåg, de är inte på väg norrut. Det de letar efter finns inte norrut, det finns söderut i hans rike. Rättelse i hans prinsessas rike, vad hoppas de kunna uppnå? En räddningsaktion, det verkar osannolikt. Fast vem vet med de ifrån norr? Hans privata tåg kommer att komma fram före deras även om han startade två timmar bakom dem. Han kommer att stå på perrongen och vänta på dem.
XIV.
Jag lyfter upp väskan och jag blundar, jag ser på alla personer som är utanför tågvagnen.
– Vi är väntade.
– Va?
– Vi är väntade, vårt lilla försök till fint fungerade inte.
– Hur vet du att någon väntar på oss?
– Kalla det en känsla.
De ser på mig och jag öppnar dörren och går ut ur kupén och jag går av vagnen, jag ser på den långe mannen, på de som står vid vagnen och jag nickar åt honom.
– Mitt namn är Chead, vad vill du oss?
De fyra kvinnorna kommer av tåget de med, de hör vad jag säger.
– Min prinsessa vill träffa er.
– Där ser man, då får vi hörsamma hennes önskan. Mitt sällskap och jag följer med av egen fri vilja.
– Så bra att vi kan vara civiliserade.
– Jadå vi kan vara väldigt civiliserade.
De fyra ställer sig vid sidan om mig och de ser på mannen framför som presenterat sig som Drusus. Han visar med handen att vi ska följa med honom, de andra personerna som står på perrongen ser på oss med lite medlidande i ögonen.
XV.
Vi åker igenom staden, det är en vacker stad. Det ser varmt ut, utanför. Det är ganska så tomt på folk i rörelse.
– Mellan 12 på dagen och 14 så håller man sig inomhus, då är det som varmast här. På somrarna så kan temperaturerna stiga till 50 grader, nu blir det inte riktigt lika varmt men nästan.
– 50 grader?
Det är Claire som frågar.
– Ja 50 grader, när det är som värst på sommaren så använder vi kupolen. Den som skyddade oss mot strålningen.
– Det var inte norra rikets ljusaste ögonblick precis. Fast och det vill jag poängtera så höll sig mitt rike utanför de skändligheterna och galenskaperna och de som systrar som lever idag hade inget med det att göra.
– Nej, jag vet.
Jag ser på honom, han ser på mig och inser att han avslöjat att han visste var jag kommer ifrån.
– Varför är hon så viktig?
– Vem säger att hon är det?
– Varför tog du dig annars hit?
– Nyfikenhet, varken mer eller mindre. Det och en förhoppning att jag skulle finna likasinnade här.
– Likasinnade?
– Ja, druider. I norr så är jag ensam, jag närde en förhoppning att kunna lära mig mer härnere om mig själv, om mitt arv, den jag är.
– Så det finns inga druider i norr förutom du?
– Nej, men därmed inte sagt att vi inte kan försvara oss min gode Drusus.
Han ser på mig och nickar, transporten svänger in framför ett högt torn. Det är färgat i blått med vita detaljer. Transporten stannar och vi går ur bilen, jag rättar till min ryggsäck och Lei landar på min axel. Vi går fram till en bred trappa och Drusus går före oss, vakterna går runt oss.
Vi kommer fram till porten, den öppnas och vi går in i skuggan och skillnaden är slående. Porten stängs bakom oss och Drusus visar med handen att vi ska följa med honom. Vi går igenom korridorerna och vi kommer fram till en dubbeldörr som står öppen och vi går in och jag ser på kvinnan som sitter på en stol med en hög rygg.
Jag känner ett tryck mot mitt huvud och jag svarar på attacken och jag hör skrik som ekar i tronsalen. Alla vrider på sin huvuden mot de som skrikit, de ser dem falla ihop och svimma. Den ende som inte ser på de som trillar ihop är kvinnan som sitter i stolen med hög rygg.
Sen våra blickar möttes så har vi inte släppt varandra med blicken. Vi kommer fram till en öppen yta framför henne, Drusus stannar precis som vakterna.
– Här är de personer du ville att jag skulle hämta ers nåd.
– Álainn.
Den vackra, det är ett passande namn på henne.
– Álainn.
– Tack mäster Drusus, jag tvivlade inte för en sekund på att ni skulle klara ert uppdrag.
– Álainn.
– Välkomna mina gäster från norr.
– Gäster?
– Ja gäster.
– Man brukar få en inbjudan om man är gäst och inte en beväpnad eskort.
– Ni ska kanske vara tacksamma över att det inte är druiderna i Defcon som slagit sina fingrar i er.
– Säger vem? Ni talar med honung i rösten, men frågan är hur pass giftig etern är bakom orden.
Jag hör häftiga inandningar.
– Jag skulle inte rekommendera det, min vän kanske uppfattar det på fel vis och blir irriterad. Tro mig, ni vill inte göra henne irriterad.
– Vad menar du?
– Att någon samlar på sig kraft för att attackera mig, varken jag eller min vän kommer att uppskatta det. De som anfaller din ”gäst” kommer inte att svimma nästa gång.
– Det räcker!!
Trycker lättar när hon säger ifrån.
– Tack, ers nåd.
– Álainn.
– Chead, ers nåd.
– Jag insisterar, Álainn.
– Mina vänner är fyra systrar som är här för att få träffa sin syster som försvann på andra sidan. Deras ledare.
Jag känner hur de fyra spänner sig.
– Trodde ni inte att jag visste? Varför tror ni att ni är här mina damer. Suri, kom fram visa dig för dina undersåtar. Visa vad du blivit, ett lydigt redskap. Du som sa att det bara var de svaga som föll under tortyr, att tortyr var den namnlöses sätt att visa sin kärlek.
Álainn ser på mig, sen på de fyra kvinnorna. Jag ser rörelsen när hon kommer fram från skuggorna, vi ser den blå läderdräkten och knivarna.
– Så du är inte här för att rädda henne?
– Nej.
– Är du här för att döda henne?
– Nej, jag dödar inte patetiska personer som tror att det finns någon eller något som är en svart eller ont fantasifoster. Det finns tillräckligt med ondska i världen utan en påhittad varelse som är den ”onde”
– Så de tror på att det finns något sådant?
– Oja, det var därför de var där de var. De kidnappade kejsarens yngsta dotter och de skulle offra henne till sin ”gud” den onde, svarte eller som de säger den namnlöse. Lika lite som jag tror på att det finns en eller flera gudar som befinner sig på ett annat plan än oss och påverkar oss. Jag menar inte att vara ohövlig präst, men jag delar inte din syn på tro. Vill du tro så får du gärna tro, precis som de gör. Det är kanske befriande att kunna skylla sina handlingar på någon annan, någon som är ondare än vad du själv är, men vad vet jag? Min mor som är en vördad moder letade rätt på dessa fyra genom sina kontakter, hon såg till så att de fick följa med mig hit. De är här för att befria henne.
– Och du då?
– Se till så att de gjorde det.
– Och sen?
– Se till så att de kom hem och ställdes inför rätta därhemma. Mord på den kejserliga familjen ses det inte blitt på, min syster är den nya kejsarinnan, min svåger är den nye kejsaren. Intriger tvingade honom att ta sitt ansvar, intriger styrda till viss del av de av dem som tror på den namnlöse.
– Och du är inte rädd för dem?
– Nej, inte det minsta. Jaha Suri ska du tillkalla den namnlöse? Nu står jag framför dig, den man som du föraktar mest i hela världen. För att jag är den jag är, för att min mor trotsade er häxor och inte dansade efter er pipa. För att jag är den förste druiden i norr på tiotusen år. Så Suri, åkalla dem namnlöse. Låt hans ilska träffa mig.
Jag känner spänningen från de andra fyra och de ser på Suri de med, hon rätar på sig och hon drar bak huvan och vi ser på hennes rakade huvud.
– Den namnlöse, han skrattar åt dina patetiska försök till att locka fram honom.
– Är han så rädd för mig?
– Rädd!!!! Du otrogne, ditt förbannade missfoster. Dö!!!
Jag känner trycket mot mitt sinne, hon är stark. Inte stark nog, men stark. Jag ler lite och fokuserar och säger.
– Sitt.
Min röst är låg och isande kall, hon stirrar på mig och faller ner på knä.
– Sluta andas.
Hon stirrar på mig, jag ser hur hennes ögon spärras upp.
Jag går fram till henne och jag sätter mig på huk framför henne.
– Vill du kunna andas?
Hon stirrar på mig, hennes huvud rör sig snabbt fram och tillbaka.
– Åkalla den svarte, åkalla Shaitan.
Hon stirrar på mig, hon ser leendet på mina läppar.
– Visar han sig så lovar jag att du ska få börja andas igen, ni fyra ska kanske bistå henne? Sitt ni med.
De faller ner på knä de med, jag känner deras blickar i min rygg. Jag ser på Suri, hon kämpar desperat efter andan.
– De hjälper dig inte, frågan är varför? De kanske ser sin chans att komma överst på listan, de kanske inte ens gillar dig?
– Låt henne andas.
– Det här är ett internt problem hos oss Álainn. Ni uppskattar inte de stollarna ni i heller, ni bränner dem på bål. Lite barbariskt kan jag tycka, men var och en till sitt. Nå Suri var är han? Ber du inte tillräckligt hårt?
Hon trillar på sidan och jag ser på henne och säger.
– Andas.
Hon drar in häftigt och börjar andas.
– Ni är som noviser i jämförelse mina damer, jag är tränad i hemligheterna, jag är druid. Hemligheterna som ni bara skrapar ytan av är druidernas hemligheter, är det inte rätt ironiskt, de som ni utrotade. Ni använder deras lära och förvränger den till er egen. Trodde du i din enfald att Álainn behövde en livvakt som är lika patetisk som du är? Trodde du att du skulle omvända henne till den svarte, till Shaitan, för att det ska fungera så måste man tro Suri. Inte bara du utan även mottagaren, men det är problemet med er som tillhör illusionen om honom. Ni tror att ni står över alla andra, men faktum är att ni är rätt patetiska. Jag skulle kunna döda dig med ett ord, ett endaste litet ord. Men det kommer jag inte göra, du förtjänar något värre än döden. Det är en för lätt utväg för dig, jag var inte riktigt ärlig. De fyra är inte fanatiker som du, det var en förevändning för att jag skulle få leka med dig. Få avslöja dig, mitt uppdrag var att hitta dig och få hit dem. Sen så skulle de döda dig, men hade de gjort det innan sanningen uppdagades så hade de dött. Det slipper de nu, de är arga på mig. Men det kan jag ta, de är för milda för att behöva döda när det inte behövs. Men vet en sak förvirrade kvinna, Allmodern är er på spåren, min mor och syster är er på spåren. Det kommer att bli en häxjakt på er förvirrade själar som det kommer att talas om länge.
– Hur hade du tänkt att ni skulle komma härifrån?!
Hon ser på mig med ett hånleende.
– Jag är druid, jag är märkt fem gånger. Ingen annan druid är det, det gör mig till den ledande druiden om det ställs på sin spets. Du förstår, det du hatar är det som räddar mitt liv, deras liv och kommer att ända dit om du inte passar sig. Du förstår, rent teoretiskt så skulle jag kunna be dem allihopa att fara åt helvete. Jag hade kunnat säga åt Drusus att lägga sin på knä med pannan mot marken när han arresterade oss, jag kan göra detsamma med de fem tornen och med rådet i Defcon. Du däremot Suri, du är inte värd någonting. Inte ens din store gud vill veta av dig.
Jag knäpper upp min jacka, jag tar den av mig. Jag tar av mig undertröjan, jag reser mig och jag knäpper upp mina byxor och jag drar ner dem och jag samlar mig och mina märken börjar lysa. Jag hör inandningarna från de som befinner sig i tronsalen.
– Jag vet att du berättat för Álainn, annars så hade vi inte kommit inom hundra meter av henne.
Jag rör fingrarna snabbt och ett märke uppenbarar sig under mina fötter och det börjar lysa i de fem färgerna. En del av de som befinner sig i tronsalen svimmar, andra skriker till av extas. Álainn stirrar på mig, på den femuddiga stjärnan som lyser av de fem färgerna.
– Snälla Suri, åkalla din gud så får vi se om han dyker upp.
Hon stirrar på mig, på färgerna som dansar runt mig.
– Inte?
Jag slocknar och stjärnan försvinner, jag klär på mig och när jag är påklädd så ser jag på Álainn.
– Jag beklagar för dramatiken, men hon är en ond människa. Som tur är så är hon en av få som är som hon, sen finns ondska överallt. Även i ert land.
– Ja, det stämmer Chead. Ett passande namn.
– Detsamma Álainn.
– Så vad ska vi göra med henne?
– Som sagt, döden är en för lätt utväg för henne.
– Och de är oskyldiga?
– Ja de är oskyldiga, jag kommer att få bannor senare. Men de är oskyldiga, de var här för att döda henne. Hon är en farlig kvinna, en väldigt farlig kvinna. Det påminner mig. Du kan inte tala.
Jag ser på Suri och hon öppnar munnen men det kommer inga ord över hennes läppar. Hon stirrar desperat på mig.
– Ni kan resa er mina damer.
– Mina damer pyttsan.
– Som sagt jag ber om ursäkt, men det var min chans att få sätta dit henne.
– Vi ska ha ett samtal om det senare.
– Javisst, Freja.
***

 

 

 

 

Kapitel 4
I.
Álainn ser på dem och sen på mig.
– Ni är de första sen den stora galenskapen som kommer hit.
– Vi är ärade Álainn.
– Ni förstår att jag måste meddela rådet.
– Oja, om inte du gör det så lär skvallertanterna här att göra det.
Jag sveper med handen över de som befinner sig i tronsalen.
– Det är din plikt till och med, jag fruktar inte dem. Ingen kommer att få lägga en hand på de fyra kvinnorna, inte så länge jag och Lei lever. Det är fyra goda kvinnor, som inte tillber den svarte eller hade något som helst med den stora galenskapen att göra.
