Detta är fantasy och scifi blandat, det är inga rymdresor men det utspelar sig inte på jorden. Utan på en fantasiplanet, en fantasiplanet som är större än jorden. Fantasyn är magin och andra fantasi saker. Givetvis så innehåller berättelsen erotik och sex med.
– Inledning.
På en planet någon annanstans.
Inledning 2
I.
Kvinnan skriker och hon skriker högt, det står systrar runt henne och hon kramar pinnarna och hon krystar kraftigt och skriker, en av de gula systrarna tar emot barnet och ett annat skrik hörs och fyller rummet. Kvinnans skrikande tystnar och hon andas häftig, barnets skrikande fortsätter.
Den gula systern som tog emot barnet torkar av honom och hon lägger barnet i kvinnans famn, kvinnan smeker barnets kind och de lyfter upp barnet till sina läppar och kysser barnets panna och välsignar det.
Hon lägger barnet till sitt ena bröst och han börjar äta. Hon byter bröst och han äter av det andra. När hon är klar så lämnar hon barnet till den bruna systern som står där.
– Träna honom i de hemliga vägarna.
Systrarna som står i rummet ser på henne.
– Bara gör som jag säger! Jag fick välja vad jag ville, detta är vad jag väljer. Träna honom i de hemliga vägarna och ni börjar idag.
– Ja moder.
De bruna systrarna bär i väg med barnet, en av systrarna stannar och hon vänder sig mot kvinnan i sängen.
– Vad ska han heta?
Kvinnan i sängen ser på den bruna kvinnan.
– Han ska heta Chead (Den förste på gamla språket)
Systrarna tittar på henne och de bugar sig och går i väg med barnet. En av de gula räcker henne en flaska med en mjölkfärgad dricka. Kvinnan ser på den och hon tar emot den och sen tar hon en djup klunk av drickan och hennes kropp spänns och hon kastas ut i ett hav av smärta.
Hennes andra önskan, att få bli en vördad moder, dricka mjölken, svära ederna och den tredje önskan, få gifta sig med storhertigen. Men för att få göra detta så måste hon föda en flicka, inte en pojke.
Det kommer heta att pojken dog vid födelsen på grund av komplikationer som man inte kunde råda över, nästa gång som hon blir gravid så kommer hon att föda en dotter. En dotter som ska gifta sig med en son från de andra husen.
Det finns sex hus och en kejsare, Sex riken och en Storkejsare i mitten. I varje rike finns det sex olika raser. Människor, mutanter, halvmutanter, alvingar, halvalvingar och dvärgar.
De sex rikena innesluter kejsarens rike i mitten, från nord, nordöst är länderna Islandia, Pasternack, Parisa, Farika, Eumarka, Kanaska och kejsarens rike i mitten som passande nog kallas för Mittel.
De sex husen är en balans mot kejsaren, systrarna lägger sig i all politik och som jag skrivit innan påverkar vem som gifter sig med vem. Vår ”hjälte” den pojke som nu är född föddes i Eumarka, i dess huvudstad i sydvästra delen av riket, vid det västra havet.
Det är en vacker stad, ja i alla fall på ovanjord. Där pojken till slut hamnar när vår historia börjar, är i underjorden. I ett skuggsamhälle till ovanjord, där han fostrat sig själv sen han var sex standard år. Då Eumarkas svurna fiender Pasternack invaderade huvudstaden, med hjälp av spioner och sabotörer så invaderade de huvudstaden och de härjade och dödade.
Bland annat det barnhem där pojken fostrades av de bruna systrarna. Han såg dem våldtas och dödas, han såg sina vänner på barnhemmet antingen dödas eller skickas i väg som slavar till Pasternacks Furste.
Det som räddade huvudstaden och riket/huset var underjordens folk, som tack av ledaren Storhertigen så styr underjorden sig själv. Med en egen regering och egna lagar, fyra tjyvkungar som de kallar sig styr underjorden.
Vår unge vän som nu nått den anmärkningsvärda åldern av arton, eller han fyller år i morgon. I morgon så blir han man, med ovanjords folkets sätt att räkna.
Därnere så har han varit vuxen länge, alldeles för länge. Det berättar hans tatueringar om inget annat, han är mästertjuv, mästerlönnmördare och mästerlärd.
Han har tjuvarnas mästertatuering de tre korparna, lönnmördarnas tre vapen, snara, Cryskniv och svärd, de mästerlärdes, en bok, en uggla och ett träd. Han har tjuvarnas tatuering på högersida av bröstet, lönnmördarnas på vänstersida och de mästerlärdes på ryggen. Trädet täcker det mesta av ryggen, med en bok hängande i en gren och ugglan som sitter på en gren.
Det finns ett rike till på andra sidan bergen i söder, bakom bergen och skyddsmuren. Ingen talar om det riket, det utplånades för tiotusen år sedan. Det var då man införde standardiseringen. Den täcker, tid, avstånd, mått osv. men även beväpning.
Riket i söder utplånades av atomvapen och andra fasanfulla vapen. Skjutvapen förbjöds, pilbågar och armborst samt pilpistoler är tillåtna. Svärd, knivar, Spjutstavar, Greppsvärd osv. är tillåtna. Under åren så har skyddssköldar för människor utvecklats och är i dag standard.
Man tar sig fram med flygandemaskiner, skepp på vatten, Quadbilar, motorcyklar och svävare. Max höjden på svävare är etthundra standard meter. Standardiseringen infördes också för att alla riken skulle ha samma mått, värde på pengar osv.
Nu har ni lite förutsättningar, lite förkunskaper. Vår ”hjälte” Chead, befinner sig just nu i en bostad på ovanjord. Han och hans tre kumpaner, de är inte vänner. Han har bara en vän, en Wyrm. En mutantdrake som skapades av en galen man.
Han förvisades från universitetet för sina försök till att skapa mutanter. Han flyttade ner sin verksamhet i underjorden och försökte skapa sina mutanter därnere. Det kom till de fyras kännedom, ett pris sattes på hans huvud.
Jag dödade honom, jag fick min tredje lönnmördar tatuering efter det. Den och en vän, en Wyrm. Hon är en korsning mellan en drake (vars DNA han fått från någon obskyr person) och alvling. I normal tillstånd så ser hon ut som en mindre drake hon är femtio standard centimeter hög, hon har vingar på ryggen och en långsvans. Hennes huvud är en alvlings, när hon blir attackerad eller arg så blir hon något annat.
Något som inte riktigt kan beskrivas, Chead var tio år när han räddade henne. De har varit tillsammans i åtta år nu, hon hjälpte honom med hans rått problem i hans bostad, han kämpade mot råttorna i fyra standard år. I början så var det en ojämn kamp, men med åren så vann han eller de striden mot dem.
Detta verkar kanske otroligt att en sådan ung pojke klarat sig själv och uppnått det han uppnått, men vi får inte glömma att han tränats i de hemliga vägarna sen han var nyfödd, han är en son till en av de blåa, en moder numera vördad moder.
Han har tränat i de hemliga vägarna även efter att systrarna dog, han har tränat på andra glömda stridskonster så länge han kan minnas. Han är den förste av manligt kön som tränats i de hemliga vägarna, som tränats av systrarna.
Han är unik på många vis. Förresten han och hans vän kan kommunicera utan att tala högt, hans vän heter Lei. Hans kumpaner är Fred, Villy, Sam och Ilona. Tre unga män och en ung kvinna, de har varit hans kumpaner i ett par år nu.
Det är inte första gången de är på ovansidan, verkligen inte. Vår historia börjar med att vår vän, vår hjälte är på väg att göra inbrott hos en uppfinnare. En rival till uppfinnaren vill ha hans arbete, så att han kan presentera det som sitt.
Chead ser på Lei som kommer svävande genom luften och hon landar på hans axel. Där börjar vi, året är 10,900 standard år. Det är tidig vår och en varm bris från hamnen där i väster gör så att Cheads vita hår fladdrar i luften.
Hans hår blev vitt när hans mor drack den vita mjölken. Ingen kommenterade det, men jag är den ende med vitt hår i hela Eumarka. Det finns alla andra hårfärger, men bara en med vitt. Det är han, Chead. Han smeker sin medaljong och Lei säger…
Kapitel 1.
I.
– Ska du hjälpa dem Chead?
– Ja Lei jag får väl göra det, annars så lär vi inte komma in i lägenheten.
Jag springer fram till takkanten, jag hoppar ut och svävar genom luften och jag landar på balkongen. De andra fyra ser på mig, jag tar fram ett verktyg ur fickan och jag sätter det i låset och jag öppnar dörren. Villy sträcker fram handen mot handtaget och jag slår till honom på den.
– Vänta.
Jag tar fram ett annat verktyg och jag sätter det mot dörren. Jag trycker på en knapp och de fyra röda små lamporna blir gröna. Jag tar bort apparaten från dörren och jag öppnar den. De andra fyra går in och tar av sig sina ryggsäckar, jag reser mig och jag går in i lägenheten. Jag går igenom den och jag ser på de andra när de börjar fylla väskorna, jag går in mannens bibliotek.
Jag tar fram ett minne från min ficka, jag sätter det i väggen och jag startar nedladdningen av hans bibliotek. De andra sakerna intresserar mig inte, men hans bibliotek gör. Böcker är en raritet, de som står här i hans bokhyllor är hologram.
Eller inte alla, jag går fram till en av hyllorna och jag sträcker fram handen. Jag tar av mig min ryggsäck och öppnar den, jag tar de tre riktiga böckerna och jag stoppar ner dem i väskan. Mitt minne piper till och jag går fram till det och drar ut det ur väggen.
Jag stoppar det på mig och lämnar biblioteket, jag letar igenom de andra rummen och jag stannar vid skärm. Jag ser på den och på det som finns på skärmen, jag tar fram minnet igen och jag tömmer hårddisken.
– Vi är klara.
– Jag med.
Vi lämnar lägenheten och vi tar oss upp på taket igen och Lei lämnar min axel och flyger i väg.
– Vi ses hos Frindell.
– Vad ska du göra?
– Jag ska fixa en sak, vi ses hos Frindell.
Ilona öppnar munnen igen, men hon ser min blick.
– Är du min fru, min mor?
– Nej.
– Bra då har du inte med att göra vad jag gör eller inte gör. Blir du en av de fyra en dag så kan du möjligtvis ifrågasätta vad jag gör eller inte gör. Men inte nu, du har verkligen inte med att göra vad jag ska göra, verkligen inte Ilona. Inte ni andra i heller.
– Vi har inte frågat, Chead.
– Nej, inte denna gång.
Jag börjar springa och mina fötter rör sig snabbt över taket och jag hoppar uti luften. Jag snurrar runt, knycker till med handen och skjuter i väg änterhaken. Den fäster i taket och jag sänker mig ner till marken.
Jag knycker till med handleden och änterhaken åker in, jag lämnar gränden, jag drar bak huvan och jag samlar mitt hår i nacken och fäster det med ett läderband. Jag drar ögonen åt mig, inte bara för mitt hår, jag är en lång man, närmare två standard meter, det saknar två standard centimeter.
Jag är vältränad och mina ögon är grågråa, jag har inga synliga vapen på mig, de hade bara dragit till sig ännu mer uppmärksamhet. Jag går över ett torg och jag ser på Lei som flyger däruppe.
– Var ska vi?
– Till Koriander.
– Då vet jag det.
Jag svänger ner i en smalgata och jag svänger till höger när den smala gatan delar sig. Jag går längre in bland de smala gatorna och mellan husen. Jag kommer fram till en affär, Lei landar på min axel och jag öppnar dörren och jag går in. Mannen bakom disken ser på mig.
– Chead.
– Koriander.
– Vad kan jag göra för dig?
Jag ser på honom och jag säger vad jag vill ha, han lyssnar och slickar sig om läpparna när jag är klar.
– Det kommer kosta dig en slant.
– Hur mycket?
– 10 000 i standard krediter.
– Hur mycket i flytandekrediter?
Han ser på mig, han räknar tyst för sig själv. Han kommer inte försöka lura mig, han vet vad det kan kosta honom.
– 5 liter.
– Samla ihop sakerna så löser jag betalningen.
– Ja.
Jag lämnar hans affär och jag går fram till en byggnad, jag öppnar dörren och jag går in i den. Jag går fram till en trappa som leder upp och ner, jag går nerför trappan och kommer fram till en dörr. Jag öppnar den och jag går fram till en trappa och jag börjar gå neråt. Ner i underjorden.
II
Kvinnan går igenom palatset, hon har en djupblå klänning på sig. På fötterna har hon skor i samma färg, runt halsen har hon en blå juvel hängandes nästan vid brösten. Hon har ett diadem på huvudet som håller undan hennes hår, hon kommer fram till de två stora dörrarna.
Vakterna ställer sig i givakt och hon går förbi dem och öppnar den ena av dörrarna. Hon går in i rummet och hon ser på sin sextonåriga dotter.
– Violetta.
– Mor.
– Är du redo?
– Ja mor, jag är redo.
Hon ska göra proven för att bli en moder, hennes mor och de andra systrarna i klostret har tränat henne sen hon föddes. Idag så är det dags för henne att lämna antagen för att bli en moder. Hon reser sig och de går utifrån hennes kvarter och de går igenom palatset, hon tillhör samma färg som sin mor. De blåa, det är ingen självklarhet. Verkligen inte.
De kommer fram till den svävande gondolen som ska ta dem till systrarnas kloster. Det finns ett i varje huvudstad och det finns kapitelhus i alla större städer i rikena. Deras huvudkloster finns i Kejsarens huvudstad Zentral.
De sätter sig i gondolen och den flyger i väg, det finns fyra livvakter med i gondolen förutom den man som styr gondolen. De svävar fram och den äldre kvinnan ser på den yngre, hon minns sin egen upphöjning. Hon hade varit ett par år äldre än Violetta.
Hon vet hur nervös hennes dotter är, även om hon inte visar något. Hennes träning döljer den, men hennes mor vet. Gondolen stannar vid klostret, de reser sig och går av den. De går in i klostret och de ser på olika färgerna, de fem färgerna. De går fram till en trappa och de går nerför en trappa och ner i kryptan, de går in i mitten av den och de stannar.
– Vem är du?
– Violetta, Antagen.
– Vad vill du?
– Göra provet för att bli moder.
– Är du beredd på konsekvenserna.
– Ja vördade moder.
– Låt provet börja.
Violetta klär av sig naken, den äldre kvinnan tar henne i handen och leder henne fram till en skimrande fyrkant.
– Gå in där, möt det som finns på andra sidan. Bemästra det och överlev, misslyckas och du dör.
– Ja vördade moder.
Hon går in i den skimrande ytan och försvinner, hennes mor ser på ytan.
III.
Jag ställer mig i hissen som leder ner till underjorden, eller upp till världen däruppe. Lei sitter på min axel och dörrarna stängs.
– Tucker.
– Chead.
Hissen rör sig nedåt, den stannar och dörrarna öppnas. Jag går ut ur hissen, Lei lämnar min axel och flyger före mig. Jag går på gatorna i underjorden, jag kommer fram till en dörr i ett fallfärdigt hus. Jag öppnar en lucka och slår in koden, dörren öppnas och jag går in i huset.
Jag går fram till en trappa som leder nedåt, jag går nerför den och Lei landar på min axel igen. Vi kommer ner och jag går till höger och sen vänster. Jag följer den smala vägen, jag kommer fram till en dörr. Jag öppnar en lucka och slår in koden och dörren öppnas.
Jag går in i mitt boende, råtthålan. Det är det namn jag gav platsen, första gången jag kom hit. När jag flydde från invasionen däruppe, från Pasternak soldaterna. De grymma svinen, men de fick vad de förtjänade.
Underjorden attackerade dem och slaktade dem. Jag dödade för första gången när underjorden slog tillbaka, min träning i de hemliga vägarna hjälpte mig. Jag går igenom den stora lokalen och jag går fram till en kassaskåp.
Jag öppnar det och jag tar ut den flytande betalningen, jag mäter upp fem liter och jag stoppar ner flaskorna i min väska. Jag ser på Lei.
– Stannar du eller följer med?
– Jag följer med.
– Då går vi.
IV.
De andra fyra går in på den bar som ägs av den tjuvkung som gav oss uppdraget, de ser på gästerna och de går fram till baren och de sätter sig. Sammael som är tjuvkungen som äger baren och denna kvadrant av underjorden reser sig och går fram till dem.
– Har ni sakerna?
– Ja Sammael.
– Chead?
– Kommer senare, men han tog inget.
– Han öppnade dörren så att vi kom in, sen så bad han oss ta det vi skulle ta.
Sammael ser på de fyra.
– Kom.
De reser sig och går in på hans kontor.
V.
Jag går in i affären och Koriander ser på mig. Han tar fram väskan med de saker jag vill köpa, jag tar fram de flytande krediterna.
– Fem liter.
– Tack.
Jag får väskan och öppnar den, jag letar igenom den. Jag flyttar över dem i min tjuvväska, jag tittar på honom. Han ser på mig och slickar sig om läpparna och tar fram de två sista komponenterna. Jag stoppar ner dem i min väska, jag ser på honom.
– Försök inte lura mig igen Koriander, jag är alltid ärlig mot dig. Jag blir lite förnärmad när du försöker.
– Förlåt Chead.
– Som sagt gör inte om det.
– Nej.
– Tack.
– Är du intresserad av ett arbete?
– Är det sanktionerat?
Han ser på mig.
– Då är svaret nej, jag lever för att jag inte bryter mot reglerna. De tjuvar som dör är de som inte följer reglerna, få det sanktionerat så lyssnar jag gärna Koriander. Du vet vad jag finns.
Jag lämnar hans affär.
– Då ska vi arbeta Lei.
– Ja Chead.
Vi går till byggnaden som leder ner i underjorden.
VI.
Sammael ser på väskorna, de fyra har fått sin betalning. Chead har inte kommit för sin, frågan är varför? Han vinkar på en av sina män.
– Ja?
– Se om Chead är tillbaka.
– Det är han.
– Hur vet du det?
– För att han besökte Koriander och betalade honom fem liter flytande för komponenter.
– Till vad?
– Har inte en aning, Koriander visste inte i heller. Förresten han vill sanktionera ett jobb, ryktet säger att han frågade Chead som sa åt honom att sanktionera det. Så det är så pass svårt så att han behöver Chead.
– Visa in honom när han kommer.
– Ja chefen.
– Så Chead är tillbaka?
– Ja chefen, han är tillbaka.
Sammael tittar på scenen, han ser på mannen och kvinnan som älskar. På Sammaels bar finns det något för alla, baren är i fem våningar. Varje våning har sin specialitet, denna våning går i lustens tecken, förutom live showerna så finns det prostituerade av alla raser och kön här. Han reser sig och går nerför trappan.
VII.
Violetta backar ut genom den glänsande skivan, hon sätter sig på knä och hon slår händerna för ögonen och hon gråter hejdlöst. Hennes mor sätter sig bredvid henne, Violetta vänder på huvudet och säger med en ljudlös viskning.
– Chead lever mor.
Viskningen är bara till för vår mor, hon stirrar på Violetta. Den unga kvinnan gömmer sitt ansikte i sina händer, vad hon sett och gått igenom därpå andra sidan är hennes upplevelse. Man frågar inte om det, vill hon berätta så gör hon det.
– Res dig antagna, res dig och bli en moder.
Violetta gör som kvinnan säger, den vördade modern ser på henne. Violetta möter kvinnans blick och de ser på varandra.
– Tack vördade moder.
Två kvinnor kommer fram med kläder åt henne, hon klär på sig en klänning som påminner om moderns. Hon får en sten som är som moderns att hänga om halsen, hon sätter ett likadant diadem som hennes mor har i sitt hår.
Hennes mor har samlat sig och hon visar sitt vanliga stenansikte. Varken mer eller mindre, dottern har också samlat sig och uppvisar samma ansikte. Deras blickar möts och hennes mor ser att Violetta har frågor, frågor som hennes mor måste svara på.
VIII.
Jag ser på skärmen och jag lyssnar på instruktionerna samtidigt som jag programmerar. Jag tar metallbägaren och tar en klunk av den gröna drickan. En sådan motsvarar hela dagens näringsintag, men eftersom jag tränar minst två gånger om dagen. Gärna tre så dricker jag minst två sådana metallbägare om dagen.
Som vanligt när jag sysslar med uppfinningar så försvinner tiden för mig, den enda gång jag gör uppehåll är när min klocka ringer för träning, efter träning så återvänder jag till det jag gör. Det kommer jag att göra denna gång med, frågan är hur lång tid det kommer att ta för mig att lösa problemen och lyckas med det som mannen försökt med.
Det jag lyssnar på hittade jag i ett bibliotek för ett tag sedan, det kan hjälpa mig att lösa problemen. Detta är från den äldre tiden, innan atomattacken och standardiseringen. Båda sakerna som han försökte med.
Jag fortsätter med min programmering samtidigt som jag lyssnar på mannen som talar på gamla språket, det finns inte många som kan läsa, tala och förstå det gamla språket fullständigt. Jag är en av dem, jag tror att det är därför ingen annan försökt sig på detta. De har inte förstått hur de ska göra.
IX.
Violetta och hennes mor sitter i gondolen, Violetta läser sin mors fingrar, vad hon tecknar.
– Tålamod, jag kommer berätta. Men inte förrän vi är ensamma.
Violetta nickar diskret.
– Jag kommer inte gifta mig med Pasternack avkomman.
– Såg du det?
– Du först mor.
Hon ser på sin dotter, hon minns sin egen resa in där för att bli moder. Hennes resa började där, den resa som hon är på nu. Frågan är vad hennes dotters resa kommer att bli.
X.
Koriander ser på Sammael.
– Jag hörde att du vill få ett arbete sanktionerat däruppe i min del av ovansidan.
– Ja, tack.
– Vad gäller det?
– Tjugofem energistenar, två påsar diamanter, två påsar blandade juveler.
– Var?
Koriander slickar sig om läpparna.
– Hos borgmästaren.
Sammael ser på Koriander.
– Du är galen, jag kommer inte sanktionera det.
– Varför?
– Därför att ingen oavsett vad du erbjuder dem kommer att hoppa på det, för det andra så är det hos borgmästaren. Det är väl bara storhertigens palats som är säkrare och bättre bevakat. Gå till Chen och fråga om han sanktionerar det, men då får du vara beredd att betala betydligt mycket mer än vad de sakerna är värda.
– Att gå till Chen är galnare än att sno sakerna av borgmästaren.
– Sant, men jag kommer inte sanktionera det Koriander. Du får fråga de andra tre, jag är inte intresserad av att lagväktarna ska komma ner här och terrorisera min kvadrant. För det kommer bli resultatet min vän, de kommer att komma ner och terrorisera oss.
Koriander ser på Sammael, han bor inte härnere även om han har affärer med oss. Så han bryr sig inte så mycket om vi blir terroriserade.
XI.
De går av gondolen, de går in i palatset och de går sida vid sida till Violettas kvarter. Hon lyfter handen och öppnar dörren och de går in, hon ser på de som sitter i hennes salong. Hennes sällskapsdamer, hon är sexton år och har sällskapsdamer. Som om hon var dubbelt så gammal.
– Försvinn allihop.
Hennes röst är låg och samlad, de hör henne och de ser på henne. De vet att hon bara ber en gång, nästa gång så kommer hon inte be lika vänligt. De reser sig snabbt och lämnar hennes kvarter.
– Ljudtystare.
Ett vitt ljus tänds och innesluter henne och hennes mor.
– Min bror som ligger i en urna under en sten i trädgården därute, lever och mår bra. Om jag ska tro på det jag upplevde därinne.
– Är du säker?
– Min vision så att säga är, jag såg min bror och ett djur, en mutant därinne. Han kommer att påverka oss mor, han kommer att påverka oss på ett sätt som vi inte ens kan föreställa oss.
– Men du är säker på att han lever?
– Min vision är, det är du som säger att den inte ljuger.
– Du sa att du inte kommer att gifta dig med Pasternack avkomman.
– Nej, vi kommer inte gifta oss. Allmoderns planer kommer att slåss i sönder.
Jessica som vår mor heter ser på henne.
– Berätta om min bror, berätta om Chead. Han presenterade sig som Chead mor.
– Han föddes i morgon för arton år sedan, han skulle dött men jag kunde inte döda honom. Så jag födde honom och skickade i väg honom, han blev placerad hos de bruna systrarna i ett barnhem. De blev slaktade av Pasternack svinen när de invaderade oss, jag trodde att han antingen dog där eller ännu värre blev en slav åt dem. En leksak till den fete fursten som har småpojkar som sina leksaker, eller så får de slava i hans grottor där man framställer den flytande krediten. Men han överlevde?
– Min vision säger det.
– Vid den visa! han lever!
– Ja mor han lever, hur ska vi berätta det för far?
– Inget, inte än. Din far får inte få reda på att han lever, inte än.
– Han kommer få reda på det, min vision säger det.
– Bra, men inte än.
– Nej mor.
– Så du slipper gifta dig med avskummet?
– Enligt min vision så ja.
– Bra, det är nästan bättre än att din bror lever.
Violetta ser på sin mor, deras blickar möts och de är uttryckslösa. De visar ingenting av den glädje de känner, det finns spioner överallt och de ska inte kunna avslöja dem.
XII.
Storhertig Paul av Eumarkas hus rör sig i mönstren och han försvarar sig och attackerar de fyra svärdsmännen. De har sina sköldar på sig och svärden träffar varandra och sköldarna, de penetrerar inte sköldarna men träffarna känns.
När träffarna blir röda har de penetrerat skölden och den som träffas lamslås. Storhertigens svärd rör sig snabbt, han dansar runt i mönstren och hans fyra motståndare kämpar med allt vad de har för att möta hans attacker, de försvarar sig men han lamslår dem en efter en.
Tills de alla fyra sitter på ett knä och inte kan röra sig, han avslutar sin rörelse och stannar. Han bugar sig mot de fyra männen.
– Tack mina herrar.
– Ers nåd.
– Betala dem Duncan.
– Ja ers nåd.
Duncan är en av storhertig Pauls två generaler, den andre är Declan. Han är inte här just nu, han är i väg på ett uppdrag i Farikas djungler. Ett uppdrag som ska skötas diskret, med sig har han två spioner och två lönnmördare som livvakter.
Storhertigen går fram till ett bord och han slår upp ett glas med vatten, giftsniffaren som svävar över bordet lyser grön och storhertigen börjar dricka.
– När ska ni skicka värdigare motståndare?
– De är duktiga ers nåd, ni är bara bättre än dem.
– Ja, det är då dagens sanning. Hämta dem från underjorden nästa gång Duncan, lova dem en rejäl belöning om de lyckas slå mig.
Duncan ser på honom.
– Ja ers nåd.
– Bra, så vad säger kejsaren om Pasternacks senaste utspel?
Spionchefen Huffer ser på storhertigen och han svarar.
– Officiellt ingenting.
– Och inofficiellt?
– Så är han vansinnig.
– Erbjud honom tio procent av våra lager Huffer.
Duncan och Huffer ser på storhertigen, han är den som sitter på störst andel flytande krediter av dem alla. Tio procent av hans lager kommer att förse kejsaren med flytande krediter för hans privata bruk i många år.
– Är du säker?
– Ja, erbjud honom dem med hälsningen att de är ett bevis på att jag inte har några som helst ambitioner om att försöka ersätta honom. Jag har nog med problem för att freda mitt hus för att lägga till bördan av att vara kejsare till dem. Jag vet att du gör ditt bästa Huffer för att jag inte ska höra de ryktena. Men de har nått mina öron och mitt sätt att hantera dem är att erbjuda honom tio procent av mina lager, plus tio procent av vår produktion av energistenar.
