Det här är del 2 av 2 i Chead

– Inledning.
I
Jag sitter bredvid Sammael och han ser på mig.
– Så arvtagaren.
– Kanske det.
– Kanske?
– Det finns en del att reda ut, vi kan väl säga att kejsaren inte blev odelat positiv.
– Vadå då?
– Hans sons arvinge kommer inte ärva tronen här. Om jag blir erkänd som arvinge.
– Aha.
– Så politik, den håller jag mig borta ifrån.
– Så systrarna?
– Ja, de är falska som få.
– Inte alla.
– Nej inte alla men eftersom man inte vet vem av dem som är det så betraktar jag dem som falska till motsatsen är bevisad.
– Hoppade du verkligen ut genom balkongen.
– Ja, vadå då?
– Skrytare.
– Haha, ja kanske det. Lei kallade mig för galning.
– Jag förstår henne.
– Så det gör du.
– Ja, så vad händer nu?
– Jag vet inte, vi får se. Jag kanske tar semester.
Han ser på mig.
– Jag kanske köper en flygbiljett till Parsia, eller till Farika.
– Så du stannar inte kvar här?
– Vi får se, jag kanske åker till Pasternack och gör galningen där ett huvud kortare.
– De släpper inte in dig.
– Jodå, jag kommer ju inte åka som mig själv. Jag åker som greve Juns av Sillmarna.
– Inavels ön?
– Ja du förstår min mor flöt iland på ön som enda överlevande efter en förlisning, min far lovade att släppa henne om hon släppte till och blev gravid. Hon släppte till och blev gravid och han hjälpte henne hem.
– Funkar det?
– Jadå, det funkar. Jag fick till och med ligga med en blå syster efter min berättelse, i fyra dagar så låg vi med varandra.
– En blå syster?
– Ja.
– Är inte det dubbelmoral.
– Vadå?
– Att du ligger med en av dem och sen kastar dem mer eller mindre på sophögen.
– Nej, det ena har inte med det andra att göra.
– Jaså?
– Nej, vi låg med varandra för att tillfredsställa ett behov vi båda hade. Att hänga ut dem handlade om att det får vara ett slut på deras förbannade manipulerande.
– Så vad händer nu?
– Har du något på gång?
– Nej.
– Synd, då blir det Parsia eller Farika.
***
Kapitel 1.
I.
Storhertig Paul av huset Eumarka ser på tallriken framför sig. Han doppar ner skeden i frukosten och börjar äta. Det har gått två veckor sen bomben briserade och saker och ting ställdes på sin spets.
Han ser på papperna framför sig, kejsaren och de andra husen hade ”krävt” ett DNA test på mig. De hade sökt upp mig och lagt fram dilemmat, jag hade sett på dem och spottat i en mugg och räckt dem den och sagt.
– Varsågoda.
Paul fick resultatet igår, han meddelade kejsaren och de andra husen vad som stod där. Jag är hans och Jessicas förstfödde son, om det finns det inga vetenskapliga tvivel. De hade gratulerat Paul, även kejsaren även om han fortfarande var lite irriterad över utgången. Men det var faktiskt som Paul sagt.
– Skyll inte på mig, skyll på systrarna. Det är deras fel att du blev ”blåst” på konfekten inte mitt, jag har levt i arton år och trott att min förstfödde son var död. Att min fru lurat mig och som det visat sig att min dotter visste att han levde. Så skyll på de förbannade intrigerande häxorna, inte på mig.
Det fick både kejsaren och de andra husen ledare medge. Så de förlät honom och kunde faktiskt beklaga det som hänt. Han tackade dem och de började diskutera vad de ska göra med Pasternack och med systrarna.
Det bestämdes att de ska ha ett rådsmöte, de fem husen och kejsaren. Mötet kommer att hållas i Farikas huvudstad hos överprästinnan. Dörren öppnas, Paul ser på dörren och han ser på sina två generaler och spionchefen.
– Mina herrar.
– Ers nåd.
– Vad har ni på hjärtat, har jag fler barn gömda någonstans?
– Nej ers nåd.
– Var är min son?
– Vi vet inte, han försvann för en vecka sedan.
– Försvann?
– Ja försvann. Mina spioner gjorde sitt bästa för att följa efter honom, jag får skam och sägandes medge att han slapp ur nätet.
Paul ser på Huffer, han är kluven för vad han känner. Stolthet för att jag lyckas lura hans spioner, irritation över att jag lyckas. Att jag inte vill tala med dem, jag släpper en bomb skarpare än en atombomb och sen kastar jag mig ut i natten och försvinner. Så att vissa vidskepliga satar tror att hans son är en vampyr.
– Hur går förberedelserna?
– Framåt, vi kommer att bli klara till i övermorgon.
– Så bra, fick min hustru en kopia av detta?
– Ja.
– Bra, och min dotter?
– De är kvar på ön och firar sin bröllopsresa.
– Så bra.
Dörren öppnas och Jessica kommer in i matsalen, Paul reser sig och går runt bordet på andra sidan från henne. Han lämnar matsalen och Jessica ser på pappret och på hans tallrik.
– Jaha, när åker vi?
– I övermorgon ers nåd.
– Tack, min son?
– Är försvunnen ers nåd.
– Försvunnen?
– Ja, ers nåd.
– Där ser man, jaja vi lär få höra talas om honom snart nog.
– Ja ers nåd.
– Förbannade svin.
– Ers nåd?
– De andra husen och kejsaren som tvingade min make till detta, min make och son. Som om de inte utstått tillräckligt av ränker.
De tre männen ser på henne, de håller med henne.
– Jo ers nåd.
Hon ser på Declan.
II.
Jag går på den vita sanden och jag sätter mig och ser ut på det blå vattnet. Lei landar och hon sätter sig i sanden bredvid mig.
– De är behagligt här.
– Ja vännen, lite långtråkigt kanske men ja det är behagligt.
– Långtråkigt?
– Ja det händer inte så mycket.
– Haha, nej kanske inte det. Vad skulle du vilja hände?
– Jag vet inte, vad som helst.
– Där ser man.
Jag ser på det blåa vattnet, jag är faktiskt rätt nöjd med att det inte händer något.
III.
Den äldre mannen sitter på golvet och ser ut på de snöklädda bergen utanför den öppna Shojin dörren. En ung man kommer in i rummet och han sjunker ner på knä och hans panna rör vid trägolvet.
– Storfursten har skickat ett bud mästare.
– Skicka tillbaka det.
– Ja mästare.
Den unge mannen reser sig och går i väg. Storfurstens planer har kostat mannen för många adepter, hans underlydande har kanske varit för säkra på sin sak. De har trott på sina egna legender om sig själv. Den unge mannen har lärt dem en läxa eller två, kanske fler.
Det har varit dyrbara läxor, ja inte männen. Nej inte dem. Men ryktet, deras rykte har fått sig en rejäl knäpp på näsan. Så kan de inte ha det. Kvinnan kommer fram till rummet hon sätter sig på knä och bugar sig.
– Ja mästare?
– Finn honom och bjud hit honom.
– Och om han tackar nej?
– Då får du övertala honom, jag litar på din förmåga.
– Ja mästare.
– En varning.
– Ja mästare.
– Försök inte döda honom, då kommer du att dö.
– Ja mästare.
Hon bugar sig.
– Men innan du hittar honom så har storfursten blivit en belastning.
– Ja mästare.
Hon bugar sig igen och hon lämnar hans rum.
IV.
– Storfursten har lämnat ett bud.
– Skicka tillbaka det, det för räcka nu.
– Är du säker på det, mästare.
– Ja, jag är säker.
– Vår tillgång till den flytande krediten då?
– Vi har så att vi klarar oss tills det kommer en ny storfurste.
– Mästare?
– Vem vet vilka olyckor som han kan råka utför.
– Förvisso mästare.
V.
Min tunga slickar hennes slida bakifrån, vi står i solnedgången på den privata stranden och jag slickar hennes slida bakifrån. Min tunga leker med henne och jag känner hennes smaker på min tunga och de berusar mig. jag ser henne gräva ner händerna djupt i sanden.
Hennes andning blir mer och mer ansträngd, hennes kropp spänns och hon stönar högt och skriker till lite när orgasmen träffar henne och hon kommer av mitt slickande. Jag slickar henne genom orgasmen och när hon kommit färdigt så rätar jag på mig.
Jag smeker mig snabbt och tar på skydd, jag sätter min penis mot hennes slida och jag trycker till och jag glider in i henne och jag greppar hennes höfter och jag börjar ta henne med långa tag. Jag ökar takten efter hand och hon kommer igen, denna gång så är skriket tydligare.
Hennes inre masserar mig och jag känner hur det kittlar till i den nedre regionerna. Jag känner hur säden lämnar mig i långa strängar.
VI.
Storhertigen sitter längst fram på luftskeppet, storhertiginnan sitter längst bak. Hennes blick är på sin mans nacke, hon förstår hans apati. Att han känner av sveket från hennes sida, samtidigt som hon inte hade något val. Inte där och då, verkligen inte.
Där och då så riskerade de fortfarande att bli ”avsatta” när hon blev vördad moder så försvann det hotet. Sen kom invasionen och hennes tro att deras son dött. Nu sitter de här i varsin ände av luftskeppet, hon tittandes på hans nacke. Han läsandes några papper.
VII.
Jasmina ser på sin far, de är också på väg till mötet. Jasmina i egenskap av rådgivare till sin far, hennes bror är hemma för att hålla koll på deras norra gräns mot Pasternack. Efter mordförsöket på bröllopet så mobiliserade Parsia sina stridande enheter.
Så arvtagaren får stanna hemma och sköta om det dagliga. Medan Jasmina får följa med sin far på resan till Farika. Hon ser ut genom fönstret.
– Vad tänker du på Jasmina?
Hon vänder sig mot sin far.
– På vilka konsekvenser det kan få om vi attackerar Pasternack, vem som kommer gå vinnande ur den striden.
– Du tänker på drogen som den unge mannen kallade den.
– Han har ju rätt, det är en drog. Beroendeframkallande.
– Ja min dotter, du har träffat honom innan?
– Ja på en tågresa från Pasternack till vårt hemland, till Lakdog. Han är en mångfacetterad man, väldigt intelligent och som vi såg eller upplevde där. Farlig man.
– Alla kan lära sig att svinga ett svärd min dotter.
– Precis, som jag sa. Han är väldigt intelligent.
– Intelligentare än dig?
– Ja far, jag tror det.
Han ser lite tvivlande på henne, men han ser allvaret i sin dotter ögon. Hans son har lärt sig behärska svärdet, men inte hjärnan. Jasmina kan båda.
VIII.
Islandias Tsar sitter på luftskeppet som ska ta honom och hans följe till Farikas huvudstad Oston och mötet. Han ser på sina två barn som är med honom, det tredje barnet, den äldste sonen och arvtagaren är hemma och organiserar försvaret vid bergen om Pasternack skulle få för sig att attackera.
Han ser på tvillingarna som sitter på sätena på andra sidan. De två blonda unga kvinnorna, de är så lika att ingen kan skilja dem åt, han är orolig att han inte kommer få dem bortgifta eftersom det inte går att separera dem åt.
De är med som hans rådgivare. Han ser på sin fru, hon sitter med en blå syster och för diskussioner. Den unge mannens avslöjanden hade skakat relationerna med systrarna i grunden. Hans fru, precis som andra fruar är tränade i deras konster.
Numera så säger en hel del häxkonster, de viskar det inte längre. De säger det rakt i ansiktena på dem, det har även förekommit en del rena attacker på systrarna. Folk är inte rädda för dem längre, de har respekt för dem. Men de är inte rädda för dem.
IX.
Kanskas Kaiser sitter i tågvagnen och han ser på sin son som sitter mittemot honom och läser i en bok. Böcker som den är rariteter, hans son bokmalen. Han har lärt sig grundläggande försvar för att det är ett måste, det ingår i traditionerna.
Men han har inte gjort det med ett leende på läpparna, inte med samma leende som han visar när han får studera.
– Du får vara på tårna när vi kommer fram min son.
– Ja far.
– Bra, de kommer att diskutera krig.
– Det kommer inte att bli krig.
– Och hur vet du det?
– Därför att då kommer det att bli strid om de flytande krediterna, om det förbannade råmaterialet som det sen skapas droger av. Som alldeles för många är beroende av, Eumarkas storhertig är en vis ledare som inte använder sig av den skiten far.
– Så jag inte vis?
– Nej far, inte när du använder den skiten. Eller når du tar råd från systrarna. Hans son har rätt, de är intrigmakerskor av den värsta rangen far. Jag kommer inte tillåta dem i vårt hus när jag tar över efter dig, jag kommer inte gifta mig utifrån deras, eller era önskemål. Ditt eller mors, han är en frisk fläkt arvtagaren till Eumarkas. Jag skulle vilja diskutera vad han läst med honom, du förstår far. Han har förstått ett par viktiga saker.
– Som, upplys mig min son.
– Att kunskap är makt och att makt är en illusion.
Kaisern ser på sin nittonårige son.
X.
Kejsaren gå nerför trappan, han ser på husens ledare. Han kommer ner och han hälsar på dem. De hälsar på honom och de går till Quadbilarna som kommer ta dem till Farikas översteprästinna och hennes hov. Kejsaren och hans sällskap som består av hans fyra fruar och döttrar åker igenom huvudstaden.
– Varför är vi med far?
Han ser på sina två döttrar.
– För att ni ska lyssna och lära er.
– Vad?
– Hur man styr, hur man råder bäst. Lyssna på de andra kvinnorna som är med, lyssna på fruarna i deras samtal med varandra.
De ser på honom.
– Ty er till Jessica, hon är en formidabel fru.
– Så vi ska inte visas upp?
– Vill ni visas upp?
De ser på honom, ingen av dem säger något.
XI.
Mina föräldrar blir visade till sina rum, Declan som är med på resan som deras general. Ser på dem, han ser avståndet mellan dem.
– Det är middag klockan 19 standard tid.
– Tack, Declan.
– Ingen fara ers nåd Jessica.
– Vad är det Declan?
Han ser på dem båda.
– Farika är ett farligt land om man inte ser upp, jag har tillbringat en hel del tid här. Se upp med vad ni säger och hur ni säger det, ett felaktigt ord kan skapa ett större kaos. Ni kan förnärma någon utan ens reflektera över det, framför allt om andra saker distraherar er. Ni ska kanske reda ut, det som behövs redas ut så att ni inte klantar er.
Både hertigen och hans fru ser på honom, det är tre personer som kan tala så öppet med dem utan att behöva riskera allvarliga repressalier, Declan är en av dem, Duncan och Huffer är de andra två.
– Du är inte rädd om skinnet Declan.
– Jodå, det är det jag är. Klockan 19.00.
Han lämnar deras rum och han stänger dörren bakom sig. Han ser på vakterna som ställer sig utanför dörren, han går till det rum som han fått anvisat som sitt.
XII.
Lönnmördaren ser vad som händer i rummet, äcklet står henne upp i halsen. Hon ser på kaoset som de två vettvillingarna skapar, hon släpper taget och attackerar vakterna. Hon dödar dem en efter en, de två har inte märkt något.
De är så upptagna och höga så de har inte en aning om sin omgivning. Storfursten stirrar på svärdet som kommer ut på framsidan av hans bröst där hjärtat sitter. Han tillkommande ser på honom och sen så börjar hon skratta. Hennes huvud seglar genom luften och hon har ett brett leende på sina läppar.
XIII.
Jag ser på det blå vattnet, Lei kommer dalande ner och hon landar bredvid mig.
– Vi får besök.
– Där ser man, vem är det?
– Duncan.
– Han har en obehaglig förmåga att hitta oss.
– Ja, men han är rätt trevlig.
Jag ser på henne och ler.
– Ja Lei han är rätt trevlig.
– Ers nåd.
Jag vrider på huvudet och jag ser på honom.
– Inte än Duncan, kanske aldrig.
– Jodå, Chead.
– An ‘Chead om vi ska vara petiga.
Han sätter sig bredvid mig, jag ser på hans avslappade klädsel.
– Semester?
– Haha, nej. Mitt uppdrag var att finna dig och se till så att du inte hittar på dumheter och be dig följa med till Farikas huvudstad.
– Och lämna detta Duncan, för träiga samtal?
– Jag är beredd att hålla med dig, men plikten min vän. Hade du hållit tand för tunga så hade du kunnat ligga här så länge du velat, men du avslöjade dig. Då för du ta ditt ansvar och plikten är en del av ansvaret.
Lei skrattar högt, jag tittar på henne och Duncan gör detsamma. Jag lite förebrående och han förbluffat.
– Så hon kan göra ljud.
– Ja Duncan, det kan jag. Jag talar minst lika många språk som han gör, jag kan föra logiska resonemang, jag kan diskutera, filosofi, teologi, religion, historia osv. men jag väljer vem jag vill tala med.
– Där ser man, men varför skrattade du?
– Därför att du slog huvudet på spiken, i sin iver att svartmåla systrarna så insåg han inte…
– Det gjorde jag visst Lei, jag insåg precis vad det skulle innebära för mig. Men mor och far bråkar just nu, jag vill inte användas som ett slagträ mellan dem. Så jag reste hit för att få lite semester och för att inte åka till Pasternack och slakta de där två galningarna.
– Nej det vore oklokt av dig.
– Ja, med tanke på mitt avslöjande så kunde det misstolkas som att jag, eller vårt hus velat ta över drogtillverkningen. Men något säger mig att deras dagar är räknade, munkarna eller nattensjägare kommer att döda dem. Priset för hans galenskaper har blivit för högt, de har förlorat alldeles för mycket anseende på grund av honom. Eller på grund av andra saker egentligen, men de skyller på honom. Så de vill att jag inställer mig? fast att de förnärmar mig med att kräva ett DNA test av mig.
– Det är politik Chead, varken mer eller mindre.
– Förvisso, hur hittade du mig förresten?
– Du är någon nu Chead, så det var bara att skicka ut en efterlysning. De svarade på den här.
– Där ser man, men vi åker med dig. Men jag kommer inte att användas som ett slagträ mellan dem.
– Nej, låt oss andra ta hand dem.
Jag ser på Duncan, han möter min blick.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 2
I.
Vi sitter i Duncans Quadbil och jag ser ut genom fönstret. Vi kör genom Oston Farikas huvudstad, landet styrs av översteprästinnan. Hennes dotter som kommer att bli nästa översteprästinna är framställd genom insemination.
Farikas översteprästinnor gifter sig inte. De har en massa älskare, men de gifter sig inte och de blir inte gravida med sina älskare. Quadbilen stannar framför palatset, vi går ur den och det kommer personal fram till bilen och de tar våra väskor. En man i uniform kommer nerför trappan och han ser på oss.
– Välkomna till Farika och vår härskarinnas palats.
– Tack.
Det är Duncan som svarar, jag känner Lei landa på min axel. Jag vänder blicken mot mannen.
– Tack.
– Om ni följer med mig så ska jag visa er till era rum.
– Tack.
Vi går efter honom uppför trappan till den stora porten som leder in i palatset. Vi går genom korridorerna tills vi kommer fram till våra rum. Jag ser min mor och far komma gående, de ser på mig och sen på Duncan och sen tillbaka på mig.
– Så de visste inget Duncan?
– Nej.
– När har du tänkt berätta det för mig?
– Aldrig.
Jag vänder mig mot dem och de kommer fram till mig.
– Mor, far, jag blev hämtad på en vit sandstrand.
– Chead, vår son.
Min mor kramar mig, jag svarar på kramen och jag tar ett steg bakåt och jag tar min fars framsträckta hand.
– Far.
– Chead, min son.
– Det har vi till och med papper på.
– Ja, jag ber om ursäkt för det igen.
– Ingen fara far, det var inte din idé.
– Nej det var det inte, så Duncan hittade dig.
– Tydligen så är jag inte anonym längre.
– Nej, det är du inte. Var hittade han dig?
– På en sandstrand drygt trettio standard mil härifrån. Jag valde att ta lite semester, så ni har möte?
– Ja vi ska diskutera Pasternack och vad vi ska göra med dem och med de flytande krediterna.
– Vem kommer att slåss om dem?
– Alla utom vi.
– Så vi håller oss utanför?
– Ja, min son vi håller oss utanför.
– Och ni två?
De ser på mig och sen på varandra.
– För jag vägrar att behandlas som ett slagträ mellan er. Vi vet alla tre att det inte var någons fel att det blev som det blev. Ja om vi inte skyller på systrarna, det gör jag. Skyller på dem alltså, så jag kommer att krascha partyt så att säga?
– Ja, du kommer att krascha partyt.
– Det kan man säga.
Jag vänder mig mot Duncan och Declan.
– Vem av er kom på denna plan?
De ser på varandra och sen på Huffer, vi vänder våra blickar mot honom.
– De andra har sina barn med som rådgivare, er dotter är på sin bröllopsresa. Så då tyckte jag att det var passande att Chead som är er son och faktiskt arvtagare. Ska vara här och lära känna de andra och de andra får lära känna honom.
– Jag känner Jasmina, vem är de andra?
– Vi ska kanske diskutera det därinne?
Jag ser på min mor som föreslår det.
– Ja, vi går till våra kvarter.
Min far börjar gå och vi följer efter honom till deras rum. Vakterna öppnar dörren och släpper in oss, vi går in i en salong och vakterna stänger dörrarna. Jag går fram till balkongdörrarna och jag öppnar dem, jag känner den varma brisen smeka mitt ansikte.
– Så vem är de andra?
Min mor berättar om de andra barnen som är här. Jag ser Huffers ögon bli vita.
– Vad har hänt?
– Storfursten och hans tillkommande är mördade, så det kommer att blir bråk om tronföljden där nu.
– Vem mördade dem?
– Lönnmördare, en från munkarna. En kvinna tydligen, hon är spårlöst försvunnen.
– Har de andra husen fått informationen?
– Det förutsätter jag.
– Bra, då kommer jag inte anklagas i alla fall.
– Nej.
De ser på mig allihop.
– Jag gillade inte dem, jag kommer aldrig gilla dem. Oavsett vem som tar över tronen där, det finns tre familjer som det kommer att stå mellan. Kejsaren kommer att gå stärkt ur det här, mitt råd far är att vi inte lägger oss i detta.
– Varför?
– För att det kommer att bli ett bråk om de flytande krediterna, alla de andra husen kommer att lägga sig i det käbblet. Vi ska inte göra det för om vi gör det så kan inget bröllop rädda oss, då kommer kejsaren att vända sig mot oss med. Det vill vi inte, han är starkare än oss. Framför allt om vi lägger oss i och han säger åt de andra att de får en större andel av de flytande krediterna. Så kommer han att få göra precis vad fan han vill. Men om vi visar i ord och handling att vi inte kommer delta i några som helst dumheter där så kommer han att låta oss vara.
– Och hur föreslår du att vi ska göra det?
– Genom att erbjuda honom stöd i form av soldater, att far på nästa sittning meddelar dem att vi kommer ge kejsaren vårt fulla stöd i denna situation som uppstått, att vi är familj.
– Hur kommer de andra att reagera?
– Kanska kommer att göra som vi, backa. De andra kommer att kasta sig över chansen som det innebär att få in en fot på flytande kreditmarknaden. Vi ska inte hamna på fel sida i den konflikten som kommer att uppstå.
– Nej det ska vi inte.
Min mor ser på mig och jag ser leendet på hennes läppar.
II.
Kejsaren lyssnar på sin spionchef, han ser på honom.
– Chead?
– Nej ers höghet, han är här.
– Förlåt?
– Han är här, han var på ett retreat trettio standard mil härifrån. Duncan hämtade hit honom.
– Så bra.
– Huffer låter meddela att de inte kommer att lägga sig i det som kommer hända nu, de ställer sina soldater till ditt förfogande om du vill ha dem.
Kejsaren ser på spionchefen, ett leende spelar på hans läppar.
III.
Jasmina ser på sin far, hon ser glittret i hans ögon, girigheten.
– Ska vi verkligen ge oss in i den striden far?
– Kejsaren kommer att bli ännu mäktigare.
– Det kan ingen stoppa sen de två vettvillingarna fick tronen där.
Jasminas far Shahen ser på sin dotter, hennes blick är frågande. Hon är ung, hon förstår inte vilken chans detta är.
IV.
Kanskas Kaiser ser på sin son, de har precis fått meddelandet.
– Vi håller oss utanför detta far.
– Ja min son, vi håller oss väldigt neutrala i detta och jag kommer meddela att vi följer Kejsarens råd i detta.
– Bra för det kommer våra södra grannar med att göra.
– Eumarka?
– Ja, de kommer att ställa sig bakom kejsaren. Dels för att deras dotter är gift med hans son, dels för att de inser att kejsaren skulle få alla andra att följa honom med ett löfte om flytande krediter. Så ja de kommer att hedra avtalet med kejsaren. De andra har inga sådana band med kejsaren, så det kan bli ett rejält käbbel. Vi ska hålla oss utanför det far.
– Ja min son det ska vi.
– Du ska kanske låta mig tala med hans son.
– Förlåt?
– Chead är här, han kom för ett par timmar sedan.
Kaisern ser på sin son.
– Det låter som en bra idé min son.
– Tack far, ett samtal mellan oss är ett samtal mellan två söner.
– Ja.
V.
Islandias Tsar ser på sin spionchef, han ser på tvillingarna som sitter framför honom.
– Förvarna generalerna och mobilisera armén, flottan och flygvapnet.
– Ja ers nåd.
– Vi ska inte låta denna chans glida oss ut fingrarna.
– Nej ers nåd.
– Är du säker på detta far?
Hans mun är öppen, han stänger den och han ser på sin dotter. Eller han ser på båda sina döttrar.
– Kejsaren kommer kasta sig över detta far, han kommer att krossa alla som står i hans väg. Vi ska kanske låta honom, trötta ut sig när käbblet om tronen i Pasternack ska utses så att säga. De kommer att strida inbördes, det är fyra familjer där som är tillräckligt starka för att ta makten. De har säkert redan börjat bråka, skulle de enas snabbt om en kandidat så ska det rätt mycket till för att vi ska kunna roffa åt oss något. Så vi tycker att du ska avvakta far.
Tsaren ser på sina döttrar, han ser på deras allvarliga miner.
VI.
Farikas översteprästinna ser på sin dotter, hennes blick glider tillbaka till spionchefen.
– Så han är död?
– Ja härskarinna, han och hans tillkommande.
– Då sover många småpojkar gott i natt.
– Ja härskarinna.
– Det kommer att bli interna stridigheter där, hur ser våra lager av de flytande krediterna ut?
– Vi klarar oss i ett till två år min härskarinna.
– Bra.
– Ska vi rusta vår härskarinna.
Hon ser på sin general, de ser på henne allihop. Hon vänder blicken till sin dotter.
– Vi höjer beredskapen, men vi avvaktar de husens ställningstagande och kejsarens.
– Eumarkas son är här.
– Jag vet, vad har det med saken att göra?
Hon ser på spionchefen.
– Han ska vara speciell, väldigt speciell. Han stod emot Allmoderns röst, det sägs att systrarna är rädda för honom.
Hon lyfter sitt glas och tar en klunk av drickan.
– Så de är rädda för honom?
– Ja, de fruktar honom. Det sägs också att han och hans vän mutanten ska ha dödat mer än åttio av munkarna och nattensjägare.
Härskarinnan ser på honom.
VII.
Jag hör knackningen på min dörr, jag går fram till den och öppnar den. Jag ser min mor stå utanför dörren, jag släpper in henne. Jag stänger dörren och vänder mig mot min mor.