– Nej ingen kommer lägga hand på dem.
– Tack.
– Ingen fara, ni vill kanske fräscha till er och jag som sagt måste informera rådet.
– Tack gärna så kan kvinnorna skälla på mig, så vi får det ur världen.
– Då ser vi fram att få dinera med er senare.
– Tack gärna Álainn.
– Så bra Chead.
Hon viftar med handen och en betjänt kommer fram till oss och visar med handen att vi ska följa med honom, vi nickar och går efter honom. Álainn ser på oss när vi går i väg, hennes ögon glänser till.
– Drusus.
– Ja Álainn.
– Få bort henne, klä av henne naken och skicka henne till blygruvorna. Där kan hon skänkas till männen som är där, men hon får inte dö av egen hand. Inte av deras i heller, hon ska leva länge Drusus.
– Ja Álainn.
Han pekar på två vakter och de rusar fram och drar upp henne på fötter.
– Ni hörde prinsessan.
– Ja sir.
De drar i väg med Suri.
– Nu ska vi kontakta rådet Drusus, som han sa. De kommer att skvallra annars, frågan är hur de andra fyra reagerar på detta.
– De kommer att bli rädda, rådet kommer bli avundsjuka. Inte alla men en del kommer att bli det.
– Ja Drusus, han framkallade stjärnan. Det finns inget tvivel.
– Nej Álainn.
De lämnar tronsalen och surrandet sätter i gång direkt.
II.
Vi blir visade till våra rum, vi går in och jag vänder mig i dörren och ser på de fyra kvinnorna.
– Ska vi träffas hos Freja om ett par minuter, så får ni skälla på mig och sen så lägger vi planer på hur vi ska komma härifrån.
De ser på mig och sen på varandra.
– Javisst.
– Tack.
Jag går in på mitt rum och ser på rummet, där är en soffa, två fåtöljer. En bokhylla som man lyssna på böcker ifrån. Tre stora fönster och en balkongdörr, den är öppen med tunna gardiner som är fördragna. De ska skapa någon form av skugga i rummet, vi går fram till en dörr och jag ser in i sovrummet.
Där är en stor säng, sängbord. En fåtölj, ett skrivbord med stol. Där är två dörrar vid den ena väggen, jag öppnar dem och ser på toaletten och badrummet. Jag sätter min väska på sängen och jag packar upp mina få kläder och dräkten.
Jag hänger in dem i garderoben, jag sätter väskan där med. Jag går till dörren i förrummet och öppnar den och går uti korridoren. Jag knackar på Frejas dörr hon öppnar den och jag går in. Jag ser på de fyra kvinnorna, de möter mina blickar. Sen börjar de lätta på sina hjärtan om vad de tycker om mitt agerande.
III.
Álainn ser på de fem ansiktena på skärmen.
– Så han har fem märken?
– Ja.
– Och han trollade fram stjärnan?
– Ja, han gjorde en hel del saker som om jag skulle göra dem fått slita betydligt hårdare än vad han behövde.
– Vi vill träffa honom.
– Det förstår jag, han förutsätter det. Informerar ni prästerna och de andra fyra tornen?
– Ja, vi tar hand om det. Men kom hit med honom.
– Ja, vi kommer att komma.
– Så fort som möjligt unga dam.
– Ja Esme.
– Bra.
Skärmen släcks och Drusus ser på henne.
– Vad är det?
– Det kan sluta illa om han reser dit.
– Bryr du dig om honom?
– Nej men om tornet, de som de på hans sida övervärderar sin egen styrka och den undervärderar hans. Att släppa in honom där kan bli som att släppa in en räv i ett hönshus.
Drusus ser på henne, han ser hennes fundersamma blick. Fundersamma och faktiskt lite rädda blick.
IV.
– Gör inte om det Chead, du har ingen rätt.
– Möjligt, men det är inte lätt att ta någons liv. Ja jag kunde förvarnat er men ni kan räkna med att de studerade er och ert agerande. Hade det funnits minsta tvivel så hade de aldrig trott på mig. Då hade Suri för eller senare den förbannade förrädaren avslöjat alla våra försvar, hon gömde dem långt bak i sitt medvetande. Min mor har berättat om de blåas metoder för att dölja hemligheter. De är förslagna, eller hur Erika.
– Ja Chead, det stämmer.
– Så för att lura fram henne så var jag tvungen att göra som jag gjorde. Jag tillskrev henne en större rang än hon har, hade hon tillhört toppen så hade hon vetat att ni inte var med i deras kult.
– Så du chansade?
– Nej, jag tog en välkalkylerad risk. Sen berättade Lei det för mig.
De ser på mig och sen på Lei.
– Hon skyddade sig mot oss, ingen kan skydda sig mot Lei. Nej ni behöver inte vara oroliga, hon kommer inte läsa era tankar. Ni är vänner, men samtidigt i den sekund ni är det längre…
Jag avslutar inte meningen.
– Var det så du fick reda på om Drusus?
– Nej, Lei kan lika lite som vi lyssna på alla samtidigt. Det kan ingen, men som jag påtalat innan, mina sinnen boostades i grottan. Jag ”såg” dem stå utanför tåget på perrongen, de kunde varit där för någon annan. Men det verkade osannolikt. Väldigt osannolikt.
– Vad menar du med såg?
– Som jag sa i grottan, jag ser bättre med stängda ögon.
Det knackar på dörren, Freja reser sig och går fram till den och öppnar dörren.
– Om ni kommer med mig så ska jag föra er till matsalen.
Vi andra reser oss och går efter betjänten.
V.
Vi kommer fram till matsalen, vi går in och de som sitter vid det långa bordet reser sig och de bugar sig och niger. Jag stannar ser på dem och nickar, de rätar på sig och reser sig och de sätter sig. De fyra systrarna ser på mig och sen på de som sitter vid bordet, vi blir visade till våra platser. Jag får sitta till höger om Álainn, vi sätter oss och hon tar till orda.
– Vi välkomnar våra gäster från det fjärran norr.
– Tack vi är överväldigade över er gästfrihet, Álainn.
Personalen börjar servera oss maten när Álainn ger tecken åt dem.
VI.
Logan lyssnar på druiden som informerar honom om vad som hänt hos Álainn, om att rådet kommer att träffa mig och förhöra mig. Han slickar sig om läpparna, han känner hur det drar ihop sig i magen. Hans lögn är avslöjad nu, hon kommer få rätt och han fel.
Hon kommer informera dem om hans attack på henne, han känner snaran när den fastnar runt hans hals. Han känner hur han dras upp och hans fötter lämnar golvet, han känner livet lämna honom. Druiden ser på honom, han fäster linan i väggen och går utifrån rummet.
Han går till sitt eget och han tar upp sina hörlurar och sätter dem över öronen. Han tar fram sin kommunikationsapparat och skickar meddelandet.
– Gjort.
Han lägger undan den, sluter sina ögon och lyssnar vidare på den erotiska berättelsen. Han känner hur hans penis växer innanför byxorna, han öppnar dem och tar sin penis i handen och börjar smeka sig själv.
VII.
Drusus ser på sin kommunikationsapparat och han stoppar undan den. Jag ser den diskreta nickningen till Álainn, jag ser det minst lika diskreta svaret. Maten smakar utmärkt, vi har ätit förrätten, nu är vi inne på huvudrätten.
Hon ställer frågor om mitt hemland, jag svarar på hennes frågor. Hon är välinformerad om mitt rike, om mina föräldrar och deras roll. Om husen och vem som styr, Suri talade om sådant som hon trodde skulle förlänga hennes liv. Jag svarar ärligt på de frågor som hon har, jag ställer inga själv.
Frågan är om det inte irriterar henne mer än om jag ställt en massa frågor om henne och hennes Torn. Eller de andra tornen, rådet eller prästerna, det är hon som håller i gång konversationen med att berätta vad hon redan vet och ställa andra frågor om våra riken, eller hus.
De andra fyra svarar på de frågor de har, de ställer inga egna de i heller. I början så gick konversationerna med dem trögt, men när de andra gästerna märker att det inte växer ut horn från pannan på oss så började de tala med dem.
– Du är inte trolovad Chead?
– Nej, vi har lämnat de traditionerna. Jag stack hål på den illusionen, eller den förre kejsaren gjorde det. Han gick emot systrarna och deras ledare, precis som mina föräldrar gjorde. När han parade ihop min syster och hennes make Darius. Den man som är kejsare nu, så min mor har inte jagat ett lämpligt parti för mig. Jag ska få välja själv vem jag trolovar mig med och gifter mig med. En dag så måste jag göra det, det måste födas en arvinge. Vi behöver inte ens älska varandra, men en arvinge måste födas. Du då?
– Mina föräldrar dog innan det blev aktuellt så att säga, tornet styrdes av ett interim råd medan jag växte upp och blev redo att axla ansvaret som prinsessa. Det blev jag för ett år sedan, då ansågs jag vara redo att axla ansvaret som prinsessa av det blå tornet i staden Uisce (vatten)
– Jag beklagar förlusten av dina föräldrar.
– Tack.
– För mig är det tvärt om, jag hade inga föräldrar eller familj i arton år. Sen en dag så fick jag en familj. Det var överväldigande, så pass så att jag drog mig undan i ett par veckor för att landa i mig själv, sen hände vissa saker och jag fick reda på andra som gjorde att jag drog mig tillbaka till en grotta.
– Helvetets kammare?
– Ja, helvetets kammare.
De andra samtalen runt bordet är pausade, jag känner nyfikenheten trycka på från alla håll.
– Jag tvingades in i den, för att jag kommit fram till att det var den enda platsen där jag kunde bli botad från det gift som givits till mig på order av Allmodern, giftet var designat att döda mig dagen innan min tjugoårsdag.
De som sitter runt bordet som är ifrån Tiberia vet vad som händer med druider på den dagen. Vi får våra djur som vi kan skifta till, ett, två eller tre.
– Jag ville inte dö, så jag gick in där för att överleva och som det visade sig. Lära mig att leva, jag klarade mig. Jag fick mina belöningar för det, de fem märkena och de två tatueringarna.
– Och djuren?
– Fråga mig i morgon bitti.
De ser på mig och jag ser deras förvånade miner.
– Fyller du tjugo i morgon?
– Ja.
De fyra kvinnorna från norr ser på mig.
– Så jag får reda på senare om mitt år och dag i den grottan betalade sig.
De ser mitt leende som dansar på mina läppar.
– Så du är inte säker?
– Haha, jo det är jag. Jag är botad, giftet är neutraliserat. Men jag kan säga att det fanns tillfällen i den där grottan som jag önskade att jag valt annorlunda.
– Men du överlevde.
– Ja, jag överlevde, jag blev inte galen och jag växte som person.
– Då får jag gratulera.
– Tack.
Vi är färdiga med huvudrätten och de dukar ut den.
VIII.
Larmet ljudet i det bruna tornet, man har hittat Logans kropp. Man kallar på druiden och prästen, de kommer in i det rum där Logans spionchef och hans officerare sitter.
– Logan är död.
– Oj vad hände?
Prästen gör deras tecken när någon dött.
– Någon mördade honom med snara.
Deras blickar går till prästen, snara är ett av de svarta riddarnas vapen. Han spänner sig lite.
– Ingen av mina män utförde dådet.
– Ingen av dina män, men du då?
Prästen ser på spionchefen, han samlar sig och druiden som står bredvid honom ser på honom och han gör sig redo han med.
– Det är en grov anklagelse utan grund.
– Det hade varit det om vi inte haft grund.
Prästen ser på spionchefen.
– Vad menar du?
– Att vi har grund, mer än du kan tänka dig.
– Det är lögn.
– Var är din snara?
– På mitt rum.
– Nej.
– Vadå nej?
– Vi sökte igenom era rum innan, hans snara är kvar. Din är det inte, du hittade bevis för fuffens med din föregångare och de svarta riddare som dog. Du kunde inte bevisa det så du valde att ta lagen i egna händer.
Prästen ser på honom, han ska till att attackera spionchefen när han känner strömmen fara genom hans kropp och han faller fram på knä och sen ner på golvet och hans huvud träffar golvet och han ligger där och skakar.
Druiden ser på prästen och inombords så ler han. Prästen är ett svin, han är en av deras inkvisitorer. De är fanatiska svin, han förtjänar det som kommer att drabba honom.
– Har ni informerat rådet?
– Ja.
– Så bra, då slipper jag. Vem kommer att ta över? Han hade inga barn och ingen fru.
– Nej, vi har skickat vidare frågan till rådet. De lät meddela att man funnit en man med de fem märkena som överlevt helvetets kammare.
Druiden ser på dem, han visar inget men inombords så skakar han. Hela han skakar.
IX.
Jag ser en betjänt gå fram till Álainn och viska något i hennes öra, jag väljer att inte tjuvlyssna. Han blir klar och hon viskar ett svar tillbaka och han nickar och går i väg. Hon ser fundersam ut, hon visste vad det var som betjänten skulle berätta. Men något annat får henne att se betänksam ut, hon klingar i sitt glas och hon ser på de som sitter runt bordet.
– Markis Logan av Ithir är död, en präst dödade honom. Tydligen så trodde prästen att markisen var inblandad i försvinnandet av den förre prästen i tornet. Vi skålar för vår bror.
De tar sina glas och de utbringar en skål, vi deltar i skålen mer av artighet än något annat. De sätter ner sina glas och samtalen fortsätter, Álainn säger ingenting, den fundersamma rynkan finns kvar på hennes panna. Jag tackar ja till te och betjänten slår upp till mig. Jag tar lite honung och sen så smakar jag på teet och sväljer.
X.
Min mor står i öppning ut till balkongen, hon är invirad i ett täcke. Hennes man kommer fram till henne och hon öppnar täcket och han går in i kokongen och hon stänger igen den. De står nära varandra, han kysser henne mjukt och frågar.
– Varför står du här min fru?