– Är du säker ers nåd?
– Ja, jag är säker. Gör det nu idag så länge han fortfarande är arg på Pasternack svinet.
– Ja ers nåd.
– Tack Huffer, om han går med på det så skulle jag vilja ge honom erbjudandet själv.
– Ja ers nåd.
Han tar en klunk av vattnet.
– Hitta dem snabbt Duncan, jag behöver träningen.
– Ja ers nåd.
Duncan bugar sig.
XIII.
Jag tömmer metallbägaren, denna gång så var drickan blå. Det är min favoritsmak, Lei ser på mig och sen på plastbrickan som ligger på bordet. Jag har ägnat fem standard dagar på den, jag har inte lämnat ”råttboet” på fem dagar.
Förutom plastbiten så ligger det två Crysknivar på bordet, två Greppsvärd, ett Strids svärd, en Spjutstav, sex mindre knivar och en garrotsnara. Jag sätter tummen mot en liten upphöjning på plastbiten, det sticker till och en stapel på sidan tänds, fem små röda ränder tänds, de ändras ett efter till grönt.
När alla fem är gröna så sätter jag fast plastbiten i byxlinningen. Jag trycker på den och jag täcks av en dräkt, jag ser genom skärmen som täcker mitt ansikte. Dräkten gör mig osynlig, jag tar vapnen och sätter dem på mig.
Jag sätter på mig tjuvryggsäcken, jag trycker på knappen igen och sakerna försvinner in plastbiten. Jag har lyckats med det som mannen vi gjorde inbrott hos inte lyckades med. Jag trycker på knappen igen och dräkten täcker mig. Jag säger.
– Uppdatera dig.
– Ja Chead.
Jag ser vad som händer framför mina ögon på skärmen som är masken som gör att jag ser. Lei ser på mig, jag hör hennes röst.
– Användbart.
– Ja Lei.
XIV.
Huffer ser på sin motsvarighet hos kejsaren, deras fingrar rör sig snabbt. De avslutar samtalet och mannen på andra sidan skärmen ser på Huffer. Han reser sig och kejsaren sätter sig.
– Så han har inga ambitioner?
– Nej ers nåd.
– Det var väl för väl, får jag fråga varför?
– Han har nog med problem att styra sitt hus, han behöver inte bekymret med att styra alla rikena. Hans ord inte mina.
– Så han erbjuder mig flytande krediter och energistenar.
– Ja.
– Om jag skulle vilja ha något annat.
– Då lär det bli en förhandling, men jag kan framföra vad du vill.
– Be honom sätta sig.
Huffer reser sig och storhertigen sätter sig.
– Paul.
– Ers nåd.
– Du vet vad jag heter.
– Förvisso, Stefano. Så vad kan jag erbjuda dig mer än det jag redan gjort?
– Din dotters hand.
Paul visar ingenting.
– Det hade jag gärna gjort om hon var min att skänka vidare.
– Är du inte hennes far?
– Jo, men Allmodern har bestämt att hon ska gifta sig med Pasternacks avkomma. Kan du komma runt det, så kommer jag med glädje gå med på ditt erbjudande.
– Vill du att hon ska gifta sig med honom?
– Nej.
– Du är ärlig.
– Jag ljuger aldrig Stefano.
– Nej jag har hört det, därför är det svårt att ljuga för dig, eller föra dig bakom ljuset. Så om jag befaller dem att gifta sig så ställer du dig bakom det.
– Utan att tveka.
– Och om han slår bakut?
– Så står jag vid din sida som din trogne vasall, jag är väldigt ärlig i mitt uppsåt. Jag har aldrig själv haft de ambitionerna, min farfar och far närde sådana förhoppningar.
– För jag fråga varför?
– Det är för mycket intriger, varken mer eller mindre Stefano. Som med systrarna, de lägger sig i och bestämmer. Ibland så blir det bra, men för det mesta så blir det inte det. Sen allt fjäskande och lismande, nej det ligger inte för mig. Jag är nöjd med att styra mitt rike, varken mer eller mindre. Jag är som jag sa, din trogne vasall.
– Bra, då kommer jag meddela alla att din dotter och min andre son kommer att träffas.
– Ja Stefano, jag kommer meddela min hustru och dotter.
– Bra.
Samtalet avslutas efter diverse adjö. Skärmen släcks och Storhertigen ler lite, det är ett farligt leende. De som ser det spänner sig lite.
XV.
– Så han väljer att gå emot systrarna och Pasternack?
– Ja, han befaller och jag lyder. Jag lyder inte under systrarna, ni gör men inte jag. Först och främst så är hon min dotter, han gav mig en befallning. De ska träffas, trolovas och i sinom tid gifta sig. Du kommer hamna i hemgifts diskussioner, tio procent av våra flytande krediter, tio procent av energistensproduktionen. Det är hemgiften.
– Vad får vi?
– Vi slipper bli invaderade av hans elitsoldater, vi slipper att han vänder ryggen till om de andra invaderar och det viktigaste vår dotter slipper gifta sig med det feta svinets son. Tar han ton så kommer kejsaren krossa honom, med vår hjälp, med hans hjälp så kommer vi att få vår hämnd om det kommer till det. Han får ta samtalen med Allmodern.
De ligger nakna i sängen och ser på varandra och ler, Paul smeker hennes kropp och hon njuter av hans stora varma händer. Hans tunga slickar hennes kropp och han slickar på hennes bröst, den slickar hennes kropp ner till slidan.
Den smakar på hennes slida, på hennes läppar och klitoris. Hon kommer med ett skrik och han slickar henne genom orgasmen. Hon kommer färdigt och de rullar runt, han lägger sig på rygg och slickar och suger honom. När han närmar sig så grenslar hon honom och börjar rida honom, de hjälper varandra till klimax och de kommer båda två med ett skrik.
Han fyller hennes slida med sin säd, hennes inre masserar honom länge. De kysser varandra och de lägger sig på sidan och viskande så lägger de planer.
***

Kapitel 2
I.
Jag går fram till Sammaels hus, jag öppnar dörren och nickar åt vakterna och går in. De svarar på min nickning och jag passerar dem och går in lokalen. Lei sitter på min axel, när vi kommer in så lyfter hon och flyger upp på den bjälke som hon brukar sitta på och hålla koll.
På första våningen så är det som ett vanligt värdshus, det finns gäster här av alla raser och kön. Jag går fram till Sammael och han ser på mig.
– Sätt dig Chead.
– Tack.
– Grattis förresten.
– Tack.
Jag ser lite förvånat på honom, han kom ihåg min födelsedag. Jag firade den med att bara dricka blåapåsar. Det och att jag arbetade på dräkten och mina vapen.
– Min betalning.
Han ser på mig och han tar fram en påse med standardmynt. Jag ser på den, jag tar emot den och jag tar fram ett minne.
– Han har ett intressant bibliotek.
Jag sätter minnet på bordet, jag ser att han slickar sig lätt om läpparna. Man kan inte tro det men Sammael är beläst och intelligent. Det är nog därför som jag drogs till honom, vårt gemensamma intresse för kunskap.
– Vad ska du ha för det?
– Att du blundar när jag snor borgmästarens saker.
– Förlåt?
– Att du ger mig tillstånd att stjäla sakerna i hans kassaskåp, Koriander är ett svin. Med de sakerna så kan vi konkurrera med honom. Lära honom en läxa, han försökte lura mig Sammael. Han behandlade mig som en rutten underjordare.
– Så det gjorde han…
– Ja det gjorde han.
– Så för ett intressant bibliotek så ska jag ge dig tillstånd att råna borgmästaren däruppe?
– Ja och Koriander kommer att få skiten om det blir någon.
Sammael ser på mig och ler elakt.
II.
Violetta lyssnar på sin mor när hon använder den viskande rösten bara för henne. Hon visar inte med en min vad hon tycker om det som hennes mor säger. Inombords så är det något helt annat, inombords så dansar hennes hjärta en jigg eller två. När hennes mor är klar så viskar hon tillbaka.
– Vid den visa mor.
– Ja min dotter, vid den visa.
III.
Jag ser på motorsvävaren, ser på honom som ska sälja den. Jag säger mitt bud, han ser på mig och säger sitt. Sen inleds förhandlingen och vi blir överens, jag skakar hand och jag leder i väg den. Jag får hem den och jag tar fram mina verktyg. Jag börjar dela på den, jag lyssnar på boken och jag börjar arbeta.
IV.
Jag springer snabbt över taken, jag är osynlig. Lei flyger ovanför mig och hon stiger och stannar, hon kommer att hålla uppsikt. Jag springer lite snabbare och trycker ifrån och jag flyger genom luften och får grepp om kanten.
Jag drar mig upp och spejar över kanten, inga vakter. Han är arrogant, jag rör mig ljudlöst och snabbt över taket. Jag stannar och jag öppnar fönstret och jag ser på larmen. Jag tar fram speglarna och sätter dem innanför strålarna. Sen hoppar jag in och landar ljudlöst. Jag ser husets ritning i masken, jag rör mig framåt.
Jag ser på kassaskåpet och sätter apparaten på kassaskåpet och jag trycker på knappen och den sätter i gång. De röda strecken blir gröna, när alla är gröna så öppnar jag dörren försiktigt. Inga andra fällor, jag tömmer kassaskåpet på de saker som Koriander sagt skulle ligga där, jag stoppar ner dem i min tjuvryggsäck. Jag stänger och låser kassaskåpet, jag tar mig ut ur huset. Jag meddelar Lei.
– Nu lämnar vi vännen.
– Ja Chead.
Jag börjar springa och hon flyger över oss, hon slår med vingarna och sen glider hon snabbt genom natten.
V.
Jag sätter påsarna framför Sammael.
– Jag tog fem energistenar som min betalning, resten är där.
– Varför inte mer?
– Jag behöver inte mer, jag behöver dem till ett par projekt. Jag behöver inte det andra, se dem som mitt tack för att du gav mig inofficiellt godkännande. Koriander kommer få sina fiskar varma Sammael.
– Hur och varför?
– Lagväktarna har fått ett tips av Chens folk om att han vill göra inbrott hos borgmästaren, ingen vill stöta sig med borgmästaren framför allt inte för en ovanmänniska som lurar oss. För att han är ett svin Sammael, varken mer eller mindre. Du ska hålla koll på vad de gör med honom, han har en massa intressanta saker i sin affär.
– Ja, så han kommer åka dit?
– Ja, de kommer hitta en diamant i hans affär. En falsk förvisso, men dock en diamant. Lagväktarna kommer att arrestera honom fortare än snabbt, sen så kommer borgmästaren kölhala honom.
Sammael ser på mig och han ler elakt, han tar påsarna och reser sig. Han öppnar sitt kassaskåp och lägger in sakerna i det. Han tar en flaska med en klar vätska och slår upp två snapsar åt oss.
– Skål.
– Detsamma.
Vi sveper i oss den klara vätskan och sväljer, jag ser ut genom spegeln. På andra sidan så är det en spegel, på denna sida så ser man människorna därute. Vi ser på varandra och jag säger.
– Vad gör han här?
– Vem vet.
Jag går utifrån Sammaels kontor.
– Vad vill han vännen?
– Samla svärdsmän som ska fäktas med storhertigen.
– Så pass, han ska vara skicklig säger de.
Hon säger inget, jag går fram till Duncan och jag ser på honom.
– Vad är betalningen?
– Tio guldmynt för att ställa upp, tjugo för oavgjort och femtio för seger.
– Var och när?
– Palatsets träningsområde i morgon bitti klockan tio.
– Vapen?
– Svärd.
– Greppsvärd eller Strids svärd?
– Ska du vara med Chead?
– Ja jag tänkte det.
– Då kanske man skulle anmäla sig bara för att se en ädling lära sig lite ödmjukhet.
Jag ser på mannen som sagt det och böjer ödmjukt på huvudet. Duncan ser på mig och sen på mannen, han ser märket för svärdsmästare och veteran på mannen.
VI.
Jag tar av mig på överkroppen och jag sträcker på mig och jag sätter mig och mediterar, Duncan ser på mig, han ser ingen sköldapparat. Han ser på min väldigt vältränade kropp, han ser tatueringarna och han slickar sig lätt om läpparna.
Storhertigen tränar på övningsplatsen, när han är klar så kommer han fram till oss. Han ser på mig, han öppnar munnen men innan han hinner säga något så reser jag mig. Han ser på mitt svärd i trä, jag ser på de andra tre som är här. De ser på mig och de bugar sig lätt och jag svarar på bugningen.
– Så vad gäller?
– Ni fyra mot mig.
– Och om vi får oavgjort eller vinner så får vi betalt i guld?
– Ja.
– Jaha, ska vi?
Jag ser på mannen, han är också en veteran, de är veteraner och svärdsmästare alla tre. Jag sätter mig på huk och tar lite sand på händerna och luktar på den. Jag borstar bort den och greppar svärdet, jag ställer mig upp. De sätter på sina sköldar och deras kroppar täcks av den, storhertigen ser på mig.
– Den är bara i vägen ers nåd.
Han ser vantroget på mig, de andra säger inget. Vi ställer oss runt storhertigen och attacken kommer, han attackerar mig först och jag ler och möter hans attack och jag blockerar honom. Han är skicklig, men inte så skicklig som han tror.
Men han är skicklig, han får värja sig mot de andra. Jag bidar min tid och blockerar de attacker som kommer. Han avväpnar de andra och de sitter på ett knä, han attackerar mig furiöst och jag blockerar honom enkelt.
– Jag läste en rad i en bok en gång, ingen krigare vinner i första attacken. Men den tålmodige vinner i den sista.
Sen attackerar jag, jag rör mig smidigt i mina rörelser och mitt trä svärd möter hans i stål, jag driver honom framför mig och jag ökar farten i mina rörelser och jag slår i väg hans svärd och jag sätter svärdsspetsen mot hans bröst. Den penetrerar skölden utan motstånd. Vi ser på varandra.
– Du ställde bara in skölden mot metall, rätt använt så är detta svärd minst lika dödligt som ditt. Om man vet hur och var man ska slå.
– Och det vet du?
– Ja ers nåd. Det vet jag.
Lei kommer svävande och landar på min axel, storhertigen ser på henne med stora ögon.
– Min bästa vän i livet, hon heter Lei. Lei detta är storhertig Paul av huset Eumarka, den bäste storhertigen som vi haft. Enligt historikerna så brås han på sin mor.
Duncan och Huffer spänner sig lite.
– Haha vid den vise du har rätt.
De slappnar av, storhertigen ser på mig.
– Femtioguldmynt, nästa gång så kommer jag att sätta skölden på motstånd mot trä.
– Om det blir en nästa gång.
– Vadå då?
– Du är inte så skicklig som du tror, eller dina lismare sagt att du är.
Duncan spänner sig igen, det gör inte Huffer.
– Han frågade och jag är alltid ärlig oavsett vem som frågar, hög som låg. Jag är ingen lismare, jag ljuger aldrig. Jag kanske väljer att inte svara ibland. Men jag ljuger inte.
– Dina tatueringar?
– Ja?
– Vad betyder de?
Jag ser på honom och sen berättar jag, när jag är klar så ser han på mig.
– Hur gammal är du?
– Jag fyllde arton år för en standard vecka sedan (en standard vecka är sju dagar lång)
– Är inte det rätt ungt?
– Jo, de flesta som känner till mig ser på mig som ett undantag. Som svärdsmästarna och veteranerna här, oavsett skrå eller Gille.
– Och hon?
– En galen vetenskapsman som lekte med saker som man inte ska leka med.
– Vad är hon?
– En framställd mutant, hon är en alvling korsad med en drakes DNA.
– Vid den vise!!
– Han skapade andra, ingen av dem överlevde. Lei var den ende jag kunde rädda, vi har levt ihop sedan dess.
– Så Lei?
– Ja Lei.
Hon viskar något i mitt öra, jag ler lite och säger.
– Hon vill att jag ska hälsa att du verkar vara en trevlig man.
– Tack.
Han böjer på huvudet och hon svarar på nickningen, hon lämnar min axel och jag går till mina kläder och jag klär på mig.
– Som sagt jag vill gärna sparra med dig fler gånger.
Jag ser på honom.
– Skaffa dig ett träsvärd och om jag ska gå med på så har jag ett par önskningar.
– Som?
– Mer guld?
Jag ser på Duncan och han ser något i min blick, något som får honom att ta ett halvt steg tillbaka. Jag gillade verkligen inte tonen som han använde. Den var föraktfull.
– Jaoim den fagre kallades han, han var dock inte så fager. Men i alla fall han stred i tiotusen dueller sägs det, han förlorade en gång. Till en bonde med en träkäpp.
– Tror du att du är Jaoim pojk!
– Nej gubbe, jag är bonden. Tonen på ditt övningsfält lämnar en del att önska ers nåd. Förolämpa mig en gång till general, så kanske jag utmanar dig och inte håller igen. För att ställa upp på din förfrågan så vill jag få tanka ner ert bibliotek här, det sägs bara övergås av två andra. Det kejserliga universitetets och systrarnas i deras Klosterkatedral i kejsarens huvudstad. Får jag tanka ner det så kommer jag gärna hit och sparrar fler gånger.
De tre männen ser på mig med olika miner men där förbluffelse är den starkaste.
– Så om du får tanka ner mitt bibliotek så kommer du hit och sparrar med mig?
– Ja.
– Tio gånger?
Jag ser på honom och ler lite, jag hade trott att han skulle kräva att jag kom resten av mitt liv.
– Jag är er städse tjänare ers nåd, så fort jag fått ladda ner det så börjar vi sparra.
Duncan öppnar munnen, storhertigen stoppar honom.
– Avgjort.
– Tack, om jag ska komma hit så får du meddela vakterna.
– Det löser jag, jag är lite upptagen nu. Faktiskt i ett par dagar, men jag ser gärna att du kommer hit om fyra dagar.
– Jag kommer gärna om fyra dagar, ers nåd om jag fått tanka ner biblioteket innan dess.
– Givetvis, vakterna där kommer att följa dig till biblioteket. De kommer meddela mannen som sköter biblioteket vad som gäller.
– Han kommer slå bakut ers nåd.
– Nej.
Jag ser på honom.
– För enkelhetens skull så lita på mig, vakterna kommer inte kunna övertala honom. Du förstår, din släkt har genom åren skaffat sig hur ska jag säga. Böcker med visst rykte, böcker som andra inte vet att ni har. Som jag inte ska veta att ni har.
– Men du vet?
– Jag vet.
– Hur?
– Jag är mästertjuv ers nåd, nu förtiden så öppnar jag mest dörrar åt andra. När de stjäler sitt så förser jag mig med mitt.
– Som är?
– Kunskap ers nåd, jag skaffar mig kunskap. I andras bibliotek så finns det information om vad som finns här, så han kommer inte lyssna på vakterna.
Storhertigen ser på mig.
– Kom med mig.
– Ja ers nåd.
Lei landar på min axel igen och vi går i väg.
***

Kapitel 3.
I.
Jessica går i korridorerna och hon ser de tre svärdsmännen lämna övningsfältet, hon ler lite och hon går vidare. Hennes man har börjat plocka in folk utifrån för att mäta sig med dem. Hon ser Duncan och Huffer komma gående, hon möter deras blickar och Duncans är förnärmad? Och Huffers är betänksam, hon blir på sin vakt.
– Mina herrar.
– Ers nåd.
De bugar sig lätt.
– Snälla säg mig, var är min make?
– På väg mot biblioteket.
– Där ser man, varför?
– En av de som han tränade med slog honom, han hade ett träsvärd och ingen sköld. Det är nästan så att jag misstänker att han lärt sig hemligheterna, om det inte vore omöjligt.
– Vad har det med min makes biblioteksbesök att göra?
– Han vill träna mer med honom, han är väldigt skicklig den unge mannen.
– Ung?
– Ja, han är en vecka över manlighet. Men han strider som om han varit med om tiotusen strider. Men er make vill träna mer med honom, hans pris var att få tanka ner ert biliotek. Han som han sa törstar efter kunskap, han är mästertjuv, mästerlönnmördare och mästerkunskapare.
En kittlande känsla har börjat gro i Jessicas mage.
– Det var en ovanlig begäran.
– Ja ers nåd, framför allt som han ändå gick med på storhertigens önskan efter att Duncan förolämpat den unge mannen.
– Gått med på?
– Ja, något med den unge mannen säger mig att hade han sagt nej så hade det blivit nej. Jag har aldrig träffat på något som påminner om honom.
Jessica ser på Huffer, den kittlande känslan i hennes mage blir större.
– Ni har gjort mig nyfikna mina herrar.
Hon lämnar dem och de ser henne gå i väg.
– Hon kommer att dissekera honom.
– Nej Duncan, det kommer hon inte.
Duncan ser på Huffer, den äldre mannens blick blir fjärrskådande.
II.
Jessica går raskt genom korridorerna och hon går till biblioteket, hon hör en upprörd röst försöka förklara för hertigen om varför hans önskemål inte går att genomföra. Storhertigen svarar emot honom och Jessica blir förundrad över att mannen som styr över biblioteket vågar säga emot Paul. Hon går in i biblioteket och hon säger mina.
– Mina herrar, jag trodde att biblioteket var en tyst plats.
De tre männen vänder sig mot henne, hon ser på sin make, sen på bibliotekarien och till sist så faller hennes blick på den långe vithårige mannen. De få fjärilarna blir väldigt många fjärilar, de blir till en hel svärm som inte bara finns i hennes mage.
Hon ser på hans ansikte, hon ser sig själv och Paul i det ansiktet. De bästa egenskaperna av de då båda finns blandade i det ansiktet. Hon ser de grågråa ögonen som de delar, faderns raka näsa. Hennes kindben och faderns smala läppar, hans markerade haka, det långa vita håret. Hennes son står framför henne livslevande.
– Vad är bekymret?
Hon imponeras av sig själv, av att hon lyckas hålla rösten stadig.
– Den snart före detta bibliotekarien vägrar låta mig bestämma över mitt eget bibliotek.
– Men ers nåd…
– Tyst!
Mannen bleknar och tystnar.
– Som sagt vad gäller det?
– Den unge mannen där kom med en förfrågan som ett svar på en förfrågan från mig.
– Du vill ha en ny lekkamrat.
Hon känner de tre männens blickar på sig, de tre männens och mutanten som sitter på den unge mannens axel. Hon känner något tryckande mot sina murar, det försvinner och hon ser på mutanten. Det var hon som tryckte på, hon stannade inte på eget bevåg så att säga. De kommunicerar telepatiskt! Fascinerande.
– Haha, ja och han bad om att få tillgång till vårt bibliotek. Han förutsåg dessa bekymmer, det ska tydligen finnas vissa böcker här som inte ska finnas här så att säga.
– Vet du vilka?
Hon tittar på mig.
– Ja ers nåd jag vet vilka. Ditt systerskap hade blivit lite lätt irriterade om de vetat, de utdöda druiderna kan inte säga något, för ja de är utdöda. Men systrarna som såg till så att de blev utdöda vill inte att den sanningen ska bli känd, det är en av deras bäst bevarade hemligheter. Ni föraktade dem, ändå så använder ni deras redskap för att stiga i graderna. Är inte det motsägelsefullt?
De tre stirrar på mig, bibliotekarien stirrar på mig med uppspärrade ögon och han slickar sig om läpparna.
– Som sagt, det finns en del böcker som de inte vill att jag ska veta om. Men jag vet om dem, vissa av dem har jag läst. Faktiskt i originaltryck, jag har läst dem, inte hört eller sett filmerna. Jag har läst de skrivna orden, det blir ett annat djup när man läser själv tycker jag. Mitt ”krav” ers nåd är hela eller inget. Det kommer inte förändras.
– Hur vet du om druiderna!
– Du ljuger!!!
Jag ser först på hertiginnan.
– Som jag sa, jag har läst om dem. Om ert systerskapssvek, hur er tredje Allmoder lurade dem, fick kejsaren för tiden att attackera deras urhem och döda dem. Hur systrarna plundrade och ”saltade” deras land. De suddade ut dem från de flestas sinnen. Kalla mig lögnare en gång till, lille man. Så lämnar jag och kommer inte tillbaka.
Min röst förändras, den är mild och lugn när jag talar med hertiginnan, den är låg och kall som Islandias kallaste is när jag talar till bibliotekarien. Han stirrar på mig och tar två steg bakåt, min blick tvingar honom till det.
– Du får gärna skvallra till systrarna, ni lärde springer alla i deras ledband. Ni är deras spioner som inte ses. Vad är det hon kallar er? Sina grå emissarier. Det är inte hans ord som säger nej, det är hennes. Om ni klätt av honom naken så hade sett att har han systrarnas lydnadsmärke på sig.
Storhertigen ser på mig och sen på bibliotekarien, jag ser på kvinnan. Hon är en syster men detta visste hon inte. Intressant, Lei lyfter från min axel och hon förvandlas och står bredvid mig i stridsläge.
Hon är längre än mig nu, muskulösare, vingarna är kraftigare. Svansen med, hennes naglar blir till rakbladsvassa klor och hennes tänder blir till spetsiga knivar. Alla stirrar på henne.
– Jag skulle inte rekommendera det.
– Vadå?
Det är Jessica som frågar.
– Han hotar mig, Lei uppskattar inte det. Han är som sagt spion, som sådan så har han säkert fått träning av de röda i deras torn. Det kliar lite i fingrarna och se hur skicklig han är. Men Lei är snabbare än mig och starkare, inga gifter eller magi fungerar på henne. Hon är min sparringpartner ers nåd.
– Vid den vise!
– I strid utan vapen så sparrar vi, jag har lärt henne allt jag kan.
De ser på mig alla tre nu.
– Vakter ta hand om honom.
– Jag skulle inte rekommendera det, i alla fall inte innan ni klätt av honom. Som sagt han är en spion tränad i det grå tornet och i det röda. Hertiginnan kan berätta senare vad som försiggår där, om ni kan få henne att komma runt ederna som hon svurit.
Attacken kommer, Lei fångar honom om halsen snabbare än vad de kan se. Hon lyfter upp mannen och håller honom om halsen medan hon gör det.
– Hon frågar om hon ska döda honom ers nåd.
– Nej, han ska förhöras av Huffer. Hans kvarter ska genomsökas grundligt, hämta Huffer och hans män.
– Ja ers nåd.
Vakterna talar i mikrofoner och de använder kodat språk, ett par minuter senare så kommer Huffer och fyra män i speciella uniformer in i Biblioteket. De ser på Lei, sen på mannen som hon håller om halsen. Han har slutat kämpa emot, storhertigen uppdaterar Huffer och han lyssnar, ser på mig och sen på mannen.
– Det är kunskap Huffer, som jag sa. Jag är bara intresserad av kunskap.
– Du sa det, din kunskapsbank verkar stor.
– Ja, fortsätt gärna försöka Huffer. Men du kommer inte lyckas, du förstår. Jag kan alla tricken i böckerna.
– Vad menar du?
– Att han gör sitt arbete och försöker ta sig in här.
Jag knackar mig på pannan.
– Jag bara önskade honom lycka till och gjorde honom medveten om att jag känner honom, vilket skakar honom lite. För han anser sig vara bäst på det, du är kanske bra på det häruppe Huffer. Men därnere så finns det personer som är mycket bättre på det än du och de lyckas inte de i heller.