– Mor.
Hon ser på mig och ler.
– Tack.
– För vadå?
– Att du kallar mig för mor.
– Du är min mor och han är min far, det har vi som jag sa till Duncan. Vetenskapliga bevis på.
Lei ser lite förebrående på mig.
– Förlåt mor, jag vet att det inte var ert påhitt.
– Ingen fara, jag förtjänar värre än så.
Jag ser på henne.
– Det är inte lönt att gråta över spilld mjölk mor, det som har hänt, har hänt. Du hade inget val, du räddade mitt liv och du såg till att säkra Eumarkas hus. Sen att Allmodern svek dig…
– Jag skulle räknat med det, hon var en väldigt falsk människa.
– Hon var ifrån Pasternack.
Min mor ser på mig.
– Hur vet du det?
Jag ser på henne och jag ler lite.
– Som sagt, jag har läst deras bibliotek. Eller jag ska kanske säga ert bibliotek?
– Säg du bara deras, jag har inte varit där på många år. Väldigt många år.
Jag ser på henne, jag vet precis hur gammal hon är. Vad ”magin” gör med hennes kropp, att hennes åldrande är stannat som det är för alla systrar som är upphöjda, när de blir tjugofem så avtar deras åldrande.
Druid magi. All deras magi kommer från druiderna, eller inte all men nästan. De leker med andra krafter med, krafter som jag är fostrad i. Jag kommer också sluta åldras som andra.
– Vad ska jag kalla dig? Mor, ers nåd, storhertiginna, Jessica?
Hon ser på mig och hon går fram till mig, jag inser att hon är ganska så lång. Jag har inte tänkt på det innan, hon är dotter till en adelsman från ett av de lägre husen, han skickade henne i lära hos systrarna i huvudstaden när hon var sex år.
Han ville inte ha döttrar, inte hennes mor i heller. Hon skickades i väg och ”glömdes” bort. De är döda nu, hon är arvinge till huset. Hennes föräldrar fick inte fler barn, huset finns i Islandia.
– Om du vill säga mor så skulle jag bli överlycklig, min son.
– Då kommer jag att säga mor, mor.
Lei ler och hon lättar och landar på min mors axel.
– Du förstår inte riktigt vad det betyder för honom ers nåd. Mer än du någonsin kan tro. Jag kommer också säga mor till dig, för du förstår. Han och jag delar ett band som är som syskon delar band. Men vet detta också ers nåd, svik honom igen så kommer det inte finnas någon plats på planeten som du kan känna dig säker på. Förstår vi varandra mor.
Lei ser på Jessica och Jessica ser in i hennes ögon, de är svarta med en lätt Violett kant i ögonen.
– Jag lovar att inte svika honom igen, jag svär på det.
– Bra, mor.
Jag öppnar munnen, men innan jag hinner säga något så knackar det på dörren. Jag öppnar den och jag ser på min far, jag släpper in honom och han ser på mig. Sen på min mor, jag stänger dörren bakom honom. Jag ser på dem.
– Som jag sa innan jag vägrar bli ett slagträ mellan er, tala ut och gå vidare. Saker och ting som min mor inte hade kontroll över skedde, nu är det som det är. Jag lever, det gör inte Allmodern. Sen var hon inte ensam om att bestämma, de fem som inte vill att någon ny Allmoder ska bestiga tronen, var precis lika skyldiga som henne. Kanske ännu mer. Jag förebrår ingen av er, verkligen inte. Vi var alla tre och fler med oss brickor i ett spel, varken mer eller mindre. Så det är kanske dags att förlåta och gå vidare far…
Han ser på mig och sen på min mor, han slickar sig om läpparna och går fram till min mor och kysser hennes panna.
– Förlåt mig.
– Detsamma.
Ett steg på vägen, Lei sätter sig på hans axel och har samma konversation med honom som hon hade med min mor. Han lyssnar på henne och nickar när hon är klar, hon lämnar hans axel och flyger i väg till ett bord och hon sätter sig på det och tittar på dem.
– De fem kommer blanda sig i det som händer i Pasternack, dörrarna för dem har varit stängda där. Inte bara sen det som hände, hände. De kommer ta alla chanser för att få ett finger med i spelet om de flytande krediterna. Vi ska erbjuda våra tjänster till kejsaren där med, eller i synnerhet där. Du är en vördad moder mor, du har stor makt. Den ska vi utnyttja, vi ska piska dem till att utse en ny Allmoder. Just nu så har de ingen ledning, de kan intrigera fritt utan att få stå till svars för det de gör. Så du ska i egenskap av svärmor till hans son erbjuda dina tjänster som vördad moder åt honom. Far bistår med militärstyrka och du med magi eller vad du väljer att kalla det. De ska inte få tillgång till de flytande krediterna, i alla fall inte utan strid om det.
De ser på mig, min mor ser på mig.
– Låt inte hatet styra dig min son.
– Det gör jag inte, hade jag gjort det så hade jag dödat dem för länge sedan. Då hade jag gjort en massa saker annorlunda mor. Men om de får för stor makt över de flytande krediterna, så kan de påverka de andra husen till att attackera oss. Systrarna är rädda för oss, eller för mig. För att jag stod emot Allmoderns röst. Saken är den att hon inte var speciellt stark med rösten. Hela hon var bara ett bländverk mor, ett bländverk som de fem tappade kontrollen över. De såg till så att hon fick den position som hon hade, för att de trodde att de kunde kontrollera henne. Hon visade dem ganska snabbt att hon lurat dem, sen blev det en kamp mellan de fem och henne. Så nej jag hatar inte, även om jag skulle ha anledning att göra det. Hon stämplade mot mitt liv mor, inte bara en gång utan minst tre gånger. Så du ska erbjuda dina tjänster till kejsaren som vördad moder och svärmor till hans son.
De ser på mig, jag möter deras blickar.
VIII.
Kejsaren ser på min mor, han nickar och ber henne sätta sig.
– Så du erbjuder dina tjänster som vördad moder?
– Ja, vi är familj. Vi hjälper vår familj.
– Så Paul kommer inte ha några ambitioner?
– Nej, Stefano. Han kommer inte ha några ambitioner, han är din lojale undersåte. Vi är som jag sa familj, vårt hus kommer inte svika de löften som vi svurit för något simpelt som flytande krediter. För det är det allt handlar om, Eumarka har inga sådana ambitioner, men systrarna däremot…
– Har sådana ambitioner.
– Ja Stefano, som sagt jag är vördad moder och storhertiginna.
– Chead är här.
– Ja, Duncan hämtade hit honom från en sandstrand trettio mil härifrån.
– Ack om man vore ung igen och kunde unna sig besök på sandstränder.
– Haha, ja Stefano.
– Ni kommer erkänna honom?
– Det har vi redan gjort Stefano, han har lidit vad han ska. Han är också familj, men framför allt så är han oskyldig i hela denna röra. Han bad aldrig om att födas. Vi kommer att meddela rådet att han är Pauls arvtagare, han kommer att upphöjas till det. Vi visste inte att han levde när de två trolovade sig, när de gifte sig. Deras barn, kommer att ha sin plats i våra hjärtan Stefano. De älskar varandra, som han sa. De är det första högadliga paret som gifter sig av fri vilja utan inblandning av systrarna på tiotusen år Stefano. Vi ska inte solka det med politik.
– Det finns en väg till att gå.
– Vilken?
– Jag har en dotter…
Jessica ser på honom.
– Jag kommer aldrig tvinga honom till något Stefano, träffas de och tycke uppstår så kommer jag att bli lycklig. Skulle inte tycke uppstå…
– Så kommer du inte stå bakom det.
– Nej, vi kan inte ens föreställa oss vad han gått igenom Stefano. Vad han tvingats att göra och det när han var sex år gammal Stefano. På grund av politik, på grund av en sjuk kvinnas föreställning om det rena blodet. Men hon var inte ensam om de tankarna Stefano, de var fem till. De fem som leder systrarna nu, de fem som brinner av hämndlystnad. De vill ha kontroll över de flytande krediterna. Det min käre Stefano är deras enda mål nu, få kontroll på den så att de kan ta makten över oss alla. Vill du ge dem den makten?
– Men du går med på att de träffas?
– Jadå, jag går med på att de träffas.
– Då ska du sitta med i förhandlingarna med systrarna.
Hon ser på honom.
IX.
Jag ser på de som sitter runt bordet, de fem husen överhuvud. Min far tar till orda.
– Min son Chead är min arvinge, han kommer att bli näste Storhertig. Det kommer att föras in rullorna, med eller utan ert bifall.
Jag visar inte vad jag känner, det var oundvikligt men samtidigt så är det så stort. Jag är överväldigad, de andra överhuvudena ser på honom och sen på mig.
– Jag ger mitt bifall.
Det är Islandias Tsar, frågan är om han vet att min mor är därifrån. De andra ser på honom och en efter en så ger de sitt bifall, den som uttalar sig sist är kejsaren.
– Min röst är en röst av bekvämlighet, jag har inget att säga till om i rådet. Men även jag ger mitt bifall och välkomnar dig till familjen.
– Tack, alla. Jag är lite överväldigad, det kommer ta ett litet tag innan jag landat i detta. Jag kanske gör ett eller annat nybörjarmisstag, jag ber er att ha överseende med mig om det skulle ske. Jag är inte tränad i detta från födseln som många av er andra.
De ser på mig och ler.
– Jag är stolt över att ingå i familjen.
Jag ser på kejsaren när jag säger det sista, min blick glider till hans dotter. Den som han vill att jag ska träffa, han vill verkligen ha in en fot i vårt hus. Frågan är varför, vad har vi som han åstundar så hett?
– Ni har alla hört om vad som hänt i Pasternack?
Våra blickar vänds mot vår värdinna.
– Ja, Eumarka kommer att hålla sig utanför alla försök till att lägga sig i deras interna stridigheter. Vi kommer att låta dem sköta det själv och vi kommer bistå kejsaren på det sätt som han finner för gott åt oss.
De andra husens ledare ser på honom, de är imponerade av hans smidiga lösning på att inte stöta sig med någon. Vissas ögon smalnar när det tänker igenom det han sagt.
– Inte vi i heller, det är deras interna problem.
Vi ser på Kanskas Kaiser, vi nickar mot honom och han svarar på den. Jag ser på hans son, han ska vara intelligent sägs det. Frågan är om det var han som rådde sin far till detta, jag misstänker det. Min blick glider vidare, Islandias Tsar kommer säga samma sak.
Men inte Parsias Shah eller Farikas översteprästinna, de två rikena som importerar mest flytande krediter av alla husen. De kommer inte säga det rakt ut, men de kommer att ta upp striden med kejsaren om de flytande krediterna.
– Vi kommer att följa rådets väg.
Parsias Shah ser på oss när han tystnar.
– Det kommer vi alla min gode Shah.
Farikas översteprästinna ser på honom.
– Hur kommer kejsaren göra?
– Jag kommer följa utvecklingen noga, varje land sköter sina interna angelägenheter själv. Vilket för mig till det som oroar mig mest.
– Som är?
– Systrarna, de är utan Allmoder och de fem har vissa ambitioner. De drivs möjligtvis av ett visst hämndbegär mot Pasternack, samtidigt som de ser sin chans att få in en fot där och för kontroll över de flytande krediterna. Vi kan tala med lena tungor, men vi vet alla att den som styr dem. Får en väldig makt, det var på grund av dem som vi alla såg mellan fingrarna på de skändligheter som föregick i palatset där.
Min far öppnar munnen.
– Nej, inte ni Eumarka. Ni framförde era klagomål, klagomål skam och sägandes som vi inte lyssnade på. Men gjort är gjort, om vi ska lära oss något om detta så är det att galningar inte ska ha kontroll över de flytande krediterna.
De ser på honom och jag ler lite.
– Du föreslår ett konsortium?
Alla tittar på mig.
– Ett bolag som äger lika mycket av andelarna, husens överhuvud och du. Ni delar på ”ansvaret” för de flytande krediterna. Ni håller systrarna borta från makten och ni slipper strida inbördes om makten om drogerna? Kan du få Pasternacks att gå med på det? Ah du kommer erbjuda de fyra familjerna det, de som hoppar på idéen kommer att ”vinna” stolen där.
Jag pekar på Pasternacks tomma stol.
– Om du kan få de andra här att gå med på detta så är det inte bara du som står där med slagträt, du har de andra fem husen stående bakom dig. Gör som vi säger annars…
– Systrarna kommer att slå bakut.
– Möjligt.
– Vad kommer nettovinsten att bli för de olika husen? En till två miljoner flytande krediter per standard år?
– Lite mer.
– Så det är priset som Pasternack får betala för att få sätta någon där, det är priset som de andra husen får betala för sina droger och för att slippa oket från systrarna?
– Så kan man välja att se det.
– Nej det är så det är, jag säger inte att det är fel. I andra potten ligger ett par miljoner liv som kommer offras på slagfälten, risken för att systrarna tar över makten fullständigt. Så för mig personligen så föredrar jag din lösning på problemet som munkarna satt oss i när de dödade honom.
– Så munkarna?
– Ja, nattensjägare är inte tillräckligt modiga, eller fanatiska för att genomföra en sådan attack. Så det som de ska rösta om här är om de ska följa din väg eller inte?
– Haha, ja faktiskt.
– Där ser man.
– Om du varit överhuvud, hur hade du röstat, du är inte färgad av intrigerna här.
– Jag hade röstat på ditt förslag, det är det minst onda av de två som finns på bordet. Det finns ett tredje, men som du säger det är inte aktuellt. Det finns för mycket girighet i världen.
– Vad hade det varit?
– Låta dem sköta sina problem själv, den som vinner, vinner. Får sin stol där och saker och ting flyter på, ni skulle kunna rösta om det. Men då hade systrarna haft fri tillgång till krediterna, så den idéen fungerar inte. Så ditt förslag är som jag ser det, det mest humana. Betydligt färre liv kommer att gå till spillo med den lösningen. Oavsett vilken väg man väljer, så kommer man att dras in i de stridigheter som kommer av detta. Där vinnaren kommer gå väldigt mycket starkare ur de striderna än vad han eller hon var innan de började. Så jag hade röstat på ditt förslag kejsare.
X.
Jag ser ut genom den öppna balkongdörren.
– Du tog ton min son.
– Ja mor, han tror att han är intelligent. Det är han kanske men inte tillräckligt.
– Vadå då?
– Han är för genomskinlig, han kommer att avslöja sig själv för eller senare. Han vill ha in en fot i Eumarka för våra energistenar och för vår teknologi. Med dem så kan han bygga ett flygvapen som är det starkaste på planeten. Han skiter i om de älskar varandra, han älskar bara en enda sak.
– Makt.
– Ja mor makt.
De andra i rummet ser på mig när jag vänder mig om.
– Han är en väldigt farlig man, med väldigt stora ambitioner. Frågan är om han är för beroende av drogerna, om det är det som fördunklar hans tankar. Men jag står fast vad jag sa innan, som den unge och naive mannen. Hans förslag är för tillfället det minst onda, det är inte bra. Men det är det minst onda, han kommer att försöka få fördelar. Det ska ni motsätta er, allihop. Ge honom inte den minsta procent mer än er andra. Ni ska se till så att ni äger precis lika mycket alla sju. Pasternack idioterna som väljer att hoppa på kejsarens erbjudande kommer att vara så förblindade av att vara nästa Storfurste ätt så att de kommer att gå med på vad fan som helst som han lägger på bordet.
– Ja min son.
– Förlåt nu låter jag tungan löpa igen.
– Ingen fara, det du säger är klokt. Precis som du sa där innan idag, det är den minst onda lösningen.
– Vi får hoppas på att Parsia och Farika inser det med, de är väldigt, väldigt sugna på att ge sig in i stridigheterna där.
– Men din varning fick dem att tänka efter, jag har sagt åt mina generaler att flytta trupper till de södra gränserna. Kejsaren kommer att ”erbjuda” Pasternack att bevaka deras södra gränser tills de utsett en arvtagare.
– Jag är mer orolig för systrarnas reaktion på detta.
De ser på mig.
– Det andra är politik, den brukar lösa sig med rätt mutor. Systrarna däremot, det är en annan sak. De fem är farliga, väldigt farliga. Ingen vet vad de kan få för sig.
– Nej, det vet vi inte.
Vi ser på min mor.
XI.
Sammael ser på Ruby.
– Hej Ruby.
– Sammael.
– Vad för dig hit?
– Chead.
– Han är inte här, han har inte varit här på ett par veckor. Han skulle ta semester sist jag talade med honom. Han skulle jaga rikemans döttrar på en strand i Farika.
– Han är i Farika, han har blivit erkänd som Eumarkas arvtagare. Son till storhertigen och hans fru.
– Det var som fan, vi har alltså känt en ädling i alla dessa år Ruby.
– Sila skitsnacket, du visste om det.
– Möjligt.
– Vad kommer det att innebära för oss?
– Något säger mig Ruby att han inte glömmer sina vänner, eller fiender…
Hon ser på Sammael och nickar.
XII.
Kejsaren ser på sin dotter, hon ser på honom.
– Nej far.
– Vadå nej?!
– Jag vill inte träffa honom, jag kommer inte äkta honom.
– Där ser man och varför om jag får fråga?
– Han skrämmer mig, han är ser bra ut, han verkar vara en intelligent ung man. Men han skrämmer mig, de där grågråa ögonen. De skrämmer mig far.
– Han skulle aldrig göra dig illa.
– Nej det tror inte jag i heller, men det finns ingen värme i de ögonen far.
– Det skiter jag i min dotter, nu säger jag att du ska träffa honom och det enda jag vill höra från din mun är, ja far. Annars så kanske jag får för mig att dra in vissa av dina fördelar Diana.
Hon ser på honom och hon slickar sig om läpparna.
XIII.
Tvillingarna ser på varandra och sen på sin far.
– Du kommer lyssna på Chead hoppas vi.
– Ja.
– Bra far, han är en rasande stilig ung man.
Deras far ser på dem, Iris och Ingvold. De är väldigt lika sin mor.
– Så det tycker ni?
– Ja far det tycker vi.
XIV.
– Du hade rätt min dotter, han är en intelligent ung man.
– Ja far.
– Han erbjuder oss en fredliglösning på problemen.
– Så du insåg också att det var hans idé och inte kejsarens. Den hade innehållit betydligt mer krav.
– Haha, ja min dotter. Jag insåg det jag med, det är synd att ni inte kan gifta er.
– Ja far.
– Vilka barnbarn det hade blivit.
– Ja far.
XV.
– Varför är kejsaren så intresserad av Eumarka?
– Jag vet inte, min son.
– Du kommer lyssna på honom?
– Ja min son, jag kommer att lyssna på honom.
– Bra far, han verkar vara intelligent.
– Ja min son.
– Frågan är hur intelligent han är…
Kaisern ser på sin son.
– Om han kan dansa med kejsaren vid sin första sittning och inte vara storhertig än och få oss alla att lyssna på vad han säger Tomas, så kan du vara säker på att han är intelligent.
Tomas ser på sin far, han inser att hans far anser att jag är intelligentare än honom.
XVI.
– Frågan är om jag ska bjuda in honom på supé.
– Nej mor.
Översteprästinnan ser på sin mor.
– Varför inte?
– För att om du lyssnat så hade du hört att kejsarens dotter ska träffa honom.
– Ha, han kommer att le lite och sen gå vidare. Hon är inte kvinna nog för honom.
– Det är möjligt mor, men oavsett så ska du inte träffa honom.
– Och varför inte det?
– För att om någon från vårt hus ska träffa honom så är det jag mor.
– Du?!
– Ja, jag.
– Varför om jag får fråga?
– Därför att det inte är passande för dig att träffa honom.
– Men det är det för dig?
– Ja mor, jag är inte lika beroende av drogen som du.
– Vad har det med saken att göra?
– Han kommer inte inta den mor han är orörd av den. Han ser på den som något ont.
Hon ser klentroget på sin dotter.
– Hörde du inte vad hans sa vid bordet mor, hela hans väsen dryper av avsky mot drogen.
– Är du säker Aisha.
– Ja mor jag är säker, väldigt säker.
XVII.
Jag rör mig i mönstren och jag möter min fars träsvärd och vi fäktas utan sköldar och jag ser leendet på hans läppar. Jag möter det och jag attackerar honom och han försvarar sig och han får backa.
Jag ökar farten i mina rörelser och jag träffar honom tre gånger. Hans svärd flyger i väg och jag stannar med spetsen av svärdet på hans bröst, jag ser på honom och vi ler mot varandra.
– Jag har saknat detta, min son.
– Jag med far, mer än jag trodde.
– Är ni klara?
– Ja mor vi är klara, så en dejt med henne var priset för att du ska få sitta med i förhandlingarna med systrarna?
– Ja.
– Där ser man, han är verkligen sugen på våra energistenar och vår teknologi.
– Ja.
– Hur är hans son?
De ser på mig.
– Vad menar du?
– Hur är hans son, jämfört med honom?
– Vi vet inte, vi vet väldigt lite om honom.
– Då får vi se till att ändra på det.
– Vad planerar du?
– Inget, men det kanske andra gör när de får reda på hans förslag. Det finns fler intressenter än husen och systrarna i detta.
– Som vem?
– Munkarna och nattensjägare, Pasternack familjerna kanske inte alls är speciellt sugna på hans erbjudande. De kanske bestämmer sig för att ta saken i egna händer och tycker att hans arvtagare är en bättre man än kejsaren.
– Jag ska tala med Huffer.
– Tack far.
– Ingen fara min son.
Vi ser på varandra och vi ler.
– När ska jag träffa henne?
– Ikväll.
– Då vet jag det, jag kommer få fler inbjudningar.
– Där ser man.
– Tvillingarna och Aisha kommer att bjuda mig på supé de med. Men inte förrän jag har träffat Diana. Är han medveten om ditt arv mor?
Hon ser på mig, min far ser på mig och sen på min mor.
– Nej.
– Där ser man, frågan är om jag ska spänna lite med musklerna.
– Vad talar du om?
– Mor är ifrån Islandia, hennes föräldrar var adel där. De ville ha en son och inte en dotter, de skickade i väg mor när hon var lika gammal som jag när jag flydde ner i underjorden. De fick inga fler barn, så mor är arvinge till deras titel. Vilket jag också är, kanske mer än mor eftersom jag är man. De har lite speciella regler där, men i alla fall. Jag har rätt till en plats i hans råd. Om jag tar plats här, hur mycket plats kommer jag inte ta i hans råd… jag kommer inte gifta mig med henne mor. Hon är rädd för mig.
– Förlåt?
– Hon är rädd för mig, rädd för den jag är. För det jag kan, för att jag kan sätta henne på plats. Hon är väldigt dominant, hon har vissa böjelser om vi säger så. Böjelser som jag inte delar, eller jag har aldrig testat dem. Men jag tror inte att jag delar dem.
– Vad för böjelser?
– Hon gillar att åsamka män smärta i sexuellt syfte, nej inget sadistiskt. Alla är med på det som händer, men hon är den som delar ut smärtan. Hon hade inte fått göra det med mig, om jag delat hennes vurm. Hon är svagare än mig. Men jag kommer att träffa henne, jag kommer berätta att jag vet om hennes böjelser. Hon kommer att bli väldigt röd i ansiktet, sen kommer jag att förklara för henne att det inte kommer att bli vi.
– Hur fan vet du detta?
– Det far är min hemlighet, men säg åt Huffer att börja ta reda på så mycket som möjligt om hans son.
– Ja Chead.
– Tack far.
XVIII.
Kvinnan rullar upp meddelandet och hon läser det, när hon är klar så stoppar hon det i munnen och pappret löses upp och hon sväljer, hon går fram till biljettluckan.
– Jag skulle vilja boka om min biljett.
– Javisst, var vill du resa?
– Oston, med stopp i Zentral.
– Javisst damen.
Mannen hjälper henne, hon får sin biljett. Hon tar sin väska och hon hänger den på axeln och hon går i väg till tåget. Hon har stannat kvar i huvudstaden och väntat på order. Nu fick hon dem, hon kommer genomföra dem eller dö.
XIX.
Tomas ser på kvinnorna framför honom, han ser deras lek med varandra. De två nakna kvinnorna, deras händers och tungors smekande. Han ser tungorna som spelar över kvinnornas kön, han hör stönandet och han ser på kvinnan som ligger bredvid honom med hans penis i munnen.
Han njuter av det som sker framför honom, hans fetisch. Kvinnor som älskar med varandra och han får se på utan att delta, han ser darrningarna på insidan av den ena kvinnans lår. Han ser tungorna som dansar över kvinnornas kön, han känner kittlingarna i sina testiklar.
Kvinnorna framför honom kommer, han kommer med dem in i kvinnans mun. Hon tar emot hans säd, han kommer länge och han ser på kvinnorna som fortsätter slicka varandra framför honom.
XX.
Tvillingarna ser på varandra och sen på det som händer på scenen nedanför dem, det mörkhyade paret som älskar. Mannens groteskt stora penis som penetrerar kvinnans rosa inre, de ser musklerna som spelar på bådas kroppar därnere.
Deras händer smeker sina kön, de för in fingrarna i sina inre och de smeker sig själv samtidigt som de ser på vad som händer på scenen. De ser mannen ta kvinnan snabbare och snabbare, de ser hennes kropp spännas när orgasmen träffar henne.
De ser mannen drar sig ur kvinnan och ta sin penis i handen och han smeker sig snabbt och hans säd sprutar ur monstret till penis. Systrarna kommer de med, de greppar varandras händer när de kommer…
XXI.
Jasmina ser ut i mörkret, hon ägnar sig inte åt sådana förlustelser som de andra gör. Eller hon gör inte det här, framför allt inte när hon reser med sin far.
XXII.
Jag ser på Diana, hon ser på mig.
– Du är rädd för mig, inte för de anledningar som du angett till din far. Nej du är rädd för mig för att jag hade satt dig på plats om det skulle blivit vi Diana, du är rädd för att vara den som är bunden.
– Hur visste…!
– Ni som jag har våra spioner, men du har varit oförsiktig Diana. Du besöker vissa platser som man i din ställning inte ska besöka om man vill vara säker på att få behålla sina hemligheter för sig själv. Jag har aldrig prövat din böjelse Diana, men jag tror inte att jag skulle bli upphetsad av att åsamka dig ”smärta” Diana, eller låta dig åsamka mig detsamma. Du är en vacker och intelligent kvinna, men det hade inte fungerat.
– Nej, det hade det inte.
– Frågan är om det finns någon som delar din böjelse i våra kretsar.
– Kanske inte.
– Vad är det som är så upphetsande Diana med det du gör?
– Makten, den är berusande. Att jag kontrollerar den andres njutning och min egen.
– Med smärta?
– Eller hot om, ingen tvingas till något. Vi gör det vi gör av egen frivilja, men far kommer inte acceptera ett nej Chead.
– Vi kommer inte säga nej, inte först. Vi kommer inte ens säga kanske, men det kommer inte bli vi.
– Nej, det kommer inte bli vi.
***