– För att vår son snart fyller tjugo år.
Han ser på henne och han nickar, han har inte glömt. Men de har aldrig firat min födelsedag tillsammans, det var en smärtans dag i många år för min far. Alldeles för många.
– När ska vi få fira en födelsedag med honom min fru?
– Snart min make.
– Snart? Om tio minuter så passerar klockan midnatt, då fyller han tjugo år. Då är det ett år till nästa födelsedag.
– Han kommer att bli fullvärdig druid i natt min make.
– Vad menar du?
– Att de djur som han kommer att kunna skifta till visar sig i natt. Det kan bli ett, två eller tre djur. Men inte fler.
– Så han kommer att kunna skifta?
– Ja, han kommer att kunna skifta.
– Och vi missar det med?
– Tyvärr så ja min make.
De ser ut genom balkongen och de båda skickar sina tankar åt mig.
XI.
Min syster ser på samma måne som mina föräldrar, hennes make ligger sovande i sängen. De har precis haft en av sina maraton sessioner i sängen, de är lika hungriga på att älska båda två. Det finns ingen hejd på dem, eller det finns det. Darius sover nu, hon vänder sitt ansikte mot honom ler. Hon ser på månen igen och viskar.
– Grattis på födelsedagen min bror.
XII.
Jag slår upp ögonen och världen ser väldigt annorlunda ut. Jag försöker sätta mig upp och jag inser att inte är människa, jag tar mig av sängen på fyra ben och jag går fram till en spegel och jag ser på min stora svarta rovdjurskropp. Jag är en stor svart panter, ett djur som myterna talar om i de norra länderna.
Jag känner hur min kropp förändras och jag ser vad som sker framför mig i spegeln. Hur jag smälter från det ena djuret till det andra. När smältandet är färdigt och jag ser på mig själv i spegeln så ser jag tillbaka på en stor vithövdad örn.
Min syn förändras igen och jag samlar mig och jag känner smältandet igen. Jag förändras igen och jag ser mig själv förvandlas till en stor vit isbjörn från de nordligaste vidderna. Min kropp är en enorm, jag öppnar munnen och jag ser på mina stora tänder.
Jag blundar och samlar mig och jag blir till mig själv, jag står naken som mig själv framför spegeln. Jag ser på de tre märkena på mitt högra lår, ansiktet av pantern, örnen och isbjörnen. Lei landar på min axeln.
– Vi kan flyga tillsammans vännen.
– Haha, ja vännen det kan vi. Men jag får nog träna på att skifta först, men om det som står i texterna stämmer så ska de räcka med att jag säger panter.
Jag känner hur jag skiftar snabbt och Lei står min rygg, jag skiftar tillbaka till mig själv igen. Nu sitter hon på min axel igen, det fungerar. Jag går fram till balkongen och jag skiftar till örnen och jag flaxar med vingarna och låter instinkterna ta över. Vi stiger uppåt snabbt och jag ser ner på marken och jag ser väldigt bra, Lei flyger bredvid mig och hon säger.
– Det verkar som du klarar dig.
– Haha ja vännen det verkar så. Jag låter instinkterna styra mig.
– Klokt.
– Tack, kunskapen jag skaffat mig är mig till gagn.
– Så bra.
– Ja, ska vi flyga?
– Gärna.
Jag är en stor örn, det är mer än två meter mellan vingar på mig. Min kropp känns smidig på något vis. Vi flyger i väg och jag får upp en bra fart, jag vågar inte flyga för fort dock. Oavsett hur mycket jag låter instinkterna styra mig, men känslan är magisk.
XIII.
Jag tar på mig mina blå kläder, jag drar handen genom mitt hår. Jag samlar det i nacken och sätter fast det med en hårring. Lei landar på min axel och vi går utifrån rummet och vi går fram till en betjänt och jag frågar.
– Var är matsalen där frukosten serveras?
– Kom med mig herrn.
– Tack.
Vi går efter honom och han visar oss till en annan matsal än den vi åt i igår. Jag tackar honom för hjälpen och vi går in i matsalen, jag går fram till buffébordet och jag plockar på mig mat åt mig och Lei. När jag är klar så går jag tillbaka till bordet, jag sätter mig och Lei hoppar av axeln och hon sätter sig på bordet bredvid mig och börjar äta. Jag gör henne sällskap.
XIV.
Jasmina ser på sin far, hon hör vad han säger till hennes bror. Han svarar emot deras far och det utbryter gräl igen, denna gång som alla andra så handlar det om de flytande krediterna och prissättning på dem.
Hennes bror vill att de slutar köpa för de börjar bli för dyra, eller börjar bli? De har varit för dyra länge, hennes far vill inte lyssna på det örat. Hon bryr sig inte just nu, hon ska gifta sig om sextimmar med en man som hon inte känner, en man som är mer än tjugo år äldre än henne. Hon reser sig och de två männen tystnar, de ser på henne.
– Var ska du?
– Börja förbereda mig far.
– För?
– Mitt bröllop far, jag gifter mig och sextimmar. Staden är dekorerad och det är fest, det kommer att vara fest i en vecka. Har du redan glömt det? Igår beklagade du dig över hur mycket detta skulle kosta dig, pengar som du kunde lagt på flytande krediter i stället. I förrgår så gladde du dig åt att du snart kommer att bli morfar. Idag så minns du inte ens att din enda dotter ska gifta sig med en man som är dubbelt så gammal som vad jag är, som har ett harem på tjugofem kvinnor som alla kommer att gå före mig. Den enda anledningen till att han gifter sig med mig är att jag är din dotter. Han tycker att jag är för ful för hans smak, för intelligent för hans smak och jag är inte inriden så han ska behöva göra det själv.
De två männen ser på henne.
– Vad sa du att han sagt att du är?
– För ful för honom, för intelligent för hans smak och jag är oskuld. Enligt honom så är det bara besvär med oskulder, de kvider och gnäller.
Hon ser hennes fars ögon förändras.
XV.
De fyra kommer in i matsalen, de tar sin frukost och sen sätter de sig vid bordet. De ser på mig och jag möter deras blickar.
– Grattis på födelsedagen, Chead.
– Tack allihop.
– Hade vi vetat så hade vi köpt något.
– Ingen fara, ni påminner mig om hemma. Det är present nog.
De ser på mig och ler.
– Nå?
– Nå vadå?
– Vad blev det?
– Panter, örn och isbjörn.
– Så tre?
– Ja tre.
– Grattis.
– Tack, det var spännande att flyga. Vi var ute halva natten jag och Lei.
De ser på oss och ler.
– God morgon.
Vi ser Álainn komma fram till oss, vi börjar resa oss.
– Nej, nej sitt är ni snälla. Jag ville bara säga grattis på födelsedagen Chead.
– Tack Álainn.
– Sen ville jag meddela att vi kommer att åka till Defcon och rådet i morgon.
– Som gäster eller fångar?
Hon ser på mig.
– Gäster.
– Då vet vi det.
– Vi kommer att fira dig vid middagen ikväll Chead.
– Det behövs inte Álainn.
– Kanske inte men vi vill.
– Då ska det bli mig en ära.
– Så bra, men vi ses ikväll. Jag måste i väg, statsangelägenheter.
– Då ska vi inte uppehålla dig, får vi bara fråga vilket öde som drabbade Suri?
– Hon skickades naken till blygruvorna i söder, männen där får sällan träffa en kvinna.
– Så passande.
– Det tyckte vi med.
De fyra kvinnorna i mitt sällskap ser på henne och sen på mig. Hon säger hej och gå i väg.
– Hon kommer önska att vi dödat henne.
– Ja vid den visa.
Jag ser på Claire som sa det.
XVI.
Suri ser på männen som ser på henne, vakterna knuffar fram henne och männen kastar sig över henne och varandra, slagsmålet vinns av en stor man. Han ser på Suri och han ler mot henne med ett tandlöst leende. Han drar upp henne på fötter och hon attackerar honom, han möter hennes attacker och skrattar.
– En vildkatta, så bra. Jag älskar dem vilda, jag älska att tämja dem.
XVII.
Den man som ska gifta sig med Jasmina, rättelse skulle gifta sig med Jasmina står naken framför Shahen och han undrar vad som hänt, han hör anklagelserna mot honom och i egenskap av Shah så är han både domare, åklagare och bödel i ett.
Den nakne mannen stirrar på Shahen när han uttalar domen, vakterna släpar i väg med honom. De hör honom skrika, Shahen går ut på balkongen och hans ser vakterna binda den nakne fete mannen armar och ben vid fyra hästar.
Vakterna ser på honom och han nickar, en piska smäller och hästarna rör sig. De hör skriken från mannen eka, de blir snart till rosslingar för att till slut tystna. Shahen spottar ut ifrån balkongen och han går in. Bröllopet är inställt.
XVIII.
Tvillingarna ser på männen som deras far anser är värdiga att gifta sig med hans döttrar. De ber dem resa sig och de gör som de säger.
– Öppna byxorna och dra ner dem.
Männen ser på dem och sen på varandra, ett par av dem gör som de blir ombedda och tvillingarna ser på penisarna. De går fram till dem och smeker dem till fullt stånd och de ser på dem och säger.
– Tyvärr, ni andra gör som vi ber er annars så får ni lämna.
De andra männen som inte dragit ner sina byxor gör det, tvillingarna smeker deras penisar. De ser på dem och en av dem gillar de.
– Du kan stanna, ni andra får gå.
De andra drar upp sina byxor och den som de bett om att stanna ser på dem.
– Dra upp byxorna och följ med oss.
– Javisst.
– Vad heter du?
– Isak.
– Angenämt.
XIX.
Jag flyger med Lei och det går bättre och bättre hela tiden. Jag vågar flyga snabbare och snabbare och jag vågar göra svårare och svårare manövrar. Jag stiger så högt upp jag klarar och jag ser neråt. Allt därnere är bara små prickar, inte tornet men allt annat.
Jag fäller in vingarna och jag faller neråt, jag känner fartvinden och marken närmar sig snabbt och jag fäller ut vingarna ett tjugotal meter över marken och glidflyger framåt snabbare än en pil. Jag tar med fart med hjälp av vingarna och i mitt huvud så jublar jag högt.
– Galning.
– Kanske det vännen.
Jag girar och svänger runt en byggnad och jag flyger tillbaka till tornet och Lei flyger bredvid mig. Vi landar på balkongen som leder in i mitt rum, jag skiftar i luften och jag landar som pantern och jag rör mig smidigt in i rummet och jag skiftar till mig själv och klär av mig, jag går in i badrummet.
Jag ställer mig i duschen och sätter på vattnet och det träffar min kropp. Jag fantiserar att jag står i vattenfallet och jag fantiserar om Jasmina. Om hennes ljusbruna hy, om hennes mörkbruna ögon, hur hennes bröst ser ut.
Hennes kropp, hon hur hon står framför mig på knä och hennes mun omsluter min penis och hennes tunga leker med mig. Hur hennes tunga leker med mitt ollon, hennes fingrar greppar min penis och hennes hand rör sig snabbt.
Ilningarna tar över mig och jag stönar tungt i duschen, min hand rör sig snabbt men det är inte min hand. Det är hennes och hennes varma mun och mjuka tunga, jag känner orgasmen attackera mig och säden skjuts ur mig och jag ser innanför mina stängda ögon hur Jasmina sväljer mig säd. Den säd som skjuts ur mig i stöt efter stöt.
XX.
Jag är klädd i mina vita kläder, jag går nerför trappan med Lei på min axel. Vi går efter betjänten som hämtat oss, vi går in i samma matsal som igår och gästerna reser sig när jag kommer in i matsalen. De gratulerar mig och jag kommer fram till bordet och jag stannar vid den plats som är min.
Det är samma som igår, till höger om prinsessan Álainn. Jag böjer på mitt huvud och jag tackar för deras gratulationer. Vi sätter oss och vi blir serverade, Álainn ser på mig och säger.
– Du lever.
– Haha, ja jag lever. Som jag sa igår, året i grottan botade mig.
– Och du har tränat på att flyga har jag sett.
– Ja, jag har svårt att inte göra något.
– Rastlös?
– Ja, eller så ska jag inte säga. Jag kan sitta stilla om det krävs av mig.
Hon ser på mig och ler.
– Vi har som tradition att ge presenter när någon fyller år, men eftersom vi inte visste att du skulle fylla år eller vad du skulle kunna tänka dig att önska sig så ställer vi frågan vad kan vi göra för dig?
– Ge de fyra fri lejd över gränsen till våra riken.
Hon ser på mig, de fyra spänner sig.
– Jag önskar att jag kunde, men rådet vill träffa dem.
– Du kan hälsa rådet att jag inte kommer tillåta att något ont sker dem, då kommer det att bli blodigt och det är inte mitt blod som kommer att flyta.
Hon ser på mig att min blick är allvarlig, samtalen vid bordet har tystnat.
– Mitt hot avser inte dig Álainn, det avser dem. De har en egen agenda som kanske inte passar in i min, då för de vara beredda på att ta konsekvenserna av dem.
– Ja.
– Som sagt, mitt hot inkluderar inte dig Álainn. Men rådet och prästernas överhuvud ska inte försöka något varesig med dem eller mig, för då får de ta konsekvenserna av det. Vi följde med hit frivilligt, du har sagt att vi är gäster inte fångar.
– Nej ni är gäster under mitt torn, inte fångar.
– Bra, men hälsa dem att är inte är speciellt vist att hota mig och Lei. Vi uppskattar inte det, om någon ens tänker på att kröka ett hårstrå på deras huvuden så kommer jag att ta det personligt. Få har mer anledning att hata systrarna som finns idag, men jag drar inte alla över en kam. De fyra är inte som andra av dem, tvärtom faktiskt.
Hon ser på mig och sen på de fyra som ser på mig med tacksamhet i sina blickar.
– Hade det stått i min förmåga så hade vi eskorterat dem till den vita sanden och sen bett någon som hittar över den till andra sidan. Men nu gör det inte det, dels så är Logan död.