Storhertigen och hertiginnan ser på mig och sen på Huffer, han visar inget det får jag ge honom. Men han avslöjar sig ändå, Lei släpper mannen och Huffers vakter lyfter upp honom och bär i väg med honom.
– Han är en grå eminens Huffer.
Han ser skarpt på mig och sen på mannen.
– Ja jag vet om dem, kunskap Huffer som du vet är makt.
Han slickar sig lätt om läpparna, de två andra ser på honom och de blir lätt chockade. De går i väg med mannen, de två ser på mig och sen på varandra. Jag ser dem röra snabbt på fingrarna och jag visar inte att jag ser vad de gör. Jag förstår inte dem, det är säkert deras privata tecken.
– Kom med mig unge man.
– Ja ers nåd.
– Du har inte presenterat dig.
– Nej, mitt namn är Chead. De bruna systrarna på barnhemmet gav mig det namnet ers nåd.
– Förste?
– Ja, det ska väl egentligen vara An ’Chead. Men de sa bara Chead.
– Så de döpte dig på det gamla språket.
– Haha, ja bruna systrar kan vara lite speciella. Men jag älskade dem, Pasternack svinen slaktade dem, efter de våldtagit dem. Jag gömde mig och såg alltihop ers nåd, jag såg dem döda de barn som hade lyten. Resten, resten togs som slavar. Med lyte så menar jag alla de som inte var människor. Pasternack vill inte beblanda sig med andra raser.
– Många bra och goda människor dog den dagen.
– Det finns lärde som hävdar att Allmodern låg bakom attacken.
Vi är framme vid minnesuttaget, jag tar fram mitt minne och jag sätter i det i väggen.
– Skulle det visa sig vara sant, så kommer jag och Lei att besöka henne en natt. Hon kommer inte överleva det besöket.
De ser skarpt på mig.
– Vilka lärde?
Jag säger ett halvt dussin namn och de ser på mig.
– Deras avhandlingar och rapporter finns att läsa, bland annat här. De överlevde inte de efterföljande förhören hos de röda. Men deras analyser och rapporter finns kvar.
– Är du säker?
– Jadå jag är säker.
Jag säger namnen på rapporterna och analyserna. De ser på mig och jag ser att de lägger dem på minnet.
– Det finns inga konkreta bevis, som sagt hade det funnits det så hade jag och Lei besökt henne. Men det finns en anledning till att hon har sina grå emissarier som styr vad folk får eller inte får läsa. Han hade förstört dem om han kunnat, men det är bara storhertigen som kan tillåta det. Så han bevakade det i stället, han var beredd på att döda oss för att skydda vad som nu finns här att skydda mot Allmodern. De erotiska samlingsverken och andra saker är inte det som han försökte stoppa mig ifrån, nej det var något annat. Något relaterat till systrarna, som sagt det ska bli intressant och se vad det är.
Minnet piper till och jag drar ut det, jag stoppar det på mig och jag ser på dem.
– Nu ska vi inte ta upp mer av er tid, vi ses om fyra dagar ers nåd. Samma tid?
– Ja, Chead samma tid.
– Ers nåd.
Jag bugar mig djupt mot dem och börjar gå, Lei förändras och blir till den lilla draken igen och hon landar på min axel. De två ser på oss när vi lämnar.
– En spännande ung man.
– Ja, Jessica, verkligen så du visste inte?
– Nej min make men det ska bli ändring på det.
– Och om han har rätt?
– Så kommer det att bli en kapplöpning mellan honom och mig till klosterkatedralen, Paul. Jag ska läsa de analyserna och rapporterna, jag ska tala med Huffer med om vad han vet.
– Bra, vi behöver inga komplikationer innan hon åker.
– Vad tror du att han skulle kosta som livvakt åt Violetta?
Paul ser på sin fru, han ser att hon är allvarlig.
– Tillgång till systrarnas bibliotek kanske.
– Haha, ja minst. Men fråga honom min älskade make.
– Javisst, frågan är om han kommer acceptera.
– I alla fall när hon åker till Zentral.
– Jag tror inte pengar, eller flytande krediter lockar honom.
– Du det tror inte jag i heller, men som han sa kunskap och han får chansen att komma till Zentral, innanför murarna…
Hon lämnar resten hängande och Paul ler, han är mästertjuv…
III.
Jag vaknar och reser mig, jag går till min toalett och jag gör mina morgonbestyr. Jag sätter på berättaren och jag fortsätter lyssna på rösten. Jag blandar en grönpåse i en metallbägare och jag går till motorsvävaren och fortsätter sätta ihop den.
Koriander är borta, en av de våra har tagit över affären och jag kan hämta vad jag behöver där utan att betala för mig. Med hjälp av min plan så har Sammael fått in en fot på ovansidan, som tack för det och för påsarna så får jag hämta vad jag vill i affären.
Det har blivit en del till motorsvävaren, jag ser på motorn som ligger på min arbetsbänk. Jag har byggt om den från grunden, jag tar två energistenar och sätter dem i motorn. De kommer ge mig en massa fart, jag skruvar ihop den och när jag är klar så kopplar jag upp den mot min dator och jag börjar uppdateringen av den.
IV.
Huffer, Duncan och Jessica ser på varandra. Jessica hade talat med först Huffer och sen med Duncan. Nu sitter de här och Duncan säger.
– Så det finns antydningar om att systrarna låg bakom invasionen?
– Ja och de som antytt det har försvunnit.
– Försvunnit?
– I de rödas torn.
Duncan ser på henne, sen på Huffer. Han nickar.
– Litar du inte på mig Duncan?
– Jo ers nåd. Men du är en vördad moder.
– Jag delar systrarnas eder, inte Allmoderns intriger. Jag är hertiginna av Eumarka, jag är min dotters mor. Du kan inte ana vilka uppoffringar jag gjort för dem alla tre Duncan, inte ens i dina vildaste fantasier. Där uppoffringarna för Eumarka är de största.
Duncan ser på henne med lite skam i blicken, hans kinder är röda.
– Jag ber om ursäkt ers nåd.
– Tack Duncan.
– Visste du Huffer?
– Antydningar finns alltid om allting, jag ansåg inte att det fanns en bas för dem.
– Det fanns det.
De ser på Jessica.
– Vadå?
– Hertigens verklige arvtagare.
– Förlåt?!
– Hans son.
De stirrar på henne, till och med Huffer stirrar på henne.
V.
Sammael ser på de andra tre tjuvkungarna, två män och en kvinna. De har sitt kvartalsmöte.
– Vem satte dit Koriander?
– Vadå då, Chen?
– Nej jag bara undrar.
– Han förnärmade Chead.
De tre ser på Sammael, de slickar sig lite om läpparna.
– Att han är korkad visste jag men inte så korkad.
De andra ser på Jasmine, de nickar instämmande.
– Så han förnärmade Chead, gav du honom tillåtelse?
– Det behövs inte när man förnärmar en mästare, Chen det vet du lika bra som vi andra. Vad fiskar du efter? Bytet?
De ser på Sammael och sen på Chen.
– Med det så antyder du att jag ligger bakom detta, som jag sa. Han förnärmade Chead, han är en trippelmästare. Hade han velat så hade han kunnat bli en svärdsmästare med, utan att förta sig.
– Sant.
De ser på den fjärde tjuvkungen, Henschel, idag så är henom man. Han är en mutant med två kön, han är både man och kvinna och han kan skifta mellan könen på en sekund.
– Du har fått fotfäste på ovansidan, en legitim rörelse.
Sammael ser på Chen, så de andra två har utsett honom till språkrör.
– Ja och den ska förbli legitim, det ska inte säljas något skit där.
– Mer än det som redan säljs där.
– Såldes Jasmine, det förekommer inget sådant mer. Det är en legitim affärsrörelse numera och så ska det förbli.
De ser på Sammael.
– Ni antyder att ni har rätt till en del av kakan, vi säger så här. Har ni legitima saker som ni vill sälja genom affären så får ni givetvis göra det, mot en avgift givetvis. Men det gäller bara legitima saker.
– Har du blivit blödig?
– Nej Chen, verkligen inte. Men för första gången någonsin så har vi en chans till en legitim verksamhet på ovansidan. Vem vet vad det kan leda till i det långa loppet.
De tre ser på honom, han förklarar för dem vad det kan leda till. De lyssnar och ju mer de hör, desto mer växer deras leende.
VI.
Lei landar på min axel, hon uppdaterar mig om deras möte. Jag lyssnar och jag ler lite, hon blir klar och jag sätter på berättaren igen. Jag putsar vidare på motorsvävaren, jag kommer snart att pröva den.
VII.
– Vad menar du ers nåd?
– Att det föddes en manlig arvtagare till tronen för arton år sedan. De skulle skurit halsen av honom vid födelsen men jag stoppade dem, med ett löfte om att skicka i väg honom. Att han aldrig skulle nämnas och att han skulle upphöra att existera.
– Vet storhertigen?
– Hans son dog vid födelsen.
– Vad har det med invasionen att göra?
– Allmodern är en ränksmidare, hon ville försäkra sig om att han dog. Hon vävde in orden i ord och hetsade rätt personer, viskade rätt saker i rätt öron. Till och med våra, vi var inte hemma när de invaderade eller hur. Hon lurade oss alla, mig, er, kejsaren, Pasternack osv.
– Dog han?
– Jag vet inte, det barnhem han skickades till raserades av Pasternacks soldater. De visste exakt vilket barnhem de skulle attackera, inga andra barnhem attackerades. Bara det, de våldtog och dödade alla de bruna systrarna, de dödade de med lyten och tog människobarnen som slavar. Sen sprängde de barnhemmet, underjorden slog tillbaka och resten är som man säger historia. Ingen vet om han överlevde.
– Så han kan finnas någonstans?
– Ja Duncan, han kan finnas någonstans.
– Storhertigen?
– Vet inget och så ska det förbli tills jag säger något annat.
– Men varför berätta för oss?
– Ni hade letat fram sanningen för eller senare ändå, då är det bättre att ni hör den av mig. Min plan var att han en dag skulle kunna inta sin plats, jag svor med edsstaven i handen på att det inte skulle ske. Att han skulle försvinna i glömska, men en mors och hustrus kärlek är större än ederna som man kan svära där. Allmodern förstod det, men för att hålla skenet uppe så gick hon med på mina krav för att jag skulle gå med på hennes.
– Vilka var de?
– Att han skulle glömmas och utbildas, att jag skulle bli storhertigens fru och en vördad moder, jag fick svära på att nästa barn som skulle födas var en dotter. En dotter som skulle offras på Pasternacks altare, men som vördad moder så har jag kunnat bestämma över hennes utbildning. Hon är en moder vid sexton årsålder. Så om kejsaren inte lyckas i sitt uppsåt så kommer hon att kunna skydda sig hos Pasternacks. Men Allmodern om detta stämmer, lurade mig.
– Om han inte överlevde ers nåd.
– Precis Huffer, för om han gjorde det så kommer ingen Pasternacks arvinge sitta på Eumarkas tron.
De ser på henne.
– De kommer inte att acceptera kejsarens anspråk rakt av, hans anspråk på Violetta. Vi ska vara beredda på att de kommer att attackera oss när kejsaren går ut med sina planer. Vilket han kommer göra snart, storhertigen kommer försöka övertala den unge mannen som just nu är på övningsfältet och sparrar med min make att bli hennes livvakt på den kommande resan till kejsarens huvudstad. Jag vill be er att inte motsätta er de planerna.
– Varför honom?
– För att han är neutral, jag litar inte på någon av de våra sen det avslöjades av honom att det finns grå emissarier överallt. Storhertigen har informerat de andra husen om detta, till och med Pasternacks. De blev rätt ställda och nervösa, sen meddelade han kejsaren om det samma. Sen så är han väldigt skicklig och en lönnmördare som kan ta hand om sig själv om jag förstod det rätt på mina mans beskrivning av honom.
Duncan och Huffer ser på varandra.
– Ja ers nåd, det kan han.
VIII.
Jag står med mitt svärd på storhertigens nacke, hans är bortslaget. Jag backar och bugar mig och han bugar sig tillbaka, vi har sparrat i en timme och vi svettas ymnigt båda två. Vi ser på varandra och vi ler lite.
Jag övertalade honom att sparra utan skölden, träsvärd mot träsvärd. Jag skänkte honom ett av mina, han hade sett på det och bugat sig djupt mot mig i tacksamhet. Jag svarade på bugningen och vi sparrade utan sköldar. Han är bättre med svärdet utan skölden.
– Kan du komma i morgon igen?
– Jag har lovat att komma tio gånger ers nåd, så ja jag kan komma i morgon.
– Så bra, jag har en fråga att ställa dig. Ett jobberbjudande.
– Jaså?
– Vad skulle det kosta mig att anställa dig som livvakt åt min dotter på hennes färd till Zentral?
– Ska hon resa dit?
– Ja, hon ska träffa kejsarens andra son. Han har fattat tycke för henne.
Jag ser på storhertigen.
– Vad säger Pasternacks son om det? Eller Allmodern som bestämt att de ska gifta sig för att få fred mellan era hus med ett giftermål mellan dem. Så att en Pasternack kan sätta sig på Eumarkas tron. Eller i alla fall en arvinge till deras hus.
Han ser på mig och ler lite.
– Du är välinformerad.
– Ja.
– Så vad säger du?
– Så vad säger jag? Om det innebär att Pasternack svinen inte kommer att få in en tånagel i vårt land så ställer jag upp. Det kanske till och med slutar med att jag får ge mig på Pasternack avskum.
– Vad skulle det kosta mig?
– Ingenting ers nåd, detta gör jag gratis för vårt rike och hus. Befall mig denna gång och jag ska lyda.
– Nej, men jag kommer be dig.
– Jag kommer skydda henne med mitt som insats Storhertig, både jag och Lei. Ingen kommer att lägga ett finger på henne så länge vi lever ers nåd.
– Tack, till er båda.
– Samma tid i morgon?
– Ja, min vän samma tid i morgon.
– Då vet jag det.
IX.
– Han ställer upp gratis.
– Så bra.
– Han bad inte om någon motprestation, ingenting. Han bad inte om någonting. Han önskade att Pasternack svinen ska försöka något.
– Eller systrarna, han är övertygad om att Allmodern låg bakom attacken på oss som dödade hans vänner och systrarna. Som dömde hans vänner som överlevde till ett helvete.
– Nog för att han är skicklig med svärdet, men de slåss inte bara med vapen.
– Nej, det gör inte han i heller.
– Vad menar du?
– Hans vän Lei, hon kommer att skydda honom mot magin. Mot hemligheterna.
– Tror du?
– Ja, jag är övertygad om det.
Hon lutar sig fram och kysser honom, en allvarligt menad kyss. En kyss som leder vidare till älskog.
X.
Duncan sitter på samma plats hos Sammael, jag går fram till honom och jag ser på honom.
– Vad vill du?
– Lyssna på trubaduren.
Jag ser på honom och jag ler.
– Han har talang.
Jag vänder mig och han säger.
– Storhertiginnan vill att du bär kläderna som ligger i väskan där på ditt uppdrag.
– Så du hade ett ärende hit ändå.
– Ja, det är det officiella.
– Och det inofficiella?
– Sluta försöka lära honom att strida utan skölden.
– Nej, det är på hans uppmaning. Han har insett hur mycket den faktiskt begränsar honom, han börjar faktiskt närma sig den potential som ni intalat honom att han haft innan. För du förstår, han kommer strida med skölden som om han inte hade sköld. Det kommer rädda livet på honom, han trodde att han var odödlig innan på grund av skölden, det tror han inte längre. Den vise säger, vägen till harmoni går genom smärta och ödmjukhet. Ett visst mått av ödmjukhet har infunnits sig efter påminnelsen om smärta. Vi är alla dödliga, ni försökte intala honom att han inte var det. Det general, var dumt och direkt korkat. Vad ni inte velat inse är att han inte är sin farfar eller far, han är så mycket intelligentare än vad de var. Han är hänsynslösare än dem när det kommer att krävas av honom och då vet vi precis vad de var kapabla till. Så nej general, jag kommer inte gå emot hans önskan. Tacka storhertiginnan för kläderna, en sak till. Det är oklokt att komma ner här och tro att man är något. Större män än du general har ”försvunnit” härnere, jag har överseende med dig. Men det finns andra som inte är lika förlåtande som jag är.
Han ser skarpt på mig och sen sveper han med blicken och han ser de blickar som de andra gästerna ger honom. De andra som sitter här, han känner sig utsatt.
XI.
Jag ser på husen, detta kvarter utgör mitten av underjorden. Här i mitten av underjorden finns glädjehusen, jag passerar ingången från Sammaels kvarter. Jag ser på byggnaderna och de olika ägarnas byggnader, Sammaels, Chens, Jasmines och Henschels.
Jag går fram till huset i mitten av kvarteret, detta hus är neutralt. Ingen av de fyra äger det, Lei lämnar min axel och flyger i väg. Hon följer inte med mig in här, jag har besökt huset här sedan jag fyllde femton. Jag hjälpte husets ägarinna Ruby med en sak, hon visade mig sin tacksamhet med att låta en av hennes anställda lära mig älskandets konster.
Jag var en väldigt läraktig elev när jag väl introducerats i älskandets konster, den kvinna som lärde mig var en väldigt vacker alvling. Hennes vackra kropp förblindade mig, hennes vackra anlete fick mig att stamma.
Hon tog mig under sina vingar och lärde mig som sagt njutning, både för min del, men kanske viktigare för den jag delar stunden med, den personens njutning.
Hon lärde mig att tillfredsställa med fingrarna, tungan och min penis. En penis som hon kallade för väldigt vacker och stor, en praktfull penis var det ord hon ofta använde. Siandra som hon heter använder aldrig vulgära ord, som kuk, fitta, knulla osv. nej hon använder ord som älska, slida, penis osv. jag går in i huset och Ruby ser på mig.
– Chead.
– Ruby.
– Siandra är upptagen.
Jag ser på henne och nickar.
– Har du någon annan?
Hon ser lite överraskat på mig.
– Vi är inte trolovade Ruby.
– Nej, nej men du har aldrig bett om någon annan.
– Nej, jag vet. Det är kanske tid att pröva vingarna med någon annan.
– Ja kanske det, Fionora.
Hon ropar inte, nej hon kallar milt och en lång kvinna kommer in i förrummet och hon ser på Ruby som ser på mig. Fionora vänder blicken mot mig. Hennes ögon vidgas lite.
– Chead.
– Fionora.
Jag går fram till henne och hon tar min arm och vi går uppför trappan, vi går upptill översta våningen. Det finns fem dörrar här, detta är de förnämsta rummen i hela huset. Hon öppnar dörren till ett av dem och vi går in, jag går längre in i rummet och det är stort.
Med en stor säng som dominerar rummet, där är förhänge som är uppspända runt stolparna. Jag känner hennes händer på mina axlar, jag vänder mig och jag ser in i hennes gula ögon.
– Vem vill du att jag ska föreställa?
– Ingen, dig själv. Det är dig jag vill älska med.
Hon ser lite häpet på mig och sen ler hon, hon tar av mig på överkroppen och hon lägger undan mina kläder och mina dolda vapen. Hon kommer tillbaka och hon öppnar mina byxor sittandes på knä framför mig. Hon drar ner mina underbyxor och min halvhårda penis finns mitt framför hennes ansikte.
Hon tar av mig byxorna och underbyxorna, hon kysser lätt på min penis. Hennes tunga börjar leka med den, hennes hand greppar den. Hon börjar smeka mig, hon öppnar munnen och tar min penis i den. Jag ser på henne, på hennes lek med mig. Jag ser och känner henne ta mig i munnen, hennes huvud rör sig.
Jag njuter av känslan av hennes mun omsluta min penis och suga av mig. Hon tar hjälpt av händerna, den ena smeker skaftet på min penis och den andra smeker mina testiklar. Hon suger mig snabbare och snabbare, jag känner ilningarna ta över mig. Jag viskar.
– Jag kommer snart Fionora.
– Ge mig din säd.
Jag ser på henne och hon tar min penis i munnen igen och hon suger mitt ollon samtidigt som hennes hand rör sig snabbt över skaftet och jag känner hur ilningarna tar över mig och jag kommer med ett vrål. Jag känner hur sträng efter sträng av min säd fylla hennes mun, jag kommer länge och jag kommer kraftig.
Hon ligger på rygg på sängen, min tunga leker med hennes kropp och den ritar våta spår över den till jag lägger mitt fokus på hennes slida. Jag börjar slicka henne, min tunga leker med läpparna, den slickar hennes inre och jag slickar henne länge där.
Sen låter jag tungan glida fram till klitorisen och jag slickar och nafsar på den tills det går för henne och hennes underkropp lämnar madrassen så det bara är hennes fötter och axlar som är kvar på madrassen. Jag slickar henne genom orgasmen som varar länge.
Jag greppar min penis och jag börjar smeka mig, jag känner hur penisen växer i min hand. När hon slappnar av så slutar jag slicka henne och jag reser mig och jag sätter min penis mot hennes slida och jag trycker till och jag glider sakta in i hennes kramande, nästan krampande inre.
Hon spärrar upp ögonen och min långsamma rörelse gör att hon kommer när mitt ollon rör vid botten av henne. Hon slår de långa välformade benen runt mig och hon kommer med ett skrikande som ekar mellan väggarna och som säkert hörs ut genom den stängda balkongen och de stängda fönstren.
Jag börjar röra mig och jag tar henne genom orgasmen som följs av ytterligare en, sen en till… hon kommer flera gånger och jag ökar takten efterhand och jag ser på henne, på hennes njutning som lyfter min njutning till högre höjder.
Min läromästarinna hade varit stolt över mig om hon sett detta, jag känner ilningarna träffa mig igen. Jag njuter av dem, jag låter dem överskölja mig. Ta över mitt sinne fullständigt. Driva mig ut på en våg av njutning, jag ökar takten igen.
Jag drar mig ur henne när jag inte kan hålla mig längre och jag ser henne röra sig fort och hon tar min penis i munnen igen och jag kommer med ett vrål som det också hörs långt utanför de stänga fönstren och balkongdörren.
***
Kapitel 4.
I.
Jag ser på motorsvävaren, föreställ er en motorcykel med vingar på. Flyghöjden på motorsvävare är begränsad till hundra standard meter, hastigheten är begränsad till fyrahundra standard kilometer i timmen. Jag sätter mig på den och jag startar den, den stiger en standard meter.
Vingarna fälls ut och Lei hoppar av min axel och sätter sig i fördjupningen på ramen framför mig, jag fäller ner den svarta skärmen framför ögonen, samma teknik som finns i min dräkts mask finns här. Jag ler lite och jag greppar handtagen och jag gasar med foten och drar bak styret och vi stiger uppåt snabbt, väldigt snabbt.
Vi kommer upp på hundra standard meter, jag planar ut motorsvävaren och sen börjar jag bekanta mig med den. Leendet på mina läppar är nästan lika stort som när jag lämnade Fionoras säng i morse och begav mig till palatset för dagens sparrning.
Min natt med Fionora hade kostat mig en halv liter i flytande krediter. Den hade varit värd mer än så, vi älskade hela natten. Jag fick orgasm fem gånger i natt, hur många Fionora fick har jag inte en aning om. Inte hon i heller misstänker jag, vi hängav oss fullständigt åt vår njutning.
Hon är väldigt bra på älskandets konster, hon lyckades få mig hård fem gånger och hon lyckades få mig att komma fem gånger som sagt. När vi var klara så badade vi och tvättade av oss, hon tackade mig för att jag velat älska med henne och inte någon fantasi.
Hon är en mutantalvling, hon kan anta vilket anlete som helst. Hon kan läsa ens tankar och utifrån dem så blir hon mäns innersta önskningar av kvinnor. Vilka kvinnor de vill älska med.
Det är sällan någon vill älska med henne, med hennes kropp och anlete. Jag ville göra det, hon är en vacker kvinna med en vacker kropp.
Jag leker vidare med motorsvävaren, jag lämnar staden och flyger ut på vägarna som leder i alla väderstreck. Till förorterna till huvudstaden, till de andra städerna i riket, till de andra rikena, till deras städer. Till Zentral som vi ska om ett tag, så fort kejsaren tillkännagett att de ska träffas.
Då kommer storhertigen att meddela de andra husen att Violetta är borta från marknaden. Det kommer få de andra rikena att höja sin beredskap, för de vet hur Pasternack kommer att reagera. Med ilska, precis som systrarna kommer att göra.
Jag trycker gasen i botten och jag flyger fram, det går fortare än de föreskrivna fyrahundrakilometerna i timmen. Men jag bryr mig inte, jag skrattar till och jag litar på att datorn som finns i hjälmen ska förvarna mig på skärmen om det finns lagväktare i närheten.
II.
Storhertigen ser på kejsaren.
– Nu kan du informera de andra husen, allmodern är informerad.
– Hur var hennes reaktion?
Kejsaren säger inget.
– Så pass.
– Ja, men jag bryr mig inte.
– Nej ers nåd.
– Vad har jag sagt om det?
– Förlåt, men du såg så bestämd ut. Jag säger åt de som kommer att följa med henne att förbereda sig.
– Vi kommer att skydda henne när de kommer hit.
– Hennes mor har anställt en livvakt åt henne, han är lite speciell.
– Hur?
– Han är arton år, men väldigt skicklig med svärden, han är intelligent med. Han är nog den intelligentaste personen jag någonsin träffat.
– Där ser man, men som sagt meddela hur många som kommer ingå i följet. Vi väntar oss dem på söndag om en standard vecka.
– Ja Stefano.
– Bra Paul, som sagt skriken i klosterkatedralen har nog inte slutat eka.
– Nej, det tror inte jag i heller. Min fru kommer inte svara på några samtal från Allmodern, inga som helst. Hon kommer att få tala med mig om hon har frågor som rör detta, jag kommer bara säga att jag är din lydige vasall som är stolt och ärad över att din son fattat tycke för min dotter och vem är jag att gå emellan kärleken. Förresten, min fru är rädd för att Allmodern kommer piska upp en stämning i de andra husen att de ska attackera dig. Det finns vissa spekulationer att det var hon som piskade upp Pasternack att invadera oss för att hon fått för sig att vår förstfödde son fortfarande levde. Hon dödade de som hävdade det, eller hon fick dem att erkänna att de var kättare som var utsända för att uppvigla husen mot dem. De dog i de rödas torn.
Kejsaren ser på Paul, deras ögon möts och kejsaren ser att Paul är övertygad om att Allmodern faktiskt låg bakom attacken. Han erinrar sig själv nu viskningarna hon kom med, antydningarna om Pauls växande popularitet.
Om att han skulle vända blicken från Eumarka, inte lägga sig i när Pasternack lärde dem en läxa. Så klara de orden och viskningarna nu blev.
– Jag kommer att se upp Paul, tack för varningen.
– Självklart.
III.
Jessica ser på sin dotter strålande ansikte, nu när de är ensamma så kan hon visa de känslor som hon alltid annars måste dölja för att inte avslöja sig.
– Så det är officiellt?
– Att ni ska träffas ja.
– Så fantastiskt, hur tog de andra husen det?
– Med en viss anspänning.
– Och Allmodern?
– Det sägs att ekot av skriken inte slutat eka mellan väggarna i Klosterkatedralen.
– Varför är hon så envis med att styra mig mot dem. Nog för att jag vet om deras manipulerande genom tiderna med att få fram renare och renare blodslinjer och att de genom det försöker få fram den som de kallar Övermänniskan. Men de har försökt i tiotusen år om inte mer.