 

 

 

 

 

 

Kapitel 3.
I.
Kvinnan går av tåget, hon går på perrongen och hon kolliderar lätt med en man. De ber varandra om ursäkt, hon nickar och går vidare. Hon kommer fram till utgången och hon drar kortet i läsaren, dörren öppnas och hon går ut i solljuset. Hon ser på taxibilarna och går fram till en av dem.
– Ja?
– Systranas område.
– Javisst, har du tillstånd.
Hon tar fram kortet och han ser på det och sen kör han i väg.
II.
Jag ser på tjänaren, jag nickar åt honom och säger att jag gärna träffar Aisha på en supé. Han bugar sig och går i väg, jag nickar och stänger dörren till mitt rum. Lei ser på mig.
– Du spelar ett farligt spel Chead.
– Nej, det är han som gör det vännen.
– Vadå då?
– Han tror att han kan ta över rollen som äktenskapsmäklare i stället för systrarna. Jag kommer om det behövs att plocka honom ur den illusionen. Han fick igenom sin vilja en gång, de var lika desperata att få något annat än vad som var deras lott i livet, i hans fall att få stiga ur sin fars och brors skugga. Hon att slippa få gifta sig med psykopaten. Sen att de föll för varandra var lyckligt, men de hade nog kommit att älska varandra ändå. Jag och Diana är alldeles för olika för det, det hade inte blivit ett bra äktenskap. Verkligen inte, det hade slutat i kaos vännen. Tvillingarna kommer också att bjuda in mig.
– Hur ska du hantera det?
– Vet inte, men jag kommer inte gifta mig med någon av dem i heller. Aisha vill ligga med mig för att deras blandning av drogen ger dem en förhöjd sexdrift. De gifter sig inte och deras arvinge skapas genom insemination. Så hon vill bara ligga med mig.
– Kommer du att göra det?
– Vi får se.
– På vadå?
– Om hon är hög eller inte.
– Om hon inte är det?
– Så kommer jag att överväga det, hon är en vacker ung kvinna.
– Ja, det är hon.
III.
Min mor ser på de av systrarna som är här, de är nickedockor. De har inget att säga till om. Verkligen inte, de lyssnar på vad husens representanter säger och de svarar med intet svar för de har ingen makt att svara med något annat.
– Hälsa de fem att husen står bakom kejsarens råd, det råder enighet om hur de kommer att gå vidare. Hälsa dem också att innan det finns en ny Allmoder så kan de inte fatta några beslut som helst om de inte har en majoritet av de vördade mödrarna bakom sig. Vad jag vet så har ingen av oss som inte lever i Klostret fått inbjudan till sådana möten. Så alla försök till underhandlingar med Pasternacks adel saknar laglig bärande grund. Deras erbjudande är tomma och olagliga. Deras huvuden kan rulla om det kommer till det.
Systrarna stirrar på min mor, hon ser på dem.
IV.
Tomas ser på tvillingarna, de ser inte på honom. Han låter blicken glida vidare till Aisha och sen till Jasmina. Ingen av dem ser på honom i heller, hans blick faller på Diana. Något med hennes blick får honom att bli upphetsad, han tror att det är arrogansen i blicken som tilltalar honom.
Han ser en snabb glimt av henne sugandes på hans penis medan de ser på två kvinnor som tillfredsställer varandra med piskor. Han känner hur han hårdnar, han ser på henne igen och hon möter hans blick. Han ser arrogansen och han möter den med lika mycket arrogans. Han ser henne haja till lite, hon döljer det lika fort igen.
V.
Jag tar en klunk av den mörkbruna lite bittra drycken, jag sväljer och jag lyssnar på kejsarens genomgång av förslaget. De som sitter runt bordet lyssnar på vad han läser upp, det hörs en diskret knackning på dörren. Den öppnas och en man kommer in, översteprästinnan ser på honom.
– Ja?
– De fem systrarna har hittats döda.
Alla ser på honom, jag hör de häftiga inandningarna från de som sitter här runt bordet.
VI.
Kvinnan sitter på luftskeppet som kommer att ta henne till Oston. Hon tänker på det som hon gjorde i natt, hon dödade dem alla fem medan de låg i sina sängar och sov. Sen försvann hon som den skugga som hon är, ingen lägger märke till henne. Hon är en så neutral människa så ingen lägger märke till henne, ingen lägger henne på minnet.
VII.
Det är spänd stämning runt bordet, frågan är hur stort kaos det är bland systrarna i kejsarens huvudstad. Han kan inte åka hem förrän han sytt ihop avtalet här, han är i ständig kontakt med sin äldste son som styr i hans frånvaro.
– Någon tog sig in i deras Kloster igår natt och dödade dem i deras sängar, lönnmördaren tog sig förbi dem utan att vakterna såg eller märkte mördaren.
– Fan!!
– Vadå då?
– Hotet om att de skulle kunna ta över framställningen av de flytande krediterna är ett av incitamenten för att vi ska kunna lyckas med det här. Nu försvinner det hotet.
– Eller ökar far, vad de tänkte vet ingen. Knappt de själva, så du kan fortsätta spela det kortet. Nu mer än någonsin eftersom ingen vet vem eller vi ska kanske säga vilka fraktioner som kommer ersätta de som är döda. Det kanske är ännu värre fanatiker än de som lett nu. Spela på det far, vi ska vara glada att de är borta. De fem hatade oss, vi ska kanske lite diskret skicka tacksägelser till de som ligger bakom det.
Hans far väljer att inte svara på det.
VIII.
– Vad säger systrarna mor?
– De är lamslagna, men det kommer lägga sig. Det kommer att bli en maktkamp där nu, jag och din syster kommer att få resa dit. Alla systrar kommer att kallas ”hem” en ny Allmoder ska utses. Med ett nytt inre råd, det öppnas möjligheter för de med ambitioner.
Vi ser på henne.
IX.
Violetta ser på meddelandet, hon stänger dörren och går tillbaka till sängen där Darius ligger.
– Vi får åka hem Darius.
– Varför?
– Därför att någon har dödat de fem, systrarna är utan ledning.
– Vem?
– Ingen vet, det är inte min bror i alla fall. Han är med mina föräldrar vid mötet. Han hjälper tydligen din far att få till ett stillsamt övertagande av den flytande kredit produktionen.
– Så du ska åka till Zentral?
– Ja, jag har inget val. Jag är en syster, en moder, jag är ingen vanlig novis eller antagen. Jag är en moder, en blå moder min make.
– Ja min fru.
De börjar kyssa varandra och han öppnar hennes morgonrock och deras kroppar möts.
X.
Kvinnan går av luftskeppet och hon går nerför den långa trappan och kommer ner på marken. Hon går fram till en taxi och hon sätter sig i den och den kör i väg.
XI.
Jag ser på min far, han samtalar med generalerna och Huffer. Jag går ut på balkongen och jag ser på den nedgående solen.
– Vad är det Chead?
– Något känns fel vännen.
– Fel?
– Det känns som om något dåligt kommer att hända.
– Dåligt för vem?
– Inte för oss, ja inte direkt.
– Men indirekt?
– Ja, frågan är om jag ska följa med min mor och syster till Zentral.
– Varför?
– För att skydda dem.
– Står de inför hot?
– Där kommer de att vara det ja.
– Kan de inte hantera de andra systrarna?
– Säkert.
– Då kanske du inte ska lägga dig i det Chead.
Jag ser på henne och hon ser på mig. Hon har rätt, jag hade nog varit mer i vägen än att jag gjort nytta med tanke på mitt senaste möte med dem, sen så hade jag inte varit välkommen in innanför deras murar.
– Du har rätt vännen, vaktar du min mor i natt.
– Jag vaktar dem alla.
– Tack vännen.
XII.
Jag lutar mig tillbaka i stolen, vi har ätit färdigt maten. Jag ser på Aisha och hon ser på mig.
– Tack för att du sa ifrån om att jag inte ville ha min mat kryddad med drogen.
– Ingen fara, de blev lite ställda dock.
– Kockarna?
– Ja, de vet vad vår blandning gör med blodet hos unga män och kvinnor.
– Förvisso, men jag behöver inget sådant för att mitt blod ska svalla.
– Vad behöver du då?
– Att den andra personen attraherar mig, varken mer eller mindre.
– Gör den det då?
Hon ser på mig över kanten på muggen.
– Ja, väldigt mycket. Frågan är om jag attraherar dig, om det är drogen som talar eller kvinnan.
– Om det är så, så är det kvinnan. Jag valde också bort drogen idag.
– Där ser man.
XIII.
Kvinnan rör sig ljudlöst i skuggorna uppför väggen, hon kommer fram till den balkong som leder till det rum som hennes mål befinner sig i. Hon ser på balkongen, den är fortfarande stängd.
XIV.
Min tunga rita våta spår på hennes mörka hy, jag slickar på hennes mörka bröst och hennes bröstvårtor drar ihop sig av mitt lekande med dem. Jag slickar vidare nerför hennes kropp, jag ser på hennes renrakade sköte.
Jag böjer mig fram och delar på hennes läppar och jag slickar hennes inre. Min tunga smakar på hennes safter och de berusar mig, jag lyssnar på hennes andning och hennes stönande och små gnyende.
Jag lämnar hennes inre och jag låter min tunga glida upp till hennes klitoris och jag låter tungan massera den. Jag för in ett finger i hennes inre och jag börjar smeka henne, mitt finger finner hennes skrovliga yta och jag smeker hennes inre och jag slickar och smeker henne till orgasm.
Ett högt skrik lämnar hennes läppar när orgasmen träffar henne, jag följer med i hennes rörelse när hennes ända lämnar sängen. Jag slickar henne genom orgasmen och jag följer med hennes rörelse ner när hon slappnar av. Hon drar upp mig milt och våra ögon möts och vi kysser varandra mjukt.
XV.
Kvinnan klättar upp på balkongen och hon rör sig ljudlöst fram till den öppna balkongen. Hon tar sig in och hon hör ljuden från sängkammaren, hon rör sig fram till dörren och hon ser vakterna. De ser inte henne, de kommer inte se henne förrän det är för sent. Hon går fram till dem och de dör innan de hinner reagera. Hon öppnar dörren och smyger in i sängkammaren.
XVI.
Jag ser hennes huvud röra sig över min penis, hennes tunga slickar mig. Hennes mun suger mig och jag stönar tungt. Jag drar upp henne när jag känner de första kittlingarna, vi rullar runt och jag sätter min penis mot hennes slida. Jag trycker till och hennes ögon spärras upp och jag ser på leendet på hennes läppar.
Jag glider långsamt in i henne och jag når botten av henne och jag ser på henne. Vi ler båda två och jag börjar röra mig, jag tar henne med långa tag. Jag rör mig långsamt först, jag låter henne vänja sig vid mig och min storlek.
När det känns som om hon slappnar av mer och mer så ökar jag takten och jag ser på henne och hon på mig.
XVII.
Kvinnan sticker till och den andra kvinnans kropp skakar till, mannen öppnar ögonen och han ser knivbladet komma mot hans öga och det träffar ögat och det andra bladet penetrerar hans hals. Hon drar åt sig knivarna och kvinnan faller framåt och landar på mannens bröst, blodet lämnar bådas kroppar. Kvinnan ser på dem, hennes uppdrag är slutfört.
XVIII.
Jag känner hur ilningarna tar över mig, jag andas tungt och jag ser på Aisha och hon ser på mig. Vi kommer båda två, jag kommer i henne. Hon kommer med mig och hennes inre masserar mig och förlänger min orgasm. Jag känner hur sträng efter sträng av min säd fyller skyddet, jag lutar mig fram och jag kysser henne mjukt.
XIX.
Jag vaknar av att det knackar på min dörr och den öppnas och min mor kommer in innan jag ens hunnit öppna ögonen ordentligt.
– Ja?
– Kejsaren och översteprästinnan är döda, de blev mördade i hans säng i natt.
– Va?
– De har blivit mördade.
– Vid den vise, vågade de gå så långt.
– Vem?
– Munkarna, det måste vara dem. Frågan är bara på vems uppdrag de agerar, att de dödade galningen förstår jag. Men de fem systrarna och kejsaren, det förstår jag inte.
– Om det inte var som du sa. De har egna ambitioner med de flytande krediterna.
– Nej, detta är något annat. Varför döda översteprästinnan? Hon hade kunnat söva henne. Vet Aisha?
– Ja, var du med henne?
– Ja, jag kom hit för en timme sedan.
Min mor ser på mig.
– En timme sedan?
– Ja mor, frågan är vad fan de två hade på gång bakom ryggen på oss.
– Vi får fråga Huffer vad han kan få fram.
– Ja mor, har han fått fram något om den äldste sonen? Han som ärver allt nu?
Hon ser på mig, hon hör på min ton. Vad den insinuerar.
– Vid den visa!
– Kanske det mor.
– Jag frågar honom direkt.
– Ja gör det, våra avtal var med hans far. Inte med honom, även det avtal som undertecknats här. Han har kanske helt andra ambitioner än sin far, vi ska vara på tårna. Du och min syster ska kanske inte åka till Zentral direkt i brådrasket innan vi tagit honom på pulsen mor.
– Vi har nog inget val.
– Kanske inte men jag hade helst sett att ni väntat ett par dagar tills vi ser hur landet ligger.
– Vi kommer att vara skyddade av lagar som är äldre än de flesta lagar som finns. Det är ett val på gång, inget för störa det. Verkligen inte, våra dräkter och vår ställning kommer skydda oss Chead.
– Kanske det mor, han var kejsare och hon översteprästinna. De dödas innanför hennes murar, det kan bli vissa spänningar mellan länderna om vi säger så mor.
– Jag vet min son.
XX.
Jag ser på den svartklädda Aisha, det enda som syns på henne är hennes ögon och det är knappt. Resten av hennes kropp är dold bakom den svarta klädnaden. Hon har blivit officiellt godkänd av det övriga rådet som Farikas nya översteprästinna. Hon kastar en snabb blick på mig, jag hoppas att min blick förmedlar det jag vill. Mitt yttersta beklagande, avtalet som ligger på bordet är påskrivet.
Aisha tar pennan och hon skriver på det hon med under sin mors underskrift. Diana är också klädd i svart, hennes ansikte är dock inte dolt. Hon har en huva som täcker hennes hår, men vi ser hennes ansikte där under skuggan från huvan. Vi ser på det vita ansiktet som döljer sig där.
– Jag kommer att ta med detta till min bror arvtagaren.
– Ja.
– Det är en sorgens dag, förhoppningsvis så får vi reda på vem som ligger bakom detta och vi kan få vår hämnd. Vi kommer aldrig att vila från att få reda på vem som ligger bakom detta.
Vi ser på henne och alla kastar mer eller mindre förstulna blickar på varandra för att försöka utröna vem som ligger bakom detta.
XXI.
Darius ser på meddelandet, han visar det för sin fru. Violetta tar emot det och hon läser det och hon sätter handen för munnen.
– Vid den visa.
– Vi reser inte till Zentral.
– Va?! Varför inte?
– Därför att min bror inte kommer vilja träffa mig.
– Förlåt?
– Inte här, vi åker till Callandor och väntar på dina föräldrars hemkomst. Men vi ska inte resa till Zentral, han kommer att starta sina utrensningar. Jag och min mor står inte högt upp på hans lista över favoritpersoner på planeten.
– Varför inte?
– För att kejsaren älskade min mor, han älskade inte hans mor. Vår far var en speciell person, han lät dem få reda på det.
Violetta ser på honom.
– Din mor?
– Har säkert redan flytt, hon kommer ifrån Kanska så frågan är om hon åkt hem till sina släktingar där. Jag ska försöka ta reda på det, men vi ska inte resa till Zentral.
– Då gör vi inte det min make.
– Nej min fru, det gör vi inte.
XXII.
Jag ser på min far, jag ser den bekymrade rynkan på hans panna. Darius samtal med honom har spätt på de misstankar som jag kommit med. Att det kan vara arvtagaren som ligger bakom detta, han har flyttat på de styrkor som flyttades till de södra delarna av landet mot gränsen till kejsarens rike.
Han och de andra husen har haft slutna möten, ingen av oss andra har fått vara med på dem. Framför allt inte Diana, hon är totalt isolerad här just nu. Frågan är vad hennes bror tycker om henne, om hon vågar återvända hem till honom.
Darius och Violetta lät meddela oss innan det gick på luftskeppet att de kommer att flyga till Callandor och inte Zentral, Darius var väldigt tydlig med sin rädsla om sin egen säkerhet så min far skickade upp stridsflygfarkoster som kommer att skydda dem.
– Det verkar som att du kan få rätt Chead.
– Ja vännen det verkar så.
– Hur möter vi det?
– Jag vill först bilda mig en uppfattning om honom som människa. Det talas väldigt lite om honom överallt. Det finns inte så mycket nedtecknat om honom. Så jag vill gärna få reda på vad Huffers spioner kommer fram till, när vi kommer hem så kommer jag att tala med Sammael och se vad underjorden kan få fram om honom.
– Om det inte är han, vem skulle det då vara?
– Jag vet inte Lei, jag har inte den blekaste aning.
XXIII.
Kvinnan sätter masken på plats och hon drar upp huvan, hon hoppar ut i natten och hon skjuter i väg änterhaken och den biter fast. Hon kompenserar för rycket och hon sjunker ner. Hon landar på balkongen och hon går fram till dörren. Hon lyfter armen, sen blir det svart.
XXIV.
Hon öppnar ögonen och hon ser på mannen som står framför henne. Hon ser på den andra figuren som sitter på mannens axel. Hon ser på tatueringarna och hon slickar sig om läpparna. Hon hörde honom inte, trots att hennes sinnen var expanderade med deras variant av drogen som ska ge dem extraordinära krafter. Hon hade inte märkt någonting.
– Är ni så pass självsäkra?
– Förlåt?
– Så att ni stannar kvar som ingenting har hänt.
– Mitt uppdrag var inte över.
– Där ser man, vad skulle du göra mer?
– Be dig följa med till vårt urhem.
– Varför?
– Därför att vår Lama vill träffa dig.
– Där ser man och om jag vägrar?
– Så kommer du att få ta konsekvenserna av det.
– Som blir?
– Jag vet inte, det ingår inte i mitt uppdrag att veta.
– Du fick i uppdrag att döda galningen och hans tillkommande, sen så skulle du förmå mig att följa med dig till ert urhem?
– Ja.
– Men något ändrades på vägen?
– Ja.
– När du dödat dem?
– Ja.
Jag ser på henne, hon är fullpumpad med den förbannade drogen. Frågan är om hon vet som ligger bakom detta, jag kommer väl bara få reda på det om jag följer med henne till deras urhem. Där de säkert förväntar sig att de ska kunna döda mig.
– Försöka Chead.
– Ja vännen försöka.
Jag ser på kvinnan.
– Jag har hört ditt förslag, jag ska fundera på det. Du får mitt svar i morgon kväll.
Jag lossar på hennes armar och ben.
– En sak till bara, försök inte smyga dig på mig igen. Det kommer inte fungera, nu försvinn!
Kvinnan reser sig och lämnar mitt rum genom balkongen.
XXV.
Min mor och far lyssnar på mig, när jag är klar så öppnar min mor munnen.
– Är du galen?
– Nej mor, men om jag inte följer med henne så kommer det att bli konsekvenser för mig. Att de dödar er, min syster eller ser till så att bevisen pekar på mig för morden som är utförda. Att det är jag som betalt för dem, eller något annat. De vill inte döda mig mor, Lei läste hennes tankar. Hennes uppdrag är att föra mig till deras Lama som han kallas den som är ledare för dem.
– Vad vill han?
– Ta reda på hur vi kunnat döda hans lönnmördare, det har aldrig hänt officiellt sen de startades.
– Och inofficiellt.
– Så måste de ha förlorat någon på vägen far.
– Så det blir konsekvenser om du inte reser med henne?
– Ja det blir det.
– Var finns deras bas?
– I bergen mellan Pasternack och Islandia, i de otillgängliga delarna av de bergen.
– Inte för dem?
– Nej inte för dem, men de känner väl till vägar som tar dem dit.
– Överväger du att godkänna detta Paul?
– Ja, jag överväger att godkänna detta. Eller rättare sagt, vår son har redan bestämt sig. Vi kan skälla på honom eller ge honom vår välsignelse, jag lutar åt det andra.
Hon ser på honom och sen på mig, jag ler lite.
– Så vi ska ge honom vår välsignelse när han kastar sig huvudstupa ut i ett äventyr som med alla sannolikhet får honom dödad?
– Nej mor, vi kommer inte dö där. Det är inte mitt öde.
– Öde?
– Ja mor öde, där kan jag få reda på vem som ligger bakom detta. Hon fick två uppdrag när hon lämnade deras urhem. Döda galningarna och hämta mig, när hon gjort det så fick hon två nya uppdrag innan hon lämnade Geijing. Döda de fem systrarna och sen de två, någon visste om deras förhållande. Någon visste om att han låg med henne, till och med vilken kväll han skulle göra det. Om det inte legat med varandra varenda kväll, någon öppnade balkongdörren åt henne. Någon lämnade min öppen, skillnaden på mig och dem är att jag och Lei hör bättre än de flesta. Så där kan jag få reda på vem som ligger bakom detta och få reda på vad han vill med mig.
Min mor ser på mig, hon inser det som min far insett. Jag har redan bestämt mig.
***