– Vi hade inget med hans död att göra.
– Nej vi vet, men man misstänker att han blev mördad, mördad för att han försökte dölja att han visste om att ni kommit in i landet.
– Där ser man, stämmer det?
Hon tar en tugga av maten, det är fortfarande tyst runt bordet. Allas blickar är riktade mot Álainn.
– Han skickade sina lönnmördare på mig för att jag meddelade rådet att ni var inne i landet och att han dolde det. Han tog illa upp och skickade sina lönnmördare.
– Och du stoppade dem?
– Tillsammans med Suri.
– Så hon försökte vinna ditt förtroende?
– Haha, ja. Håll dina vänner nära och dina fiender närmre?
– Ja, precis.
XXI.
Druiden i Logans tjänst sitter på ett tåg som ska ta honom tillbaka till Defcon och rådet, det är de som skickat tåget. Det är ett av deras snabbtåg, han har dragit ner gardinen för att han inte klarar av att se på det som händer utanför fönstret.
Det passerar så fort så att han blir yr, han funderar på vad rådet vill och varför de kallar hem honom så fort. Har de fått reda på något om hans förehavanden, vad han blundat för, saker som han skulle rapporterat men inte gjort. Ja inte till dem i alla fall.
XXII.
– Så vad kan vi göra för dig?
Jag ser på henne, hon kommer inte ge sig. Tackar jag nej så kommer jag att förnärma henne, det känns inte så klokt.
– Har ni ett bibliotek?
– Haha, ja.
– Ge mig tillgång det så är jag nöjd.
Hon ser på mig.
– Som du önskar ska det bli.
Jag böjer på huvudet och middagen fortsätter.
XXIII.
Middagen är slut, jag går bredvid henne fram till biblioteket. Vi går in och jag ser på storleken på det, det är större än min fars. Eller mitt, eller vårt? Vårt är det nog. Jag tar fram ett minne och jag sätter det i uttaget och hon ser på mig när nedladdningen börjar.
– Jag tackar för varningen.
– Det var det minsta, med tanke på den gästfrihet som du visat oss så var det som sagt det minsta jag kunde göra. Jag tackar för din vänlighet, en liten varning. Skulle det komma till det så ställ dig inte i vägen för mig och Lei, vi är något som ni inte råkat utför innan. Bara lita på mig, kommer det till det så rekommenderar jag att du springer åt andra hållet. Vi tar inga fångar, men vi får hoppas att det inte kommer till det och att de kan hantera sin avundsjuka.
Hon ser in i mina grågråa ögon, jag ser in i hennes och vi står nära varandra. Så pass nära så att vi känner värmen från den andres andedräkt. Minnet piper till och jag sträcker ut min arm och hon hamnar innanför den. Våra ögon lämnar inte den andres.
XXIV.
Vi ligger nakna i hennes säng, min hand smeker hennes kropp och den känner värmen från henne och jag rör den nedför hennes kropp och jag lutar mig över henne och jag kysser hennes läppar mjukt.
Vi känner båda känslan av att ha hittat hem när våra läppar möts, vi särar på dem och våra tungor hälsar på varandra. Vi kysser varandra länge, vi delar på oss och jag drar mig bakåt lite och lutar mig fram, jag tar hennes ena bröst i min mun och jag börjar leka med hennes bröstvårta.
Jag känner hur den stelnar av mitt lekande, min hand smeker hennes kön samtidigt. Jag känner vätan från hennes inre mot mina fingrar, jag rör dem samtidigt som jag slickar på hennes bröst, först det ena sen det andra.
Jag slickar och smeker dem tills hon kommer med ett skrikande, jag smeker henne genom orgasm och när den ebbar ut så lägger jag mig till rätta mellan hennes ben och jag lutar mig fram och ser på hennes renrakade kön.
Min tunga smakar på hennes safter, den leker med hennes inre, med läpparna och klitorisen. Jag hör hennes andning förändras och jag slickar henne mer och mer intensivt och hon kommer igen av min tungas lek med henne.
Jag slickar henne genom orgasmen och när den ebbar ut så drar hon upp mig, våra läppar möts och vi kysser varandra igen. Vi rullar runt och hon slickar sig nerför mitt bröst och hon när min penis, hon tar den i sin hand och hon börjar smeka mig.
Hon öppnar sin mun och börjar suga mig, hennes mun gör mig hårdare än vad jag varit tidigare. Hennes tungas lek med mig får mig att dra upp henne kyssa henne hungrigt samtidigt som jag rullar runt oss och jag sätter min penis mot hennes slida och jag trycker till.
Jag glider in i henne och min penis når botten av henne, vi ser på varandra med stora ögon, jag har aldrig upplevt något liknande, inte hon i heller vilket hon viskande berättar för mig. Jag börjar röra mig med långa rörelser, jag ser på min glansiga penis som gör sin resa i hennes inre.
Jag tar henne och hon tar emot mig, jag ökar takten och vi älskar snabbare, hetsigare. Med ord så hetsar vi varandra att komma närmre, förutom det som våra kroppar gör med varandra. Jag känner ilningarna komma, de tar över mig och blir något annat.
Något som jag inte kan beskriva, jag ökar takten lite till och hennes kropp spänns under mig och hon kommer, hennes inre kramar mig hårt och jag kommer med henne och hennes orgasm skrik ekar mellan väggarna i hennes sovrum och mitt vrål gör det sällskap. Vi kommer länge och min säd pumpas ur mig och in i henne.
XXV.
Vi går på hennes privata tåg och jag tar av mig min väska och jag sätter mig i en av stolarna. Vi har varit fåordiga båda två sen jag lämnade hennes sängkammare tidigt i morse, vi älskade två gånger till, en gång bakifrån och en gång när hon red mig.
Jag kom i henne båda gångerna, utan skydd. Frågan är vad som kommer att komma ur detta. Jag är inte ens säker på om jag lever i morgon beroende på hur rådet agerar, jag är inte ens säker på vad jag känner för henne. Något hände när jag såg henne första gången, något mer hände när vi kysstes där i biblioteket första gången och något ännu mer hände i natt.
Hon talar med de fyra kvinnorna och de talar om Tiberia och hon ställer frågor om våra länder. De svarar på varandras frågor. Drusus ser på mig och sen på kvinnorna, han sätter sig bredvid mig och säger.
– Det kan vara obehagligt för den som inte är van vid att åka snabbt.
– Tack för varningen.
– Ingen fara, du ser fundersam ut.
– Ja, jag är fundersam på vad som kommer att möta oss hos rådet. Någonting hände när markisen dog, rådet meddelade henne något som gjorde henne fundersam.
– Du är uppmärksam.
– Haha ja annars så hade jag inte överlevt länge i den miljö som jag är uppvuxen i.
– Var den så svår?
– Ja, det var den.
– Vill du berätta, vi har ett par timmar att slå ihjäl.
Jag ser på honom och sen ler jag.
– Det var en gång…
***

Kapitel 5.
I.
Tåget saktar in och de sex andra som sitter i kupén säger inget utan bara lyssnar.
– Nu sitter jag här och har upptagit er tid, men jag misstänker att vi närmar oss resans mål för tåget saktar in.
– Det var en sällsam berättelse.
– Kanske det, den är vad den är. Den har format mig till den jag är, om det är något jag lärt mig så är det att det inte hjälper att gråta över spilld mjölk.
Tåget saktar in och stannar, Jag reser mig och hänger väskan över ena axeln och diagonalt över ryggen. De andra reser sig också och vi går ur tågvagnen, vi ser på välkomstkommittén.
– Vad är meningen med detta?
De ser på Álainn.
– Den är för dig prinsessan, inte för oss.
De vänder sig mot mig, de ser på mig och jag mönstrar dem och Lei lämnar min axel och hon skiftar. De stirrar på henne när hon ställer sig bredvid mig.
– Jag skulle inte rekommendera det mina herrar. Jag och min vän skulle inte uppskatta det, ni skulle absolut inte uppskatta det. För ni kommer inte se dagensljus fler gånger. Vi har sagt att vi ska komma till deras torn, ni behöver inte tvinga någon. Försöker ni med det så kommer det att kosta er mer än det smakar mina vänner.
De ser på mig och Lei. Jag knycker till med handlederna och mina dolda blad visar sig.
– Håll, ingen gör något överilat.
Jag ser på kvinnan som uttalat orden och vakterna ställer sig i givakt, jag knycker till med händerna och de dolda bladen försvinner.
– Jaha, vad försiggår här?
– Vi handlar på order av rådsmedlem Jans. Vi ska arrestera Álainn och föra henne och de andra under eskort till rådet.
– De ska komma dit som gäster, försvinn.
– Men, men…
– Jag ska nog tala med Jans om dessa tramsigheter, försvinn sa jag innan jag släpper lös dem på er.
Lei spänner sina fingrar och de ser på hennes klor och de slickar sig om läpparna.
– Försvinn sa jag!
De rycker till och försvinner, kvinnan ser på Álainn och Drusus.
– Sätt er på tåget och res hem igen, Logans druid anklagar er för att ligga bakom mordet på honom.
– Är han galen?
– Han säger att han har bevis.
– Vad för bevis?
– En konversation mellan Drusus och honom.
Han tar fram sin kommunikationsapparat.
– Leta igenom den och se om du hittar något. Jag ställer mig med edstavarna i händerna om det ska komma till det, vi ligger inte bakom något mord på honom. Jag vet inte ens vilken druid det är som varit hans rådgivare.
– Inte jag i heller.
Álainn tar fram sin kommunikationsapparat och räcker den till henne.
– Jag tar också edstavarna i mina händer om det kommer till det, jag vägrar att smita som en fegis med svansen mellan benen.
Kvinnan ser på dem.
– Nåväl, då åker vi.
Lei skiftar och hon sätter sig på min axel.
– Mitt namn är Chead, detta är Lei, min syster i själen.
– Ilna druid.
– Angenämt, du är med i rådet?
– Ja.
– Är han ett brushuvud denna Jans?
Hon ser på mig, hennes blick säger mer än tusen ord.
II.
Vi sitter i transporterna som kör genom den stora staden mot den första cirkeln, vi ser ut genom fönstret. Jag lyssnar på samtalet mellan Ilna och Álainn, hon fortsätter med sitt bedyrande om att hon och Drusus är oskyldiga till det som de anklagas för. Ilna säger att hon tror på dem, men att Jans har bevis som säger något annat.
– Innan vi kommer fram så vill jag bara säga en sak till er, försök att göra de fyra kvinnorna illa så kommer jag och min vän att ta väldigt illa upp. Förstår vi varandra?
Hon ser på mig, jag möter hennes blick och hon viker undan med den och säger.
– Jag förstår.
– Bra, var väldigt övertygande med de andra. Jag vet vad ni utsatte Suri för, vi kommer inte acceptera något sådant mot dem. Verkligen inte.
– Varför tog du ner murarna?
– För att komma hit, kompasser fungerar inte i muren. Något med den vita sanden förhindrar sådant, jag misstänker att inget kan flyga över den i heller.
– Nej.
– Det ska ni nog vara väldigt tacksamma för.
– Vadå då?
– De i norr hade skickat sina flygvapen för att leta efter oss, i alla fall min mor. Hon är lite speciell, eller vi kan säga att jag är speciell för henne och min far, jag kan tänka mig att de går som på nålar därhemma.
– Hur fann du vägen?
– Den syns om man vet vad man ska titta efter.
– Och det vet du?
– Ja, det vet jag.
– Intressant.
– Kanske det.
Transporterna saktar in och stannar.
– Du ska kanske gå av först och gjuta olja på vågorna, något säger mig att de väntar på oss.
Hon ser på mig, hon öppnar dörren och går ut och hon ser på vakterna som kommer av sig när hon går ut först.
– Vad ska detta betyda?
– Jans har beordrat oss att föra fångarna inför honom.
– Vilka fångar?
– Alla utom druiden och hans vän.
– Försvinn innan jag blir arg, tro mig mina herrar ni vill inte se mig arg.
Jag och Lei går ur bilen och jag ser på Ilna, hon ser på vakterna. De ser tveksamma ut.
– Sätt er.
Min röst är låg och kall som is, de stirrar på mig och de sätter sig.
– Så bra, lyssna nu. Jag är en druid med fem märken, om ni kan lagen så förstår ni vad det innebär eller hur.
De stirrar på mig.
– Eller hur?
– Ja.
– Så bra, då ska ni göra som Ilna säger och försvinna. Så försvinn.
De reser sig och springer i väg.
– Ni kan komma ut nu, Ilna visar du vägen.
Hon ser på mig och slickar sig om läpparna, Drusus ser på mig, på mitt leende.
– Jag är räven och det är hönshuset.
Han stirrar på mig och jag blinkar lätt åt honom, vi går efter Ilna in i tornet.
III.
Vi kommer fram till deras rådssal, Ilna går före oss in i den och Jans ser skarpt på oss.
– Varför är de inte i bojor?
– För att det inte behövs.
Han ser på mig och öppnar munnen.
– Tyst.
Min röst är låg och kall, han stirrar på mig och han försöker tala. Han lyckas inte, hans blick blir uppspärrad.
– Så för er som inte vet vem jag är, mitt namn är An Chead, arvtagaren och druiden. Den förste druiden på tiotusen år med fem märken, den förste någonsin som överlevt i helvetets kammare och jag är tränad i hemligheterna på ett sätt som ni inte ens kan föreställa er mina damer och herrar men utmana mig gärna och ta konsekvenserna av det.
Jag tittar på rådsmedlemmarna, sen på prästerna och översteprästen och sen på de tre andra tornväktarna.
– Jag har förvarnat er om att jag inte kommer acceptera att ni rör vid de fyra, försök med det ni gjorde med Suri så kommer ert straff att bli tio gånger värre. Bara så att vi är överens, ni ville att jag skulle komma hit nu är jag här. Men innan ni säger något, så för att jag är på glatt humör idag. Ger er en varning, sluta den eller de som försöker, ni eller du är inte bra på det. Slutar inte den eller de genast så kommer det att bli konsekvenser, kännbara konsekvenser.