– Ja, du har rätt. Sen så är de så indragna i alla sina intriger så att det blivit som en andra natur för dem. De kan inte leva utan dem, utan att manipulera alla i sin omgivning.
Violetta ser på sin mor, hon hör bitterheten i hennes röst. Hon vet vad hon fick ge upp för de intrigerna, sin förstfödde. Även om hon försökte leka leken så att säga, så kändes det som om hon förlorat tills nu. Tills Violetta meddelat henne att hennes storebror lever.
– Du kommer få en personlig livvakt med dig, en som är neutral och inte påverkad av intrigerna. Du ska göra som han säger när det kommer till din säkerhet Violetta.
– Var är han ifrån om han är opåverkad av intrigerna?
– Underjorden, han är ifrån underjorden.
– Vad heter han?
– Chead, hans namn är Chead.
Violetta stirrar på sin mor, hennes mor möter hennes stirrande med ett leende.
IV.
Jag stannar motorsvävaren utanför porten och jag visar mitt kort för vakterna. De kör det genom en maskin och de ser på mig och nickar. Jag svarar på nickningen och jag går in genom porten, en ny dag och det är dags för dagens sparrande.
Jag flyger in genom porten och parkerar svävaren, jag ser blickarna som den får. Den ser inte ut som andra motorsvävare. Den är smäckrare, mer strömlinjeformad.
Jag går in på palatsområdet, jag går till övningsfältet och storhertigen står där och väntar på mig. Vi ser på varandra och vi hälsar på varandra. Han fortsätter med sig träning, jag sätter mig och mediterar.
V.
Violetta ser på övningsfältet och hon ser den unge mannen komma in på övningsfältet. Hon ser honom hälsa på hennes far, deras far! Hon ser honom sätta sig i meditationsställning och sluta ögonen.
VI.
Jag reser mig och vi tar träsvärden och vi bugar oss och vi ställer oss i våra ställningar och vi ser på varandra. Sen exploderar vi i rörelse.
VII.
Violetta hoppar till när hon hör smällen från svärden när de träffar varandra, sen ser hon på oss när vi dansar runt därnere på gruset, hon har sett sin far fäktas förr men detta är något annat, något helt annorlunda. Hon ser de böljande rörelserna, dansen som vi dansar och smällarna från svärden när de träffar varandra.
De suddiga streck som svärden i trä är. Hon ser sin fars svärd flyga i väg, hon ser sin bror buga sig mot deras far och han svarar på den. Hennes far tar sitt svärd och gör sig redo igen.
VIII.
Vi är klara för i dag, jag har tagit på mig min tröja igen. Jag vrider på huvudet och jag ser en ung kvinna komma gående mot oss, jag ser på storhertigen att han är förvånad över att se henne här. Han kan inte vara ovetande om den träning hon fått i de hemliga vägarna.
– Violetta.
– Far.
– Detta är Chead, den man som kommer att vara din livvakt på resan till Zentral.
– Ja far, mor berättade det.
– Jag ska försöka göra mig så osynlig som möjligt ers nåd.
– När vi är själv så kan du säga Violetta, du ska ändå skydda mitt liv med ditt.
– Tack, Violetta.
– Ingen fara Chead.
Vi ser på varandra och jag fortsätter att klä på mig.
– Ni lämnar i morgon Chead.
– Ja ers nåd.
– Luftskeppet lyfter klockan tio från hangar ett.
– Då vet jag det ers nåd, kommer vi att beskyddas av luftstyrkor ers nåd?
– Jadå, det kommer ni.
– Då vet jag det ers nåd, jag tackar för idag.
– Det är jag som tackar Chead, både för idag och för att du är min dotters livvakt.
Jag bugar mig lätt och jag börjar gå, Lei landar på min axel och vi lämnar palatset.
IX.
Jag står och väntar utanför hangar ett, jag ser på den vita uniformen som jag har på mig. Den som hennes mor velat att jag ska ha på mig, Quadbilarna närmar sig och jag ser dem stanna framför hangar ett och luftskeppet. Det är fem Quadbilar, hon förväntas att ha ett visst följe med sig.
De har bantat ner det till precis de nödvändigaste, men de fyller ändå de fem stora Quadbilar. De går ur dem och jag ser personalen börja lasta ur bilarna på deras bagage. Violetta kommer gående, med henne så går Duncan och om jag ser rätt minst fyra av Huffers spioner.
Jag ser på damerna som är med i hennes följe, de är tio. Resten är soldater för det ceremoniella. Lei lättar från min axel och stiger upp i luften, sällskapet går efter Violetta och fram till mig.
– Chead.
– Ers nåd.
– Du ser stilig ut.
– Tack, jag fick denna av din mor. Hon ansåg att jag ska ha den på mig.
Hon ser på mig och ler.
– Ska du skydda mig med ett svärd av trä?
– Ja ers nåd.
Hon ser på mig, jag ser på soldaterna som är beväpnade till tänderna med alla möjliga vapen.
– Ska vi gå ombord ers nåd.
Det är Duncan som säger det, Violetta ser på honom och nickar. Jag faller in snett bakom henne och vi går mot det stora luftskeppet, Lei svävar neråt och landar på min axel. Vi kommer fram till trappan som leder upp till luftskeppet.
– Vänta lite ers nåd.
Jag drar mitt svärd snabbare än någon av dem kan se, jag slår till tre gånger och en av kvinnorna i sällskapet skriker till. Jag slår till en fjärde gång och hon rasar ihop.
– Hon är en röd syster som är här för att stoppa dig från att nå honom.
Jag sätter mig på huk och tar fram hennes förgiftade knivar och nålar, jag visar hennes märke som berättar vem hon tillhör och var hon kommer ifrån. Alla stirrar på mig.
– Hur passerade hon Huffers skanning?
Duncan ser på mig och sen på spionerna, jag ser deras fingrar röra sig, snabbt.
– Hon kom ifrån deras kloster i morse och bad om lift.
– Så hon tillhör inte sällskapet?
– Nej, men hon är en syster.
– Vars Allmoder vill stoppa detta, tar ni inte hotet mot hennes nåd på allvar? Finns det fler fripassagerare?
– Nej.
– Då går vi ombord så får någon annan ta hand om henne.
Jag reser mig, jag ser på vapnen och jag är väldigt sugen på att använda dem på henne. Men jag låter bli, jag kastar dem i en papperskorg och jag går i kapp de andra när de gå uppför den långa trappan till gondolen som sitter under luftskeppet.
Vi går ombord och de går till sina hytter, jag går med Violetta. Jag ber henne vänta utanför medan jag undersöker hennes hytt, när jag är klar så säger jag åt henne att komma in. Hon gör som jag säger och hon stänger dörren, hon går till sovrummet där hennes väskor väntar på henne. Lei lämnar min axel och jag ser på henne och nickar.
– Jag ska gå till min hytt, Lei vaktar dig tills jag är tillbaka.
Hon ser på Lei och sen på mig.
– Lita på mig, hon kommer skydda dig lika bra som om jag gjort det ers nåd. Jag kommer strax.
Jag lämnar hennes hytt och jag går till min som är bredvid hennes, jag tar av mig på överkroppen och jag sätter på mig underarmsvapnen. Jag tar på mig skjortan igen och sen sätter jag min sele utanpå den, på selen sitter mina knivar.
Jag tar på mig den vita uniforms jackan och jag knäpper den och jag tar träsvärdet. Jag lämnar min hytt och går tillbaka till hennes. Luftskeppet lättar och vi lämnar hangaren och vi kommer upp på marschhöjd och luftskeppet sätter fart. Flygresan kommer att ta två dagar, vi kommer att vara bevakade av stridsflygare varenda meter av resan. Det hörs inte ett ljud av motorerna, inte ens ett litet vinande som annars är vanligt med elektriska motorer.
Men inte dessa, Eumarka har uppfunnit en ljudlös teknologi. Denna teknologi överraskar fienden totalt när de anfaller, det hörs inte ett ljud när de anfaller. De är väldigt snabba och lättmanövrerade, Eumarka är kungar över luftrummet och till havs, deras båtar drivs av samma teknik.
De andra rikena använder andra tekniker, men ingen av dem har samma fördel som Eumarkas. De drivs av, solen, vinden eller vatten. Vilket det finns fritillgång till överallt. De andra länderna får utnyttja andra medel för att framföra sina transportmedel.
– Hur visste du?
– Lei informerade mig, hon har telepatiska fördelar. Nej du behöver inte vara orolig, hon läser inte av våra vänner. Du är en vän så hon kommer visa dig den respekten Violetta, dig och Duncan. Tills ni visar något annat.
– Jag kommer inte visa någon annan sida, än vännens.
– Så bra.
– Men de andra?
– Det var bara hon som ville dig illa, de andra intrigerar inbördes om din gunst. De integrerar inte mot dig så att säga.
– Vilken tur.
– Haha, ja kanske det.
– Så hon skulle döda mig?
– Hon skulle i alla fall förgifta dig.
– Är hon helt galen?
– Allmodern?
– Hon är så van vid att alla dansar efter hennes pipa, när människor inte gör det längre…
– Så blir hon sur?
– Ja så kan man se det, vi får hoppas att de stridsflyg som skyddar oss avskräcker henne från att hitta på något dumt, eller övertala något av de andra husen om att attackera oss.
– De skulle inte våga.
Jag ser på henne och jag väljer att inte svara på det.
X.
Vi ser Zentral breda ut sig under oss, jag ser på henne och jag känner hennes nervositet i luften. Hon visar inte på några tecken på att vara nervös, men den darrar som sagt i luften. Luftskeppet lägger till och när det ankrat så öppnas dörren och vi går av luftskeppet.
Lei lämnar min axel hon flyger upp i luften och hon spanar av omgivningen. Vi går nerför den långa trappan och vi kommer ner och det står Quadbilar och väntar på oss och ett kejserligt sändebud som hälsar oss välkomna. Violetta säger tack och vi går till bilarna och vi sätter oss i dem.
Lei sitter på min axel igen och bilarna kör i väg. De kör snabbt och säkert genom staden till det kejserliga palatset som är lika stort som en mindre stad, det är en mindre stad innanför murarna som vi passerar nu. Jag ser ut genom rutan och jag ser på byggnaderna där utanför, vi åker igenom den mindre staden till palatset som ligger i mitten.
Det är ett gigantiskt palats, vi lämnar bilarna och vi ser kejsaren och hans familj stå och vänta på oss på en enorm trappa som leder in i palatset. Kejsaren har fyra fruar, han har ett barn med varje fru. Hans förstfödde son och arvtagare har redan två fruar, han kommer också att gifta sig fyra gånger, han har två barn.
Kejsarens nästa barn är en kvinna, nästa är den son som han vill att Violetta ska gifta sig med. Det yngsta barnet är en flicka som är lika gammal som Violetta, sexton år. Den unge man som Violetta är här för att lära känna är nitton, hans äldre syster är tjugoett och deras storebror är tjugofem.
Jag ser på systrarna som står bakom familjen, en från varje färg men inte Allmodern. Jag ser att Duncan också noterar hennes frånvaro, jag ser också en snabb förvåning glida över hans ansikte.
Vi kommer fram till trappan och Lei lämnar min axel och hon stiger uppåt och hon kretsar runt oss. Jag ler lite när hon rapporterar till mig. Jag öppnar munnen och viskar ljudlöst så att bara Duncan och Violetta hör det.
– Se upp!
Sen drar jag ner Violetta och pilarna som skulle träffat henne träffar tre i hennes sällskap. Lei dyker och skiftar i luften och jag drar i Duncan och ser till så att han skyddar Violetta sen reser jag mig och drar mitt träsvärd och springer männen tillmötes.
De sätter i gång sina sköldar och jag ler. Jag attackerar dem och jag ser förvåningen i den förstes ögon innan han dör av mitt svärd som knäcker hans bröstben som sen punkterar hans hjärta.
Lei sliter en annan i stycken och jag dansar vidare och de är döda snabbare än vad kejsarens vakter hinner reagera. Lei förvandlar sig och landar på min axel.
– Det verkar som om någon motsätter sig denna förening.
Jag ser på blickarna som vi får, jag och Lei. De ser på henne som sitter på min axel och på mitt träsvärd. De såg mig döda dem med ett träsvärd.
– General.
– Ja?
– Är ni oskadda?
– Jadå.
– Så bra.
Jag backar tillbaka till dem och jag ser på de kropparna som ligger på marken.
– Döda?
– Vet inte, hur fan!
– Lei.
Han ser på mig och sen på henne, han bugar sig för henne och hon svarar på den. Violetta visar inget, hennes träning är gedigen. Kejsaren delar ut order med en röst som är full av is, vi ombeds att gå in omedelbart och han lovar att gå till botten med detta.
Han talar med Violetta och Duncan, men hans ord är lika mycket riktade till systrarna med en underliggande varning om att de ska passa sig jävligt noga.
– De försökte stoppa oss redan i Calladan, men min livvakt räddade oss där också.
Kejsaren ser på mig och på Lei, vi bugar oss djupt båda två.
– Nej inte så, hade det inte varit för er så hade jag fått stå här med skammen.
– Jag gjorde bara mitt arbete ers höghet.
– Vi måste belöna dig.
Jag ser på honom och bugar mig djupt igen.
– Det är inte alls nödvändigt ers höghet.
– Skitprat!
Jag ser på honom.
– Jag skulle vilja besöka ditt bibliotek.
Han ser överraskat på mig.
– Förlåt?
– Jag skulle vilja besöka ditt bibliotek, det ska vara störst i hela världen. Jag hungrar efter kunskap.
– Så ska det bli.
– Tack ers höghet.
Vi bugar oss igen, sen visas vi till våra kvarter. Duncan ser på mig, jag ser honom omvärdera mig.
XI.
Jag ser på biblioteket, jag sätter i minnet och jag startar det. Jag ser världen genom plastglaset. Jag är här i min dräkt, jag hade inte fått ta med mig något från biblioteket när jag fick gå hit. Bibliotekarien här var ännu mer motsträvig än vad han i palatset i Calladan varit.
Lei vaktar den sovande Violetta. Duncan hade velat tala med mig mellan fyra ögon som han sa. Vi gjorde det och han bad om ursäkt, jag godtog den och sen var det inte mer med det.
Vi gjorde oss redo för välkomstmiddagen, den avnjöts utan incidenter. De följande tre dagarna har fortsatt utan incidenter. Antingen så har kejsaren skrämt dem så pass mycket så att de inte vågar göra något, eller så skrämde jag och Lei dem.
Minnet lyser grönt och jag tar loss det och springer tillbaka genom korridorerna. Jag trycker på knappen på plastbiten och dräkten försvinner, jag går in i hennes rum här. Jag och Lei ser på varandra och jag ler, hon möter mitt leende. Jag fortsätter lyssna på berättaren, öronsnäckan förmedlar vad han säger från minnet. Jag sätter mig i en fåtölj och jag sluter mina ögon och lyssnar vidare.
XII.
Jag går snett bakom Violetta, vi är i Klosterkatedralen. Hon som moder måste besöka den, mina ögon söker konstant av omgivningen. Lei hjälper mig med avsökandet. Duncan och de fyra spionerna är också på helspänn, de hade fått lämna sina vapen utanför.
Inte jag då mitt svärd är av trä, det betraktas inte som ett farligt vapen. Jag sa inte emot dem, jag har fått lämna mina andra vapen på mitt och Leis rum. Vi går igenom katedralen och vi kommer ut på andra sidan och jag ser på de fem tornen, ett för varje färg.
Jag ser på flaggorna som visar vilka färger som vilket torn tillhör. På katedralen syns alla fem färgerna, det är Allmoderns hem. Hon och hennes närmsta förtrogna, en från varje torn. De fem förtrogna, hennes fem medkonspiratörer. Violetta stannar på gården.
– Nu har jag varit här, kan vi gå tillbaka nu Duncan? Den här platsen ger mig rysningar.
– Jag vet inte ers nåd.
– Något säger mig att de kommer försöka förnedra dig på något vis Violetta. Låt dem göra det om det roar dem, låt dem inte reta dig att göra något dumt som de kan använda för att stoppa din lycka.
De ser på mig, Lei lämnar min axel och landar på Violettas. Jag ler lite.
– Hon kommer skydda dig Violetta.
– Tack Lei.
– Ni andra fem, tänk på samma sak hela tiden. Gärna så snuskigt som möjligt.
De ser på mig.
– De kommer att använda telepater för att läsa era tankar för att ta reda på våra intentioner, så gärna så snuskigt som möjligt. Ju grövre desto bättre, Lei kommer hjälpa dig Violetta. De kommer inte kunna penetrera er.
– Du då?
– Nej det kommer de inte lyckas med, så skickliga är de inte.
En dörr öppnas och tio kvinnor kommer utifrån katedralen, vi vänder oss och de tio kvinnorna stannar och de ser på oss. Jag ser att tre av dem rodnar, jag ler lite.
– Är något kul unge man?
Jag hör kylan i hennes röst.
– Ja ert patetiska försök att läsa våra tankar. Om inget annat så är det ohövligt och vad jag vet emot alla regler som finns.
– Allvarliga anklagelser.
– Men sanna.
– Du kan inte bevisa dem.
– Då rodnar de av min skönhet.
Jag ser på de tre kvinnorna som stirrar på mig.
– Jag bad de fem att tänka väldigt snuskiga tankar, de tre rodnar. De är inte systrar utan mutanter med telepatiska förmågor. Ergo ett allvarligt övertramp som vi givetvis kommer ta upp med kejsaren.
Jag ser på Allmodern, jag möter hennes blick och jag viker inte undan med den. Jag ser förvåning i hennes blick, även i de andras blickar.
– Blir någon verkligen rädd för den?
– Vad menar du?
– Ja den där blicken du gav mig. Om det var meningen att jag skulle bli rädd så misslyckades du ganska så totalt. Så säg vad du ska säga, hota oss och låt oss gå. För du förstår, det är det enda du kan göra. Hota oss, du kan inte göra mer än så. Hennes roll som dotter till storhertigen har förtur över hennes roll som blå moder. Du kan inte tvinga henne att gå emot sin far, oavsett hur gärna du skulle vilja. Det är därför som du inte gillar vår storhertig, han är inte rädd för dig. Han är inte direkt imponerad av era försök att skapa en övermänniska. Ert manipulerande av DNA genom årtusenden, ni är som galna vetenskapsmän. Så hota oss så att vi kan gå tillbaka till kejsaren palats. Förresten en sak till, nästa gång en röd försöker något med oss så kommer de att få ta konsekvenserna av det, de agerar på dina order. Så konsekvenserna gamla gumma kommer att bli dina.
Jag tystnar och alla stirrar på mig, jag möter deras blickar med ett leende. Min hud sticker av den energi som är samlad här just nu, men de kan inte passera mina murar.
– Du vet inte vad du talar om unge man.
– Tro mig gumma det gör jag visst det. Det var ni som skapade de första mutanterna. Ni skapade dem när ni försökte skapa övermänniskan, när ni inte lyckades själv så började ni korsbefrukta husen och försöka den vägen med att kontrollera DNA:t på tiotusen år så har ni inte kommit närmare. Man får ge er att ni är envetna.
– Tyst!!
Hon använder hemligheterna, hon använder rösten. Jag ler lite bredare.
– Du måste mena det Allmoder.
De stirrar förbluffat på mig.
– Ni förstår, jag är uppvuxen bland mutanter och andra korsningar. De har lärt mig allt jag kan. Så ta ifrån tårna nu och försök tvinga mig till något, men var beredd på konsekvenserna av det.
– TYST DITT MISSFOSTER!!!
Mitt leende suddas ut, mina ögon möter hennes och de som står bredvid henne backar, hon tar ett steg tillbaka.
– Vi går nu.
– Ja.
Violetta börjar gå och vi lämnar cirkeln, kvinnorna aktar sig och släpper fram oss, kvinnorna i de olika tornen ser oss lämna. De har sett sin Allmoder misslyckas mot en man, en helt vanlig ordinär ung man. De har sett henne förolämpa honom, de har hört honom tala om saker som de inte visste om. Saker som han inte ska veta något om, vi går igenom katedralen.
– Nej Lei det är inte värt det, konsekvenserna skulle bli för stora.
– Vadå?
– Hon vill byta skepnad och springa tillbaka och lära henne en läxa eller två. Jag sa nej.
– Jag förstår henne, men jag förstår också varför du säger nej. Det är inte värt det, jag kommer meddela kejsaren om hennes uppförande. Om telepaterna och det andra. Varför kallade hon dig för missfoster?
– Har inte en aning faktiskt, jag har inga defekter vad jag vet, min motståndskraft kommer ifrån Lei och min träning med mutanter i underjorden.
Leis röst säger.
– Inte bara Chead.
– Nej, inte bara. Men de ska inte veta att jag bemästrar hemligheterna vännen, så du får berömmet.
– Men tack.
Hennes röst dryper av ironi, jag skrattar tyst.
– Men du hjälper mig Lei.
– Kanske det vännen, kanske det.
– Jag är glad att hon inte riktade rösten mot mig.
Jag ser på Duncan som sa det.
– Den var inte så stark som hon tror att den är. Den har tappat skärpa över åren, vilket blir konsekvenserna för henne, alla där såg och hörde henne, de kommer att ifrågasätta henne nu. Hennes position kommer att försvagas, kejsaren kommer att få reda på vad hon försökte med. Att få dig att backa ur trolovningen med kejsarens son.
– Aldrig.
– Kanske inte, men det var hennes förhoppning.
De ser på mig, vi är framme vid kejsaren palats. Vi går in och vi går till våra kvarter, när vi kommer dit så väntar kejsarens son Darius på oss. Ett leende spelar på mina läppar. Violetta ser på honom med ett leende på sina läppar.
– Ers höghet.
– Ers nåd, hur gick ert besök hos systrarna?
– Jag skulle vilja tala med din far om det, visar du mig vägen Darius?
– Givetvis Violetta.
De börjar gå och jag ser snabbt på Duncan.
– Kontakta hertigen och berätta vad som hände.
Han nickar och jag går efter de två ungdomarna.
XIII.
– Hur lyckades han stå emot min röst?
De fem kvinnorna ser på Allmodern, ingen av dem svarar henne. De inser att hennes raseriutbrott som inte ledde någonstans mer än att hon gjorde bort sig och det rejält. De fem kvinnorna ser på varandra, de är medvetna om att det kommer talas om detta i deras respektive torn.
Var och en av de fem kvinnorna gör sin bedömning av läget, var och en av dem kommer att bemöta problemet. Problemet som Allmodern börjar bli.
XIV.
Jag ser på de röda staplarna, en efter en så blir de gröna. Snart är de gröna allihop. Jag tar minnet och jag stoppar det på mig, jag springer tillbaka till palatset. Jag kommer tillbaka till våra kvarter, jag går in på det rum som jag bor i här. Jag trycker på plastbiten och dräkten försvinner, Lei ser på mig. Jag möter hennes blick.
– Så du klarade det.
– Ja, jag klarade det.
– Bra, då kanske du kan fokusera lite mer på din uppgift.
– Ja Lei, jag kan fokusera lite mer på min uppgift.
Vi ser på varandra och vi ler.
XV.
Det är sista middagen innan vi ska åka hem i morgon, Darius sitter på ett knä framför Violetta och han friar till henne. Hon ser rätt tagen ut och hon svarar ja med darrande röst, han sätter en förlovningsring på hennes finger och han reser sig och kysser henne lätt.
De har kysst varandra med mer passion när de trott att de varit själv, det har inte gått längre än till kyssar. Det har jag och Lei sett till, till Violettas förtret. Kejsaren håller ett lagom känslosamt tal.
XVI.
Allmodern ser på de tre männen framför henne, de sitter på ett knä och det andra är böjt och pekar framåt. De är specialister på det de gör, de misslyckas aldrig. Många är de som dött av deras eller deras föregångares vapen.
– Döda dem.
– Ja Allmoder.
De är män tränade av de bästa, de kommer att utrota de två varbölderna från jordens yta. Ett leende spelar på hennes läppar, de som inte känner henne eller är van vid hennes leende skulle dra sig undan om de såg det leendet. De tre männen reser sig och bugar sig igen.
XVII.
Hemresan förlöpte utan bekymmer, Violetta är trolovad med Darius. Duncan rapporterade om vad som hänt och om min och Leis inblandning i det som hände. Vi sitter i vårt råttbo och jag lyssnar på berättaren, jag dricker av min dricka.
Det är en gul idag, Lei ser på mig när hon hör det jag hör. Hon ser min hand stanna på vägen till munnen. Jag slickar mig om läpparna och jag fortsätter lyfta handen och jag sväljer drickan. Jag reser mig och jag packar min väska. Lei ser på vad jag gör.
– Vad ska vi göra liten?
– Vi lämnar, jag kan inte stanna här. Inte utan att det slutar illa vännen.
– Vart ska vi?
– Söderut, vi beger oss till Parsia och Lakdog.
– Så vi ska till öknen?
– Ja, varför inte?
– Varför inte.
Jag fortsätter min packning och jag blir klar. Jag tar mina saker och vi lämnar råttboet. Jag går fram till min motorsvävare och släpper mina saker och sjunker ner och rullar bakåt och jag knycker till med underarmarna och jag svarar på attacken jag ser på skölden.
Lei förändras och hon kastar sig över mannen, mot hennes klor hjälper inga sköldar. Jag trycker på plastbiten och försvinner, jag ser Lei slita mannen i stycken och jag ser de andra två. De tvekar och vi kastar oss över dem, Lei gör processen kort med sin motståndare. Jag slår ner min och jag trycker på knappen igen.
– Det verkar som om vår avresa skjuts upp.
– Ja vännen.
***
Kapitel 5.
I.
Mannen öppnar sina ögon, han hänger upp och ner inser han efter ett tag. Han inser också att han är naken. Han ser på de två huvudena som sitter på två störar, det är huvudena från hans vänner.
Han känner smärtan och han stirrar på råttorna som gnager på hans ben. Han börjar skrika och de som hör honom skrika skakar på huvudet och de går vidare. Utombölingar som tror att de kan göra vad de vill och hur de vill.
II.
Jag ser på Sammael, han ser på mig.
– Så du kommer att lämna?
– Ja för ett tag, generalen Duncan kommer att komma hit. Meddela honom att jag tar hand om en skuld och att jag indirekt skyddar Violetta.
– Gör du det?
– Ja, jag betalar en skuld och jag skyddar henne.
– Vågar jag fråga vem som skickat dem?
Jag tar en klunk av min dricka.
– Nej, det vore oklokt att göra det och varför med. De två frågorna ska du inte ställa, inte om du håller livet kärt min vän.
– Så pass.
– Ja så pass, som sagt när han kommer för han kommer att komma så meddela honom att jag skyddar Violetta.
– Ja min vän, kommer jag att se dig igen?
– Det min vän, vet bara den vise.
Han ser på mig och böjer lätt på huvudet, han ser på Lei.
– Ta hand om honom.
Han bugar sig lätt och hon svarar på den. Jag sveper i mig drickan och jag lämnar hans hus, vi går till motorsvävaren. Det blir inte Parsia vi ska åka till. Nej vi ska till Zentral och besöka en dam som gjort mitt liv till ett helvete, eller vad det nu är. Jag sätter mig på den och Lei sätter sig på sin plats, jag startar den och kör i väg.
III.
Sammael ser på mina kumpaner, de frågar honom var jag är.
– Borta, vi får se när han kommer tillbaka. Jag har ett jobb åt er.
– Vadå?
– Om du slutar avbryta så kommer jag att berätta.
Sammael ser på Fred som avbröt honom. Sen börjar Sammael berätta och de lyssnar på honom.