 

 

 

 

 

 

Kapitel 4.
I.
Jag ser på kvinnan, vi sitter bredvid varandra på luftskeppet som ska ta oss till Lakdog, där kommer vi att gå på ett tåg som kommer att ta oss till Geijing. Därifrån så ska vi ta oss till bergen i en Quadbil. Det är vad hon berättat för mig, resan dit kommer att ta tio dagar. Jag nickade åt henne när hon meddelade mig resplanen.
– Jag kommer inte tala med dig på resten av resan, vi har inget att säga varandra. De som tränat dig har kostat mig mycket smärta, ni har kostat vänner till mig smärta. Ni är inte värdiga mina ord, varken mina eller Leis. Så fram tills vi kommer fram till ert urhem så kommer jag inte tala bara så du vet. Varken med ord eller tecken, du existerar inte för mig. Du är inte ens luft för mig och Lei.
Det har gått två dagar, vi kommer att komma fram till Lakdog i morgon. Jag har inte sagt något till henne sen min korta monolog med henne. Hon har inte försökt inleda några samtal med mig. Jag ser darrningarna på hennes hand, jag stal hennes droger första dagen på luftskeppet. Frågan är om hon kommer att klara av abstinensen.
II.
Min mor och far sitter bredvid varandra i luftskeppet som är på väg tillbaka till Eumarka och Callandor.
– Vad säger Huffer om honom?
– Inget än så länge, hans spioner går bet hela tiden.
– Då får vi hoppas på att Chead lyckas med sitt uppsåt.
– Ja, det får vi.
– Jag och Violetta är kallade, vi kommer att åka direkt när jag kommer hem.
– Då vet jag det.
– Jag önskar att jag kunnat stanna men som vördad moder har jag inget val. Inte vår dotter i heller.
– Vi kommer att sakna er.
– Det hoppas jag.
De ser på varandra och ler, de lutar sig mot varandra och de kysser varandra mjukt.
III.
Gregor ser utöver palatsområdet, han vrider på huvudet och han ser sin mor komma in i hans arbetsrum. Han har inte flyttat till det officiella arbetsrummet än.
– Vad vill du mor?
– Säga åt dig att inte jaga dem, det finns vissa regler att följa. De har återvänt till sina hemländer, låt det stanna vid det.
– Så slynorna ska klara sig undan?
– De är inga slynor, Gregor. Då är jag lika mycket en slyna, jag föraktade din far. Jag har en hel stab av älskare, betydligt fler än någon av de andra faktiskt. Så låt dem vara, låt dina syskon vara. Förstår du vad jag säger.
Han ser på henne, på hennes svarta kläder som är samma som de som Diana hade på sig. De tre andra fruarna flydde hals över huvud när de fick beskedet, Gregor hann inte med att ta hand om dem.
Han kommer inte åt Darius och hans minsta syster följde med sin hora till mor när hon flydde. Frågan är om Dianas mor meddelat henne att hon flytt till deras hemland Kanska.
– Jag hör dig, när kommer min förtappades fars kropp hit?
– I övermorgon, du ska uppföra dig Gregor.
– Ja mor, jag ska uppföra mig. Men när jag sitter på tronen så kommer jag att göra som Storhertig Paul gjorde. Jag kommer att gräva upp hans kista och dumpa den i en gödselhög, vi har inget hav här så jag kan inte dumpa den i hamnen som han gjorde.
Hon ser på honom, hon säger inget. Hon vet vilka strider hon ska ta med honom och vilka hon ska låta bli.
– Hur gör du med avtalet?
– Jag får väl läsa det först innan jag bestämmer mig.
Hon ser på honom.
IV.
Diana ser på meddelandet igen från sin mor, det kodade meddelandet som meddelar henne att hon flytt Zentral hals över huvud. Hon ser på Tomas och hans far, hon hade frågat om hon fick lifta med dem till Kanskas huvudstad Prism.
Tomas hade gett sitt bifall innan hans far hann svara, de lämnade för två dagar sedan. De kommer mellanlanda i Callandor och därifrån så kommer de att resa med tåg till deras huvudstad, Tomas ser mer och mer lockande ut i hennes ögon.
Om inget annat så kan han och hans far erbjuda ett skydd mot hennes storebror som hennes mor fruktar ska döda dem.
V.
Aisha ligger naken med benen uppe, hon känner inte när de för in det befruktade ägget i hennes inre. Hon önskar att vi inte använt skydd när vi älskat hon och jag. Hon önskar att hon blivit gravid då, men det var en utopi och tro att det skulle bli så.
Men ägget är preparerat, det kommer att ta och hon kommer att föda en arvtagerska. När hon gjort det så kommer de att sterilisera henne. Det kan bara finnas en arvtagerska.
VI.
Tvillingarna är irriterade över att de inte fick till en träff med mig. Att andra saker hade kommit emellan. Att jag inte var intresserad av det med tanke på läget som rådde. Deras far ser på dem och han undrar varför de är så fascinerade av mig helt plötsligt. De svarar inte honom när han frågar.
VII.
Jasmina ser ut genom fönstret i luftskeppet, hon hade sett mig en sista gång innan de lämnade Oston. Vi hade haft ett snabbt samtal där vi talade om våra misstankar om vem som ligger bakom detta.
Vi hade kommit fram till samma slutsats, det var någon som stod honom nära och som vill ha kontroll över de flytande krediterna. Ingen av de andra vill ta ordet droger i sina munnar, de använder själv drogerna i en eller annan form.
Inte Jasmina dock, hon har prövat men inte känt sig bekväm med att använda dem. Hon sluter ögonen och hon ser mitt leende och mina grågråa ögon.
VIII.
Darius ser på Violetta, han smeker hennes kind och hon smeker hans.
– Vi ses snart min älskade.
– Lovar du?
– Ja jag lovar, bjud hit din mor. Hon är säkrare här än någon annanstans, även om Huffers spioner meddelat att hans mor bett honom att backa så litar jag inte på honom. Han kommer inte våga göra något här och hon är min svärmor.
– Jag ska föreslå henne det.
– Så bra.
– Sa din mor vart din bror är?
– Nej, hon var väldigt förtegen med det. Min far var ännu mer förtegen, du kan ju se om du kan få honom att tala med dig.
Darius ser på henne, han lutar sig fram och kysser henne.
– Var försiktig.
– Jadå, jag ska vara försiktig. Min mor är med hon kommer inte låta något hända oss.
Hon kysser honom snabbt en sista gång, sen går hon på luftskeppet tillsammans med sin mor. De två männen ser dem gå ombord på luftskeppet, de ser det lyfta och flyga i väg. Det kommer att gasa på när det når marschhöjd.
IX.
Vi sitter på tåget som ska ta oss till Geijing, vi säger inget till varandra. Det finns inget att säga, verkligen inte. Även om jag inte fattat mitt beslut om att inte tala med henne så finns det inget som jag skulle vilja säga åt henne. Verkligen inte.
X.
Min syster ser på vår mor.
– Nu kommer du ingenstans mor, var är min bror och varför talar ni inte om det?
Vår mor ser på Violetta och hon rör fingrarna, Violetta läser svaret.
– Han är på väg rakt in i farans käftar för att vi inte ska bli mördade.
– Vadå farans käftar?
– Munkarna vill träffa honom, om han tackat nej så hade de kommit efter oss.
– Jisses, så han är på väg dit med dem?
– Ja med den kvinna som dödade galningarna som din bror kallar dem, de fem systrarna och kejsaren och översteprästinnan. Just nu så sitter han bredvid henne på ett luftskepp eller ett tåg mot deras urhem för att konfrontera deras äldste. Deras Lama som han kallas av dem.
– Varför?
– För att han och Lei dödat en massa av dem, enligt myten och legenden så har det aldrig hänt förut. Nu har de dödat en hel del av dem, de vill nog fråga vilka droger som din bror använder.
– Inga.
– Precis, det kommer nog också att förvåna dem.
De ser på varandra, det är nog inte det enda som kommer förvåna dem.
XI.
Darius talar med sin mor, hon är förstörd av sorg. Hon älskade sin make och hon var övertygad om att han älskade henne med.
– Han dog medan en annan kvinna red honom mor.
– Hon var bara ett verktyg.
– För?
– Att ha henne i bakfickan om din svärfar skulle ändra sig och få ambitioner, då skulle hon attackera söderifrån och han ifrån öst.
– De hade inte haft en chans mor, ingen av dem.
– Vad menar du?
– Att Eumarkas stridande styrkor är överlägsna både Farikas och kejsarens, de hade gjort köttfärs av dem. Efter invasionen så kan vi väl säga att min svärfar, rustade upp ordentligt. De kommer inte ha en chans, hade han velat så hade han kunnat köra över kejsaren vilken dag som helst. Men han vill inte, han har inga sådana ambitioner som helst. Vi vill att du kommer hit mor, vi skulle kännas oss mycket tryggare om du var här hos oss i stället för en plats där de inte vill ha dig.
– Är det säkert?
– Ja mor det är säkert.
– Då kommer jag.
– Tack mor.
XII.
Min far sitter med Duncan, Declan och Huffer. Han lyssnar på de tre männen, eller han lyssnar mest på Huffer. Men han har inte så mycket mer att komma med.
– Vi har en källa till information här.
De ser på Declan.
– Darius, han har ingen som helst anledning att älska sin storebror.
De andra ser på honom och sen på varandra och ett visst mått av genans syns på deras kinder.
– Låt hämta honom.
– Javisst.
XIII.
Sammael ser på mina fyra kumpaner, han skakar på huvudet. De försökte sig på ett arbete som gick fullständigt åt helvete, de fick fly hals över huvud. De klarade sig undan med andan i halsen och nu sitter de på Sammaels bar och slickar såren.
– Hur fan tänkte ni!!!
– Vi behövde pengarna.
– För att kunna smälla dem på flytande krediter? Övertalade hon er nu igen, vad lovade hon er? Att ni ska få knulla henne?
De ser på honom, ingen av dem vågar öppna munnen och säga emot honom. Verkligen inte, de ser på varandra.
– Förbannade idioter!
Han nickar och hans vakter skjuter i väg pilarna och de träffar de fyra och de svimmar.
– Skicka i väg dem till de gula systrarna på ön, där får de torka ut.
– Ja Sammael.
Vakterna bär i väg med de fyra ungdomarna.
– Förbannade idioter!
XIV.
Vi kommer fram till Geijing, vi går av tåget och vi går utifrån stationen och vi kommer ut på framsidan av den, hon går fram till en Quadbil. Vi sätter oss i den och chauffören ser på oss, när vi inte säger något så gör inte han det i heller. Han kör ut i trafiken, han kör utifrån huvudstaden och kör norrut.
XV.
Min mor och syster går av luftskeppet, de ser på bilen som väntar på dem. Den startar och kör i väg, de åker igenom Zentral och de kommer fram till spärren som leder intill Klosterkatedralen och deras område, de ser på den stora byggnaden och på de fem tornen.
De släpps in när vakterna fått bekräftat att de är de som de säger att de är. Bilen kör fram till Klosterkatedralen och de går ur den. Bärare kommer gåendes fram till bilen och de tar deras packning. En syster klädd i vitt kommer dem till mötes.
– Vördade moder Jessica av de blå, Violetta moder av de blå. Välkomna hit.
– Tack syster.
Hon visar med handen att de ska följa med henne, de går in i katedralen och de går igenom den. De kommer ut på baksidan och den vita systern visar dem till deras torn. Där står en blå antagen och tar emot dem.
– Vördade moder och moder, välkomna.
– Tack antagna.
Vår mors röst genomgår en förändring, Violetta noterar den. Systrarnas tonläge. Lätt överlägsen och lätt nedvärderande, Violetta ställer om sitt sinnelag hon med.
– Visa oss till vårt kvarter.
– Ja vördade moder.
De går in och bärarna går efter dem, de går fram till en hiss. De går in i den och de åker upp till den våning där min mors kvarter som vördad moder finns. Min syster följer med henne in.
– Dina kvarter finns två våningar ner.
– Nej, jag kommer att bo här antagna.
Hennes röst är överlägsen och tillrättavisande. Vår mor ser på henne och hon ler inombords.
– Ja moder.
Den antagna bugar sig lätt.
XVI.
Vår far står i mörkret och han ser på månen, han saknar sin hustru, sin dotter och sin son. De är ute på äventyr och han är fast här, han tänker på det som Darius berättat om sin bror. Att han är full av harm på grund av deras fars agerande mot hans mor.
Det var ett giftermål fött utav nödvändighet, något som systrarna bestämt. Inget som de själv ville, de hatade varandra med passion. De älskade en gång och det tog, sen älskade de aldrig mer med varandra, kejsaren var iskall mot Gregor.
Det satte givetvis spår hos honom, djupa spår. Så pass så att de tre andra fruarna har smitit, den ena med sin dotter. Darius mor till släktingar som föraktar henne. Hon är på väg hit, Dianas mor som smitit till sina släktingar och den yngsta systern och hennes mor har flytt till sitt hemland.
Diana är på väg till sin mor. Så Darius var inte i tvivel om att Gregor kunde ligga bakom det som hänt. Verkligen inte, han avslöjade även att Gregor hade nära samarbete med vissa element i den undre världen i Zentral. Duncan hade sett på Darius och frågat honom om han var säker?
– Jag är väldigt säker på det ja.
– Där ser man, jag ska kanske kontrollera med mina kontakter om de kan hjälpa mig.
– Gör så, fan att Chead inte är hemma.
– Var är han?
– På väg till munkarna för att vi andra inte ska bli dödade eller värre.
– Munkarna?
– Ja.
– Vid den vise.
– Ja Darius, vid den vise.
Duncan är nere i underjorden och försöker få reda på något från sina kontakter.
XVII.
Duncan går in på Sammaels bar, bartendern möter hans blick.
– Femte våningen.
– Tack.
Han går fram till hissen och han går in i den.
– General.
– Tucker.
Tucker trycker på femman och hissen rör sig, den stannar och Duncan går ur hissen och han går fram till Sammael.
– Duncan.
– Sammael.
Duncan sätter sig, han tittar mot scenen och vad som försiggår på den.
– Vad kan du säga om Gregor den nye kejsaren?
Sammael ser på Duncan.
– Att man inte ska reta honom, han kan de gamla vägarna när det kommer till strid. Han är en ung intelligent man som är fruktansvärt långsint.
– Det sägs att han har kontakter med underjorden i Zentral.
– Ja.
– Vad säger de om honom?
Sammael ser på honom.
– Han är inte bara kejsare på ovansidan om vi säger så.
Duncan ser på honom.
– Jag förstår och här?
– Har han inget att säga till om, inte i de andra rikena i heller. Vi är fyra som styr här, i de andra så fungerar det på andra sätt. Men vi styr oss själv, men Zentral har den största underjorden. I Pasternack så är allt annorlunda, där bor de rika och belevade i underjorden. För luften är renare där, varmare med.
– Så han är kejsare både uppe och nere?
– Ja, han är kejsare både uppe och nere.
– Då vet jag det, kan du ta reda på hur han är som person?
– Jadå, utan större problem. Det jag redan vet är att man inte ska komma på hans dåliga sida, vet du. Han påminner mig om en gemensam vän till oss, bara det att vår gemensamma vän är ett under av hövlighet i jämförelse.
Duncan tittar på Sammael och nickar.
– Men jag tar reda på det andra och skickar bud till dig när jag får reda på det som du vill ha reda på.
– Tack Sammael, vad kommer det att kosta mig?
– Gäller det skyddet av staden?
– Till viss del.
– Bra, se det då som en tjänst och du blir skyldig mig en.
– Ja.
– Var är vår gemensamme vän förresten?
– Antingen framme eller på väg till munkarna i Pasternack.
– Förlåt?
– Det är också för skyddet av staden.
Sammael ser på Duncan.
XVIII.
Jag ser på kläderna framför mig, jag tar av mig de jag har på mig och tar på de andra kläderna. Jag sätter fast plastbiten och jag hänger väskan med mina kläder på axeln och jag ser på min guide och hon börjar gå.
Vi tar sikte på bergskedjan framför oss, hon sätter av och jag följer efter henne. Lei lättar från min axel och flyger i väg framför oss. Kvinnan ser på Lei och sen på mig.
– Hon ska inte ge sig i väg för långt framför oss, vakterna kanske missuppfattar det.
– Du hörde henne Lei.
– Jag ser deras patetiska försök till att gömma sig men jag hör henne.
Jag ler lite och nickar åt kvinnan.
XIX.
– Så han styr i deras underjord?
– Ja, det ger honom en enorm fördel.
– Hur?
Declan ser på de andra.
– På många plan, ekonomiskt, information, beskydd osv. Underjorden är den sida som våra länder inte vill visa för andra, vår vackra ovansida är en illusion. Dess fula syster som man låser in när det är bal Declan, är en bitter jävel.
De andra fyra ser på Duncan.
– Och han ligger med dem båda Declan. Vi har en balans med systern, vi låser inte in henne. Hon får delta om hon vill i balen under vissa givna regler, hon väljer att inte göra det för hon anser sig själv inte som ful. Tvärtom Declan, vår arvtagare är en del av den världen på ett sätt som vi inte riktigt förstår. Visste du inte det om underjorden Darius?
– Nej, men vi har inte vuxit upp tillsammans så att säga. Vi har fått samma träning av samma mästare i strid men inte i de gamla vägarna som han kallade det. Vad är det förresten?
– Strid utan sköldar.
Darius ser på Duncan.
– Som min son tränar mig i, han blandar friskt min son. Vissa ifrågasatte det, han såg på dem och log och sa. Vem har sagt att man inte får göra så? Det är lata människor som inte vill träna. Jag säger inte emot honom, han har fått träning i de hemliga vägarna?
De ser på Darius.
– Jag har inte det, men som sagt. Vi tränade inte ihop, han är sju år äldre än mig.
– Har din mor funnit sig till rätta?
– Ja, det har hon. Jag får tacka igen.
– Självklart ni är familj, så din kontakt kommer att höra av sig?
– Ja.
– Så bra.
– Han blev orolig och bekymrad när han fick höra var din son var på väg.
– Det är vi alla Duncan.
– Han blir inte orolig och bekymrad annars för din son, tvärtom faktiskt.
De andra ser på Duncan.
XX.
Vi står vid basen av en bergsvägg.
– Vi ska uppför denna.
Jag tittar uppåt och jag ser på Lei och jag tar ett steg bakåt och jag tittar på väggen. Den är kanske hundra standard meter hög till den avsats som jag misstänker att vi ska till. Jag står där och ser på väggen.
– Vad väntar du på?
– Man ska inte avslöja för mycket för sina fiender Lei.
– Sant, men det är kallt och jag vill komma inomhus.
– Då får vi klättra upp då.
Jag går fram till väggen och Lei ser på kvinnan.
– Sisten upp får bjuda den andre på lunch.
Hon ser på Lei, sen börjar jag klättra. Kvinnan ser mig flyta uppför väggen, hon kan inte förklara det på något annat vis.
XXI.
Min syster och min mor sitter i stora salen i katedralen och de ser på spelet som pågår nere på golvet framför dem. Det finns tre kandidater till ämbetet som Allmoder, En blå, en gul och en brun. Den bruna kommer inte få det, de är inte tillräckligt politiska.
Den förre Allmodern var en gul så det är nog en del som inte kommer lägga sin röst på henne. Den blå är en ränksmidare av rang som min mor kallar henne, hennes fem vänner som jagar röster åt henne från de andra tornen.
Är minst lika goda ränksmidare som hon är, de tre kvinnorna står därnere och berättar om sina planer för Katedralen, för systrarna och för deras plats i husen.
– Se på Eumarkas hus, deras hus styrs med hjälp av en blåsyster. Vad säger att andra hus inte kan göra likadant.
Min mor ser på den gula systern.
– För att de flesta andra husen har kvinnliga arvtagare.
– Inte två av dem, kejsaren ska gifta sig med två fruar till. Vad säger att han inte kan äkta en av oss?
– Sannolikheten för att min bror gifter sig med en syster är ganska så mikroskopisk.
– Ja, fast med din bror så är osvuret bäst.
– Förvisso.
– Vi kan väl säga att förra ledningen inte öppnat upp för sådana alternativ Jeena.
De blå systern ser på den gula, den gula ser tillbaka på henne. De skjuter blixtar med ögonen.
– Hur länge till ska vi sitta här och lyssna på dem?
– Tills de är klara, eller tills deras fem har jagat tillräckligt med röster så att de känner att de kan gå till val.
Min syster ser på vår mor.
XXII.
Jag ser på de två stora portarna i metall som är kanske tio meter framför oss, kvinnan kommer upp bakom mig och hon går förbi oss och Lei säger.
– Meddela när du är redo att betala.
Kvinnan ser på oss, hon går fram till porten och hon snurrar på de tre vreden och hon stannar dem ett efter ett och porten öppnas. Jag ser på vakterna och Lei säger.
– Blir det inte kallt att stå härute? Vad är ni rädda för?
Kvinnan ser på henne.
– Det känns som ganska överdrivet, lite bara för att bevisa någon poäng.
Kvinnan säger inget, hon leder oss framåt i korridoren. Vi kommer fram till en stor öppning och vi går in i en stor sal. I mitten av salen så är där en stor eldring, där elden brunnit mer till en stor röd ring av glödande kol.
Värmen som strålar ut från ringen slår emot oss, vi passerar den. Jag ser på de som är den stora salen, männen och kvinnorna är klädda i deras dräkter. De är i fem färger, samma färger som systrarna har.
De fem elementens färger, vi kommer fram till en estrad och jag ser på de fem männen som sitter där. Jag sveper med min blick och jag stannar med den på en äldre man som står för sig själv.
– Varför sitter du inte på din stol?
– Varför talar du inte med henne?
– Hon har inget vettigt att säga, sen så gillar jag inte folk som försöker smyga sig på mig, verkligen inte. Framför allt inte när de är höga som troll.
– Du använder inte drogen?
– Nej, jag använder inte drogen. Inte i någon form, oavsett var den är skapad och till vilket syfte. Den är till för att förslava folk, jag uppskattar inte tanken på att bli förslavad.
– Intressant.
– Möjligt, nå nu är jag här. Inte av fri vilja utan som fånge.
– Förlåt?
Den gamle mannen ser på mig.
– Hon hotade med allvarliga konsekvenser för mig eller de mina om jag inte följde med. Eftersom jag börjat bejaka mina känslor igen så följde jag med, som hennes fånge.
– Du är vår gäst.
– Jag får säga att ert sätt att bjuda in folk på lämnar en del övrigt att önska. Som sagt hon hotade en arvtagare till ett av husen med allvarliga konsekvenser. Ni kan vara säkra på att jag kommer meddela de andra husen om det, så får vi se hur många av dem som kommer att anlita er i fortsättningen. Ni kommer att bli nummer två ganska fort och sen så kommer ni att glömmas bort.
Jag känner hur stämningen förändras i salen.
– Snälla försök.
Lei ser på dem och gäspar lite, den gamle mannen lyfter sin hand. De slappnar av igen.
– Ja du är arvtagaren, men du är här och de är där.
– Är det ett hot?
– Nej ett konstaterande.
– Då kan vi konstatera att jag och min vän här, dödade åttiotvå lönnmördare och vi blev inte svettiga. Ett tag senare så dödade vi runt tjugo till på min systers bröllop. Det är inte ett hot, eller skryt. Det är fakta, eller som du sa. Ett konstaterande.
Stämningen förändras igen, den gamle mannen känner också av det och han ser på mitt leende.
– Sant, men som sagt du är här.
– Jag är ju det.
– Du hade kunnat stoppa henne.
– Jag stoppade henne, hon var ungefär lika smidig som en elefant i en porslinsaffär. Ungefär som de som sitter däruppe med sina pilpistoler riktade mot mig, som sagt snälla försök så kommer ni att få ta konsekvenserna av det. Ni förstår, jag kanske ville komma hit. Om inget annat så för att få sätta er på plats, eller kanske för att anta en utmaning. Ni förstår, jag älskar utmaningar. Jag verkligen älskar dem, det sägs att ni har ett grott rum här som ingen överlevt. Det är sådana utmaningar som jag gillar.
Den gamle mannen ser på mig, han vinkar lite med handen och sex dolda personer faller nerifrån taket, jag ser på dem och ler lite.
– Så du vill gå in där?
– Vill och vill, vi kan väl säga att det är ett behov som måste uppfyllas. Systrarna har skickat hit en hel del potentater förr om åren, när ett stort antal av deras potentater inte överlevde så blev de nervösa för deras blodslinjer hotades.
– Hur!?
– Jag vet detta? Vi kan väl säga att jag älskar kunskap, varken mer eller mindre. Jag har sett till att skaffa mig kunskap, väldigt mycket kunskap. Mer än någon annan skulle jag vilja säga. Ert användande av er drog är en blek kopia av det som kommer ut därifrån om man överlever, ingen av er är modiga nog för att gå in där. För oavsett vad ni än säger om att offra livet för dig, eller den vise eller visa. Så är ingen så dedikerad, ja om man inte är hög på drogen. Då kan man hitta på vilka dumheter som helst.
– Chead!
– Ja Lei?
Hennes röst ekar i mitt huvud.
– Är du galen?
– Nej Lei jag är inte galen, jag måste göra detta.
– Du kommer att dö.
– Jag kommer att dö oavsett.
– Vad menar du?
– Jag är sjuk Lei, det enda som kan rädda mig är att jag går in i den grottan och lär mig det jag behöver lära mig där.
– Vadå sjuk?
– När jag kom till de bruna systrarna så injicerade en av systrarna där mig med ett långsamt verkande gift, det kommer att döda mig innan jag fyller tjugo. Jag kan lära mig att bota det därinne.
– Hur vet du det?!
– Kunskap Lei, varken mer eller mindre. Jag vet vad som väntar mig därinne, jag vet precis vad som väntar mig där.
– Vad?
– Helvetet på jorden, men jag vill inte dö utan att försökt kämpa emot Lei. Jag har en chans på typ tusen att överleva därinne, jag kommer att ta den chansen Lei.
Jag smeker hennes kind.
– Tårar min vän?
– Ja din idiot, varför har du inte sagt något?!
– För jag fick inte reda på det förrän jag läste i systrarnas bibliotek. Sen spelade munkarna mig rätt i händerna, du vet att jag är en pragmatisk person. Men saker och ting händer i en rasande fart just nu och de faller på plats som jag inte trodde var möjligt min vän. När jag går in där så ska du flyga så snabbt du kan till min mor och berätta allt för henne, jag ska säga åt dig exakt vad du ska säga åt henne.
– Ja din idiot.
– Så ja vännen. Lyssna nu.
Jag börjar tala till henne, samtidigt som jag ser på den gamle mannen.
– Jag hävdar min rätt, att som gäst att gå in i helvetets kammare och under ett år och en dag vara där. Tre gånger om dagen så ska ni lämna mat genom luckan i dörren. Om jag överlever så ska jag brännmärkas fem gånger, jag ska märkas med bläck med de fem elementens märke och den snurrade draken för evigheten. Min vän ska få lämna i fred och komma tillbaka om ett år och en dag. Det är min rätt som gäst att hävda dessa saker.
Den gamle mannen ser på mig, jag ser honom slicka sig om läpparna.
– Som du begärt ska ske.
– Ni gör klokast i att låta henne få flyga i väg, annars så kommer den starkaste militära styrkan på planeten att komma hit och döda er snabbt.
– Vi har heder.
– Så långt det passar er, ni hade heder en gång i tiden. Sen så blev ni hän fallna åt drogen. Era förfäder rulla sig runt i gravarna.
Han ser på mig, jag börjar klä av mig de kläder som jag fått låna. Jag viker dem och jag lägger dem på ett bord. Jag stoppar ner saker i min väska och jag står framför den gamle mannen i bara mina underbyxor.
– Lei.
– Ja.
– Hälsa min familj att jag älskar dem och att vi ses om ett år och endag.
– Ja, min bror.
– Jag älskar dig med Lei.
– Och jag dig min bror.
– Min syster, flyg till min mor nu.
– Ja din galning.
Hon lämnar min axel och flyger i väg.
– Så gamle man, då går vi. Förresten som gäst så vill jag att ni respekterar mina saker, skulle jag dö därnere så skickar ni mina saker till mina föräldrar. Överlever jag så vet jag precis vad som finns i den väskan.
– Ingen kommer att skymfa varesig dig eller sig själv.
– Tack.
Vi börjar gå och vi går nerför trappor, avsatser sen lite fler trappor. Tills vi kommer ner till en för länge sedan glömd trappa, vi går nerför den och jag ser på trädörren framför mig. Jag läser på den.
– Endast den värdige överlever.
– Ett år och en dag gamle man.
– Ett år och en dag.
– Gör din plikt.
– Ja.
Han slår till mig och jag låter honom göra det, det blir svart och jag svimmar.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 5.
I.
Jag öppnar ögonen och det är totalt mörker, jag känner den svala stenen mot min rygg. Jag gör en ansats att resa mig när jag känner två bett i min hals och jag spärrar upp ögonen i smärta och överraskning.
Min mun öppnar sig och jag skriker rakt ut i luften och jag väcker något, något som finns i taket och som har vingar. De dras till mitt skrikande och de attackerar mig, de biter mig de med. Deras mindre tänder penetrerar min hud, de är många så smärtan blir ännu större än den som de två första betten innebar. Mitt skrik ekar mellan väggarna.
II.
Lei flyger snabbt söderut mot Zentral, hon skiftade när hon kom ut ifrån den förbannade platsen, om jag inte överlever så kommer hon att rasera berget. Hon kommer slakta dem alla därinne.
III.
Sammael ser på Duncan, Duncan ser på Sammael och på minnet som står på bordet framför dem.
– Du är skyldig mig en.
– Nej jag är skyldig dig mer än så.
– Är han kvar med dem?
– Ja.
– Varför följde han med dem?
– De hotade hans nära och kära tydligen.
– Det spelar ingen roll, hade han inte velat följa med dem så hade han inte gjort det. De två dödade en förbannad massa av de två organisationerna utan att förta sig, han hade kunnat skydda sina nära och kära om han velat. Nej han hade en anledning att följa med dem. Frågan är vad den var bara.
Duncan ser på Sammael, han inser att Sammael nog är den som känner Chead bäst av alla.
– Vad kan du berätta om Chead?
– Hur lång tid har du?
– Just nu, ett par timmar.
– Chead dök upp härnere i sina slitna kläder, med en blick som hade kunnat frysa helvetet till is. Han irrade runt härnere i ett par dagar tills han hittade sitt hem. Råttboet som han kallar det, vad han sett eller upplevt på barnhemmet talade han aldrig om. Ja inte detaljerna, han sa inget om sina sex år där. Inte mer än att han tränat och studerat för dem.
– De lärde honom hemligheterna, det var ett önskemål från hans mor.
– Jag vet, ja inte att det var ett önskemål från hans mor. Men jag vet att han studerat hemligheterna, det är bara det att han studerat fler hemligheter. Från tiden före den nya räkningen. Från tiden före standardiseringen Duncan, han har dykt ner i sådana hemligheter. Det var den djupdykningen som skapade legenden om Chead, den yngste mästertjuven och lönnmördaren någonsin, för att inte tala om mästerlärde. Han kom hit efter par veckor, han gick in här sex år gammal och sa. Jag har hört att du vill att en viss man försvinner. Ja sa jag. Vad får jag för det? Jag sa min belöning, han nickade och gick i väg. Jag log när han gick, han kom tillbaka tre timmar senare med mannens huvud i en ryggsäck. Mitt pris var allt han sa, han fick sitt pris och jag fick mitt. Den plats jag har nu, den han dödade var en rival till mig. Sex år gammal så fick han sin första tatuering.
Duncan ser på Sammael.
– Sen min vän, så satte han i gång på allvar.
IV.
Jag sitter vid dörren och jag tömmer skål på skål med mat och vatten, jag räknar skålarna. Det är femton av varje, så fem dagar. Det känns som en evighet, mer än en evighet. Betten har fortsatt, de har fortsatt konstant.
De två första djuren är ormar, två stora kalla förbannade ormar med stora tänder som de sänker ner i mitt kött när jag minst anar det. Jag trodde att mina sinnen var finslipade, men inte finslipade nog för att kunna känna av dem.
Jag såg boken innan, jag tog ner den från hyllan den stod på. En ganska tunn bok, jag använder det minimala ljus som kommer från springan vid luckan. Jag har försökt läsa på framsidan, men det har inte gått riktigt. Nu sitter jag här och väntar på att de ska öppna luckan så att jag kan se vad det står.
V.
Lei har pressat sig själv hårdare än vad hon borde, hon har landat ett par gånger för att få informationer. Om hon ska flyga till Zentral eller till palatset i Callandor, den information hon får är att de inte valt än. Hon har minst en vecka till av flygande framför sig, hon dyker och dödar djuret och hon börjar äta.
VI.
Darius ser på sin svärfar när han sparrar med män som kallas för svärdsmästare, de är skickliga. De fäktas med träsvärd och utan sköldar, man vinner om man slår bort motståndarenssvärd. Han ser dansen som de dansar därnere, det liknar inget som han fått lära sig, men han har fått lära sig att strida med skölden. Han ser sin svärfar vinna mot en av männen, nästa kliver fram och de börjar fäktas.
VII.
Duncan lyssnar på minnet, han slickar sig lite om läpparna. Han reser sig och kallar på Huffer och Declan, han sätter i gång minnet och de lyssnar på rösterna som beskriver den nye kejsaren.
– Vi får vidta mått och steg mina herrar.
– Ja, det verkar så. Jag informerar storhertigen.
– Vi informerar honom allihop Huffer, någon av oss får resa dit och hålla koll på saker och ting.
Declan och Huffer ser på Duncan, Declan vet vem det är som kommer få resa dit.
VIII.
Mina ögon har vant sig vid mörkret och mörkret är inget mörker längre, jag läser i boken och jag läser den snabbt och när jag är klar så reser jag mig och går genom sen stora stensalen och jag går till de tio träningsredskapen, jag ser på de fem plattorna med spik på. Jag går fram till den första och jag sätter händerna mot den dem mumlar.
– Harmoni uppnår jag genom smärta och ödmjukhet.
Sen försöker jag göra som det stått i boken.
IX.
Min mor ser Lei landa på balkongen, hennes resa hit har tagit fjorton dagar.
– Lei!
Min mors röst är hög och gäll, så pass hög och gäll att Violetta kommer rusande. Hon ser Lei förändras och bli den mindre personen, hon lättar och flyger fram till min mor.
– Är han död?!!!
– Inte sist jag såg honom, han gick in något som kallas för helvetets kammare. Han sa att du skulle veta vad det är.
– Vid den visa, vad fick honom att göra det?
– Han sa att det var den enda chansen han hade att överleva, tydligen så förgiftade en brun syster honom på order av en av Allmoderns fem underhuggare.
– Vem?
– Jag vet inte, det sa han inte. Men det finns i rullorna här någonstans enligt honom. Enda sättet för honom att ha en chans att överleva var att gå in där. En på tusen som han sa, om han inte gjorde det så var den obefintlig.
– Vad är det för en plats?
– Ett rum där systrarna förr skickade in de som de trodde var deras utvalde, när ingen överlevde så började det knorras bland de styrande. För det var där man letade efter dem. Deras styrande av blodslinjerna, sen gav man upp och styrde åt andra hållet i stället. Deras utvalde skulle inte födas, en av systrarna fick en vision. Den talade om att den utvalde skulle rasera dem. Då blev goda råd dyra, så de styrde om kursen så att säga. Deras planerande blev i stället att se till så att den utvalde inte föddes. Det blev i stället ett spel om makt, om deras makt över de styrande i husen och kejsaren.
– Vad händer om han överlever mor?
– Då min kära dotter så kommer han att ställa saker och ting på sin spets. Det kommer inte bli lätt för den som blir Allmoder då.
Ett elakt leende spelar på hennes läppar. De andra två ser på henne.
X.
Declan går på gatorna och han ser på människorna som går här, han är i marknadsdistriktet i Zentral. Hans uppgift här är att hålla koll på den snart nye kejsaren. Han är inte krönt än och han kommer inte bli det förrän den nye Allmodern är utsedd, vilket retar den tillkommande kejsaren.
En annan sak som också retar honom är att hans barn inte blir tronarvingar förrän han är krönt. Så skulle någon döda honom innan han blir krönt så är det Diana som blir kejsarinna. Det vet hon, hon vet också vad Gregor tycker om henne och hennes mor.
Så det skulle inte förvåna honom om hon försöker få honom mördad, så han kan inte lämna slottet. I och med det så kan han inte jaga på systrarna i deras procedurer. Det sägs att han går som ett sårat lejon i en bur där i slottet.
Hans irritation ska vara stor, väldigt stor. Declan kommer fram till den butik som han ska besöka, han går in och affärsinnehavaren ser på honom. Declan gör hälsningen och mannen nickar diskret. Han tar hand om de kunder som finns i butiken, när han är klar så stänger han butiken.
– General.
– Rutger.
– Vad kan jag göra för dig?
– Öppna luckan i ditt lager och följa med mig ner i underjorden och visa mig till ett glädjehus som heter Rosen.
– Genast general, jag får bara säga åt min dotter att ta över härnere.
– Javisst.
Declan ser Rutger gå i väg.
XI.
Min mor lyssnar på en brun syster, hon ser på henne. Denna bruna syster är en i den gulas entourage, min mor lyfter handen och säger.
– Nej, hon kan inte vänta sig mitt stöd.
– Varför?
– För att Liandra inte är rätt person att leda Katedralen och systrarna i denna tid, hade det varit fred och stillsamt så hade jag lagt min röst på henne. Men i dessa tider av oro, med stridigheter i Pasternack, en blivande kejsare som hemsöker sin familj, en ny översteprästinna i Farika och en ny arvtagare i mitt hus. Så är tyvärr inte Liandra rätt syster att leda oss.
De bruna systern ser på min mor, hennes blick glider över på de systrar som hört vad min mor sagt. Hon ser deras blickar förändras, de blir betänksamma. Hon känner hur deras röster om hon haft dem sipprar mellan hennes fingrar.
Hon förbannar sig själv för att hon konfronterade min mor, de andra har dragit sig för det. Men den bruna systern i sitt övermod konfronterade henne och hon tappade ansiktet och röster. Min mor ser på henne.
– Så hur väl Liandra än talar så är det inte med ord som vi måste möta det som kommer, eller med fjäsk som vi ska stoppa den skada som den förra Allmodern skapade. Hon och hennes anhängare, hennes fem. Jag vet jag är jävig kanske, de försökte trots allt att döda min son. Mitt eget kött och blod, inte bara en gång. Utan visade det sig, flera gånger och med de brunas assistans. Så min tillit till de gula och bruna är lätt naggad i kanten om man säger så.
De som sitter runt min mor inser precis vart hon kommer lägga sin röst och de hör hennes ord och de inser klokskapen i de orden. Det är inte tid för fjäsk och ord, det är tid för handling om de inte ska förlora sitt grepp om länderna, eller husen. Den bruna systern stirrar på henne.
XII.
Declan ser på kvinnorna på scenen, en alvling med sin alabaster vita hud, en färgad kvinna från Farika som ligger på en säng på scenen, de tillfredsställer varandra med fingrar och tunga. Han hör de tunga stönandena från scenen, han ser blickar som de flesta gäster ger dem däruppe.
Han ser drogernas påverkan på dem. En av kvinnorna skriker ut sin njutning, den låter äkta i Declans öron. En stund senare så skriker den andra kvinnan till, hennes röst ekar också genom lokalen.
Declan ser hur den ena kvinnan tar på sig en penisattrapp och den andra kvinnan ställer sig på knä och den färgade kvinnan med attrappen tar alvlingen bakifrån.
Declan ser hur penisen penetrerar hennes slida och han ser hur kvinnans safter gör attrappen glansig. Han kan inte låta bli att bli påverkad av det han ser, hans blick glider över rummet och han ser fler som blir påverkade av det de ser.