Druiderna ser skarpt på mig, det är inte. Jag svarar på attacken och översteprästen skriker rakt ut i smärta, hans skrik ekar mellanväggarna. Det studsar fram och tillbaka.
– Jag varnade dig.
Alla stirrar på honom och sen på mig, jag släpper honom och han ligger i fosterställning och gnyr.
– Varför fick du Logan mördad? Och varför la du skulden på Álainn? Svara eller så kommer du att få uppleva ännu mer smärta.
– Nej!!! Nej, han dödade min präst och svarta riddare, druiden dolde det.
– Vad har det med Álainn att göra?
– Han försökte lönnmörda henne, så hon hade anledning att ge sig på honom.
– Vad lovade du druiden?
– Kvinnor, jag lovade honom kvinnor. Kvinnor som han kunde leka med.
– Där ser man, du var rätt snabb att anklaga henne Jans, varför det?
Han öppnar munnen men det kommer inget ljud över hans läppar.
– Tala.
– Han visade bevis.
– Vilka?
– Ja hans ord.
– Som du bara litade på rakt av, det är väl inga bevis? Det är ungefär som om jag skulle säga att du är en padda, mitt bevis är att du ser ut som en. Men du är ingen padda, vad du är vet jag inte, men det är synd om paddorna att behöva jämföras med dig.
– Hur vågar du!!
– Kalla dig padda? Det är inte svårt, det är precis lika lätt som det var för dig att anklaga, Álainn och Drusus. Som jag sa utan grund, han som ligger där är den som beställde mordet. Er druid utförde det, frågan är varför de valde att anklaga Álainn? Det är kanske den fråga ni ska ställa er i stället för att komma med ogrundade anklagelser. Men för att återgå till din fråga hur jag vågar kalla dig för padda, det är inte alls svårt. Du har tre märken, jag har fem. Det är faktiskt inte svårare än så.
Jag tystnar, de fem i rådet ser på mig, de andra tre tornväktarna ser på mig. Översteprästen gnyr till, han har fortfarande ont.
– Du säger att du har fem märken, hur vet vi om det är äkta.
Det är Jans som säger det, jag ler och möter hans blick. Jag knäpper upp jackan, jag viker ihop den. Jag lägger den på golvet, jag tar av mig undertröjan och sen knäpper jag upp byxorna och jag tar dem av mig.
Jag samlar mig och jag börjar lysa, de fem märkena och de två tatueringarna lyser. Jag släpper på alla spärrar som jag haft de andra gångerna jag lyst och jag badar i det. De fem färgerna dansar runt mig.
– Räcker detta paddan? Eller du vill ha fler bevis? Jag ska kanske verkligen förvandla dig till en padda?
Han stirrar på mig, när jag tittar på honom så ryggar han tillbaka.
– För min del så räcker det.
– Du ska veta en sak paddan, jag har levt i helvetet i ett år och en dag. Mitt namn är den förste, det stämmer väl in på mig.
Jag samlar mig och slutar lysa, jag klär på mig och medan jag gör det så börjar jag tala igen.
– Jag har även läst i den första boken, den bok ni åtrår mest av alla. Jag kan stilla er med att ni inte kunnat läsa i den, för att kunna läsa i den så måste man vara märkt fem gånger, för att kunna hitta den så måste man vara märkt fem gånger. Så ni kan lägga ner ert letande, jag har boken i min ägo. Den är min att vårda tills nästa som uppnår fem märken kommer och ber om att få läsa den.
Jag är påklädd igen, de fem druiderna ser på mig. Fyra av dem med respekt och hänsyn, den femte med avsky och avundsjuka.
– Jans, det är inte passande för en druid.
– Vadå!
– Att känna avsky och avundsjuka mot mig, du försöker dölja det men du är inte bra på det min bror. Var det, det som drev dig att anklaga henne, att hon har ett märke mer än dig? Avundsjuka bland oss är inte bra, men framför allt så är det inte passande. Du har en bit kvar till att uppnå harmoni, du vet att den väg du går på bara leder till mer smärta för dig. Din smärta stillas inte av att utsätta andra för den, tvärtom faktiskt.
Han ser på mig med uppspärrade ögon, de andra fyra ser på mig och sen på honom.
– Allt för ofta väljer du smärtans väg i stället för den förlåtande, ödmjuka vägen min bror. Varför? Du var den som var ledande i tortyren av Suri från norr, du knäckte henne nästan. Men bara nästan, Álainn uppnådde mer med ödmjukhet än vad du gjorde med smärta. Så varför väljer du smärtans väg? Tro mig jag vet att den vägen bara leder till destruktivitet.
– Du vet inte vad du talar om, du vet inte vad smärta är!!
– Jodå, det vet vi alla. Alla har vi känt smärta, vem är du att bestämma att din smärta är större än någon annans? Är du skaparen, den som i mörkret dväljdes och hosta upp universum. Om man tror på den versionen av skapelsen, det finns andra teorier. Så är du skaparen Jans, som ger dig rätt att bestämma över andra? Vad andra ska känna, tycka och tänka? Som sagt, du kommer aldrig att nå högre än så här Jans om du inte arbetar med din smärta, för att få ödmjukhet så att harmonin kan infinna sig. Frågan är om du ens upplevt en tiondel av den smärta som jag upplevt, men som sagt jag är inte skaparen så jag sätter mig inte på höga hästar. Din smärta är din och min är min. Men i fortsättningen Jans så ska du tilltala mig med mitt rätta tilltal, an Máistir (mästaren) eller An Chead (den förste) försöker du säga något annat till mig, eller om du tänker på något annat vis om mig så ska du bli illamående. Ju mer illa du tänker om mig, desto mer illa kommer du att må. Förstår du?
Han stirrar på mig, mina ord uttalas inte i vrede, nej de sägs med en undervisande ton. De andra fyra ser skarpt på mig, sen ser de på honom.
– Så vad vill ni mig, mer än att förolämpa mig och mitt sällskap?
– Få reda på varför du kom hit?
– Oj det var flera anledningar, dels för att finna och bestraffa en mörderska, en som vänt sig till den svarte. Om man nu tror på sådant, hon gjorde. Hon och flera anhängare till henne, de kidnappade och skulle offra min svågers syster till honom. Men svarta riddare gjorde en räd in i våra länder och de dödade dem och kidnappade Suri, vi misstänker att hon inte gjorde något motstånd så därför fick hon leva. Men de dödade alla andra, barn, kvinnor och män.
– Barn!
– Ja, barn. Fler offer till den svarte, men ja de dödade barn med. Jag korsade gränsen för dem med, jag korsade gränsen för att ta reda på era intentioner om att anfalla oss i norr. Jag har fått reda på att sådana planer smids, eller smiddes. Logan är död, så de planerna kommer att ebba ut. Logan, översteprästen, den druid som lurade Jans och ett antal andra ädlingar låg bakom de planerna. Men som sagt, de kommer att ebba ut, sen så finns det druider här. Inte bara det, det finns druid skrifter här. De ville jag läsa, varken mer eller mindre. Men ert största hot kommer inte från norr, det kommer söderifrån. Ni strider i söder för att freda er från de som ni kallar för galningarna. Men de är inte galnare än andra med makthunger. Álainns styrkor tillsammans med Esters håller dem stången, frågan som ni måste ställa er är om Jans, han som ligger på golvet där, druiden som anklagade Álainn och Logan om de är i deras tribut.
Rådet stirrar på mig, de tre stirrar på mig och sen på Jans och översteprästen. Jag ökar trycket på honom och han skriker ut sin smärta.
– Vem av er är i tribut med männen i söder?
Jag ökar lite till och han skriker ännu högre.
– Jag, Logan och Druiden!!! Vi är hans sold.
– Inte Jans?
– Nej, nej den idioten är med av andra anledningar.
– Han vill vara an Máistir?
– Ja, ja snälla Inte mer! Snälla.
– Jans om du vill bli det jag är, så ska jag se till så att du kommer till helvetets kammare, där kommer du att få stanna i ett år och en dag. Om du överlever så lovar jag att se till så att du får de två märken du saknar, du kommer att få läsa i boken. Ska vi resa till munkarna i norr?
Han stirrar på mig, han slickar sig om läpparna. Jag ser att han börjar ulka och sen så börjar han att kräkas, han kräks rakt ut på golvet. Jag backar snabbt för att inte bli träffad av kräket.
– Som sagt, du kommer må illa när du tänker på mig som något annat än mästare eller den förste.
De ser på mig, på Jans som fortsätter tömma sin mage på golvet.
– Ni har lite att ta hand om, vi ska kanske bryta upp så att ni får reda ut det som behövs redas ut. Kan vi dra oss tillbaka någonstans och låta er tala otvunget när vi inte är närvarande.
De fyra druiderna ser på mig och sen på Jans som fortsätter att tömma sin mage.
– Ja, jag visar er till ett annat rum.
– Tack min syster.
Esme reser sig och jag ser på de fyra kvinnorna och de reser sig och vi går efter Esme ut ur salen. Vi går genom en korridor och hon stannar framför en dörr och hon öppnar den och visar oss in.
– Tack min syster, skulle du vilja se till så att vi får något att äta. Det var flera timmar sedan vi fick något att äta.
– Ja, givetvis Chead.
– Tack min syster, du kan titulera mig med bror. Jag är druid som du, det är inte du som behöver lära dig att hantera din smärta. Möjligtvis din överlägsenhet, men inte smärta. Ni har alla fem en väg att vandra för att uppnå ödmjukhet och harmoni. Men du är medveten om det, det är inte Jans han är den som har längst väg att vandra. Frågan är om hans egensinne kommer att hindra honom ifrån att växa.
Hon ser på mig och slickar sig om läpparna.
– Nej förnärma mig inte, jag läser inte era sinnen. Men era kroppar är som öppnar böcker för mig, för de fyra. Ni är alla som öppna böcker för oss, ni är så vana vid att kunna göra som ni vill. Så ni har på vägen tappat de två viktigaste grundpelarna i vår lära. Ödmjukhet och harmoni, du får gärna skvallra för de andra. Det kanske skyndar på processen, för ni kommer att behöva min hjälp, systrarnas hjälp innan detta är slut. Hotet från söder är allvarligare än ni tror. Vi kan hjälpa er om ni vill ta emot vår hjälp, jag ska inte säga att er överlevnad hänger på det syster. Men det är nästan så faktiskt, de har vapen som ni inte är vana vid att möta.
– Vad menar du?
– De har flygmaskiner, det har inte ni.
– Och det har du?
– Haha, ja faktiskt. Jag kan resa till druidernas vita sand, passera den och tala med en av min fars generaler. Tre dagar senare så kommer det att komma tre stora fartyg med flygmaskiner på som kan skydda er i söder.
Hon ser på mig.
– Varför?
– Vi är skyldiga er det, ja inte mitt hus. Men Norden är skyldiga er det, även om det som hände, hände för tiotusen år sedan. Sen för att om vi inte hjälper er så kommer de i södern att fortsätta genom ert land och rasera det. Sen så kommer de att försöka invadera Norden.
– Försöka?
– Försöka, vi är er vida överlägsna när det kommer till krig och krigsmaskiner. Det är nästan religion i Norden, krig och krigsmaskiner. Du förstår, det har varit mer eller mindre krig mellan husen däruppe i mer än tiotusen år. Just nu så är mitt hus det mest överlägsna, vi är till och med mäktigare än kejsaren. Så mitt råd är att du är väldigt övertygande med dem att det faktiskt bara är Norden som kan skydda er.
– Ni ska lyssna på honom ers nåd.
Esme vänder sin blick mot Claire.
– Jag är en brun syster och mästerlärd som vi kallar det, det han säger stämmer. Det är nästan religion i Norden att strida, de har utvecklat det till en konstart. Till och med vi får lära oss grundläggande militärstrategi, för att kunna sitta med vid rådslag osv. i de olika husen.
– Ni?
– Ja vi, så det han säger är klokt. Vi erbjuder oss som gisslan i utbyte mot att ni lyssnar på honom, att om hans hus använder de vapen som de lånar ut till något annat än att bistå er i söder så får ni döda oss på fläcken.
Jag ser skarpt på henne, innan jag hinner öppna munnen så bifaller de andra tre det hon sagt. Hon ser på dem och nickar.
IV.
Álainn ser på de som sitter vid bordet, hon ser på Ester. Chead har alldeles rätt i det han säger, de har lyssnat på Esme som framfört mitt erbjudande och min analys av läget.
– Vi kan kanske hålla stånd i en månad till om vi inte får bistånd, då kanske vi kan hålla ut i två månader. De är oss överlägsna i luften, vi kan möta det som de anfaller oss med på marken och till havs. Men inte i luften, kan han erbjuda oss bistånd där så tycker jag att vi ska överväga det.
De ser på henne, Ester ser på henne och sen säger hon.
– Jag håller med Álainn i detta, vi kommer inte hålla ut så länge till. Även med bistånd av de andra husen. Om vi inte ska förlora vårt land till galningarna i söder så får vi i alla fall överväga hans erbjudande.
– Som sagt de fyra systrarna erbjuder sig att vara vår gisslan.
Jans öppnar munnen, han sliter åt sig en spann och kräks. De ser på honom, han kräks färdigt och säger.
– Jag motsätter mig detta.
– Du ska vara tacksam att vi låter dig sitta med här ditt svin. Du ska vara tyst och bara göra som vi säger, vi kommer att byta ut dig så fort vi får tillfälle Jans. Sen så kommer vi att skicka med dig med honom till Norden.
– Hellre dör jag!!!
– Det kan vi arrangera, faktiskt utan större problem Jans. Du är en förrädare, du har förrått vårt land. Alla de som bor i vårt land, oavsett ras eller tillhörighet. Som sagt du är ett svin.