IV.
Jag stannar motorsvävaren och Lei lyfter och sätter sig på min axel, vi går fram till byggnaden och vi går in. En dvärg ser på mig.
– Vad kan jag göra för dig?
– Ett rum för i natt med frukost i morgon.
– Javisst, något annat?
– Annat?
Han klickar på en tv skärm och jag ser på kvinnorna som ligger på varsin säng.
– Nej tack inget annat.
– Hundra.
Jag lägger pengarna på disken och jag får en nyckel och jag ser på den och han säger vart jag ska gå.
– En sak till, gå inte utanför skölden.
– Det hade jag inte tänkt, men varför inte?
– Det finns en hel del skit utanför muren.
– Skit?
– Ja skit.
Han säger inte mer, eftersom han är en dvärg så pressar jag inte på. Dvärgar är jävligt speciella. Vi går i väg och vi letar upp rummet, jag öppnar dörren och vi går in och jag sätter min väska på golvet. Jag ser på rummet, det är spartanskt. Men jag ska inte flytta in här, jag ska sova här i en natt.
Det kommer ta mig fem dagar på motorsvävaren till Zentral om inget konstigt händer. Jag hoppas verkligen att inget konstigt händer, förhoppningsvis så kommer mitt passagekort fortfarande att fungera. För ska jag ta mig genom deras underjord så kommer det att ta tid, sådant är inte gratis och som sagt det kommer att ta tid. Tid som jag inte har känner jag, något driver på mig. Jag vet inte vad det är men något driver på mig.
V.
De fyra kumpanerna ser på varandra och sen på vakterna som vaktar det som de är här för att stjäla. De rör sig försiktigt och ljudlöst, de stannar och de ser på dörren framför dem. Villy tar fram sina verktyg och börjar dyrka upp dörren.
VI.
Jag öppnar ögonen och jag reser mig och jag går fram till fönstret, jag drar undan gardinen och jag ser på det som väckt mig. Något trycker mot skölden, inte på samma plats varje gång. Det är som om de försöker hitta en punkt som är svagare och de kan tränga igenom det.
De kommer inte från någon av de sex raserna, då hade de kunnat passera skölden utan problem. Så frågan är vad de är för något och om de bara är ute på nätterna, frågan är om det finns fler sådana på vägen till Zentral. Lei ser ut genom fönstret hon med.
– Ser du vad de är?
– Nej.
– Inte jag i heller.
– Det verkar som om de bara kommer ut när det är mörkt.
– Ja.
Vi avslutar inte meningen.
VII.
De fyra har tagit sig in i det stora huset, de rör sig ljudlöst genom korridorerna. De stannar och Ilona ser på apparaten i sin hand. Hon tecknar och de andra ser på henne och de nickar, de rör sig igen och de kommer fram till den dörr som leder intill det rum de ska in i.
Villy tar fram dyrken igen och han sätter i gång och börjar dyrka upp dörren, de andra tre håller vakt. Fred ser på sin klocka, de får skynda sig om de ska hinna. Han undrar om det bara är han som tycker att de bitit av ett för stort stycke av kakan. Framför allt när Chead inte är med, han ser på klockan igen och han tittar på Villy och han ser på hans koncentrerade blick.
VIII.
Jag går nerför trappan och går fram till dvärgen, jag ser vad han tittar på och jag är glad att jag inte valde att besöka en av kvinnorna. Han ser på mig när jag ställer mig vid disken.
– Är inte det osmakligt?
– Jo men jag är det enda skydd de har mot galningar, så vad vill du?
Jag ser på honom och jag omvärderar det jag ser.
– Förlåt.
– Ingen fara, så vad vill du?
– Är de bloddrickare?
Han ser på mig, han slickar sig om läpparna.
– Ja, de är bloddrickare.
– Vem har släppt dem lösa?
Han slickar sig om läpparna igen.
– En förbannad mutantskapare, en förbannad galning.
– Tål de solljus?
– Nej som tur är.
– Vet du var de håller till?
– Ja, tre standard mil åt söder. Där är ett komplex där man framställde mutanter på löpandeband. Sen fick storhertigen reda på det och stängde ner skiten snabbt. Men en av de galnare personerna där överlevde och gömde sig i katakomberna därnere och han skapade dem.
– Lever han?
– Ingen vet.
– Om ni vet var de finns och de inte tåler solljus, varför gör ni inget åt dem?
– För att de vaktas av något stort och förbannat elakt.
Jag ser på honom.
– Finns det en belöning?
– Ja.
– Hur stor är den?
– 100 000 standard pengar eller tjugo liter flytande krediter.
Jag ser på honom och jag nickar och går i väg.
IX.
De fyra springer allt vad de kan, lagväktarna springer efter dem och Villy ropar.
– Var och för sig själv.
De delar på sig och de springer var och en för sig själv, Fred svär som en borstbindare. Varför i helvete hoppade de på detta?!, han svänger vänster ner på en liten gata. Sen höger ner i en gränd, han sjunker ner och öppnar ett källarfönster och tar sig ner i källaren och börjar springa direkt, han är snart säker. Han hör inga förföljare.
Villy springer ännu fortare, han svänger ner i smågatorna och han springer det fortaste han kan, han skjuter ifrån och tar sig över planket snabbt och smidigt. Han börjar springa så fort fötterna rör vid marken och han börjar springa igen, snabbare och snabbare.
Sam är inte lika snabbt som de andra, så han får använda andra medel i stället. Han springer runt ett hörn och sätter sig i skuggan av en trappa och drar en filt som han hittat när han sprang runt sig och gömmer sig som en uteliggare.
Lagväktarna kommer springande runt hörnet och de passerar honom. Han sitter kvar och gömmer sig, han kommer sitta där tills det blivit tillräckligt lugnt så att han kan återvända till underjorden. Klarar han det så ska han skänka en del av sin del av bytet till den vise.
Ilonas ben rör sig snabbt, snabbare än vad hon trodde var möjligt. Det är hennes fel att de springer här, dubbelt upp. Hon övertalade de andra i övermod om att de skulle göra stöten, när de sen kom i tidspress så klantade hon sig och utlöste ett larm.
De snodde vad de skulle, men de fick fly för sina liv som en konsekvens av det som hände. Fan!!! Hon skjuter ifrån och hon träffar flodens vatten och hon sätter på sig masken och börjar simma.
X.
Jag ser på komplexet, jag kliver av motorsvävaren. Jag trycker på plastbiten och jag försvinner, sen börjar jag springa. Lei flyger bredvid mig, vi kommer fram till hålet i staketet. Jag tar mig in och jag undrar varför skölden inte är aktiverad om de nu vet vad som finns här. De måste haft en sköld runt komplexet.
– Vänta Chead, något kommer.
Jag vrider på huvudet i den riktning hon pekar mot. Jag ser att något närmar sig, detta något är stort, väldigt stort. Det kommer runt hörnet och jag ser på det, jag kan inte riktigt beskriva det jag ser, inte mer än att det är stort och raggigt.
Väldigt stort och väldigt raggigt, den har stora ärr på kroppen. Ärr som är gjorda av klor, det är rivmärken, den ser på oss. Eller i alla fall Lei, den vädrar och fnyser till. Den öppnar munnen och den vrålar till, ljudet påminner om en björn.
Jag ser på skärmen och den analyserar ljudet och ger mig rätt, det är en blandning av Grizzlybjörn och vit varg och halvling. Så det är en mutant, den är inte blodsugare. Då hade den inte kunnat vara ute i solen. Den reser sig på bakbenen och den är minst tre meter lång om inte mer där den står framför oss.
– Den är stor.
– Ja. Frågan är om den vaktar eller inte, kan du se om du kan få kontakt med den Lei.
– Jag kan alltid försöka.
Hon stiger upp i luften och flyger närmare besten och hon stannar och den ser på henne, han lugnar ner sig och sätter ner frambenen igen och sätter sig på ändan och ser på Lei.
– Han har inget namn, men han vaktar inte dem. Han vaktar så att idioter inte ska ge sig in här och försöka sig på något.
– Vadå då?
– De är tydligen rätt många.
– Hur många?
Lei ser på björnen, eller vad han nu är.
– Minst femtio, de försöker inte attackera honom. Han har dödat en hel del av dem, så de håller sig borta ifrån honom.
– Vad lever han av?
– Djuren som finns därute.
Jag nickar och säger.
– Hälsa honom att vi kan döda dem om han släpper förbi oss.
– Kan vi det?
– Ja det kan vi.
– Hur hade du tänkt göra det?
– Lita på mig.
– Javisst, jag ska säga åt honom.
– Tack.
Jag ser samtalet mellan dem, Lei ser på mig och hon säger.
– Han vill veta hur du ska göra?
– Jag kommer spränga ett stort jävla hål ner i deras bo, solen kommer döda en hel del av dem. Resten dödar jag för hand.
– Han frågar vad du ska spränga med.
– Släpper han förbi mig så att jag kan visa honom?
– Ja, han är imponerad av att du är osynlig.
– Inte för honom.
– Nej, han som jag ser värmen som du utstrålar.
Jag säger inget men jag noterar det, jag får tänka på det till kommande versioner.
XI.
Tre av fyra sitter på Sammaels kontor.
– Var är Sam?
– Han kommer, han är inte lika snabb som oss andra, han har inga värdesaker av den anledningen. Han använder list i stället.
– Har ni det?
– Ja vi har det, det var inte lika lätt som du fick det att låta Sammael.
– Nej.
– Du visste?
– Ja, jag visste.
– Men för helvete!!
Sammael ser på Fred som svurit.
– Tvingade jag er?
– Nej, du tvingade oss inte.
– Nej, ni ville visa er på styva linan. Visa att ni kan klara er själv utan Chead.
– Och du ville bevisa att vi inte kan det?
– Jodå, men inte på sådana jobb. För sådana jobb så har ni en bit till, en bra bit till. Man ska inte förhäva sig som den vise säger.
– Den visa säger, betala oss.
Sammael ser på Ilona, han vet att hon övertalade de andra. Han vet också att hon inte kommer kunna göra det igen, inte ostraffat i alla fall. Han tar fram deras betalning, de ger honom sakerna och de tar betalningen. Fred tar Sams.
– Den vise säger också, inga träd växer till himlen.
Två av tre nickar, den tredje blir generad.
XIII.
Jag sätter tunnorna på plats, jag hade visat dem vad jag skulle använda. Vi går tillbaka till motorsvävaren och jag trycker på utlösaren, explosion är omedelbar. Sanden och jorden försvinner neråt, vi hör skriken från de som gömmer sig därnere.
Visa av dem försöker fly genom det stora hålet men de brinner upp. Jag fäller ner masken och ”försvinner” jag springer i väg och Lei följer efter mig. Jag kommer fram till hålet, jag drar mitt svärd och hoppar ner i det stora hålet.
Jag landar på marken därnere, Lei och den numera vita vargen kommer efter mig. Lei har också skiftat, jag ser på den vita vargen. Den är större än någon varg jag någonsin hört talas om. Vi attackerar de blodsugarna som är kvar.
XIV.
Mannen hör explosionen, han hör dödsskriken från sina husdjur som han kallar dem. Han undrar vad som händer, han hör fler dödsskrik från sina husdjur. Efter ett par minuter så slutar skriken, han ser dörren till sitt labb slåss upp.
Han ser på de tre gestalterna som närmar sig, de anfaller honom och han skriker. Han skriker ett isande skrik. Det tystnar när en Spjutstavens kalla stål naglar fast honom i väggen genom strupen, han ser den lysande eggen på svärdet och hans huvud flyger i väg.
XV.
Jag ser på den deformerade kroppen, på blodet som han delade med sig av till sina skapelser. Inte längre, jag ser på sakerna som är här. Jag sätter ut ett par utlösare och vi lämnar byggnaden, vi tar oss tillbaka till motorsvävaren.
– Har du något av värde där?
Jag talar till vargen.
– Nej han har inget.
Det är Lei som svarar.
– Då spränger jag skiten.
Jag trycker på knappen och explosionen är enorm, den sprider sig genom hela komplexet och den raserar allt. Vi ser på vad som händer och vi står där så länge det exploderar.
XVI.
Storhertigen ser på Duncan.
– Hitta honom.
– Ja ers nåd.
– Vi kom förvisso överens om tio gånger, men jag trodde inte att han bara skulle hålla sig borta.
– Nej ers nåd, inte jag i heller. Men jag undersöker saken.
Storhertigen ser på Duncan, han har ett annat tonläge nu när han talar om den unge mannen.
– Du respekterar honom Duncan.
Det är ingen fråga, det är ett konstaterande.
– Ja ers nåd, han vann min respekt där. Men jag undersöker saken.
– Tack Duncan.
Han nickar och storhertigen går i väg, han saknar sin träningspartner. Inte bara för sparrandet, något med den unge mannen tilltalade honom. Som om han vore en lillebror.
XVII.
Storhertiginnan lyssnar, hon tar en liten klunk av teet. Hon ser på den spion som rapporterat, hon viftar lätt med handen och kvinnan går i väg. Hon lämnar palatset och tar sig tillbaka ner i underjorden. Jessica analyserar det hon fått höra, tre speciella lönnmördare försökte döda Chead.
De misslyckades och vad spionen inte vet är att de aldrig misslyckas. Jessica vet vem där är och vem som skickat dem. Hon inser också att jag numera också vet vem de är och vem som skickat dem.
Frågan är vad mitt svar på det kommer att bli? Hennes spion vet inte om jag är kvar eller om jag lämnat. Det är hart när omöjligt att skugga mig. Jessica tar en klunk till av teet.
– Vad kan du få för dig?
XVIII.
Dvärgen ser på mig och på filmen från attacken, han slickar sig om läpparna och han skickar filmen vidare till de som utfäst belöningen. Ett par minuter senare så tittar han på mig.
– Pengar eller flytande krediter?
– Pengar, insatta på detta konto.
Jag räcker honom en lapp och han meddelar uppdragsgivarna, jag tar fram min kommunikationsapparat och öppnar den. Jag öppnar appen till min bank, jag ser överföringen göras. När den är klar så stoppar jag undan kommunikationsapparaten.
– Så de är döda nu?
– Ja de är döda nu.
– Pris ske den vise.
– Ja.
Jag lämnar väghotellet och går fram till motorsvävaren. Jag sätter mig på den och lämnar platsen. Jag trycker gasen i botten och flyger fram på vägen, eller tjugo meter ovanför vägen.
XIX.
Den vita vargen springer snabbt över gräset, han ser den stora skogen närma sig. Han kommer att gömma sig där, han kommer leva av vad skogen har att erbjuda honom.
XX.
Duncan går in på Sammaels bar, han går fram till bartendern och frågar efter Sammael, bartendern ser på honom. Han trycker på en knapp, han rör vid örat och han lyssnar. Han ser på Duncan och säger.
– Femte våningen.
– Vad finns där?
– Lusta.
Duncan ser på bartendern, han ändrar inte en min när säger det. Duncan går fram till en hiss och han trycker på knappen och han ser på siffrorna som ändras. De slutar ändras och hissdörrarna öppnas och han går in och han trycker på femman och dörrarna stängs och hissen åker uppåt.
Den stannar och han går ut, han går fram till Sammael. På vägen fram så ser han vad som försiggår på scenen. Om han ser rätt så är det en dvärg och en halvling som ägnar sig åt vad bartendern kallade lusta. Han kommer fram till Sammaels bord.
– Sätt dig general.
– Tack Sammael.
Duncan sätter sig och han säger.
– Mitt namn är Duncan.
– Jag vet, men jag ville inte verka för familjär. Vi härnere vet vår plats.
– Utan er härnere, så hade vi inte haft något däruppe. Så jag föraktar inte er, tvärtom faktiskt.
Sammael ser på honom, han menar vad han säger.
– Tack.
– Ingen fara.
– De försökte lönnmörda honom och Lei, han uppskattade inte det så han kommer att se till så att det inte upprepas.
– Vem?
– Kom.
Sammael reser sig och Duncan gör detsamma, han följer efter Sammael och de går fram till en annan hiss. De går in i den och Sammael trycker på en knapp.
– Vi ska inte tala om det där andra kan höra. För då kanske de lägger ihop ett plus ett när vissa saker kommer att hända.
– Okej.
Hissen stannar och de går igenom en lång korridor och de kommer fram till en dörr och två vakter reser sig och Sammael öppnar en lucka. Han slår in en kod, hans sätter tummen mot en avläsare och sitt öga mot en annan avläsare.
En dörr öppnas och de gör in i ett stort rum. Duncan inser att det är hans kassaskåp eller vad man ska kalla det. Han ser på sakerna och en hel del av sakerna överraskar Duncan.
Han går efter Sammael fram till ett bord och han ser tre uppsättningar kläder och vapen som ligger på ett bord. Han vet vem som använder dem och han svär tyst.
– Pest och pina.
Sammael ser på Duncan och han ler lite.
– Det kan man säga. Du vet vem de är?
– Ja, jag vet vem de är. Dödade han tre av dem?
– De dödade två, de förhörde en av dem. Sen så hängde han honom upp och ner i benen och skar honom. Blodlukten lockade dit råttorna, de åt upp dem. Inför människorna som passerade honom, bredvid den hängande kroppen satte han upp de andra tvås huvuden på störar.
Duncan ser på honom, han slickar sig om läpparna.
– De två gör aldrig något halvhjärtat.
– Nej, jag vet.
– Han bad mig meddela dig att han gör det han gör nu är för att skydda Violetta, för att hon ska få gifta sig med den hon vill.
Duncan ser på honom, han slickar sig om läpparna.
– Han bad mig be dig om en sak, han sa att du var skyldig honom en.
– Jag är skyldig honom mer än en.
– Oavsett så sa han följande, jag har inte en aning om vad han talar om. Men han bad mig be dig att du ska lämna följande meddelande till Storhertiginnan. Det han bad mig säga är. Jag vet.
– Vet vadå?
– Har inte en aning, han sa bara åt mig att be dig om att hälsa henne det. Jag vet.
– Jag vet?
– Ja.
– Där ser man, snälla visa inte de kläderna för någon annan.
– Nej, jag är ingen idiot.
– Nej jag vet, men skulle den som skickat dem få reda på att de är döda så kommer hon att gömma sig. Vi vill inte att hon ska gömma sig.
– Tro mig Duncan, ingen kan gömma sig för dem. Du kan försöka fly, men du kan inte gömma dig. Har du tid?
– Ja.
– Bra då ska jag berätta en historia för dig om de två, om hur de utplånade en hel släkt med halvlingar. De förolämpade dem, när de dödat tio av den släkten så fann de andra för gott att fly. Men nu börjar jag i mitten av berättelsen, jag ska börja från början.
Duncan ser på honom och sen på kläderna, tre nattjägare. De stoppade tre nattjägare, mutanter som är skapade för en enda sak. Döda, ingen vad man vet har ens sårat en av dem. De har dödat tre av dem… han går efter Sammael och han hör honom börja berätta en historia om en tolvårig pojke, som inte var som andra pojkar, om honom och hans vän Lei.
XXI.
Jag ser på byggnaden framför mig, jag trycker på plastbiten och sen så börjar jag springa. Lei flyger högt upp i luften och hon följer efter mig precis under skölden där högt uppe. Jag springer det fortaste jag någonsin sprungit i mitt liv, jag skjuter ifrån och jag seglar genom luften och jag får tag om svävaren.
Ett leende spelar på mina läppar. Jag trycker mig mot undersidan och jag känner den sjunka neråt, den stannar och släpper in mig på området. Leendet blir bredare, svävaren glider framåt. Jag släpper taget och jag rullar runt och reser mig.
– Jag är inne vännen.
– Så bra vännen, där är ett femtio tal vakter. Jag guidar dig runt dem.
– Tack vännen.
Jag lyssnar på henne och jag rör mig ljudlöst framåt och jag undviker vakterna. Jag kommer fram till den byggnad där mitt mål finns, jag skiftar på bilden på insidan. Jag ser värmen från kropparna därinne, jag räknar dem och jag ler lite till. Jag gör intrånget.
XXII.
Ett larm tjuter genom staden, det är en hög signal. Ett högt tjutande som väcker allt levande som finns i staden oavsett hur många ben man går på. Jag reser mig och jag ser på Lei, hon ser på mig. De har hittat henne.
XXIII.
Kejsaren ser på kvinnans kropp som hänger från Klosterkatedralen, de ser på hennes nakna blodiga kropp. Han ser på vakterna som drar loss spiken som är spikade genom hennes händer. De ska ta loss den spik som är slagen genom hennes ben.
Han ser på systrarna som ser på det som händer, han kan bara på rak arm tänka sig två grupperingar som skulle kunna lyckas med detta. Nattjägarna eller munkarna i norra Pasternack, antingen så har hon retat nattjägarna eller munkarna.
Eller hon retade Pasternack, de är väldigt arga på kejsaren, de är arga på de andra husen för att de inte vill fördöma Eumarka. De har strypt all tillgång på flytande krediter, kejsaren kommer att klara sig. Storhertigens flytande krediter är på väg till honom.
Vakterna tappar greppet om kvinnan och hon störtar mot marken och hennes kropp slår emot stenläggning med ett slaskande ljud, som tur är så är det inte hans vakter. Systrarna skriker till och skäller. Detta kommer sprida sig som en löpeld, intrigerna kommer att explodera bland systrarna.
Vilket är bra, då kommer de inte ha tid att förstöra mellan Violetta och Darius. De har fattat verkligt tycke för varandra, han ser gula systrar springa fram till kroppen och täcka över den. De kommer springande med en bår, de lyfter upp den täckta kroppen på båren och de går i väg med henne. En av systrarna kommer fram till kejsaren.
– Vi tar hand om detta.
Han ser på henne, det är en blå syster. En av de fem som bor i katedralen.
– Javisst.
– Tack.
– Ingen fara, bara meddela om ni vill ha hjälp med något.
– Vi är tacksamma för ert erbjudande.
Hon går i väg och han ser efter henne och han ler inombords. Han slipper blanda sig i detta. Han vänder sig och ser på folkmassan som står bakom honom, han ser ingen som fäller tårar för kvinnan.
XXIV.
Jessica ser på Duncan.
– Kom in general.
– Tack, ers nåd.
– Du vet vad jag heter.
– Ja.
Han sätter sig mittemot henne, hon frågar om han vill ha te. Han säger nej.
– Vad kan jag göra för dig?
– Er make bad mig leta upp Chead, han hade fullgjort sin del av avtalet med er make. Men han ville ändå att han skulle komma tillbaka, vi kan väl säga att han saknade svärdet lika mycket som samtalen med den specielle unge mannen.
– Ja det kan jag tänka mig, nå hittade du honom?
– Nej, han har lämnat underjorden. Han gjorde det för att som han sa till den man som jag uppsökte sa. Jag gör det för att skydda Violetta.
– Nattjägarna?
– Ja ers nåd, de dödade tre av dem.
– Jag vet.
– Han bad även mannen att lämna ett meddelande genom mig åt dig.
– Hur låter det?
– Jag vet.
Duncan ser på Jessica, hon visar inte med en min, att hon vet vad det betyder.
– Jag vet?
– Ja det var meddelandet, vad är det han kan veta som han vill att du ska veta?
Jessica ser på honom, han ser hennes fingrar röra sig nästan omärkligt.
– Inte här, för många öron.
Han visar med ögonen att han förstått, dörren slåss upp och Violetta kommer inrusande.
– Allmodern är död, någon har mördat henne.
– Vad!!!
Det är Duncan som höjer rösten, Violetta ser på honom. Hon startar skärmen och hon visar bilderna på den nakna kroppen som hänger på katedralväggen.
– Vid den visa.
– Vid den vise.
Bådas röster är låga, båda två vet precis vem som ligger bakom detta. Bara en av dem vet om alla anledningar.
XXV.
Jag ser på tåget som ska ta mig norrut, jag har köpt kläder för att klara mig däruppe i nordöst. Det är dags för den förbannade fete fursten att få veta att han lever, att han inte är så förbannat orörbar som han tror. Det går inga luftskepp norrut, kylan sätter stopp.
Men det går tåg, tåg som går under jorden till de tre nordliga länderna. Islandia Pasternack och Kanska, tre totalt olika länder. Där Pasternack inte invaderat Islandia på grund av den långa bergsryggen som går som en naturlig gränslinje mellan de två länderna.
Jag går på tåget och jag visar min biljett för konduktören, det är en lyxbiljett. Inte bara en första klass biljett, nej det är en lyxbiljett. Konduktören sträcker upp sig, han säger inget om Lei. Han bugar sig djupt och fjäskande och han visar mig till min kupé.
Han öppnar dörren och jag ser på den stora kupén med matsalsbord, två fåtöljer och ett mindre bord. Jag ser på den stora sängen i andra änden. Jag räcker konduktören en tusenpengarsedel, han ser på den och slickar sig om läpparna.
– Ett bad?
– Givetvis ers nåd, jag ombesörjer det direkt.
– Tack min gode herre.
– Ingen fara ers nåd.
Han går i väg, jag sätter mina väskor på golvet och jag tar av mig jackan och jag hänger upp den på en krok. Jag ser på Lei.
– Vi kan väl testa denna förklädnad.
– Jag klagar inte.
– Så bra vännen, jag har lyssnat på och läst tillräckligt många berättelser för att kunna föra mig som en sådan.
– Du har det kanske i blodet?
Jag ser på Lei.
– Kanske det vännen, kanske det.
Jag ser en ung kvinna gå förbi min öppna dörr, hon ser på mig och våra ögon möts. Jag nickar åt henne och hon svarar på den med en knyckning på nacken och ett leende. Hon går vidare och jag ser på bärarna som sliter med hennes bagage. Konduktören kommer in i min kupé.
– Badet är på gång min bäste herre, jag uppfattade aldrig ditt namn.
– Det är inte så konstigt, för jag sa aldrig vad jag heter. Greve Juns av Sillmarna.
Han ser på mig, han har inte en aning om var Sillmarna ligger. Det finns ett grevskap där, saken är bara den att Sillmarna är en ögrupp i västra havet som inte har någon som helst kontakt med omvärlden, men det vet ingen eftersom de inte vet att de finns. Övriga världen vill säga. Men de finns och jag är just nu greve av dem.
– Jag ser att du inte vet var vi finns, vi kommer från öarna i västhavet. Jag ska studera i Geijing, på universitetet där. Min far, storgreven av Sillmarna tog reda på var det bästa universitetet finns alla var överens om Geijings är det bästa. Eftersom jag är den ende av hans barn som inte är inavlad så föll det på min lott att resa hit och förkovra mig om omvärlden.
Han stirrar på mig och min svada, när jag tystnar så säger han.
– Där ser man ers nåd, som sagt badet är på gång.
– Tack min gode man.
XXVI.
Storhertigen ser på skärmen framför sig, de andra fyra är närvarande tillsammans med kejsaren.
– Hur gick det till?
– Ingen vet, ingen kommer någonsin att ta på sig ansvaret för detta.
Det är Parsia och Farika som uttalar sig. Islandia och Kanska säger inget, alla har sina misstankar. Alla känner på sig vem som ligger bakom det, den person som vägrat komma hit. Pasternacks storfurste. Han har kontakter med båda de organisationer som skulle kunna ligga bakom detta. Paul öppnar munnen.
– Hur går det för systrarna? Hur tar de det?
Kejsaren ser på honom, alla vet att han är gift med en vördad moder. Om hon inte avslöjar något för honom…
– Det är locket på.