Han ser den färgade kvinnan drar ut attrappen och hon sätter den mot alvlingens stjärt hål, stämningen förtätas ytterligare och den färgade kvinnan trycker på försiktigt och alla ser hur attrappen glider in i hennes stjärt.
De två kropparna möts och den färgade kvinnan börjar röra sig. Alla ser hur hon tar alvlingen, de ser njutningen i alvlingens ansikte. De ser henne smeka sig själv samtidigt som den färgade kvinnan tar henne skoningslöst i stjärten. Alvlingens kropp spänns och hon kastas ut i ett hav av njutning.
Den färgade kvinnan tar henne genom hennes orgasm och de lägger sig på sidan när alvlingen landar och de kysser varandra mjukt.
– Declan?
Han vänder sig från scenen och han ser in i ett par blåaögon.
– Ja.
– Winnifred.
– Angenämt.
Hon ser på honom ler.
– De är ett vackert par.
– Verkligen.
– De är ett par utanför denna miljö med.
– Där ser man, som sagt de är ett vackert par.
– Vill du se mer, de kommer att fortsätta en stund till.
– Nej, det behövs inte.
Winnifred reser sig och Declan gör detsamma, de går utifrån bordellen och de börjar gå. Winnifred går med säkra steg och Declan ser att ingen vågar utmana henne, de aktar sig när hon kommer gående.
– Sammael sa att jag ska bistå dig på alla sätt som jag kan, vad är det du vill ha hjälp med?
– Hålla koll på kejsaren.
Hon ser på honom.
– Varför?
– Vi kan väl säga att Eumarka har vissa anledningar att frukta att han på ett eller annat vis attackerar oss, antingen diskret eller i fullskaligt krig. Vi kommer givetvis att försvara oss om det händer, men vi vill inte att det kommer till det.
– Du verkar inte speciellt nervös över utgången av en sådan attack.
– Nej, det är vi inte.
– Så ni fruktar inte kejsarens styrkor?
– Nej.
– Inte elitstyrkorna i heller?
– Nej.
Winnifred ser på honom, han möter hennes blick och hon ser övertygelsen i hans blick. De är inte rädda för kejsaren, det imponerar på henne. Det som imponerar ännu mer är att de inte utnyttjar det övertaget och att de inte vill strida utan att de möter hans utspel med list i stället. Eller han har inga utspel, inte än i alla fall.
– Vad är på gång?
– Förhoppningsvis ingenting, men vi vill vara på den säkra sidan.
– Han är kejsare härnere med.
– Vi vet.
Hon ser på Declan, hur fan vet de det!?
XII.
Jag står i vattenfallet som fanns i en anslutande grott sal till den stora salen, jag står naken i vattenfallet med två stenar i mina händer. Ytterligare en sak som det stått om i boken, jag släpper stenarna och jag tar min penis i handen och jag börjar fantisera. Idag så är det Jasmina som är objektet för mina fantasier, vi älskar på en sandstrand.
Jag slickar hennes kropp och slida, hon skriker ut sin orgasm som rullar över vattnet. Vi byter ställning och jag ligger på rygg och hon suger mig, hennes tunga leker med mig. Den slickar mig, den masserar mig när hennes mun omsluter mig.
Jag drar upp henne och hon grenslar mig, hennes långa svarta hår omsluter hennes vackra ansikte. Hon börjar rida mig, hon rider mig snabbare och snabbare. Min hand rör sig lika snabbt som hennes rörelser gör i min fantasi, ilningarna attackerar mig och jag kommer med ett lågt stönande.
Jag känner hur säden exploderar ur mig. När jag kommit färdigt så sköljer jag av mig, jag tar två steg framåt och lämnar vattenfallet. Jag skakar på mitt huvud, mitt hår har vuxit. Jag har fått skägg, vilket kliade väldigt enerverande innan jag vande mig vid det.
Jag går fram till mina underbyxor och jag tar på mig dem. Jag går till den större salen och ormarna attackerar mig, jag känner deras tänder bita mig och jag stönar tungt. Men jag skriker inte längre, de blir färdiga och de släpper mig och jag skriker till och de flygande vad de nu än är attackerar mig.
Jag skriker inte längre när de biter mig, när jag känner deras och ormarnas gifter bränna i min kropp. Jag undrar om de botar mig från de gifter som den bruna systrarna gav mig, ett specialdesignat gift.
XIII.
Systrarna går till de tre urnorna, de lägger en kula i en av urnorna. De andra kulorna lägger de i större urna, en gul, en blå och en brun kula. Min mor och syster går fram till en av de tre urnorna och de lägger sina kulor i en av dem.
Det är de brunas systers anhängare som kallat till omröstningen, vilket förvånar dem storligen. Ingen hade förväntat sig det, verkligen ingen. Framför allt inte den gula eller blå systern.
De går tillbaka till sina platser och sätter sig, Lei sitter på min mors axel. Ingen ifrågasätter att hon sitter där. Hon kommunicerar telepatiskt med min mor och syster.
– Vem tror ni vinner?
– Vi får se.
– Du vet?
– Nej, men jag misstänker vem som kommer att vinna.
– Den blå systern?
– Nej den bruna.
Lei ser på min mor.
– Den bruna!?
– Ja, ingen av de andra två vill vara den som ska städa upp skiten efter den förra Allmoderns regim. Varken den gula eller blå systern, så den bruna kommer vinna. Alla kommer att bli lika chockade när det händer.
– Och om det inte blir så?
– Då kommer den blå systern att vinna, ingen vill ha en gul syster till. Framför allt inte en härifrån som de misstänker springer i kejsarens ledband. Det ryktas till och med om att de varit älskande en gång i tiden.
Lei ser på min mor.
– Det tror jag inte på men ryktet säger det och ett rykte kan förstöra så mycket.
– Ja, var det du som startade det?
– Nej, verkligen inte.
Lei är inte övertygad.
– Jag lovar det var inte jag, men jag vet vem som gjorde det. De röda systern som sitter på andra sidan och stirrar på oss just nu.
– Varför stirrar hon på oss?
– Därför att hon vet vad jag kan göra med henne så länge jag är kvar här, vi var noviser och antagna tillsammans. Jag fördes bort och hon fick stanna, hon talade en hel del skit om mig. Skit som hon fått äta upp senare, så hon är rädd för mig. För vad jag kan få för mig att göra med henne, hon är en moder. Jag är en vördad sådan.
– Vad kommer du att göra med henne?
– Inget, verkligen inte.
Alla systrar har röstat och rösträkningen startar, det talas med låga röster och bildas smågrupper med systrar från alla färger som står i små kluster. Min mor och syster talar inte med någon annan än varandra och Lei, rösträkningen blir klar och en äldre brun syster äskar om tystnad.
Systrarna sätter sig, min mors blick faller på de olika grupperingarnas representanter. Den bruna syster ser på resultatet och hon säger med torr röst.
– Omröstning är klar och vi har en vinnare, det är Isabella från de bruna systrarna som vunnit.
Tystnaden är total, den gula och den blå systern ser chockade ut. Den bruna systern, Isabella ser ännu mer chockad ut än vad de andra två gör. Hennes fem förtrogna stirrar på varandra och sen på Isabella. Lei ser på min mor, hon ser det väldigt elaka leendet på hennes läppar.
XIV.
Kejsaren får beskedet och han skiter i vem som vunnit, verkligen. Det enda han bryr sig om är att få bli kejsare. Han har begravt sin fars kropp vilket gick snabbt, sedan dess så har han väntat på kärringarnas käbbel.
Det har gått en och halv månad utan att han kunnat agera. Det har andra gjort, han har fått in rapporter om att de andra husen har agerat. Alla utom Eumarka, de är de enda som inte agerat. Han har frågat sina rådgivare om varför.
– De hedrar de avtal de ingick med din far.
– Han är död.
– Men avtalen gäller tills du är krönt till kejsare.
– Gäller de inte sen?
– Jo om du inte vill ändra på dem, de kommer inte göra det.
– Varför?
– De har inte samma behov som de andra av de flytande krediterna.
– Nej, de har ju inte det. Vad händer i Pasternack?
– De käbblar fortfarande.
– Vem styr?
– En interim regering kan man väl säga, de sköter det dagliga men de får inte ingå några avtal, inga bindande.
– Och de andra husen?
– Försöker påverka utgången av bråket mellan de fyra adels husen som bråkar om tronen där.
– Vem leder?
– Det står mellan två hus, Vargarna och Järvarna, de andra två har inte tillräckligt med muskler. Vargarna och Järvarna äger ett par flytande kredit fält, som gör att de kan mäta sig ekonomiskt. Eller de är ekonomiskt överlägsna de andra två.
– Har de stora styrkor?
– Ja, den som vinner får kontroll över armén där också.
– Vem rekommenderar ni att jag stödjer?
De ser på honom, de är inte riktigt vana vid att bli tillfrågade.
– Järvarna, de kommer att se till så att det blir stabilitet. De är inte lika krigiska som vargarna är, det första de kommer göra är att först attackera dig, sen Eumarka.
– Mig?
– Ja, de hatar kejsaren med passion.
– Varför?
– För att som de ser det oförrätten när din farfarsfar stödde den släkt som nu är utdöd. När de blev det ledande huset i Pasternack, då stod det mellan Vargarna och dem. Din farfarsfar stödde de andra som sagt, då ingick Vargarna i en vendetta mot kejsaren, oavsett vem som sitter på tronen.
– Är du allvarlig?
– Ja, jag är allvarlig.
– Så när de i sin fantasivärld besegrat mig så skulle de ge sig på Eumarka?
– Ja.
– Då ser vi till att stödja Järvarna, men det kommer kosta dem.
– Ja ers nåd.
XV.
Min far ser luftskeppet landa, Darius står bredvid honom. Min far har blivit uppdaterad om mitt som min mor kallar det galna upptåg. Han är medveten om att jag inte kommer hem på ett bra tag till, eller i alla fall inte förrän tidigast om tio månader.
De ser sina respektive fruar komma gåendes nerför trapporna och Darius ser den lilla kulan på sin frus mage, hon är gravid och han kunde inte vara lyckligare. De kommer fram till sina makar och de kramas och går till de väntande bilarna.
De sätter sig i dem och åker genom staden till palatset, de åker in genom portarna. De går ur bilarna och in i palatset, de går till matsalen och de går in och sätter sig. Violetta är hungrig, hon ber om en omelett. Hon beskriver exakt vad den ska vara gjord av, betjänten lyssnar på henne och nickar. Sen går han i väg.
– Välkomna hem.
– Tack, det är skönt att vara hemma. Att slippa charaderna där i katedralen och tornen.
– Så en brun vann?
– Haha, ja det gjorde hon. Hon kommer få ett helvete, hon kommer att bli ansatt överallt ifrån. Både inifrån och utifrån så att säga, hon är en svag ledare med ännu svagare personer runt henne.
– Men varför?
– Därför att de förbannade systrarna svek mig och förgiftade Chead som spädbarn så att han nu är inlåst i ett rum som kallas för helvetets kammare. Det var en brun som gjorde det, så de bruna ska få betala. När vår son överlevt där så kommer han att åka till dem min make och utmana dem. Den bruna slinkan kommer ångra att hennes förfäder parade sig.
De ser på henne, de ser isen i hennes blick.
– Hon kommer att bli ansatt från alla håll och hon ska bli det.
– Ja Jessica.
XVI.
Jag rör mig i de mönster som boken beskrev, jag ser dem framför mig och jag gör exakt som det stod i boken. Först tiotusen gånger, sen femhundra vid varje träningstillfälle. Vilket är fyra gånger om dagen, det finns inte så mycket mer att göra härnere. Träna och filosofera, varken mer eller mindre.
Det och fantisera om kvinnor, både som jag varit med och som önskar att jag varit med. Där Jasmina är en av dem. Jag lärde mig snabbt att inte göra för mycket väsen när jag tränar för då anfaller de flygande djuren mig.
De är en blandning av fladdermöss och Wyrmar. En wyrm är en miniatyr drake, fast detta är som sagt en blandning av de båda.
Jag lägger ner de två kortare svärden och går fram till dockan och jag börjar göra rörelserna utan vapen. Ormarna kommer fram till mig och de slingrar sig uppför min kropp och de biter mig i halsen, deras bett bryter inte min koncentration. Inte nu längre, de lämnar mig.
Jag blir klar med dockan, jag blundar och sträcker ut mina armar och jag skriker högt. De flygande djuren attackerar mig och deras brännande gift attackerar min kropp. Jag vet inte om det är gifterna eller träning som förändrat min kropp, eller om det är det mest troliga. En kombination av de båda, min kropp var välbyggd innan. Nu så är den perfektion, om jag inte tappat räkningen fullständigt så har jag varit härnere i lite mer än två månader.
XVII.
Den blå systern ser på de svartklädda personerna framför henne, hon slickar sig om läpparna. De kommer genom sköldmuren mot söder, hon ser på deras kläder och vapen. Hon bugar sig mot dem, hon ser deras fingrar röra sig snabbt. Hon försöker snurra runt men hon hinner inte. Det blir svart och de svartklädda ser på henne.
– Ta med henne.
– Ja.
De vänder och går tillbaka mot den bruna sköldmuren, på marken ligger de döda kropparna av den blå systernssällskap. De dödade dem innan de hann reagera.
XVIII.
Min far ser på inbjudan till den nye kejsarenskröning, att inte acceptera inbjudan är lika med att be om bekymmer. Darius mor är också bjuden, det är samma för henne att tacka nej är lika med att be om bekymmer som man inte behöver.
Han har lovat att allt groll kommer att vara bortglömt så länge kröningen pågår. Vilket brukar ta tid, minst en månad. Min far ser på den andra inbjudan, det är de andra husen som vill träffas och diskutera den nye kejsaren och vilken inställning de ska ha till honom.
Inbjudan kommer ifrån Islandia och deras Tsar, de kan inte vägra att åka dit i heller. Fast att han helst inte velat göra det, han vill stanna hemma och vänslas med sin fru. De har vänslats varje dag sedan hon kom hem för tre veckor sedan.
De vänslas och oroar sig för deras son, enligt Lei så lever jag fortfarande. De har något band som han inte riktigt förstår, men hon skulle känna om jag var död. Han går tillbaka in i rummet, han ser på Huffer, Duncan och Jessica. Han lägger inbjudan på bordet och de ser på den, min mor tar den i handen och börjar läsa.
– Så det är dags?
– Ja, det var oundvikligt.
– Förvisso, frågan är om han bjuder in Diana det sägs att hennes hyrda lönnmördare flockas utanför hans palats.
– Han har inget val, sen så vill han nog trycka i det i ansiktet på framför allt henne tror jag att hennes ambitioner från det att han sätter kronan på sitt huvud så förvandlas hon till en nolla. Frågan är om hon lyckats snärja Tomas tillräckligt för att han ska gifta sig med henne.
– Du hänger med min make.
– Huffer håller mig uppdaterad.
– Ah.
– De delar vissa böjelser som gör att jag misstänker att de kommer att gifta sig, oavsett om hon tappar i anseende.
– Vilka är de böjelserna?
– De är båda lagda åt det dominanta hållet, de utdelar bestraffning åt olika offer som är lagda åt sådant. De gör det tillsammans och de går i gång på det.
– Där ser man, vad säger Declan?
– Han gör sitt bästa för att hålla sig ajour med vad som händer på båda sidor så att säga. Hans rapporter indikerar på att den blivande kejsaren inte har siktet inställt på oss utan på Pasternack och de flytande krediternas fält. Han stödjer Järvarna.
– Klokt.
– Vadå då?
– Vargarna hatar kejsaren mer än vad de hatar oss, oss vet de inte varför de hatar längre. Det är en instution i Pasternack att hata oss, precis som det var här fram tills jag tog över som Storhertig. Jag har svårt att hata när jag inte vet varför jag gör det.
– Invasionen ers nåd.
– Skapades av någon annan, inte av dem. Effekten blev att de gjorde det som de gjorde men det var inte den förbannade galningen som låg bakom det, sen så har vi fått vår hämnd för det.
– Ja ers nåd.
Huffer böjer på huvudet.
– Och min son?
– Han lever.
De ser på Lei som sitter med benen i kors på bordet bredvid min mor.
– Så han lever.
– Ja han lever.
– Vad ger vi för anledning till att han inte kommer med oss?
– Sanningen.
De ser på min mor.
– Och vad är den?
– Han förgiftades av de bruna systrarna, för att överleva så var han tvungen att resa till munkarna. De är så mystiska så att alla kommer tro på det och ingen kan kontrollera om det stämmer. Vilket det faktiskt gör om de skulle få för sig att kontrollera det. Vilket kejsaren kanske får för sig att göra.
– Och de kommer bara säga att han är där?
– Ja, som jag sa de är väldigt hemliga. Det är en del av deras myt.
– Förvisso.
XIX.
Jag svingar mig runt i stången och jag gör de rörelser som boken sagt åt mig att göra i stången. Den ensamma stången, jag snurrar runt och hämtar fart och jag släpper taget slår en dubbelvolt och landar på marken.
Jag går vidare till nästa cirkel, sen till nästa och nästa. Jag avslutar på spikplattorna och går till vattenfallet, jag tar stenarna och lyfter dem. Jag sluter ögonen och lyfter armarna, jag håller dem rakt utifrån kroppen.
Jag ser vattenfallet och grottan innanför mina stängda ögon. En effekt av betten, jag ser med mina ögon stängda. Jag kan inte förklara hur det går till men jag kan göra det. När jag sitter vid dörren och äter så blundar jag och jag ser uppför trappan om jag slår till i väggen.
Ljud får mig att se vad som händer när jag har ögonen stängda. Jag är aldrig blind, min hörsel, min lukt, smak och känsel har också förfinats. Jag läker direkt om jag skadar mig, jag har skurit mig med en vass sten och såret läktes framför mina ögon. Så min förhoppning att giftet skulle botas härinne känns som troligt.
XX.
Sällskapet går av tåget, en välkomstkommitté tar emot mina föräldrar och deras sällskap. De går till bilarna som väntar på dem och de kör i väg. De är i Islandias huvudstad, Vinterfjord för det kommande mötet mellan husen.
Bilarna kommer fram till palatset, de går ur bilarna och de ser på skölden som täcker palatset med omgivningar. De går in och de blir visade till de rum som kommer vara deras under deras vistelse här.
Deras bagage bärs in medan de tar av sig vinterkläderna, det är vinter niomånader om året häruppe i deras huvudstad. När deras bagage är på plats så ser de på varandra, de går till sina respektive rum och börjar packa upp och byta om.
XXI.
Declan ser på Winnifred, de andas snabbt båda två. Den bar de befann sig på utsattes för en attack, Winnifred drog ner honom på golvet och de såg pilarna flyga kors och tvärs genom baren. I nästa sekund så attackerades gästerna av män med svärd, de verkade attackera helt planlöst och besinningslöst.
Winnifred drog honom med sig ut därifrån och de började springa och de sprang i väg ett par kvarter. Nu står de här och andas tungt och de ser på röken som stiger uppifrån ett antal av barerna som de passerat. Winnifred ser på barerna och Declan ser hennes ögon smalna.
– Varför smalnar dina ögon?
– Det är kejsarens barer som blir attackerade.
– Bara hans?
– Ja.
– Så någon vågar utmana honom?
– Tydligen.
Declan samlar sig och börjar tänka.
– Det är Diana.
– Förlåt?
– Hans syster, hon vill locka ut honom ifrån palatset så att hennes lönnmördare får en chans att slå till.
– Skojar du?
– Nej, det är intern politik. Hon tog inte sin landsförvisning alltför väl.
– Så de attackerar honom härnere.
– Ja ingen däruppe bryr sig om vad hon gör härnere. Inte ens systrarna, de kommer säkert att stödja henne med eftersom han inte är någon vän till dem. Ryktena säger att han vill kasta ut dem ifrån Zentral.
Winnifred ser på honom, det ryktet har inte hon hört.
– Han kallar dem för integrerande slynor, han ska ha sagt det till den nya Allmodern när hon ville lägga sig i hans kröning. Hon är inte ens bjuden, det är ingen av dem. Så de stödjer henne i det tysta, de vågar inte konfrontera honom rakt på.
– Så de brinner på grund av politik?
– Ja.
– Och de dödar random personer oavsett ras för att locka ut honom?
– Ja, hans stackars barn får inte leka utomhus. De har inte fått känna dagsljus sen hans far dog.
– Vid den visa.
– Ja, det kan man säga. Jag får föra det vidare till mina kontakter.
– Ja.
XXII.
Den blåsystern öppnar ögonen och hon inser att hon ligger över ryggen på ett djur som forslar henne framåt. Djurets rörelse får det att röra sig i hennes mage, det och smällen i huvudet gör att hon känner hur det bränner till i magen.
Hon kräks och tömmer sin mage på det lilla som fanns där. Djuret stannar och någon drar ner henne från ryggen och sätter en vattenflaska i munnen på henne.
– Drick.
Hon gör som rösten säger, när hon är färdig så försöker hon orientera sig. Hon känner inte igen sig överhuvudtaget.
– Var är jag?
– Ödelandet kallar ni det.
Den blå systern stirrar på den svartklädde personen, det är inte möjligt. Inget överlevde här, ingen överlevde attackerna.
– En del av en del överlevde, det räckte för att bygga ett nytt folk. Ett nytt land, hämndenstimma närmar sig.
– Vid den visa.
Hon känner smärtan i kinden när den öppna handen träffar henne.
– Häda inte slinka.
– Håll!!! Rör henne igen så kommer jag att döda dig och lämna dig åt djuren.
Den som gav henne vatten visar sin kniv, den blå systern ser på knivbladet. Det liknar inget annat hon sett förut.
XXIII.
– Hon måtte tro att jag är en blödig jävel.
– Möjligt men faktum kvarstår ers nåd, hennes agenter skapar kaos i underjorden. Dina anställda vet inte hur de ska göra, de vanliga invånarna hamnar emellan er. De som sagt dödar helt planlöst.
– Hur är det mitt fel?
– De anser att du skiter i dem när du inte kommer ner och stoppar galningarna.
– Vad tror de att jag ska kunna göra?
– Inte vet jag ers nåd, något?
– Något!!
– Ja, om du inte gör något så har du snart förlorat underjorden.
– Jag kommer ta tillbaka den.
– Inte utan allvarlig blodspillan av ditt eget folk ers nåd.
Den blivande kejsaren ser på mannen som står framför honom.
XXIV.
Jag känner knappt betten längre, mina sår läks så fort de bitit numera. Giftet bränner inte längre, jag känner ingenting. Verkligen ingenting, ormarna släpper mig och de krälar i väg. Frågan är hur länge till de kommer att bita mig, jag går fram till den plats där de flygande råttorna som jag kallar dem håller till.
Jag blundar och skriker högt. De attackerar mig, det är samma där. Deras bett känns inte mer, de läks så fort djuren lämnar min hud. Jag går fram till dörren och jag sätter mig, luckan öppnas och jag tar skålen med mat och jag börjar äta.
Sen dricker jag upp vattnet, när jag är klar så reser jag mig och går till vattenfallet. Jag tar upp stenarna och jag sträcker ut armarna och tömmer min blåsa och min mage. Jag sköter den delen av min hygien här, vattnet spolar bort urinen och avföringen.
Den tvättar mig ren med, jag släpper stenarna och min fantasi får fria tyglar. Denna gång så är det tvillingarna och jag som roar oss, jag slickar dem båda till orgasm. Jag ser på när de slickar varandra till ytterligare orgasm, jag känner deras läppar och munnar tillfredsställa mig.
Jag säger åt dem att lägga sig bredvid varandra och jag turas om att ta dem, fem rörelser i varje slida sen byter jag. Jag för dem båda till orgasm och de kommer med ett skrikande. Jag tar dem båda igen och de sätter sig på knä framför mig och tar mig i munnen och suger av mig tills jag kommer.
Jag känner säden lämna mig och i min fantasi så sprutar jag dem i ansiktena de slickar leende i sig min säd, de slickar min penis ren från säden. De kysser varandra, jag öppnar ögonen och går utifrån vattenfallet.
XXV.
Declan ser på massakern, hennes legosoldater börjar gå för långt. Alldeles för långt, de dödar barn nu med, Declan går fram till en liten pojke som har fått sitt ben avhugget. Declan ser hur livet lämnar pojken i takt med att blodet lämnar benet, Winnifred ser på förödelsen.
– Det påminner om slakten som Pasternack utsatte folket för i Callandor under invasionen.
Winnifred ser på honom.
– Jag var nybakad löjtnant då, Pasternacks soldater gick fram som en förbannad gräshoppssvärm och dödade allt sin närhet. I tre dagar så fortsatte de, sen kom underjorden till vår undsättning innan storhertigens soldater anlände. Vi som var kvar och överlevt, vi stred tillsammans med underjordens män och kvinnor. Den striden var allt annat än vacker, den påminner om detta. Fullständigt och totalt meningslös.
– Ja jag håller med, men vi får försvinna nu.
– Ja.
Declan släpper pojken och de springer i väg innan kejsarens soldater kommer fram om de vågar komma. Vid andra sådana tillfällen så har legosoldaterna tagit sin chans och attackerat soldaterna och slaktat dem med.
XXVI.
Husens råd kom inte fram till något nytt, min fars inställning är densamma som innan. Han hedrar det avtal som finns tills något annat sägs, de andra känner sig inte tvingade att följa direktiven längre. De vill kasta sig över de flytande kredit fälten, eller inte alla.
Kanska och Farika står bakom min far och hans inställning. Islandia och Parsia gör det inte, ingen av familjerna i Pasternack har vunnit än. Även om den tillträdande kejsaren har visat dem sitt stöd, han i sin tur har sina egna problem i huvudstaden.
XXVII.
Den tillträdande kejsaren, Gregor den förste lyssnar på sin alltmer desperata militära personal.
– Invadera Kanaska.
– Förlåt?
– Hon gömmer sig där, hon och hennes förbannade slyna till mor. Något säger mig att det är den horan som ligger bakom detta. Diana är vad hon är, men att hon skulle beordra en massiv slakt av civila har jag svårt för att se.
– Vi kan inte invadera dem.
– Varför inte?
– För att du inte är kejsare än, du kommer inte kunna krönas förrän du har återställt ordningen därnere. Vi kan inte garantera gästernas säkerhet.
Gregor ser på dem, de ser den bultande pulsådern mitt på hans panna.
XXVIII.
Den blå systern känner hur transporten stannar, de red på djuren som gungande värre än en båt fram till en stad mitt i sandöknen, staden var helt vit. De red in i staden och alla flyttade sig ur vägen för de svartklädda som inte visar sina ansikten.
Det enda man ser är deras ögon, de är gula, knallgula. Den blåsystern har aldrig sett något liknande. Dörren till den fönsterlösa transporten öppnas och hon ser en landningsplats, den man som gett henne vatten och mat på resan visar med handen att hon ska följa med honom, hon gör som han visar och följer med henne.
De går igenom en dörr som öppnas automatiskt, de går in och dörren stängs snabbt. De börjar gå i korridorerna fram till en stor sal, de går in och den svartklädde mannen för henne fram till fem svartklädda personer som sitter på varsin stol. De ser på henne och sen på mannen som fört henne hit.
– Tack Richard.
– Jag lever enbart för att tjäna.
De nickar och han går i väg, den blå systern ser efter honom.
– Så då börjar vi.
– Förlåt men var är jag?
– I Tiberia, riket som raserades, där en del av en del räddades.
Den blå systern slickar sig om läpparna, det är omöjligt! Tiberia utrotades av fem av husen och kejsaren. Skyddsmuren är ett bevis på det.
– Som jag sa häxa, en del av en del överlevde.
– Häxa?
– Ja, det var ni häxor som låg bakom invasionen av oss. Av bombningarna, av atomvapnen, av utrotningen av vårt rike, vår kultur och våra naturresurser. Ni häxor var avundsjuka på oss, på vår kultur. Så häxa nu ska du svara på våra frågor, vägra så får du betala priset för det.
Den blå systern stirrar på de svartklädda, de börjar ställa frågor till henne. Hon svarar på dem.
XXIX.
Tvillingarna hade blivit irriterade på att jag inte var med på resan, men när de fick höra anledning och var jag var så blev de genuint oroliga. Min mor undrade vad som var på gång, Jasmina stämde in i kören av oroliga.
Hon var dock mer diskret än vad tvillingarna var. Även Tomas uttryckte ett visst mått av passande oro, Darius frågade honom om Diana och hennes pågående vendetta med kejsaren.
– Om du frågar mig så och det stannar mellan oss så är det hennes mor som är den mest pådrivande av dem. Hon är som besatt.
– De dödar oskyldiga civila Tomas!
Han ser på Darius och han slickar sig lite om läpparna.
– Markera, oavsett om det är mot Diana eller hennes mor. Så markera.
Tomas hade sett på Darius och han insåg att Tomas aldrig skulle våga göra något. Verkligen inte. Vilket Declan fick uppleva på plats så att säga.
XXX.
Jag har varit härnere i sex månader nu, jag har lika lång tid kvar. Jag saknar Lei, min mor, far och syster. Jag saknar Sammael och mina fyra vänner. Jag undrar hur det är med dem, jag tänker på Ruby, på de andra kvinnorna som jag känner på glädjehuset. På Jasmina, tvillingarna, Tomas, på Aisha.
Jag inser hur mycket jag saknar alla människor som jag känner, jag inser hur lyckligt lottad jag är som har så pass fantastiska personer runt mig. Jag lutar huvudet mot stenen och jag blundar. Världen öppnar upp sig, jag ser tydlig här i mörkret med mina ögon stängda.
Jag ser ormarna ringla sig ljudlöst mot mig, eller det är ljudlöst för alla andra utom för mig. De attackerar och jag fångar dem i luften, jag sätter deras gap mot min hals och de biter mig. Jag ler och njuter av giftet som fyller mina ådror, när de är klara så släpper jag dem och de ringlar i väg igen.
Jag reser mig och går med stängda ögon till den plats där de flygande djuren hänger. Jag öppnar munnen och jag vrålar trotsigt och jag väcker dem. De attackerar mig och jag slår ut med armarna och låter dem attackera mig kropp.
XXXI.
Declan är på väg hem, det blev för farligt därnere. Han blev medveten om det när han såg Winnifred träffas av ett tio tal pilar under en av attackerna.
De penetrerade hennes sköld och de träffade henne och hon dog direkt, Declan kastade sig i betäckning och svarade på attacken och dödade ett antal av dem.
Nu så sitter han på ett luftskepp som ska ta honom hem. Frågan är vem som kommer att vinna den inbördesstrid som utkämpas därnere, just nu så är inte utgången given. Verkligen inte och den tillkommande kejsaren ligger inte på plus.
XXXII.
Darius ser på sin höggravida fru, hans mor står bredvid honom. Han känner kärleken till sin fru värma honom, hans mor ser på honom och ler lite.
– Hur är hennes humör min son?
– Bättre än vad det varit men hon får återfall emellanåt.
– Haha som jag då, din far vågade inte närma sig mig under perioder.
Darius ser på sin mor och han ler lite.
– Så pass mor.
– Haha, ja.
Som vanligt när de talar om hans far, hennes man så drar en mörk skugga över hennes ögon.
– Jag saknar honom så.
Darius ser på henne, för honom var hans far en man som han aldrig fick någon kontakt med. Han var aldrig elak mot Darius, han var ingenting kan man säga. Verkligen ingenting, han har lovat sig själv att inte bli så mot sitt barn. Oavsett om det är en pojke eller flicka i hans frus inre.
– Du är fortfarande ung mor, du kommer att träffa någon annan.
Hon ser på sin son och ler lite, så lite unga människor vet.
XXXIII.
Jag avslutar träningen i ringarna, jag tar av mig underkläderna och går till vattenfallet. Ormarna ringlar sig över golvet och de följer efter mig, de stannar en bit ifrån vattenfallet och jag tar upp stenarna. Det är de största som finns härinne, jag ställer mig i vattnet och jag sträcker ut armarna åt sidorna.
Frågan är om jag kan få ett vattenfall installerat på slottet i mitt kommande träningsrum där? Ett leende spelar på mina läppar. Jag tänker faktiskt på vad som kommer hända när jag kommer ut härifrån, jag har inte vågat tänka de tankarna innan. Om vad som ska hända när jag kommer ut härifrån, vad är det första jag kommer att göra?
XXXIV.
Min mor, far, Darius mor och Darius ser på underverket som de kallar det i Violettas famn. Darius gråter öppet, så gör även hans mor och svärmor. Den annars så iskalla blå vördade modern är just nu bara en mor. Hon ser på den lilla flickan i Violettas famn, hon lutar sig fram och kysser barnets panna och välsignar flickan.
– Vad ska hon heta?
– Elsbeth.
– Vackert namn.
– Tack.
XXXV.
Lei flyger genom luften, hon svävar högt uppe luften och letar efter vindar som kan underlätta hennes flygande. Dagen närmar sig, han är inte död. Bandet dem emellan är intakt. Hon hittar en vind som styr henne rätt, hon snurrar runt och njuter av flygandet. En förväntan fyller henne kropp, en förväntan hon inte känt på väldigt länge.
XXXVI.
Den blå systern ligger på stengolvet, hon har kämpat emot så länge. Men hon är vid bristningsgränsen för vad hon klarar. Dörren till cellen hon ligger i öppnas, hon gnyr till och drar sig bakåt.
– Så, så jag kommer inte göra dig illa.
Den blå systern försöker fokusera sin blick, hon slickar sig om läpparna.
– Vatten.
– Givetvis.
Kvinnan, för det är en kvinna räcker henne vatten ur en vattenflaska. Den blå systern tar emot den. Hon dricker och vattnet känns som det bästa vin när det rinner ner i hennes mage, hon bryr sig inte om det är förgiftat då kommer hon dö lycklig i alla fall.
– Tack.
– Ingen fara, jag kommer inte be om ursäkt för rådets behandling av dig. Det är mer än femtusen års oförrätter som du representerar och utsatt vårt folk för, de första tre tusen åren i grottorna i bergen. Sen omvändandet av ovansidan, rensandet av strålningen. Anpassandet till ett liv på ovansidan, de djur som skapats av strålningen. Det ena farligare än det andra, skapandet av ett fungerande samhälle, med äldre, gammalt och nytt. Uppdelandet, ovanjord och underjord. Två samhällen i ett, rådet är den sammanhållande länken mellan dem båda.
Den blå systern sitter med ryggen mot väggen, hon fokuserar blicken på kvinnan som sitter framför henne. Hon är lång, även om hon sitter på huk framför henne så ser den blå systern att kvinnan är lång. Hon är vacker, den vackraste kvinna som den blå systern någon sin sett.
– Mitt namn är An álainn.
– Den vackra.
– Ah så du talar gamla språket, vårt språk!
– Lite grann.
– Jag kallas för Álainn av mina vänner
– Angenämt.
– Detsamma Suri, detsamma.
Den blå systern ser på kvinnan framför henne, hon ser henne resa sig och hon hade rätt kvinnan är lång. Hon har en beigefärgad dräkt på sig, den ser speciell ut. Hon har två Crysknivar på bröstet, på ryggen sitter det ett svärd. Hon sträcker fram handen mot kvinnan.
– Jag är An álainn, prinsessa över an lorandh.
– De skinande.
– Precis, du är min nu. Du ska följa med mig, vem vet du får kanske återse ditt hemland en dag.
Suri tar den långa kvinnans hand, hon hjälper henne upp på fötter. Hon ser in i den långa kvinnans ögon, inte förrän nu så ser hon att kvinnan har grågråa ögon.
– Ja de är annorlunda, det sägs att min make ska ha samma färg på sina ögon. Att jag ska träffa honom i norr. Från och med idag Suri så är du min Seirbhiseach.
– Tjänarinna.
– Rätt så, rätt så. Som sådan så är det din uppgift att passa upp på mig, du kommer få lämpliga kläder för det. Men det får vänta tills vi kommer till mitt hem. Det är en bit dit, så vi hinner tala med varandra på vägen.
Suri ser på kvinnan, under den milda ytan som hon uppvisar anar Suri något annat. Något som kommer göra ont om hon inte gör som kvinnan säger.
– Ja ers nåd.
– Nej, nej! Säg álainn, ers nåd låter så undergivet. Du är en blå syster, från de som låg bakom vår undergång och pånyttfödelse. Jag säger Suri till dig och du säger álainn åt mig.
Suri ser in i de grågråa ögonen.
XXXV.
Jag sitter med stängda ögon vid dörren, ormarna ligger på golvet framför mig. Jag ser dem innanför mina stängda ögon, jag ser den gamle mannen och Lei kommer gående nerför trapporna, ett leende spelar på mina läppar. Lei!
– Ska ni dela med er av ert gift en sista gång mina vänner?
De reser på huvudena och de slingrar sig uppför benen på mig och upp på kroppen och de biter mig i halsen. Jag känner deras gifter fylla mig en sista gång, de biter färdigt och jag reser mig och jag lägger dem i deras bo.
Jag går fram till där de flygande djuren hänger i taket. Jag vrålar och väcker dem, de attackerar mig och de biter mig. Jag blundar fortfarande och jag har ett leende på mina läppar. Gifterna i min kropp är borta, jag är botad.
Jag kommer inte att dö längre, jag har fått andra fördelar som de förhöjda sinnena, synen, lukten, känseln, hörseln osv. min förfinade kropp. Men det viktigaste, det känns som om min hjärna förfinats den med. Jag ser den gamle mannen sätta nycklarna i låset, dörren öppnas.
– Stäng dörren, jag kommer snart. Jag kommer behöva en ögonbindel.
Jag ser deras blickar på mig, ett leende spelar på mina läppar. Jag överlevde och jag lever.
XXXVI.
Den tillträdande kejsaren ser på pilen som sitter i hans ben, han känner den isande kylan som fyller hans kropp. Han faller bakåt och han känner inte när hans kropp träffar stenläggningen. Han känner inte de händer som bär i väg med honom.
Han transporteras till kejsarens sjukhus, läkarna tar emot honom. De amputerar hans ben och de ger honom alla motgifter som de har till sitt förfogande. Sen ber de alla till den vise.
XXXVII.
Jag njuter av den kalla vinden, jag känner den träffa min hud. Min nybadade kropp, de har varma källor här i berget, i deras borg. Där badade jag och blev tvättad, klipp och rakad. Nu står jag naken här, jag har överlevt det som ingen före mig har överlevt.
Frågan är vilka legender det kommer att skapas av detta, vi får se. Den gamle mannen ser på mig, på min nakna kropp. Han tar de första brännjärnet och han sätter det på mitt på mitt bröst, jord, sen trä, sen metall, sen eld och till sist vatten.
Hans hand darrar till lite innan han sätter det sista brännjärnet mot min penis. Jag visar inte med en min vad jag känner, eller inte känner. Märkena är läkta, mannen slickar sig om läpparna. Jag samlar mig och de fem märkena börjar lysa i sina färger. De som står runt oss sjunker ner på ett knä.
– Nu så ska jag bli märkt med bläck.
– Ja.
En av männen reser sig och han visar med handen att jag ska följa med honom. Vi går in i borgen och jag går efter honom, vi kommer fram till ett rum och vi går in. Han pekar på en stol, jag sätter mig i den och han frågar vad jag vill ha. Jag tar fram två papper och visar honom.
– Det märket vill jag ha där.
Jag pekar på högra sidan på min kropp vid leverns placering.
– Denna vill jag ha över mitt hjärta.
– Det ska bli som du önskar.
– Tack.
– Ingen fara mästare.
– Nej, inte mästare. An Chead, varken mer eller mindre.
– Ja An Chead.
– Tack.
Han tar apparaten som kommer få tatueringarna att växa fram. Han startar den och han börjar.
– Du lever!
– Haha, ja fortfarande min syster. Mer nu än någonsin, uppdatera mig.
Hon börjar berätta vad som hänt sen vi skildes åt.
***