Alla ser på Esme som uttalat orden, de andra tre ser på henne och sen på Jans.
– Vi bifaller det vår syster sa.
– Jag kommer också följa med honom.
Alla blickar vänds mot Álainn.
– Är du galen?!
– Nej det är jag inte, någon av tornen bör följa med. Jag känner honom, det gör inte ni andra. Om rådet skickar med Jans, så bör jag följa med från tornen, vi ska kanske be prästerna utse en riddare som representerar dem.
De ser på henne, hennes logik är oantastlig.
V.
Jag ser på de fyra kvinnorna, de möter mina blickar.
– Varför?
– Det är vanligt förfarande att man lämnar gisslan hon sin fiende som man vill hjälpa. Det är ett tecken på förtroende.
– Jag är deras mästare, jag kan göra i princip vad jag vill. De är inte riktigt beredda på det så jag går varligt fram, låter dem vänja sig vid tanken på att jag bestämmer över dem. Så gör ni så här, jag vet om förfarandet med gisslan. Jag är inte dum, jag är arvtagaren och jag har bott i underjorden. Jag vet allt om gisslan, jag skulle visa mitt förtroende med att återvända när jag gett mitt ord på det. Nu tror de att jag kommer tillbaka för att rädda er.
– Då ska du kanske inviga oss i dina planer så att vi vet vad du ska göra.
Jag ser på Claire, jag får ge henne rätt.
– Ja, jag ber om ursäkt. Jag föll på eget grepp.
De ser på mig, de är inte riktigt vana vid att någon erkänner sina fel direkt. Framför allt inte en man.
– Kommer de att gå med på ditt förslag?
– Jag hoppas det, vi har inte varit här länge men jag har kommit att uppskatta landet. Deras syn på de olika raserna, deras om man får säga det rätt harmlösa inställning till livet, hur de härdat ut och skapat något som detta. På så många vis en lite bättre plats än vårt Norden.
De fyra ser på mig.
– Och om de går med på det mina damer så försök att inte lägga er i för mycket.
De ser på mig och jag möter deras blickar.
VI.
Jag lättar ifrån balkongen och jag stiger uppåt på en uppåtvind, jag låter vinden lyfta mig uppåt. Jag och Lei svävar över den gigantiska staden, det är nästan så att den är för stor för min örn syn. Vi flyger runt däruppe i en timme, sen landar vi på balkongen och vi går in i rummet.
Jag ser på min klocka och jag går till badrummet och jag klär av mig. Det knackar på min dörr och jag virar en handduk runt höfterna och jag går till dörren och jag öppnar den. Utanför står Esme, Ilna och Álainn.
– Kom in.
– Tack.
– Jag var på väg in i duschen, jag har tränat på att flyga.
De ser på mig och nickar.
– Vad kan jag göra för er?
– Vi accepterar ditt erbjudande, men vi har ett par krav för att gå med på det.
– Som är?
– Att jag, Jans och en präst från de svarta riddarna följer med.
– Så det är kraven för er överlevnad? Jaja om ni inte litar på mig som druid så får jag väl acceptera era krav för att ert folk ska överleva. Vi lämnar i morgon, men en sak ska ni ha klart för er. Jag kommer inte att tveka att använda det våld som kommer att krävas för att uppnå mitt mål, att bistå Tiberia med hjälp.
– Det är våra krav och vi accepterar ditt löfte, vi ska vara färdiga i morgon.
– Så bra, vi ska resa åt nordväst. Till Esters rike, där kommer vi att ta oss över druidernas vita sand.
– Jag ska förbereda de andra på vad du sagt.
– Tack Álainn, tack ni andra.
– Ingen fara, det är kanske vi som ska tacka om ni återvänder.
– Vi kommer att återvända, i alla fall jag och Álainn. De andra två kommer att ha en egen agenda och som sagt, jag kommer att skydda mig.
VII.
Våra svettiga kroppar möts, vi har älskat hela kvällen och halva natten. Vi har tillfredsställt varandra med våra händer, fingrar, tungor och jag med min penis och hon med sin slida. Vi har kommit tillsammans tre gånger redan, jag har kommit i henne alla tre gångerna utan skydd.
Nu sitter hon i min famn i min säng och rider mig, hon rider mig snabbare och snabbare och vi kysser varandra hungrigt. Mina händer smeker henne samtidigt som vi kysser varandra och hon rider mig.
Jag känner ilningarna träffa mig och jag ser på henne och hon stelnar till i kroppen när hon kommer och jag tar över rörelserna och jag tar hennes snabbt.
Jag känner hur orgasmen tar över hela mig och jag vrålar ut den, sträng efter sträng av säd lämnar mig och fyller hennes inre för fjärde gången i natt.
VIII.
Jag ligger bakom henne och jag kysser henne i nacken, hon stönar lågt och hon vänder sig.
– Jag får gå till mitt Álainn, det är snart dags att stiga upp och lämna tornet och åka norrut.
– Ja.
Vi kysser varandra, vi delar på oss och jag reser mig och tar på mig mina kläder. Hon ser på mig och jag vänder mig mot henne och jag lutar mig fram och kysser henne igen. Vi delar på oss och jag går fram till balkongen och jag ställer mig på räcket och ler.
Jag faller bakåt och skiftar till örnen och jag skriar till och flyger uppåt och jag landar på min balkong. Jag går in på rummet och Lei ser på mig, jag möter hennes blick.
– Du är kär.
Det är ingen fråga det är ett konstaterande.
– Ja, jag är kär.
– Och hon?
– Hon är också kär.
– Hur ska ni lösa det?
– Vi får se, den dagen den sorgen. Just nu så har vi annat att fokusera på.
– Vadå?
– Packa och göra oss klara för avfärd.
Lei ser på mig och jag ler mot henne.
IX.
Vi står på perrongen och gör oss redo att gå på det tåg som ska ta oss norrut, så nära den vita sanden som tåget kan ta oss, de säger sina farväl. Jag ser på de fyra kvinnorna från norr.
– Som sagt hitta inte på för mycket bus medan jag är borta.
De ser på mina fingrar och jag ser på Erikas svar.
– Skulle vi?
– Haha, ja det skulle ni.
Vi går på tåget och vi går till en av kupéerna och vi sätter oss. Jag ser på den svarta riddaren, det är en kvinna. En människokvinna, hon är klädd i deras svarta kläder. Jag ser på hennes svärd, på knivarna och på snaran som hänger i bältet.
– Chead.
– Trish.
– Angenämt.
– Detsamma, försök med något så dödar jag dig.
– Försöker.
Hon ser på mig och öppnar munnen, jag möter hennes blick med mina grågråa ögon och något i den får henne att stänga munnen och slicka sig lätt om läpparna.
– Försöker.
– Detsamma, det gäller er alla tre. Saken är den att jag inte kommer hinna göra något för Lei kommer hinna före mig. Så det är inte mig ni ska övertyga, det är henne.
De ser på mig och sen på Lei. Tåget börjar röra på sig.
– Jag vet inte med er men jag kommer att sova, jag somnade sent i natt, eller tidigt i morse. Beroende på hur man ser på det, så jag kommer att sova väck mig när det är dags för mat.
De tittar på mig när jag lutar mig tillbaka i sätet och jag sluter mina ögon. De ser på leendet som dansar på mina läppar.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 6.
I.
Declan lyssnar på rösten på andra sidan, han slickar sig om läpparna. Han lägger på och rör sig snabbt och han sätter sig i transporten och den kör i väg. Han pressar den så hårt som han vågar, han kommer fram till den framskjutna postering.
Han stannar transporten och han går ur den snabbt och han ser på Lei. Sen ser han mig, bredvid mig så står det två kvinnor. En är helt klädd i svart med vapen på sig, den andra kvinnan är utan tvekan den vackraste kvinna han någonsin sett.
– Ers nåd.
– Declan, du har inte glömt vad jag heter hoppas jag?
– Haha nejdå Chead.
Vi skakar varandras händer.
– Hur fan kom du över det?
– Man ska veta vad man ska titta efter.
Han ser på mig.
– Var är mitt hyfs, detta är Álainn, hon är prinsessa och det blå tornets av Tiberias försvarare. Detta är Trish, hon är en svartriddare och tillhör prästerskapet i Tiberia. Vi var en till men han klarade inte passagen, trots att han var druid.
– Svarta hjärtan avslöjar sig alltid.
– Så är det Trish, så är det verkligen.
Declan ser på mig.
– Vi ska bege oss till Callandor och jag ska tala med min far.
– Om?
– Att få låna tre av våra skepp med flygmaskiner.
– För att?
– Försvara Tiberia mot galningar, de är värre än Pasternack.
– Då är det illa Chead.
– Ja Declan.
– Då åker vi tillbaka till mitt läger och sätter er på en luftfarkost.
– Tack Declan, hur är det annars här?
– Jodå, det är inte så illa. Jag gillar det här, bra väder och bra mat. Man slipper de värsta intrigerna.
Vi sätter oss i transporten, Declan meddelar chauffören vart vi ska. Han svänger transporten och vi kör i väg snabbt.
II.
Min mor hör min röst.
– Chead.
– Mor.
– Var är du?!
– På väg hem, vi sitter på ett luftskepp som är på väg hem. Vi är hemma i morgon mor, har du far där?
– Ja, vänta.
– Chead.
– Far.
– Hur är det med dig min son?
– Det är bra far, jag behöver låna tre skepp med flygmaskiner.
– De är dina med, men vad ska du med dem till?
– Hjälpa Tiberia att försvara sig mot värre svin än Pasternacks förra ledare.
– Finns det?
– Ja far det finns det tyvärr, så kan du påbörja förberedelserna direkt?
– Jadå.
– Tack far, Tiberia är inget hot mot oss. De som utgjorde ett hot är döda, eller två av dem är döda, den tredje försvann med svansen mellan benen och den fjärde är omhändertagen. Men förmedla det till de andra, Tiberia är inget hot men det som finns söder om dem är.
– Så det finns något söder om Tiberia?
– Ja far, det gör det och de är galningar på riktigt.
– Då vet jag det, jag startar förberedelserna av skeppen direkt. Räcker tre?
– Ja far, det räcker med tre. Vi ska som sagt inte invadera dem, vi ska hjälpa dem.
– Då vet jag det.
Vi avslutar samtalet och jag tar av mig hörlurarna och jag går tillbaka till de två kvinnorna. Jag sätter mig, de ser på mig och de ser lite nervösa ut.
– Min far påbörjar förberedelserna direkt, han kommer att ställa tre skepp till mitt förfogande.
– Så bra.
– Det är alldeles säkert att flyga, inget kommer hända.
De ser på mig, jag ser på dem och Lei sätter sig i Álainns knä.
– Lita på honom Álainn, du med Trish. Lovar han något så håller han det.
– Ja Lei, jag har förstått det.
III.
Duncan ser på min mor och far.
– Så du ni vill att jag följer med och håller flottofficerarna i öronen?
– I alla fall ger Chead den tyngd som han behöver, för att han ska kunna utföra det som han föresatt sig. Att bistå Tiberia i deras nöd.
– Nöd?
– De behöver hjälp och Chead säger att de är galnare än Pasternacks före detta ledare.
– Oj.
– Ja, precis så är det.
– Men det är klart att jag kommer att bistå honom.
– Tack Duncan.
– Givetvis.
– Enligt honom så har han stoppat den plan som fanns för att invadera oss.
– Varför är jag inte förvånad.
– Det är ingen av oss Duncan.
– Nej, jag börjar göra mina förberedelser.
– Gör så Duncan.
Han nickar och lämnar salen.
IV.
Det knackar lågt på min hyttdörr, jag går fram till den och öppnar den. Álainn står där. Jag ser på henne, hon ser på mig. Vi ler båda två.
– Ni ska få vara ensamma.
– Tack Lei.
– Självklart min bror.
Jag smeker hennes kind, hon smeker min och flyger ut ur hytten. Álainn kommer in och jag stänger dörren.
– Du räddade mitt och Trish liv.
– Jag gjorde vad som krävdes av mig.
Hon sätter sitt finger på mina läppar, jag tystnar.
– Låt mig få tala färdigt, min älskade. För så är det, jag älskar dig.
Hon har kvar sitt finger på mina läppar och jag gör ingen ansats att säga något.
– Jag är tacksam för var dag vi får tillsammans, sen så är jag medveten om att en dag så tar det slut. Vi kommer inte att dela resten av våra liv med varandra, jag är den jag är i Tiberia och du är den du är här och i resten av vår värld, An Chead, Máistir, men jag älskar dig och vill tillbringa så mycket tid jag bara kan med dig.
Hon tar bort sitt finger och jag lutar mig fram och jag kysser hennes mjuka läppar. Jag smeker hennes rygg mjukt och jag låter mina fingrar irra sig in i hennes långa tjocka hår, med den djupröda färgen. Jag drar mig tillbaka lite och jag ser på henne.
– Jag älskar dig med, Álainn. Mer än vad du kan tänka dig, vi har båda våra plikter. Men här och nu så kan vi njuta tillsammans och med varandra.
– Ja mitt hjärta.
Jag börjar smeka av henne det tunna nattlinnet som knappt döljer perfektionen som är hennes kropp. Den faller ner på golvet och hon drar av mig min undertröja, underbyxorna försvinner de med.
Jag lyfter upp henne och jag bär henne till sängen och jag lägger henne på rygg och jag särar på hennes ben och jag böjer mig fram och jag börjar slicka hennes slida direkt.
Min tunga leker med hennes läppar, jag särar på dem med tungan. Den letar sig in i hennes inre och jag börjar slicka henne, den leker med henne, de smakar på hennes safter och den gör så att hon börjar andas tyngre. Jag lämnar hennes inre och jag låter min tunga leka med hennes klitoris.
Den smeker den mjukt och försiktigt, jag trycker på lite och hon stönar till och jag för in ett finger i hennes inre och jag börjar smeka henne. Mitt finger leker med henne samtidigt med min tunga och jag hör hennes andning förändras och jag känner igen signalerna.