– Jo jag vet, min fru vägrar att dela säng med mig för att hon är rädd för att tala i sömnen om vad som händer. Min dotter är som en mussla och säger knappt hej när vi träffas.
De ser medlidande på honom.
– De har stängt in sig innanför sina murar, vi vet inget.
Det är kejsaren som säger det.
– Vad kan vi vänta oss av Pasternack?
– Det är ännu svårare att få fram något från dem än vad det är att få reda på något om systrarna.
– Vi mobiliserar i det tysta, för att möta det som kommer. För det kommer att komma något.
Det är kejsaren som uttalar sig igen. De andra ser på honom och nickar.
XVII
Jag sitter i matsalen, Lei sitter på min axel. Jag äter av maten och jag äter som den greve jag är, belevat. Jag smakar på vinet och jag berömmer valet av det till min maträtt. Servitören bugar sig och fjäskar lagom mycket. En skugga täcker bordet och jag lyfter blicken och jag ser på den unga kvinnan som nickat åt mig innan.
– Markisinna Friisa av Islandia.
Jag reser mig och bugar mig lätt och presenterar mig.
– Greve Juns av Sillmarna.
– Från öarna?
– Ja min goda markisinna.
– Jag trodde…
– Att vi alla är inavlade?
– Haha, ja.
– Inte jag, min mor vad den ende överlevande från ett skepp som förliste utanför vår östliga kust. Men snälla sätt dig så ska jag berätta hela historien.
– Vem är det?
– Ah, min rådgivare. Den högborna Lei.
Hon ser på mig, sen på Lei och hon bugar sig. Lei svarar på den och vi sätter oss. En servitör kommer fram och hon beställer och han går i väg, jag ser på henne. Hennes blonda hår, de isblå ögonen. Den alabastervita hyn, de markerade dragen. Den vackra kroppen som anas under den blå klänningen.
– Hon är inte vad hon utger sig för att vara Chead.
– Nej hon är en blå syster, hon är ifrån Islandia, det är möjligt att hon är markisinna men hon är först och främst en blåsyster.
– Ja, hon försöker ta sig in.
– Mm, hos mig med. Hon är vacker Lei.
– Ja det är hon, lika farlig som hon är vacker.
– Ja, precis.
– Galning.
– Som sagt, jag testar mina vingar.
– Flyg inte för nära solen bara.
– Nej då vännen, verkligen inte.
XVIII.
Jessica går igenom korridoren och hon kommer fram till sin dotters kvarter, hon öppnar dörren utan att knacka och hon går in. Hon ser på lismarna som sitter runt hennes dotter och tjattrar.
– Mina damer, det är dags för att vila käkarna. Försvinn.
Hennes röst är låg, men alla hör henne och de reser sig snabbt och försvinner. Violetta ser på sin mor, hon ser hennes min förändras i takt med att lismarna försvinner.
– Tack mor.
– Ingen fara.
Jessica sätter sig och hon rör fingrarna nästintill omärkligt, Violetta ser på dem och hennes ögon spärras upp. När hon är klar så svarar Violetta.
XIXX.
Min tunga och hennes tunga möts, vi kysser varandra hetsigt. Lei är glömd, vi tänker inte på att hon befinner sig i kupén. Mina händer smeker av henne klänningen och hennes händer tar av mig kavajen och öppnar knapparna i skjortan.
Hon ser på mina tatueringar, hon kommenterar dem inte. Vi vet båda att vi inte är de som vi utger oss för att vara. Vi lägger oss nakna i sängen, mina händer och tunga går på upptäcktsfärd på hennes vackra kropp.
Jag når mitt mål och jag delar på hennes läppar med tungan, jag börjar slicka henne och jag slickar henne länge. Hon kommer med ett skrik som säkert hörd i hela vagnen. Vi bryr oss inte, hon smeker min penis, hon slickar och suger på den tills jag stoppar henne.
Hon grenslar mig och hon sjunker neröver min penis. Hon börjar rida mig och jag möter hennes rörelser, vi kysser varandra hungrigt. Jag tar över rörelserna när hon ligger över mitt bröst och jag tar henne snabbt och hårt.
Hon kommer och jag kommer direkt efter henne. Jag kommer i henne i mitt skydd som täcker min penis. Vi kommer länge båda två.
***
Kapitel 6.
I.
Jag går av tåget, Lei sitter på min axel. Resan hit till Pasternacks huvudstad Geijing tog fem dagar, fem dagar med lekande med Friisa, både i och utanför sängen. Som sagt vi vet båda att vi inte är de vi utger oss för att vara, men ingen av oss försäger sig.
Vi lyckas spela spelet fullt ut båda två och vi älskade hela natten i natt. Jag lämnade henne sovande i sin säng, att hon sover vet jag för jag sövde henne. Jag passerar incheckningen och jag kommer in i miljonstaden Geijing.
Det bor mer än en miljon på ovansidan, ingen vet hur många som bor i underjorden i denna stad. Det är dit ner jag ska, här i Pasternack så bor adeln i underjorden och de fattiga på ovansidan. Lei sitter på min axel och vi går fram till en Quadtaxi. Jag öppnar dörren och sätter mig i den med mina väskor.
– Ja?
– Underjorden.
– Får du komma in där?
– Ja, jag får komma in där. Jag är Greve Juns, jag ska börja studera på universitetet. Så ja, jag får komma in där. Vägra köra mig dit så kommer jag att meddela storfurstens adelspolis så kommer de att ta hand om dig.
Mannen hör min låga isande röst, han slickar sig intensivt om läpparna. Han kör i väg. Jag tänker på Friisa och våra fyra nätter tillsammans. Hon är en väldigt skicklig älskarinna och motståndare. Frågan är vad hon ska göra här?
II.
Sammael ser på de andra tre.
– Hur kommer mordet på henne att påverka oss?
– Inte överhuvudtaget.
– Är du säker på det?
– Ja Chen jag är säker på det.
– Frågan är vem som lyckades med det?
– Ryktena säger, nattensjägare eller munkarna från norra Pasternack.
– Där ser man, var är Chead?
– Han försvann när man försökte mörda honom. Han försöker ta reda på vem det var.
– Så det var inte han?
– Det var inte han som gjorde vadå Chen?
– Dödade henne, jag menar han umgås ju med storhertigen och hans familj som en annan ädling.
– Och vad har det med saken att göra Chen vem han umgås med?
– Ovanjords intriger som sträcker sig ner här, du vet vad vi tycker om det.
– Det ska du väl tala jävligt tyst om Chen.
Jasmine ser på Chen, deras blickar möts.
– Jag får inte ett pris på mitt huvud för att jag hjälpt adeln däruppe.
– Nej du får ett pris på ditt huvud för att du knullar med en ädling.
De tre ser på Chen, han säger inget mer. Sammael ser på honom, han kommer meddela den kontakt som betalar honom en bra summa flytande krediter för nyheter om allt som berör Chead.
III.
Violetta ser på sin mor, sen på brudklänningen. Den är kritvit med blåädelstenar broderade över bröstet. Hon får hjälp att ta den på sig, dörren slås upp och hennes far och Jessicas man kommer inrusande i rummet.
– Den fete fursten är död!!
– Vad!!
De båda kvinnornas utskällning för hans inrusning försvinner.
– Någon har mördat den fete fursten, den som gjorde det skar in systrarnas märke på hans bröst.
– Är du säker?
– Vill du se bilderna?
– Ja.
Storhertigen går fram till en dator och loggar in på den.
– Visa bilderna från Geijing.
De kommer upp på skärmen och Jessica klickar sig fram på dem. Hon ser på systrarnas märke, på penisen som är intryck i hans mun. Hålet där penisen suttit, resten av tortyren. Både Jessica och Violetta ser på tortyren, det är en hemlig ritual som systrar använt för att förnedra sina fiender.
– Jag känner till den ritualen.
De ser på honom.
– Så det gör du.
– Ja min fru det gör jag, ni ska hålla er inomhus tills jag kan garantera er säkerhet. Det sägs att Pasternacks löper gatlopp efter systrar, våra fyra hus ambassader i Geijing svämmar över av systrar som gömmer sig. Hans slemmige son är helt tagen på sängen. Vad bilderna inte visar är att den fete mannens fyra främsta generaler också är döda, samt spionchefen och nattens jägares mästare.
De två kvinnorna spärrar upp sina ögon.
– Vid den visa.
– Det kan man säga.
IV.
Jag lämnar mitt hotellrum, jag går upp på taket. Jag trycker på plastbiten och jag börjar springa. Lei flyger ovanför mig och jag skjuter ifrån och jag landar på nästa tak och jag fortsätter springa.
V.
Jag tar mig genom tunnlarna under palatset, Lei sitter på min axel. Vi kommer fram till pumphuset, jag går uppför trappan och jag ser på vattenledningen. Jag tar fram extraktet och jag häller det i vattenledningen. Jag går ner i tunnlarna igen, jag sätter mig på stenen och jag lutar huvudet mot väggen.
VI.
Jag tar mig utifrån pumphuset och jag springer över gräset och jag kommer fram till palatset. Jag klättrar uppför väggen och jag öppnar fönstret ljudlöst och jag tar mig in i rummet och jag ser på mannen som ligger i sängen. Jag ser på den unga pojken som ligger bunden bredvid honom. Jag dödar mannen och befriar pojken.
VII.
Jag har dödat fyra generaler, en spionchef och nattensjägares mästare. Det kommer skapa kaos, väldigt stort kaos. Jag rör mig ljudlöst och osynligt mot hans rum, jag dödar vakterna utanför dörren och sen innanför. Jag hör skriken från sovrummet, jag hör skratten, han är inte ensam.
– Bra min son, ta honom hårt, få honom att blöda!
Jag rör mig snabbt och ljudlöst, sonen svimmar och den fete fursten stirrar på tomma intet, sen blir det svart för honom. Jag sätter i gång.
VIII.
Jag hör larmet tjuta, det tjuter högre än vad det gjorde i Zentral. Jag går ombord på tåget som kommer ta mig till Parsia. Konduktören ser på mig.
– Här kan man inte stanna.
– Förlåt?
– Nej det mördas för mycket här, för mycket tjutande alarm. För mycket galenskaper. Jag måste bort.
– Ja herr…?
– Greve, Juns av Sillmarna.
– Ah min käre greve välkommen ombord.
– Tack.
Jag visar min biljett, han visar mig till min kupé.
– Ett bad?
– Givetvis min bäste herre.
– Tack, tåget kommer avgå i tid?
– Givetvis min bäste herre.
– Så bra.
Tjutandet fortsätter men tåget avgick i tid, jag fick mitt bad.
IX.
Jag ser på maten framför mig, jag skär i köttet och jag tar en tugga av det. Jag tuggar och njuter av smaken, jag tar en klunk av vinet och jag njuter av smaken på det med. Jag är väldigt lyckligt ovetande om det kaos som min mördarturné skapat. Nyheterna på tåget är väldigt knapphändiga, det som är klart är att Storfursten är död. Han och ett antal undersåtar.
– Ursäkta?
Jag vrider på huvudet och jag ser på kvinnan som tilltalat mig, hon är klädd i en svart klädnad. Jag ser på hennes lätt bruna hy, på det svarta håret och de bruna ögonen.
– Ja?
– Skulle jag kunna få dela bord med dig?
– Givetvis min dam.
– Tack.
Hon sätter sig och jag ser på henne. Jag ser på stenen som sitter på silverspännet på hennes panna.
– Åker Shahens dotter ensam?
Hon ser på mig och ler lite.
– Nej, hon har sitt följe. Men de ber just nu, hans dotter inte lika troende som de är. Hon däremot är hungrig.
– Då får vi göra något åt det min dam.
Jag vinkar på servitören, han kommer fram till bordet. Han vet också vem hon är, hon beställer och han bugar sig och går i väg.
– Så du är greve från öarna i västhavet?
– Ja, den ende som min far kan skicka i väg.
– Vadå då?
– Vi har levt isolerade i flera hundra år så min släkt är väldigt inavlad och väldigt handikappade av det. De är allvarligt deformerade.
– Men inte du?
– Nej, inte jag. Min mor förliste med ett skepp och flöt iland på vår huvud ö, faktisk på min fars privata strand. Han räddade livet på henne i utbyte mot en sak.
– Vadå?
– Mig, om han fick betäcka henne och hon födde honom en son så skulle han se till så att hon kom tillbaka till fastlandet.
– Hon gick med på det?
– Ja om hon fick blunda under hela akten, som sagt inaveln har gått långt på vår ö. Jag är den ende som ser normal ut så jag behandlas som en utböling.
– Det känns bakvänt.
– Ja, det är det. Så jag passar på att njuta här.
– Det kan jag förstå, fick du också fly kaoset där?
– Ja hals över huvud, de jagade ut alla utlänningar som de sa.
– Ja, vi klarade oss precis på tåget.
– Jag med, jag skulle börjat studera på universitetet där. Min far sa att det var det bästa universitetet på fastlandet.
– Haha, nej det är det inte.
– Förlåt?
– Det är inte det bästa universitetet.
– Inte?
– Nej, det bästa finns i Callador, huvudstaden i Eumarka. Det nästbästa finns i mitt land, i vår huvudstad, den vackraste huvudstaden i den kända världen, Lakdog.
– Där ser man som man har lurat min far?
– Ja, det verkar så.
– Vilken tur att jag träffade dig som kunde berätta detta för mig.
– Visst var det, kan du sluta spela bondsk nu?
Jag ser på henne och ler.
– Blev det för mycket?
– Ja lite.
– Där ser man, folk öppnar upp sig lättare om man är lite bondsk.
– Jag kan tänka mig det, så varför skulle du studera där?
– För att den som övertalade min far att skicka mig dit sa att det var det bästa universitetet.
– Det är inte det, så den som sa det till din far lurade honom.
– Trist, min far är en ganska så godtrogen man. Andra utnyttjar det, tyvärr.
– Men inte du?
– Nej, inte jag.
Hon tar en tugga av maten.
– Så er stad är vackrast och i Eumarkas huvudstad så finns det bästa universitetet?
– Ja.
– Är alla kvinnor lika vackra som du i Lakdog?
– Haha, de är vackrare min gode greve.
– Det har jag svårt att tro prinsessa.
– Tack, du är en vacker man Juns.
– Tack, Jasmina.
X.
Alla länder blixt rustar inför den väntade vedergällningen från Pasternack, men den uteblir. På tre dagar så hörs det inget från dem, på den fjärde dagen så bjuder den nye storfursten in till ett möte på skärmarna. De andra fem husen sätter sig vid skärmarna. De ser på arvtagaren, han är betydligt magrare än sin far. Han ser på dem.
– Pasternack befinner sig i sorg, vi kommer befinna oss i landssorg tills min far är förd till sista vilan. När det är klart och jag installerats på min tron så kommer våra gränser att öppnas och jag hoppas att vår handel kan blomstra igen. Min far mördades av häxorna, inte av någon av er. Vi i Pasternack har inget emot er våra grannar och hus. Alla systrar är lastade på tåg och de är på väg härifrån till Zentral där häxmästaren själv kan ta hand om dem. Kejsaren, eller som vi kallar honom så länge han inhyser häxorna. Häxmästaren, kommer att få ta hand om dem de skökorna. Pasternack kommer att klippa alla diplomatiska band med honom så länge han som sagt inhyser häxorna. De anklagar oss för att ligga bakom deras Allmoders död, helt utan bevis. Helt utan bevis så slaktade de min far, vår älskade landsfader. Som sagt Pasternack kommer att leva upp till de avtal som finns mellan husen. Vi hoppas att ni lever upp till era, vi förstår och beklagar att vår bror i väster Storhertig Paul av Eumarka blivit snärjd av häxmästaren så att våra stora hus inte kommer bli ett. Så jag kommer gifta mig med en kvinna från ett av adels husen här i Pasternack, det kommer att komma inbjudningar åt er snart. Vi hoppas att ni kommer hörsamma dem, gör ni det inte så anser vi att ni står i maskopi med häxmästaren och vi kommer att agera utifrån det. Nu ska jag återgå till att sörja min far, adjö.
Hans ansikte försvinner från skärmen, de andra ser förbluffat på varandra. De avslutar samtalet de med. Paul kontaktar kejsaren och meddelar honom vad som blivit sagt på mötet. Kejsaren ser på honom och han slickar sig om läpparna.
– Vi ska kanske förlägga bröllopet hos er.
– Kanske det, jag tar upp det med min fru och dotter.
– Tack, vi har mönstrat det vi kan av soldater för att täcka gränsen.
– Har systrarna kommit fram?
– Nej.
– Frågan är vad han gjort med dem, något i hans ton antydde att han har gjort något med dem. Inga nyheter kommer ut därifrån, han har tystat alla medier.
– Så du tror att han gjort något med dem?
– Ja det tror jag.
– Då vet jag det, men tala med din fru och återkom.
– Ja.
XI.
Tåget stannar och jag går av det, jag har haft fler samtal med Jasmina. Men det har inte blivit mer än samtal. Jag tar mina väskor och jag går till en Quadtaxi, jag sätter mig i den och jag säger vart jag vill åka. Chauffören kör i väg och jag kommer fram till luftskeppsterminalen.
Jag går in och köper en biljett på första bästa luftskepp till Callandor. Jag betalar biljetten och jag får reda på att luftskeppet lyfter om tio minuter. Jag tar mina väskor och jag börjar springa, jag kommer fram till hangaren och jag visar min biljett och jag springer uppför trapporna och jag kommer ombord med en minut till godo.
XII.
Kejsaren kallas till Klosterkatedralen, han går dit och han ser på de fem kvinnorna. Det har inte utsetts någon ny Allmoder än.
– Kejsare.
– Mina damer.
– Våra systrar är på väg hit.
– Storhertigen av Eumarka är orolig för att Storfurstens son ska ha gjort något hemskt med kvinnorna.
De ser på kejsaren och sen på varandra.
– Han har inte fel.
– Så han har gjort något?
– Ja, hans soldater tog sig in på husens ambassader och med våld så tvingade de kvinnorna med sig. De kläddes av nakna, han kapade deras tungor och stack ut deras ögon. Sen så våldtogs de under flera timmar av hans soldater, soldater som vaktar slavarna i norr. De har inte sett kvinnor på flera år, när de var klara med kvinnorna så lastades de på boskapsvagnar. De är nu på väg hit, de förväntas komma fram i morgon. Vi fruktar att ingen av dem överlevt.
– Vid den vise!
– Vi kommer berätta för dig och enkom dig. Vi har bevis på att han beställde mordet på vår Allmoder, vi har fått indikationer på att hon ska ha vetat om det och vidtagit mått och steg för att möta det hotet. När hon mördades så verkställdes hennes hot, vår önskan är att tåget tas emot med diskretion.
– Givetvis, han kallar mig för häxmästaren för att jag som han säger inhyser er. Det ska mer till än så för att jag ska vika från er sida mina damer.
– Tack.
Han ser på dem och han inser att de har mer att säga.
– Ni anklagar mig för att ha startat detta när jag gick emot hennes önskan om att Violetta skulle gifta sig med honom. Saken är den att jag läst en del profetior som säger att om de två gifte sig så skulle planeten som vi känner den gå under. Ni kallar det vidskepelse, vi kan väl säga att jag sett denna vidskepelse slå in oftare än ert manipulerande. Det kanske till och med är så att det är ert lekande som ligger bakom detta. Jag kommer se till så att tåget tas emot diskret, ni behöver inte frukta att jag kör er på dörren. Men försök inte lägga skulden för detta på mig, jag informerade Allmodern om varför jag gjorde det jag gjorde. Hon hånskrattade mig rakt i ansiktet och kallade mig för en vidskeplig gammal lallande gubbe, det var så hennes ord föll. Det är möjligt att jag är en lallande gubbe, men hon är död och jag lever.
De ser på honom, de visar inte vad de känner.
– Vi tackar för din vänlighet och för din ärlighet.
Han ser på dem och han vet att han inte kommer få mer ur dem. Han bugar sig och går i väg. Systrarna ser på varandra.
– Den förbannade kärringen!
– Ja.
De fem ser på varandra och de förbannar den dag då de låg bakom valet av henne.
XIII.
Luftskeppet landar, Lei sitter på min axel och jag går av luftskeppet och jag går nerför den långa trappan och jag kommer ner på marken och jag blir Chead igen, greven av Sillmarna Juns är försvunnen till nästa gång jag behöver honom.
Jag tar mig fram till en av nedgångarna och vi tar oss ner i underjorden. Vi går till råtthålet och vi går in. Jag sätter väskorna på golvet och jag öppnar dem och jag packar upp. Jag tänker på det rykte som florerar vad den fete storfurstens son gjorde med systrarna.
Saken är den att jag tror på ryktet, med tanke på att det var väldigt tyst först för att sen sippra ut så säger mig att det är han som sett till så att ryktet sprids. Systrarna försökte säkert dölja vad som hänt så han såg till så att världen fick reda på hans monstruositet.
Att han är en större galning än sin far, vilket inte förvånar mig. Jag önskar att han är det, då kommer han att begå ett misstag. Ett misstag som kommer att kosta honom allt, precis allt. Jag har packat upp mina saker, jag går till badrummet och jag ställer mig i ångduschen och jag sätter på den.
XIV.
Jag går till Sammaels etablissemang och jag går in, jag går fram till baren och jag sätter mig och jag får min dricka av bartendern. Sammael ser på mig och han kommer fram till bordet och han sätter sig bredvid mig.
– Chead.
– Sammael.
– Så du är hemma.
– Vem säger att jag lämnade?
Han ser på mig och nickar.
– Duncan kom hit och han framförde ett budskap.
– Där ser man, vad var det?
– Storhertigen saknar sin sparringpartner.
– Där ser man, vi bestämde tio gånger.
– Som sagt han saknade dig.
– Där ser man, hur är det med de fyra?
– Det återhämtar sig ifrån sitt senaste jobb där de fick inse att livet inte alltid är en dans på rosor.
– Nej det är det verkligen inte. Hur mycket klantade de sig?
– En hel del, men det fick jobbet gjort.
– Men de fick springa gatlopp?
– Haha, ja.
– Du har en elak ådra ibland.
– Ja, det är därför jag har den position jag har.
– Sant, har du något kul på gång?
Han ser på mig och upp mot Lei som sitter på sin bjälke och hon ser på trubaduren som spelar på den lilla scenen.
– Ja faktiskt.
– Vadå?
– Hundra liter flytande krediter.
– Som tillhör?
– En skum affärsman däruppe.
– Som köper det ifrån?
– Källan direkt sägs det.
– Ge mig vad du har.
Han sätter ett minne på bardisken, jag tar det och stoppar ner det i fickan.
XV.
Vakterna hostar och försöker öppna sina ögon, de sitter på knä och de hostar konstant. De gör sitt bästa för att rensa lungorna och de kämpar med andningen, de ser inte hur en man öppnar dörrarna till Quadlastbilens bakdörr, de ser inte hur de två vakterna råkar utför samma öde som dem.
De ser inte i heller hur fyra personer lastar av de tio flaskorna och att de försvinner ner genom brunnslocket. Om detta har de ingen aning, Lagväktarna kommer fram till röken och de ser till så att den försvinner.
De ser vakterna och på deras beväpning, de sätter på sina sköldar och de öppnar bakdörren på Quadlastbilen. De ser på stöldgodset som finns där. Vakterna förstår inte vad som händer, de är fortfarande förvirrade. De hävdar sin oskuld. Lagväktarna för i väg dem.
XVI.
Sammael ser på de tio flaskorna, han ger de fyra sin betalning. De tar emot den och försvinner snabbt, tre av dem kommer att bränna pengarna här. Ilona kommer gå till det etablissemang som hon föredrar, med likasinnade.
Där kommer hon att försvinna i det rus som flytande krediter ger. Flytande krediter är bara ett finare ord för droger. De andra tre kommer som sagt lägga sin vinst här, eller i Sammaels bordeller. Men inte Chead, han hämtar den inte samtidigt med de andra.
Han beblandar sig inte med dem om det inte behövs så att säga. Vad Sammael vet så har Chead inga vänner förutom Lei, han är inte min vän. Möjligen chef, men inte vän.
XVII.
Jag går till bordellkvarteren, jag går fram till huset i mitten och jag går in. Ruby ser på mig, hon ler och jag ler tillbaka.
– Fionora.
Kvinnan kommer ut i förrummet och hon ser på mig, hon ler och jag ler mot henne. Vi går till hennes rum, hon öppnar dörren och hon släpper in mig, hon går in efter mig och hon ser på mig och våra ögon möts och vi kysser varandra.
Vi klär av varandra och hon sjunker ner på knä framför mig och hon tar mig i munnen och börjar suga mig. Jag blundar och njuter av hennes behandling av mig. Jag drar upp henne och vi kysser varandra igen, jag lägger henne på sängen och min tunga attackerar hennes sköte.
Jag slickar och nafsar henne tills det går för henne, jag lämnar hennes slida med munnen och jag sätter min penis mot hennes slida och jag trycker till och jag glider in i henne och jag tar henne. Jag tar henne med långa tag och min penis för henne till klimax och jag kommer tätt efter henne.
Jag kommer i mitt skydd och jag kommer länge. Jag känner hur säden lämnar mig i långa stränga. Vi landar efter våra orgasmer och vi kysser varandra, vi tar hand om skyddet och hon böjer sig fram och tar mig i munnen igen och hennes lekande med mig ger mig resning igen.
XVIII.
Jag ser på männen som står framför mig och som närmar sig mig bakifrån. Jag ler lite och jag frågar.
– Vad vill Chen mig?
– Tala med dig.
– Om?
– Inte fan vet jag, men innan du får för dig att hitta på något dumt så ska du veta att vi har dina fyra vänner i förvar.
– Jag har inga vänner.
Min röst är låg, kall och på något vis slutgiltig.
– De fyra amatörerna som du gör dina jobb med.
Lei landar på min axel, de vet vad hon kan.
– Där jag går, går hon.
– Jaja, men kom med oss nu.
– Javisst.
Jag följer efter den som talat, de andra går före och efter oss. Vi går in på Chens område och jag ser skillnaden mot Sammaels. Hans område framstår som ett semesterparadis i jämförelse. Vi kommer fram till hans etablissemang, vakterna ser på mig och Lei.
– Lyft på armarna.
– Nej.
– Va?
– Jag är inte intresserad av att lyfta på armarna.
– Då kommer du inte in.
– Jag kunde inte bry mig mindre faktiskt.
Jag vänder mig och jag ser handen som rör sig mot mig.
– Jag skulle inte rekommendera det om du vill behålla handen.
– Han ska träffa Chen.
– Jag bryr mig inte, jag har mina order. Jag ska muddra alla som inte tillhör Chen, han tillhör inte Chen så jag ska muddra honom.
– Och jag kommer inte låta honom göra det, så jag kommer inte in. Så du får hämta Chen så får vi föra samtalet härute.
Jag glider undan handen, greppar den och vrider den till benen i handen bryts. Mannen skriker och vakterna stirrar på mig, männen som fört mig hit reagerar och jag ler. Lei lämnar min axel och skiftar.
– Döda ingen vännen.
– Nej.
– Bra.
Sen attackerar vi dem och ett par minuter senare så ligger de på marken och jämrar sig. Vakterna stirrar på oss.
– Han sa att Chen ville tala med mig, du ska kanske meddela honom att vi är här.
Han talar snabbt i en mick och en minut eller mindre senare så öppnas dörren och Chen ser på de som ligger på marken och jämrar sig.
– Men vad fan!!
– Jag bad dem inte röra mig, de lyssnade inte.
Han ser på mig, jag möter hans blick.