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 6.
I.
Jag rättar till min väska, jag går nerför den långa trappan. Lei sitter på min axel och vi kommer ner, vi passerar utgången och vi går in i staden. Jag stannar och andas in, vi är hemma igen. Ett leende spelar på mina läppar, jag börjar gå.
Efter att jag blivit märkt med brännjärnen och med bläcket så talade jag med den gamle och vi kom fram till att de inte skulle försöka ge sig på mig fler gånger för då fick de ta konsekvenserna av det. Hans intentioner om att bestraffa mig, vilket varit hans intentioner från början kom på skam, verkligen på skam.
Jag fick mina saker och vi tog oss från borgen till Pasternacks huvudstad. De har fortfarande inte lyckats samlas runt en familj, de har lyckats skala ner det till två familjer i alla fall. Vargarna och Järvarna, där Järvarna stöds av kejsaren och de andra av de hus som verkar i det dolda mot kejsarens planer.
Vi satte oss på tåget och jag blev greven från ön igen, det tog oss till Zentral och vi hamnade i det getingboet och vi fick reda på att den tillträdande kejsaren svävade mellan liv och död, att det var kaos i staden.
Stridigheterna från underjorden hade spridit sig till ovansidan, vi tog oss från tåget till luftskeppet. Vi gick ombord på det och det lättade och vi flög i väg. Nu går vi på gatorna i solskenet och jag njuter av lukterna, av ljuden, pulsen i staden.
Detta är hemma, här är jag född. Jag går vidare och jag ser palatset närma sig. Vi kommer fram efter en timmes promenad genom staden, vakterna vid porten ser på mig och de ställer sig i givakt när jag passerar dem och går in på palatsområdet.
Jag går fram till ingången och vakterna där ställer sig också i givakt, jag nickar åt dem på uppmaning av Lei.
– Din far gör så.
– Där ser man, då får jag göra likadant.
Vi går in och jag går fram till en av betjänterna.
– Ursäkta, men vet du möjligtvis var mina föräldrar är?
– Ja ers nåd, kom med mig.
– Tack.
Han börjar gå och jag följer efter honom, vi går uppför en halvtrappa och sen öppnar palatset upp sig. Härifrån så kommer man överallt, upp, ner, åt sidorna. Han går åt höger och jag följer efter honom. Vi går igenom en lång bred korridor, vi kommer fram till en stor hög dörr och han knackar på den och öppnar den, han går in och säger med lugn röst.
– Chead, arvtagaren.
Jag går in efter honom och de sitter där allihop, min mor, far, syster, hennes man, generalerna, Duncan och Declan och spionchefen Huffer. Darius mor sitter också där vid bordet.
– Chead!!
Det är Violetta som ropar och hon reser sig och rör sig snabbt över golvet och hon kramar mig hårt, jag svarar på kramen och min mor kommer efter henne och hon kramar mig hon med. Vi kramar varandra länge, sen släpper vi varandra. Jag går fram till min far och vi kramar också varandra.
– Far.
– Min son.
Jag skakar hand med de andra och hälsar lite mer formellt på Darius mor.
– Var är underverket?
Min syster på mig med ett leende.
– Hon ligger därute i sin vagn och sover.
– Då ska vi inte väcka henne. Störde jag?
– Nej, eller vi diskuterar vad som kommer hända om den tillträdande kejsaren dör.
– Det är redan kaos där, jag passerade Zentral på vägen hem. Striderna har lämnat underjorden och de strider på ovansidan nu, han tappade kontrollen?
– Ja.
– Han blev övermodig, ett familjedrag. Det går långt tillbaka i deras släkt, er far, må han vila i frid. Försökte sig på att spela ut alla, det slutade med att han dog. Han hade grandiosa planer.
– Vad menar du?
– Han ville underkuva alla husen och bli diktator på livstid.
– Vid den vise!
– Ja Darius det kan man säga, han skulle underkuva dem med flytande krediter. Det hade lyckats med alla utom oss och Kanska, vi är inte slavar under den förbannade skiten. Fördelarna med den kommer med ett pris.
– Vilket?
– Underkastelse, varken mer eller mindre. När han lagt de andra under sig så hade han med gemensamma krafter attackerat oss och Kanaska. Utgången av det vet vi inte, vi kommer inte få uppleva det nu. Varken den tillträdande kejsaren, Diana eller Darius hyser sådana planer.
– Jag!
– Ja du, om de två lyckas döda varandra så är du nästa på tur.
– Inte en chans!!
– Darius!
– Nej mor, den förbannade makten korrumperar.
– Du är den du är Darius, om det kommer till det så har du inget val. Men du har oss som kommer stötta dig. Vem vet, han kanske överlever. Eller så misslyckas hans lönnmördare att döda henne. Fast de skulle dödat hennes mor i stället så hade det kanske infunnit sig ett lugn.
– Du är välinformerad Chead.
– Lei är bra på att lyssna.
De ser på henne och sen på mig, jag ler mot dem.
– Hur är det här?
– Som vanligt.
– Så bra, hur gör vi nu?
– Vad menar du?
– Ja, ska jag flytta hit permanent?
– Vill du det?
– Om jag lärt mig något i min ensamhet så är det att man inte kan fly ifrån sitt öde. Jag är den jag är, An Chead, den förste. Er son och arvtagare, jag är även den förste som överlever därnere, den förste som är märkt med de fem tecknen, den förste som har det eviga märket på min kropp. Ja i alla fall här, jag är den jag är. Så oavsett vad jag vill mor och far så är jag er son. Jag frågar er om ni vill att jag bor här med er. Förlåt vi bor här med er, där jag går eller bor, bor Lei.
– Hon har redan ett eget rum här.
– Så bra och passande.
– Men det är klart att du ska bo här, du är vår son och arvtagare.
– Tack, men försök inte låsa in oss. Det kommer inte fungera, jag kommer ha vissa önskemål om mitt boende.
– Som?
– Det kan vi tala om sedan mor, nu så vill jag lyssna på vad ni har att säga om vad som hänt er sedan vi sågs sist.
– Om du berättar vad som hände dig.
– Jag blev inburen i en grotta, de la mig på en säng som är gjord av sten. När jag öppnade ögonen så gjorde jag det för att två ormar bet mig i halsen, deras gifter brände som syra. Smärtan fick mig att skrika, då attackerade de flygande djuren mig och de bet mig de med. Flera gånger om dagen så bet de mig, i ett år och en dag så bet de mig flera gånger om dagen. I grottan så fanns det en bok, jag läste den när mina ögon vande sig vid mörkret. När de gjorde det så såg jag att det fanns träningsredskap i grottan, boken handlade till viss del om den träningen, om elementen, om den vise eller som kvinnor säger den visa. De är en och samma, det finns inte en vise eller en visa. De är de samma, men systrarna som med så mycket annat har förvrängt det till sin sanning. Som sanning om druiderna, druiderna är skaparna av elementen. Det är eller var deras sätt att hantera naturen där de fick sina krafter ifrån. När jag hittade dem och läst boken så började jag träna, när jag hittat träningssakerna så hittade jag en annan grotta i anslutning till den grottan. I den grottan så fanns det ett vattenfall, i det vattenfallet så tränade jag både min kropp och mitt sinne. Så om jag ska bo här så kommer jag att behöva utrymme att bygga mitt träningsrum. Så vad hände? Jag botades, helades och vad ska man säga? Landade i mig själv kanske, jag insåg att man inte kan springa ifrån sitt öde. Oavsett om det är att vara dödsdömd innan man föds eller om man blir kejsare Darius, så kan man inte springa ifrån sitt öde. När jag landat lite till så ska vi resa till systrarna i Zentral och jag ska visa dem tecknen på min kropp. En del av dem kommer inte acceptera dem, men jag kan inte göra dem ogjorda. Inte för att jag skulle vilja ha dem ogjorda. Som sagt, jag har vuxit. Så det är vad som hände mig, vad har hänt med er?
De ser på mig och de börjar berätta.
II.
Diana ser på sin mor, hon känner inte igen henne mer. Verkligen inte, hon står framför henne som en svart emissarie om död. Hon ser på sin mors bleka hy, på den lätt galna blicken i hennes ögon. Hon ser på den röda systern som står snett bakom hennes mor. Hon ser hungern i hennes ögon, en hunger som ger den röda systern en galen blick i hennes ögon.
– Han är snart död, förberedd dig på att vi snart kommer att återvända hem.
– Till vadå? Och hem, jag har börjat skapa mig ett hem här med Tomas.
Hennes mor stirrar på henne.
– Det är dina order som slaktar folket i Zentral, dina order i mitt namn. Det är du som vill detta, inte jag.
– Har han förvrängt ditt huvud!!
– Vem?
– Tomas din dumma kossa!
– Nej mor, verkligen inte. Tvärtom skulle jag vilja säga, han har visat mig andra vägar än våldets. Vill du resa till Zentral så varsågod, jag stannar här mor. Jag trivs här, jag trivs alldeles utmärkt här.
Hennes mor stirrar på henne, sen kastar hon sig mot Diana. Hon stoppar henne, hon har lärt sig strida precis som sina bröder. Hon slår till sin mor ett antal gånger så att hon trillar ihop på golvet. Hon ser på den röda systern.
– Snälla försök så gör jag köttfärs av dig med.
Hennes röst är låg, farlig. Den röda systern känner av den, de två vakterna som Tomas försett henne med, drar sina svärd till hälften. Den röda systern tittar på dem med.
– Det är ni som fyllt hennes öron med ert skitsnack, som sagt. Jag stannar här, vad ni gör bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Dör han så kommer jag inte sätta mig på den tronen, det får Darius eller vår minsta syster göra i så fall. Ni ska kanske försöka med henne i stället. Jag stannar här hos Tomas, ni två ska lämna oss nu. Kommer ni tillbaka så dödar jag er, är det förstått?
Den röda systern ser på den unga kvinnan, hon ser den bestämda blicken som hon får av henne.
– Jag förstår.
– Bra, mycket bra. Nu far åt helvete med er båda två!!!
Hon vänder sig och lämnar rummet, hon går till Tomas och hon kramar honom och kysser honom. En allvarligt menad kyss, en mjuk kärleksfull kyss. Han svarar på den och efter de älskat så släpper Diana en kommuniké som meddelar att hon varit sin mors och den röda systerns fånge och lydiga redskap i denna röra.
Den kommunikén skickas ut till alla hus, till kejsarens palats i Zentral. Där den tillkommande kejsaren fortfarande svävar mellan liv och död. Allmodern dementerar att hon på något vis gett sitt tillstånd till den röda systerns agerande.
Vilket är sanningen, hon har inte tillåtit det att hända. Det kaos som är på stadens gator, hon har inte fått en bra start på sin regeringsperiod, verkligen inte. Hon ser på sina fem närmsta systrar.
– Hur fan gör vi nu?
– Vi kontaktar Jessica.
– Förlåt?
– Vi kontaktar Jessica, hon är Darius svärmor. De måste ha diskuterat möjligheten att han får bestiga tronen.
De ser på varandra, Jessica hur kommer hon att reagera på att de kontaktar henne om detta.
III.
Sammael ser mig komma in på hans etablissemang, jag sätter mig bredvid honom och han ser på mig, sen på Lei.
– Så du överlevde?
– Som synes.
– Så bra.
– Tack, jag vill bara meddela att jag har accepterat den jag är. Jag har flyttat in däruppe, vilket innebär att min tid som mästertjuv och mästerlönnmördare är över för ett tag.
– Där ser man, så för ett tag?
– Ja, för ett tag.
– Inte för alltid?
– Ingen kan se så långt fram min vän.
Sammael ser på mig, hörde han rätt. Kallade jag honom för vän?
– Förvisso, min vän.
– De andra fyra?
– Är hos de gula systrarna på deras ö, de är väldigt beroende av de flytande krediterna.
– Fan.
– Ja.
– Och tack.
– Ingen fara, så arvtagaren.
– Haha, ja arvtagaren, Vem kunde gissa det?
– Ja inte jag, sen att det är något speciellt med dig har jag alltid vetat.
– Nåja, nu blir jag generad Sammael. Jag har gjort det jag gjort för att överleva, varken mer eller mindre. Drömmarna är mildare nu min vän.
– Drömmar?
– De jag dödat, ibland så såg jag deras anklagande blickar när jag sov. Det gör jag inte längre, jag är inget monster Sammael. Även om jag inte visade det så kände jag.
– Nej, det var inte så jag menade. Men du visade aldrig något.
– Nej, jag visade aldrig något. Men det betyder inte att jag inte kände, att jag ibland avskydde mig själv för det jag gjorde. För den jag var, den kalla personen som var kall för att inte bli galen. Där din vänskap var en av orsakerna till att jag var på rätt sida om galenskapen. Så jag hoppas att även om jag flyttar upp dit så har jag din vänskap kvar min vän.
– Ja Chead, till den dag en av oss eller båda vandrar på den vises gröna ängar.
– Tack, min vän.
IV.
Jag går in på Rubys etablissemang, hon ser på mig. Jag ser på henne och ler, jag går fram till henne och jag ger henne en mjuk kram och hon svarar på den. Vi delar på oss och ett liknande samtal som jag hade med Sammael utspelar sig. När det är över så ser hon på mig.
– Siandra är ledig.
– Så passande.
– Visst är det.
Hon kallar på Siandra, hon kommer in i rummet. Hon ser på mig och jag på henne, hon kommer fram till mig och Lei hoppar av min axel och vi går uppför trappan jag och Siandra. Vi går till hennes rum och hon öppnar dörren och vi går in, vi kysser varandra mjukt.
Hennes mjuka läppar smakar sött, avlingars läppar gör det. Vi hjälps åt att klä av varandra, där hon får hjälpa mig mer än jag hjälper henne. Min tunga slickar sig nerför hennes kropp, jag smakar på hennes varma hud. Jag leker med hennes bröstvårtor, de stelnar och jag slickar mig vidare neråt.
Varje ”trick” som hon lärt mig använder jag mig att för att hetsa henne, hon ber mig om att slicka henne när min tunga slickat allt annat än hennes slida. Ett leende spelar på mina läppar och jag slickar hennes läppar mjukt. Min tunga särar på dem.
Jag känner smaken av henne på min tunga, den första kvinnliga smak jag smakade. Jag kommer aldrig glömma smaken av hennes inre, jag börjar slicka henne och min tunga dansar runt mellan hennes inre, hennes läppar och klitorisen.
Jag hör på hennes andning att hon närmar sig, min tunga fokuserar uteslutande på hennes klitoris nu. Jag för in två fingrar i henne som jag vet att hon uppskattar, jag smeker henne och slickar hennes samtidigt. Ett skrik lämnar hennes läppar och hennes rygg lämnar madrassen och jag följer med i rörelsen.
Jag slickar henne snabbt nu, jag drar ut fingrarna och min tunga slickar hennes innersta och skriket som lämnar hennes läppar varar länge. Onaturligt länge, det känns som om det aldrig ska ta slut. Jag njuter av hennes orgasm, av hennes safter som fyller min mun med njutning.
Hennes kropp slappnar av, orgasmen lägger sig och jag lämnar hennes sköte och jag lägger mig bredvid henne. Hon knuffar mig lätt på bröstet och jag lägger mig på rygg och hon kysser sig mjukt nerför min kropp. Hennes hand greppar min penis och hennes hand börjar röra sig mjukt upp och ner.
Min penis reser sig och hennes huvud kommer fram till min penis och hon ser på märket som är inbränt på penisen. Hon säger inget om det, men hon tittar på det sen öppnar hon munnen och tar penisen i den och börjar suga mig med mjuka rörelser, hennes tunga och mun leker med mig.
Hennes tunga slickar på undersidan av min penis, hon rör huvudet lite snabbare och jag stönar högt. Hon lämnar min penis med munnen och hon grenslar mig och sätter penisen mot sin slida, hon trycker till och jag känner ur jag glider in i hennes inre.
Jag når botten och hon börjar rida mig, hennes höfter rör sig upp och ner. Jag smeker hennes kropp och våra ögon som två magneter som är fastlåsta i varandra. Hon rider mig snabbare och snabbare, jag känner hur kittlingarna attackerar mig och blir något annat.
Det blir till ilningar till något som jag inte med ord kan beskriva. Verkligen inte, hon rider mig ännu snabbare nu och jag ser hennes kropp spännas och orgasmen träffar henne och jag greppar hennes höfter och tar över rörelserna.
Jag tar henne snabbt och hårt och jag exploderar i min orgasm, jag känner hur säden exploderar ur mig. Sträng efter sträng av min säd lämnar mig och fyller skyddet. Vi kommer tillsammans, vi kommer länge och när vi landar så ser vi på varandra med ett leende.
– Behöver du vila länge?
– Nej Chead.
– Så bra Siandra.
V.
Min mor ser på meddelandet som den gula systern som står framför henne har lämnat till henne, hon vet att om hon öppnar det som kommer hon att bli indragen i Katedralens förbannade intriger, intriger som nästan kostat henne hennes son.
Min far kommer in i rummet, han ser på den gula systern. Hon möter hans blick, han ser den vanliga antydan till överlägsenhet.
Den hade kanske retat någon annan än honom, han har levt med Jessica för länge för att ta åt sig av dem. Han har lärt sig att svara på den med en egen blick som visar att han inte är imponerad.
– Min fru, du har besök?
– Ett sändebud.
– Aha, en springflicka?
– Haha, ja.
– Vad trodde du? Att din blick skulle imponera på mig? nej flicka den imponerar inte. Du är antagen ser jag, min fru är vördad moder, min dotter är en moder och jag, jag är storhertig av Eumarkas hus. Du ska kanske visa rätt respekt för den man vars palats du besöker är herre i. Det är inte antagna systrar.
Den gula systern bli vitare och vitare i ansiktet ju längre min far talar och tillrättavisar henne.
– Inte ens min fru, som är storhertiginna ger mig en sådan blick flicka, inte i mitt eget hus. Vet din plats annars så kanske jag får för mig att framföra ett klagomål på dig till din Allmoder.
Nu är hon kritvit i ansiktet, hon ser desperat på min mor för att få stöd av henne. Hon ser på den unga kvinnan och ler lite åt henne.
– Förlåt.
– Givetvis, nå vad vill de min fru?
– Jag vet inte, saken är den att öppnar jag och läser så kommer jag att bli indragen i deras intriger.
– Är du inte redan det min fru.
Det hörs en knackning på dörren och hon ropar.
– Kom in.
Jag öppnar dörren och går in, min mor ser på mig och Lei som sitter på min axel. Hon ser att jag ser på den gula systern.
– Mor, far.
– Chead.
Jag går fram till den gula systern och jag ser på henne.
– Vad heter du?
– Olivia.
– Angenämt, mitt namn är Chead. Arvtagaren till detta, den som satte den förra Allmodern på plats. Du var kanske där?
– Nej.
– Ah, synd. Då hade jag sluppit markera, varken jag eller Lei uppskattar dina tafatta försök. Förstår vi varandra?
Hon backar ett steg när hon ser kylan i mina grågråa ögon, min mor samlar sig.
– Nej mor, hon är varnad. Hon är rätt intelligent, hon försökte inte med er två. Hon måste insett att du skyddar både dig själv och far. Men hon har inte blivit informerad om mina förmågor. Du förstår, jag är rätt bevandrad i hemligheterna. Jag skulle kunna få dig att klä av dig naken och gå ut på gården därute och leka med dig själv tills du svimmade av utmattning. Men det kommer jag inte göra för du kommer uppföra dig, eller hur?
Hon stirrar skakad på mig, hon nickar snabbt att hon förstått.
– Så bra.
– Vad har du på hjärtat min son?
Jag ser på den gula systern.
– Vänta utanför.
– Ja vördade moder.
Hon lämnar rummet snabbt.
– Hade du kunnat göra det du sa?
– Ja far, det hade jag. Jag hade kunnat göra värre saker än så, så de har hört av sig.
– Ja.
– Jaha, då ska du kanske öppna och läsa vad de vill mor.
– Jag vet inte om jag vill bli indragen i deras intriger.
– Det kommer du bli ändå mor, så öppna det så får du se vad de vill.
Hon sprättar upp kuvertet och tar upp brevet, hon läser igenom det snabbt och sen räcker hon det till min far som i sin tur läser det. När han är klar så räcker han det till mig, jag läser igenom det och jag ler.
– Bra, väldigt bra.
– Hur är detta bra?
– Det ger oss en anledning att resa dit mor.
– Varför ska vi göra det?
– För att de behöver få reda på ett och annat.
– Som?
– Att det vandrar en druid bland dem igen, en druid som är lätt irriterad på dem och deras uppförande, en druid som inte uppskattar deras intriger.
Hon ser skarpt på mig.
– Ja mor de fem märkena betyder det, det är druidernas märkning. När druiderna blev fullvärdiga sådana så märktes de med de fem elementen. Munkarna är en spillra av druidernas soldater, en spillra som förvrängt deras seder till något som ska passa vår värld. Men vad få vet är att druidernas bibliotek finns där och här numera.
Jag knackar mig på pannan.
– När jag blev det jag nu är så fick jag tillgång till det, jag tankade ner det och jag läste de böcker som inte fanns inlästa. Jag kommer meddela dem att en druid vandrar på vår planet igen, ni två måste ha druidblod i er annars så hade jag inte blivit det jag är. De kommer också få reda på att jag inte kommer att hålla tyst om vem det var som dödade druiderna, om systrarnas svek. Deras lögner osv. jag kommer inte hålla igen. Jag kommer att skrämma en hel del av dem mor. Jag kommer kanske genera en del av dem med.
– Hur?
– Jag kommer klä av mig naken i Katedralen.
– Där ser man, får jag fråga varför?
– Så att alla mina brännmärken syns.
– Och då måste du klä av dig naken?
– Ja mor, jag måste klä av mig naken. Du förstår det sista märket sitter på min penis.
De ser på mig, jag möter deras blickar.
– Det är vad det är.
– Det var inte därför du kom hit.
– Nej mor det var det inte, jag kom hit för att fråga om palatset har en egen skräddare?
– Ja vi har ett antal sådana, vadå då?
– Jag skulle vilja ha hjälp med att sy lite kläder.
– Vi kan leta upp en av dem när vi är klara här.
– Tack mor.
– Ingen fara.
– Vi ska kanske hämta Darius, Violetta och hans mor innan du bestämmer dig för hur du ska agera. Hans fru är ju ändå en blå moder.
– Ja hon är ju det.
Hon reser sig och går till dörren och hon öppnar den, hon tittar på en av betjänterna och säger åt honom att leta reda på de tre och säga åt dem att de ska komma hit till hennes rum. Han bugar sig och går i väg, hon ser på den gula systern.
– Jag skulle vänta på ert svar.
– Det kommer ta lite tid, så du får dra dig tillbaka till ett av våra gästrum. Du där, visa henne till ett gästrum för systrarna.
– Javisst ers nåd, om du kommer med här.
Betjänten visar med handen att hon ska följa med honom. Hon reser sig och de går i väg, min mor fnyser lite.
– Så du är brännmärkt där?
– Ja far, jag är brännmärkt där.
– Vid den vise.
– Det är inte så farligt som det låter far, jag fick vissa fördelar av djurens bett och gifter.
– Fördelar?
– Vi ska inte tala om dem här, det finns öron och ögon som inte har med vissa saker att göra.
Min mor kommer fram till oss.
– Ljudtystare.
Vi står i ett vitt ljus, jag ser på dem. Sen förklarar jag vilka fördelar som betten och gifterna gett mig, sinnena, allt.
VI.
Allmodern ser på svaret från Jessica, hon slickar sig lätt om läpparna.
– Vad är det moder?
Hon ser på den gula systern, hon ser på de andra systrarna som står framför henne.
– Hon kommer hit tillsammans med sin son.
– Sin son?
– Ja, hon och hans son kommer hit.
– Var det, det enda svaret?
– Läs själv.
Hon räcker svaret till de andra kvinnorna. De tar emot lappen och börjar läsa på den.
VII.
– Nu reser du igen Chead.
Jag sitter med Elsbeth, hon ligger i min famn och hennes ögon är slutna.
– Jag reser med mor, vi kommer hem om en tio max fjorton dagar. Det beror på vad de får för sig.
– Vad menar du?
– En del av de testen som ni går igenom för att bli det ni blir är skapade av druiderna, de magiska sakerna, som edsstavar osv. det är druidmagi. Varken mer eller mindre syrran, det kan vara så att de får för sig att kontrollera att jag är det jag säger att jag är. Om de inte litar på mina märken och vad de kommer att göra.
– Vad kommer de att göra?
– Lysa.
– Förlåt?
– De kommer att lysa syrran.
– Så du kommer ställa dig där naken och lysa, den kommer att lysa?
– Om de tvingar mig till det, vilket jag tror att de kommer göra så ja. Då kommer jag att klä av mig naken och ställa mig där och lysa och den kommer också att lysa. Jag kommer att kasta ett par sanningar i ansiktet på dem.
– Som?
– Att de eller ni bara är bleka kopior av druiderna, att ni eller de systrar som levde då dödade ett helt släkte oavsett ras. För hos druiderna så var ingen ras överlägsen en annan, ni skulle aldrig släppa in en kvinna från en annan ras. Nu talar jag inte om dig eller mor, utan om systrarna som organisation. Druiderna var fredliga, de slaktades utan att göra motstånd till att börja med. Sen gjorde de motstånd, då tvingades den Allmodern som startade kaoset att vända sig till kejsaren med falska löften och lögner. Han samlade alla husen utom ett under sig och utrotningen startade, den slutade med att druiderna försvann. Kvar blev en liten del av soldaterna som drog sig tillbaka till deras borg i de otillgängliga bergen i Pasternack och för att överleva så blev de lönnmördare. Men hela druidernas samlade kunskap, finns i deras bibliotek. Det kommer jag inte berätta, men det andra ska de bli väldigt varse om. En del av deras lekande med blodslinjerna har handlat om att se till så att ingen med druidblod i sig ska ha skapat manliga arvingar.
– Så mor och far…
– Ja, annars så hade jag inte överlevt. En anledning till de förra ledarna av Pasternacks galenskap handlar om deras manipulerande med blodslinjerna. Varken mer eller mindre, det är en av anledningarna till galenskapen, det finns fler. Men det är en av dem i alla fall.
– Där ser man, kan du göra de saker som druiderna kunde?
– Saker?
– Ja det sägs att de kunde magi, att de kunde skifta hamn så att säga.
– Jag vet inte, jag har inte prövat.
– Varför?
– Därför att jag inte haft någon anledning till det, det finns ingen som kan lära mig. Det jag läst om magin säger mig att jag inte ska leka med den, att använda magi kommer med ett pris.
– Pris?
– Något för något så att säga, om jag ska få dig att sväva tillexempel, så för att jag ska kunna göra det så ska jag samla mig, säga ordet på gamla språket. Lite dramatiskt göra en rörelse med handen, så svävar du. Men för att göra det så måste jag hämta den kraften från naturen, vilket innebär att jag får hämta kraft från något levande. Är det mindre än den kraft som behövs för att göra det som ska göras så dödar jag det levande och om det vill sig illa så gör jag mig själv illa. Eller dig eller Elsbeth. Så nej jag kommer inte leka med magin som de kunde, jag vet hur jag ska göra det teoretiskt, men inte praktiskt så att säga. Det sägs att de hade artefakter som de hämtade sin energi ifrån, men var och om sådana finns har jag inte en aning. Skulle jag hitta en sådan så hade jag kanske börjat testa mig fram. Angående skiftningen så vet jag inte, en druid kan inte göra det innan de fyllt tjugo och då kommer man spontant att förvandlas till allt mellan ett och tre djur. Så fråga mig om ett par månader.
– Skojar du?
– Nej, en druid blev inte man förrän han var tjugo. En druid fick inte de fem märkena på en gång som jag fick dem, eller så ska jag inte säga. Det finns en hel del som prövat före mig, både från druiderna och sen som systrarna skickade dit. Ingen har överlevt, ingen förutom jag syrran.
Hon ser på mig och hon slickar sig om läpparna. Jag var inte riktigt ärlig mot henne, jag vet var en del av de magiska sakerna finns som jag kan använda. Frågan är om jag kommer att hämta dem, vi får se.
VIII.
Min mor kramar min far, sen kramar hon Violett, Darius och de andra. Jag har delat ut mina kramar och handslag, Lei sitter på min axel och vi går uppför trappan till luftskeppet. Striderna i Zentral är över, när Diana meddelade sitt budskap så insåg legosoldaterna att det var slut med betalningen.
Så de packade ihop och lämnade Zentrals öde åt sig själv. De kejserliga soldaterna stoppade de få fickor av motstånd som fanns kvar ganska så enkelt när legosoldaterna försvann. Den tillträdande kejsaren är fortfarande nedsövd, de har lagt locket på så att inget sipprar utifrån sjukhuset.
Hans två fruar och deras barn är fortfarande inlåsta i palatset. Man fruktar fortfarande för deras liv, med de tankarna snurrande i mitt huvud så lättar luftskeppet och det stiger upp till marschhöjd. Väl däruppe så skjuter det fart.
IX.
Jasmina ser på sin far, han sitter i möte med Farikas nya översteprästinna. Han försöker få henne att ändra inställning till hur man ska hantera Pasternack och vilka som ska vinna av de stridande två släkterna. Båda släkterna pumpar ut enorma summor flytande krediter, pengar och andra betalningssätt.
Det sägs att munkarna och nattensjägare tjänar enorma summor pengar på de lönnmord som de utför åt båda sidor. Hennes far har skickat dit egna lönnmördare som, som han säger tunnar ut i leden. Aisha lyssnar på hennes far, hennes svar är det samma som det var sist de diskuterade detta.
Hon tänker ära det avtal som skapades med den förre kejsaren tills den nye eller nya sitter på tronen och en ny förhandling inleds. Jasminas far ser på Aisha, hon ser att han får samla sig rejält för att inte säga för mycket.
För att inte skrika av den vanmakt han känner, de bryter upp och Jasmina nickar mot Aisha. Hon svarar på den, hennes far och hans rådgivare går i väg.
– Du handlar klokt Aisha.
– Tack, jag hedrar min mors avtal med kejsaren. De var älskande, det var inte mer än så. De delade en viss hunger båda två som de tillfredsställde.
– Så det fanns inget eget avtal dem emellan?
Aisha ser på Jasmina, den blicken säger mer än tusen ord.
– Så det gjorde det, spännande.
Aisha ler lite.
– Det sägs att Chead är tillbaka.
– Ja, jag har hört det med. Hur var han?
– Ömsint, han var ömsint. Han gav mig äkta njutning utan påverkan av de flytande krediterna. Det var en ny upplevelse, han var den ömsintaste älskare jag haft förmånen att dela säng med.
– Vet du var han varit?
– Nej, de är väldigt förtegna med det. Det jag vet är att han varit borta i lite mer än ett år, att han och hans mor är på väg till Zentral för att träffa systrarna i något ärende.
Jasmina ser på Aisha, hon vet att Aisha fått en arvtagerska och att hon är delaktig i dotterns utbildning. Vilket inte är vanligt bland dem, men Aisha använder inte de flytande krediterna mer än vad som är tvunget för henne. Orgierna i palatset har nästan försvunnit, vissa finns kvar av religiösa skäl.
Men det är sällan att hon själv deltager i dem, om det inte krävs av henne av religiösa skäl. Aisha ser på Jasmina och hon ser en ung kvinna som längtar efter något annat, något som inte ligger inom hennes räckvidd. Hon ser längtan efter att få uppleva den ömsinta älskaren.
X.
Tomas står naken bakom den nakna Diana, de är båda nakna förutom masken som täcker deras ansikten. De hjälps åt att utdela ”bestraffning” mot den kvinna som är uppspänd på korset framför dem, han känner tungan från den kvinna som står på knä framför honom och slickar på hans penis.
Han ser på kvinnan som står på knä framför Diana och slickar på hennes slida. De njuter mer än de gjort tillsammans, han känner den kvinna som suger honom sätta hans penis mot Dianas slida.
Han trycker till och med de två kvinnornas hjälp så glider han in i Dianas inre, han friade till henne innan de gick in här. Hon log och svarade ja, han satte förlovningsringen på hennes finger. Kvinnan slickar på Dianas klitoris, de piskar kvinnan lätt och Tomas tar sin tillkommande med långa tag.
Han tar henne tills det går för honom och hans säd fyller hennes slida, de älskar utan skydd. Diana kommer med honom och hon skakar i hela kroppen när orgasmen rider henne.
XI.
Tvillingarna ser på vad som händer på scenen framför dem, de är ensamma i lokalen förutom de som ”uppträder” framför dem. Deras fingrar leker med sina kön, inga mäns penisar har vidrört deras kön. Inte mer än i deras fantasier och då är det Cheads penis som fyller dem, de precis som de som är på scenen närmar sig klimax. De kommer tillsammans med paret på scenen.
XII.
Luftskeppet landar och vi går av det, vår eskort går framför och bakom oss. Min mor ser på mina vita kläder, hon ser på snittet som de är sydda i. Hon hade lyssnat på mig när jag förklarade var det kom ifrån.
– Druidernas kläder såg ut så här, en eller annan brun kommer att känna igen det. Jag har låtit sy upp en i varje färg, förutom denna vita.
– De ser sköna ut.
– Det är de, skräddaren blev lite paff när han fick se tyget.
– Det är inget jag känner igen.
– Det skulle förvåna mig, det är en sedan länge glömd metod att skapa detta material som kallas för elemental tyg. De fem elementens tyg.
Vi kommer fram till vår transport, jag öppnar dörren för min mor. Vi sätter oss i den och den kör i väg, vi åker genom staden och vi ser på arbetarna som lagar de skador som uppstått efter striderna. Frågan är hur illa det är i underjorden, enligt Declan så var det illa, riktigt illa därnere.
Vi passerar det kejserliga palatset, vi kommer fram till systrarna område med Klosterkatedralen i mitten. De släpper in oss och transporterna kör fram till Klosterkatedralen, de stannar och vi går ur vår transport. Vår eskort sluter upp runt oss och vi går fram till porten som leder in i Klosterkatedralen.
Den stora porten öppnas och sex systrar kommer ut, fem i olika färger och en i en vitklädnad med de femfärgerna på. Jag ser på den nya Allmodern, vi stannar och min mor hälsar på dem. Med lagom respekt, de ser på mig och jag hälsar på dem.
Lagom avmätt, de ser på mig och mina kläder. På mognaden i mitt ansikte, ett par av dem såg mig sist jag var här. Då var jag valpigare, nu är jag mognare.
– Ska jag svara på dem?
– Förlåt?
– Någon eller alla av dem försöker ta sig in här, jag vet inte om jag ska skratta åt deras patetiska försök eller om jag ska bli förnärmad och svara på dem. Risken är att de blir lallande fånar, så därför förvarnar jag. Tillskillnad från dem.
Hon ser på mig och sen på de fem kvinnorna, tre av dem rodnar lite, den röda, gula och bruna, inte den grå eller lite överraskande den blå.
– Jag ber om ursäkt.
– Tack, låt oss hoppas för dina undersåtar skull att ingen fler försöker sig på det. För som sagt, jag kanske tappar tålamodet och svarar på attackerna.
– Förnärma min son en gång till så får ni ta konsekvenserna av det mina systrar, ingen av er är vördad moder. De fem är ingen titel, det är en arbetsbeskrivning.
De stirrar på min mor, Allmodern ser på henne och sen på de fem kvinnorna.
– Det är sant, välkomna hit. Du kommer kanske avslöja varför du är här?
– Jag önskar som arvtagare till Eumarkas hus utnyttja min rätt att tala inför er.
– Då ska du få göra det.
– Tack Allmoder, jag är även här som rådgivare åt min mor i de saker som rör vår familj. Min far hade tyvärr förhinder så han kunde inte följa med, så jag får representera honom och vårt hus i denna fråga Allmoder. Vilket också är min lagliga rätt som arvtagare.
– Sant, välkommen återigen och jag kommer låta meddela att ingen ska försöka sig på att ta sig in, innanför dina tankar.
– Tack Allmoder, jag är överväldigad av din vänlighet.
Hon ser på mig, hon försöker utröna om jag överdriver. Hon kan inte läsa det ena eller det andra i min blick. Vi går in i Klosterkatedralen och som vanligt så imponeras jag av storleken och detaljrikedomen i katedralen.
Vi går igenom den och vi kommer ut på baksidan där systrarnas fem torn står, vi går fram till det blå som är min mors. Vi går in i det och vi går uppför trapporna till hennes kvarter här, vi går in och vi ser på väskorna som blivit uppburna hit.
Jag tar min och jag går in i det rum som jag ska sova i. Jag sätter väskan på sängen och jag öppnar den och börjar packa upp mina kläder, jag hänger in dem i garderoben. Jag går tillbaka till det stora rummet, eller salongen som min mor kallade den.
– Då var vi här, hur tror du att de kommer att reagera på Darius svar?
– Jag vet inte, inte mer än att det kommer överraska dem tror jag.
– Hur är deras lillasyster?
– Ingen vet, hon är över arton och har blivit kvinna och lämnat barndomen bakom sig, enligt Darius och hans mor så var hon tillbakadragen och blyg när de träffades i palatset. Saken är den att de inte träffades så där jättemycket, de bodde i sina delar av palatset. De hade ingen direkt kontakt med varandra, utom vid vissa tillfällen.
– Frågan är vad som vaknar upp, om han vaknar upp. Han har legat nedsövd länge nu, han var väldigt hur ska jag säga mor, manlig? Att förlora en lem kan vara ett stort slag för honom, även om han kommer få den bästa attrapp som finns att få för flytande krediter eller pengar så är det ett hack i hans fåfänga manlighet.
– Ja.
XIII.
Jag springer fram över taket och jag hoppar ut i luften, jag får bita mig i tungan för att inte skrika högt av lycka. Jag snurrar runt och skjuter i väg änterhaken, den fastnar i väggen. Mina fötter dämpar stöten och jag stannar där och sänker mig neråt.
Jag landar och Lei meddelar att det är tomt, jag springer i väg och jag kommer fram till byggnaden. Den lilla oansenliga bygganden, jag tar fram en apparat ur fickan jag sätter den mot dörren och jag trycker på en knapp. Prickarna ändras från rött till grönt och jag öppnar dörren och Lei landar på min axel.
Det ser ut som om hon svävar i tomma intet. Jag går in och jag stänger dörren och jag ser på den lilla lager byggnaden. Vi går fram till en av de större tunnorna och jag öppnar den och jag sätter apparaten på botten av tunnan, det röda blir grönt och jag öppnar luckan och vi hoppar ner.
Jag stänger luckan och vi går i väg snabbt, vi går igenom labyrinten och kommer fram till en dörr. Jag sätter apparaten på den och apparaten arbetar, det går inte lika fort nu som innan. Men de fem prickarna blir gröna och jag öppnar dörrarna och vi går in.
Jag ser på alla saker som finns härinne. Jag ser hur min AI skannar av allt som finns här och det piper till när den hittar det som jag är för. Jag kommer fram till lådan och jag öppnar den, jag ser på halssmycket. Jag stänger lådan och stoppar ner den i min ryggsäck, jag ser på de andra magiska sakerna som är här.
Ingen av de andra är lika stark som den jag stoppat ner i min väska, jag tar inte mer. Dels för att jag inte ska bli alltför frestad, sen för att som jag sa, den jag tagit är den starkaste talismanen av dem alla. Vi lämnar rummet, jag stänger och låser dörren.
Vi tar oss igenom labyrinten och vi kommer fram till tunnan och vi tar oss ut ur lagerbyggnaden. Lei lämnar min axel och jag börjar springa, ett leende dansar på mina läppar. Det är nästan farligt berusande, detta är bättre än alla flytande krediter som finns.
XIV.
Min mor ser på de sex kvinnorna.
– Vad är hans besked?
– Att han hedrar sin bror som är arvtagaren, sin syster som är före honom i tur.
– Det är inget besked.
– Jo, det är det. Han vill inte ha med detta att göra, han är glad där han är. Han hoppas att hans bror överlever och att hans syster om han inte skulle göra det tar sitt ansvar.
– Och om de väljer att inte göra det?
– Då får han ta en funderare på det, tillsammans med sin fru. Min dotter, en blå syster. Var är hans lillasyster?
– Ingen vet.
– Förlåt?
– Ingen vet, hon reste med två systrar österut. De försvann på österhavet.
– Så hon kan vara död?
– Ja, hon kan vara död.
– Vad gjorde hon där?
– Vi vet inte.
– Och systrarna?
– Är borta, en blå och röd syster. Skeppet de seglade på är borta, besättning. Allt är borta, så han säger inte hundra procent nej?
– Nej han säger inte hundra procent nej.
– Bra, det var bara det vi ville ha svar på.
– Sen så råder jag er att inte läsa in mer i detta än vad det är så att säga. Han hoppas fortfarande på att hans bror överlever eller att hans syster tar sitt förnuft tillfånga och övertar tronen.
– Hon har trolovat sig med Tomas, den näste Kaisern.
– Där ser man, då får ni hoppas på att den äldre brodern överlever mina damer.
– Om det är käbbel om Pasternack hus, hur tror du att käbblet kommer att bli om det kejserliga palatset står tomt?
– Stort.
– Precis.
XV.
Jag går in den runda salen och ser på kvinnorna som sitter på platserna runt den öppna platsen i mitten. Jag stannar och jag ser på dem, det är ett stort antal av dem som sitter där på sina platser. Jag lyfter min högra hand och sorlet lägger sig och de ser på mig. De ser på Lei, jag ler lite och jag samlar mig, jag svarar på de attacker som jag utsätts för och ett antal skrik hörs och de som skrikit svimmar.
– Jag sa att jag inte skulle acceptera några som helst attacker på mig, jag fick Allmoderns ord på att det inte skulle bli så. Ändå så får jag försvara mig, vilket jag också lovade att jag skulle göra. Men det är väl så när man får intalat av andra att man är förmer än andra. Så har det varit här länge, att ett antal av er trott att de är förmer än oss andra, en del av er har ett horn i sidan åt mig sen jag avslöjade vad jag utsatts för. Vad min mor och far utsatts för av representanter av katedralen och tornen. Vad många fler än jag fått utstå, faktiskt hela folkslag. Ni har deras blod på era händer, de är färgade röda av dem. De som attackerade mig, bröt mot en massa regler, dels vem jag är. Min position, mot regeln om att inte angripa oskyldiga, att inte skada utan att ni blir attackerade osv. alla de höga ideal som ni säger er följa. Det är som vanligt med vissa av systrarna bara tomma ord, jag har fått lida för de tomma orden mer än många andra. Det lidandet skickade mig till en plats som kallas helvetets kammare.
Jag hör förfärade utrop från flera av de bruna.
– Ni vet vad det är för plats hör jag, de mardrömmar som beskrivs i de böcker ni har här, de är som en moders smekning på kinden. Varken mer eller mindre, ni kan inte i era mörkaste mardrömmar föreställa er vad som finns där. Anledningen till att jag fick gå in där är att jag på order av den förre Allmodern förgiftades av de bruna systrar som skulle ta hand om mig på barnhemmet som jag fördes till direkt efter min födsel. Allmodern ville döda mig, hon ville verkligen att jag skulle dö. För hon såg till så att Pasternack fick möjligheten att invadera mitt hemland, mitt hus för en enda anledning. Att få mig dödad, varför tänker ni kanske, om hon redan sett till så att ett gift dödat mig på min sista dag innan jag fyller tjugo. Det designade giftet, hade blivit verksamt dagen innan min tjugo års dag. Varför är den dagen så viktig? Jag ser ett par ansikte på läktaren som insett vad jag talar om, som vet vad priset är om man överlever ett år och en dag i helvetes kammare. Vad som kommer ut därifrån om man har rätt blod i ådrorna, det blod som systrarna i årtusenden försökt att stoppa. Min mor eller ödet eller vad det nu var som ingrep, när hon eller det trotsade Allmodern och födde mig. Min mors och fars blod var de rätta, eller i Allmoderns och en massa andra systrars ögon orätt. Jag är det som systrarna i sina mörkaste hörn av sina sinnen fruktar, jag är en druid. Det som kallats övermänniskan av er i alla tider är inget annat än en druid.
Tystnaden är total, jag ser på kvinnorna som sitter på sina platser. Jag ser förfäran i en hel del ansikten.
– Bevis.
– Förutom att jag stoppade de som försökte ta sig in hit?
– Du är tränad i hemligheterna.
– Förvisso, vet du vad hemligheterna är?
Jag ser på kvinnan som propsar på.
– Det är de två första stegen i de fem elementen, det finns tre till. Alla mer avancerade än de föregående. Jag kan bevisa att det jag säger är sant, har vi en hyfsat lärd brun härinne?
– Vad vill du ha reda på?
– Inget jag vill bara att du om du är lärd bekräftar det jag säger.
– Det kan jag väl.
– Tack, om jag är en druid så ska jag vara brännmärkt med allt mellan ett och fem brännmärken?
– Sant.
– Och om jag överlevt helvetets kammare så har jag hur många märken?
– Fem brännmärken, och två tatueringar.
– Jag har flera sådana så du får vara mer specifik.
– En drake som är tecknet på evighet och de fem elementens märke.
– För att jag inte ska vara en charlatan så vad kommer att hända?
– Brännmärkena kommer att börja lysa.
– Och?
– Tatueringarna blir som levande.
– Tack, för att jag ska kunna bevisa detta så får jag klä av mig. Jag ber om ursäkt om jag blir generad, men jag har aldrig varit naken på en offentlig plats förut.
Lei lämnar min axel och kvinnorna stirrar på mig, vissa med fasa andra med nyfikenhet och andra med ilska. Lei flyger fram till min mor och hon landar på hennes axel, jag börjar klä av mig. Jag står snart i mina underbyxor och jag tar tag i linningen på kalsongerna.
– Vad gör du!!!
– Det sista tecknet finns på min penis.
– VAD!!!!
– Det sista tecknet finns på min penis.
– Vi litar på dig, du behöver inte ta av dig underbyxorna.
Jag ser på den syster som sagt det, jag vänder mig mot Allmodern som ser fundersam ut.
– Det är du som bestämmer, vad säger du? Jag vill inte bli anklagad för att vara en charlatan.
– Något säger mig att om det fungerar så kommer vi att se om det lyser där också, dina underbyxor är ju ändå vita.
– Förvisso.
Jag sluter ögonen och jag fokuserar, jag hör de höga ropen. Skriken och en massa andra ljud, jag öppnar ögonen och jag ser mig själv bada i ljus. Det syns väldigt tydligt vad som händer under mina underbyxor.
– Allmodern som sagt, ville stoppa det som ni säger att ni velat få fram genom er inblandning i blodslinjerna. Men det får den nya Allmodern reda på när hon bestiger tronen att hon ska motverka, jag ser på dig att du inte fått läsa den uppmaningen. Det finns kanske de som inte räknade med att du skulle bli så långvarig. Systrarna slaktade druiderna på grund av avundsjuka, systrarna var avundsjuka på druidernas magi. De trodde att druidernas magi kom från de föremål som druiderna använde, när de insåg att det inte var så, så hade man utrotat dem. För att dölja sin klantighet så startade man krig mot landet i söder, Druidernas urhem låg där. De såg till att hetsa alla hus utom ett i kriget mot södern, som var ett utrotningskrig riktat mot druiderna. Systrarna tappade kontrollen över de som ledde striderna, atomvapen användes och resultatet vet vi. Inte bara druiderna utrotades, en hel civilisation i söder utrotades, av alla raser, djur, växter. Allt försvann och det dåliga samvetet skapade skyddsmuren mot södern. Avundsjuka skapade det, skapade den största lögnen som finns.
Jag slocknar och jag börjar klä på mig, kvinnorna stirrar på mig. En hel del av de som sitter härinne har inte en aning om vad jag talar om.
– Du ljuger!!!
– Fråga den bruna som sa att hon skulle svara ärligt på era frågor.
Alla vänder sig mot henne, hon slickar sig om läpparna.
– Druiden talar sanning.
XVI.
Jasmina står vid den södra gränsen mot skyddsmuren, hon går fram till kropparna och hon ser på dem och på kläderna. Hon sätter sig på huk och hon ser på halsbandet, hon känner igen märket på halsbandet. Det är den förre kejsarens märke.
– Meddela min far att den förre kejsarens dotter är funnen.
– Ja ers nåd.
– Meddela även att den röda systerns kropp saknas.
Mannen ser på henne.
XVII.
Min far ser ut genom fönstret, ett regnväder från havet drar in över staden. De kommer emellanåt, han älskar lukten när det slutar regna och solen kommer fram igen. Han är lite orolig för vad som kommer hända när han son kommer ut som druid, vad kommer reaktionerna bli från de andra husen?
Även om sanningen kommer fram, eller den kommer att komma fram. Men hur kommer de andra husen att se på honom, med misstro? Han hör knackningen och han vänder sig om och Huffer kommer in i rummet.
– Den yngsta flickan har hittats.
– Var?
– I södra Parsia, hela sällskapet utom en blå syster har hittats. Det finns inte spår efter henne, den övriga har dödats av svärd.
– Svärd?
– Ja ers nåd svärd. Det finns ingenting därnere så nära skölden, Jasmina Shahens dotter kom dit för att en karavan hittade kropparna.
– Det kan inte ha varit mer än skeletten kvar.
– Nej, men deras smycken och juveler var kvar. Det var så man identifierade den unga kvinnan och hennes följeslagare.
– Vad gjorde de där?
– Ingen vet ers nåd, men vi vet att han som ligger i koma jagade sina syskon…
– Men varför fly till öknen i söder?
– Jag vet inte ers nåd.
XVIII.
Jag sätter på mig talismanen, den hänger runt min hals i ett läderband. Jag ser på den och jag ser drakmärket på ena sidan och de fem elementen märket på den andra sidan. Jag stoppar det innan för den vita tröjan, jag tar jackan och knäpper dubbelknäppningen. Jag rättar till huvan i nacken och tar min väska och jag går mot dörren. Jag öppnar den och jag ser på min mor.
– Vad har hänt?
– Man har hittat den yngsta dottern död.
– Var?
– I söder, i Parsia. En karavan hittade kropparna, eller skeletten, man hittade ett halssmycke som visade att det var hon.
– Hur tog Darius det?
– Bra, de var inte så nära syskonen där.
– Nej, men det är ju ändå hans syster.
– Ja.
Det knackar på dörren, min mor går fram till den och öppnar den.
– Ja?
– Den tillträdande kejsaren är död.
Vi ser på varandra.
XIX.
Darius lyssnar på min far.
– Han dog innan han vaknade upp, hans kropp återhämtade sig aldrig från skadorna.
– Två syskon döda, hur många fler blir det.
– Diana kommer att erbjudas platsen, ryktena säger att hon kommer att vägra. Då kommer frågan att ställas till dig Darius. Innan du slår bakut så vill jag bara påminna dig om plikten och ansvaret. Jag försökte också vägra när jag insåg att jag hade en plikt mot mitt folk och ansvar inför mitt hus.
– Violetta kommer kölhala mig om jag ens tänker tanken.
– Nej, hon vet om sitt ansvar och sin plikt.
– Så om Dianas mor inte lyckas övertala henne så kommer frågan att ställas till mig?
– Ja, då vill jag påminna dig om ditt ansvar och din plikt och om det kaos som husen kommer att kastas ut i om du väljer den vägen. Pasternacks problem kommer vara mikroskopiska i jämförelse, du kommer alltid ha vårt stöd Darius. Mitt som storhertig, far till Violetta, morfar till Elsbeth och svärson till mig, till oss.
– Jag hör vad du säger.
– Bra.
***