Jag ökar trycket i smekandet med både fingret och min tunga, jag slickar henne hårdare än innan och hon kommer med ett skrikande. Ett skrik som gör mig glad att hytterna är ljudisolerade. Jag slickar henne genom orgasmen, hon drar upp mig och jag kysser henne mjukt och hon kysser mig, hennes hand letar sig in mellan oss och hon börjar smeka mig.
Min penis stelnar och blir redo, hon knuffar mig lätt i bröstet. Hon ler och ställer sig på knä framför mig. Jag ser på hennes perfekta rumpa och jag tar min penis i handen och jag sätter ollonet mot hennes slida.
Jag trycker till och jag glider in i henne och jag tar tag om hennes höfter och jag börjar röra mig. Jag tar henne med långa tag och mina höfter rör sig snabbare och snabbare. Vi andas snabbt båda två, hennes våta, varma inre, smeker mig skönare än någonting annat jag någonsin upplevt.
Det blir skönare för varje gång vi älskar, jag trodde inte att det var möjligt men det är det. Jag känner ilningarna attackera mig, jag kan inte hålla mig längre. Jag vill inte hålla mig längre, jag känner hur min orgasm exploderar ur mig och hur jag fyller hennes inre med min säd.
Jag känner hennes orgasm komma samtidigt med min, hennes inre masserar mig och jag njuter som aldrig förr. Vi njuter som aldrig förr.
V.
Vi går av luftskeppet, vi har inte sovit så mycket i natt. Vi går nerför den långa trappan och vi kommer ner på marken. Min mor och far står där och väntar på oss.
– Mor, far.
– Chead.
Vi kramar varandra och vi delar på oss.
– Detta är prinsessan Álainn tornväktare i det blå tornet i Tiberia.
Min mor nickar åt henne och min far gör detsamma. Hon niger lätt mot dem.
– Jag hoppas att vi kan lägga blomsterspråket åt sidan, mitt namn är Álainn varken mer eller mindre.
– Hon är druid som jag.
Mina föräldrar ser på mig och jag på dem.
– Då vet vi det min son.
– Detta är Trish, en svart riddare och utsänd av prästerskapet för att se till så att jag sköter mig. Om jag inte gör det så ska hon försöka döda mig.
Min mor spänner sig lite.
– Det är inget som kommer att hända frun och herrn, er son är en heder för sitt ord.
– Så bra, ska vi åka till palatset?
– Gärna, hur går förberedelserna far?
– Det är snart klara, ni kan åka i morgon, senast i övermorgon. Duncan kommer att följa med och hålla flottcheferna i öronen.
– De lär inte komma så långt utan min hjälp, så gör de inte som jag säger så kommer de att irra runt därute tills de gör som jag säger. De kommer att lära sig det den hårda vägen far.
Vi sätter oss i transporten och den kör i väg, jag ser min mors blickar på mig och på de två kvinnorna. Sen kommer den tillbaka till mig.
– Jag kan skifta.
– Hur många?
– Tre djur.
– Vilka?
– Panter, kungsörn och isbjörn.
– Tre mäktiga djur.
– Ja mor.
Trish och Álainn ser på mig och sen på min mor.
– Jag är ensam druid här i Norden, att tala om druider här är lite som att svära i Katedralen i kejsarens huvudstad. Fast det är klart vi i Eumarka är mer toleranta än alla de andra tillsammans, fast vi har en bit kvar jämfört med Tiberia.
– Vad menar du?
– Att alla raser är lika mycket värda där mor, man gör inte skillnad på ras där. Om man gör skillnad så beror den på ens duglighet, inte vilken ras man tillhör.
De ser på mig alla fyra, ingen av dem säger något. Min mor säger.
– Olika kulturer.
– Möjligt, men det finns väl inget som säger att vi inte kan ändra på oss. I underjorden så har man inte sådana fördomar, det därnere påminner mer om Tiberia än ovansidan här. Men med det sagt så är det bättre här än någon annanstans i Norden.
– Ja, det är det.
Transporten kör in framför palatset, vi går ur den och vi gå uppför trappan som leder in i palatset. Vi går med mina föräldrar till en av salongerna. Duncan står där och väntar på oss, vi skakar hand och jag presenterar Trish och Álainn för honom.
Han hälsar på dem och de hälsar på honom. Vi går fram till ett bord och sätter oss, vi blir serverade mat. Vi börjar äta och vi samtalar om mina intryck av Tiberia, jag berättar vad jag varit med om.
Vad jag sett och vilken uppfattning jag har av landet. Álainn och Trish lyssnar på vad jag säger, när jag är klar så ser Álainn på mig.
– Hade du inte avslöjat de fyra innan vi åkte så hade jag inte delat din uppfattning om svagheten med det system som vi har. Men när du avslöjade korruptionen, till och med av översteprästen så får jag hålla med dig.
– Alla system är känsliga för korruption och den finns överallt, den är väl nästan ett måste med. Även om den inte varit så klar för er innan så har den funnits. Korruption finns alltid i alla politiska system, för det kommer alltid att finnas giriga personer, eller idealister. Frågan är om de giriga inte är att föredra framför idealisterna.
– Varför?
– Därför att de giriga ofta talar om man hotar att dra in deras inkomstkälla, men det går inte med idealisterna. Se på Jans.
– Jans?
– Den druid från rådet som följde med oss, jag avslöjade honom som en av de fyra som konspirerar med de ifrån södern, han var idealist. Han gjorde det han gjorde för att han ville bli ensam ledare, det kostade honom livet.
– Idioten försökte döda oss.
Jag ser på Trish och jag ler lite.
– Men ni stoppade honom?
– Ja vi stoppade honom, han skiftade och försökte attackera oss i sin andra skepnad. Så jag skiftade också och sen jagade jag ut honom från vägen, det namnlösa som finns utanför vägen tog hand om honom.
– Den vita sanden?
– Ja, resterna av druiderna och deras land. Det finns två vägar där som jag känner till, det kanske finns fler. Men det finns bara två nedtecknade, varken mer eller mindre. Jag har använt båda på land.
– Och till havs?
– Det finns en, vi får verkligen hoppas att de som är chefer på skeppen lyssnar på mig. Annars som sagt så kommer de att irra omkring därute.
– Hur ska du få oss till andra sidan?
– Jag är ombord på första skeppet och visar hur de ska styra. Så får de andra två segla efter oss.
– Då vet jag det, jag ska följa med och se till så att de lyder dig.
– Där ser man, om de inte lyder mig så kanske jag förvandlar dem till paddor.
Min mor och far ser på mig, de två kvinnorna fnissar till. Lei ler och skakar lite på huvudet.
– Jag kan om jag vill förvandla folk till paddor, men det är inte praktiskt.
VI.
Jag är i min del av palatset, efter maten så visade min mor damerna till deras rum. För som hon sa låta dem tvätta av sig resdammet, min far och Duncan skulle i väg på något officiellt möte. Så jag och Lei gick hit till min del av palatset, jag började träna.
Nu står jag här precis färdig med min träning och jag går till mitt badrum och jag tvättar av mig och torkar mig när jag är klar. Jag går in i mitt sovrum, jag går igenom det och jag kommer fram till mina garderober, jag öppnar dem och jag tar fram kläder och jag klär på mig.
Jag går lämnar min del av palatset och jag går ut i trädgården och jag sätter mig på en bänk och jag njuter av att vara hemma. Även om det bara är ett kortare besök så är detta hemma, varken mer eller mindre.
– Min son.
– Mor.
Hon sätter sig bredvid mig.
– Hur mår du?
– Jag mår bra mor, jag har saknat er, min familj men förutom det så mår jag bra. Jag gör nytta, det känns så i alla fall. Så jag mår bra, jag kan vara mig själv där på ett helt annat sätt än här.
– Kommer du att flytta dit?
– Nej, varför skulle jag göra det? Jag har min familj här, min plikt är här. Min plikt som arvtagaren, som den ende druiden på denna sida om den vita sanden. Den ende druiden med fem märken, här och i Tiberia.
– Får jag se?
Jag ler mot henne och jag skiftar till pantern, sen till isbjörnen och sist till örnen. Sen skiftar jag tillbaka till mig själv.
– Lei uppskattar örnen mest, nu kan vi flyga tillsammans.
– Det förstår jag, har du lärt dig mer?
– Ja, jag har lärt mig mer. Mycket mer, jag kunde mycket när jag lämnade munkarna. Jag kan ännu mer nu, deras bibliotek är stort och omfattande. Inte bara druidsaker så att säga, utan även andra saker. Vi är de som är närmst dem när det kommer till kultur och sätt att leva. Det förekom ett visst utbyte av män och fruar mellan oss och Tiberia innan det som hände, hände.
– Där ser man, Álainn?
– Vi är älskande, vi vet att det ska väldigt mycket till för att det ska bli vi. Så vi passar på att älska med och varandra nu så länge det varar. Hon är en vacker och intelligent kvinna, hon har fyra märken. Hon kommer inte få fler, hon kommer inte att gå in i helvetets kammare. Hon är inte lika desperat som jag var, sen så har hon plikter som jag inte hade när jag gjorde det. Hennes titel är som min, hon regerar över ett land som är stort. Det är i storlek med vårt, Tiberia är större än Norden, Det är väldigt stort där, de tar sig fram med specialbyggda tåg som kan ta sig fram tre till fyra gånger snabbare än ljudet. Hade vi haft en sådan tågbana här så hade vi minskat avstånden mellan oss väsentligt, så det är kanske tur att vi inte har det.
Jag ser på min mor och ler, hon ler tillbaka och nickar.
– Ja det är kanske tur det. Så du älskar henne?
– Ja mor jag älskar henne, men jag kommer inte svika min plikt. Lika lite som hon kan göra det. Så vi älskar med varandra, vi älskar varandra men vi vet om våra plikter, ansvar och skyldigheter.
Hon ser på mig och hon smeker min kind.
VII.
Jag står på bryggan som det kallas, Trish och Álainn hade stirrat på de gigantiska skeppen, när jag berättade att det fanns femtusen människor på varje skepp så hade bara stirrat på mig. På varje skepp så finns det två hundra flygmaskiner, så vi kommer lämna Callandors hamn med tre gigantiska skepp.
Med femtusen personer på varje skepp, med två hundra plan på varje skepp. Den absolut senaste tekniken när det kommer till flygandemaskiner. Befälet ser på mig, han slickar sig om läpparna.
– Vart ska vi?
– Rakt söderut, jag säger till hur ni ska styra skeppet igenom. De andra tre håller sig bakom oss.
– Ja ers höghet.
– Det är min svåger, möjligtvis ers nåd, eller blivande storhertig.
– Ja ers nåd.
– Då lägger vi ut och styr mot Tiberia.
– Ja ers nåd.
Duncan ser på mig, han ler inombords. Om mina föräldrar hyst något tvivel om mitt sätt att leda så skulle de har sett mig när jag satte fartygschefen grundligt på plats. Jag går fram till fönstret och jag ser ut genom det.
– Duncan.
– Ja ers nåd?
– Underhåller du damerna. Jag reder mig här.
– Jadå, bara kalla om det är något.
– Jadå, det lär inte behövas. Vi förstår varandra nu han och jag.
– Så bra.
Han nickar och går i väg.
VIII.
De fyra kvinnorna ser de tre gigantiska skeppen som närmar sig Defcons hamn, de fyra från rådet och de fyra från tornen stirrar på dem. De ser dem kastar ankar en bra bit ifrån kajen.
IX.
– Vi kan inte gå längre in utan lotsar ers nåd.
– Då får vi hämta en sådan.
– Gärna tre.
Jag ser på honom och nickar, jag går utifrån bryggan och jag skiftar till örnen. Jag lättar och Lei flyger bredvid mig. Vi flyger snabbt till tornet och vi landar på den balkong där de står. Jag skiftar till mig själv och säger.
– Vi behöver tre lotsar så att skeppen kan ta sig intill hamnen.
– Javisst, vi ombesörjer det direkt.
– Tack Olvon, jag måste tyvärr meddela att Jans är död. Han försökte döda Trish och Álainn. Så jag skyddade dem och jag jagade ut honom från vägen. Det namnlösa som lever i den vita sanden tog hand om honom.
– Varför döda de två?
– För att ge mig skulden tror jag, jag vet inte. Jag frågade honom inte, jag försvarade damerna.
– Tack för informationen.
– Ingen fara, jag hoppas att gisslan inte varit alltför besvärliga.
– Haha, nej då. De har varit väldigt skötsamma.
– Så bra.
De fyra kvinnorna ser på mig, jag möter deras blickar och de viker ner med dem.
– Då flyger jag tillbaka och meddelar fartygschefen att lotsar är på väg.
– Ja Chead.
Jag skiftar och börjar flyga tillbaka till skeppet.
X.
De tre gigantiska skeppen ligger för ankar vid varsin stor pir, männen och kvinnorna på skeppen ser på den väldigt stora staden. Vi kommer inte stanna här så länge, vi ska vidare söderut och stoppa de ifrån landet i söder.
Landet som heter Undria, landet som styrs av galningar, eller det är väl subjektivt. De ser inte sig själv som galningar. Även om alla andra gör det, landet styrs av en diktator och hans generaler. De har total kontroll på allt i landet, från produktion av bilar till hur många barn som ska födas under ett år.
De bestämmer allt, de har sin befolkning totalt under kontroll. Nu så har de fått för sig att de vill expandera och påtvinga sina nordliga grannar deras sätt att leva, varken Tiberia eller vi är intresserade av det.
Så vi ska segla söderut och möta deras attacker med vårt flygvapen, när vi gjort det. Förhoppningsvis framgångsrikt så kommer Tiberias marktrupper att kunna slå tillbaka Undrias marktrupper. Vi sitter i tornet och vi lyssnar på Álainns och Esters befälhavare berätta för Duncan och fartygscheferna vad de önska få hjälp av dem med.
– Hur långt kan era plan flyga?