– Vem fan tror du att du är?
– Chead, mästertjuv, mästerlönnmördare och mästerlärd. Vem fan tror du att du är?!
Han öppnar munnen, något i mina ögon får honom att stänga den igen.
– Varför kom du inte in?
– För att han ville muddra mig, jag sa nej. Då vägrade han att släppa in mig, så jag vände mig för att gå, han där skulle röra mig fast att bad honom att inte göra det. Han lyssnade inte, så nu ligger de där. Du står där och spänner dig och kommer att hota mig med att döda mina ”vänner” om jag inte gör som du säger. Då vill jag bara att du ska veta en sak.
– Vadå?
– Jag har inga vänner och du kommer lära dig precis hur osmart det är att hota mig.
Han ser på mig och slickar sig om läpparna, han ser på de tio männen som ligger på marken, antingen kvidande tyst eller utslagna.
– Döda dem om du vill det, de är anställda av Sammael. Han kanske tar illa upp, jag kan faktiskt inte bry mig mindre. Men han gör kanske.
Han ser på mig igen.
– Det är därför som jag inte har några vänner. För att idioter som du inte ska kunna utnyttja mig.
– Vad kallade du mig?
– Idiot, jag kallade dig för en idiot Chen.
– Vem fan tror du att du är?
– Är du döv eller dum i huvudet?
– Va!!
– Jag har berättat vem jag är, de från mina skrå är här. De kommer vilja fråga dig varför du försöker ta dig friheter med en av deras mästare. Så återigen, du är en idiot Chen. Varken mer eller mindre, jag kan bara beklaga din idioti.
De från lönnmördar skrået rör sig mot oss, sen kommer tjuvarna. Det sista skrået har inte så mycket här att göra, jag bugar mig mot de två äldre männen. De svarar på dem, de är mästarna över de två skråna. Chen ser på dem och han slickar sig intensivare om sina läppar nu.
– Han har tydligen kidnappat fyra tjuvar som tillhör skrået. Han skulle använda dem som utpressning mot mig, han vill att jag ska göra ett eller annat jobb för honom. Ett jobb han inte sanktionerat, för hade han sanktionerat det hos någon av er så hade han inte behövt hota mig för att jag ska komma hit. Han vet också att jag aldrig skulle göra ett jobb för honom, vilket är mitt val utifrån min status. Han verkar tro att han är orörbar för att han är tjuvkung, ni ska kanske mäster och mäster förklara för honom vad som gäller.
– Vi tar hand om detta Chead.
– Tack, de skulle röra vid mig när jag sagt nej, han ville muddra mig. Jag sa nej till det med.
– Tack, som sagt vi löser detta.
– Tack.
Jag bugar mig och vänder mig och går i väg. Chen stirrar på mig, sen på de från de två skråna. Ett leende spelar på mina läppar, jag tänker på mina timmar med Fionora.
XIX.
Sammael och de andra två ser på Chen, de ser honom stå med bar överkropp. Skråna kommer utverka sitt straff på honom, de ser på det glödgande järnet. De ser Chen svälja, han har bedömts som skyldig till brott mot kodexen.
Det kostade honom hans plats som tjuvkung, han kommer att bli brännmärkt som förrädare. Sammael ser på de andra som är här, det är en stor samling personer från alla släkten. Han ser inte mig, men han ser Lei. Hon sitter på ett av hustaken och hon ser på Chen.
En av rådsmedlemmarna reser sig och äskar tystnad, han läser upp domen mot Chen. Om hans brott mot kodexen, mot skrånas kodex. Inte ens tjuvkungarna är större än den. Vad fan tänkte Chen med? Och varför gav han sig på mig för?
De bränner bort hans tatueringar, när de är klara med det så hänger Chen i läderremmarna som binder honom i stocken. De tar det sista brännjärnet och de märker honom med förrädarens märke. Det är lika med en dödsdom.
Ingen kommer hjälpa honom, vad fick honom att riskera allt. När de är klara så reser sig samma rådsmedlem upp, han säger ett namn och den personen reser sig.
– Du tar över efter Chen, Hvilda.
– Ja.
– Då ska du också märkas.
Hon tar av sig på överkroppen, en hel del av männen som står här ser på hennes byst. Den är stor och vacker, mannen tar brännjärnet och hon får svära ederna.
Samma eder som Sammael svurit. När hon är klar så bränner han henne, hon säger inte ett ljud. När han är klar så tar hon på sig igen och Chens underhuggare ser på henne. Hon ser på dem.
– Då går vi.
***
Kapitel 7.
I.
Sammael ser på de andra tre. Han ser på Hvilda, hon är mycket kvinna. Stor byst breda höfter fastän hon inte fött några barn, ja inga som Sammael känner till i alla fall.
– Vi får gratulera Hvilda.
– Tack, Jasmine. Nu är vi i jämnvikt men tro inte att jag kommer tycka som du bara för att du är kvinna eller er två för att ni kastar lystna blickar på mig.
– Nej då Hvilda, det kommer vi inte och detsamma.
Hon ser på Sammael och sen skrattar hon till.
– Bra då vet vi var vi har varandra.
– Ja, vet du vad som fick Chen att agera så förbannat huvudlöst?
– Ja.
– Vadå?
– Tidernas byte.
– Som är?
– Hundratusen standardliter flytande krediter.
– Förlåt?
– Det är Henschel som idag är väldigt mycket hermafrodit. Det går inte att avgöra om henom är man eller kvinna.
– Farikas översteprästinna ska få en sändning från Pasternack på hundratusen liter flytande krediter.
– Söta visa.
– Ja Jasmine.
– Och han ville slå till mot den sändningen?
– Ja, den kommer lastad på tåg till Farika. Ett väldigt välbevakat tåg ska jag kanske tillägga.
– Jo annat vore korkat.
– Hur har han fått informationen?
– Ordern på beställningen, Pasternack är ett under av byråkrati. Allt finns nedtecknat.
– Skojar du?
– Haha, nej jag skojar inte. Det var så kejsaren och systrarna fick reda på om mordet på Allmodern, storfursten beställde det och la ut en beställning. Allt finns nedtecknat och som överallt annars så finns det mutbara byråkrater, Chen hade en sådan i sin ficka som tipsade honom om transporten, de kommer att transportera lasten till Zentral med tåg. Därifrån så kommer de att lasta lasten på stora Quad tankbilar. Som kommer vara mer bevakade än kejsarens dotters dygd.
– Så han ville att Chead skulle lägga en plan för att sno krediterna?
– Ja, din mästertjuv.
– Han är inte min, verkligen inte. Han hoppas jag respekterar mig, men han är ingens. Det har han aldrig varit, han följer reglerna, så han förväntar sig att andra ska göra det. Ni andra har under åren gjort något för att stöta er med honom. Annars så hade han gått till er med, jag lärde mig tidigt att det inte är klokt att stöta sig med honom. Han knyter inga band, han har inga vänner. Inga mer än Lei, han säger att hon inte är hans vän. Det är något annat, de delar ett annat band starkare än vänskapens. Ett som bror och syster, så nej Hvilda. Han är inte min, han är sin egen och jag har inte stött mig med honom. Jag hoppas att jag slipper göra det, vi kommer aldrig kunna tvinga honom som idioten Chen trodde. Vi kan be honom, varken mer eller mindre och vara beredda på att betala det han begär hur udda det än kan verka. För tro mig det är udda saker han begär ibland, saker som inte alls står i värde eller paritet med uppdragets natur så att säga. Vi kan bjuda in honom och fråga om han vill, säger han nej så är det nej. Det finns inget som kan tvinga honom, tro mig.
De andra ser på Sammael.
II.
Jag ser på de fyra ledarna, jag ser på mäster från tjuvarnas skrå.
– Mina damer och herrar, ni kallade.
– Sätt dig Chead är du snäll.
Min blick faller på Sammael.
– Javisst.
Jag ser på de två männen som kommer att stå bakom mig.
– Jag har överlevt för att jag inte vill att någon står bakom mig.
Min ton är talande, de ser på mig och sen på Jasmine, hon nickar och de aktar sig.
– Tack frun.
– Fröken.
– Förlåt, fröken. Så vad är så viktigt så att det kommer ett officiellt sändebud till mitt råtthål?
– Ett jobb.
– Som ni alla fyra är inblandade i?
– Ja.
– Där ser man, vad gäller det?
– Hundratusen flytande krediter.
– Från Pasternack?
– Ja.
– Till Farika, deras årliga orgie. Deras firande av Erotika deras kärleksgudinna?
– Möjligt.
– Nej det är så Henschel.
– Säger du det så.
– Det gör jag, det är frestande. Verkligen frestande, får jag se vad ni har?
Sammael nickar, Hvilda sätter ett minne på bordet. Jag tar fram ett eget och sätter i hennes och jag för över filerna på mitt minne.
– Ge mig två timmar.
– Förlåt?
Jag ser på Jasmine.
– Jag behöver två timmar fröken för att se om det är genomförbart, om det är det vad jag behöver för att genomföra det.
– På två timmar?
– Ja det kommer att ta två timmar.
Jag reser mig och jag går i väg.
III.
Den nye storfursten ser på tåget, han ser på de fyra tankarna. Hundratusen liter flytande krediter, man skulle kanske resa till Farika och delta i orgierna. Fast det är klart, han hade inte fått ligga med småpojkar då. Han hade varit tvungen att ligga med kvinnor.
Det hade krävt en hel del flytande krediter, fast det är klart. Hans tillkommande delar hans pikantare vanor, han och hon har gjort det innan. Han känner hur han hårdnar när han tänker på deras små äventyr med varandra och småpojkar.
– Ers höghet.
Han kastas tillbaka till verkligheten.
– Ja?
– Ni ska signera försändelsen.
– Javisst.
Han skriver under och Farikas utsände gör detsamma, loket visslar och sen startar det. Det kör i väg och storfursten ser det försvinna ner i marken.
– Tack för affärerna.
– Detsamma ers nåd.
Han nickar och går i väg, han tar fram sin kommunikationsapparat och ringer till sin tillkommande.
– Ja?
– Du, jag och tio söta pojkar?
– Du säger så söta saker, när?
– Om en timme, hemma hos mig?
– Jag kommer.
– Så bra.
De lägger på och han ler lystet.
IV.
– Ers nåd, ers nåd!
Han hör knackningarna, han öppnar ögonen och han ser på sin tillkommande, på det torkade blodet, på piskan i hennes hand. Han reser sig och han ser på de döda och livlösa kropparna på golvet. Han tar på sig en tunn morgonrock. Han går igenom sovrummet och han öppnar dörren.
– Ja?
– Någon har stulit Farikas beställning.
– Va? Vad har det med mig att göra?
– De stal det här i Pasternack.
Storfursten stirrar på mannen och ett avgrundsvrål som börjar djupt ner i hans kropp växer sig starkare på vägen genom hans kropp. Han kommer att få ersätta det från sina egna lager och han kommer att få göra det snabbt. Han tar strypgrepp på mannen och han stryper honom till döds. Vakterna ser vaksamt på storfursten.
V.
Jag ser på Quad tankbilarna, tio på rad i en lång konvoj. Jag sitter på min motorsvävare som jag hämtade på vägen i Zentral där jag lämnade den när jag tog tåget till Pasternack. Jag ler bakom masken.
– Ska vi stjäla nästa sändning med vännen?
– Frågan är vad han gör mot sitt folk då Chead?
– Sant.
Vi kommer inte slå till mot nästa sändning, men vi har fått honom att tappa ansiktet rejält. Vi ska kanske ta semester, för får han reda på vem som ligger bakom detta så kommer han att riva planeten för att straffa oss. Något säger mig att vi kommer att be om att få dö.
VI.
Storfursten ser på personalen som befann sig ombord på tåget, ett tåg som nu står framför honom.
– Så du stannade?
– Annars så hade tåget spårat ur ers höghet.
Storfursten har inget svar på det.
– Korsfäst dem levande, överlever någon av dem en vecka så är de fria. Dör de så dör de.
– Ja ers höghet.
Han vänder sig på de två männen som står bakom honom. Den ene är klädd i munkarna från norr kläder, den andre är den nye ledaren för nattens jägare.
– Ta reda på vem som stal detta.
– Ja ers nåd och när vi gjort det?
– Då för ni dem till mig.
– Ja ers nåd, levande?
– Ja levande.
De ser på honom och de bugar sig, spåren leder ingenstans. Men det berättar de inte för honom.
VII.
– Så någon stal hundratusen liter flytande krediter?
– Haha, ja på hans eget territorium, innan de kom in i mitt rike. Så han kunde inte lägga det på mig.
– Det var ju tur det.
– Haha, ja. Frågan är vem det är som ligger bakom, jag fruktar för vad han kommer att göra med dem som ligger bakom detta.
– Ja, de tendenser som han visar är att han är galnare än vad hans far var.
– Ja och hans tillkommande är precis lika galen. Det försvinner småpojkar i rasande takt där. Det sägs att de badar i blod.
Paul ser på Stefano, kejsarens röst är bekymrad. Inga ord sägs, blickarna räcker.
– Kommer det att gå?
– Jag vet inte, han har tio munkar runt sig vid alla tillfällen. Till och med i sängkammaren.
– Då kan det bli svårt.
– Ja, hur går planeringen inför bröllopet?
– Jodå framåt, min fru och dotter driver palatsets personal till vansinne.
– Haha, jag ska kanske göra så med de andra två med. Lägga ut förberedelserna på andra.
– Haha, ja kanske det.
De ser på varandra och ler, en försiktig vänskap har skapats mellan dem. Kejsaren är glad för den, han gillar Paul. Han avskydde hans far och farfar, de var två arroganta personer. Men Paul är inte en sådan, verkligen inte.
VIII.
De fyra ser på varandra, de ler ett brett leende. Vi lyckades och vi är inne i Eumarka. Konvojen har tagit sig fram på länge bortglömda bakvägar som få känner till längre sen de större vägarna byggdes, konvojen kommer vara framme om fem dagar.
– Chead kom med ett råd.
– Som är?
– Sitt på krediterna, dra inte sökljuset på er för han Storfursten kommer att skicka i väg sina spioner, munkarna och nattensjägare. Jag kommer att lyssna på honom.
De andra tre ser på Sammael, två av tre nickar eftertänksamt. Den tredje visar ingenting.
IX.
Jag går av motorsvävaren, Lei sätter sig på min axel. Jag stannar och ser på Duncan som står vid nedgången till mitt boende.
– General.
– Chead.
– Vad kan jag göra för dig?
– Storhertigen vill tala med dig.
– Om?
– Ert sparrande, eller i hans fall avsaknaden av ert sparrande.
Jag ser på honom, jag är trött. Jag har inte sovit ordentligt på två veckor känns det som.
– Hur hittade du mig här?
Han ser på mig, som sagt jag har inte sovit ordentligt på två veckor.
– Smart, men inte tillräckligt.
Lei lämnar min axel och hon förvandlas, den som liknar är en spegelbild av Duncan ser på mig med uppspärrade ögon. Jag ler lite bredare och jag säger i tanken till Lei.
– Göm dig.
Jag trycker på knappen och försvinner, Lei förvandlas igen och flyger i väg snabbt. Mutanten, eller skiftaren stirrar på den plats jag försvann ifrån. Sen känner hon en smärta i bröstet och sen dör hon. Pilarna regnar mot den plats hon stod på. De träffar väggen och ramlar ner på marken, De ser på den döda mutanten. Sen börjar de dö, en efter en dör de.
X.
Sammael ser på vakten som går genom hans etablissemang.
– Vad är det?
– Någon har sålt ut Chead.
– Vad!!!!
De som är i lokalen ser på honom, de ser honom resa sig hastigt.
– För helvete!! Vad vet du?
– En skiftare väntade vid hans nedgång, han avslöjade henne. Fråga mig inte hur men han gjorde det. Sen dödade han tio av nattensjägare och fem munkar.
– Förlåt?
– Kom.
Vakten börjar gå och de kommer ut ur hans etablissemang. Vakten går före honom till fyrkanten där glädjehusen finns. Sammael stannar och han stirrar på den femton kropparna som hänger i benen från bjälkarna däruppe, de är döda. Men det är inte kropparna som drar till sig hans blick. De är egala, de är som sagt döda. Nej det som drar till sig hans blick är orden på deras kroppar.
– Tjuvhedern är bruten.
– Vid den vise! Jag är oskyldig, jag svär på att jag är oskyldig!! Jag kommer göra mitt yttersta för att bistå dig i din jakt på den skyldige.
Folksamlingen växer och de som står där ser på kropparna, på texten och de hör Sammaels röst som ropar ut sin oskuld och sitt löfte. Jasmine och Hvilda kommer fram till honom och de ser på kropparna.
– Vi hörde precis.
– Vad ni än gör, tala inte till mig förrän detta är över. Det är var och en för sig själv. Jag är oskyldig, hör ni jag är oskyldig!! Jag svär på vår heder att jag är oskyldig.
De två kvinnorna ser på honom, de ser honom backa och lämna dem. De ser på folksamlingen, de ser dem läsa på kropparna, de som står där ser på dem.
– Jag är oskyldig!!!
– Jag med!!!
De som står där är alla en del av tjuvhedern på ett eller annat vis.
– Var är Henschel?
De två kvinnorna ser på Sammael, sen på varandra.
– Jag har inte en aning.
– Inte jag i heller.
– Han har förrått oss!
De andra två ser på Sammael.
– Chead har räddat oss när han dödade dem, Henschel har sålt ut oss. Se till att sprida det snabbt som fan, det kommer att komma fler av de där. Vi får beväpna oss mina damer. Vi får se till så att de där och alla andra får reda på vad som gäller snabbt som fan.
– Ja, du har rätt Sammael.
Det är Jasmine som säger det, Hvilda ser på dem.
– Henschel!!! Din son av en råtta, var är du?
Hennes röst hörs högt, mumlandet tystnar. De ser på henne och sen på Henschels kvarter, inte ens hans män syns där.
– Henschel.
Mumlandet stiger och blir snart till höga rop och folkmassan som det blivit börjar röra sig mot Henschels kvarter.
XI.
Jag räcker Lei en bit mat, hon tar den och tuggar på den. Jag ser på folksamlingen därnere, jag skärper min hörsel. Lei gör detsamma, jag ser Sammael komma. Jag hör hans bedyrande, han vet vad jag är kapabel till.
Eller han tror att han vet vad jag är kapabel till. Jag ser de andra två komma, jag ser mot Henschels kvarter. Ingen aktivitet överhuvudtaget, jag börjar röra mig och jag försvinner från platsen däruppe innan folksamlingen gör det.
XII.
Jag stannar och jag ser på munkarna och på nattensjägare, frågan är om de tömt sina läger på män och kvinnor. Jag ser dem stå runt Henschels byggnad, frågan är vad de bevakar därinne.
Konfrontationen mellan dem och pöbeln som är på väg spelar mig rakt i händerna. Jag räknar dem igen, sextio personer. Sextio vältränade mördare, frågan är hur många av pöbeln som de kommer att döda. Bryr jag mig?
XIII.
Henschel ser på de två männen, de hade kommit hit till hans byggnad och ställt honom mot väggen. Han klarar inte av smärta, så han hade skvallrat. Han hade sålt ut Chead utan att blinka det förbannade missfostret.
Han och den förbannade mutanten. Men han hade inte väntat sig det som är på väg att hända nu. Det hade nog inte de två som sitter på varsin stol framför honom i heller väntat sig. Ett dödsskri ekar utanför fönstret, sen ett till och ett till…
XIV.
– Stanna här Lei, de är för många. Stanna här och var mina ögon tills jag tunnat ut bland dem. Snälla rara Lei, gör som jag ber dig.
Hon ser på mig, hennes lilla hand smeker min kind.
– Jag lovar vännen, men när jag anser att jag kan hjälpa dig så kommer jag att göra det.
– Tack vännen.
– Vet du, det är det bästa mig dig. Du nedvärderar aldrig mig.
– Aldrig vännen.
XV.
Pöbeln med de tre ledarna närmar sig Henschels etablissemang, de ser kropparna som ligger på marken. Det ser ut som en lie har gått fram över en äng med högt gräs. Lei landar på Sammaels axel.
– Han är därinne Sammael.
– Ensam?
– Ja Sammael ensam, de kommer snart att komma flygande genom fönstret så vill ni inte få dem i huvudet så får du folket här att stanna. Något märkligt hände Sammael.
– Vadå?
– Han brydde sig, han såg framför sig hur många av de där som skulle dö om han inte agerade själv. Han ville inte det, så han dödade dem själv. Han till och med bad mig hålla mig i bakgrunden tills han fått ner dem till en hanterbarnivå. Han brydde sig Sammael.
– Vid den vise, STANNA!!!
Hans röst ekar mellan husen och de stannar och alla ser på honom. De hör glas som splittras och en naken man flyger skrikande från femtevåning och hans kropp slår i marken, det kommer en kropp till flygande och den landar bredvid den första.
Sen blir det tyst, de ser på männen. De ser på deras tatueringar som berättar var de kommer ifrån. Dörren till Henschels etablissemang öppnas och de ser mutanten flyga genom luften och landa på marken med ett skrik.
Jag går fram till honom och jag drar upp honom, jag ser på honom. Ett elakt leende spelar på mina läppar.
– Sammael.
– Ja Chead?
– Han sålde ut hela underjorden till Pasternack.
Han stirrar på mig, Henschels blick lyser av skräck. Henom kissar på sig, jag tror inte ens att henom är medveten om det.
– Han ville bli ensam herre på täppan.
– Vi tar hand om honom.
– De kommer att komma, han har sett till så att de kommer att fortsätta komma.
– Vi tar hand om honom Chead, du har gjort tillräckligt. Räddat tillräckligt många liv.
Jag släpper Henschel och han stirrar på mig, jag ser på honom och sen på Sammael.
– Jag går till råttboet.
– Ja Chead, vi tar hand om detta.
– Tack Sammael, tack ni andra med för att ni kom.
Jag börjar gå och Lei ser på mig.
XVI.
Paul lyssnar på sin spion, han vrider på huvudet och ser på Duncan och sen på spionen.
– Så han dödade sammanlagt 75 vältränade lönnmördare?
– Ja ers nåd.
– Ensam?
– Nej, inte ensam. Hans vän var med honom.
– Vän?
– Mutanten, Lei.
– Så tjuvarna i vår underjord stal Pasternacks flytande krediter?
– Nej, de stal Farikas flytande krediter. Fast på Pasternacks land.
Paul ser på Duncan.
– Rätt ska vara rätt.
– Förvisso, vad kommer detta leda till?
– Vi vet inte, men han kan inte strida mot både oss och kejsaren samtidigt. Han kan inte anfalla oss utan anledning så att säga, hade de stulit de flytande krediterna här ers nåd så hade han kunnat göra det. Nu stal de dem i hans land.
Paul ser på Huffer.
– Så när de stal det där så kan han inte ge sig på oss militärt?
– Nej, inte utan att bryta mot en massa fördrag.
– Hur kommer munkarna och nattensjägare reagera på hans dödande av dem?
– Vem vet?
Det är Duncan som säger det.
– Sjuttiofem av dem?
– Ja ers nåd, sjuttiofem förutom två av deras ledare som var med, så sjuttiosju.
– Vad hände med förrädaren?
– Han är på väg till Pasternack.
– Förlåt?
– Han är på väg till Pasternack i en trälåda med de avhuggna huvudena av de sjuttiosju männen och kvinnorna.
– Det är en stor trälåda.
– Ja general, den är stor.
De ser på varandra.
XVII.
Jag kysser Fionora mjukt, hon svarar på den och vi står nakna framför varandra. Jag lyfter upp henne och jag går fram till sängen och jag lägger henne på den, jag tar min penis i handen och jag sätter den mot hennes slida och jag trycker till och jag glider in i henne.
Jag tar henne med långa tag och vi ser på varandra, jag lutar mig fram och jag kysser henne och jag tar henne snabbare och snabbare och jag känner kittlingarna komma. Jag reser mig och jag ser på nålen som närmar sig min hals, jag fångar hennes hand. Hon ser på mig och jag på henne.
– Varför?
– För pengarna, vad trodde du?
Jag ser på henne.
– För kärlek.
Jag vrider om hennes arm och hon tappar nålen, jag drar mig ur henne och jag ser på henne.
– Du får två minuter på dig att försvinna Fionora, sen dödar jag dig.
– Varför?
– För att jag bryr mig helt plötsligt. En och femtio.
Hon stirrar på mig och hon reser sig snabbt och klär på sig ännu snabbare och hon springer i väg och jag ser på den stängda dörren och jag går fram till en fåtölj och jag sätter mig i den. Dörren öppnas efter ett par minuter.
– Varför sprang hon i väg?
– Hon försökte döda mig, hon är ifrån Pasternack. En av deras spioner.
– Varför fick hon smita?
– För att jag helt plötsligt känner Ruby.
– Var du kär?
– Haha, nej men jag kände för henne. Hon kommer att dödas för sitt misslyckande, du förstår. Den nye storfursten accepterar inte misslyckande.
– Förbannade galning.
– Kanske det, han kommer inte förstå varför jag lät henne leva.
– Det gör inte jag i heller.
– Har du dödat Ruby?
Hon ser på mig, på min nakna väldigt vältränade och vackra kropp, på den vackra penisen. På tatueringarna.
– Ja, det har jag.
– Och du drömmer om det?
Hon ser på mig.
– Precis.
– Vill du träffa någon annan?
Jag ser på henne och jag ler.
– Ja varför inte.
– Så bra.
Hon går ut i korridoren.
– Athena.
– Ja?
– Kom.
En lång mörkhyad kvinna kommer in i rummet.
– Athena, Chead, Chead, Athena.
– Trevligt.
– Detsamma, Athena.
Hon går fram över golvet och hon sjunker ner på knä framför mig och böjer sig fram och hon tar min penis i munnen. Jag lutar mig tillbaka och blundar och jag njuter av hennes mun som omsluter mig. Hon suger mig till fullresning, sen reser hon sig och grenslar mig i fåtöljen.
Hon sätter min penis mot sin slida och trycker till. Jag glider in i hennes varma inre och hon börjar rida mig. hon rider snabbare och snabbare tills hennes kropp spänns och hon skriker till. Jag reser mig och hon slår benen runt ryggen på mig och jag trycker upp henne mot väggen och jag tar henne snabbt och hårt och jag känner ilningarna träffa mig och jag kommer.
***
Kapitel 8.
I.
Ovansidan är praktfullt smyckat, dagen för bröllopet närmar sig med stormsteg och huvudstaden och framför allt ovansidan förbereder sig för det som komma skall. I underjorden så rullar det mesta på som vanligt, jag sitter i råttboet med de saker som jag begärt som betalning för stölden av de flytande krediterna.
Jag ser på plastbiten, den uppgraderade plastbiten. Jag kopplar upp den mot datorn, den information som fanns i den förra dräkten finns snart i den nya. Jag ser på vapnen som ligger på arbetsbänken, de är gjorda med resten av betalningen för stölden.
Jag ser framför allt på svärdet och Spjutstaven, jag kramar handtaget på svärdet och jag ser på den djupt blå färgen på eggen. Ett leende spelar på mina läppar, samma djupt blå färg egg finns på alla vapnen. Ingen sköld i världen står emot den, ingen överhuvudtaget.
II.
Storfursten ser på den stora trälådan, de öppnar den och han möts av stanken från det ruttnande köttet. Han kräks rakt ut i luften, de som står bredvid honom gör detsamma. De ser likmaskarna som rör sig, de ser på mannen som sitter stirrandes bland de avhuggna huvudena.