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 7.
I.
Vi ser luftskeppet landa, dörrarna öppnas och min far, syster och svåger går nerför trapporna. Declan, Duncan och Huffer kom igår. Vi hälsar på dem och de ser på mina nya kläder.
– Snygga.
– Tack syrran, hur är det med er?
– Det är bra Elsbeth är lite kinkig, hon vill inte sova på nätterna.
– Där ser man.
De andra ser på oss, vi sätter oss i transporten och den kör i väg.
– När vi kommer fram så ska du gå direkt till salen för att träffa Diana och hennes mor.
– Jag går inte dit själv, inte en chans.
– Jag följer med dig Darius.
De andra ser på mig.
– De har ett par systrar där, ett par från de röda. Man vet aldrig vad de kan få för sig. Lei kommer skydda ditt sinne från sådana angrepp, säg vad du tycker, lyssna på dem och försök komma fram till något som är bra för kejsardömet.
Vi kommer fram till palatset, transporten stannar och vi går ur den. Darius ser på palatset.
– Du behöver inte ha fyra fruar om det oroar dig, det är ingen lag. En av de mer liderliga kejsarna införde den traditionen, flytande krediter har den effekten ibland.
– Så inga fler fruar?
– Om du inte gärna vill.
– Nej jag är så nöjd så.
Vi går fram till den stora porten, transporten kör i väg. Porten öppnas och vi går in.
– Ers nåd, välkommen.
– Tack.
Han börjar gå och vi följer efter honom, han leder oss genom en bred korridor i palatset fram till en dörr. Han knackar på den och han öppnar den och vi går in, vi ser på de som sitter vid bordet. Diana, hennes mor, Tomas och de två röda systrarna. Vi går fram till bordet och vi sätter oss mittemot dem.
– Vad gör han här?
– Vad gör du här?
Jag ser på Dianas mor, hon öppnar munnen men hon stänger den igen när hon ser min grågråa ögon.
– Jag är här som hans rådgivare, precis som du är hennes kan jag tänka mig. Tomas är med fast att de inte gifta, min syster var inte välkommen, fast att de är gifta och att hon är en moder. De två är bara antagna och röda, så säg vad ni har på hjärtat så svarar han på det, samtalet är mellan en bror och syster som har rätt till detta om de vill. Varken mer eller mindre, det är inte vad du vill eller de vill. Utan vad Diana vill och vad Darius vill, varken mer eller mindre. Bara så ni vet så har jag fått tillåtelse av Allmodern att smiska de som försöker utöva telepati utan tillåtelse, jag ger inte min.
– Inte jag i heller.
– Inte jag i heller.
De ser på Lei.
– Så nu har jag varnat er, just det. Bara så ni vet så är jag druid.
De stirrar på mig alla fem, de röda systrarna drar sig bakåt.
– Sanningen om systrarnas slakt på druiderna och deras hetsande till atombombningarna på landet i söder, för att döda druiderna är också ute. En massa obehagliga sanningar är ute. Så nu kan ni två föra en diskussion om vad som ska hända.
– Tack Chead, vad vill du Diana?
– Helt ärligt så vill jag lämna detta och åka hem till vårt. Jag menade vad jag sa i mitt något melodramatiska tal och uthängning av min mor. Vad vill du?
– Åka tillbaka till Eumarka och låsa in mig, min fru och dotter och stanna där tills världen blir lite normal igen.
– Men?
– Men det fungerar inte.
– Det gör det för mig, jag vill inte ha detta. Verkligen inte, jag är lycklig med Tomas. Vi älskar varandra, vi älskar vårt enkla liv. Livet här har bara gett mig dåliga minnen, stannar du?
– Om du tvingar mig med ditt beslut så ja, då kommer jag att ta mitt ansvar och göra min plikt.
Diana ser på honom.
II.
Det knackar på dörren till deras svit, en av vakterna öppnar dörren.
– Ers nåd Violetta, det är till dig.
Hon reser sig och går till dörren, hon ser på den kejserliga soldaten.
– Den tillträdande kejsaren ber sin fru med familj att komma till palatset.
Han bugar sig och Violetta ser på honom.
– Vi kommer, vi ska bara packa ihop våra saker.
– Ja ers höghet.
Hennes ansikte stelnar lite, hon samlar sig och visar upp systrarnas samlade ansikte.
III.
Jag ser utöver staden, Lei sitter på min axel och jag lyssnar inte på diskussionerna som pågår i andra rummet. Det käbblas om en hel del saker, som sagt jag lyssnar inte så noga.
Jag hör Elsbeth gny till, jag hoppar upp på balkongräcket och springer fram på det och hoppar fram till det öppna fönstret i hennes rum, jag öppnar det och går in. Jag hoppar ner på golvet och går fram till hennes säng, hon ser på mig med stora ögon.
Jag lyfter upp henne och jag sätter mig i en fåtölj och jag börjar sjunga med låg röst för henne. Det är en barnvisa som de sjöng på barnhemmet. Jag sjunger den visan och ett par till, hon somnar men jag slutar inte sjunga för henne. Dörren öppnas och Violetta kommer in i rummet.
– Vad är det käbblas om?
– Hans kejserliga namn, han vill behålla Darius. Det vill inte byråkraterna, vilken dag som kröningen ska ske, Allmodern har varit här och godkänt honom.
– Det var väl för väl det, jag ska kanske också ge min välsignelse i egenskap av druid.
Jag ser på henne och jag ler lite, hon delar inte skämtet.
– Sover hon?
– Ja hon gnällde till så jag hoppade från balkongen till det öppna fönstret och tog upp henne. Hon somnade till mitt sjungande.
Violetta ser på mig, jag möter hennes blick.
– Han är den han är syrran.
– Ja, jag vet.
– Jag lovar att uppföra mig i er närhet.
– Haha, tack brorsan.
– Vad gör man inte för familjen, ett tips?
– Ja visst.
– Lägg er inte i käbblet i Pasternack, det kommer bara sluta i kaos.
Hon ser på mig och nickar.
– Ett tips till.
– Javisst?
– Be Vargarna om ursäkt, även om ingen minns varför de är arga på er så be dem om ursäkt. Det kommer verkligen visa dem att ni inte vill välja sida.
– Kan du stanna ett tag och hjälpa honom?
– Om mor och far säger att det går bra så stannar jag gärna med er.
– Tack Chead.
– Ingen fara syrran.
IV.
Vargarnas överhuvud ser på meddelandet, han läser igenom det och han sätter sig vid sitt arbetsbord. Han läser meddelandet en gång till och börjar le, han reser sig och går fram till dörren och öppnar den.
– Kom hit!
De han ropar på är sina tre söner, de kommer in i rummet.
– Den tillträdande kejsaren skickar sin djupaste ursäkter för de oförrätter som hans släkt åsamkat vår släkt.
– Förlåt?
– Det är en fredstrevare, kejsaren ber oss om ursäkt. Det är en offentlig ursäkt från kejsaren, till oss. Det står även att han kommer dra tillbaka allt ekonomiskt stöd till Järvarna, för han anser att det inte är en kejsares uppgift att med ekonomisk motivation försöka styra skeenden i andra riken.
De tre sönerna ser på sin far, de ler lika brett och elakt som deras far gör.
– Hans fru är en förbannad Eumarkas slyna, men hon är även en blå syster. Detta kanske kommer från hennes far, det är kanske en fredstrevare från storhertigen med?
Hans far ser på sin äldste son.
– Tror du?
– Ja faktiskt, de är lite speciella i den familjen. Det sägs att deras försvunna son som förnedrade skökorna, inte bara en gång utan två. Att han är druid, han blev medtvingad av munkarna till deras borg. Där gick han ner i källaren och bodde i en grotta i ett år och en dag. Han ställde sig inför att skökorna i deras Katedral och läste lusen av dem.
Hans far ser på honom.
– Hette grottan helvetets kammare?
– Ja.
– Vid den vise, denna kommer från honom.
– Hur vet du det?
– Lita på mig, vi ska svara på detta och säga att allt gammalt groll är glömt. Både till kejsaren och till Eumarkas storhertig.
Hans söner ser på honom.
– När vi gjort det så massakrerar vi Järvarna.
De ser på honom och deras elaka leenden blir ännu elakare.
V.
Bud har skickats ut med datumet för kröningen av den nye kejsaren, de fem husen tackar ja. Flera mindre hus i de fem länderna är inbjudna, om stridigheterna tar slut i Pasternack innan kröningen så kommer det att gå ut inbjudningar till dem med. Min far hade läst fredstrevaren från Vargarna, han visade den för mig och jag log lite.
– Ligger du bakom detta?
– Nja, jag sa åt Violetta att den tillträdande kejsaren skulle gräva ner stridsyxan med dem och dra in sitt stöd för Järvarna. Vargarna kommer att sköta den flytande kredit produktionen bäst av de två familjerna. De är tämligen intelligenta med, sen så kommer deras släktnamn från en druid som när han skiftade blev en varg. Jag såg till så att vissa rykten nådde den äldste brodern, han berättade om dem för sin far. Du förstår, de är väldigt stolta över druiden som startade deras släkt.
– Klokt.
– Tack far, Violetta har frågat om jag stannar ett tag efter att ni åkt hem för att ge honom råd. Jag har sagt ja, jag tror att han tillsammans med min syster kan bli en bra kejsare.
– Ja Chead, jag håller med.
VI.
Bestyret med att förbereda en kröning är i full gång, Gregors två fruar och barn bor kvar i två av kvarteren tills de kommer att återvända till sina respektive länder och hus där. De fruktade för vad Darius skulle göra med dem. Han lät meddela att han inte skulle ”göra” något med dem.
Tvärtom så var det fria att stanna så länge de ville så länge de inte la sig i vad som hände. De gav det löftet, Gregor blev begravd under lagom pompa och ståt. Förberedelserna nådde sin kulmen och lagom till dagen för kröningen var inne så hade gästerna kommit.
Jag står bredvid Darius i en förkammare till den stora byggnaden där kröning kommer att äga rum. Byggnaden kallas för Colosseum och är ett minne från svunna tider, det får plats en väldig massa människor på läktarna.
– Fy fan vad nervös jag är.
– Alla blir nervösa.
Darius ser på mig.
– Du?
– Jag kan bli nervös jag med, när jag bad om att få gå in i den förbannade grottan så var jag så nervös, så hade jag inte tömt min blåsa innan så hade jag pissat på mig. Alla blir nervösa, ja om du inte använder en massa flytande krediter. Men då tappar du omdömet.
– Förvisso, vad fan har jag gett mig in på Chead?
– Du ska bli den mäktigaste personen i vår värld.
Han ser snett på mig och säger.
– Du det hjälper inte.
– Möjligt.
Jag ler mot honom och han ser på mig och säger.
– Tack Chead.
– Ingen fara svåger.
Han kramar mig och jag svarar på kramen, det hörs trumpeter och vi delar på oss.
– Då kör vi.
Vi lämnar kammaren och går ut i korridoren, hans personliga livvakter sluter upp runt honom och vi börjar gå. Vi kommer ut i den stora salen och gästerna reser sig och vi går fram till den plats där kröningen ska ske, Allmodern och kyrkans överhuvud står där framme.
Det är de som kommer att förrätta ceremonin och sätta lagerkransen av vitt och vanligt guld på hans huvud. De har gjort en ny, vilket man alltid gör när det ska krönas en ny kejsare. Vi kommer fram till dem, livvakterna ställer sig på varsin sida om oss.
Översteprästen och Allmodern ser på honom, på oss. De ser på mina väldigt speciella kläder, de är en uppgradering av de andra kläder som jag lät sy. Jag har huvan uppe så att de bara ser mina ögon, jag hade för det teatraliska övervägt att ha en trästav i handen men min mor har rått mig att inte ha det.
Jag hade sett på henne och lett lite, men jag har kläderna på mig. Ceremonin sätter i gång och det är en hel del ritualer involverade. De sex husen kommer fram och svär sin trohet, han i sin tur svär sin trohet åt dem.
Sen så svär systrarna och översteprästen sin trohet åt honom och han i sin tur lovar att skydda dem utifrån bästa förmåga. Till både systrarnas och översteprästens ilska så har Darius kategoriskt vägrat att släppa in systrar och präster i palatset.
En man lyfter fram lådan med lagerkransen och en annan öppnar den. Jag går fram till den och jag lyfter den och jag sätter den på hans huvud. Han reser sig och jag sjunker ner på ett knä och jag böjer på huvudet. De som är på läktarna gör som jag, de som är härnere med oss gör likadant.
– Länge leve kejsar Darius den I.
Det är jag som ropar det, alla andra svarar på det.
VII.
Jag och min mor lämnar dansgolvet, jag bugar mig lite och hon niger. Jag rätar på mig, jag går igenom salen och jag går fram till Allmodern. Jag bugar mig lätt och jag ser på henne.
– Får jag lov Allmoder?
Det blir väldigt tyst runt oss, hon ser lite förvånat på mig, men hon reser sig och säger.
– Ja gärna.
– Så trevligt.
Jag räcker henne min arm och vi går ut på dansgolvet, fler och fler ser på oss, på vad som händer. Min mor ser på mig och jag anar ett litet leende på hennes läppar. Vi börjar dansa och jag för henne runt i dansen.
– Hur känns det?
Hon ser på mig, hon ler lite.
– Vadå, att vara den mäktigaste kvinnan i vår värld, eller att dansa med en druid?
– Båda kanske?
– Det ena skrämmer mig mer än det andra.
– Jag är inte farlig, eller jag är farlig om man retar mig. Du sattes på din tron för att misslyckas, än så länge så sitter du kvar. Man börjar till och med vänja sig vid dig ute i husen.
– Haha så det gör man.
– Ja, faktiskt. Som sagt, man räknade med att du skulle klanta dig. Att du skulle bli avsatt och katedralen skulle falla och tornen med dig.
Hon ser mig, vi snurrar runt. Hon är en skicklig danspartner.
– Du är välinformerad, det sägs att det var din mor som satte mig på min plats.
– Det stämmer säkert, henne ska du inte stöta dig med. De andra två gjorde det, var är de idag?
Musiken tystnar och vi stannar, vi klappar åt orkestern. De börjar spela en annan melodi, vi börjar dansa igen.
– Har man hittat några spår efter den försvunna blå systern?
– Nej, vadå då?
– Något med den historien känns fel, väldigt fel.
– Ja, jag har satt mina klokaste systrar på att leta igenom arkivet efter vad de kunde tänkas leta efter därnere. Hennes mor säger inget, hon stirrar in i en vägg helt apatisk. Vi har försökt penetrera de skydd som hon eller någon satt upp, vi kommer inte igenom.
– För jag försöka?
Hon ser på mig och jag möter hennes blick.
– Det kan väl inte göra någon skada, kom till mig i Katedralen i morgon så ska du få göra ett försök.
– Tack Allmoder.
– Isabella, mitt namn är Isabella.
– Tack för förtroendet, Isabella.
– Alla systrar är inte monster Chead.
– Jag vet, min mor och syster är systrar Isabella. De är inga monster, ränksmidare ja, men inga monster. Men det finns en hel del, monster som du kallar dem bland er. Mitt råd är att du ser till att skydda din rygg och att du talar med min mor och syster.
– Varför?
– Därför att de är de två mäktigaste kvinnorna i vår värld och de är systrar Allmoder.
Musiken tystnar och jag stannar och våra ögon möts.
– Och hennes son och hennes bror är den förste druiden på tiotusen år. Jag respekterar dig Isabella, det är mer än jag kan säga om alla andra systrar. Du har heder och du vill verkligen göra gott, ett råd.
– Ja?
– Fortsätt spela den rädda lilla flickan, när de tror att de har dig var de vill så drar du undan mattan under fötterna på dem och tala med min mor och syster. Som sagt de är de två mäktigaste kvinnorna i vår värld.
Jag kysser hennes hand, hon niger och jag rätar på mig och hon nickar och jag svarar på den. Jag går i väg och jag sveper med blicken och jag går fram till Jasmina, jag bugar mig lätt och jag frågar om hon vill dansa, hon ser på mig och reser sig och säger ja.
Vi går ut på dansgolvet och vi börjar dansa, vi säger inget. Vi njuter av den andres närvaro, vi vet båda att det aldrig kommer att bli mer än vänskap. Men vi önskar båda att det kunde blivit mer, annorlundare. Vi dansar två danser, ingen av oss säger någonting.
När musiken tystnar efter den andra dansen så går vi tillbaka till hennes plats. Jag går vidare och bjuder upp tvillingarna, den ena före den andra. När jag dansat med dem så bjuder jag upp Aisha och vi dansar och talar med varandra. Jag går fram till min syster och jag bugar mig lätt.
– Skulle kejsarinnan göra mig äran av att dela en dans eller två med mig.
– Det skulle kejsarinnan.
Vi går ner på dansgolvet och vi börjar dansa, jag säger viskande till henne.
– Allmodern kommer att vilja ha samtal med dig och mor.
– Där ser man.
– Som jag sa till henne, ni två är de mäktigaste kvinnorna i vår värld. Hon vore korkad om hon inte strök er medhårs.
– Sant.
– Hon är bra, om det var mors intention så valde hon rätt.
– Hennes intention var att rasera katedralen och tornen.
– Jag misstänkte det, det är för tidigt.
– Vad menar du?
– Att vi kommer behöva systrarna innan det är för sent.
– Vadå behöva?
– Något är på gång syrran, det som hände i söder. Det gnager på mitt sinne.
– Darius lillasyster?
– Ja, hon och systrarna och deras sällskap. Varför är hennes mor apatisk? Vad försökte systrarna göra och vad döljer de?
– Du misstänker fuffens?
– Ja, syrran jag misstänker fuffens.
Musiken tystnar och vi stannar, vi klappar och de börjar spela igen.
– Så du kommer lämna oss?
– Inte riktigt än, men jag kommer att få resa söderut förr eller senare. Jag ska be Shahen om lov att få resa dit, frågan är om han kommer tillåta mig det.
– Vadå då?
– Han kanske tolkar det som att jag ska röva bort Jasmina.
Violetta ser på mig.
– Ni två?
– Känner något för varandra, men vi vet båda att det inte kommer hända. Hon kommer snart gifta sig med den man som hennes far har lovat bort henne till, han är tjugo år äldre än henne och har ett stort harem men ingen fru eller arvinge.
– Aisha?
– Vi har legat en gång med varandra, det fick henne att minska intaget av flytande krediter.
– Där ser man.
– Men det är inte viktigt, vad som är viktigt är att ni talar med Allmodern.
– Ja, Chead.
– Tack Violetta.
Vi dansar färdigt och vi går till hennes plats och jag bugar mig mot henne. Lei kommer flygandes fram till mig och hon landar på min axel.
– Hej vännen.
– Hej tillbaka vännen.
Jag ser på henne, hon har en klänning på sig som i färg matchar min. Jag går fram till en bardisk och jag ber om en öl och en snaps. Bartendern ser på mig och han tar fram en öl och slår upp en snaps åt mig, jag drar i mig snapsen och tar en klunk av ölen.
– En till tack.
Han slår upp en till åt mig.
– Tack.
– Ingen fara.
VIII.
Min tunga slickar nerför hennes kropp, jag slickar på hennes bröst och bröstvårtorna stelnar. Jag ritar mönster med min tunga och jag når fram till hennes blonda triangel, hon är inte renrakad. Men håret är trimmat, jag låter tungan dela på läpparna och jag slickar hennes slida.
Min tunga leker med hennes kön och jag låter den glida in i henne, den särar på hennes läppar och jag känner smaken av hennes inre mot tungan. Den leker med hennes klitoris och jag för in ett finger i hennes innersta och jag smeker henne samtidigt som jag slickar henne.
Mitt lekande med tungan och fingret för henne till toppen av hennes njutning och jag tippar henne över kanten och hon kommer med ett skrikande som ekar mellan väggarna. Jag slickar henne genom orgasmen, när hon landar så lämnar jag sängen och går över till den andra.
Jag ser på hennes tvillingsyster som ligger på en säng i andra sidan av rummet och väntar på mig. Jag låter min tunga göra samma resa på henne som jag gjorde på hennes syster. Jag slickar och smeker henne till orgasm, hon kommer med ett skrikande som ekar mellan väggarna i rummet.
Jag lämnar henne och jag går till hennes syster och jag smeker mig själv och min penis reser sig och jag lägger mig mellan benen på henne och jag sätter ollonet mot hennes slida och jag trycker till, jag glider in i henne. Det tar emot och jag ser skarpt på henne.
– Är det första gången?
– Ja.
– Är du säker på att jag ska göra detta?
– Ja Chead, jag är väldigt säker på det, Iris med.
– Ja det är jag.
Iris ligger i den andra sängen och väntar på mig, jag samlar mig och jag trycker på försiktigt och jag tar mig förbi hindret och jag når botten av henne och hon stirrar på mig med vidöppna ögon.
– Vid den visa!
Hennes röst är en låg viskning.
– Är det skönt Ingvold.
– Magiskt Iris, det är magiskt.
Jag börjar ta henne med långa rörelser, jag tar henne snabbare och snabbare och hon stirrar på mig och hon kommer med ytterligare ett skrik, det är högre denna gång och det varar längre. Hennes orgasm varar längre, när hon kommit färdigt så drar jag mig ur henne.
Jag tar av skyddet och jag kastar det i en papperskorg, jag går till den andra sängen. Jag sätter på ett nytt skydd och samma sak upprepar sig, skillnaden är att jag kommer med Iris. När hon kommer så kommer jag. Jag känner säden explodera ur mig och ett vrål lämnar mina läppar. Det blev inte riktigt som i min fantasi men nästan.
IX.
Jag går på gatan som leder fram till systrarnas område, jag anmäler mig och de släpper in mig. Jag går fram till katedralen, Lei sitter på min axel och vi går in. Vi går igenom Katedralen och fram till Allmoderns dörr. Vakterna ser på mig och jag möter de röda systrarnas blickar.
– Allmodern väntar på mig.
De öppnar dörren och anmäler min närvaro. Allmodern bekräftar det jag sagt och jag går in, jag bugar mig mot henne. Men inte de andra fem.
– Allmoder.
– Chead.
Hon reser sig och de andra fem gör detsamma.
– Tack.
– För vadå?
– Att de inte försöker ta sig in här.
Jag pekar på min panna.
– Haha, nej det aktar sig nog de flesta för. De som svimmade när du berättade vad du är och vad våra förfäder gjort så lärde sig nog mer än en kvinna sig en läxa.
– Kanske det.
Vi kommer ut på baksidan av katedralen och vi går genom en vacker park. Jag ser systrar som läser, diskuterar, tränar på hemligheterna. Både med tanken och med vapen, vi kommer fram till en lång en våningsbyggnad och vi går in.
De gula systrarna ser på oss när vi går igenom salen och vi kommer fram till en dörr. Allmodern öppnar den och vi går in, jag ser på kvinnan som sitter på en säng och hon stirrar med en oseende blick rakt fram, en liten sträng av saliv hänger i hennes mungipa.
Jag lyfter min hand och torkar bort den, hennes hud är kall. Inte naturligt kall, jag ser på Lei. Hon nickar, jag sätter mina händer mjukt på hennes kinder. Jag ser in i hennes oseende ögon och jag dyker ner i dem och in i hennes sinne, jag känner Leis mjuka sinne stötta mig. Jag ser murarna som någon satt upp i hennes sinne.
– Var en av systrarna väl förfaren i de förbjudna konsterna?
– Vet inte, vadå då?
– Någon har satt upp murar härinne, tickande bomber som utlöses av ett ord. En beröring, händer det så drabbas hon av en massiv hjärnblödning och dör. Den som gjort detta var eller är väl förfaren i de svarta konsterna.
– Kan du göra något?
– Vi ska göra vårt bästa, så snälla stör oss inte.
– Nej.
– Tack.
Jag kastar mig in i hennes sinne och vi börjar ta bort murarna.
X.
Jag blinkar till och jag känner värmen återvända till henne, ett leende spelar på mina läppar.
– Har ni krusbärs te?
– Va? Givetvis.
– Så bra, för det är hennes favorit te.
– Lyckades du?
– Ja, Allmoder jag lyckades. Hon kommer att bli bra, den röda systern var den som gjorde detta med henne. Hon lekte med den stackars kvinnan.
– Varför?
– Hon tillhör den namnlöses förbund.
– Vid den visa!!
– Det finns fler av dem här och ute i världen.
– Men vad gjorde de därnere?
– De tror att hans själ dväljs därnere, i en grotta som finns i bergen som bildar den naturliga gränsen mot söder. Bakom skyddsmuren, eller framför kanske. Hon kom på den röda systern när hon utförde en eller annan rit. Så hon massakrerade den stackars kvinnans hjärna.
– Den blå systern?
– Vad hon här vet så var hon inte en namnlös anhängare, men vad hon övertygat henne om ska ha funnits där vet hon inte, hon vet inte varför hennes dotter var med.
– Tack.
– Ingen fara frun, teet kommer snart.
– Inte hon väl!!
– Nej, inte hon frun. Inte hon, hon är död.
– Pris ske den visa.
– Ja frun, vila nu så får du snart ditt te.
– Tack unge herrn, tack.
Jag lägger henne på sidan och hon sluter ögonen och somnar med ett leende på sina läppar. Jag smeker henne över håret.
– Vila.
De sex kvinnorna ser på mig, vi går utifrån rummet. Vi säger ingenting, den gula systern som ingår i sällskapet talar med en av de gula systrarna som arbetar här och hon sammanfattar vad som hänt, hon ser på mig och bugar sig lätt. Jag svarar på den. Vi går i väg och vi kommer fram tillbaka till hennes rum och vi går in.
– Ljudtystare.
Ett vitt ljus innesluter oss.
– Så de förbannade namnlösa?
– Ja.
– Och de tror att hans grotta finns i de bergen?
– Ja.
– Men varför dra dit henne?
– Det finns en del ritualer i deras förvirrade värld, människooffer är en av dem. En ung jungfru av rätt blod…
– Men den blå systern, var är hon?
– Min bästa gissning.
– Ja?
– Ni kommer inte gilla den, men någon på andra sidan muren tog henne och dödade de andra.
De stirrar på mig, jag möter deras blickar.
– Är du galen!
– Nej, inte mer än innan. Det är tiotusen år sedan det hände, det kan ha funnits överlevare.
– Men inget kan penetrera sköldarna.
– Säger vem?
– De som uppfann dem.
– Det stämmer inte.
– Vad menar du?
– Att de ljög, det går att ta sig genom dem om man vet vad man gör.
– Hur vet du det?
– Krönikan om förfallet, sidan 305 till 335, läs dem. Där står sanningen eller vad man ska säga.
– Har du läst den?
– Ja.
– Alla fyrtioåttavolymerna?
– Ja, alla fyrtioåttavolymerna. Jag har läst det mesta som finns, det finns ingen namnlös. Det är bara hokus pokus, varken mer eller mindre. Men som med allt sådant som inte går att bevisa så föder det fanatiker och nyfikenhet.
– Det sägs att han är den visas motsats.
– Det sägs också att mjölk surnar i kons spenar när det åskar, tror du på det med?
Jag ser på den grå systern som sa det.
– Nej det är bara trams.
– Och det är den namnlöse med, det finns tillräckligt med monster i världen för att vi ska vara rädda för de påhittade.
– Så du tror att det finns överlevande på andra sidan muren?
– Ja, det tror jag, jag tror också att de har ett horn i sidan åt oss. I Alla fall mot de hus, er och kejsaren som låg bakom galenskaperna därnere. För det var det, det var. Som sagt läs krönikorna, läs Allmoderns egna anteckningar från den tiden.
– Har du gjort det!!!
– Ja.
– Hur?!
– De fanns i min fars bibliotek, jag gjorde honom en tjänst och jag fick tillgång till hans bibliotek. Jag avslöjade en grå emissarie på kuppen, hon var en galen kvinna som slutade sina dagar inlåst i en madrasserad cell.
– Vad ska vi göra?
– Har du talat med min mor och syster?
– Nej men jag har bjudit hit dem.
– Klokt, jag ska be Shahen om lov att åka dit till platsen där kropparna hittades.
– Vad ska du göra där?
– Se vad jag kan hitta.
– Varför skulle han säga nej?
– För att han tror att jag ska kidnappa hans dotter och ta hennes dygd. Att hon ska äkta en otrogen, en icke troende, en förbannad storhertigs arvtagare av Eumarkas hus. De förbannat rättrådiga, de ärliga och de som aldrig far med osanning. De som skrämmer de andra husen med sin ärlighet, sin rättrådighet. Att vi inte är slavar under drogerna, att vi inte är slavar under någon. Att om man ingår ett avtal med oss så kan man lita på att vi håller det, även min galne farfar och hans far. Med andra länders mått så var de inte galna, de var nästan normala… därför så skulle han säga nej.
– Om vi skickade en grupp härifrån och bad dig följa med som rådgivare?
Jag ser på Allmodern.
– Då skulle du få vara väldigt selektiv med vem du lät följa med i en sådan grupp, hälften tror att jag är den namnlöse, den andra halvan vill skinna mig och sälja mitt skinn på marknaden.
– Men du skulle gå med på det?
– Jadå, det är ni som är rädda för mig och inte tvärtom.
– Förvisso.
XI.
Vapensmeden ser på mig, på de svärd som jag skapar. Han har sett mig skapa knivarna, både de mindre och de fyra större. På underarmsvapnen, nu ser han mig skapa två svärd som saknar sin likar, de är runt sextio standard centimeter långa, klingan är smalare än andra svärdsklingor, de är dubbelslipade och spetsen är sned på toppen.
Han ser mig sätta klingan på det längre handtaget, han hör inte viskningarna när jag med hjälp av magi sammanför dem. Jag har inte i heller visat honom den lysande blå ytan på eggen. Den kommer fram när jag kramar på handtaget.
Han har aldrig sett materialet som jag arbetat med tidigare, det är det få som gjort. Det stod om det i druidernas böcker, jag har även skapat en stav i materialet. En stav som jag kan kontrollera storleken på med min tanke, jag har försett den med druid runor.
Både den och mina andra vapen, om inget annat så kommer de att förklara det blåskenet på eggen av vapnen. Sen att de inte har ett skit med varandra att göra… jag arbetar vidare och jag ser på svärden.
XII.
Min mor och syster lyssnar på Allmodern, när hon tystnar så ser min mor på henne.
– Så du vill att vi ska gräva ner stridsyxan och vi ska börja samarbeta?
– Ja, det vill jag.
– Det är inte lite du begär Allmoder.
– Nej, jag vet.
– Du påtalar i alla fall inte att det är min son som ligger bakom detta.
– Han är en fascinerande person.
– Haha, ja det är han. Vi säger så här, vi gräver ner stridsyxan för nu. Något säger mig att min son vill att vi ska göra det av en anledning, något säger mig att du vet om denna anledning.
– Så han har inte berättat?
– Nej, han gick härifrån till vapensmedjorna och de som gör uniformer. Sen har han inte lämnat dem, jag försökte tala med honom. Han tittade på mig och sa. Har du talat med Allmodern? Nej sa jag. Då har vi inget att tala om, men när du gör det så be henne berätta allt. Jag har inte tid, sen tystnade han. Så vad är det som händer?
Allmodern ser på dem och sen berättar hon det som hänt, mina misstankar och min önskan om att få komma till södern, hennes lösning på problemet. Min mor och syster ser på henne när hon tystnar.
– Så den namnlöse finns inte.
– Din bror verkar inte tro på det i alla fall, han gjorde en jämförelse med skrock.
– Där ser man, men som han sa. Du får vara noga med vem du skickar med på en sådan expedition. Dels vart deras mål är och vem som ska ingå i gruppen, för de namnlösas anhängare kommer inte att acceptera att de går runt fritt därnere.
Allmodern ser på henne.
– Tack för att du påtalar det självklara.
– Det är min son Allmoder, ni har redan försökt döda honom tre gånger.
– Inte jag, verkligen inte.
– Sant.
– Vad min mor försöker få fram är att, min bror. Hennes son inte kommer att tveka att sätta dem på plats om det behövs och gör inte han det så kan jag lova dig att Lei gör det. Där de kommer att föredra min brors ilska framför hennes, du förstår hon är inget husdjur som en hel del tycks tro. Hon är en egen person, hon är intelligent och väldigt känslosam. Hon vet också om den förra Allmoderns försök att döda honom, det tvingade henne att vara utan min bror i mer än ett år. Det gjorde henne ännu mer känslig när det kommer till min bror och deras relation. Vi är ett under av hövlighet i jämförelse med henne om någon klantar sig. Min mor har ibland svårt för att säga vad hon menar, hon vill inte att den sköra fred som råder mellan husen och systrarna just nu ska förstöras på grund av virrpannor bland de systrar som kommer att ledsagas eller ledsaga min bror till södern.
– Det vill inte jag i heller.
– Nej jag vet, men vad vill de andra?
Allmodern ser på min syster och sen på min mor.
– Har ni förslag på personer som kan åka med?
– Ja.
– Vill ni dela med er av dem?
– Jag trodde aldrig att du skulle fråga Allmoder.
Min syster räcker henne en lista på fyra namn. Allmodern läser dem.
– Är ni säkra på detta?
– Ja vi är väldigt säkra på detta.
– Ingen från de röda?
– Nej, ingen av dem skulle gå med på det.
– Nej förvisso.
– Och varför bråka om det inte behövs?
– Sant, de är alla mödrar.
– Ja, det krävs inte mindre. De kan ta hand om sig själv med.
Allmodern ser på listan och sen på de två kvinnorna.
XIII.
Jag ser på den dräkt som jag skapat, det är en specielldräkt i ett speciellt material. Det skyddar mot alla slags väder, den påminner en del om den dräkt som kommer fram ur min plastbit. Dräkten tillåter mig att överleva i de mest extrema väderförhållandena, på de mest extrema platserna.
Jag ser på Lei, hon behöver inga dräkter. Jag önskar att jag kunnat göra en plastbit som fungerat för henne, men det går inte. Jag tar på mig dräkten, jag står i mina underkläder, den vita tröjan och de vita underbyxorna.
Jag tar på den beigefärgade dräkten, byxorna först. Jag sätter plastbiten på sidan, sen tar jag på mig jackan och jag knäpper den, jag drar upp huvan och täcker mitt huvud. Jag sätter näspluggen i näsan och halvmasken efter det, jag sätter på mig de svarta glasögonen och jag sätter på mig mina vapen.
Ja de synliga, de dolda sitter redan på sina platser. Jag tar på mig de speciella skorna och när jag är klar så reser jag mig och jag tar staven i min hand och jag ser på den och den växer och krymper i min hand. Jag lär mig mer och mer att hantera druidernas magi, jag känner mig försiktigt fram.
Jag hänger ryggsäcken på axeln och jag lämnar rummet och jag går genom palatsets korridorer fram till porten, de andra står där och väntar på oss. Allmodern har skaffat oss tillstånd att få åka till den plats där de hittade skeletten av kvinnorna.
Vi sätter oss i transporten som ska ta oss till luftskeppet som kommer att flyga oss till Lakdog, där Jasmina kommer vara vår guide till den plats där de hittade skeletten. Vi talar om resan, om de fyra systrarna. En gul, en grå, en brun och en blå.
De är handplockade av min syster och mor, de är bra systrar som de säger. Jag ser på dem med ett litet snett leende på mina läppar, transporten stannar och vi går ur den. Jag ser på min familj, jag kramar dem allihop och ser på min far och på Darius.
– Låt dem inte hunsa er alltför mycket.
– Haha nej då Chead.
– Vargarna kommer att vinna i Pasternack, erkänn dem snabbt och erbjud ditt bistånd Darius. Men inte i utbyte mot krediter.
– Varför inte?
– För att du ska be om att få tillstånd att bryta sten i bergen i stället.
– För att?
– Det finns energistenar där, din svärfar lånar säkert ut tekniken till dig i utbyte mot en viss procent av stenarna.
De ser på mig, ingen frågar hur jag vet det.
– Låt de andra slåss om krediterna, vi klarar oss utan dem. Men få klarar sig utan stenarna. Ni kommer att tjäna mer på dem än på krediterna, eller hur far?
– Ja, det är sant.
Jag kramar dem en sista gång, Lei och jag vänder oss mot de fyra systrarna. Jag börjar gå och min stav växer i min hand och jag kommer fram till dem.
– God morgon mina damer, mitt namn är Chead, detta är Lei min vän. Jag hoppas att vår resa ska ge oss svar på de frågor som vi har.
Jag tar av mig solglasögonen och jag drar bak huvan och jag bugar mig lätt.
– Vi kan ta presentationerna när vi kommit ombord.
– Javisst.
Vi går uppför den långa trappan och vi går ombord på luftskeppet och personalen tar våra väskor. Staven minskar i storlek och jag snurrar den i min hand, vi går till en salong och vi sätter oss. En vitklädd personal kommer fram till oss och de fyra beställer, hon ser på mig.
– Svart te tack, med lite honung.
– Givetvis.
– Tack.
Vi känner luftskeppet lägga ut, det stiger snabbt och det kittlar lite i magen. Det svänger åt sydost.
– Jaha ska vi presentera oss. Jag är Freja av de gula, jag är moder och mäster helare.
– Angenämt.
– Jag är Denise av de grå, jag är mästerkonstruktör och moder.
– Angenämt.
– Jag är Claire av de bruna, jag är moder och mästerlärd.
– Ah en likasinnad.
– Vad menar du?
– Jag är också mästerlärd, jag har stått inför mästerrådet i Callandor och blivit upphöjd och jag blev märkt. Jag har trädet, boken och ugglan på min rygg.
– Jag är Erika moder av de blå, man kan säga att jag är mästare jag med på det som är vår styrka.
– Angenämt.
– Vi är alla väl bevandrade i hemligheterna med, vi ska väl också säga att Allmodern varnade oss för att som hon sa klia vår nyfikenhet när det kom till vissa av våra fördelar.
– Då vet jag det Erika, jag vill att ni ska veta att jag inte kommer att göra det mot er i heller. Jag är minst lika bevandrad i hemligheterna som ni är, kanske mer till och med.
Vi får vårt te och giftsnokaren lyser grön, de fyra kvinnorna lyfter sina glas och muggar. Jag tar min och jag luktar på teet och det luktar normalt. Jag tar en klunk och sväljer det svarta teet. Jag sätter muggen framför mig. Vi kommer upp på marschhöjd och luftskeppet sätter fart och det skjuter i väg. Detta är inte ett av våra luftskepp, det låter för mycket för att vara det.
– Jaha nu när vi är uppe i luften och på väg så kan du kanske ge oss lite mer kött på benen som man säger där jag kommer ifrån.
– Jag vet inte vad Allmodern sagt åt er att uppdraget går ut på Freja av de gula.
– Nåja så formella behöver vi inte vara.
– Tack.
– Ingen fara, så vad sa hon? Att en av våra systrar dött under underliga former och den andra försvunnit utan ett spår efter henne. Att den yngsta i barnaskaran var med, jag såg när du gick in till hennes mor och om jag är rätt informerad botade henne.
De andra tre ser på mig.
– Ja det stämmer, allt det stämmer. Vi har vissa bevis för att den röda systern tillhörde de namnlösa som dyrkar den namnlöse. Att de ska ha varit på väg mot hans boning som ska finnas i bergen där i söder på gränsen till ingenmansland som de kallar det därnere, det som en gång var druidernas hemvist. Bakom det så fanns det fagra riket Tiberia, det som utplånades av galningarna från norr.
– Ja hon var inte riktigt frisk.
Jag ser på Claire.
– Nej det var hon inte, hon slutade sina dagar i en madrasseradcell hos de gula.
– Ja.
De andra ser på oss.
– Jag misstänker att en del av en del överlevde, både av druider och Tibertanier. Att de skapat ett nytt samhälle där på andra sidan skyddsmuren, att de kommit på något sätt att ta sig igenom den. Jag tror att de dödade de andra och tog henne med sig.
De ser på mig.
– Innan ni säger att det är omöjligt så vill jag dementera det, vilket jag tror att både Claire och Denise kan ge mig rätt i. Både att inget är omöjligt rent teoretiskt och att det är understött i rullorna så att säga. Det var inte skyddsmuren som höll folk på denna sida från början. Det var effekterna av atomvapnen. Det fanns en anledning till att man förbjöd sådana vapen och införde standardiseringen.
– Sant, ja båda påståendena är sanna.
Vi ser på Denise.
– Så du tror att de kommit på ett sätt att ta sig över?
– Ja.
– Men varför kidnappa en syster?
– Mer än för att få en chans att få tortera en från den organisation som ligger bakom tusentals år av lidande? Kanske för att få reda på vilket motstånd som vi kan sätta upp.
– Du talar om en invasion?
– Ja, Erika och vem av systerskapet vet mer än de blå om alla ränker som smids i vår värld? Min mor och syster är båda av de blåa, tro mig jag vet precis vilka ränker de kan smida.
– Så du tror inte på den namnlöse?
– Nej jag tror inte på den namnlöse, motsatsen till den visa eller vise. Det är ett sätt för allmogen att förklara det de inte kan förklara, som sen spridit sig till andra kretsar.
– Tror du på den vise?
– Det beror på.
– På vad då?
– På vilken tolkning som du tror är rätt. För mig är den vise något som jag kan hänga upp mitt förstånd på, han är inget jag tillber, jag ber inte om hans nåd, eller att han ska bota sjukdomar osv. Den vise för mig är en guide till ett bättre liv, men det är mina handlingar som skapar den vägen. Inte ett fantasifoster som gör saker och ting åt mig, verkligen inte. Hade den vise funnits så hade vi inte haft en skyddsmur i söder.
De ser på mig, jag möter deras blickar.
***