– Långt, vi har aldrig testat deras maxavstånd.
De ser på fartygschefen som svarat dem.
– Så ni skulle i princip kunna flyga härifrån till där striderna står.
– Teoretiskt kanske, men eftersom våra plan inte lika snabba som era tåg så kommer det inte fungera praktiskt. Piloterna behöver sova.
– Hur snabba är tågen ers nåd?
– Mellan tre och fyra gånger ljudets hastighet.
Fartygschefen som frågat ser på mig, han ser imponerad ut.
– Jag håller med ers nåd, vi ska inte chansa. Men vi kanske inte behöver åka så långt söderut som vi tänkt oss. Våra plan flyger som snabbast i tvågånger ljudets hastighet, vi strider inte i den farten. Det är omöjligt, det går betydligt långsammare då. Men vi kan flyga till platserna för striderna och bistå soldaterna på marken.
– Utmärkt kommendör.
– Tack.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 7.
I.
Vi står på bryggan och vi följer planens väg mot de tre platser där striderna är som intensivast. Vi ser på skärmarna och vi ser när piloterna kommer fram och attackerar Undrias styrkor och de tar dem med total överraskning.
En sak som vi inte berättat för någon är våra sköldar. De är de verkligen inte beredda på, de som är med på skeppet hade inte varit beredda på dem när fartygscheferna aktiverade dem när planen lättat.
– Nu ska det minst atombomber till för att sänka oss.
Álainn ser på mig och sen på skeppen, nu ser de på flygmaskinerna som attackerar Undrias styrkor och de ser hur de massakrerar deras plan. Sen vänder de ner och attackerar deras marktrupper och vi ser hur deras luftvärn är verkningslöst mot planen.
De tömmer sina arsenaler sen vänder de hem till fartygen. Attacken är ur en militärsynvinkel en total succé. Ur min synvinkel så är all den döden onödig. Jag stämmer inte in i hurraropen som hörs från alla andra, jag lämnar bryggan och går ut, jag ser genom det brunaktiga diset som skölden skapar. Dörren öppnas bakom mig och Duncan kommer ut.
– Ska du inte fira din första seger som befälhavare Chead.
– Nej tack, Duncan. Jag förstår nödvändigheten av det som vi gjort, men jag gillar det inte.
– Så bra Chead, du kan inte ana hur glad jag blir när jag hör det. Din farfar och hans far var krigshetsare av den större skolan, de hade frossat i det de såg. De hade gett piloterna order att ge sig in i deras land och slaktat civilbefolkningen med.
– Men de är oskyldiga.
– I deras ögon Chead fanns inga oskyldiga, jag stred inte under din farfarsfar, men under din farfar i början av min militära karriär. Jag blev smått beroende av droger då för att hantera och klara av hans galenskaper ibland. Jag har begått en hel del skändligheter. Som du säger, det vi gör här handlar om att få honom att förstå att han inte har en chans. Oavsett hur galen han är så kommer han att förstå det. Men jag är väldigt glad för din reaktion, du är lik din far. Ni tvekar inte att göra det som är nödvändigt, men ni överdriver inte.
– Är det en av anledningarna till att du är med?
– Ja, din mor bad mig hålla ett öga på dig.
– Och om jag varit som min farfar?
– Då hade hon nog haft ett allvarligt samtal med dig.
– Kanske det, men du kan lugna henne. Jag frossade inte i det jag såg, tvärtom. Förhoppningsvis så inser han att han ska ge upp, något säger mig att rådet och de fem. Eller fyra kommer be oss att ge oss på dem på deras sida gränsen. Det ska vi inte gå med på, så om det behövs med de våra så får du backa upp mig. De på denna sida har sett mig vara väldigt tydlig med deras råd, deras överstepräst och Tornväktarna som de kallas.
– Jadå jag backar upp dig.
– Tack Duncan.
Skölden försvinner när planen börjar återvända, de är fullständigt ljudlösa. De landar i god ordning på de tre fartygen och när alla är ombord så sätter de på skölden igen.
II.
– Varför berättade du inte om sköldarna för mig?
– För att vi inte litade på någon utanför vår krets så att säga. Det fanns fyra spioner åt dem i er innersta krets. Vi skulle inte ge dem den möjligheten igen. Så vi litade inte på någon av er, nu får vi bara hoppas att de inte är totalt galna. Utan att de inser att de inte kommer att vinna längre, en sak till Álainn. De planen kommer inte flyga in i deras land på några som helst uppdrag som inte handlar om att försvara er. Vi ska inte upprepa det som hände för tiotusen år sedan.
– Nej jag håller med.
– Tack, det var inte med lätt hjärta som jag inte berättade för dig.
– Ingen fara, jag förstår. Vi får ibland hemlighålla sådant som vi skulle velat berätta för det större målet.
– Ja.
Vi kysser varandra mjukt, vi delar på oss och jag smeker hennes kind.
III.
Vi ser på planen som attackerar igen, de har ingen chans men de slutar inte komma. De har inte gett upp än fast att de inte skjuter några av våra plan och vi skjuter ner alla deras och planen understödjer de markstrider som uppstår.
– Vi skulle kunna bomba deras fabriker.
– Nej, där är oskyldiga som arbetar där. De är slavar under deras förbannade styre. Så nej vi ska inte bomba deras fabriker, är det förstått mina herrar?
De ser på mig.
– Nej jag är inte min farfar eller farfarsfar som skiter i civila offer. Det är illa nog att vi måste döda deras piloter och soldater. Något säger mig att det inte är frivilligt att bli soldat där.
– Nej.
– Kan vi få tag på ritningen över hans fästning?
Jag ser på de som bor i Tiberia.
– Jo, det ska vi nog kunna.
– Bra då ser ni till att skaffa fram den till mig.
– Ja Chead.
IV.
Jag ser på ritningen, jag tar minnet och stoppar ner det i min ficka. När jag är själv så kommer jag att lägga i den i min dräkt. Nu ska jag bara övertyga Lei om att det är en god idé att låta mig ge mig in där själv. Jag fortsätter studera ritningen, jag lär mig den utantill. Som sagt jag kommer att lägga in den i min dräkt. Duncan ser på mig, det gör Lei med. De ser min koncentrerade blick.
V.
Lei ser på mig och jag möter hennes blick.
– Så du ska ge dig in där själv?
– Ja, med tanke på att det inte finns några mutanter där så ja. Det finns ingen av annan härkomst än människor där. Alla andra har dödats eller flytt norrut. Så jag Lei, jag förväntar mig att du stannar här tillsammans med de andra.
Hon kan inte säga emot mig, inte argumentera mot mig.
– Jag stannar.
– Tack vännen.
– Men du gör bäst i att komma tillbaka.
– Jadå vännen, jag kommer tillbaka. Det är inte mitt öde att dö där.
VI.
Jag sitter bakom piloten och jag öppnar min lucka och jag skjuter ur mig ur planet. Det försvinner under mig och jag skiftar och fäller ut vingarna och svävar ner mot den stora byggnaden därnere. Jag ser hur den närmar sig, jag har inte bråttom. Jag låter min blick svepa över området och min örnblick noterar allt.
Jag ser lika bra som om det vore dagsljus. Jag landar innanför murarna, jag skiftar och trycker på plastbiten och jag försvinner. Jag springer fram till väggen och jag börjar klättra ljudlöst uppåt på väggen, jag kommer upp till den våning som jag vill till.
Jag tar mig in i byggnaden och jag ser på rummet innanför min mask. Jag följer kartan som visas innanför glaset, jag stannar vi den stängda dörren. Jag sluter mina ögon och jag ”ser” utanför den stängda dörren och jag öppnar den snabbt och tar mig ut i korridoren.
Jag börjar röra mig, jag följer kartan och jag använder den och min ”andra syn” för att ta mig oupptäckt till deras kvarter. Diktatorn och hans generalers, jag hittar dem i ett rum med en karta på väggen. Det ser ut som en kommandocentral, där de lägger sin strategi för invasionen.
Jag förstår inte vad de säger. Jag ser på vakterna, sen på generalerna och på diktatorn. Jag andas in och sen ut. Jag drar mitt svärd och sen attackerar jag, de stirrar på den lysande klingan som svingas av någon de inte ser. Jag dödar dem snabbt och skoningslöst, jag fotograferar alla deras kartor med min mask.
När jag är klar så lämnar jag byggnaden den snabbaste vägen. Jag springer fram till en balkong, jag trycker på plastbiten och sen skiftar jag när jag blir synlig och slår med vingarna och flyger i väg.
VII.
Jag landar på fartyget och jag skiftar. Jag går upp till bryggan där de andra väntar på mig, de ser mig komma in och Álainn rusar fram till mig och hon kramar mig hårt. Lei landar på min axel och hennes röst smeker mitt inre.
– Du klarade dig.
– Jadå, med mina fördelar så ska det en hel del till för att stoppa mig. Det vet du.
– Förvisso, men det är jobbigt att inte kunna hjälpa till.
– Ja det förstår jag.
Jag svarar på Álainns kram.
– Är de döda?
– Ja de är döda, allihop. De planerade något, jag förstod inte vad. Men jag fotograferade allt som jag hittade där. Bilderna finns på detta minne.
Jag räcker det till en tekniker som sätter minnet i en dator och tömmer det sen lägger han upp bilderna på väggen. En tolk till kallas och han läser och förklarar vad det står.
– De hade planer på att avfyra missiler mot oss.
– Atombomber?
– Vet inte, inget antyder det men som sagt jag vet inte. De röda prickarna är de platser för var de skulle skjuta missilerna ifrån.
– Står det någon tid bland bilderna?
Mannen söker av bilderna och han stannar vid en av bilderna.
– Idag klockan elva.
Jag ser på klockan.
– Kommendör, lägg en plan bomba de röda prickarna.
– Ja, om det är kärnvapen.
– Det är det inte, de vill invadera och ta över landet. Då vill man inte börja med att sanera. Men de kan skapa mycket skada där de slår ner, enligt tolken så ska de skjuta mot Defcon. Det vill vi inte.
– Nej, vi lägger en plan.
– Tack kommendör.
Han nickar och lämnar oss, Duncan ser på mig och jag ser ett belåtet leende på hans läppar. Jag svarar på det.
VIII.
Vi står vid skärmarna, vi ser planen anfalla de röda prickarna. Vi ser missilerna sprängas, en efter så försvinner der röda prickarna tills de alla är borta. Nu får vi ser vad som händer. Förhoppningsvis så inser de som tar över att de inte har någon chans. Förhoppningsvis så tar någon intelligent person över, någon som inser att diktatur inte är bra och att krig är ännu mindre bra.
IX.
Vi kysser varandra aggressivt, vi rullar runt nakna i sängen och våra kroppar möts Vi delar värmen från varandra när vår nakna hud möts, min tunga slickar sig nerför hennes kropp och den når slidan och jag börjar slicka henne, min tunga leker med henne och den leker med länge med henne.
Tills hon bönande ber mig få henne över kanten och jag hörsammar hennes önskan och hon kommer med ett skrikande som ekar mellan väggarna. Jag slickar henne genom orgasmen och jag lämnar hennes slida när hon kommit färdigt.
Jag tar min penis i handen och jag sätter den mot hennes slida och jag trycker till. Jag glider in i henne och jag når botten av henne, jag stannar där och jag börjar ta henne. Jag tar henne med långa tag, långa tag som ökar i hastighet och de får oss båda till orgasmenskant där vi hänger kvar så länge vi bara orkar tills vi inte har mer kraft att hålla emot. Vi släpper taget båda två och vi kommer tillsammans och min säd fyller hennes inre.
X.
Jag ser Callandor närma sig, jag står utanför bryggan. Jag guidade oss genom vattnet, när vi kommit igenom så gick jag ut här och ställde mig. Här har jag stått sedan dess, det var för två dagar sedan. Jag har stått på samma plats i två dagar och jag känner en saknad som är stor. Det är som om det finns ett stort hål inom mig som bara Álainn kan fylla. Duncan kommer ut till mig.
– Vi lägger till om en halvtimme om du ska packa Chead.
– Tack Duncan.
Jag går in och jag går till min hytt och jag öppnar dörren och jag packar ihop mina saker. Jag smeker smycket jag fick av henne som hänger i min halskedja bredvid min talisman. Det är en blå diamant, jag skänkte henne en likadan.
När striderna tog slut så låste vi in oss i ett rum en vecka och älskade som om det vore sista gången i livet varje gång. Vi lämnade inte rummet på en vecka, vi åt sov och älskade i det rummet. Jag tar min väska och jag lämnar hytten, jag går till styrbordssida där vi ska gå av fartyget. Lei sitter på min axel.
De fyra systrarna ser på mig, jag möter deras blickar. Vi nickar åt varandra, vi har sagt det som ska sägas. Vi har tackat varandra för äventyret, de kommer att flyga direkt till Zentral och rapportera till Allmodern.
Jag går nerför trappan, vi går fram till mina föräldrar som väntar på oss. Mig, Duncan och Lei.
– Välkomna hem.
– Tack mor och far. Tack för lånet av dem, de är väldigt effektiva. Ingen kommer att våga bråka med oss efter detta, framför allt inte Tiberia. Vår sköldteknik skrämmer dem rejält. Ni kan dra tillbaka alla styrkor, de kommer inte anfalla oss. Kommer de hit så är det för att lära känna oss så att säga.
Min far ser på mig och han nickar. Han kommer föra det vidare till rådet. Transporten kär i väg och vi åker genom staden och vi kommer fram till palatset. Vi går in och jag går till min del av palatset, jag går in i mitt sovrum och jag klär av mig och börjar träna. Jag gör mitt yppersta för att försöka glömma Álainn.
***
Epilog.
– Är där två?
– Ja ers höghet, två pojkar.
– Så ytterst passande.
– Ja ers höghet.
***

Delar i serien

<< Chead Bok 2

Chead

• Chead Bok 1
• Chead Bok 2
• Chead Bok 3