De ser att han lever, men han är inte kontaktbar. Storfursten stirrar på huvudena och sen kräks han igen och igen. Dörren öppnas och hans spionchef kommer in i rummet och han sätter handen för näsan när han känner stanken, han ser på den stora trälådan. På Henschel och sen på storfursten.
– En av era spioner är tillbaka.
– Vem?
– Fionora.
– Horan?
– Ja ers nåd.
– Nå?
– Hon misslyckades ers nåd.
– Döda henne.
– Ja ers nåd.
Han ser dolken komma farande, han känner smärtan när den träffar och han ser gestalten framför sig förändras och bli till Fionora. Hon drar ut dolken och hon hugger till igen, men denna gång så träffar hon inte. Hennes huvud flyger genom rummet, storfursten skriker ut sin smärta. Det blir kaos i hans rum.
III.
Jag ser på skärmen och jag reser mig och går fram till dörren, jag öppnar den och jag går ut i korridoren, jag följer den och jag går fram till trappan som leder upp. Jag går uppför den och jag öppnar luckan.
– Ja?
– Chead?
– Ja.
– Varsågod.
Jag får ett kuvert och jag ser på det, jag öppnar det och ett litet leende spelar på mina läppar.
– Hälsa avsändaren att jag är generad och stolt över inbjudan, jag ska kontrollera min kalender och se så att jag inte har något annat bokat den dagen. Har jag inte det så kommer jag med glädje att acceptera inbjudan.
– Då vet vi det.
– Vi?
Han ser lite ställt på mig.
– Ja de som bjudit in dig.
– Där ser man.
Jag stänger luckan och går ner till råttboet igen. Lei kommer inflygande genom sin ingång, hon landar på arbetsbänken. Hon ser på vapnen, sen på mig och sen på datorn.
– Är du klar snart?
– Ja, snart. Vadå då?
– Jag vill upp på ovansidan och se hur de pyntar staden.
– Där ser man, vi har fått en inbjudan till evenemanget i fråga.
– Får jag se?
Jag öppnar kuvertet och jag ser henne läsa inbjudan.
– Jag hoppas att du tackade ja?
– Jag sa att jag skulle kontrollera min kalender innan jag gav ett definitivt besked.
Hon ser på mig, hennes blick är inte road.
IV.
Violetta ser på sin mor, sen på den senaste och förhoppningsvis sista versionen av hennes bröllopsklänning.
– Nu ändrar vi inte på mer mor.
Skräddaren ser tacksamt på Violetta, hennes mor ser på henne.
– Nej.
– Tack mor.
– Ingen fara.
– Hur är det första gången?
Jessica ser på sin dotter.
– Det beror på mannen.
– Hur var din första gång?
– Hemsk.
Violetta ser på sin mor.
– Vad hände?
– Jag blev i det närmsta våldtagen.
– Förlåt?
– Jag blev i det närmsta våldtagen.
– Inte av far?
– Nej givetvis inte.
– Så far var inte din förste?
– Nej, men hans far var. Han skulle rida in mig som han sa.
Violetta ser på sin mor.
– Så farfar?
– Ja, din farfar det förbannade svinet. Han våldtog mig och lämnade mig blödande och ensam med ett elakt skratt och ett hot om att jag skulle skickas i väg om jag skvallrade för någon.
– Så du berättade inte?
– Inte först.
– Men sen?
– Ja, när jag insåg att jag älskade din far så berättade jag för honom.
– Vad gjorde far?
– Grävde upp sin fars kista och dumpade den i hamnen.
Violetta ser på sin mor.
– Din farfar och gammelfarfar var svin, stora feta svin. De var anledningen till att kejsaren och de andra vände bort blicken när Pasternack ville invadera oss. När Allmodern övertalade storfursten att göra det för att döda din bror, hon misslyckades med det och det kostade henne, hennes liv Violetta. Det kostade storfursten honom hans liv. Din bror är som en hämndens ängel utsänd av den visa.
V.
Jag sätter tummen mot plastbiten, den tar mitt blod och jag sätter plastbiten i byxlinningen och jag trycker på den. Dräkten täcker mig.
– Är du uppdaterad?
– Ja.
– Bra, mycket bra. Ser du mig?
– Nej.
– Ännu bättre.
Jag går fram till uppgången.
– Vi ses däruppe.
– Javisst.
VI.
Jag sitter på huk på ett av taken på ovansidan, Lei ser på dekorationerna och hon kommenterar dem. Hon kommenterar allt här på ovansidan, jag ser på människorna som rör sig under mig. Jag ser på männen och kvinnorna, på dvärgarna, alvlingarna, mutanterna, halvmutanter, alla blandade i en salig röra av kroppar som rör sig därnere.
– Visst är det vackert Chead?
– Ja Lei, det är vackert.
– Du låter inte övertygad.
– Jag vet inte, jag förstår inte varför de måste klä in hela staden för ett bröllop. Folk gifter sig varje dag, de skiljer sig, de älskar, hatar och de kämpar. Ung som gammal. De klädde inte in staden för deras bröllop, visst hon är den hon är.
– Din syster.
Jag tystnar och jag ser på henne, hon möter blick. Min syster.
– Ja min syster.
– Hur kändes det?
– Vadå?
– Att säga orden högt?
Jag ser på henne och jag inser att hon har rätt. Jag sa orden högt, jag sa min syster högt. Det har jag inte gjort innan.
– Det kändes okej, inte konstigt i alla fall.
– Så bra, det är din systers bröllop Chead.
– Ja.
– Så du ska kanske glädjas lite.
– Så det tycker du?
– Ja det tycker jag, jag tycker att du ska tacka ja till inbjudan med.
– Om du lovar att ha klänning på dig.
Hon ser på mig.
– Var inte löjlig.
– Det är jag inte, ska vi tacka ja till inbjudan så ska du ha klänning på dig.
Hon ser på mig, jag möter hennes blick.
VII.
Sammael, vrider på huvudet. Han ser Duncan komma in på hans etablissemang, han nickar åt vakten och han släpper fram Duncan. Han kommer fram till bordet och sätter sig.
– General.
– Sammael.
– Vad kan jag göra för dig?
– Har ni haft mer problem med Pasternack?
– Nej, varken dem eller de andra två.
– Så bra.
– Det är synd att han överlevde attacken.
– Ja, hon träffade nästan hans hjärta.
– Har han ett sådant?
– Haha, ja Sammael han har det.
– Nå vad vill du?
– Fråga om du kan undvara lite livvakter?
– Förlåt?
– Vi behöver livvakter som känner igen de inhemska lönnmördarna så att säga.
– Jag förstår, jag ska höra mig för.
– Tack, vet du var Chead är?
– Nej, han har inte lämnat sitt råttbo sen han nästan blev dödad av den kvinna som nästan dödade Storfursten.
Generalen ser på honom.
– Hon arbetade på det bästa glädjehuset härnere, Rubys palats. Hon är sin egen och lyder inte under oss andra fyra. Vad jag vet så var det där som Chead lärde sig älskandets fröjder. En kvinna vid namn Siandra, en alvlingskvinna. Men i alla fall hon lärde honom allt hon kan, han återvände dit men jämna mellanrum. En dag så var Siandra upptagen med en annan kund och han fick träffa Fionora i stället, en mutantalvling. Med förmågan att skifta till vem som helst, hon hade även förmågan att läsa tankar så hon blev din önskekvinna, men eftersom ingen kan läsa hans tankar så fick hon fråga honom vem hon skulle vara. Han bad henne vara sig själv, så hon blev sig själv. Men pengar luktar inte så hon tog kontraktet som sattes på hans huvud, det är eller var på en ansenlig summa.
– Hur mycket?
– Tusen standarliter flytande krediter eller tvåhundratusen standard pengar.
– Vid den vise.
– Ja, hon försökte och misslyckades. Han lät henne löpa, för han har utvecklat känslor för andra.
– Förlåt?
– Hans uppväxt, det han upplevde på barnhemmet, när Pasternackerna dödade systrarna, när de våldtog dem, dödade hans vänner eller förde bort dem. Hans väg ner i råttboet, det heter så för att det var översållat med råttor när han hittade det. Han dödade dem, han levde av dem. Han skapade sig sitt namn, han blev lönnmördarmästare snabbt, tjuvmästare lite efter det och sen så blev han mästerlärd till slut också. Innan han fyllt tolv. Men hans första sex år på barnhemmet, hans upplevelser där, upplevelser efteråt… de jag ska inte säga dödade hans känslor. Man han gömde dem, för om han hade känt där och då…
– Så hade han dött.
– Eller blivit galen, han var sex år Duncan.
– Men hur…?
– Han tränades Duncan, han tränades av de bruna systrarna.
Duncan ser på Sammael, han förstår vad jag tränats i. Han förstår och inser vem jag är, han förstår Jessicas hemligheter. Han slickar sig om läpparna.
– Han har fortsatt deras träning, han har hittat äldre, glömda stridstekniker som han blandat med deras. Han är en dedikerad ung man, det har han alltid varit.
– Ja, han verkar dedikerad.
– Vad är det?
– Nej inget jag är tagen bara, vilket öde.
– Ja, sen helt plötsligt så börjar han känna.
– Inte helt plötsligt.
– Nej kanske inte.
– Han visade mjuka sidor när vi var i Zentral.
Sammael ser på Duncan.
VIII.
Jag ser på skräddaren som ser på mig och på min ritning.
– Kan du sy den?
– Ja.
– Skulle du vilja göra det?
– Javisst, i vilken färg?
– Den mörkaste blå färgen du har.
– Javisst.
– Vad kommer det att kosta mig?
– Inget, Chead. Du räddade oss från de förbannade svinen, så jag bjuder på den.
– Tack mäster.
– Ingen fara Chead.
Han ser på den andra ritningen, det är mina kläder. De kommer jag att få betala för. Han har mätt mig, alla mått är nedskrivna och vi har valt tyg. Kläderna kommer att kosta mig två liter flytande krediter. Det står en flaska på arbetsbordet, han får nästa när han är klar.
IX.
Storfursten ser på sin tillkommande, hon står på knä framför honom och hon suger av honom samtidigt som hon ser på pojkarna som strider på liv och död, de är nakna och deras små späda kroppar rör sig.
Hon ser en av dem hugga en annan i halsen och blodet sprutar, hon skakar till i kroppen och storfursten ser på henne och han ler. Han känner själv kittlingarna, hon lämnar honom. Han är redo, hon leder honom fram till ställningen där en pojke väntar…
X.
Han hör knackningen på dörren, de ligger i hans stora säng. De har inte orgierna här längre, de har skapat ett annat rum för det. Han täcker hennes kropp och han reser sig och går fram till dörren. Han öppnar den.
– Ja?
– De är här.
– Jag kommer.
Han stänger dörren och han klär på sig snabbt. Han går fram till dörren och han öppnar den och han går genom korridoren och fram till dörren som leder intill hans arbetsrum. Han öppnar dörren och går in, han ser på de två männen som sitter där.
– Ljudtystare.
Ett vitt ljus innesluter dem.
– Mina herrar.
– Storfurste.
De böjer lätt på sina huvuden.
– Jag vill att ni dödar samtliga på bröllopet, låt dem bli vigda och döda dem på festen. Alla gästerna ska slaktas.
– Ers nåd.
– Vad?
– Det kommer att bli svårt.
– Men inte omöjligt?
– Nej givetvis inte, få saker är omöjliga.
– Bra, ni får hundratusen liter flytande krediter var om ni utför det.
Han ser girigheten i deras ögon.
XI.
Violetta vaknar och det känns som om hon har en miljon fjärilar i magen, hon reser sig och går fram till fönstret och hon ser ut på solskenet, ett solsken som mattas lite av skölden som täcker staden. Hennes far och hans säkerhetsfolk tar inga chanser idag. Detta är en glädjens dag, den ska inte förstöras av några överraskningar.
XII.
Paul ser på Jessicas nakna kropp, han smeker hennes rygg där hon sitter på sängkanten. Hon vänder på sitt huvud och hon ser på honom och han ser på henne.
– Vår dotter ska gifta sig.
– Ja min make.
– Börjar vi bli gamla?
– Haha, nej min make. Vi blev föräldrar tidigt.
– Så var det kanske.
– Nej inte kanske.
Han drar ner henne mjukt och han kysser henne mjukt och menande. Kyssar som leder vidare till annat.
XIII.
Kejsaren ser på sin sons mor, de delar rum här. Hon är en vacker kvinna, hon är inte bara vacker hon är även ståtlig, väldigt mycket kvinna. En intelligent kvinna, han går fram till henne och han kysser hennes hals.
– Stefano.
– Ursula.
Hans kyssar är menande, hon vet precis hur stor hans aptit är. Hennes är lika stor, de har utforskat varandras aptit mer än en gång.
XIV.
Jag visar min inbjudan, mannen i den röda jackan och de svarta byxorna läser på den och han bugar sig lätt och jag går in. Jag ser blickarna jag får för mina kläder, de liknar ingen av de andras. De ser kanske mest på Lei som sitter på min axel i sin djup blå klänning.
Vi går in i de stora katedralen, jag går till den rad och plats som det står på min inbjudan. Jag ser Duncan stå längre fram och han ser på mig och våra blickar möts och jag nickar, han svarar på den. Bredvid honom står den andre generalen Declan och bredvid dem båda står spionchefen Huffer.
– Greve Juns.
Jag vrider på huvudet och jag ser Jasmina stå på andra sidan.
– Ah prinsessa, så trevligt.
– Verkligen, så du är en vän till familjen?
– Ja, jag studerar på universitetet. Jag har varit gäst i palatset ett par gånger.
– Intressanta kläder.
– Tack.
Min kostym är sydd i ett glänsande tyg, lika så den vita skjortan och västen, kostymens kavaj är en blandning mellan kavaj och rock, byxorna är vida. Jag har en vita stola liknande sak liggande över mina axlar. Mitt vita hår hänger fritt idag och är inte samlat i nacken. I min hand har jag en käpp i rött trä. Knoppen är stor och vit.
– Och detsamma prinsessa.
Hon har en mörkgrön klänning på sig, med en huva som täcker hennes hår och ett finmaskigt flor över ansiktet.
– Tack min käre greve, Lei, så vacker klänning.
– Hon säger tack och att du är väldigt vacker idag Jasmina.
– Så vänligt av dig att säga så Lei.
Duncan kommer fram till oss.
– Jag ska inte störa min kära greve.
– Ingen fara prinsessa.
Jag bugar mig och Lei gör detsamma, hon ler och niger lite och hon går i väg.
– Han vet Chead.
– Vadå?
– Vem du är.
– Där ser man, Duncan.
– Chead, greve?
– Ah mitt alter ego när jag reser. Greve Juns av Sillmarna.
– De isolerade öarna i västerhavet?
– Ja, jag är den ende som inte är inavlad där. Min mor fick ligga med min far för att få lämna ön. Lagom prosaiskt, med en antydan om att min mor är en syster, en blåsyster.
Han ser på mig, jag ser hans blick på mig.
– Jaha, så det är bröllop.
– Ja, ett som inte blivit av om det inte varit för dig.
– Nåja, nu ska vi inte överdriva Duncan.
– Jag vet vad du gjorde i underjorden.
– Sammael?
– Ja.
– Där ser man, han berättade om min uppväxt?
– Ja.
– Rota inte i det Duncan, det kommer bara sluta olyckligt.
– Jag kan bli avrättad om det kommer fram att jag visste.
– Nej, det kommer inte ske Duncan. Andra kommer att komma dit före dig om det skulle komma ut.
– Hur länge har du vetat?
– Sen jag tömde och läste systrarnas bibliotek. Överenskommelsen mellan min mor och Allmodern finns nedskriven där.
– Skämtar du?
– Nej, jag skämtar inte.
Han hinner inte säga mer för orgelmusik börjar spelas, jag går till min plats och sätter mig. Han går till sin och sätter sig, jag ser på kejsarens son som står vid prästen därframme. Jag ser på de andra gästerna som är här, det är en massa digniteter, sen jag och Lei.
Ett leende spelar på mina läppar, jag ser på min mor. Hon är en vacker kvinna, en väldigt vacker kvinna. Dörrarna öppnas och min syster och far kommer in. Jag ser på hennes fantastiska klänning, på hennes vackra ansikte.
Jag ser på min far och jag ser likheterna med mig själv. De går igenom kyrkan och han kommer fram till min systers blivande make. Han lämnar över henne till honom. Han går till sin plats och sätter sig.
XV.
Jag blir visad till min plats, jag tackar den man som visat mig till rätta. Jag ställer mig vid stolen och väntar på resten av sällskapet. De kommer och vi presenterar oss för varandra. Jag säger Chead livvakten, de ser på mig och de ler lite och de vet inte riktigt hur de ska agera. Vi sätter oss och festen börjar.
XVI.
– Se upp!!
Leis röst ekar i mitt huvud, jag reser mig och de stora fönstren splittras och jag ser på de svart och grönklädda lönnmördarna som landar i den stora salen. Jag trycker på plastbiten och jag försvinner. Jag drar mitt svärd och jag attackerar dem.
Lei förvandlas och hon kastar sig över dem hon med. Mitt svärd skär igenom sköldarna och jag ser mer än en förvånad min när de dör. Leis klor och tänder dödar dem lika lätt. Jag stannar och jag ser på kropparna.
– Det kommer fler.
– Ja. Duncan, sjunk ner!
– Chead.
– Bara gör som jag säger åt er!!
– Ni hörde honom.
– Blunda, nu.
Jag ser ljusgranaterna explodera och jag ler. Nu kommer elitlönnmördarna och vi möter dem jag och Lei.
XVII.
Jag smeker Leis ansikte.
– Tack för hjälpen vännen.
– Självklart.
Jag trycker på plastbiten och dräkten försvinner och jag kommer fram igen.
– Chead?
– De är döda Duncan.
– Så bra.
– Vem fan…!!!
Jag ser på kejsaren, jag ser på hans röda ansikte.
– Ni ska kanske sträcka på benen medan personalen löser detta, Duncan?
Storhertigen och min mor ser på mig, min syster gör detsamma. Alla ser på mig, på Lei.
– Det börjar bli pinsamt.
– Ja Lei.
Hon förvandlas tillbaka till den lilla Lei igen, klänning slets i sönder när hon skiftade.
– Som sagt Duncan, det är kanske dags att sträcka på benen.
– Ni hörde honom mina damer och herrar.
De lyssnar på honom och salen börjar tömmas och personalen öppnar upp den sal där det ska dansas efter maten. Duncan kommer fram till mig.
– Hur visste du?
– Tacka Lei, hon förvarnade mig.
– Hur…?
– Inte här och nu Duncan, verkligen inte här och nu.
Min mor, far, kejsaren och hans fru kommer fram till oss. Jag och Lei bugar oss djupt.
– Era högheter.
– Sluta med det tramset.
Jag rätar på mig och jag ser på kejsaren.
– Du frågade vem, är inte det rätt självklart?
– Jo, det är det.
– Så mycket var hans löften värda.
– Men hur…?
– Lei.
De ser på henne.
– Hon förnimmer fara, det är lite mer komplicerat än så. Men det är en förklaring som ni kan förstå.
– Du räddade livet på oss alla, hur?
– Inte här och nu, jag har vissa fördelar.
– Vissa?! Är inte det veckans underdrift.
Jag ser på kejsaren.
– Kanske det, men när festen fortsätter så ska ni kanske inleda med att fördöma honom och de där två organisationerna. De ligger bakom en massa kaos på sistone.
De ser på mig, jag möter deras blickar. Jag ser på min mor, våra blickar möts och jag ler lite. Hon ler lite hon med. Duncan ser på oss, spionchefen och Declan står också tillsammans med oss. De andra överhuvudena för de andra husen kommer fram till oss. De tackar också för som Islandias Tsar sa. Mitt rådiga ingripande.
– Tack ers höghet.
XVIII.
Jag ser på de dansande paren på dansgolvet, de rör sig i perfekt takt till musiken. Lei sitter på min axel, hon äter på en vindruva och jag tar en klunk av vinet från glaset. Matsalen städas ut och kropparna fördes bort, man satte i gång skölden så stördes inte gästerna av brisen utifrån.
Gästerna satte sig och middagen fortsatte, kejsaren och storhertigen skrädde inte med orden när de kom med sina anklagelser mot både storfursten och de två lönnmördarorganisationerna. Gästerna lyssnade och de harmades också av vad som hänt.
Middagen avslutades och festen flyttades in i den andra salen och dansen började. Nu står jag här och ser på de dansande paren. Musiken tystnar och jag ser min mor komma gående över salen och hon kommer fram till mig och Lei.
– Chead.
– Ers nåd.
Jag bugar mig och hon ser på mig.
– Får jag lov?
Jag ser på henne.
– Är det passande ers nåd.
– Att jag dansar med dagenshjältar?
Jag bugar mig och sträcker fram min hand och vi går ut på dansgolvet och musiken går i gång och jag börjar dansa med henne och jag leder henne runt i dansen. Lei sitter kvar på min axel.
– Hur fick du reda på det?
– Systrarnas bibliotek.
Hon ser på mig, jag snurrar runt henne och fångar henne och vi dansar vidare.
– Jag trodde att du var död.
– Det önskade jag ett par gånger om dagen de första dagarna när jag irrade mig ner i underjorden. Sen hittade jag råttboet och jag hade min träning från systrarna, jag stängde av vissa känslor som de lärt mig. Jag använde deras träning i hemligheterna, de förfinades. Jag skaffade mig kunskaper om annan träning, andra hemligheter. Sen räddade jag Lei och vi dödade råttorna tillsammans och vi vann striden mot dem. Sen så antog jag en utmaning, en som jag skulle låtit bli kanske. Men möjligheten till att få kunskap lockade mig, det visade sig att jag för första gången i mitt liv kanske fick för mycket kunskap.
– Hur menar du?
– Jag fick veta vem jag är, vem jag egentligen är. Vem som stoppat mig från att slippa genomleva det helvete som mitt liv varit. Vem som dödade eller förslavade mina vänner och varför. Att min mor och syster är en del av den organisationen som styrt över vem som ska föda vilka barn, med vem och när. En galen samling kvinnor som tror att de är skaparna, den vise och den visa. En organisation som förvägrat min far en arvinge, förvägrat honom en son. Det mor, det var på ett sätt mer kunskap än vad jag behövde.
Musiken tystnar och jag ser på henne.
– Chead!
Jag släpper hennes hand och bugar mig.
– Chead!
– Tyst Lei.
Jag går fram till orkestern och jag ber om att få ordet, orkesterledaren ser på mig och nickar. Jag höjer rösten lite.
– Mina damer och herrar, era högheter. Om jag får be om ordet, jag skulle vilja säga ett par ord till brudparet. Det första brudparet som på tiotusen år fått välja själv vem de gifter sig med, ett giftermål som inte är styrt av systrarna. Dessa äktenskapsmäklerskor.
Det blir väldigt tyst.
– De har inte bestämt i detta fall, hade det blivit som de velat så hade Violetta gift sig med den man som försökte mörda oss vid middagen. Så jag är tacksam för att kejsaren fann modet att göra som han ville och inte som de ville.
De ser på mig och sen på kejsaren, han ser på mig och nickar lite.
– Jag själv är en som drabbats av deras hur ska vi säga, styrande av DNA placeringen. Jo så kan vi väl kalla det för.
Jag ser Violettas ögon vidgas, jag ser min mor slicka sig om läpparna. Jag ser på de fem systrarna, deras blickar är allt annat än nöjda.
– Jag skulle inte funnits om de fått som de velat, men min mor trotsade dem. Tills de hotade med att döda min far och störta honom. De talade bakom ryggen på honom, inför andra. Det såddes frön av avundsjuka, svartsjuka och hat. Detta underblåstes tills min mor föll tillföga och gjorde som de tvingade henne till. Hon födde mig, hon ammade mig en gång, hon kysste min panna och sen skickades jag i väg. Min far fick reda på av systrarna som förlöste min mor att jag dött av komplikationer vid födseln, man skaffade till och med fram ett barn som man la i en kista och visade för min far.
Tystnaden är än mer tryckande nu, jag slickar mig lite om läpparna.
– Allmodern gick med på de krav som ställdes från min mor men hon litade inte på henne att hon skulle hålla sin del av avtalet så hon spädde på avundsjukan, svartsjukan och hatet mot min far, mot hans hus. Så vi invaderades på order av henne, av systrarna. Pasternacks soldater våldtog och dödade de bruna systrar som tog hand om mig och mina vänner på barnhemmet. De dödade de med lyten och tog resten som slavar. Jag överlevde så hennes och systrarnas plan misslyckades. Jag kan stå här idag och se min syster stråla av lycka, hon är den första på tiotusen år som systrarna inte bestämt vem hon ska gifta sig med. Deras sökande efter övermänniskan, eller inte sökande. Säg manipulerande av blodslinjer i stället, hur många fler barn som jag har dödats på grund av deras manipulerande? Hur länge till ska det få fortsätta? Min syster, far och mor. Jag är glad att få dela denna dag med er. Jag önskar er all lycka dig och din man min syster. Ni.
Jag pekar på systrarna.
– Ni har manipulerat för sista gången, ni såg att era röster, er magi inte fungerade på mig. Vi ska kanske se om min fungerar på er?
Alla stirrar på mig, sen på systrarna.
– Ni är roten till allt ont, ni är roten till att storfursten är så galen som han är, att hans far var det, min farfar och hans far, andra hus ledare som varit tyranner. De är ert fel och ni har klarat er undan för att alla fruktat er innan, men det är slut på det. Jag fruktar er inte, kejsaren fruktar er inte. Fler kommer att tappa slöjan och se er för vad ni är, manipulerande, bittra kvinnor. Ni förstår, jag har läst sanningen. Ni ville döda mig för att Pasternacks skulle ta över alla husen på grund av drogen, ni är beroende av drogen för att vidga era sinnen. Ni skulle få fri tillgång till den om ni såg till så att min mor födde en dotter och inte en son. Ni placerade min mor här för att min farfar skulle våldta henne och bryta ner henne. Så att ni kunde få som ni ville, men min mor och far förälskade sig. De skapade mig, ni fick reda på det för sent så hon var tvungen att föda mig. Ett avtal ingicks, ett avtal som ni tillsammans med Allmodern bröt för att få som ni ville. Total kontroll över husen, kejsaren och drogen. Men det kommer inte att bli så, ni kommer inte lyckas. För jag överlevde, jag överlevde och jag står här inför er idag som ett tecken på att ni inte är så allsmäktiga som ni trott, som andra trott.
Jag går fram över golvet och jag går fram till min syster, jag lyfter min hand och jag smeker hennes kind. Jag lutar mig fram och kysser hennes panna. Jag drar mig tillbaka och jag ser på hennes man.
– Gör min syster illa så dödar jag dig.
Jag vänder mig mot min far, han stirrar på mig och jag ser tårar i hans ögon.
– Far, mor trodde att jag var död. Att de dödat mig. Mor, jag förlåter dig. Du hade inget val.
Jag vänder mig snabbt och jag springer genom salen och jag hör Lei säga.
– Galning.
– Du känner mig så väl vännen.
Jag springer ut på balkongen och jag skjuter ifrån på balkongräcket och jag trycker på plastbiten och försvinner, jag skjuter i väg änterhaken och jag tar mig nerför väggen och jag landar och springer vidare. Lei sitter kvar på min axel och jag springer med ett leende på mina läppar och Lei ler också. Även om hon tycker att jag är en galning…
***

• Chead Bok 1