 

 

 

 

 

 

Kapitel 8.
I.
Tvillingarna ser på varandra, de ser på scenen därnere. De ser vad som händer där, efter natten med mig så ger detta dem inte så mycket längre. Fantasin är inte bättre än verkligheten, verkligen inte. De reser sig och lämnar lokalen, de går till transporten och den kör i väg. De kommer fram till palatset och de går in och de letar upp sin far.
– Iris, Ingvold, vad kan jag göra för er?
– Det är dags att vi gifter oss far.
Han ser lite chockat på dem.
– Jaha, javisst.
– Så bjud hit potentaterna så att vi får träffa dem.
– Javisst.
– Tack far.
II.
Tomas ser på Dianas nakna kropp, hon ser kvinnan som slickar hennes slida. Diana ser i sin tur på Tomas nakna kropp, hon ser honom använda trä spaden kvinnans skinkor. De lyser röda av slagen som Tomas delat ut, hon ser den fuktiga skåran.
Hon ser på Tomas stånd som pulserar i takt med hans hjärtslag, hon lämnar kvinnan framför sig och hon går fram till Tomas och hon sätter sig på knä framför honom och hon tar honom i munnen och han ler och känner hennes tungas lek med honom.
Han fortsätter smiska kvinnan i ställningen, han drar upp Diana och lyfter upp henne, hon slår benen om hans rygg och han trycker till och glider in i henne. Han tar henne hårt och snabbt, de kommer båda två och han tömmer sin säd i henne.
De ser på varandra och de ler, de har gift sig i all enkelhet. Tomas smeker den lilla kulan på hennes mage.
III.
Aisha ser på soldaterna framför sig, hon lyssnar på dem. När de är klara så slickar hon sig om läpparna, hon ser på männen som ligger på marken. Hon sätter sig på huk och hon ser på deras kläder, hon känner inte igen dem.
Hennes soldater sa att de kom från andra sidan muren. Hon reser sig och går till sin kommunikationscentral, hon kontaktar Huffer. Hon meddelar honom vad hennes soldater mött, vad som ligger på golvet i hennes palats.
IV.
Min far lyssnar på Huffer, min mor, lyssnar också och hon ser på sin make.
– Det verkar som om vår son hade rätt.
– Ja, som vanligt skulle jag vilja säga.
– Ja, verkligen.
Han går fram till balkongen.
– Kalla på Declan och Duncan.
– Ja ers nåd.
– Vad ska du göra?
– Sätta våra soldater i beredskap, jag kommer skicka hem Duncan som får överse mobiliseringen, jag kommer skicka Declan till Aisha. Huffer får snoka reda på allt han kan. Vi får säga åt Darius att börja mobilisera han med.
– Ja min make och vår son?
– Kommer klara sig, något säger mig att han har en stor roll att spela i detta.
– Ja, min make. Men jag kommer att oroa mig.
– Jag med min fru, jag med.
Dörren öppnas och Duncan, Declan och Huffer kommer in.
– Min son hade rätt.
– Som vanligt.
Min far ser på Duncan, han ler lite.
– Ja som vanligt.
V.
Vargarnas ledare ser på Järvarnas motsvarighet.
– Så ni ger upp era anspråk?
– Ja.
– Och ni erkänner mig som nästa överhuvud över Pasternack?
– Ja.
– Bra, skriv under där sen försvinner ni. Dra er tillbaka till er stad och försök planera er hämnd, men vet att vi kommer möta varenda en av era finter.
Järvarnas ledare ser på Vargarnas dito.
– Eller så gräver vi ner stridsyxan för vårt hus skull, det står fyra hus redo att försöka våldta oss.
– Fyra?
– Eumarka är inte intresserade av oss.
– Svin.
– Möjligt, men det är inte intresserade av oss. Eller de är inte intresserade av de flytande krediterna. Vilket inte kejsaren är i heller.
– Det fega svinet.
– Nåja, bara för att han inte som sin bror eller far har det begär som de hade och att han var intelligent nog för att inse att ni inte haft en chans även med hans ekonomiska hjälp. Han var intelligent nog att inse vilket kaos det hade blivit om han gått in med sina soldater, så pass intelligent var inte hans far eller bror, det hade enat Pasternack mot en gemensam fiende. Vi är lite som syskonen i en familj, vi bråkar internt men försöker någon anfalla oss så sluts den spretiga handen till en knytnäve.
Järvarnas ledare ser på vargarnas dito.
– Vad föreslår du?
– Jag har en ung dotter, du har en ung son.
Järvarnas ledare ser på vargarnas och han ler.
– Så kejsaren vill inte ha med krediterna att göra?
– Nej, han vill bryta sten i bergen.
– Förlåt?
– Han vill bryta sten i bergen.
– Som sagt, idiot.
– Nej, han har en räv bakom örat. Men vill han bryta sten så kommer inte jag stoppa honom.
– Nej, så ett bröllop?
– Varför inte, omvärlden kommer att bäva mer för vår allians än om vi fortsätter träta. Ni kan om ni vill få ett par ministerposter med.
VI.
Duncan sitter på luftskeppet som ska ta honom hem och börja mobiliseringen, vilket innebär en ökad produktion av militärt material. Declan sitter bredvid honom.
– Vårt hus har tur.
– Vadå då?
– Två så pass slipade hertigar efter varandra.
– Ja.
– Du verkar inte övertygad.
– Jodå, men frågan är hur mycket tid Chead kommer att tillbringa hemma.
– Tillräckligt Duncan, ja kanske inte nu. Men senare så kommer han att göra det.
– Jag hoppas att du har rätt.
– Det hoppas jag med.
– Så du ska tillbaka till djungeln därnere?
– Ja, det är en speciell plats.
– Tror du att de har kommit på ett sätt att ta sig genom sköldmuren?
– Ja, Duncan det tror jag.
VII.
– Är du säker?
– Ja, Darius jag är säker.
– Det är rätt obehagligt.
– Ja, jag håller med. Du ska låta min fru och dotter sköta kontakterna med systrarna.
– Jadå.
– Bra.
– Vargarna har vunnit.
– Ja och de kommer att bilda en allians med Järvarna, så att gräva efter sten passar alldeles utmärkt.
– Som sagt det är obehagligt.
– Ja, vi kommer behöva alla energistenar som vi kan skrapa ihop för den produktion som kommer att behövas om de invaderar. Det är maskiner och personal på väg dit till bergen för att starta gruvorna.
– Bra och tack.
– Ingen fara.
VIII.
– Så han hade rätt?
– Ja Allmoder det verkar så.
– Må den visa se i nåd på oss.
– Ja det kan man säga.
– Vad kommer ni att göra?
– Bistå våra vänner, rusta vårt hus och jag misstänker att min man informerar sin svärson om läget så att han börjar sin mobilisering.
– Och er son?
– Han kan ta hand om sig själv.
– Är du inte orolig?
– Självklart, men om jag tillåter mig att känna de känslorna så kommer jag att frysa till is. Det kan jag inte tillåta mig.
Allmodern ser på min mor.
IX.
Jag sätter mig på huk vid den plats där de hittade kropparna, jag ser på träden. På märkena efter deras vapen, där är inga spår efter några andra sorters vapen än de som vi använder. Jag drar handen genom sanden, jag använder mina svartaglasögon att söka av marken och en bit under sanden.
Jag går fram till en plats och stannar, jag börjar gräva försiktigt och jag ser på det jag hittar där. Jag tar upp slanten, jag läser på den. Jag ser på den och jag stoppar ner den i min ficka.
– Jag skulle vilja få lov att ta mig till bergen.
– Varför?
– Följa spåret efter dem.
– Vilket spår?
Jag ser på befälet som Jasminas far skickat med oss.
– Spåret som leder fram till berget, du kanske har fått order om att ifrågasätta det jag säger. Men de där litar på mig, de kommer säga samma sak. Det är deras syster som saknas.
Befälet ser på mig och sen på systrarna som hört vårt samtal.
– Har du funnit spår?
– Ja, de är svaga med de leder söderut.
– Spår efter vadå?
– En plutons storlek, de överraskade systrarna och deras sällskap där borta. De hann inte reagera. Deras beväpnade eskort dog först, det var som om de bara dök upp mitt ibland dem och dödade dem. Snabbt tyst och effektivt, de dödade den röda systern och de unga kvinnan för att de försökte göra motstånd. Den blåasystern gav upp, de samlade ihop de döda och lutade dem mot stenarna och träden. Sen vände de söderut och gick i den riktningen.
– Gick?
– Ja, gick, deras spår går nästan rakt söderut. Är där en ravin eller klyfta i bergen därframme?
– Nej, men där är grottor.
– Ännu bättre.
– Så vi ska söderut?
– Ja om vi ska hitta er syster så är det söderut vi ska gå.
De fyra systrarna går fram till transporterna och vi sätter dem i oss och de kör i väg. Transporterna saktar in och de stannar, vi går ur dem. Jag tar min väska på ryggen, Lei sätter sig på min axel och jag börjar gå.
Jag kommer fram till en av grottorna, jag sätter mig på huk och jag ser på spåren. De är svaga men de finns där, helst av allt så skulle jag vilja trycka på plastbiten och låta min AI analysera det jag ser. Men det kommer jag inte göra.
– De gick in i denna grotta.
– Är du säker?
– Ja, jag är säker.
Jag går in i den och jag blundar. Jag ser gången öppna upp sig, jag följer den en bit in i berget. Jag börjar gå och Lei sitter på min axel.
– Är du säker vännen?
– Jadå, jag är säker. Väldigt säker.
– Så bra.
Jag går vidare längre in, jag stannar och fokuserar min hörsel med.
– Chead!
– Ja, skrik inte. Det får ljudet att studsa.
– Vart är du på väg?
– Till andra sidan.
– Inte själv.
Jag säger inget, jag ser på Claire och hon ser på mig. Jag ser hennes bestämda min.
– Då får ni packa vad ni behöver, för jag kommer att gå igenom berget till andra sidan.
– Är du säker på att det finns en utgång?
– Ja, det är jag säker på.
– Vänta här så kommer vi snart.
– Javisst.
Jag sätter mig på huk och jag blundar igen och fokuserar. Jag ser gången framför mig slingra sig framåt längre in i berget. En stund senare så kommer de fyra kvinnorna och befälet.
– De andra kommer vänta på oss där bak.
– Jaha, då går vi. Jag går först, ni håller er bakom mig.
– Du kommer inte se något.
– Jodå det kommer jag visst att göra, jag bodde i en nattsvart grotta i ett år. Sådant sätter sina spår, så gå bakom oss. Tänd era ficklampor om ni vill, men lys inte på mig. Ju längre in vi kommer, desto mindre ska ni tala. Helst så ska ni inte säga något alls, om ni väcker fladdermössen som bor i grottorna så sätt er på huk och blunda och sitt stilla så kommer de att låta er vara. Lys inte i uppåt, lys neråt hela tiden och återigen. Gå inte framför mig, lyssna på vad jag säger. Förstår ni, för om ni inte gör som jag säger så kommer det att få konsekvenser, konsekvenser som vi inte har en chans att ta om hand härinne.
Jag börjar gå innan de försöker diskutera med mig.
X.
Min far lyssnar på rapporten från Duncan, mobiliseringen har startat och den flyter på smidigt. Duncan meddelar att han talat med Sammael med och förvarnat underjorden, Sammael var tacksam och han lovade att informera de andra tre med.
De kommer förvarna sina likar i de andra husen. Min far avslutar samtalet med Duncan, han ser på meddelandet från Declan som är i djunglerna i söder och han läser vidare i meddelandet att de inte sett något liknande innan i materialväg.
Declan meddelar att de ska försöka hitta spåren och följa efter dem. Hans fru ser på honom. Han ser något i hennes blick.
– Vad har hänt?
– Vår son fann var de tog sig in i Parsia.
– Och?
– Han, de fyra systrarna och det befäl som vaktar dem har begett sig in i grottan.
– Jaha, det var väl därför som de åkte dit.
– Enligt den som rapporterade till Allmodern så har ingen klarat sig igenom de grottorna med livet i behåll.
– Från denna sida, bevisligen så har de lyckats från andra sidan. Jag hyser fullständig tilltro till vår son och hans förmågor.
– Så bra min make.
Han går fram till henne och han lutar sig över henne och deras läppar möts när han kysser henne.
– Jag älskar dig min fru.
– Och jag dig min make.
– Så bra, vad säger du ska vi dra oss tillbaka lite tidigare ikväll?
Hon ser på honom, han är minst lika stilig som när hon såg honom för första gången för så många år sedan, eller han är stiligare nu. Mycket stiligare.
– Gärna min älskade make.
XI.
De fyra kvinnorna och mannen ser på mig och sen på det som finns framför deras ögon. Den brunfärgade sköldmuren, jag går fram till den jag sätter handen på muren. Den försvinner in i det bruna, Denise ropar till när hon ser vad jag gör.
– Tack för omtanken men det är ingen fara.
– Förbannade galning.
– Kanske det, gå tillbaka in i grottan.
– Varför?
– Därför att jag ska stänga av muren.
– Förlåt!!!
– Jag ska stänga av muren, i alla fall här.
– Jag förbjuder dig.
– Förlåt?
Jag ser på officeren.
– Du får inte göra detta, är du galen?
– Nej verkligen inte, men du har ingen rätt att säga åt mig vad jag får eller inte får göra.
– Jag är officer över gardet.
– På andra sidan berget så hade det kanske haft validitet. På denna sida berget…
– Så saknar det validitet.
– Tack Erika.
– Ingen fara, så du tror att du kan stänga av muren?
– Ja, femhundra meter ditåt så finns generatorerna som styr muren här. Ska vi hitta er syster så får vi stänga av muren.
– Varför, det verkar som om vi kan gå in i den.
– Jodå men kan du hålla riktningen? Kompasser fungerar inte därinne.
– Nej.
– Nej inte jag i heller.
– Vad kommer hända om du stänger av muren?
– Har inte en aning, kanske ingenting. Kanske en hel massa. Så gå in i grottan för säkerhetsskull, vi går och stänger av generatorn så kommer vi tillbaka när vi är klara.
– Om ni inte kommer tillbaka?
– Då får ni gå tillbaka till andra sidan.
– Och hur ska vi hitta tillbaka?
– Denise har lagt vägen på minnet.
– Ja hur visste du det?
– Din handdator, som du försökt dölja. Ni förstår, jag ser bättre när jag blundar än när jag har ögonen öppna. En present från mina vänner i grottan, hennes handdator visar er vägen tillbaka.
Jag vänder mig och går i väg, de ser på min rygg och sen på Denise.
– Stämmer det?
– Ja, det stämmer.
– Det var väl för väl, förstod någon vad han talade om angående att se bättre när han blundar än när han tittar?
– Nej, han är en väldigt mångfacetterad man.
– Du vill ligga med honom Erika.
– Ja, verkligen.
Officeren ser på de fyra kvinnorna, han hör deras samtal. Han skulle inte ha något emot att ligga med dem. Han ser blickarna han får av dem, de berättar för honom att det inte är aktuellt. Inte på långa vägar. De kommer fram till grott öppningen och de går in och de vänder sig mot sköldmuren.
Jag kommer fram till den plats där generatorn står. Jag trycker på plastbiten och försvinner, jag drar mitt svärd och jag hugger snabbt nedåt och svärdet tar i sönder låset. Jag öppnar gallergrinden och vi går in.
Jag går fram till byggnaden och jag tar fram min lilla apparat. Jag sätter den mot dörren och den öppnar den och jag vrider på handtaget och vi går in. Jag går fram till terminalen, jag ser på skärmen. Jag läser vad det står, det är skrivet på gamla språket.
Jag knappar in på terminalen och jag får en fråga om jag är riktigt säker. Jag trycker på Ja och enterknappen, ett alarm hörs och sen ser jag hur sköldmuren stängs ner på skärmen.
XII.
Declan hör larmet ljuda, han ser på den bruna ytan. Han ser den darra till och sen försvinner den. De som är med honom stirrar på det som händer, han slickar sig om läpparna när sköldmuren försvinner.
Hans ögon dras automatiskt till strålningsmätaren som alla som är här är utrustade med. De tjuter inte de ser på varandra och sen på det som spelas upp framför deras ögon. De ser den vita sanden som sträcker sig så långt som de kan se, den är inte beige eller brun som annan sand.
Nej den är benvit, han går framåt. Han lyfter handen ett tecken på att de andra ska vänta på honom, han går fram till kanten för den vita sanden. Ingen strålningsvarning än.
– Han hade rätt.
Han sätter sig på huk och han tar av sig sin skyddshandske och han känner på den vita sanden.
XIV.
Jag går tillbaka till där grottan är, kvinnorna går ur den och de ser på mig när jag kommer gående. De ser på den vita sanden, jag går fram till den och jag sätter mig på huk och jag känner tårarna i ögonen. Erika ser på mig.
– Varför gråter du?
– Detta är stoftet av druiderna och deras land, den vita sanden är deras pulveriserade skelett.
– Vid den visa!!!
De som Declan stirrar på det vita som aldrig verkar ta slut, framför oss i det vita så finns det en väg. Den är inte mer än tre personer bred, den är markerad. Frågan är vad som händer om man inte håller sig på vägen, vi ska nog inte undersöka det.
– Vill ni vända om så är er sista chans nu, jag kommer följa vägen tills den tar slut. Eller tills vi hittar den blå systern.
De fem ser på mig, officeren ser på de fyra kvinnorna. Han ser dem sätta på sig sina väskor och sen titta på den unge mannen, han ser mot grottan och han är övertygad om att han kommer att gå vilse därinne.
– Om du väljer att följa med oss Omar, så ska du veta att om du inte gör som vi säger så kommer du att dö. Dit vi ska gäller inga vanliga regler, de flesta talar det gamla språket och allt vill döda oss. Du ska inte använda uttrycket systrar om dem, du ska inte säga att du kommer ifrån Parsia. Du är min kapten som är med som livvakt åt den äventyrliga arvtagaren till Eumarkas hus. Förstår du Omar?
Han ser på oss och han slickar sig om läpparna, framför allt de fyra kvinnorna ser väldigt bestämda ut. De har på sig de ökenkläder som de fick av Shahen.
– Jag förstår.
– Bra, vi ska hålla oss på vägen. Det finns onda saker utanför den, vad ni än får se eller höra så ska ni inte lämna vägen. Något säger mig att ni kommer att dö då.
De ser på mig och nickar, Omar tar sin ryggsäck och han hänger den på ryggen.
XV.
– Muren är nere!!!!
Allmodern ser på sin budbärare. Hon sväljer och tänker.
– Din förbannade galning, vad är det du inte berättar?
***

 

Delar i serien

<< Chead Bok 1

Chead

• Chead Bok 1
• Chead Bok 2